MVC-återbesök

Igår var jag på återbesök på MVC. Jag hade ju ett gäng olika barnmorskor, och på återbesöket bokades jag till Therese som jag träffade de sista gångerna under graviditeten - hon är supergullig, så det kändes bra.
Jag tog med mig båda tvillingarna, fast Christopher var hemma, jag tyckte det var roligare att visa upp båda, även om det kanske varit lättare att ha en var - nån gång måste jag ju lära mig att vara ensam med båda längre stunder. Lilly vaknade och var hungrig när vi kom till tunnelbanan, men jag hade varit förutseende och tagit med mig BabyBjörnen, så jag tog upp henne i den så kunde hon amma hela vägen dit. Tadaa!
Jag var där i över en timme och pratade och undersöktes, och så intressanta är väl inte detaljerna, så jag tar det lite kort: järnvärde 137 (svinbra!), blodtryck 130/80 (rätt normalt), hon frågade hur jag tyckte mitt hälsotillstånd var under graviditeten på en skala 1-5 (2 om jag bara ser till mig själv, 3 om jag jämförde med andra) och nu (stark 4) och pratade om allt möjligt. Sen undersökte hon mitt underliv och livmoder (röda och torra slemhinnor, precis som det brukar vara när man ammar), livmodern bra hopdragen, och själva magen tyckte hon var väldigt platt redan när hon jämförde med alla mammamagar hon sett - men sa innan när jag frågade att eftersom man är gravid i nio månader (plus att min mage blev extra uttänjd) så får man ge den ungefär lika lång tid att återhämta sig. Det är dock inte säkert att muskelplattorna nånsin går ihop helt igen. Om jag vill träna (nej) ska jag helst undvika situps och istället träna sidmusklerna med t.ex. plankan och sneda situps, och barnvagnspromenader räcker i övrigt. Mina bäckenbottenmuskler var i bra skick åtminstone, jag hittade rätt muskler direkt när hon bad mig knipa runt hennes fingrar - men hon tipsade ändå om Snippgympa.nu, som kan ge en påminnelser via Facebook och Twitter så man kommer ihåg sina knipövningar. Mitt avslag slutade förresten precis i helgen, vilket är väldigt skönt. Tydligen kommer mensen ofta tillbaka tidigare efter andra barnet även om man helammar, och det är ju tråkigt - det är ju så skönt att slippa blöda! Vi pratade också preventivmedel, och jag tänker mig en kopparspiral, men hon rekommenderade mig att vänta till efter ungefär fem månader så slemhinnorna återhämtar sig lite och livmodern blir normalstor igen - tydligen blir den extra liten efter dn dragit ihop sig efter förlossning - så måtten blir rätt. Så om vi nån gång orkar ha sex igen blir det kondom som gäller (har testat minipiller förr och gillade det inte alls, annars är det det man rekommenderar under amning).
Sen gick jag och tjejerna och köpte lite julklappar, och när vi kom hem var Christopher och Alfred och köpte julgran, och vi klarade oss utmärkt själva!

Lite av varje

Den där förhatliga halsbrännan har jag visst inte nämnt på ett tag, och det är för att den faktiskt blivit bättre! Fråga mig inte hur det gått till, eftersom magen varken sjunkit ner eller blivit mindre, men på något sätt har jag haft mindre halsbränna i nån vecka nu. Jag har visserligen tagit Losec ungefär varannan dag när jag känt minsta antydan för att jag inte orkat krångla, men de dagar jag inte tagit det så har jag knappt känt någonting. När jag gått och lagt mig har jag ibland känt litegrann och då snabbt tuggat i mig en Gaviscon, men det har inte varit på långa vägar så vidrigt som det var för ett tag sen.
Jag har tre järntabletter kvar, men igår morse och idag struntade jag i att ta dem. Känns väldigt busigt, men mitt järnvärde är ju bra och de är så äckliga så jag är helt lycklig över att ha skippat dem.
En lite jobbigare grej är alla sammandragningar, framför allt på nätterna, för de är så fruktansvärt obekväma nu. De gör fortfarande inte ont, så jag antar att det inte närmar sig värkar, men de är jobbiga ändå. Min svärmor är väldigt förvånad över att jag inte fött än, men jag har ju läst att det bara är ungefär 50% av alla tvillingar som kommer före vecka 37, och eftersom jag är i vecka 38 så hör jag ju inte direkt till nån minoritet. Så jag har nog gett upp hoppet om värkarbete och siktar på snittet på tisdag.
Och imorgon kommer mamma upp för att vara här med Alfred när vi ska till sjukhuset, spjälsängen är monterad och klar och står i sovrummet och vi har köpt några paket småblöjor, så nu är vi förberedda och klara!

