Smal är inte lika med vältränad...

Jag är en av de där lyckligt lottade som gick ner till normalvikt rätt så fort efter graviditeten utan att anstränga mig – amningen gjorde att jag till och med gick ner till mindre än jag vägde innan, trots att jag burit tvillingar. Jag har aldrig haft några problem med min vikt, jag har som mest gått upp ett par kilo i perioder, och kan fortfarande ha (vissa) kläder som jag köpte när jag var 20. Och därför har jag tänkt att jag inte behöver träna, jag har ju varit smal ändå.

När jag var barn och tonåring tränade jag hur mycket som helst, alla möjliga sporter; balett, gymnastik, fotboll, basket, tennis, ridning, friidrott, men när jag började plugga i Uppsala som 20-åring slutade jag med all idrott, jag hade fullt upp ändå. Jag har ändå på nåt sätt lyckats se vältränad ut och har inbillat mig att jag har en bra grundfysik (en gång i toakön på KB i Malmö var det en tjej som tittade på mina bara armar och frågade vad jag tränade, och när jag sanningsenligt svarade "Inget" blev hon nästan arg, för hon "såg ju att jag tränade!"), men de senaste åren har jag bittert tvingats inse att smal inte är lika med vältränad... När tjejerna var ett och ett halvt kom mitt första ryggskott, och de senaste två åren har jag haft mer eller mindre konstanta problem med rygg, axlar och armar.

Tidigare i höstas hade det gått så långt att en ortoped remitterade mig till magnetröntgen, för varken läkare, sjukgymnast eller kiropraktor hade lyckats lista ut vad det var för fel på mig. Men inte heller det hjälpte direkt: tydligen har jag ett par små diskbråck, men inga så allvarliga att det krävs några åtgärder, så ortopedens enda dom var: "Träna!"

Så nu har jag duktigt gjort en sjukgymnasts övningar (nästan) varje dag i ett par månader, och lo and behold: ländryggen har blivit bättre! När jag vaknar på morgonen kan jag resa mig som en normal person och inte som en 85-årig tant som måste räta på mig oändligt långsamt med händerna som stöd i svanken. Bröstryggen och axlarna är fortfarande knackiga dock, men ett framsteg är åtminstone bättre än inget.

För 6 år och några dagar sen

För några dagar sen

Flora och Lilly fyllde förresten 6 år för en vecka sen, och det här är visst första året som jag inte har skrivit något om det... Men själva födelsedagen var så konstig, för en av deras kompisar fyller år samma dag och hade kalas då som tjejerna var på, så vi har inte riktigt firat dem på allvar än, så jag skyller på det. Ett inlägg kommer!

25 april

Ett datum jag aldrig glömmer. 

Aj aj

Min kropp verkar gilla status quo nu för tiden - eller nej, det gör den ju inte, för jag får ju ont lite varstans då och då, men det jag skulle komma fram till nu var att den definitivt inte verkar gilla att jag plötsligt börjat röra på mig. Både jag och Christopher har lagt på oss några trivselkilon på sistone (för min del fattar jag inte exakt varför, för jag tycker inte jag har ätit annorlunda de senaste månaderna mot vad jag alltid gör, och jag har aldrig haft problem med vikten, men det kanske helt enkelt är åldern nu då) så nu när det börjat bli vår bestämde vi oss i förrgår för att nu är det dags att vi börjar gå ut och powerwalka igen: minst två, men helst tre gånger i veckan. I tisdags gick vi tillsammans, och stannade dessutom till på utegymmet vid Citadellet och tränade lite olika grejer, och det kändes bra, jag fick bara lite behagligt lagom träningsvärk efteråt. Igår blev Christopher förkyld tillsammans med Alfred (Stockholmsbaciller...) så idag gick jag ensam. Det kändes bra när jag var ute, skönt väder, fina omgivningar, kroppen kändes bra. Men när jag kom hem fick jag ont i vänster knä, och nu framåt eftermiddagen har jag fått ont i svanken också, plus att jag har fått en konstant muskelryckning i vänster lår. Det är ju ingen hård träning jag hållt på med precis, snabba promenader kan man ju tycka att en kropp ska klara av, även om den är otränad, eller?
*Personliga avslöjanden på gång*
Som grädde på moset har jag lyckats få skavsår i snippan också. Sex är inte direkt vanligt förekommande här hemma längre på grund av alla barn och dålig sömn och tidsbrist och allt sånt där som ofta hänger ihop med småbarn, men härom dagen fick vi till en snabbis på några minuter. Ändå fick jag skavsår, eller svamp eller vad det nu kan vara, ont gör det i alla fall och är rött. Vi använde glidmedel för enkelhetens skull, så det är inte logiskt över huvud taget. Hur klen kan man bli liksom?
Att jag gått upp några kilo är åtminstone relativt: vi var ju och träffade min syster Johanna i helgen, och jag berättade för barnen innan vi åkte dit att hennes mage är stor. Lilly sa först att nej, det är bara mammas mage som är stor, eftersom de fått se bilder på när jag var gravid med dem, men jag sa att min mage ju är liten igen, och nu är det Johannas som är stor. Så direkt när vi kom in till Johanna sa Lilly, istället för att säga hej till Johanna:
- Mamma iten mage nu!
Och nu säger hon det lite då och då, och Flora brukar lägga till:

