onsdag 31 juli 2013

Mycket idag

Idag var vi barnvakter åt Christophers systerson, som är ett år och tio månader - lite smygträning inför att ha mer än ett barn kanske... Men det är ju jobbigare att ha hand om ett barn som inte är ens eget förstås. Det gick bra ändå; han var ledsen en stund när han upptäckte att mamma åkt, men annars gick det bra.
Sen när han åkt hem var vi på inflyttningsfika hos en av mina kusiner, som köpt en ny sommarstuga i närheten. Det var jättetrevligt, och när vi kom hem vid sjutiden gick jag, Christopher och Alfred ner till stranden för att bada - fast det blåste så kallt att vi struntade i det. På vägen hem kände jag hur kroppen liksom tog slut och jag var så trött att jag säckade ihop på golvet i köket när vi kom hem. Jag låg där och försökte hitta en någorlunda bekväm ställning (har insett att jag inte kan ligga på rygg på hårda underlag längre, det gör för ont i svanken) och hamnade till slut i typ framstupa sidoläge, och plötsligt kände jag att jag började gråta utan att jag visste varför. Som tur är har jag världens snällaste sambo som hjälpte mig med allt jag behövde när jag låg där och gnydde om att jag hade halsbränna och behövde en Losec, att jag var törstig, att jag mådde dåligt och att jag inte visste varför jag grät. Som tur var mådde jag bättre när jag fått lite vatten och hasat mig upp till soffan och sen dessutom fick mat.
Flickorna har rört sig mycket idag, vilket ju är väldigt roligt - och jag tror nog att jag har känt dem båda två också, för jag tycker att det har knörvlats runt rätt så bra på båda sidorna.

Frukost-aversioner

Jaha, nu är det dags för frukost igen. Jag har börjat må mer illa av frukost nu igen, och det är så sabla segt. Jag har inga problem med lunch och middag, men just frukost klarar jag inte av - jag vet inte vad det är i frukosten som gör att jag mår så äckligt, jag har försökt att utesluta både det ena och det andra, men inget verkar hjälpa. Först trodde jag det var juice, men det verkar vara lika illa oavsett om jag dricker det eller inte, sen har jag testat att utesluta yoghurt och olika pålägg, och jag har testat gröt istället. Idag får jag nog testa utan bröd, tror jag. Eller kanske prova knäckebröd istället.
Igår var en oändligt seg dag när jag mådde rätt kasst hela dagen och tyckte att magen bara var stor och hård och i vägen, plus att jag hade många sammandragningar. Jag undrar lite om jag kanske påverkas av lågtryck, för det var sämre väder igår, men jag vet inte, jag kanske bara hade en dålig dag. I vilket fall kändes det igår oerhört tungt att det är så långt kvar.
Jag har börjat sova sämre igen också efter en period av ganska god sömn. Det har börjat bli obekvämt att ligga i samma ställning särskilt länge, och när jag vänder mig så gör det ont i foglossningen fram i blygdbenet (de där läskiga nattliga smärtorna har åtminstone inte kommit tillbaka sen jag började med järntabletterna på morgonen istället). Så ja, det känns rätt segt att det är långt kvar.

måndag 29 juli 2013

Och arbetsförmedlingen ja

Jag var tvungen att gå till Arbetsförmedlingen idag också, före vi var på ultraljudet, för det var min första dag utan lön (eftersom jag hade avgångsvederlag ett tag). Jag var lite orolig innan för att de skulle påpeka att jag ju är höggravid och inte kommer kunna få några jobb, och att de då inte skulle tycka att jag har rätt till a-kassa, men jag hade sån tur att jag fick skriva in mig hos en rätt så ung kille som finkänsligt nog inte sa ett ljud om min stora mage. Så nu ska jag bara skicka in några papper till a-kassan och så borde allt gå bra. *lättnadens suck*
Och förresten, ultraljudsläkaren sa idag att jag är stor som vid en fullgången singelgraviditet när jag nämnde att jag fick stjärnor för ögonen när jag låg ner, så det berodde på att magen trycker på en massa kärl så blodet har svårare att ta sig upp till huvudet när jag ligger ner. Så nu är det officiellt: jag är jättestor. Men ändå var det flera av de blivande mammorna i väntrummet som hade större magar än jag, så det var väl åtminstone en liten tröst.