Rapport från MVC vecka 38

Idag var vi på MVC för sista gången innan förlossningen. Vår barnmorska Mia var fortfarande sjuk (vet inte vad det är för fel på henne, hoppas det inte är nåt allvarligt), så vi fick träffa Therese från förra veckan igen. Hon kollade blodtryck (130/80), blodsocker och blodvärde (131), och fast blodtrycket var samma som förra veckan ville hon kolla det igen en stund senare för säkerhets skull. Sen mätte hon magen och kollade hjärtljuden, och sen blodtrycket igen. Det var fortfarande samma, så hon skickade iväg mig för att kissa i en kopp för att kolla äggvita för eventuell havandeskapsförgiftning - jag fattade ärligt talat inte riktigt varför, för hon sa att blodtrycket var helt okej och att hon inte var orolig, men hellre en undersökning för mycket än en för lite. Det var ingen äggvita i urinen som tur var dock, så allt var lugnt.
Vi hade inte riktigt några frågor kvar, så sen skickade hon bara iväg oss med ett stort lycka till. Så nu är det bara att vänta på förlossning!

Snart slut på tabletter!

Äntligen! Sista kartan Niferex! Och jag tänker inte köpa fler eftersom mitt järnvärde är såpass bra - förlorar jag för mycket blod vid förlossningen får jag lösa det sen (sist förlorade jag mindre än normalt: bara en liter mot vanliga 1,5). Jag tycker nämligen fortfarande Niferex är så sjukt äckliga; trots att man sväljer dem hela smakar hela munnen järn av dem. 

Bredvid ligger mina andra livsnödvändiga piller som jag snart slipper: Losec och Gaviscon. Sen kommer jag såklart behöva smärtstillande ett tag efter snittet, men det är åtminstone något annat. Yay!

Knipövningar

Alltså seriöst, hur sabla svårt ska det vara att komma ihåg att göra något så enkelt som knipövningar? Jag var duktig på det i somras under några veckor och gjorde dem varje dag, ofta till och med flera gånger om dagen, men nu glömmer jag bort det nästan varenda dag. Och det är ju nu jag har som mest användning för dem, för nu trycker ju magen så mycket neråt att det ju är nu som jag känner att det är risk att kissa på mig när jag nyser eller hostar eller så. Men ändå: glömmer. Jag antar att jag borde göra det till en rutin att göra dem till exempel när jag borstar tänderna eller så, det kanske kan förenkla för mitt guldfiskminne. Nån som har några bra tips för att komma ihåg dem?
Jag fick förresten näsblod ur vänster näsborre alldeles nyss - premiär för den! Hittills har jag bara fått i höger. Blodet luktade extremt mycket järn, så jag funderar på om mitt järnvärde blivit såpass högt att jag börjar stöta ut överflödigt järn nu eller nåt. Kan man göra det?

Rapport från MVC vecka 35

Idag var jag på MVC igen. Min nya barnmorska Mia, som jag är så förtjust i, var sjuk, men Millis som jag fick träffa istället var också supertrevlig, så det gick ju utmärkt ändå.

Först blodtryck, som låg på 120 över 70, så det var bra, sen hjärtljudskoll, och det tog en stund att hitta rätt eftersom det är svårt att känna hur de ligger utifrån, men när hon väl hittade dem så lät allt bra.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla blodsocker och järnvärde, och järnvärdet var 133! Det är högre än jag hade när jag skrev in mig! Fick veta - vilket jag aldrig hört förut - att det brukar vara som lägst runt vecka 25 och sen återhämta sig, så det var inget konstigt att det var högre nu, och det hade ju varit intressant att veta tidigare. Som Millis uttryckte sig så lägger kroppen in en beställning på fler röda blodkroppar i början av graviditeten, men det tar ett tag att bilda dem, och sen återhämtar sig kroppen. Men det betyder att jag kan trappa ner på järnintaget om jag vill, fast eftersom min mage klarar sig rätt så bra kan jag lika gärna äta upp de Niferex-tabletter jag har kvar (som räcker fram till ett par dagar före det planerade snittet) och blutsaft köpte jag ny härom dagen. Får jag för mycket järn är det ingen fara, det stöts ut eller så.