- Jag kommit ut mammas mage!
Så ja, min mage är rätt liten ändå.

Magen då och nu, Montessori och mammakrav

Två år sen vs idag!

Jag gick upp 1-2 kg på Kreta av alla efterrätter och är "tjockare" än jag varit på några år, men måste ju ändå erkänna att jag är rätt smal, särskilt i jämförelse med när jag var tvillinggravid... :)
Mina magmuskler har nästan gått ihop nu - under naveln är de helt hopvuxna, men ovanför är det fortfarande lite knappt en fingerbredds mellanrum, och min mage svullnar rejält när jag ätit, fast sån har jag å andra sidan alltid varit, så jag vet inte om jag kan skylla det på diastasen.
I förmiddags var vi på rundvisning av Montessori-förskolan i Landskrona. Vi blev nästan lovade platser där i våras, men bestämde oss för att inte söka eftersom den ligger rätt långt bort, och vi då fortfarande trodde att vi skulle få platser på en förskola nära vårt hus eftersom vi skulle flytta till en liten stad. Men nu när vi ändå fått en förskola som ligger såpass långt bort kan vi lika gärna fortsätta lika långt till bort på samma väg och åka vidare till Montessori. Jag visste egentligen inget alls om deras pedagogik, men Christopher har gått i Montessori från förskolan till nian och älskade det. Och jag måste säga att jag blev helt såld av chefens rundvisning: de hade fantastiska lokaler, en underbar stor gård, hur mycket pedagogiska leksaker som helst och när vi gick igenom en avdelning där det var nästan 20 stycken 3-5-åringar där det knappt hördes ett ljud för att alla satt och lekte koncentrerat med olika saker kände jag att det där nog vore nåt ändå. Chefen sa att vi kan få platser i augusti om vi ställer oss i kön, så vi kommer göra det. Men på något sätt fick jag dåligt samvete både för att jag nekade våra barn chansen att börja där direkt och för att vi överväger att byta från den förskolan vi har...
Men när vi hämtade barnen och jag pratade med Alfreds fröknar om att Alfred blev ledsen för att de inte var ute igår (och inte idag heller, visade det sig), så fick jag inte mycket gehör. De sa att de går efter "lyssnandets pedagogik" och kollar med barnen på morgonsamlingen vad de vill göra under dagen, och då har barnen tydligen velat vara inne och göra Halloween-pyssel idag och igår, och Alfred "pratar så tyst" att de inte vetat att han ville gå ut, och de är ute "jättemycket" men vi har ju varit borta i två veckor så vi vet ju inte hur mycket de har varit ute. Men vi vet ju hur de var ute i september, och det var verkligen inte mycket. Så jag vet inte. Det berodde inte på att vissa barn saknar varma kläder i alla fall, sa hon, så jag behöver inte tradera hem overaller till andras barn åtminstone.
Vi hade i alla fall en överaktiv unge när vi kom hem, och jag har varit en usel mamma som varit irriterad och snäst på barnen när de varit stissiga och bråkat och vägrat sitta still vid matbordet.
Jag måste sova mer, det är ett som är säkert. Flora har vaknat just när jag varit på väg att gå och tvätta mig två kvällar i rad, och vägrat somna om utan mig, så jag har somnat vid halv två-två, och sen vaknat vid 6-tiden och haft svårt att somna om, så idag har jag helt röda ögon och ett värdelöst humör.
Jag har på sistone läst flera krönikor om dagens krav på mammor; att man ska laga ekologisk mat åt sina barn, träna och utveckla och förverkliga sig själv, ordna temakalas på födelsedagar, ha ett vackert hem, vara en sexig fru samtidigt och allt det där, för att kunna lägga upp fina bilder på Instagram om sitt perfekta liv, typ. Nu står vi ju inför en dubbelfödelsedag på torsdag, och både jag och Christopher känner att: de fyller ju bara två år, de har ju ingen koll på vad en födelsedag är ens. Jag har sett i tvillinggruppen att folk har ordnat kalas med sagofigursteman och grejer, men alltså... Nej.
Jag bakade, med hjälp av alla barnen, småkakor i form av L (Lilly), F (Flora), 2 (år) och A (Alfred) idag, och så tar vi bullarna jag bakade strax innan Kreta och så bakar jag en tårta av kladdkaka med hallon-grädde-mos på (tjejerna åt inte så mycket av min vanliga gräddtårta när jag fyllde år, så jag tror att de kommer gilla det bättre), och så kommer farmor och farfar imorgon och stannar över födelsedagen, och mormor kommer på födelsedagen, och så får de bara ett par paket var av oss.
Som en kompis kommenterade en krönika på Facebook: deras dotter är överlycklig om det finns paket att öppna, något sockrigt att äta och någon mer än mamma och pappa är hemma. Det räcker gott och väl. Och ja, jag syltar, saftar och bakar, men det är ungefär så långt min Instagram-perfekt-liv-ambition sträcker sig. Orka bry sig om vad man "ska" göra.

