Smal är inte lika med vältränad...

Jag är en av de där lyckligt lottade som gick ner till normalvikt rätt så fort efter graviditeten utan att anstränga mig – amningen gjorde att jag till och med gick ner till mindre än jag vägde innan, trots att jag burit tvillingar. Jag har aldrig haft några problem med min vikt, jag har som mest gått upp ett par kilo i perioder, och kan fortfarande ha (vissa) kläder som jag köpte när jag var 20. Och därför har jag tänkt att jag inte behöver träna, jag har ju varit smal ändå.

När jag var barn och tonåring tränade jag hur mycket som helst, alla möjliga sporter; balett, gymnastik, fotboll, basket, tennis, ridning, friidrott, men när jag började plugga i Uppsala som 20-åring slutade jag med all idrott, jag hade fullt upp ändå. Jag har ändå på nåt sätt lyckats se vältränad ut och har inbillat mig att jag har en bra grundfysik (en gång i toakön på KB i Malmö var det en tjej som tittade på mina bara armar och frågade vad jag tränade, och när jag sanningsenligt svarade "Inget" blev hon nästan arg, för hon "såg ju att jag tränade!"), men de senaste åren har jag bittert tvingats inse att smal inte är lika med vältränad... När tjejerna var ett och ett halvt kom mitt första ryggskott, och de senaste två åren har jag haft mer eller mindre konstanta problem med rygg, axlar och armar.

Tidigare i höstas hade det gått så långt att en ortoped remitterade mig till magnetröntgen, för varken läkare, sjukgymnast eller kiropraktor hade lyckats lista ut vad det var för fel på mig. Men inte heller det hjälpte direkt: tydligen har jag ett par små diskbråck, men inga så allvarliga att det krävs några åtgärder, så ortopedens enda dom var: "Träna!"

Så nu har jag duktigt gjort en sjukgymnasts övningar (nästan) varje dag i ett par månader, och lo and behold: ländryggen har blivit bättre! När jag vaknar på morgonen kan jag resa mig som en normal person och inte som en 85-årig tant som måste räta på mig oändligt långsamt med händerna som stöd i svanken. Bröstryggen och axlarna är fortfarande knackiga dock, men ett framsteg är åtminstone bättre än inget.

För 6 år och några dagar sen

För några dagar sen

Flora och Lilly fyllde förresten 6 år för en vecka sen, och det här är visst första året som jag inte har skrivit något om det... Men själva födelsedagen var så konstig, för en av deras kompisar fyller år samma dag och hade kalas då som tjejerna var på, så vi har inte riktigt firat dem på allvar än, så jag skyller på det. Ett inlägg kommer!

De senaste veckorna

Så dålig jag är på att skriva nu för tiden! Har haft för mycket annat i tankarna: dels ryggskottet som aldrig går över (blev bättre efter en knapp vecka, men sen blev jag plötsligt sämre igen på dag 10 utan att ha gjort något särskilt), dels det där som jag nämnde för några veckor sen att jag hjälper Timo Räisänen med en grej (mer om det längre ner), dels den evinnerliga sömnbristen.
Men här kommer i alla fall en bunt bilder från de senaste veckorna med lite text.

Förrförra veckan var det dags för Christophers månatliga stockholmsresa. Han är uppe och har möten med sin huvudsakliga kund SF Bio en dag i månaden, och då åker han tåg upp dagen innan och kommer hem runt midnatt dagen efter, vilket innebär att jag har två ensamma kvällar med barnen och en morgon. Första kvällen tog jag barnen till närmsta pizzerian för att göra det enkelt för mig, och de tyckte det var så roligt. De skötte sig dessutom hyfsat: de satt inte still, men de sprang i alla fall inte iväg från bordet (så ofta...). Och det kom fram folk till oss och pratade med barnen (på så grov skånska att barnen inte fattade nånting, vilket jag tyckte var lite konstigt eftersom nästan alla deras fröknar pratar skånska), så vi hade trevligt. Nu kräver de att pappa ska ta dem dit om jag åker bort nån gång - vilket jag faktiskt ska i nästa vecka, mer om det också senare.

När jag var ensam med barnen fick vi ju faktiskt plats i samma säng allihop också!

En annan dag pysslade vi med ett recycling-paket som jag köpte till tjejerna när de fyllde år. De tyckte det var roligt, men när jag skulle fota var det plötsligt väldigt deppigt när Lilly skulle visa upp sin toapappersrulle-robot. :D

I förra veckan hade jag äntligen klipptid hos min favvo Elina! Jag hade låtit håret växa sen i våras för att kunna sätta upp det på bröllopet, och det var väl kul ett tag efter också att kunna sätta upp det – men rätt snart ledsnade jag på att jag inte såg klok ut när det inte var uppsatt. Men Elina jobbar bara deltid som frisör, så det tog en månad innan jag fick tid, och eftersom jag hade en bokad tid så ville jag inte börja klippa i det själv. Så det var en riktig seg månad, så när jag väl blev klippt och det blev precis så perfekt som jag ville ha det så blev jag så lycklig – jag kände mig äntligen som mig själv igen!