Sen skulle vi sammanfatta graviditeten inför förlossningen (plus att jag fick en mall för ett förlossningsbrev med att fylla i hemma), och det var väl ungefär att jag mått skit och inte gillar att vara gravid... Och så lite om vad jag vill ha för smärtlindring ifall det sätter igång naturligt, och där var svaret ungefär att jag gärna slipper epidural, men att jag är öppen för deras förslag. Sist var det aldrig nån som frågade mig om jag ville ha nån smärtlindring, så jag testade bara lustgas som jag bad om själv, men det tyckte jag bara luktade illa utan att hjälpa - utöver det körde jag bara på profylaxandning och min Tens-apparat och vetekudde när jag inte var uppkopplad mot CTG.

Millis, som tydligen jobbat på förlossning tidigare, nämnde sterila kvaddlar, vilket jag faktiskt var nyfiken på när jag skulle föda Alfred, men alla jag nämnde det för innan sa att jag var dum i huvudet. Jag tyckte det lät intressant eftersom det ska stimulera kroppens egen smärtlindring, och nu fick jag förklarat hur det går till: tydligen sticker två barnmorskor samtidigt där det gör ont, för att spruta in sterilt vatten. Detta gör de kanske 15-20 gånger, och varje stick känns ungefär som ett getingstick, så hon sa att hon ska inte ljuga: det gör svinont. Så de fortsätter tills föderskan typ skriker åt dem att lägga av, men sen sätter kroppen igång och man kan vara smärtfri upp till två timmar, utan att det riskerar att stanna av förlossningen, som en epidural ofta gör. Och man kan lägga det här var det än gör ont, och tydligen hjälper det väldigt bra mot dov smärta, sån som gör att det känns som att ryggen ska gå av - skarp smärta är tydligen lättare att få bort med andra metoder, men den dova smärtan är svårare att komma åt.

Jag frågade också om den där mjuka knölen jag kände på magen härom dagen (och en gång till nån kväll efter), och hon gissade på att det faktiskt var urinblåsan som kändes! Tydligen hade hon sett det ofta på förlossningen, där föderskorna inte kunnat kissa ut mer än några droppar - då kan urinblåsan tryckas uppåt och framför magen. Det bör inte ha varit något farligt i vilket fall som helst.

Det och så lite prat om BVC, donation av navelsträngsblod och framtida preventivmedel och sådär och sen var det klart. Nästa vecka: tillväxtultraljud!

Ny barnmorska

Idag var vi för första gången efter semestern tillbaka på Liljeholmens MVC, och fick en ny barnmorska eftersom vår från i våras har slutat. Det var lite hattande fram och tillbaka innan, för först flyttade vår förra barnmorska över oss till Mia, men när jag bestämde mig för att stanna en extra vecka på västkusten och ringde för att boka om tiden pratade jag med just den här Mia, som sa att hon var ändå fullbokad nån månad framåt, så hon skulle ändå inte kunna fortsätta med mig, så hon skrev över mig till Lisa. Nu i morse fick jag ett meddelande om att Lisa var sjuk, så jag fick en ny tid en halvtimme senare till Jenny.
När det väl var vår tid kom både Jenny och Mia fram och hade tydligen bytt lite med varann, så nu ska vi få gå till Mia ändå, både idag och framöver. Och vad glad jag är över det! Mia visade sig vara hur gullig som helst, och känns verkligen bra.
Kort sammanfattning: blodtrycket var bra, järnvärdet var bra (eller okej i alla fall; 117), blodsockret var bra, hjärtljuden lät bra (Flora som vanligt ungefär 10 slag i minuten snabbare än Lilly). Och så pratade vi igenom lite allt möjligt för att hon skulle uppdateras. Typ så.
Nästa vecka har vi nästa tillväxtultraljud, och i nästnästa vecka ska vi till förlossningen på Huddinge för att planera förlossningen. Jag har funderat en del på om det är skillnad med tvillingfödslar, apropå krisen på förlossningsavdelningar i Stockholm och Skåne framför allt, där mängder av kvinnor hänvisas till andra sjukhus - är det likadant med tvillingfödslar? Det borde ju vara ännu svårare att klämma in en tvillingfödsel om det redan är överbelastat, men om man redan varit på sjukhuset och planerat inför en naturlig förlossning, skickar de ändå iväg en då? Får fråga det när vi kommer dit.