För fyra år sen

Då såg jag ut såhär, med bara en bebis i magen en månad före förlossningen. 

Ska vi ta en favorit i repris igen och jämföra med när det var två därinne? Visserligen bara några dagar innan nedkomst, men ändå. 

En tisdag i december

Jag har inte så mycket att skriva om idag, tycker jag, mer än att mammigheten svämmar över alla bräddar här. När jag lämnar ett rum, även om pappa är kvar, så skriker Flora i vad som låter som ren och skär panik. Det måste vara utvecklingssteget - hoppas jag verkligen i alla fall.

Flora har förresten plötsligt - äntligen - börjat kännas lite tung! Jag blir trött i armen av att bära henne nu, det har jag inte blivit förut, för hon har känts lätt som en fjäder. Det är bra!

Eller jo, jag har visst saker att skriva, jag kan berätta att båda tjejerna nu förstår när jag säger "Kan du hämta en bok?" och när vi sätter oss för att läsa den klappar Lilly på mitt ben för att visa var hon ska sitta, och sen på mitt andra ben för att Flora ska sitta där. Sen försöker de knuffa undan varann och skriker... 

När de ska amma samtidigt, vilket de vill typ jämt, är det också en massa bråk och skrik, tydligen får inte den ena ens peta på den andra när de äter nu för tiden. 

Och så börjar de äntligen säga "mamma" lite mer till mig och inte bara allmänt om det mesta. 

Slötittade lite på "Mauro och Pluras tågluff" ikväll och förundrades över hur lik Pluras mage är min när jag var tvillinggravid i vecka 39. Att karln ens kan röra sig är ju ett smärre under.  Fick inte till nån jättebra bild, men det syns nog typ. 

Sorry Plura, men lite komiskt är det allt...

Ett år sen

Att det redan är ett helt år sen känns helt ofattbart: imorgon fyller Flora och Lilly ett år!!

Bakdag

Idag har jag bakat! Tigerkakan tillsammans med Alfred, småkakorna själv när han hade tröttnat - Christopher var ute och gick med tjejerna. Småkakorna blev inte så goda tyvärr - receptet var från den där barnkakboken jag köpte härom veckan i Varberg, och det skulle vara lite muskot i. Här kommer en varning: står det muskot i ett recept på småkakor? Skippa muskoten. Kakorna smakar typ bechamelsås, och det är inte det jag vill ha ut av småkakor.

