Självbevarelsedrift och utforskarlust

Barnen har varit snoriga alla tre i några dagar nu, och igår började Christopher känna sig förkyld och nu tror jag det är min tur: halsen känns raspig och mina leder känns lite klena. Fast å andra sidan är det ungefär som jag alltid mår nu för tiden av sömnbrist, så man vet aldrig, vi får se.
Efter förskolan idag åkte jag och alla tre barnen på två små ärenden: först till banken för att fråga hur vi ska byta in de en- och femkronor vi har i Alfreds sparbössa, och fick veta att banken inte längre hanterar mynt (öh..?) och sen till en leksaksaffär med tanken att Alfred skulle få titta på julklappar till tjejerna, fast vi hittade inget bra. Men alla barnen var superduktiga och kom (nästan direkt) när jag ropade på dem när de gick åt olika håll i leksaksaffären och lade tillbaka saker när jag bad dem och bråkade inget. Så det går framåt, så småningom kanske vi kan gå ut och göra saker utan att det är jobbigt alls? Kanske?
Eller så är det bara min självbevarelsedrift igen. Jag insåg härom kvällen att jag nästan varje dag när jag lagar middag (varannan dag, Christopher lagar varannan) tror att middagen kommer gå bra; att barnen kommer äta åtminstone något och att de kanske sitter kvar vid bordet under måltiden, och varje kväll blir jag irriterad över att minst ett barn (oftast Alfred) direkt gnäller om att "jag gillar inte det!" oavsett vad det är och att Alfred och Flora sticker från bordet alldeles för tidigt. Och i söndags var vi på IKEA för att äta korv till lunch och bara köpa ett par smågrejer och jag tänkte att det kommer inte bli så jobbigt, så jag planerade in fler ärenden efteråt, men innan vi ens var klara på IKEA var jag helt slut och sur så det fanns inte en chans att vi orkade något mer efteråt.
Just ja, i helgen var Flora en sån retsticka! Jag vet inte vad det var med henne, men hon retades med både Alfred och Lilly typ heeela tiden - hon tog deras saker, hon slogs och höll på. Jag hoppas verkligen att det går över fort, jag blir tokig när barnen retas med varann, så det behöver verkligen inte eskalera.
En häftig sak i söndags dock var när jag lade tjejerna och Lilly upptäckte en grej. Hon låg på min arm och klappade lite på min arm. Så kände jag att hon började pilla på min armbåge - jag låg med armen utsträckt, så armbågen var liksom skrumpen. Hon frågade vad det var, så jag sa att det var min armbåge och att den inte är skrynklig när man böjer armen. Så satte hon sig upp, drog upp pyjamasärmen och kände på sin egen armbåge, både böjd och utsträckt, och sen drog hon upp ena byxbenet och kände på sitt knä, och sen likadant på andra. :) Jag tyckte det var så coolt att hon utforskade och dessutom kopplade ihop att armbågarna och knäna funkar ungefär likadant!
Och på tal om knän upptäckte jag härom dagen att mitt högra knä är svullet på utsidan, men det gör inte det minsta ont. Eftersom jag är smått nojig efter att jag var med mamma på samtal om vår släkts onkogenetiska utredning i onsdags då de sa att de ska kolla oss för en gen som heter CDKA2 som kan öka risken för både malignt melanom och bukspottskörtelcancer (som är i det närmaste helt obotlig, alltid), så gillade jag inte riktigt att ha en knöl/böld på knät. Men ibland är ju sociala medier så sabla bra: jag lade ut en bild på Facebook och frågade om nån hade en teori, och fick svar från flera kompisar, varav en är träningsfantast och två är läkare, och alla gissade på slemsäcksinflammation, som är rätt så ofarligt och kan gå över av sig självt. Alltid nåt.

9 årsjubileum!

Ikväll för 9 år sen träffades jag och Christopher för första gången. Vilken fullträff det blev!
Vi firade det typ inte alls, med att åka till IKEA med barnen, vilket jag alltid tror ska bli mindre plågsamt än vad det alltid blir, men men. Hur som helst så älskar jag dig Christopher, jag älskar våra barn och jag älskar vårt liv, även om det ofta nu för tiden är sinnesdödande jobbigt. Jag är så lycklig att vi träffades och att vi har fått våra tre fantastiska barn!

Inte vår första date, men i alla fall en bild från för många år sen. Unga och oförstörda och utan småbarnsföräldrarpåsar-under-ögonen. ;) (dock var jag redigt förkyld då den här bilden togs och var lite risig ändå)

Aldrig en paus

En av de jobbigaste sakerna med att ha tvillingar är att vi i dåliga perioder aldrig kan få en enda bra dag. Förut hade vi bara Alfred, och även om han i perioder var ett väldigt krävande barn så var han åtminstone ett varannandagsbarn: varannan dag a pain in the ass och skrek hela tiden, varannan dag en liten solstråle som var helt ljuvlig. Nu är det en helt annan sak. Det kan nog hända att Flora och Lilly också egentligen är lite varannandagsbarn, men problemet är att oftast turas de om. Så även om Flora kan ha varit asjobbig igår och idag är lugnare, så hjälper inte det, för då är Lilly hysterisk istället, och tvärtom. På ett sätt tur, för det är alldeles tillräckligt överjobbigt med en som bråkar i taget, men ändå. Vi får aldrig en paus.
Just nu yttrar det sig i att jag är på dåligt humör konstant (även när barnen är på förskolan), jag kan inte hålla en tanke i huvudet mer än en minut innan jag glömmer den, jag har nära till gråt, jag har fått tinnitus i höger öra, idag började jag få ryckningar i vänster öga igen, plus att mina tics har blivit tio gånger värre. Tics ja: Lilly började ju blinka kraftigt härom veckan när vi bråkade, och det har förvärrats. Jag har med andra ord förstört mitt barn. Med tanke på att jag hade diverse tics redan som barn (i en period behövde jag då och då ställa mig framför ett visst fönster hemma i vårt hus och hoppa fem gånger - var jag ute på stan fick jag vända mig åt det håll jag trodde att fönstret vette åt), och nu i stressiga perioder håller jag på med axelryckningar, harklingar, lite blinkningar, att spänna nacken och jag vet inte ens allt. Tack och lov kan jag kontrollera det hyfsat bland folk, så jag tror inte det märks så mycket, men det kanske har en viss ärftlighet, och då ligger ju stackars Lilly risigt till som redan har börjat.
Sorgligt är vad allt är just nu.