Bra tillväxt!

Idag hade jag vanlig barnmorsketid och tillväxtultraljud direkt efter varann. Det började bra med att mitt järnvärde gått upp till 121! Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle gå upp nu (109 sist), med tanke på att jag inte ändrat några doseringar och att bebisarna växer, men då var det nog den där en kiwi om dagen som gjort susen ändå - jag nämnde det för barnmorskan Barbro som sa att det kan vara c-vitaminerna som gör att jag tar upp järnet bättre. Hur som helst känns det underbart att jag kan fortsätta som jag gör bara utan att behöva krångla med högre doser tabletter. Blodtrycket var också jättebra men blodsockret lite lågt för att jag inte ätit lunch.
Vi lyssnade på hjärtljuden också även fast jag skulle få ett ultraljud sen, bara för att det var lite kul, typ, och som vanligt låg Flora på ungefär 10 slag snabbare än Lilly, men det är tydligen inga konstigheter med det, och hänger inte ihop med storlekarna på dem. Däremot kom jag på när jag gått därifrån att vi glömde väga mig, vilket Barbro sagt att vi skulle göra, så jag berättade för undersköterskan Berit sen vad jag vägde igår så hon kunde skriva in det.
Det blev lite tid mellan så jag hann gå och slänga i mig en falafelrulle och så gick mamma och Alfred ut på en promenad istället (de var med hos barnmorskan).
Sen var det dags för ultraljudet, och jag var ju lite nervös för att Lilly inte skulle vuxit som hon skulle eftersom hon var så liten sist. Båda låg kvar som de gjorde när jag var på förlossningen förra veckan: på tvären med huvudena bredvid varandra på höger sida, men de bör ju kunna ha plats att vända sig i ett par veckor till, så vi får väl se. Det var samma läkare som för två veckor sen, Charlotta, och först var hon lite osäker på om de bytt plats, så att det inte var "den gamla ettan" (=Lilly) som låg underst längre, för hon tyckte inte att de var så olika stora, så tydligen kan de byta plats rätt rejält med varann. Men när hon började mäta trodde hon väl till slut ändå att det var ettan som låg underst fortfarande och tvåan överst. Men det som var fascinerande var att ettan, Lilly, nu bara låg på -2%! Och tvåan Flora på +10%. Underbart!
Charlotta sa att det låga förra resultatet kan ha berott på att hon mätt lite fel då eller nu, men sanningen bör ju i alla fall som sämst ligga nånstans mellan, så jag är jättenöjd! Lilly väger nästan 1300 g och Flora lite drygt 1400. Så nu hoppas jag bara att de fortsätter på sina kurvor så kommer det här nog bli så bra.

Båda låg med ansiktena neråt, så det var svårt att få några bra bilder på dem, men läkaren kämpade på en bra stund för att få nån bild eftersom Christopher inte kunde vara med idag, och till slut fick hon i alla fall fram en där man typ ser Lillys ansikte. Till vänster om det är några oklara delar av Floras kropp. :)