Härom kvällen blev jag bjuden på musikshow innan barnen skulle sova. Lilly sjöng med till "Shake it off" i Sing-versionen...

... Flora sjöng "Sätt dig på bocken och håll dig i rocken", en julsång som de brukar sjunga på förskolan...

... och Alfred sjöng en sång om en gul moped som en av hans fritidsledare lärt honom.

Det går utför med tant Sara nu för tiden: inte nog med ryggskottet, för några morgnar sen vaknade jag med en blåtira. Hur?! Om inte nån lyckats smälla till mig när jag sovit utan att jag vaknat (vilket låter rätt otroligt) så fick jag en blåtira utan någon yttre påverkan. Kan man få det? Är jag typ döende?

Och på tal om att sova: igår fick jag nog av att inte få plats i min egen säng och att bli sparkad på (Lilly tillbringade typ hela förrgår natt med att sparka mig – hårt), och jag vågar inte sova i barnens säng eller i gästrummet innan min rygg blivit bättre, så jag lade ut en vanlig 90-madrass vid fotändan på vår säng och sa åt barnen att när de kommer in på natten får de lägga sig där. De tyckte det var jätteroligt, men sen hade vi såklart två barn i sängen ändå, men kanske att vi kan nöta in det lite. Flora har åtminstone sovit i sin egen säng hela natten flera nätter i rad nu. Ta i trä...

Och nu! Det där som jag nämnt – det kanske inte är så intressant för någon annan, men för mig som popnörd är det stort, så jag tänker berätta i vilket fall. :) Efter jag var och såg Timo Räisänen i Halmstad för en dryg månad fortsatte jag och Timos producent/keyboardist, som jag känt i tio år, att prata på messenger om allt möjligt, och när det kom fram att de inte var helt nöjda med vissa saker så hjälpte jag genom mina kontakter dem att byta bokningsbolag. Det tog någon vecka, men nu är det äntligen officiellt! Så nu hoppas jag på fler spelningar i närheten av mig snart. :)
Och så har jag dessutom skrivit en ny biografi om Timo för just bokningsbolagets hemsida, vilket också känns jätteroligt.
Ännu roligare är att på torsdag ska jag åka till Göteborg för att intervjua Timo igen. Han är ett av mina absoluta favoritintervjuobjekt, och den här gången ska jag dessutom intervjua honom i studion, så jag är så peppad! Jag kommer stanna i Göteborg över natten för att slippa stressa, så barnen får gå till pizzerian med Christopher, och jag kommer slippa en bråkig middag hemma (det där är ett ämne för sig som jag tar en annan gång) och få en natt för mig själv. Lyx!

I förmiddags gick jag ut på en promenad för att se om lite motion skulle hjälpa min rygg, och det var så magiskt vackert! Selma Lagerlöf blickar ut över Öresund med vattentornet i bakgrunden.

Ankor i vallgraven vid Citadellet.

Landskrona! <3

4-årskalas 3 av 3

Idag var det dags för det tredje och sista 4-årskalaset! Insåg nu att jag gjort ett utkast från det andra kalaset för två veckor sen men glömt att publicera det, så det kommer sen. Det kändes rätt så jobbigt med tanke på att jag fick ryggskott igår, särskilt som huset var i totalt kaos och det låg grejer överallt så vi var tvungna att städa innan, men tack och lov var jag lite bättre idag och blev ännu bättre under dagen. Och det blev väldigt lyckat: tre kompisar kom, och Alfred känner två av dem också och hade också roligt - så barnen skötte sig rätt mycket själva utan vår inblandning och utan för mycket stök.

Att kläderna åker av = ett tecken på ett lyckat kalas?

Och sen fick jag lägga inte mindre än två superhjältar!





Tjejerna pratar redan om sina 5- och 6-årskalas, men själv ser jag ändå lite fram emot några månader utan kalas nu... :)

Lappar!