En usel dag

En exceptionellt usel dag för mig som förälder är snart till ända - skönt det. Den började i och för sig rätt bra, med att barnen sov i sin egen säng hela natten, alla tre! Vi hade bett dem att inte komma in till oss för att jag skulle få sova, eftersom jag sover så dåligt då och jag är lite halvsjuk och aldrig hinner vila så jag blir frisk, och tydligen lyssnade de på oss! (Men jag vaknade förstås 6.30 och undrade varför ingen kommit in...)
Men sen gick det utför: jag hostar så jag schöven tror att lungorna ska åka ut så jag håller ju på att bli tokig, och när då barnen håller på och bråkar och skriker (och dessutom aldrig bryr sig om att trösta eller säga förlåt till det syskon som ramlat, blivit fråntagen något eller vad det kan vara och sitter och skriker) eller larvar sig med att jag måste hjälpa dem med allt och att pappa inte får göra något... Jag får spatt.
Så när jag vägrade hämta fler russin åt Flora för jag var trött och äntligen fått sätta mig ner i soffan, och Christopher erbjöd sig att hämta istället, och hon började skrika och bara vägrade sluta så orkade jag inte ens försöka trösta. Och när Lilly och Flora fortsatte hoppa i sängen fast jag sagt åt dem att sluta, och istället ramlade in i varann och slog sig och blev ledsna skällde jag på dem istället för att tycka synd om dem. Riktigt bra föräldraskap här. (Och många konstiga meningsbyggnader i det här inlägget också. Jag behöver nog sova.)
Alfred var förresten på kalas idag hos en förskolekompis, men det var tydligen så stökigt att han blev rädd och ledsen, så Christopher fick vara med under de två timmarna som kalaset pågick - och sen när de kom hem sa han att det hade varit jätteroligt (fast han klamrat sig fast på pappa hela tiden utom typ fem minuter). Gulliga unge.
Jag kom på ikväll att tjejerna fyllde 1 000 dagar i somras, på min namnsdag den 19 juli närmare bestämt, och vi missade det. Inte så konstigt kanske, men nu har jag bestämt att vi ska komma ihåg när de blir 1 111 dagar istället, den 7 november. Då har vi ju en anledning att äta tårta. :)
(Igår var vi förresten på Ven för första gången - ska lägga upp bilder en annan dag.)

Lyckan

Igår morse kom Flora in till mig och Christopher vid 5-tiden, och vid 6 väcktes vi föräldrar av att det lät väldigt mycket och ledset inne hos Lilly och Alfred (de brukar vakna vid 8-9 nu på semestern), så Christopher rusade dit - Alfred hade tydligen vaknat av en mardröm och väckt Lilly - så de somnade om allihop. Jag somnade också om, och vaknade vid 8.50, men Flora som låg tätt tryckt intill mig sov fortfarande gott. Jag hade en tid hos kiropraktorn 11.40, och jag hade satt en bröddeg kvällen innan och tidsplanen för att hinna till min tid krävde att jag gick upp och fixade degen för en andra jäsning klockan 9. Så jag smög upp, fixade degen, gick på toa och gick tillbaka till sängen. Precis när jag började krypa ner under täcket lyfte Flora på ena ögonlocket och smålog när hon såg mig.
Mitt hjärta svämmade över - tänk att vi fått äran att ha barn, barn som älskar oss och tycker att vi är det bästa som finns på jorden, det är helt otroligt!
Så jag lade mig bredvid Flora igen och pussade och kramade henne, och hon log med hela ansiktet och det var helt ljuvligt.
Efter en liten stund gick vi in till de andra, som vaknade just när vi kom in, och både Lilly och Alfred blev glada när de såg oss. Lyckan!!

Inställd uppsägning

Igår kväll var jag redo att säga upp mig från mödraskapet. Det började med middagen, som var extremt barnvänlig: kassler och pasta och en kall sås med äpple, och Alfred och Lilly vägrade smaka (fast båda ätit små bitar kassler medan Christopher lagade maten och gillade det), och åt knappt ens pasta. Flora satt och åt ganska bra, men det är alldeles för ofta så att minst två barn knappt äter nåt alls, och eftersom både Alfred och Lilly börjat säga att de är hungriga när vi släckt lampan vid läggning blir jag helt tokig på att de vägrar äta. Det funkar ju inte att bara säga "nähä, var hungrig då", åtminstone inte med tvååringar, så någon kväll har Lilly fått amma och Alfred fått en banan i sängen, men det vill vi ju verkligen inte att det ska bli en vana, för det är ju inte alltid vi vet om det bara är snack för att de inte vill sova. Så igår, även fast jag var så arg att jag nästan kokade, erbjöd vi både välling, gröt och macka efter maten, bara för att försöka få en lite lugnare läggning. Men det hjälpte förstås inte ändå, det var prat om att vara hungrig, törstig och det skulle bytas rum: fast Flora vägrar läggas av Christopher ska hon ändå gå in och lägga sig hos honom och Alfred efter en stund, men givetvis kommer hon tillbaka snart, och så tar läggningen en extra halvtimme. Nu har Lilly också börjat med att krångla runt bland rummen, och jag blir knäpp! Det är ju också hopplöst att hota med att gå ut om de inte slutar bråka, för för det mesta krånglar de inte båda samtidigt, så det blir ju skittaskigt mot den som ligger och är lugn om jag går ut, för då blir ju hon ledsen. Suck, jag är SÅ trött på det här!
Och det är väl du som läser också, kan jag tänka. Så över till nåt trevligare: när jag gick och lade mig låg det två små barn i min säng (Alfred och Lilly) och snusade och var förstås världens sötaste barn igen - och det tredje kom förstås in sen också så vi fick flytta runt oss som vanligt. Och idag testade jag ett nytt recept som jag snubblade över för ett tag sen, och barnen älskade det, så idag fick vi en hyfsat lugn och trevlig middag.

Agnes-bullar, döpte Alfred dem till.

(Jag hade en smärre jobbkris i gengäld, men förhoppningsvis löser det sig, fast det var lite svettigt en stund i eftermiddags.)
Och just det, den här gulliga synen när jag kom och hämtade på förskolan också!

De är väldigt goa med varann, och oss föräldrar, stora delar av tiden nu, våra barn. De bråkar ibland, men de älskar också att pussas och kramas, och det är så härligt. Lilly säger ofta att hon missade pussen när hon pussats, fast hon inte gjorde det, och så vill hon pussas igen. Och det är väldigt viktigt för alla tre barnen att pussa och krama varann när vi lämnar dem på förskolan och när de ska sova, gullungarna.