MVC vecka 26

Nu är vi tillbaka från Frankrike (kom igår kväll) och det känns skönt att vara hemma i normal temperatur, för att vara helt ärlig. Nu på förmiddagen har vi varit på MVC, och idag fick vi precis en sån barnmorska som jag drömt om: medelålders, kunnig och snäll. (fast jag kom på på vägen hem att jag läst att man skulle börja mäta magen i vecka 25, och nu är jag i vecka 26 och hon mätte inte, så jag vet inte om hon glömde eller om de har andra rutiner i Varberg)
Hon lyssnade på hjärtljuden och sen pratade vi om foglossningar och sammandragningar och annat som gör ont, och om mina värden som en undersköterska tagit innan (bra blodtryck, bra blodsocker, lite lägre järnvärde igen: 110, men jag behöver inte ta mer Niferex för att min mage också ska få må okej. Men jag ska testa att äta kiwi, det är det tydligen många som får bra resultat av om de äter en om dagen.). Om sammandragningarna sa hon att eftersom jag är omföderska så har jag mer sammandragningar än sist, men så länge de följer följande tre punkter så är det inget att oroa mig över:
1) de ska inte vara regelbundna
2) de ska inte göra ont (de kan vara obehagliga, men de ska inte smärta) och
3) de ska gå över vid vila.
Så än så länge är det i alla fall inget jag behöver oroa mig för, och det känns ju skönt. Och foglossningarna har faktiskt blivit en aning bättre under den senaste veckan, så dem kan jag också försöka ignorera så mycket det går.
Nu ska vi gå och bada! Sen ska jag lägga upp en magbild lite senare.

Järntablettskrångel

Alltså de här sabla järntabletterna. Ni är ju några som skrivit att ni fått rådet av era barnmorskor att inte hålla så noga på det där med att man absolut inte får ta dem med mat, men eftersom mitt värde fortfarande är så lågt så försöker jag ändå hålla mig till det. Idag tog jag min på eftermiddagen istället, och tänkte att fyra timmar mellan lunch och middag klarar jag väl lätt utan att äta (eftersom det står i bipacksedeln att man ska ta dem minst två timmar efter och två timmar före mat), men schöven vad hungrig jag var efter tre timmar! Så imorgon går jag över till att ta dem på morgonen istället - det stod ju faktiskt också, vilket jag glömt, att man även kan ta dem på tom mage på morgonen "ungefär en timme före frukost". Alfred brukar alltid vakna till någon timme före vi går upp, så då kan jag ju ta dem då, tänker jag. I värsta fall får jag väl vänta en stund med att äta frukost ifall jag inte skulle vakna tidigare någon gång.
Jag fick lite ont i nedre delen av magen ungefär en halvtimme-timme efter jag tagit tabletten, så det kanske är det det berott på på nätterna. Jag hoppas nog det, för i så fall kan det ju betyda att det kan bli bättre på nätterna. Å andra sidan kanske jag får mer ont i magen på dagarna istället, men det får jag väl ta när jag kommer till det i så fall.
Ikväll är jag i alla fall glad att jag kan få äta några små godisbitar i soffan, vilket jag inte kunnat göra på de 6-7 veckor jag varit noga med att inte äta något efter middagen för att kunna ta tabletten när jag går och lägger mig.

MVC-rapport

Idag var jag på MVC i Varberg på min bokade tid, och fick en semestervikarie-barnmorska som var... rätt trist, ärligt talat. Säkerligen jätteduktig och allt, men hon var inte alls sån att jag kände för att prata om hur jag mådde och hon var inte heller en sån som frågade hur jag känner mig utöver det rent fysiska (och knappt ens det). Men de goda nyheterna är att blodtrycket är normalt fortfarande, urinprovet visade inga tecken på urinvägsinfektion (men hon skulle skicka det på en utförligare odling för säkerhets skull) och mitt järnvärde har gått upp! Jag började med järntabletterna i vecka 17 då jag hade ett järnvärde på 106, och på nästa kontroll i vecka 21 hade det bara gått upp till 109. I vecka 22 började jag med blutsaft, och nu är jag i vecka 23 och värdet har plötsligt stigit till 115! Det måste ju bero på blutsaften, tycker jag. Mycket nöjd! 115 är ju fortfarande lågt, men jag har faktiskt varit piggare den senaste veckan.
Sen frågade jag om sjukgymnast för foglossningarna, och hon tipsade om stödbälte, vilket jag redan fått tips om från en bekant, och så skulle hon kolla upp tillgång till sjukgymnast.
Efter det var det dags att lyssna på hjärtan, och hon hämtade faktiskt två apparater för att kunna höra båda samtidigt, det är det ingen som gjort innan. Det blev dock rundgång i dem, så det funkade inte, men efter att hon var ganska säker på att hon hittat båda - en hade en rytm på runt 140 och den andra på runt 150, vilket ju är ungefär vad de brukar ha - där den vänstra faktiskt låg mycket längre ner och längre bort från den högra än vad hon gjort tidigare - så gick hon och hämtade en gammal hederlig tratt. Christopher fick hålla apparaten över den ena medan barnmorskan lyssnade i tratten efter den andra. Det var tydligen inte helt lätt att hålla apparaten stilla, så de fick börja om några gånger, men till slut kunde hon höra båda samtidigt, och det var ju roligt. Det gjorde lite ont dock, för hon tryckte lite hårt medan hon letade, så jag blev lite illamående.
Sist skulle vi hitta en tid för nästa besök, och vi ville helst pricka in det precis när vi kommer tillbaka från Frankrike och innan vi ska åka till Lysekil, och då var hon fullbokad, så då fick vi en tid hos en annan - vilket vi ärligt talat inte var helt besvikna över...
Efter det passade jag och Christopher på att ta en lunch på stan medan mormor och kusin Stella hade hand om Alfred.