Anyway: efter den här sommaren när jag ätit onyttigheter flera gånger om dagen har jag fått lite panik, och nu har vi återgått till en gammal regel vi försökt med förut: inga onyttigheter på vardagar. Fredagar (okej, det är en vardag, men fredag kväll kör vi på) får vi äta glass (helst nån med cookie dough - Lidl har en för 25:- som är typ lika god som Ben & Jerry's faktiskt, och alltså halva priset), lördagar får vi äta godis och söndagar kakor (eftersom jag älskar att baka). Uppdelningen på olika dagar sådär är delvis för Alfreds skull också, så det ska bli lite ordning på hans sötintag också.

Jag är visserligen smalare än nånsin tack vare de här amningtokiga ungarna, och nu när jag ska börja gå ut och gå varje dag igen när inte mamma gör det så finns det väl risk att jag typ försvinner helt, så teoretiskt sett kan jag äta vad som helst, men det är ju inte bra för en att äta sött och onyttigt varje dag, så det är ju bättre att äta mer mat bara (vilket jag också gör). 

Jag mäter och väger mig varje söndag, som jag tror jag nämnt förut, och idag var första gången som magmåttet kommit ner på det minsta någonsin (mina tidigare minsta mått var när jag ammade Alfred). Låren, stussen och midjan har varit mindre ganska länge, men just magen har varit nån enstaka centimeter större (men ändå mindre än innan tvillingarna) - den har dragit ihop sig fantastiskt, men ändå varit lite lite större än det minsta, men inte nu längre alltså. Det är ju roligt - men det är faktiskt lite tråkigt att min rumpa håller på att typ försvinna. Jag har alltid gillat min rumpa, men nu är jag nästan platt därbak tycker jag, och det är ju lite trist.  Men men, man får ju ta det onda med det goda - jag är supertacksam för att jag haft så lätt att komma ner i vikt igen efter graviditeten, det är det ju inte alla som har, särskilt inte efter en tvillinggraviditet.

Avdelningen konstiga kroppen

Idag har jag haft på mig ett par shorts från UniQlo, som är så sabla snygga, men en aning tighta över magen, eftersom magen fortfarande är ett par centimeter större än förut. Och det är väl en sak att det blir lite obekvämt när kläder sitter åt, men det är inte bara det: min mage är fortfarande öm sen kejsarsnittet! Är inte det konstigt? Det gör inte ont inne i magen, utan det är utanpå huden som jag fortfarande känner av ibland att det är ömt. Fyra och en halv månader senare. Jag tycker det är mycket märkligt. Det är inte bara runt själva snittet där de skurit av nerver och grejer, utan högre upp, mellan ärret och naveln. Är det nån mer som blivit snittad som känner igen det här?

Så nu när vi kommit hem efter att ha varit och sagt hej till en popstjärnekompis som ska spela på Landet vid Telefonplan ikväll och sen ätit middag på Svenska Hamburgerköket så åkte mysbyxorna på igen, sorgligt nog.

Här hittade jag en bild på shortsen från när de var nya, köpta i Paris i september 2011.

Jag verkar dessutom ha åkt på underlivssvamp efter antibiotikakuren mot bihåleinflammationen - jag var ju färdig med kuren för en vecka sen, tror jag det var, men igår kväll började det svida så att jag fick gå och köpa Canesten idag, så jag hoppas det går över snart.

Nu blir det barnfamiljsnöje här: Melodifestivalfinal! Om jag orkar vara Pop-Sara igen sen så blir det konsert på Landet efteråt.

Mammamage

För ett tag sen läste jag i en annan blogg om "mammamage" - som i korthet är att diastasen, alltså muskelplattorna på magen som går isär när man är gravid, inte läkt ihop igen, så magen är stor och blir toppig när man spänner den även efter man fött. Som tur är finns det en app som heter just Mammamage som innehåller ett träningsprogram så man kan träna rätt muskler för att få det att bli bättre (situps och plankan hjälper tydligen inte, för det är musklerna innanför som behöver tränas).