Rapport från tillväxtultraljudet

Idag hade vi det första tillväxtultraljudet - eller TUL som det verkar som att gravidproffsen på Familjeliv-forumen kallar det (alltså det är så mycket förkortningar i de där forumen, och jag fattar inte varför alla kan dem och slänger sig med dem jämt - för mig är det aldrig nån på MVC eller nån annanstans som har kallat saker för förkortningar, utan jag måste jämt googla när det dyker upp nåt som inte är helt självförklarande). I vilket fall: vi kom direkt från Lysekil, så mormor kom in till stan för att ta hand om Alfred under tiden. De var lite försenade, så vi fick vänta ungefär 20 minuter innan vi fick komma in (fick testa blodtrycket under tiden, vilket fortfarande var bra, samt lämna urinprovet jag tagit på morgonen, vilket vid en snabbundersökning inte visade på någon urinvägsinfektion), och det påminde mig om när vi var på första ultraljudet i vecka 12 och vi också fick vänta en kvart, när minuterna tickade fram så långsamt och jag hade sån ångest över att det skulle vara något fel. Den här gången var jag lugnare, och vi lekte och sjöng med Alfred i väntrummet där det satt en helt bunt höggravida kvinnor med jättemagar.
Här var det en läkare och inte en barnmorska som gjorde ultraljudet, Charlotte tror jag hon hette, eller om det var Charlotta, som var supertrevlig och glad. Hon sa att under de tio år som gått sen hon började jobba med det här hade hon mätt så många tvillingar, men hon hade aldrig fått vara den som fick ge beskedet att det var tvillingar, vilket hon tyckte var lite märkligt.
Jag bad henne dubbelkolla så att även hon tyckte det såg ut som två flickor, så vi inte skulle behöva komma på nya namn, och jodå, när hon började titta på "ettan", som är Lilly, så såg hon definitivt en snippa, men när hon kom till Flora så tyckte jag innan hon sa nåt att det var nåt som såg misstänkt mycket ut som nåt som putade ut, och när hon tittat lite så sa hon att hon blivit lite förvånad först innan hon insåg att Flora låg med båda händerna nere i skrevområdet, och det var fingrar hon sett först, men sen såg hon definitivt en snippa. Så nu tror jag vi kan vara helt säkra på att det är två flickor! Vi fick dessutom se en perfekt liten hand med fem fingrar, så nu vet vi i alla fall att fem av fyrtio fingrar/tår är som de ska. :)
Hon gjorde sina mätningar, och såg direkt att Lilly är lite mindre än Flora, och det har hon ju varit hela tiden, så det var inte någon överraskning. Men båda rörde sig så fint, båda hade ordentligt med fostervatten och allting såg alldeles utmärkt ut, sa hon. Jag frågade hur man bär sig åt för att kunna säga vad foster väger vid ultraljud, eftersom jag läst om andra som gjort tillväxtultraljud, och hon förklarade att de mäter skallen, magen och lårbenen från två olika håll, och så matar man in det i datorn och så räknar den ut, så när hon var klar med sina mätningar så gick vi och satte oss vid datorn. Jag hade förresten frågat om vi kunde få någon bild, men hon sa att det är svårt att få bra bilder när de är såhär stora, för man ser bara delar av dem nu, fast hon försökte få fram en profilbild på Flora men fick inte till det tillräckligt bra, så det blev tyvärr inga bilder idag.
När hon började knappa in i datorn så sa hon lite som en bisats "Så det var IVF ja", och vi blev båda mycket förvånade och sa nej, det var det inte alls. Charlotte blev lite förvirrad, för det var en liten ruta för IVF-befruktningsdatum ikryssad, och ingen av oss förstod vem som bockat i den, men till slut sa hon att hon kanske råkat komma åt den av misstag. Eller så kanske det var någon som gjort det när de förde in min journal här nere. Anyway: hon bockade ur den och så var allt rätt igen.
Sen förde hon in resultaten från mätningarna, och kom fram till att Lilly låg på -17,9% och Flora på +11%: Lilly väger 796 gram och Flora 1073. Här blev jag lite nervös, för jag tyckte det lät som en väldigt hög procentsats på Lilly att ligga under, och Charlotte sa att vid 15% brukar man göra tätare kontroller (varannan vecka istället för var fjärde), men hon tyckte inte att det fanns någon anledning till det i det här fallet, eftersom allting såg så bra ut ändå, men om jag ville kunde jag gärna få en ny undersökning om två veckor. Jag försöker ju (och lyckas ganska bra) med att inte noja så mycket längre, men en extra undersökning kändes ändå skönt när jag fick chansen, så vi bokade in en ny tid om två veckor.
Jag frågade vad man gör om något av barnen fortsätter växa för lite, och hon började berätta om alla kontroller och uppföljningar man gör (tätare ultraljud, mäta blodflöden osv), men uppenbarligen är det ju inget man faktiskt kan göra för att få barnet att växa bättre, förutom att inte röka (check), inte träna alltför hårt (haha! träna! jag har knappt rört mig sen jag blev gravid) och inte stressa för mycket (check). Men hon visade på kurvorna att båda ändå ligger inom normalintervallet (Lilly lite över undre strecket och Flora lite över mittkurvan), så hon var "inte det minsta bekymrad" (ordagrant).
Men det verkar som att vi har en "lilla Lilly" och en "stora Flora", som Christophers syster konstaterade sen.
Just ja, Charlotte frågade om vi tänkt oss att föda vaginalt, eftersom hon såg mitt snitt-ärr, och jag berättade att vi ska få komma till Huddinge förlossning i vecka 32 och se vad de säger, men att vi väl hoppas på en normal förlossning. Hon sa att man har börjat se ganska tydligt att barn som utsätts för stressen och bakterierna (mammans bakterier som de får vid vattenavgången) vid en normal förlossning - även om det bara är en vanlig förlossning som slutar med akutsnitt - får mindre astma och allergier och rent allmänt verkar må bättre än de som bara plockas ut vid ett planerat snitt. Och det var ju ungefär det jag fick veta när Alfred behövde komma ut med snitt, och just därför hoppas jag på att slippa ett planerat snitt den här gången också, även om jag faktiskt börjat tycka att det vore ganska enkelt och smidigt med snitt. Men nu låg Lilly med rumpan neråt (och Flora på tvären), fast hon har ju än så länge både tid och plats att vända sig, så jag hoppas på det bästa. Men om det skulle vara så att det måste bli snitt så får vi ju ändå hoppas på att de kommer må bra ändå - förlossningen kan ju inte vara enda orsaken till hur barn mår sen, tänker jag. Alfreds kusin till exempel, har varit oerhört mycket mer sjuk under sina första nästan två år än Alfred, trots att han föddes vaginalt utan komplikationer. Nåväl, det är ju inget annat jag kan göra än att vänta och se.
Det var väl det hela, tror jag - lång rapport!

söndag 28 juli 2013

Första tillväxtultraljudet imorgon

En fördel med att vara gravid med tvillingar är att man får en massa extra ultraljudsundersökningar. Ultraljud är ju det roligaste med att vara gravid, tycker jag, så man får se dem! Imorgon är det dags för det första tillväxtultraljudet, och det är klart att jag skulle kunna vara nervös igen för att något är fel, men för en gångs skull känner jag mig lugn och bara peppad över att få se småtöserna. Bara därför är det väl säkert nåt fel, men det hoppas jag inte. Jag har jättemage och jag känner sparkar varje dag, så det verkar ju som att saker är som de ska, så jag hoppas på det bästa.
Får inte glömma att be den som gör undersökningen dubbelkolla så att även hen tror att det är flickor (det är i Varberg vi ska göra det, så inte samma barnmorska som sist), så vi inte måste komma på nya namn... Plus att vi ju redan köpt en bunt klänningar.

Magen vecka 27

Idag går jag in i vecka 27.

lördag 27 juli 2013

Syskonkärlek

En kommentar på mitt förra inlägg påminde mig om varför vi bestämde oss att försöka få ett barn till efter Alfred (och lyckades lite över förväntan, kan man ju säga...): för att Alfred ska få uppleva glädjen i att ha syskon. Sen när vi fick veta att det är tvillingar var en av mina första tankar att det kanske kommer förstöra för Alfred, eftersom tvillingarna kanske kommer vara så nöjda med att ha varann att de inte kommer behöva honom också. Men så ikväll kom jag att tänka på hur mycket jag älskade och beundrade min 2,5 år äldre storasyster - det finns hur många foton som helst på oss från när vi var små där jag står och tittar beundrande på henne istället för in i kameran, och så tänker jag att det är väl klart att de kommer vilja vara med sin storebror också. Jag ser ju på Alfred också hur mycket roligare han tycker det är att leka med större barn än med jämnåriga, för att de hittar på så mycket kul saker, så jag tycker nog att det vore konstigt om inte Flora och Lilly kommer vilja vara med honom. Om de kommer slåss om något så hoppas jag att det blir om vem som ska få vara mest med Alfred. :)

Tre barn...

Det är fortfarande folk som frågar oss om chocken har lagt sig - dvs chocken att få veta att vi väntar tvillingar. Och ja, det har den väl på ett sätt, men också nej. Det dyker hela tiden upp nya saker att oroa sig för, tycker jag.
Som igår, småsaker, men ändå: det tog oss en evighet att ta oss iväg till stranden för vi skulle dels äta frukost och göra oss i ordning, dels smörja in oss själva och en motsträvig unge med solkräm och sen packa alla grejer vi behövde, och under hela tiden höll Alfred på att tjata huvudet ur led om att vi skulle gå. Hur besvärligt kommer det inte bli med tre barn?
Och sen vid middagen där Alfred som vanligt inte satt still i mer än fem minuter och sen började dra i mig och säga "mamma ölja med!" och skrika när jag ville äta färdigt först, plus att han har börjat kasta iväg sina bestick (och ibland sin mat) när han tycker att han ätit färdigt. Vi kommer ju inte få äta en måltid i lugn och ro på sådär minst tre år till. 
Det kanske inte hade gjort nån större skillnad om vi bara fått ett barn till, men det blir ju inte direkt lättare med två, tänker jag. Ibland undrar jag ju om vi inte bara skulle stoppat vid ett, men det är ju lite sent påtänkt nu. :)

fredag 26 juli 2013

Klumpig

Jag måste erkänna att jag redan har börjat längta efter min vanliga kropp igen. Det är besvärligt att böja mig och att resa mig och jag har ingen ork - vi är i Christophers stuga nu, och där är det en lång nedförsbacke till stranden, vilket såklart också innebär att det är en evighetslång uppförsbacke hem, och jag måste gå som en gammal tant i snigelfart uppför för att palla att ta mig hem.
Och såg en bild på en gravid kompis idag som bara har drygt två veckor kvar, och hon är ungefär lika stor som jag.
Men det är bara att härda ut, för självklart vill jag att tvillingarna ska stanna därinne till efter vecka 37 när de är fullgångna. Fast när jag hittade en bild i min mobil på mig i en tight klänning från i höstas blev jag helt paff över hur smal jag var, och det ska ju inte bli fel att bli sån igen sen (förhoppningsvis)...

torsdag 25 juli 2013

Mängder av sammandragningar efter... ni-vet-vad?