Små knölisar

Liten uppföljning från igår: Järneftersmaken i munnen efter jag tagit blutsaften var förstås inget vidare, märkte jag efter jag skrivit igår, men nu är det ju bara att köra på. Jag skulle bli så glad om det här kunde hjälpa upp järnvärdet lite.

Idag har tvillingarna liksom knölat runt i magen på mig. Jag brukade kalla Alfred för "lille knölis" när jag var gravid med honom, för han sparkades inte så mycket, utan... ja, han knölade runt. Jag hoppas det går att förstå vad jag menar med det - det var inte som kullerbyttor, utan mer att han långsamt knörvlade omkring därinne. Och just nu verkar det som att hans systrar tar efter honom i det, för idag (jag har känt det litegrann nån gång innan också) när jag satt i bilen efter att ha varit och handlat så blev plötsligt en liten del av magen alldeles stenhård - inte som en sammandragning, utan mer som att det faktiskt var en bebisrygg som tryckte ut mot magens vägg - och så blev det alldeles ömt på utsidan och gjorde lite ont på insidan. Efter en stund flyttade hon på sig, men det tog inte lång tid innan hon gjorde samma sak igen, och det var verkligen inte bekvämt. De är ju faktiskt ganska stora redan; enligt mina gravidappar är de nånstans runt 27 centimeter långa huvud till fot nu och det känns i mina öron enormt stort redan! Jag fattar inte riktigt hur två såna stora får plats i min mage, som visserligen är stor för att vara i slutet av vecka 22, men ändå inte så stor som jag tycker att den rimligtvis borde vara för att husera två 27-centimetersbebisar.
Jag har förresten redan gått upp drygt 9 kilo... Med Alfred gick jag upp ungefär 10 under hela graviditeten - jag vet inte exakt, för jag hade ingen våg hemma då, och sista veckan eller så var jag inte på MVC, men kanske 10-11 kilo. Tror jag läste nånstans att man vanligtvis går upp ett halvt kilo i veckan från och med nu, så det innebär väl att jag kommer gå upp minst 17-18 kilo den här gången. Livat värre. Men det kan väl vara åtminstone en liten tröst att jag vägde fem kilo mindre när jag började den här graviditeten än när jag inledde den förra. Fast jag känner ju att magen är tung, för jag blir jättetrött i ryggen snabbt när jag gör saker där jag måste luta mig framåt - och såna saker blir det ju bara fler av ju mer magen blir i vägen. Jag googlade gravidträning och har gjort såna där hundövningar (stå på alla fyra och sträcka ut ben och arm) ett par gånger, får nog fortsätta med det. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag vågar träna eftersom foglossningarna bara blir värre nu.

Blutsaft

Då kör vi! 

Min lillasyster var tvungen att dricka blutsaft som tonåring och sa att det smakade så vidrigt, så jag var lite orolig. Men jag tyckte att det smakade... om inte gott så i alla fall intressant. Lite gott och lite konstigt samtidigt, typ. Nu hoppas jag på ett normalt järnvärde - snart!