Kärlek på Kvantum

Idag prickade jag in ett tåg hem från Malmö så att Christopher och barnen skulle kunna hämta mig vid stationen efter förskolan - men Alfred trampade i en vattenpöl på förskolans gård, så de åkte hem och bytte skor och strumpor på honom först och så gick jag in på ICA Kvantum som ligger vid stationen för att handla lite.
När jag kommit en bit in i affären; längst bort rakt fram, men innan jag hunnit svänga, så hörde jag Alfred ropa "Mamma!" och såg honom komma rusande i full karriär mot mig. Jag satte mig på huk och han flög in i min famn, och strax bakom kom Lilly och Flora springande med armarna utsträckta mot mig och världens största leenden, och båda kastade sig i armarna på mig. Så underbart!! Jag blev så lycklig över att se dem, och Lilly sa också att hon var glad. :)

Det blev paj till middag ikväll, efter ett recept jag hittade på en annan blogg (jag tog dock mindre spenat och drygade ut det lite med grönkål istället), men eftersom jag lätt kunde lista ut att våra barn inte skulle vilja äta den så gjorde jag en liten paj med bara majs och äggstanning till dem. Alfred kom och frågade vad det blir för mat, och jag sa att jag och pappa ska få spenatpaj med tomater, men att han, Flora och Lilly skulle få majspaj. Då sa han: "Men vi får väl smaka på eran också ändå?" Så för andra dagen i rad tänkte jag: "Vem är du och vad har du gjort med min son?" Alfred är nämligen typ världens kräsnaste barn, men igår när jag stod och skar morötter till en kycklinggryta kom han in i köket och sa: "Mmm, morötter! Mamma, kan jag få en bit?" Jag höll på att svimma, för ungen har aldrig gillat morötter (men han säger att han äter rivna morötter på förskolan, fast hemma vägrar han äta det). Sen att han inte ville äta morötterna i grytan, fast han blev glad när han såg dem också, och att han inte ville smaka på vår paj idag ändå är en annan femma, men det känns som att det finns lite mat-hopp ändå när han åtminstone blir nyfiken.

Lilly har börjat härma Alfred i det mesta han säger och gör, så jag får väl hoppas att hon hänger med på det också, och inte bara på dumheter...

Jag har pratat alldeles för mycket om våra tråkiga läggningar på sistone, och jag ska försöka sluta med det, men en gång till blir det nu ändå. Tjejerna, främst Flora, vägrar läggas av pappa, det måste vara jag, så jag har försökt prata med Alfred om att jag måste få lägga dem ett tag nu, för han var likadan när han var i ungefär samma ålder, och då lade jag honom varje kväll för att han ville det, och nu är det tjejernas tur. Men det hjälper ju inte, han tjatar om att jag ska lägga honom ändå, och så blir det gråt och skrik från alla tre samtidigt när vi har riktig otur. Sen fjantar sig Flora ändå när jag lägger henne och ska smita in till pappa och Alfred, men kommer sen tillbaka och så gråter och skriker alla tre några varv till. Jag är så oerhört trött på detta, men vet inte vad vi ska göra åt det. Det känns lockande att försöka få dem att somna själva utan att vi ligger hos dem, men det känns otroligt långt borta när de är så hysteriska om att jag måste ligga hos dem... Tjejerna har ju aldrig nånsin somnat utan att vi legat hos dem, så jag vet inte hur det ska gå till att börja med det nu. Just nu kanske de har en extra mammig period också, för plötsligt har båda velat börja amma mer också (just när jag är nånstans i menscykeln som gör att jag har svinömma bröstvårtor), så allt är rätt segt för tillfället, faktiskt.

Från Pop-Sara till Mamma-Sara

Lite på tal om gårdagens gamla minnen sitter jag just och tittar på P3 Guld på tv, och inser att jag nog verkligen måste vara gammal nu, för jag har dels ingen koll på all den nya musiken (trots att jag lyssnar på P3 nästan varje dag), dels för att jag tycker mycket av det de spelar är asdåligt...
Jag brukade ha benkoll på all ny musik, vare sig jag gillade den eller inte, bara för att jag ville veta vad allt var. Nu orkar jag inte bry mig längre - Christopher hittar jättemycket ny musik genom Spotify jämt, men jag är faktiskt inte ens avundsjuk på att han hinner och orkar ha koll. Det är lite sorgligt, men samtidigt tänker jag på min vän Emil, som just nu sitter i Scandinavium på galan. Vi är jämnåriga och har jämnåriga barn, vi bokade band på varsitt studentställe samtidigt på 90-talet (jag i Uppsala, han i Linköping) och har känt varann sen 1994, men han jobbar fortfarande i musikbranschen, nu som bokningsagent, så han måste hänga på konserter varje vecka fortfarande - och jag vet att han, även fast han gillar sitt jobb och sina artister, ofta hellre skulle velat vara hemma med sin familj. Så jag känner mig ändå nöjd: var sak har väl sin tid, antar jag. Jag var Pop-Sara, men nu är jag väl helt enkelt Mamma-Sara. Till min världs bästa barn. Fint så.

Att vara mamma

Jag kan fortfarande knappt fatta att jag (vi) har gjort de här tre små människorna - det blir snarare mer abstrakt ju längre tid det går från det att de kom ut ur min mage.

När Alfred far omkring och ropar "mamma!" och berättar de mest lustiga saker, när Flora och Lilly pekar på mig och säger "mamma" och klappar mig med sina små mjuka händer - det känns på ett sätt som det naturligaste i världen, och jag har liksom svårt att få ihop mina minnen av mitt liv utan barn för att det känns som att jag alltid har haft dem, samtidigt som det är så märkligt att det är mina egna barn (och lägg till detta det extra overkliga att vi har fått tvillingar!).

Jag är alldeles för trött idag för att utveckla det här närmare, det var bara en tanke som slog mig igen - den gör det ibland... Jag tog också en massa superfina bilder på barnen idag, för tjejerna hade på sig klänningar som min storasyster sytt, vilket innebär att de är uppemot 15 år gamla, men jag orkar inte riktigt gå igenom och fixa till dem ikväll, så det får bli en annan dag.
Imorgon åker vi till Lysekil, en vecka försenade eftersom Christopher varit tvungen att jobba en massa, så då får min mamma äntligen lite semester. Hon kommer säkert sakna barnen, men hon kan nog behöva lite ledigt, eftersom vi utnyttjat henne som både nanny och hushållerska, helt skamlöst i flera veckor. Hon brukar säga att hennes väninnor tycker hon är galen, eftersom de blir helt slut av att träffa sina barnbarn i bara någon dag...

Är individualiserad föräldraförsäkring verkligen enda vägen att gå? Nej.