När man nu plötsligt har en son som kan skriva så börjar en ny fas i livet: lappskrivandefasen!
Min mamma har sparat en gammal lapp där jag skrev nåt i stil med "Snela mamma, måste ja tveta tissen å römpan?" (tissen = snippan på danska), så när jag nu fick min första lapp från Alfred ikväll ska den lätt sparas!
Bakgrunden är att jag lyckades få ryggskott i morse när jag bara skulle resa mig från där jag satt på ett trappsteg för att hämta något som Lilly ville ha, eftersom det skulle gå fortare om jag gjorde det, då vi var på väg till förskolan och skolan. Det gjorde det inte, för det knäckte till i min rygg, och vips fick jag lägga mig ner med en isklamp mot ländryggen istället.
Fick en tid efter lunch hos en annan kiropraktor än min vanliga som masserade mig extremhårt, så jag hoppas det blir bättre snart – men hur som helst, när Alfred och Lilly bråkade och nästan slogs på eftermiddagen blev jag vansinnig eftersom jag inte ens kunde lyfta undan någon. Efter en liten stund kom Alfred med en lapp. :)

"Mamma jag Alfred vet at du har ont i benet (sic) felåt för. Kram Alfred till mamma" <3 <3 <3 (förlåt för nånting som han alltså glömde skriva, men han sa att det var bråket med Lilly) Älskade unge!
Lite senare fick jag en lapp till: "Mamma jag elskar dej" <3
Christopher fick också en lapp: Pappa du är ite snell. Tak." HAHAHAHA! (eller förlåt, jag menar "stackars Christopher, det var ju tråkigt"... men otroligt komiskt!)

Stackars mormor

I eftermiddags när jag och Christopher just började göra oss klara för att åka och hämta barnen tillsammans ringde mamma och grät. Hon var på en biltvätt och hade precis ramlat och brutit vänster handled - och var utöver smärtan extra ledsen för att det bara var 3,5 år sen hon bröt höger handled och mindre än ett år sen hon bröt foten! (Ja, hon står redan i kö för utredning om benskörhet...)

Vi kastade oss i bilen, hämtade barnen och körde till akuten i Helsingborg, gick in och Alfred började gråta för han kände igen sig från när han var där när han slagit upp ögonbrynet förra hösten. 

Vi blev visade till ett litet väntrum eftersom de just skulle lägga en blockad på mamma mot smärtan, och efter 10 minuter eller så visade en sköterska in mig i rummet där mamma låg. 

Hon var så fin i nya vårkläder och jag tyckte så synd om henne som låg där och hade ont, men vi hann knappt prata något innan min syster Johanna ringde och så kom det ett gäng och skulle köra iväg mamma i sängen till röntgen nästan samtidigt. Allt blev bara kaos i mitt huvud, som redan var snurrigt av trötthet och begynnande förkylning (jag har sovit ensam med snoriga och hostiga barn i två nätter för Christopher var utmattad och fick sova i gästrummet), så när sköterskan sa att det skulle ta några timmar (kö på röntgen, sen flytt till ortopedkirurgen där det var fullt, sen reponering av handleden (= dra den rätt), sen röntgen igen, sen eventuellt operation) så det var lika bra att vi gick och fikade eller nåt, och mamma sa att det var okej att vi åkte hem så gjorde vi det eftersom det snart var middagsdags för barnen. Och oj vad dåligt samvete jag haft sen dess för att jag lämnade stackars mamma ensam!
Vi har smsat så jag har koll på vad som händer och hon har sagt att jag inte behöver komma förrän hon vet hur länge hon behöver vara kvar, och så har vi ringt ett par gånger, men när vi pratade senast låg hon och hade så ont att hon skakade men låg ensam i ett rum utan klocka för att kunna ringa efter hjälp, och själv låg jag och försökte lägga tjejerna och fick panik över att jag inte kunde hjälpa henne.
Men nu har en läkare dragit handleden rätt och hon har fått gips och väntar nu på röntgen igen för att få veta om hon behöver opereras också, så förhoppningsvis är det inte så långt kvar tills jag eller Christopher kan åka och hämta hit henne för att kunna hjälpa henne i början.
Sabla skit det här med att man blir klenare med åldern! Tack och lov åtminstone att vi bor nära mamma så vi kan hjälpa henne efter ikväll, alltid nåt.

Stackars stackars mig

Idag för ett år sen åkte vi till Kreta, idag skar jag sönder en tå på en potta. 3 oktober 2015 - 3 oktober 2016: 1 - 0.

Jag var nere i arbetsrummet och Christopher hade värmt lunch åt oss uppe i matrummet, och jag tog med mig datorn upp för att titta på ett avsnitt av min nya favvoserie "Casual" medan vi åt, och eftersom jag höll i datorn såg jag inte jättenoga var jag gick, utan snubblade på pottan som stod i köket. Jag lyckades få in foten i hålet, och när jag trampade ner kände jag att det gjorde rejält ont i vänster "ringtå". När jag trasslat mig loss, ställt ner datorn och tittade på min tå såg jag att den slitits upp riktigt djupt.

Christopher plåstrade om mig, och sen åkte jag till vårdcentralen och fick vänta en timme och sen blev jag hoplimmad - det var för trångt att sy på undersidan av tån, och läkaren och sköterskan fick improvisera hur de skulle bära sig åt.