Nu ni, damer/kvinnor/tjejer som läser och som är eller har varit gravida, tänker jag gå in på lite personliga grejer, och hoppas på att få kommentarer från er (det går ju att vara anonym i kommentarsfältet, om man skulle vilja det). Nu tänker jag nämligen prata lite sex.
Jag som ju läser det mesta om graviditet vet såklart att det är helt normalt att få en sammandragning efter sex, av två olika skäl: 1) orgasm framkallar sammandragning, och 2) om man inte har sån tur att man får orgasm så framkallar även sperma sammandragning, så om det går bra för åtminstone ena parten så får den gravida kvinnan en sammandragning. Okej. Så långt är jag med.
Men: är det verkligen meningen att man ska få miljarders sammandragningar i flera timmar efter man har haft sex? Nu behöver vi inte gå in på detaljer om hur ofta och när och sådär jag har haft sex, men jag har märkt ett par gånger nu att även dagar när jag inte haft alls många sammandragningar i övrigt så har det kommit ett helt gäng under resten av dagen då jag haft sex. Och även om det nu inte ska vara farligt med sammandragningar så länge de inte är regelbundna eller gör ont och går över vid vila, så är det ju ändå obehagligt, tycker jag. Är det någon mer än jag som råkat ut för det här?
Det gör ju att man blir mindre sugen på sex, och det är ju synd eftersom det är en av fördelarna med andra trimestern: allt det där extra blodet som swoshar runt i kroppen hamnar ju på strategiska ställen, som t.ex. könet, och då är det lättare att bli sugen på sex än annars (japp, det har jag också läst om. Det är rent fysiskt.). Och eftersom det, åtminstone i mitt fall, inte blir så vidare mycket sex varken när jag mår illa eller när man har en liten bebis så är det ju trevligt både för mig och pappan när jag väl vill och orkar. Så, det jag vill ha er feedback på är alltså: brukar/brukade ni också få många sammandragningar länge efter sex?

onsdag 24 juli 2013

Trött och seg plus en träningsdocka

Idag har jag varit oerhört trött och seg, utan nån helt klar anledning. Jag somnade visserligen inte förrän efter midnatt (vi har lite semestertider här, så Alfred lägger sig inte förrän runt klockan 22), men fick sova hela natten till nästan 8, för Christopher tog Alfred när han vaknade på natten. Men ändå var jag helt slut hela förmiddagen, och piggnade till lite först när jag vilat i de två timmar (!) som Alfred sov mitt på dagen. Sen höll jag ändå på att gäspa käkarna ur led halva eftermiddagen trots att jag inte kände mig så trött.
Jag måste ta och lägga mig nu så jag förhoppningsvis blir lite piggare imorgon, idag var för tråkig helt enkelt.
Men först: vi köpte en babydocka till Alfred iag. Han lekte så fint med en som låg på MVC härom veckan, så jag tänkte att det kanske kan vara bra att öva lite på en docka innan tvillingarna kommer (nej, jag köpte inte två för de kostade 330 spänn styck, nån måtta får det vara). Han har alternerat mellan att hålla den snällt och att dänga den i golvet. Det blir intressant det här. Vad jag tyckte var intressant var också att den lilla nappen som hörde till dockan bara går att få in i munnen på den om man klämmer ihop kinderna stenhårt och pressar in nappen med våld. Känns inte direkt som det bästa sättet att lära Alfred hur man ska ge hans småsystrar nappen... Om de nu kommer ta napp, Alfred gjorde aldrig det fast vi försökte. Han ville bara ha bröstet som tröst, och det funkade ju med ett barn, men med två känns det som att det nog blir mer praktiskt med nappar. Alfred började med napp när han skulle sova när han var precis runt två år, antagligen för att han sett andra barn på dagis ha napp och blev nyfiken, men nu har han slutat igen, han är bara inte intresserad av den.
Kanske inte den sötaste dockan i världshistorien (och definitivt inte med de finaste kläderna), men den är mjuk och go och drygt 40 cm lång, så det fick bli den.
Och just det ja: vi var på IKEA efteråt, och Christopher hörde en pappa säga till sin lilla dotter som ville sno dockan från Alfred att det fick hon inte, för "den är flickans". I den här åldern skulle jag säga att det syns ganska tydligt att Alfred är en pojke, men har man en rosa docka så blir man tydligen automatiskt en flicka. Där ser man.

Hylla

Japp, då var vi här: läget då jag inte kan ha en tallrik i knät, men den står utmärkt ovanpå magen. 

tisdag 23 juli 2013

Lite tankar om storlek och om amning

Det är märkligt ändå hur fort jag vänjer mig vid saker och ting. Ibland tycker jag ju att min mage är enorm, men ibland tycker jag att den inte är så värst stor. Nu såg jag just en bild på Facebook på en f.d. kollega som är gravid och ska föda i augusti och tänkte "Men... vad liten hon är - är man inte större än sådär när man ska föda ett barn och inte två?", och sen tittade jag återigen på vecko-magbilderna från när jag var gravid med Alfred, och blev helt paff över hur liten magen var i vecka 26 då. Jag kunde knappt se att jag var gravid ens, och tyckte att sådär ungefär såg jag väl ut efter vilken stor middag som helst. Och det är väl bra antar jag, för då finns det ju hopp för att jag kanske ändå inte kommer tycka att jag är stor som en val även om jag faktiskt blir det innan den här graviditeten är över...
Men på tal om bilderna från sist: mina bröst var mycket större den gången än den här. Undrar lite hur det kommer sig - kanske kan det vara nåt om att kroppen vant sig och inte tycker att det är nåt konstigt med mjölkproduktion den här gången? De har inte ömmat nåt den här gången heller, mer än bröstvårtorna - själva brösten har inte varit jobbiga alls faktiskt. Det känns ju dock lite konstigt, för det hade ju verkat smart om jag producerar mer mjölk den här gången eftersom jag ska göda två barn, men jag hoppas på det jag läst om att efterfrågan skapar tillgång vad gäller mjölk. Det vore så skönt om jag kan lyckas amma båda två så länge som möjligt och slippa krångla med flaskor så mycket - plus att mjölkersättning är så sjukt dyrt! Jag räknade på det en gång när Alfred var liten, eftersom en i min mammagrupp inte kunde amma på grund av sjukdom, och kom fram till att vi sparat (minns inte exakt, men jag tror det var såhär) 6 000:- på tre månader på att jag kunde amma och slapp ersättning. Men då räknade jag nog iofs på småförpackningar färdigblandad ersättning och inte storpack pulver, men ändå.
Det var nån bekant till Christophers föräldrar vars släkting fått tvillingar, och hennes råd var att inte amma utan istället ge ersättning, för att det tog för mycket tid att amma. Det tycker jag låter väldigt konstigt dock: att hålla på och blanda och värma ersättning och diska flaskor och ha sig kan ju omöjligt vara snabbare än att lägga barnen i famnen och amma dem, tänker jag. Men vi får väl se, med Alfred var det aldrig några problem med amningen, och jag hoppas verkligen att det inte blir det den här gången heller, och att mjölken räcker till båda.