I dagens DN skriver tre socialdemokratiska kvinnor i en debattartikel att föräldraförsäkringen måste individualiseras, för att det är "enda sättet" att få ett jämställt samhälle. På en helsida i Sveriges största dagstidning lägger de fram argument efter argument för hur vårt samhälle kommer bli bättre; förhållanden blir mer jämställda, löner kommer bli mer jämlika mellan könen, kvinnors sjukskrivningar kommer minska, frivilliga deltidsarbeten kommer minska, uttagen av VAB kommer bli mer jämlika, diskrimineringen på arbetsmarknaden kommer minska, skuldbeläggningen av kvinnor som vill vara hemma med sina barn kommer minska och så vidare. Men. På endast två ställen i hela artikeln ser jag barnen nämnas. I sammanhanget att hela samhället tjänar på att föräldrarna har rätt till (tvång på) 8 månaders föräldraledighet var, "[i]nte minst barnen, som tidigt får en nära relation med båda vårdnadshavarna" och "Utöver att det först och främst är negativt för barnet att inte ha lika tillgång till sina föräldrar".
Jag tycker att argumenten för föräldrarna är övertygande, absolut, och det är fantastiskt att vi har så lång föräldraledighet i Sverige - de nämner att snittet i Europa är 6 månader totalt, medan i Sverige har vi 16 månader (vilket ju kan förlängas om man snålar med föräldradagarna och tar ut färre ersättningsdagar i veckan). Men. Var är barnen i allt det här?
Den typen av pappor som nu inte tar ut de två månader som är öronmärkta för dem kommer inte ta ut åtta månader heller. De kommer verkligen inte ta ut åtta månader istället. Detta kommer leda till att många fler barn tvingas börja förskolan redan vid 8-9 månaders ålder (det vanligaste, åtminstone i Stockholm, är nu runt 1 år), och mängder av mammor kommer tvingas lämna sina barn tidigare än de vill.
I teorin är S-kvinnornas förslag jättefint, självklart, samhällets och föräldrarnas vinster ska inte förnekas - men barnen då?
Och det lustiga är att för mig tog det bara ett par timmars funderande för att komma på två andra lösningar. Va? Finns det mer än ett sätt att se på det här? De skrev ju att det här är det "enda sättet"?
Ja: istället för att säga till föräldrar som av olika skäl vill dela upp sin föräldraledighet så att det passar bäst för dem och deras barn (8-9 månader är för många barn en oerhört känslig ålder då de är i en utvecklingsfas då de har väldigt mycket separationsångest, och att då byta förälder som är hemma med barnet kan vara extremt jobbigt främst för barnet, men även för föräldrarna) att de måste bytas av efter prick halva tiden, annars får de inte ut alla dagar, så kan man istället titta på incitament eller straff från arbetsgivarnas sida.
1) belöna de föräldrar som tar ut föräldraledighet. Det finns redan i form av jämställdhetsbonusen, men om man ökar på det ytterligare skulle det kanske vara mer effektivt. Om man lägger detta på arbetsgivarna att utföra med hjälp av statliga medel så kanske en del företag dessutom kan lägga på extra bonusar själva så det blir mer attraktivt.
2) bestraffa de företag som inte får sina anställda att ta ut föräldraledighet. Skatter är ju inget främmande i Sverige, och det torde ju gå att lägga på någon form av straffavgift för de företag som inte "tvingar" sina nyblivna föräldrar-anställda att ta ut sin föräldraledighet.
Att straffa papporna som inte vill, alternativt använda moroten istället för piskan, är mycket bättre än att straffa barnen. Så kan man få ett bättre samhälle.

Dålig mamma-prestation

Usch, jag är verkligen inte stolt över mina mamma-prestationer sen igår kväll nån gång. När jag lade Alfred igår kväll blev det bråk, för han ville att jag skulle komma in och lägga mig hos honom igen efter jag gått ut och satt mig utanför hans rum efter vi läst böcker, och jag ville inte - jag tyckte att vi inte kan hålla på sådär hur länge som helst, och jag kände mig stressad och ville börja packa lite lådor, och han sa "du måste!", vilket är hans senaste grej, allting "måste", och det slutade med att han skrek och grät och jag var irriterad och allt var elände. Och klockan hann bli kvart i tio innan han somnade (jag fattar inte hur han klarar att vara vaken så länge när han inte sover på dagarna längre!).
Och idag har jag fått spel på tjejernas bråkande och skrikande flera gånger om och skrikit åt dem att lägga av, och när jag försökte få dem att somna inne eftersom jag inte orkade gå två timmar idag igen och kände att jag behövde vila, så tog det 50 minuter att få dem att somna, med diverse metoder (amning, fasthållning, lirkande, skällande, selar och amning igen), och man kan ju lugnt säga att jag inte pratat pedagogiskt och sansat med dem särskilt mycket idag.
Vi har haft några fina stunder, när tjejerna lekt med varann och när Lilly velat mata Flora, och Flora dunkade Lilly i ryggen när hon satte lite vatten i halsen, men den överväldigande majoritetsdelen av dagen har bestått av skrik och bråk. Men det var förstås fint när alla tre barnen (alltså efter vi hämtat Alfred) kom fram och pussade och klappade på mig när jag vid ett tillfälle gav upp och satte mig på soffbordet med ansiktet i händerna och nästan grät...
Så jag är glad att det åtminstone gick bra att lägga Alfred ikväll - jag pratade med honom innan om den nya taktik jag kommit på under dagen: vi läser böcker, och så ligger jag kvar en stund (5-10 minuter), och så sa jag till honom att om han är lite smart och ligger stilla och vilar då så kanske han hinner somna innan jag går ut, men om han håller på och leker och hoppar runt (som han brukar göra) så kommer han inte hinna somna innan jag går ut och då måste han somna ensam. Antingen var han extra trött idag, eller så lyssnade han faktiskt på mig, för efter åtta minuter sov han som en stock. Och inget bråk. Så nu ska jag packa! Det känns helt overkligt att om precis tre veckor nu har vi flyttat in i vårt stora hus. Både jag och Christopher har mentalt bott i huset i ett par månader nu - eller snarare planerat hur vi vill göra med det - men ändå känns det väldigt främmande. Vi älskar vår lägenhet, så det kommer bli sorgligt att flytta härifrån, men samtidigt väldigt spännande och roligt att flytta in i huset!