Om jag förstått infon i appen rätt så kan diastasen läka ihop spontant, men då inom fem veckor efter förlossningen, och eftersom jag är långt förbi det och har toppig mage när jag spänner den och har ganska många centimeter kvar till min mages utgångsläge trots att jag har väldigt lite överskottshud kvar, så kan jag nog konstatera att jag har mammamage. En vanlig graviditet klarade min mage, men en tvillinggraviditet var visst lite för mycket för den. (Den ser helt läskig ut på bilden! Där ser man också att det är lite hud över, för den blir sådär småskrynklig på sina håll.)

Så igår köpte jag appen (22:-) och gjorde de första övningarna. Det är väldigt små och lätta (som i inte tunga) rörelser, men jag vet inte om jag gjorde dem lite fel, för jag fick jätteont i svanken av dem. Man bör göra övningarna 5-6 gånger i veckan enligt appen, så jag får bara fortsätta och se hur det känns. De tar bara några minuter per gång, så jag hoppas på att hinna med dem. 

Nästan tillbaka till före-kroppen

Jag tror jag har nämnt nån gång tidigare att jag mäter mig själv en gång i veckan sen jag tränade för några år sen och fick veta att mått är ett bättre kvitto på resultat än vad vikt är. Så jag har mått på mina lår, stuss, mage och midja från både före, under och efter Alfred-graviditeten och fram till och under tvillinggraviditeten. Amningen av Alfred var så effektiv att jag var smalare när han var ungefär ett halvår än innan jag blev gravid med honom, utan att ha tränat ett dugg (förutom att jag bar honom ungefär dygnet runt då). Och idag, nu när tvillingarna är knappt fyra månader, hade måtten på både lår, stuss och mage (alltså den tjockaste delen av magen, i höjd med naveln) gått ner till samma eller precis under måtten före tvillinggraviditeten. Det enda som fortfarande är några centimeter större är midjan - det är nog dels lite överskottshud kvar, men också att det känns som att tarmarna inte riktigt är tillbaka på sina rätta platser än, det är lite kaos med gaser och grejer fortfarande (och vissa kläder som jag kan ha igen sitter alldeles för tajt när jag ätit och svullnat upp).

Jag är dock lite förvånad över att magmåttet är samma som före, för jag ser ju att magen är lite sladdrig fortfarande, men det kanske mer är att musklerna försvunnit än att det är gravidöverskott kvar. 

Jag är helt fascinerad av hur väl min kropp återhämtat sig så snabbt efter graviditeten! Och med tanke på att jag inte tränar och äter rätt mycket onyttigheter och ändå fortsätter bli mindre för varje vecka jag mäter mig undrar jag lite vad som skulle hända om jag dessutom skulle sluta äta kakor och godis - jag skulle väl försvinna helt. Och dessutom är det ju inte bra att gå ner i vikt för fort när man ammar eftersom miljögifter tydligen lagras i fettcellerna och kan frigöras och gå över till barnen genom mjölken om de försvinner. 

Fast det är klart att det vore trevligt att ha en liten "minus-buffert" för när jag slutar amma, så det inte gör nåt om jag går upp lite igen, utan att jag skulle kunna ha mina kläder ändå. Kan jag fortsätta amma några månader till kanske det kan hända. 

2013 - andra halvan

I juli fyllde mamma 70, så jag hade en anledning att piffa till mig lite - vilket jag väldigt sällan orkade göra efter jag slutade jobba... Illamående, nojor och oro, foglossningar, halsbränna och trötthet i kombination med att i stort sett bara umgås med familjen gjorde väl inte direkt underverk för min förmåga att hålla mig sminkad och snygg. Som tur var passade en av mina favoritklänningar fortfarande, och rosenbusken utanför dörren i stugan och den fina gula färgen på huset blev lite extra accessoarer på den här bilden. Plus världens sötaste son då. :)

Lite senare i juli åkte vi till Christophers föräldrars hus i södra Frankrike. Det var ohyggligt varmt för ett preggo (runt 35 grader för det mesta), så vi var oerhört tacksamma att den snälla grannen gärna lät oss använda hennes pool.