Vila funkade

Det funkade att ta det lugnt; idag har jag knappt haft en enda sammandragning. Skönt för sinnesfriden.

Magen vecka 26

Magen två dagar in i vecka 26. 
Nu i Lysekil och lite försiktigt solbränd. Och hyfsat utvilad: efter alla sammandragningar igår fick jag sova hela natten utan att ens behöva gå upp och kissa - fast sängen var iofs så hård att jag  inte sov jättebra, fast jag hoppas det hjälper ändå. Och idag ska jag inte springa runt och packa utan bara sola och bada och leka med Alfred. 

måndag 22 juli 2013

Sammandragningar

Idag har jag haft hur mycket sammandragningar som helst. Även om jag fick höra i förmiddags att det inte är någon fara så länge de följer de tre punkterna så har det varit rätt läskigt. Men jag sov rätt dåligt natten till idag, och hittills har det verkat hänga ihop med fler sammandragningar, så jag hoppas på bättre sömn inatt och så får jag se imorgon. 
Hur som helst är jag svintrött, så den där magbilden får bli imorgon istället. God natt!

MVC vecka 26

Nu är vi tillbaka från Frankrike (kom igår kväll) och det känns skönt att vara hemma i normal temperatur, för att vara helt ärlig. Nu på förmiddagen har vi varit på MVC, och idag fick vi precis en sån barnmorska som jag drömt om: medelålders, kunnig och snäll. (fast jag kom på på vägen hem att jag läst att man skulle börja mäta magen i vecka 25, och nu är jag i vecka 26 och hon mätte inte, så jag vet inte om hon glömde eller om de har andra rutiner i Varberg)
Hon lyssnade på hjärtljuden och sen pratade vi om foglossningar och sammandragningar och annat som gör ont, och om mina värden som en undersköterska tagit innan (bra blodtryck, bra blodsocker, lite lägre järnvärde igen: 110, men jag behöver inte ta mer Niferex för att min mage också ska få må okej. Men jag ska testa att äta kiwi, det är det tydligen många som får bra resultat av om de äter en om dagen.). Om sammandragningarna sa hon att eftersom jag är omföderska så har jag mer sammandragningar än sist, men så länge de följer följande tre punkter så är det inget att oroa mig över:
1) de ska inte vara regelbundna
2) de ska inte göra ont (de kan vara obehagliga, men de ska inte smärta) och
3) de ska gå över vid vila.
Så än så länge är det i alla fall inget jag behöver oroa mig för, och det känns ju skönt. Och foglossningarna har faktiskt blivit en aning bättre under den senaste veckan, så dem kan jag också försöka ignorera så mycket det går.
Nu ska vi gå och bada! Sen ska jag lägga upp en magbild lite senare.

fredag 19 juli 2013

Hettan goes on

Nej, det har inte blivit bättre av att ha befunnit mig i drygt 30-gradig värme i fem dagar, fast det sägs att man ska vänja sig efter tre. Idag har jag haft rätt många sammandragningar också, och tycker att det är rätt obehagligt.
Hur otacksamt det än kan verka så hade jag faktiskt hellre varit hemma i vår sommarstuga i runt 20 grader den här veckan. Vi har från början tänkt åka hit på hösten istället, men det hade ju inte funkat i år eftersom jag inte skulle få flyga så sent, så det fick bli såhär ändå.
Men imorgon ska vi till havet, så då blir det förhoppningsvis skönare. 
Mvh, gnäll-preggot

onsdag 17 juli 2013

Semester med barn

Vi är ju i Frankrike nu, där Christophers föräldrar har ett hus, och det är helt vansinnigt varmt (runt 35 grader) så vi tillbringar en del tid vid grannens pool. Alfred har gått från att knappt ens våga doppa tårna till att aldrig vilja sluta hoppa från kanten, och idag simmade han över hela poolen själv med sina Swimpy-simdynor. Men någon av oss måste ju självklart vara med och ta emot honom när han hoppar och vakta honom hela tiden när han simmar, och det har fått mig att tänka mycket på hur det kommer bli att ha tre barn sen. Jag inbillar mig att det vore enklare att ha tre barn i olika åldrar, eftersom de ju lär sig och blir mer och mer självständiga hela tiden, men att få två små helt hjälplösa varelser samtidigt som vi har en totalt hattifnattig 2,5-3-åring, och att sen ha två hattifnattiga 2-3-åringar samtidigt som vi har en 5-åring... hur ska det ens funka praktiskt? Vi är ju bara två som ska hålla koll på dem hela tiden.
När vi är hos mormor eller farmor och farfar blir det förstås enklare för att vi kan få hjälp, men hur ska vi klara att göra saker med dem ensamma? Det känns som att man måste binda fast en i taget för att över huvud taget kunna ha nån kontroll över läget. Eller låsa in oss hemma jämt, men det känns ju inte riktigt som ett så roligt alternativ. Hur gör man?!

tisdag 16 juli 2013

Hetta

Det har varit runt 35 grader både idag och igår här i södra Frankrike, och det är inget jag rekommenderar för gravida... Det har varit uthärdligt när vi varit vid grannens pool och vid havet, men annars ganska vidrigt, ärligt talat. Orken tar slut direkt. Och idag tror jag att jag haft rätt många sammandragningar, fast jag vet inte säkert, jag tycker det är så svårt att känna när jag står eller går. Tvillingarna har varit rätt lugna idag, och nu på kvällen har jag inte känt av dem alls, vilket oroar mig lite.
Fick för mig att vattnet gick när vi var på stranden idag också, för jag tyckte det började sippra mellan benen, men det var nog bara lite vanlig gravidinkontinens, för det slutade efter en stund - eller så hade jag på nåt sätt fått in havsvatten i mig som ville ut...
Nu ska jag försöka sova, genomsvettig och med fläkt på full fart. Det gick sådär inatt. 

måndag 15 juli 2013

Framme i Frankrike!