Det dåliga samvetet

Jag tycker att det är väldigt mycket dåligt samvete involverat i det här med att vara förälder, åtminstone till tre små barn. Det känns alltid som att jag inte riktigt räcker till och att det är något barn som jag borde ge lite mer tid.
Igår försökte jag uppväga lite med Alfred i alla fall: Christopher gick ut och gick med tjejerna och jag och Alfred åkte till Kungens Kurva för att göra lite ärenden. På natten hade jag förresten sovit i Alfreds rum igen och han låg också på madrassen på golvet så vi kunde ligga nära, och det var jättemysigt.
På vår lilla utflykt tog vi god tid på oss och stressade ingenstans, Alfred fick springa runt på banorna på Stadium (de hade en löpbana utomhus också där barn fick springa och få en tröja, diplom, banan och vatten, men det vågade han inte, fast han fick alla grejerna ändå, för han sprang ju därinne åtminstone) medan jag köpte en bikini, han fick spela så många spel han ville på skärmar utanför en affär, och sen åt vi korv på IKEA. Och senare på dagen sa han spontant att han älskar mig, flera gånger, och det var faktiskt ett tag sen han gjorde det, så det verkar som att han uppskattade vår dag.
Christopher, Flora och Lilly var borta länge, för han hälsade på en kompis, så jag hann till och med sy lite hemma sen - jag hade en klänning som jag började på för evigheter sen, men aldrig gjorde klart, och jag hann nästan färdigt, men inte riktigt.
Även om jag spenderar mest tid med tjejerna har jag ofta dåligt samvete där också. Som det här med nattsömnen: när jag sover med dem så vill båda helst sova PÅ mig hela tiden, och då drar jag och sover hos Alfred... Det är ju inte så schysst om de behöver mig extra mycket. Men samtidigt sover de faktiskt lugnare i längre perioder när jag inte ligger hos dem, så uppenbarligen störs de på något sätt av att ha mig nära, så de verkar ju inte lida av det. Fast lite dåligt samvete får jag ändå.
Jag vill ju att alla barnen ska bli trygga och inte känna att de får för lite tid med oss föräldrar, och får väl trösta mig med att eftersom jag har dåligt samvete försöker jag åtminstone, och får hoppas på att det räcker en bit.

Ligistfostrare

Jag har sett i tvillinggruppen att en del som har storasyskon till tvillingarna har pratat om att deras fyraåringar har varit så fruktansvärt jobbiga, och jag har varit så förvånad, för Alfred har varit en absolut gullunge hur länge som helst. Men... säg den lycka som varar för evigt. De senaste dagarna har det varit så mycket bråk! Han har gjort nånting dumt (vägrat lyssna, knuffat sina systrar eller tagit deras grejer eller sagt att mamma eller pappa är dumma eller nåt i den stilen), och så har han vägrat säga förlåt ("Jag kan inte säga förlåt") och så har han vrålat och gråtit som ett betydligt mindre barn, och sen till slut har han liksom blivit sig själv igen och varit go och snäll och sagt förlåt och kramats och pussats. Men vägen dit alltså... Suck. Det och att Flora fortfarande är superklängig testar mig till bristningsgränsen och jag tror flera gånger dagligen att det här kommer gå åt skogen, jag kommer förstöra våra barn, de kommer bli otrygga ligister och huliganer hela bunten.

Det obefintliga tålamodet

Usch, jag har så dåligt tålamod med barnen nu, jag blir irriterad så hemskt fort när de gnäller (alla tre) och tjatar (Alfred). Till viss del beror det på att jag ständigt känner att jag måste fixa saker; som att laga mat, plocka undan, diska eller något annat, och då är det ju så jobbigt att kånka runt på ett eller två barn samtidigt. Jag har hört Louise Hallin säga att mammor leker inte med sina barn, de fixar alltid och donar samtidigt - pappor leker. Det ligger definitivt något i det (som i typ allt hon säger). Jag kan bli avundsjuk ibland när jag står i köket eller så och hör hur roligt Christopher har med barnen - och det handlar verkligen inte om att han inte gör något i hushållet, för det gör han, men han kan koppla bort det och hålla isär på ett annat sätt än jag som alltid har ett öga på saker som måste göras. Jag kommer ihåg att när min storasyster blev mamma sa hon att hon märkte att hon blivit som vår mamma: hon hade ständigt på sig gummihandskar för att fixa i köket. Köket alltså, detta sisyfosarbete.

Så ikväll bestämde jag mig för att en stund åtminstone skita i allt annat och bara sätta mig och läsa för barnen, och det var jättemysigt - tills jag fick ett sms och då blev jag direkt stressad igen och tyckte att jag måste svara direkt och så blev jag irriterad när barnen pockade på uppmärksamhet. Jag måste också börja släppa på saker, det är ju skitjobbigt att vara irriterad och stressad hela tiden.  - inte minst för barnen som vill vara med mig. 

Förresten så mår Alfred bra igen: han var feberfri redan igår och har varit på förskolan idag och tjejerna mår bra än så länge i alla fall. Det kanske var nån sorts överansträngning efter kalaset eller nåt. 

Och så en sorglig nyhet: Christophers mormor dog igår. Hon var nyss fyllda 87 och bodde på ett äldreboende och hade demens, så helt oväntat var det ju inte, men det kom ändå så hastigt att varken Christopher eller hans mamma hann ner till Trollhättan i tid för att säga farväl, och det var ju väldigt sorgligt. Han bestämde sig igår eftermiddags för att köra ner idag för att möta upp sin mamma och vara borta ett drygt dygn, så jag började jaga min syster och mamma för att få hjälp med barnen. Kass mamma jag är - jag vet ju att det är flera i tvillinggruppen som är ensamstående och roddar tre och ännu fler barn helt själva, men jag känner inte att jag pallar kvällarna ensam med middagslagning och läggningar. 

Mamma hade en massa bokat och kunde inte komma med så kort varsel,  men min syster lovade att ändra om i sitt schema så hon skulle kunna komma några timmar på kvällen, vilket jag blev väldigt tacksam över. Men idag på morgonen ringde svärmor och sa att hon tyckte det var onödigt att Christopher körde så långt för att komma just nu, särskilt som vi ska köra till Landskrona i helgen (har jag sagt det? Vi ska åka ner och kolla på huset vi blivit kära i samt kolla in staden i stort!), så han stannade hemma ändå. Vi får väl åka ner för begravningen allihop så småningom istället. 