Och Alfred fortsatte bada när vi kom hem till Sverige också fast det inte var lika varmt i vattnet där, vilket jag är väldigt glad över eftersom jag älskar att bada!

I augusti konfirmerade sig min systerdotter/guddotter Stella, och i hennes trädgård efter ceremonin hoppade Alfred på en boll medan hans lite större boll till mamma höll koll...

När vi kom hem till Stockholm igen var jag med på en webb-tv-inspelning med Louise Hallin, producerad av Hannah Widell och Amanda Schulman, där vi fick svar på frågor om barn och föräldraskap.

I september degade jag och magen mest i soffan (det är Alfreds akutsnitt-ärr som syns).

Ett par dagar innan förlossningen tog vi en familjebild med mega-magen.

Den 22 oktober var det äntligen dags! Planerat snitt eftersom båda låg på tvären. Så oerhört skönt att bli av med magen, var ungefär det enda jag kunde tänka på innan, men känslan sen av att vi just fått två barn till var ju ganska obeskrivlig! Så nu blir det förstås en orgie i bebisbilder.

Lilly

Flora

Storebror Alfred träffar sina småsystrar för första gången på BB. Oerhört stolt!

Risig mamma med alla sina tre barn

Två små isbjörnar på golvet i väntan på att få komma ut och åka i vagnen. Vanligaste kommentaren från folk på stan (oftast lite äldre damer): "Nämen! Det är ju två!!"

Inte helt förtjusta i babygymmet än...

Julfina barn

Där är ni!
*Jag ber om ursäkt för alla konstiga radbrytningar - Blogger gillar inte när jag lägger in bilder och försöker skriva under dem. Det här var det bästa jag fick till...

2013 - första halvan

Jag har gått igenom mina foton från 2013, och valt ut några från varje månad. Det här är inte tänkt som en total årsredovisning, utan mer som lite höjdpunkter.

Som här i januari när jag och Alfred gosade. :)

Det här lilla glada ansiktet på ägglossningstestet såg jag alltför sällan, tyckte jag. Vissa månader hade jag tydligen inte ägglossning, men i februari hade jag det. Uppenbarligen dubbelt upp, dessutom.

Min mage vid ungefär samma tidpunkt. Ganska nöjd med den, faktiskt.

I februari rumptränade jag och Alfred tillsammans.

Och Alfred fyllde två, och han och jag bakade tårtor tillsammans: en stor och en liten. Klänningen sydde jag själv strax innan, men den har jag ju inte haft tid att använda särskilt många gånger innan jag blev en tjockis...

... tack vare det här, som dök upp på graviditetstestet den 4 mars!

Alfred håller i graviditetstestet, men det var lite för tidigt för honom att fatta vad det hela handlade om.

För än så länge var det ju bara han, mamma och pappa!

På påsken var vi i Christophers familjs stuga i Lysekil, och vid det laget mådde jag så illa att jag oftast hittades liggandes på golvet. Med sjösjukearmband på.

Då visste jag inte ens att det var två små varelser i min mage. Men den 25 april fick det sin förklaring varför jag mådde ännu sämre än när jag väntade Alfred. "Du har rätt, jag ser två huvuden" är fortfarande den mest oväntade mening jag hört yttras till mig i hela mitt liv.

I maj var vi i Lysekil igen för Christophers farfars begravning. Jag trivdes fortfarande bäst raklång på marken. Magen hade börjat synas ordentligt.

Vi var även en sväng på Botaniska i Göteborg och spanade bl.a. på magnolior. De luktade inte så mycket, visade det sig. Kanske lika bra det med tanke på gravidluktsinnet. (Och jag var väldigt mörkhårig för att vara jag... Tänkte försöka undvika det i vår med det där sprayet jag köpte i förra veckan.)

I juni var vi ganska aktiva, trots att jag mådde kasst. Här var vi på Tullgarns slott på en fotoutställning av tvillingarnas gudmor Malin (fast då hade vi inte bestämt än att hon skulle vara gudmor). Vi var också och hälsade på Alfreds gudfar Emil och några andra vänner och åkte ner till vår stuga utanför Varberg.

Och där firade vi midsommar. Fast jag orkade inte binda några kransar, magen fick räcka som pynt...