Nu är vi framme i Marseille, vilket i och för sig inte betyder att vi är framme vid vår destination: Christophers föräldrar kommer och hämtar oss i bil efter frukost vid vårt flygplatshotell. Vi flög med Ryanair, och det var ju en form av sofistikerad tortyr för en gravid. Jag har bara flugit med dem nån enstaka gång förut, varav den senaste gången var i höstas när min syster Johanna bjöd mig till London på överrasknings-40-årsresa och vi festade med transor och kändisar hela natten (heeeelt bisarr natt, som man kan läsa om här om man vill) och så flög vi hem vid 6-tiden utan att ha sovit. Att då sitta två timmar i ett säte som inte gick att fälla över huvud taget var komplett vidrigt, och det var likadant igår. Jag blir alltid väldigt trött i sidorna på eftermiddagarna/kvällarna nu för tiden, och igår upptäckte jag precis hur jobbigt det var att inte kunna få ligga ner eller luta mig bakåt då. Jag kunde ligga över två säten med huvudet i Christophers knä en liten stund när Alfred gick med på att sitta i pappas knä och titta på film, och det hjälpte lite åtminstone. Jag kände mig också ohyggligt svullen och hade svårt att andas djupt för att magen redan verkar trycka på lungorna, men som tur var tog resan bara två timmar i alla fall.
Sen kom vi fram till Marseille, som var supervarmt, och gick en halv kilometer till hotellet vi bokat eftersom vi kom fram vid midnatt och tänkte att det nog vore bättre om Alfred skulle få sova på natten istället för att åka bil i två timmar och sen väckas och försöka somna om när vi kom fram. Han var vaken hela vägen, och var ganska nervös - jag och han flög bara för nån månad sen och då var han kolugn, men igår ville han sitta med hörselkåpor på hela vägen för han tyckte det lät för mycket och så var han helt nervös för att mamma och pappa skulle lämna honom, stackarn.
Nu ska vi gå och äta frukost!
Utsikt från hotellrummet. 

söndag 14 juli 2013

Flyga

Ikväll åker vi till Frankrike en vecka, med Ryan Air. Jag hade läst att de kräver intyg på att man kan flyga efter vecka 28, och eftersom jag bara går in i vecka 25 idag har jag inte skaffat nåt intyg. Men igår kväll fick jag lite panik eftersom jag ju ser mycket större ut och började undra om nån kanske kommer fråga hur långt gången jag är - jag har inga bevis på det med mig och eftersom det är helg får jag ju inte tag på någon på MVC som kan skriva intyg åt mig. Men efter en fråga på Facebook verkar det som att det värsta som kan hända är att jag tvingas skriva under papper på att Ryan Air inte ska ta något ansvar ifall jag skulle få för mig att föda på planet, så jag hoppas på det bästa. Annars får jag väl stanna hemma, vilket jag ärligt talat kan leva med också, eftersom jag är lite nervös för den där 30-gradiga värmen som råder där nere. Men vi får se, jag klär mig i svart och drar in magen så mycket jag kan. :)

Vi

Funderar på att börja prata om mig själv med den kungliga "vi-formen" nu. Det är väl lämpligt när jag är tre personer?
"Vi skulle behöva vila lite, var god kom med ett glas isvatten, Christopher."

lördag 13 juli 2013

24 vs 36

Jag har fått för mig att magen inte har vuxit sådär jättemycket på de två senaste veckorna, så jag har inbillat mig att jag kanske inte behöver bli jättestor. Men nu kollade jag just bilderna på min Alfred-mage och insåg att jag är ungefär i storlek med vecka 36 med Alfred. Sista dagen i vecka 24. Japp.
Till vänster Alfred-magen, till höger tvillingmagen

fredag 12 juli 2013

Utmattningen

Jag läste i en gravid-app härom dagen att man ska komma ihåg att vila minst en halvtimme om dagen. Det blir inte riktigt så när ens mamma fyller 70 dock.
Vi började dagen med att jag, min syster och min systerdotter gav mamma ansiktsbehandling, fotmassage, manikyr, pedikyr och makeup i badrummet, medan Christopher och min systers pojkvän fixade lunch. Lunchen åt vi på en äng vid en strand en bit bort, hur mysigt som helst, och mamma var superlycklig över uppvaktningen. När vi var klara där var det dags att ställa i ordning allt hemma inför kalaset klockan 16, och jag hann inte få någon annan vila än ett snabbt havsdopp en halvtimme innan kalaset. Precis när folk började droppa in säckade jag ihop och kände att jag inte kunde stå upp en minut mer, så jag var tvungen att lägga mig i soffan en stund, för fötterna värkte, foglossningen smärtade och jag var helt matt. Till råga på allt har jag plötsligt fått ont i vänster knä också, så jag har börjat halta som en gammal anka. Jag börjar verkligen få onda aningar om hur det ska gå de kommande 15 veckorna och börjar på riktigt bli orolig för att jag kommer bli en av dem som inte kommer kunna röra mig på slutet.
Imorgon får jag se till att jag inte behöver röra mig nåt - det ska bli soligt imorgon också, så jag hoppas på en dag på stranden med glada kusinbarn som leker med Alfred.

onsdag 10 juli 2013

Risig dag

Idag känns det lite smått hopplöst det här. Jag har mått så kasst idag, allmänt risig och äckelmående, trött och ont i fogarna så jag redan har svårt att ta mig nånstans. Känns verkligen inte peppande att jag har ungefär 15 veckor kvar. För självklart vill jag ju att flickorna ska stanna därinne så länge det är lämpligt, men 15 veckor känns verkligen som en eeeeevighet för att fortsätta må såhär eller sämre. För bättre känns det ju inte direkt troligt att det blir. Fast jag mådde ju i och för sig rätt så bra igår, så kanske att förfallet inte behöver börja riktigt än, det kanske bara var en lite risig dag just idag. Hoppas på det.

På den positiva sidan finns att min syster idag sa att hon faktiskt är lite sugen på att vara gravid - hon är intresserad av själva graviditeten, men inte så värst villig att ha barn än. Men det är ju lite smått imponerande med tanke på att hon hängt med mig en halv vecka och inte hört många positiva ord om att vara gravid från mig direkt. Barnen däremot: superpepp! Men graviditeten: not so much.

GBS igen/fortfarande

Nähänä, GBS-urinvägsinfektionen var visst kvar/tillbaka. De ringde just från MVC, och sa att de skrivit ut ett recept, men när jag nämnde att jag tagit antibiotika mot det redan - vilket de missat eftersom de bara fått min journal från Stockholm på papper och inte digitalt - så fick jag veta att deras läkare sagt om en annan patient att man ska bara behandla en gång, så länge man inte har symptom, och det har jag ju fortfarande inte. Men eftersom vi åker till Frankrike på söndag ska jag hämta ut receptet så jag kan börja ta tabletter direkt ifall jag känner av något. Så sabla segt det här.
Jag hoppades ju på att det försvunnit av sig självt eftersom snabbtestet de tog med sticka i förra veckan inte visade på något, men halterna var tydligen höga (hon sa nåt om 100 000, vilket i och för sig inte säger mig någonting, förutom att en sån siffra alltid låter hög), så ett sånt test är tydligen inte särskilt tillförlitligt.
Jag ska testa att dricka tranbärsjuice nu, tänkte jag - hon visste inte om det kan hjälpa mot den här typen av infektion, men eftersom det inte kan skada kunde jag lika gärna testa.