Dåligt tålamodsdag

Idag är jag en sån där dålig mamma utan tålamod. Jag vet inte varför, oftast blir det så när jag är trött, men jag känner mig inte så hemskt trött idag - det var visserligen rätt jobbigt när Lilly klättrade på mig i ungefär en halvtimme vid fyratiden i morse (vid ett tillfälle försökte hon lägga sig i brygga över mitt ansikte) samtidigt som Flora också vaknade då och då och också ville ligga nära nära nära, plus att de vaknade vid 8 istället för 9 idag, så det kanske är trötthet ändå. I vilket fall så klarar jag inte av att framför allt Flora är supergnällig idag och skriker så fort jag inte håller i henne - och ibland även när jag håller i henne, och att båda tjejerna sliter i min tröja för att komma åt brösten hela tiden jag är i närheten av dem.
När vi hämtat Alfred ville han leka i lekstugan på gården lite, och tjejerna ville följa med in, så det fick de. Men efter bara några minuter hade Alfred tröttnat, och då ville tjejerna förstås inte spännas fast i vagnen igen, så det blev brottningsmatch och gap och skrik och jag höll på att bli vansinnig och röt åt dem. En liten stund efter vi kommit upp i lägenheten råkade Alfred välta skålen med popcornrester från igår så en bunt kärnor ramlade ner på golvet, och eftersom popcornkärnor inte känns helt lämpliga för ettåringar att svälja satte jag igång vår robotdammsugare Bobby. Alla barnen blev rädda (inklusive Alfred, fast med lite mer måtta) och tjejerna började gallskrika, och eftersom Bobby är tidernas mest korkade robotdammsugare trasslade han in sig under en av stolarna som jag ställt vid sidan av kärnorna för att spärra av så han faktiskt skulle suga upp dem och inte köra nån annanstans, så jag fick krypa in under köksbordet och peta loss honom och sen styra honom manuellt med fjärrkontrollen istället. Det tog såklart sin lilla tid, och under hela tiden stod Flora och gallskrek rakt in i mitt vänstra öra och Lilly stod lite bakom och skrek hon med. Det var då jag skrev "kom hem" till Christopher, och som tur var var han redan på väg då, så nu halvligger jag inne på sängen med stängd dörr och får andas lite och faktiskt skriva ett blogginlägg utan en unge som sparkar eller petar på tangentbordet.
Det konstiga, inser jag nu, är att alla barnen är inne i Alfreds rum vägg i vägg med sovrummet, och leker, och inte ett enda skrik har jag hört fast jag varit här i fem minuter (okej, just precis när jag skrev det började Flora skrika, men hittills då), och så länge har det inte varit tyst på hela dagen. Jag hör inte Christopher, så det är inte för att han skojar nåt extremroligt med dem, utan han verkar sitta rätt tyst med dem - så vad är det för fel på mig nu då? Varför skriker de hela tiden när de är med mig?
Jag måste förresten ge Alfred lite cred här: det har varit väldigt mycket mindre bråk med honom de senaste veckorna. Han och jag har knappt bråkat alls, och han har inte varit alls lika retsam mot sina småsystrar heller, och det är så skönt! Han och Christopher har lite duster om påklädning och sånt när de har bråttom till förskolan på morgnarna, men annars inte så mycket dem emellan heller. Vår store lille pojke - vi kanske kan hoppas att han är på väg ur treårstrotsen snart.
Nu ska jag nog passa på att blunda och djupandas några minuter så jag kan gå ut och baka en kladdkaka till efterrätt sen - det är tydligen kladdkakans dag idag. Det är i och för sig fåniga matdagar varje dag om man googlar på det, men man kan ju välja att fira de godaste av dem i alla fall. tänkte testa att göra en med O'boy istället för kakao idag - jag har redan en kaoskaka i frysen nu, som jag bakade härom kvällen, så nu vill jag testa nåt nytt.

Sjuk Alfred

Shit, Alfred skrämde just vettet ur mig. Men jag får börja från början för att det ska hänga ihop det här: igår eftermiddags/tidig kväll började han säga att han hade ont i nacken. Han sa att han ramlat på madrassen vi har på golvet. Lite senare blev han gnällig och ville vila, och vi tog tempen på honom och han hade 38,0. Ringde sjukvårdsupplysningen och hamnade i evighetskö, så vi ringde istället närakuten för att höra vad de sa, och efter att vi fått honom att vrida huvudet åt olika håll, följa ett finger med blicken och dragit upp ljuset hemma till max utan att han mådde dåligt av det kom vi fram till att vi kunde ge honom en Alvedon och avvakta.
I morse var han pigg och glad igen, så han fick gå till förskolan, eftersom jag inte pallar att ha alla tre barnen ensam, och han mådde ju bra. Men efter lunch ringde de och sa att han sa att han hade ont i nacken och så hade han 38,1. Så vi gick och hämtade honom och gick direkt till vårdcentralen i Fruängen för att se om de hade tid att titta på honom.
Vi fick komma in till en sköterska som pratade till honom som om han hade hörselskador (till oss pratade hon normalt) och som tittade lite och frågade lite, och sen skickade hon in oss till en läkare som egentligen hade telefontid och inte besökstid, men han skulle ge oss en liten stund. Han hade väldigt dåliga people skills och framför allt kassa barn-skills, men han lyckades i alla fall lyssna i stetoskop och hörde att Alfred lät lite rosslig i luftrören, titta i öronen (såg bra ut) och tvinga sig till en titt i halsen, som också var okej. Sen skickade han iväg oss för ett stick i fingret och en snabbsänka och sa åt oss att komma tillbaka sen.
Alfred, som vi inte förvarnat om att han skulle stickas, blev helt paff och började gråta när labbsköterskan stack honom, men satt snällt kvar och var jätteduktig. Men suga på inhalatorn som doktorn ville att han skulle testa blåvägrade han. Sen tillbaka till doktorn, som konstaterade att sänkan var 106, och man ska ha under 10, så han skrev ut antibiotika eftersom han sa att det var något bakteriellt i luftrören.
Allt gick så fort, så vi hann inte ens komma på att ifrågasätta om antibiotika verkligen var nödvändigt - man ska ju undvika det så långt det går pga resistenta bakterier - men sänkan var ju så hög, så det var nog nödvändigt. Vi hämtade ut flytande penicillin, och visste att det skulle bli hopplöst att få i vår envisa unge det, och det var det förstås. Vi fick locka och hota och vara good cop/bad cop, men till slut fick Christopher honom att ta dos 1 av 30 frivilligt. Andra dosen gick också bra, och sen somnade han vid tio.
Nu vid elva vaknade han och ropade på mig, och när jag kom in låg han stel som en pinne och stirrade upp i luften och tuggade långsamt på ingenting. Han var snarare kall än febrig. Jag försökte prata med honom, men han fick bara ur sig några osammanhängande ljud. Jag lyfte upp honom i min famn, och han var helt stel, och det var så sjukt läskigt. Jag bar ut honom till Christopher i vardagsrummet för att få lite stöd, och vi gav honom lite vatten och kramade honom och försökte få honom att säga något vettigt. Efter en liten stund blev han lite mer normal och kunde svara på vad hans systrar heter, så Christopher gick och lade honom igen, och kom tillbaka och sa att han nog inte varit riktigt vaken.
Antagligen hade han väl drömt något och i kombination med att inte må riktigt bra blev väl allt konstigt, men det här fick mig att återigen få lite panik över vilket ansvar vi har som föräldrar! Vi ska ju klara av att ta hand om våra tre barn oavsett hur de mår, och det är vi som ska ta viktiga beslut, precis som våra föräldrar gjorde - och det får mig att undra om även de kände sig som vi gör nu, eller om de alltid varit de där vuxna, trygga föräldrarna som vi själva ser dem som... Jag får helt enkelt hoppas att våra barn inte märker att vi är livrädda ibland, utan att de känner sig lika trygga med oss som vi gjorde/gör med att våra föräldrar klarar allt.

