Ikväll har det varit rena dårhuset här hemma. Det började väl egentligen när jag hämtade Alfred på dagis, och han inte ville klä på sig och jag till slut lyfte tillbaka honom när han sprang iväg. Då slog han mig i ansiktet och sen sparkade han på mig när jag försökte få på honom overallen. Han har slagit mig förut, och han vet mycket väl att han inte får slåss, men han gör det väl för att testa mig, antar jag. Jag röt till åt honom, och sen gjorde jag som jag läst att man ska: satte mig på hans höjdnivå och försökte få honom att titta mig i ögonen, vilket han försökte undvika eftersom han förstås skämdes, och pratade allvarligt med honom om att man inte får slåss o.s.v. Men det hjälpte inte, han fortsatte bråka tills jag till slut fått på honom kläderna och fått med honom ut. Då sa han förlåt och kramade mig, och jag upprepade att man inte får slåss, och han sa "inte slå mamma".
Sen fortsatte han vara gnällig resten av kvällen och galltjöt så fort han inte fick som han ville, och tjejerna har också ylat ikapp och i kör större delen av kvällen. Det var min tur att lägga Alfred, och efter vi läst ett gäng böcker och släckt lampan så drämde han till mig i ansiktet igen (har redan glömt varför), jag röt åt honom igen och sa ungefär ett dussin gånger till att man inte får slåss, och då skämdes han ganska direkt och kramade mig och lade sig snällt igen. Men bara några minuter senare slog han mig igen, helt utan anledning, bara för att testa mig. Jag blev vansinnig och gick ut och sa att han får somna själv. Han grät förtvivlat i några minuter innan han kom ut, och så pratade vi igen om att man inte får slåss, och jag sa att jag inte ville lägga honom eftersom han slagit mig så många gånger idag, men till slut efter en kvart ungefär av att han bett mig komma in igen gick jag med på att gå in med honom igen och då somnade han ganska fort.
Jag vet inte hur man ska göra sånt här. Jag har försökt googla hur man ska hantera det, men inte hittat nåt bra, och jag tror ju att jag gör ungefär enligt regelboken, men uppenbarligen funkar det inte.
Jag ger mina barn så mycket kärlek det bara går, och jag hoppas att det räcker långt, men det där med att uppfostra dem till att förstå hur man ska bete sig är inte så lätt, märker jag. Ikväll känner jag mig rätt så misslyckad som förälder.
Jag tycker att det är jätteviktigt att du/ni gör precis som du nu gjorde, visar att ni blir arga och sårade, markerar att det är fel men ändå fortsätter älska. Jag kan bara försöka föreställa mig hur hemskt det måste kännas. Men jag har sett alldeles för många gånger hur mammor blir slagna av sina barn vid hämtningen för att barnen är trötta/sura/trotsiga/vill testa och i de fallen där mammorna inte sagt ifrån har det bara blivit värre. Dessutom lär sig då barnen att det inte är farligt att slåss och gör det mot flera.
SvaraRaderaDina barn vet att du älskar dem, tro inget annat! Åh, massa kramar!
Åh, vad skönt att höra det från dig som har erfarenhet! Jag funderade på att fråga nån pedagog imorgon om råd, så tack snälla!
SvaraRaderaMassa kramar tillbaka!
Jag tycker det är skönt att läsa det här inlägget, för det är precis samma sak med Olivia just nu (och har varit ett ganska bra tag). Hon testar mig som attan hela tiden, inklusive att hon slår mig och försöker nypas. Jag känner att jag blir alltmer opedagogisk och mer och mer som en sån där förälder jag inte vill vara (som skriker och härjar och stänger dörren för henne). Men det är så svårt att veta hur man ska göra, och man kan fasen inte behålla lugnet jämt! När jag och Thomas diskuterar föräldraskap brukar han skämta om att vi får se till att spara ihop pengar till barnens terapiräkningar...
SvaraRaderaJag brukar i alla fall göra ungefär som du tror jag. Och försöka påminna mig om att det handlar om utveckling, frigörelse etc... och att man som förälder inte ska vara perfekt, man ska vara den man är.
Alfred kom in till oss nu på morgonen, och kröp upp i sängen på min sida, så vi har legat och myst en stund nu. Känns skönt att han kom till mig, så gårdagens bråk verkar glömt i alla fall! Det är väl en fas de flesta av oss måste gå igenom antar jag, så vi får kämpa vidare Matilda!
SvaraRadera