Varannandagsbarn

Det har börjat verka som att tvillingarna är lite varannandagsbarn: varannan dag är de lugnare och varannan dag rör de sig mer. När jag tänkte tillbaka så kom jag på att Alfred under sina första månader varvade gnällig och glad varannan dag, och Christopher sa att han har för sig att även han var lugnare varannan dag i magen.
Idag mår jag för övrigt ganska illa igen, av oklar anledning. Jag har visserligen tagit järntabletterna på morgonen i några dagar, fast de senaste dagarna har jag mått bra bortsett från foglossningarna och viss halsbränna, så jag tror väl inte att det beror på dem. Segt som bara den är det i vilket fall.

tisdag 9 juli 2013

Ha ha

Jag fick just tag på en sjukgymnast på vårdcentralen i telefon för att se om jag kunde få en tid för att komma och prata om mina foglossningar, men tyvärr hade hon ingen tid den här veckan, och nästa vecka åker vi till Frankrike och veckan efter det till Lysekil. Hon föreslog att jag skulle ringa nån privat sjukgymnast för att se om det finns någon som har tid den här veckan, men innan vi lade på frågade jag om hon hade några tips jag kunde få i telefon. Hon sa ungefär samma sak som jag redan läst på Vårdguiden och lite andra ställen: undvika de rörelser som gör ont, ta korta promenader istället för långa (inga problem, jag går ingenstans ändå), lyssna på kroppen, ta korta steg, testa stödbälte och undvika trappor. På det sista säger jag "ha ha!" för vårt sommarhus är uppbyggt i fem halvplan med toalett allra längst ner för en spiraltrappa och mitt sovrum uppe på ett sovloft. Så det där med att undvika trappor är bara att glömma. Fetglömma. Jag får väl helt enkelt ha ont då.
De senaste dagarna har jag haft mest ont på morgnarna och på kvällarna, men mitt på dagarna har det inte varit så farligt, så än så länge ska jag nog klara mig.

måndag 8 juli 2013

PoP-shopping

När vi var inne i stan idag för att köpa en bekväm bygellös bh åt mig gick vi förbi en Polarn o. Pyret som skyltade med 70% rabatt, så då kunde vi ju inte låta bli att gå in. Och det blev ett par byxor åt Alfred och varsin klänning åt Flora och Lilly - i storlek 80 faktiskt. Vi tänkte köpa 68 först, men så såg jag att den enda blå 68:an som fanns kvar var väldigt mycket större än den röda, och insåg att den måste vara en felmärkt 80:a. Så vi köpte 80:or istället, och tänkte att om de är för stora första sommaren får de väl ha dem andra då. Alfred är rätt kort och har använt storlek 80 ända fram till två års ålder, och vi gissar ju på att tvillingarna också kommer börja som rätt små.
När vi gick på stan högg det till i min vänstra skinka, där jag känt av foglossningar ibland, men det brukar bara ila till och sen släppa, men så icke idag. Det fastnade liksom, och sen har det gjort ont mer eller mindre hela tiden sen dess. De ringde förresten från MVC förut och sa att de inte har någon sjukgymnast knuten till sig, så jag kan söka mig till vilken jag vill, men så nämnde hon att det finns en sjukgymnast på vårdcentralen i Veddige - där jag trodde att jag skulle till MVC och åkte till förra månaden - så jag ska ringa dem imorgon.

Kvällsmage

Nu tog jag ingen bild igår kväll, men ikväll när jag känner mig svullen som en ballong tog jag en. Vet inte om det ser ut som så stor skillnad mot på morgonen igår egentligen, men det känns som att den är mycket större på kvällen.

söndag 7 juli 2013

Avancerad insmörjning

Nu när det äntligen är soligt krävs det viss tankeverksamhet för att vistas i solen. Man ska ju vara försiktig med solen när man är gravid för man lätt får pigmentförändringar, men jag hoppas att jag klarar mig bra så länge jag smörjer in mig. Igår fick jag dock lite för mycket färg på magen, så idag kör jag 30 på magen, 20 på bröstet där jag tyckte jag var lite prickig där idag och så 10 på resten av kroppen. 
Nu är dagens projekt att få lite sol på baksidan också. Börjar med att sitta i en solstol och läsa, så får benen bli nästa delmål. 

Magen vecka 24

Magen idag när jag går in i vecka 24. Den är så behändig på morgnarna! Ska försöka komma ihåg att lägga upp en bild i eftermiddag/kväll också för att jämföra skillnaden.

lördag 6 juli 2013

Järntablettskrångel

Alltså de här sabla järntabletterna. Ni är ju några som skrivit att ni fått rådet av era barnmorskor att inte hålla så noga på det där med att man absolut inte får ta dem med mat, men eftersom mitt värde fortfarande är så lågt så försöker jag ändå hålla mig till det. Idag tog jag min på eftermiddagen istället, och tänkte att fyra timmar mellan lunch och middag klarar jag väl lätt utan att äta (eftersom det står i bipacksedeln att man ska ta dem minst två timmar efter och två timmar före mat), men schöven vad hungrig jag var efter tre timmar! Så imorgon går jag över till att ta dem på morgonen istället - det stod ju faktiskt också, vilket jag glömt, att man även kan ta dem på tom mage på morgonen "ungefär en timme före frukost". Alfred brukar alltid vakna till någon timme före vi går upp, så då kan jag ju ta dem då, tänker jag. I värsta fall får jag väl vänta en stund med att äta frukost ifall jag inte skulle vakna tidigare någon gång.
Jag fick lite ont i nedre delen av magen ungefär en halvtimme-timme efter jag tagit tabletten, så det kanske är det det berott på på nätterna. Jag hoppas nog det, för i så fall kan det ju betyda att det kan bli bättre på nätterna. Å andra sidan kanske jag får mer ont i magen på dagarna istället, men det får jag väl ta när jag kommer till det i så fall.
Ikväll är jag i alla fall glad att jag kan få äta några små godisbitar i soffan, vilket jag inte kunnat göra på de 6-7 veckor jag varit noga med att inte äta något efter middagen för att kunna ta tabletten när jag går och lägger mig.

Nära att svimma av smärta

I morse vaknade Alfred vid 6-tiden och började gråta och ville gå upp och titta på film - men han hade inte somnat förrän efter tio igår kväll och brukar sova till ungefär åtta nu på sommaren, så vi försökte få honom att lägga sig igen. Jag kände att jag var lite kissnödig, så jag tänkte att jag kanske borde gå på toa innan han skulle komma och lägga sig i vår säng, men innan jag hann upp började det ila av smärta nere i urinblåsetrakten. När jag väl kom upp gjorde det så ont att jag inte kunde räta upp mig, utan fick hasa iväg till toaletten (ner för trappan från sovloftet och ner för spiraltrappan till badrummet...). Satte mig på toaletten och det började göra nåt så fruktansvärt ont! Det smärtade som ett brett bälte runt hela mellangärdet, och det påminde om förlossningsvärkar, fast gjorde faktiskt ännu ondare än jag mindes att det nånsin gjorde under Alfreds förlossning (nu hade jag ju i och för sig aldrig krystvärkar med honom eftersom han kom ut med akutsnitt). Jag försökte profylaxandas för att lugna ner mig och slappna av, men det var helt omöjligt, och jag kunde inte göra annat än att jämra mig och försöka vrida mig till en ställning som gjorde mindre ont där jag satt på toaletten.
Jag blev förstås rädd, men jag var ändå ganska övertygad om att det inte var en riktig värk, utan att det berodde på kissnödighet och gaser i magen, så jag försökte förtvivlat få ut luften ur magen, men det släppte inte. Jag började kallsvettas, och blev orolig för att jag skulle tvingas kräkas rakt ut över golvet, för röra mig från toaletten kunde jag inte. Jag försökte luta mig framåt och då började det flimra för ögonen, och när jag öppnade dem var allt helt svart, och det slog lock för öronen. Då äntligen fick jag ut lite ur magen, och smärtan började släppa till en någorlunda hanterlig nivå.
Jag lyckades torka mig, tvätta händerna och hasa tillbaka upp på vinden och lägga mig i sängen, där Alfred äntligen slutat skrika - jag hade hört honom skrika under nästan hela tiden jag var på toaletten (i drygt en kvart), men jag kunde bara inte göra något åt det - fast Christopher var ju hos honom, så det var ju inte hela världen.
Det gjorde fortfarande väldigt ont, men jag fick ligga på sidan tills Alfred somnat på min arm, och sen kunde jag lägga mig i min få-ut-luft-ur-magen-ställning  och då äntligen efter kanske tio minuter släppte det.
Tack och lov kände jag ett par små rörelser i magen, så jag inte behövde börja noja totalt över att smärtan haft ihjäl tvillingarna, och när jag vaknade igen nån timme senare kände jag några små buffar och fick en normal sammandragning som inte gjorde det minsta ont. Då först började jag gråta. Även om de här nattliga smärtorna kanske inte är farliga för tvillingarna känns det som att jag inte orkar ha det så här i 14-15 veckor till! Jag kom på att de sagt på MVC att jag kan ringa förlossningen om jag får problem utanför MVC:s öppettider - jag önskar så att jag haft en bra "egen" barnmorska jag har förtroende för som jag kunnat ringa, men å andra sidan hade ju hon varit ledig idag eftersom det är lördag, så jag ringde in till förlossningen, och fick prata med precis en sån som jag önskat: en snäll och förtroendeingivande kvinna som hette Mona, som lyssnade noga och ställde relevanta frågor. Hon sa att jag beskrev så tydligt och bra att hon kunde säga att det bara var på grund av tarmarna, och att det ju kan göra fruktansvärt ont. Vi kom fram till att jag ska testa att ta järntabletterna på dagtid istället, om det nu skulle kunna vara de som gör att det gör så ont just på nätterna, och hon sa att jag självklart får ringa igen om jag behöver.
Nu på förmiddagen har det inte gjort nåt ont, utan nu är det bara foglossningarna som är besvärliga igen. Det har gått väldigt fort från bara lite ont ibland till mer eller mindre konstant ont mitt fram, och det känns ju lagom roligt. Jag har fått springa runt efter Alfred en del nu på morgonen, men nu ska jag försöka ligga och ta det lugnt i solen resten av dagen.