Hemmafru

Jag har kommit på att jag nog officiellt måste räknas som hemmafru numera (ogift visserligen, men ändå). Jag har inte jobbat sen nånstans runt maj 2013, och vi har nästan bestämt att jag kommer ta all föräldraledighet den här gången. Anledningen är att jag ju inte har något jobb att gå tillbaka till, och Christopher frilansar ju och det innebär att han kan vara hemma ganska mycket ändå - dels för att han ofta inte jobbar heltid, dels för att han ofta kan jobba hemifrån.
Jag har sett i tvillinggruppen att det finns alldeles för gott om pappor som inte har en aning om hur det är att vara hemma med barn, såna som klagar över att fruarna/mammorna (tvillingmammor dessutom) inte håller ordning hemma, och inte förstår hur hon kan vara trött eftersom "hon jobbar ju inte". Ursäkta? Att vara på ett kontor eller annat jobb är rena semestern jämfört med att vara hemma med barn, tvillingar eller inte. Men uppenbarligen finns det en massa karlar som inte förstår detta än, hur i hela friden det nu går till.
Fast som tur är har vi ju det inte så. Christopher var pappaledig med Alfred i åtta månader, och har ju varit hemma större delen av tiden sen tvillingarna föddes, så han har full koll, så vi behöver inte dela upp föräldraledigheten av några jämställdhetsskäl. Vi kommer förstås inte få någon jämställdhetsbonus den här gången, men det får vi väl klara oss utan.
Och jag är oerhört tacksam att ingen har lyckats genomdriva tvångsmässig uppdelning av föräldraledigheten än, för jag tycker att det ska föräldrar få bestämma själva. Men självklart förstår jag att det är problematiskt när det gäller familjer där papporna verkligen borde vara hemma mer med sina barn för att de inte förstår hur det är och skulle behöva spendera mer tid med sina barn, men jag tror att en tvångsuppdelning tyvärr i många fall istället skulle leda till att alldeles för många barn skulle tvingas börja på förskola alldeles för tidigt istället, då papporna ändå inte skulle ta den tid som mammorna inte får ta. Det vore bättre om man kunde komma på något smart sätt att få arbetsgivarna att tvinga hem papporna istället. Antingen genom nån sorts straffavgift om pappor inte tar ut ledighet så arbetsgivaren tvingar hem papporna, eller genom belöningar på något sätt: företag som får pappor att vara lediga i mer än sommarmånaderna får en bonus, som de sedan kan välja att dela med sig till papporna av. Win-win för alla, inklusive barnen.
Sedär, politiker borde jag visst bli när jag slutar vara mammaledig. ;)
Vår föräldrapenning kommer dock inte räcka hela vägen till augusti nästa år, då vi vill att flickorna ska börja på förskolan. Jag tar ut fem dagar i veckan nu (vilket jag måste fortsätta med när de fyllt ett år om jag vill skydda min SGI, och det vill jag ju), och klarar mig ändå inte riktigt på den ersättning jag får ut (att man inte får lite högre föräldrapenning när man har tvillingar är ju också en gåta - man måste ju köpa dubbelt med mat och kläder), så mindre kan jag inte ta. Då kommer dagarna räcka till maj någon gång (och sen är det ju 60 dagar som Christopher inte får överlåta till mig kvar), och det verkar fånigt att låta dem börja förskolan då när vi tänker ta långledigt på västkusten nästa sommar igen, så jag tänker ta vårdnadsbidrag i några månader. Det är dock bara 6 000:-/mån (3 000:-/barn), så det går ju inte leva på, men då får jag ta sparpengar till resten. Sen är det ju också så att vårdnadsbidraget är ett Allians-påfund, och S, V och MP vill ta bort det, så jag mailade S förra veckan och frågade hur prioriterat det är att ta bort det och hur fort de i så fall kan genomföra det om de får makten i höst, men det har jag förstås inte fått något svar på. Så jag får väl försöka ansöka så fort det bara går (man kan ansöka först när man tagit ut 250 föräldradagar) och hoppas på att jag hinner få ut det innan de tar bort det, dumskallarna som vill förstöra min valfrihet. Jag kan ju också ta ut det mitt i föräldraledigheten om jag får veta att det kommer avskaffas någon gång under våren, till exempel.
Anyway, tillbaka till min hemmafrustatus. Jag tog en bild på alla burkar och flaskor som jag syltat och saftat i sommar (utom några som vi redan hunnit äta upp) när vi packade in dem i bilen när Christopher skulle köra hem. Man kan väl säga att jag gjort en del...

Äppelmos längst fram, och sen medurs: jordgubbssylt, hallonsylt, svart vinbärssaft, svart vinbärssylt och björnbärssylt. Sen har jag torkat äpplen också; en del med kanel, en del naturella.

Lagom bra föräldraskap ikväll

Bra föräldraskap ikväll... Efter att jag lagat en massa barnköttfärssås med makaroner som tjejerna inte gillade och Alfred vägrade smaka så gick luften ur både mig och Christopher. Så vi slängde in fläskytterfilén vi tinat till middag i kylen och tog fram menyn till thai takeawayen i närheten. Men när jag inte hittat nåt jag ville ha kläckte jag istället idén att vi skulle äta frukost till middag, eftersom jag sett i kylskåpet att vi hade 8,5 liter (!) mjölk pga dålig shoppingkommunikation, plus svinmycket rågbröd från Danmark. Så vi körde O'Boy och mackor. Alfred fick gå och titta på film på datorn i soffan när han blev klar före oss, och när vi andra ätit färdigt såg jag att stackarn hade somnat...

Lire senare ställde sig Flora mot en tung staty jag har efter min Oldemor...

... och Lilly kröp ut på altanen och lekte med ett alldeles för långt strypvänligt snöre. 

Känns alltså som att vi är extremt bra föräldrar ikväll...

Det kanske ska sägas att mamma har åkt hem till Helsingborg i några dagar, så det här bådar ju sådär lagom gott för hur vi ska klara oss utan hennes hjälp i höst. 