Djurpark och mediciner

Det är nog slut på större utflykter för min del nu fram till förlossningen. Vi har varit på Borås Djurpark idag, och Alfred var mycket peppad på att få se elefanter, giraffer, tigrar, lejon, apor och pingviner på riktigt, och så klart också att få klappa smågetter ("bä-bä") och minigrisar.
Men jag blev väldigt trött av att gå omkring i över tre timmar, plus att jag kände av foglossningen när jag bar Alfred nu - vilket känns som ett stort problem, eftersom han älskar att bli buren och det ju är evigheter kvar till förlossningen...
Stannade till på ett apotek på vägen hem för att köpa mer Losec plus Gaviscon, för igår hade jag sån sabla halsbränna och Losecen tog för lång tid på sig att börja verka: jag tog en vid midnatt och så somnade jag på rygg, och vid tjugo i två vaknade jag till och vände mig på sidan och då bara det forsade upp magsyra i halsen på mig, så det var bara till att ligga kvar på rygg med dubbla kuddar. Lagom skönt. Men det visade sig att man givetvis inte får ta Gaviscon-tuggtabletterna inom två timmar från det att man tagit järntabletter, så då blir det återigen att räkna timmar. Det är ju en hel vetenskap att vara gravid den här gången. Passade på att köpa Blutsaft också eftersom jag fortfarande känner mig så trött och i morse när jag skulle läsa tidningen hade jag som en fläck för ena ögat, och det är ju tydligen tecken på järnbrist, så jag tänkte prova att komplettera Niferexen med Blutsaft ett tag och se om det hjälper bättre.

Utmattad

Jag börjar förstå varför man ofta rekommenderar tvillingföderskor att sjukskrivas relativt tidigt. Nu är jag i slutet av vecka 21, och idag har jag blivit helt utmattad av att göra saker. Har visserligen haft en rätt aktiv dag, men i normala fall hade det väl inte varit direkt superansträngande: jag bakade scones i morse (med världens bästa hjälpreda Alfred), sen åkte vi och handlade mat, sen åt jag lunch och satte en bröddeg och sen behövde jag vila lite tills det var dags att baka ut frallorna. Efter det fick jag vila lite till, sen gjorde jag dagens tredje deg när jag och Alfred satte en pizzadeg och sen fick vi ju också göra i ordning pizzorna så klart, men efter det beordrade jag Christopher att duka och mamma erbjöd sig att röja undan i köket, för jag var bara tvungen att däcka i soffan tills maten var klar.
Min livmoder är ju redan i storlek med en enföderska i vecka 27-28 nåt, och jag vet inte om det är det som spelar in, men jag kan väl också tänka mig att mitt låga järnvärde inte direkt hjälper heller. Det hade ju bara gått upp till 109 i förra veckan, och jag läste nånstans att 120 räknas som lågt. Hade ju varit skönt att få upp det lite snabbare, kanske ska fråga på MVC nästa gång om jag ska testa att lägga till blutsaft eller nånting också.

Kassa MVC-plåster

MVC-plåstren alltså, så sabla konstiga. Jag fick exakt samma sorts plåster på min förra MVC, men jag vet inte om hela landets mödravårdscentraler använder samma eller om det bara är i Stockholm - och de är så kassa! De trasas sönder när man försöker ta av dem och lämnar jättemycket klister kvar på fingret. Jag undrar om de är bra på nåt sätt som jag inte förstår, eller om de bara är billiga?