fredag 5 juli 2013

Sol, foglossningar, Alfred och lite sånt

Idag har det äntligen varit soligt, efter två veckors skitväder, så jag har mest tagit det lugnt i en solstol på altanen och varit nere en sväng på den superblåsiga stranden och badat och tittat på när Alfred kastat sten i vattnet med pappa. Jag hittade en skreva i klipporna som var ganska lagom att stoppa magen i så jag kunde ligga på magen, men tyvärr var det nån sticksig växt i skrevan och ganska knöligt på båda sidorna, så det var väldigt oskönt. Men jag har hopp om att hitta andra skrevor nån annan dag, för det ser ut som att det kanske kan få vara fint väder i några dagar nu framöver.
Inga särskilda nyheter om tvillingarna idag. Har haft ett par sammandragningar, men de gör inte ont, så jag tror nog att det bara är helt normala Braxton-Hicks-sammandragningar och inga konstigheter. Foglossningarna har spridit sig till framsidan också, så jag har ont mitt fram på blygdbenet/venusberget då och då. Att gå och hålla sig bak mot rumpan till när jag är ute och går känns väl rätt okej, men att gå och hålla mitt på snippan känns väl kanske lite mindre socialt accepterat... Har börjat kolla upp stödbälten nu.
Jag fick väldigt väldigt ont i svanken i natt förresten, vilket var väldigt jobbigt - särskilt när det kombinerades med luft-i-magen-ont. Som tur är har vi en bra säng även i stugan, det hade kanske varit ännu värre med en dålig säng, men jag måste nog börja palla upp mig med kuddar mellan knäna och bakom ryggen och grejer snart också.
En lite annan sak: jag är så oerhört kär i vår son Alfred! Han är i en så helt fantastisk ålder nu (två år och fyra månader), han lär sig nya ord och saker hela tiden - även om alla åldrar är fantastiska på sitt sätt så tycker jag nog nästan att det här är den roligaste hittills. Om de där två små fnuttarna i min mage blir ens i närheten så fantastiska som Alfred så kommer mitt liv bli så ännu mycket mer underbart än jag nånsin kunnat föreställa mig!

torsdag 4 juli 2013

MVC-rapport

Idag var jag på MVC i Varberg på min bokade tid, och fick en semestervikarie-barnmorska som var... rätt trist, ärligt talat. Säkerligen jätteduktig och allt, men hon var inte alls sån att jag kände för att prata om hur jag mådde och hon var inte heller en sån som frågade hur jag känner mig utöver det rent fysiska (och knappt ens det). Men de goda nyheterna är att blodtrycket är normalt fortfarande, urinprovet visade inga tecken på urinvägsinfektion (men hon skulle skicka det på en utförligare odling för säkerhets skull) och mitt järnvärde har gått upp! Jag började med järntabletterna i vecka 17 då jag hade ett järnvärde på 106, och på nästa kontroll i vecka 21 hade det bara gått upp till 109. I vecka 22 började jag med blutsaft, och nu är jag i vecka 23 och värdet har plötsligt stigit till 115! Det måste ju bero på blutsaften, tycker jag. Mycket nöjd! 115 är ju fortfarande lågt, men jag har faktiskt varit piggare den senaste veckan.
Sen frågade jag om sjukgymnast för foglossningarna, och hon tipsade om stödbälte, vilket jag redan fått tips om från en bekant, och så skulle hon kolla upp tillgång till sjukgymnast.
Efter det var det dags att lyssna på hjärtan, och hon hämtade faktiskt två apparater för att kunna höra båda samtidigt, det är det ingen som gjort innan. Det blev dock rundgång i dem, så det funkade inte, men efter att hon var ganska säker på att hon hittat båda - en hade en rytm på runt 140 och den andra på runt 150, vilket ju är ungefär vad de brukar ha - där den vänstra faktiskt låg mycket längre ner och längre bort från den högra än vad hon gjort tidigare - så gick hon och hämtade en gammal hederlig tratt. Christopher fick hålla apparaten över den ena medan barnmorskan lyssnade i tratten efter den andra. Det var tydligen inte helt lätt att hålla apparaten stilla, så de fick börja om några gånger, men till slut kunde hon höra båda samtidigt, och det var ju roligt. Det gjorde lite ont dock, för hon tryckte lite hårt medan hon letade, så jag blev lite illamående.
Sist skulle vi hitta en tid för nästa besök, och vi ville helst pricka in det precis när vi kommer tillbaka från Frankrike och innan vi ska åka till Lysekil, och då var hon fullbokad, så då fick vi en tid hos en annan - vilket vi ärligt talat inte var helt besvikna över...
Efter det passade jag och Christopher på att ta en lunch på stan medan mormor och kusin Stella hade hand om Alfred.

Gravidtips

Håll i hatten, för nu kommer mitt kanske bästa gravidtips. Av det lite intimare slaget. Jag har ju, som bekant, ganska mycket problem med luft i magen, och det är inte alltid det lättaste att få ut på normalt sätt när man har en stor mage. Nån gång under förra graviditeten läste jag det här tipset nånstans, minns inte var, och kom som tur var ihåg det den här gången också. För att få ut luft ur magen ställer jag mig på alla fyra på golvet med knäna axelbrett isär och lutar mig sen bakåt så jag nästan sitter ner så låren trycker lite mot sidorna av magen. Då funkar det, även om det inte funkat när jag suttit på toan. Voilà!