En solig och bättre dag

Idag har varit bättre än igår, tycker jag - mestadels i alla fall. Om man bortser från de minuter då jag smet ut på trädäcket vid ytterdörren, lade mig på en handduk och försökte ignorera de skrikande barnen inne i huset, och grät en skvätt när Christopher kom ut och sa att jag gjorde rätt som smet ut och att jag är bäst. Jag invände att jag är kass, och han sa att bara jag slutar fimpa cigg i huvudet på barnen så är jag rätt så bra. ;) (OBS: Jag har aldrig rökt en cigarrett i hela mitt liv, och fimpar absolut ingen annans cigg på mina barn heller...)

Det känns som att jag gjort väldigt mycket idag också, till skillnad från igår. Det började med att jag röjde i vårt kaos-kök, och sen skulle jag ut och gå med tjejerna, och övervägde om jag skulle chansa på att de skulle fortsätta sova tillräckligt länge när vagnen stod still så att jag och Alfred skulle kunna hänga på stranden lite medan Christopher jobbade. Sen blev det istället så att Christopher och Alfred följde med, i hopp om att Alfred också skulle somna, men när han inte gjorde det tog Christopher istället med tvillingarna hem och jag och Alfred fick vara ensamma på stranden.

Det första vi hörde var att några barn hittat en säl en bit bort på stranden, så vi gick och tittade. Den lilla stackaren var död, så jag började fundera på hur man förklarar döden för Alfred. Har inte kommit på nåt bra än dock...

Sen grävde vi lite i sanden (och Alfred demolerade både min tjusiga sandtårta med musselskal och mina två sandkrokodiler snabbt som ögat), sprang i vattenbrynet, åt lite kex och nektariner och jag badade, men Alfred ville inte, trots att han tyckte det var jätteroligt att bada härom dagen. Men när det gått en timme ungefär sa han "vi måste gå hem nu". Jag höll inte med, men han envisades med att vi måste det, och till slut gick han och satte sig i vagnen, så jag fick ge upp. På vägen hem somnade han, och jag kom hem till nymatade tvillingar och kunde fixa lunch till mig själv.

Sen badade vi tjejerna, och det är fortfarande det ABSOLUT värsta de vet. De skrek i total dödsångest när vi satte ner dem i baljan ute på trädäcket, så det var bara att tvätta dem så fort det bara gick och ta upp och trösta. Det är extremt svårt att motivera oss att bada dem oftare så de vänjer sig när de blir så hysteriskt livrädda de få gånger vi badar dem, så det lär väl aldrig bli bättre...

Det var nån gång efter det där som jag smet ut för mig själv några minuter, men sen tog jag nya tag.

Och då började jag baka mitt livs första butterkaka! Jag har nån sorts konstig sommargrej att jag vill äta en butterkaka/systerkaka nån gång varje sommar, och på en repris av "Hela Sverige bakar" härom kvällen bakade de just butterkaka, så jag kollade deras recept och tänkte att det väl inte skulle vara så svårt att göra själv. Det var det ju inte heller, bara lite olika steg. När jag ser bilden nu tycker jag inte den ser ut som en riktig över huvud taget, men den blev i alla fall ruskigt god. Alfred hjälpte mig ringla över glasyren, och innan dess hjälpte han till att äta deg och vaniljkräm.

När tjejerna var mammiga lite senare plockade jag upp dem i famnen, och när Christopher skulle ta kort på oss ville Alfred vara med - tills mobilkameran kom fram, då smet han. Men några fina kort hann det bli.

Sen tog Alfred kort på oss andra!

Och tjejerna tränade på att stå själva!

Sen lagade vi mat, och jag lagade ny mat till Flora och Lilly samtidigt som jag lagade till oss andra, och kombinerade lite olika ingredienser i våra olika rätter. Jag hittade ett recept på ica.se för jättejättelänge sen som vi äntligen provade idag: grillade fläskfiléspett med tomat- och mangosås. Vi använde fläskytterfilé, och jag tog undan en bit till tjejerna, som jag kokade med blomkål i kokosmjölk och vatten, efter ett tips från en mamma i tvillinggruppen.

Mixade ihop det med ris och lite rapsolja, och det var succé!
Och så fick de också lite bakad sötpotatis (utan salt och peppar, som det var på våra) att pilla med själva efteråt. Alfred fick köttbullar, och vi lyckades få i honom hyfsat mycket (vi fick i honom lunch också, så han har varit mycket gladare idag och inte alls lika hängig som de senaste dagarna). Vår mat var också supergod, så det var värt att ha haft receptet öppet i en flik i Safari i mobilen i typ ett år.
Som vanligt somnade Alfred efter klockan 22, och Flora och Lilly ännu senare, så egentiden är fortfarande icke-existerande, men äsch, det funkar.

Ansvaret

Jag tänkte härom dagen på vilket ansvar jag har nu, som mamma. Det är ju inte klokt att tre små barn är helt beroende av mig (och sin pappa) för sin överlevnad och välfärd - jag! En gammal popnörd, som visserligen nog alltid varit ansvarsfull, men ändå bara haft skivor, foton och några japanska pryttlar som det viktigaste att ta hand om. När någon av tjejerna gråter, och jag kommer fram och de sträcker upp sina små armar mot mig och tystnar och kanske till och med börjar le bara av att ha fått komma till mig... att de verkligen tycker att jag är det bästa som finns i hela världen. Det är inte klokt vad det är fantastiskt och galet på samma gång.
Alfred tycker visserligen ibland att hans Duplo-Dusty (från filmen "Flygplan"), Isadora på förskolan och Dora och Diego på Netflix är det bästa som finns i världen, men i övrigt ligger jag rätt bra till, och tjejerna är förstås förtjusta i pappa, Alfred och mormor också, men det är ändå jag som är viktigast för dem nu.
Idag åkte förresten Christopher och Alfred hem till Stockholm för en knapp veckas jobb och förskola innan de kommer tillbaka hit på lördag igen. Det blev så. Jag hade väntat mig att Alfred skulle gråta och skrika och inte alls vilja åka härifrån och inte alls skulle vilja lämna mig, men han var stencool och sa bara "jag vill åka till Stockholm nu" och brydde sig knappt om att säga hej då ens. Jag tror att det var mycket för att hans favoritsysslingar Maja och Kasper åkte hem till Borås idag också, men jag blev ändå förvånad. Men halvvägs hem hade han tydligen börjat prata om att åka tillbaka, och när vi pratade på Facetime när de kommit hem sa han att jag "måste komma nu". Men jag hade åtminstone spelat in en liten film på Christophers telefon där jag sa att jag älskar honom och lite annat, så jag hoppas den kan hjälpa lite när han saknar mig.
Nu har jag precis fått både Flora och Lilly att somna om i sängen uppe på vårt sovloft, så jag ska försöka sova också.