MVC-rapport

Har just varit på MVC på rutinbesök - för första gången ensam, för Christopher var tvungen att vara med på ett möte på jobbet. Det var också sista gången med vår barnmorska Elin, som ska börja på nytt jobb efter sommaren.
Hon kollade först mitt blodtryck och puls, och blodtrycket var bra, 120 över 60, tror jag det var, och sen järnvärdet. Det hade bara gått upp till 109 från 106 i vecka 17... Så det är bara till att fortsätta med Niferex, och eftersom det går upp så långsamt så är det väl bäst att fortsätta vara noga med att följa instruktionerna i bipacksedeln om att de ska tas minst två timmar efter och två timmar före mat, även om det hade varit skönt att få ta dem vid lite normalare tidpunkter. Men det går i alla fall åt rätt håll, och Elin tyckte att det räcker att fortsätta med en tablett om dagen, men jag ska räkna med att vara tvungen att ta dem ända fram till förlossningen. Jag är så tacksam att jag slapp ta järntillskott med Alfred, för jag tycker det är ett sabla meck med de här alltså.
Sen lyssnade hon på hjärtljuden. Sist låg flickorna väldigt nära varann, men idag hade den vänstra lagt sig lite längre ner, så det var lätt att höra skillnad på dem. Den högra rörde sig en hel del medan Elin lyssnade, men det kände jag inte, även om jag nu äntligen börjat känna rörelser ibland. Hjärtfrekvensen var 149 på den nedre och 152 på den övre. Och när hon kände på livmodern så går den en bra bit över naveln redan - nån som bara ska föda ett barn har den så högt upp ungefär vid vecka 27-28...
Och just det - Elin sa "oj, redan!" när jag nämnde att jag börjat känna rörelser, så det var ju lite skönt.
Jag har redan gått upp ungefär 9 kilo! Och det är väl från ungefär nu som man börjar gå upp mer, är det inte? Livat värre. Inte så konstigt att jag blir trött i fötterna.
Men igår var jag och hälsade på på mitt f.d. jobb för att fixa lite med papper, och där är det inte mindre än två andra gravida tjejer nu. Den ena är två veckor efter mig, och jag var inte jättemycket större än hon ändå, så det är ju ändå skönt att se att jag inte är enorm än ändå - det finns hopp om att jag kommer kunna röra mig även mot slutet, tror jag.

Piller-poppin'

Gillar att det är de minsta tabletterna jag tar. (Järn-Niferex till vänster och Kåvepenin till höger)

Vilken dag

Denna oro och så hormoner på det alltså. Även efter jag fått höra hjärtljuden i morse och borde kunnat vara lugn igen var jag ändå ett emotionellt vrak. Jag åkte hem, lade mig i soffan och satte på tv:n och slötittade. På eftermiddagen var det "Supernanny", och jag började gråta minst fyra gånger (typ när mamman släppte ägg på golvet för att visa dottern att det inte var så farligt att tappa saker, när nanny Jo pratade med mamman om hennes pappa som dött, när en son var lite ledsen osv osv), och sen var det "Världens strängaste föräldrar" och då började jag också gråta flera gånger (när tonåringarna fick läsa brev från sina föräldrar, när tonåringarna insåg att de betett sig illa, när tonåringarna kom hem till sina föräldrar igen osv osv). Gode tid. Allt detta gråtande när jag är gravid.
Det kan dessutom komma helt utan förvarning; ibland när jag ska berätta för Christopher om något jag läst som var lite fint, och jag börjar prata och orden stockar sig i halsen och ögonen fylls av tårar, utan att jag ens känt mig gråtmild när jag började prata.

Och barnmorskor! Vilken yrkeskår, vilka människor! Tänk så många nojiga mammor - som jag - de träffar dagligen, och de är konstanta klippor i stormen. Hon jag pratade med i telefon i morse som direkt sa åt mig att det är klart jag får komma in och kolla hjärtljuden så jag blir lugnare, hon jag träffade när jag kom in som inte tyckte det var konstigt alls när jag började storgråta när jag skulle försöka förklara varför jag var där, och hon jag lämnade mitt urinprov till som lugnt och sakligt förklarade varför det gjorde ont i nedre delen av magen när jag gick men inte när jag stod still (ligament).

Det vore så skönt om jag bara kunde sluta oroa mig. Men jag känner bara att inget får gå fel, för jag orkar inte gå igenom det här en gång till. Jag har mått illa i 13 veckor nu, och det kommer ständigt nya grejer (nu senast har min mage blivit sämre av Niferexen, så jag måste ringa MVC imorgon igen), så snälla snälla alla högre makter och min syster i himlen: snälla, låt det här gå bra.

Järntabletterna continued

Det jag mest oroade mig för i biverkningslistan för järntabletterna var förstoppning. Vi behöver inte gå in på detaljer här, men det verkar som att jag fick den motsatta biverkningen istället (plus kolsvart). Inte jättekul det heller kanske, men jag tror ändå att jag föredrar det - hittills, vi får väl se om ett tag.
Men, hör och häpna, det har dykt upp en graviditets-bieffekt som är positiv! Jag har alltid haft ganska fett hår, och eftersom jag inte orkar tvätta håret varje dag har torrschampo länge varit min bästa varannandagsvän, men den senaste veckan eller två har det inte behövts! Inte ens i luggen! Jag är oerhört fascinerad.