Märkligt och fantastiskt

Jag vet att det är "det naturligaste som finns", men om man tänker lite närmare på det så är det väl ändå oerhört märkligt att det växer två helt nya människor inne i min kropp? Som utvecklas liksom helt av sig själva? (det är för övrigt tillräckligt märkligt bara med ett barn)

onsdag 3 juli 2013

Köpa klänningar eller inte?

Jag har råkat hitta världens finaste klänningar till tvillingarna, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska köpa dem. De kostar 200:-/styck (på rea), och finns kvar i storlekarna 6-12 månader och 18-24 månader. Jag kan ju inte gärna köpa klänningar som ska användas om två år, då kan de ju schöven hinna ramla isär av ålder innan de används, men köper jag 6-12 månader så kommer de antagligen användas typ en enda gång för att de är för fina och opraktiska. Men de är ju så fiiiina! Kan jag lägga 460 spänn (frakt tillkommer) på klänningar som jag mest kommer kunna ha hängandes på en vägg som prydnad..?
Såhär ser de ut:
De finns alltså i grönt och rött, och den ena bilden är framifrån och andra bakifrån


Action i magen idag

Idag gottgör tvillingarna för sin inaktivitet igår: nu är det action till max inne i magen. Det är stora boffar på höger sida nu när jag ligger i soffan och mer små pickar på vänster sida - men det som händer på vänster sida skulle också kunna vara tarmrörelser... Lite smått fånigt att jag fortfarande inte känner skillnad på det helt och hållet, men jag är ganska säker på att det är en kombination av tarm och bebis på vänster sida.
Igår när jag låg med händerna på magen och hoppades på rörelser kändes det som för en månad sen: jag tyckte jag kände något, men insåg efter ett par sekunder att det bara var pulsen i mina egna händer jag kände. Så många besvikna kvällar i sängen jag spenderade kännandes på min egen puls, innan jag började känna riktiga sparkar... Är väldigt tacksam för de tydliga sparkar jag känner på höger sida idag, oavsett vad det nu är som pågår på vänster sida.

tisdag 2 juli 2013

Extrabesök på MVC

Det där jag skrev igår om att jag lyckats hålla nojigheten stången - det sket sig idag. Igår kväll rörde sig tvillingarna inte alls lika mycket som de gjort de senaste kvällarna, så när jag vaknade till på natten och hade en sammandragning och sen vaknade på morgonen av ännu en sammandragning och så lägger vi på det att jag hade ont i nedre delen av magen av och till under större delen av dagen plus att jag kände väldigt lite rörelser hela dagen: japp, då var oron där igen. Jag har ju struntat i att ta den där antibiotikan som jag fick utskriven i förra veckan, eftersom läkaren sa att jag kunde avvakta så länge jag inte kände några symptom. Men när det nu gjorde ont i nedre delen av magen och jag hade flera sammandragningar i förmiddags så ringde jag till min MVC hemma efter lunch, men då fick jag bara en telefonsvararröst som sa att eftermiddagstelefontiden var stängd tills vidare på grund av sjukdom (eller semestrar, gissar jag spelar in också). Tänkte först att jag kunde vänta med att ringa till imorgon, men när vi ändå skulle in till stan för ärenden tyckte jag att kunde hämta ut antibiotikan på apoteket så jag har den ifall de tycker imorgon att det vore en bra idé att ta den. Men jag kände mig helt dyster och nedstämd hela dagen, och när klockan var fem i fyra och det började göra ont nere i magen igen så ringde jag till MVC här nere istället - jag tänkte först att det verkade lite jobbigt eftersom de inte ens sett min journal än, men insåg att jag hellre drog hela historien än att noja mig igenom hela kvällen. Och jag har skrivit det förr, men det tål att skrivas igen: barnmorskor är ju underbara! Barbro, som hon hette, frågade var jag befann mig just då, och jag var bara fem minuter från MVC, så hon sa: "Kom in, så tar jag hand om dig." (jag tror de stängde klockan 16)
Så vi körde direkt dit, och hon skickade in mig på toa för ett urinprov - visserligen hade det bara gått en timme sen jag var på toa sist, men hon tyckte att hon kunde testa ändå. Christopher och Alfred satte sig i väntrummet, där Alfred hittade en docka och en leksakspipmugg och började direkt ge dockan att dricka - han kommer bli en utmärkt storebror. :) Barbro kom tillbaka och sa att det provet inte visade några spår alls av urinvägsinfektion, så hon tyckte definitivt inte att jag skulle ta nån antibiotika nu. Vi ska göra ett nytt test på min riktiga tid på torsdag för säkerhets skull dock - den där GBS:en kan ju tydligen komma och gå lite som den vill. Jag tackade så mycket, och tillade att jag tyckte att flickorna rört sig mindre än vanligt idag och undrade om hon möjligtvis hade tid att lyssna lite snabbt på dem..? Och återigen: barnmorskor alltså. Aldrig att nån säger "äh, men sluta sjåpa dig", utan alltid istället medkännande "jamen det är väl klart att du blir orolig"och trots att hon egentligen skulle gå hem plockade hon fram hjärtljudslyssningsapparaten och jag fick lägga mig på en brits. Och visst hittade hon båda tösernas hjärtan och båda lät så fint så.
Sen gav hon mig ett kort med numret till förlossningsavdelningen på sjukhuset ifall det skulle vara något på jourtid.
Och nu på eftermiddagen/kvällen har jag inte haft lika mycket ont längre, och inga sammandragningar heller, så det kanske mest var nån sorts inbillningssjuka som jag oroade mig fram till. Nu hoppas jag i alla fall att jag kan låta bli att vara orolig igen fram till tiden på torsdag när vi ska till MVC igen utan stress.

måndag 1 juli 2013

Jobbiga sidor

På sistone har jag blivit så hemskt trött i sidorna framåt slutet av dagen, ungefär där jag brukade ha en midja. Jag vet inte om det är ligament som sträcks ut eller vad det är, får fråga det på MVC på torsdag (om jag hittar dit den gången...).
Och en annan sidgrej: jag får mer halsbränna när jag ligger på sidan än på rygg. Jag förstår inte riktigt varför, jag tycker inte att vinkeln på matstrupen borde vara så annorlunda då, men tydligen är den det. 
En sak som däremot inte visat sig vara nåt större problem är det här med att jag inte kan simma normalt på grund av foglossningen, för nu har vi varit i stugan i elva dagar och det har varit mer eller mindre konstant skitväder, så jag har aldrig badat så lite. Man får väl se det lilla positiva som finns i eländet, antar jag. 

Klantskalle = gravidskalle?

Kan man skylla på gravidhjärna när man är lite allmänt klantig? Idag hade jag tid på min "sommar-MVC" klockan 13.30, och så åkte vi dit - trodde jag - och insåg att där fanns ju ingen våning två, och det var till våning två jag fått veta i telefon att jag skulle. Tydligen hade jag inte alls ringt till den MVC jag trodde, utan jag skulle till en inne i Varberg och inte den i Veddige utanför stan som jag trodde. Så jag fick ringa dit och förklara, och eftersom barnmorskan var upptagen efter min tid fick jag en ny tid på torsdag istället. Tråkigt, eftersom jag gärna hade velat prata om vad jag kan göra mot foglossningarna som blir värre och värre, och också såklart för att jag ville lyssna på tvillingarnas hjärtan och höra att de verkar må bra.
Tack och lov har jag lyckats hålla nojigheten stången ända sen ultraljudet, så jag får inte panik av att vänta några dagar till, men tråkigt är det ändå.