Till slut fick jag en fingerskena ovanpå foten för att tån ska hållas så orörlig som möjligt, och det har nästan inte gjort ont sen dess åtminstone.

Medan jag skrev detta hittade Christopher lusägg i Floras hår, och jag gick upp och hittade ägg även i Alfreds och mitt hår... Så nu är det 2 - 0 till 3 oktober förra året och lusbehandling som väntar imorgon bitti. Suck.

Semester i Kärra!

Efter en vecka med jobb och ryggskott (mitt jobbuppdrag blev förlängt från 30 juni till 8 juli eftersom det var då byråns semester börjar - och sen har vi bestämt att jag får fortsätta på samma villkor från 1 augusti till 31 december, så det är jättebra!) i Lysekil så är vi nu sen igår i min familjs stuga i Kärra. När vi kom fram igår kväll var mamma på 80-årskalas hos sin storebror, så vi hann äta middag och fixa tandborstning och sånt innan hon kom hem. Eller ja, vi tjatade hem henne, för Lilly slutade aldrig fråga när hennes mormor skulle komma hem, så jag sms:ade och frågade och så trotsade hon alla som ville att hon skulle stanna och kom hem - och jublet från alla tre barnen när hon kom var öronbedövande. :)
Det har varit regnigt och trist idag, men barnen har fått leka med sina sysslingar Maja och Kasper, och jag och Christopher har köpt lite dekorationer (på extrapris) till bröllopet nästa sommar, så alla har varit nöjda ändå. Vädret verkar fortsätta med kyla och blåst flera dagar till, men vi fick ju en varm dryg vecka i Frankrike och en fantastisk Kristi Himmelsfärd här också, så jag ska försöka att inte klaga på vädret än. Jag har ju bara tre veckors officiell semester, men eftersom barnen inte börjar på nya förskolan förrän 22 augusti kommer vi vara kvar här och jobba på distans till nånstans runt 12 augusti, och sen tar vi en vecka till i Lysekil med Christophers föräldrar innan vi återvänder till Landskrona, så det finns ju goda chanser att få en skön sommar ändå.
Och min rygg är mycket bättre. Nu är det mer som mensvärk i ryggslutet och ilande smärta vid vissa rörelser, men jämfört med hur jag mådde för en vecka sen när det tog mig fem minuter att över huvud taget kunna sträcka ut benen när jag låg på rygg och när jag lutade flera grader åt vänster så är jag glad över förbättringen. Nu ska jag försöka vara duktig och göra övningarna som kiropraktorn gav mig och gå ut och gå så ofta jag hinner så min rygg förhoppningsvis inte brakar ihop lika illa igen. Nu ska jag försöka genomlida finalen i fotbolls-EM som mamma vill titta på - jag har lyckats undvika att se en enda minut av det här EM:et, men nu gick det inte längre. Efter 11 år tillsammans med mitt fotbollstokige ex har jag njutit av varje fotbollsmästerskap som jag sluppit se tillsammans med min älskade Christopher som också skiter i fotboll. Men nu kom Zara Larsson och inviger matchen, så än så länge går det bra. ;)

Bråkungar

Som lite motvikt till mitt förra inlägg kan jag nu berätta att jag är så trött på ungarna just nu. De bråkar och skriker och slåss och jag blir tokig på dem. Suck.
Till saken hör att både jag och Christopher fortfarande jobbar några timmar om dagen, för mitt uppdrag blev förlängt en vecka in i semestern, och Christopher har ingen riktigt definierad semester i år stackarn, så det gör förstås att barnen inte får så mycket uppmärksamhet som de vill, och då blir det ju ännu mer bråk. Plus att min rygg fortfarande gör skitont (jag fick veta hos kiropraktorn igår att jag nog inte fattat hur illa däran jag var, jag var väldigt nära ett diskbråck), så jag inte kan röra mig fritt.
Igår var vi i vilket fall i Trollhättan och hälsade på Christophers farmor, och båda tjejerna tyckte det var så roligt att de sa om och om igen "jag äkar dammehammo" (jag älskar gammelfarmor), och sen lekte vi på den nya Jan Lööf-Skrotnisse-lekparken en stund (jag hade ont, men barnen hade roligt).
Nu ska vi försöka gå ner till stranden i blåsten en stund för att få lugn på gaphalsarna.

Kiropraktor och barnens egenheter just nu

Jag säger bara tack och lov för kiropraktorer! Idag har jag varit hos en kiropraktor i Lysekil för andra gången, och nu är jag nästan rak och har mest sekundärsmärta i resten av ryggen för att jag tvingats kompensera för ryggskottet med fel muskler (men lite ont i ryggskottet också fortfarande). Men när jag var där i fredags första gången var det så illa att jag var nära att svimma två gånger och trodde aldrig jag skulle komma därifrån: det var efter han justerat min sneda ryggkota och han tippade upp bänken så att jag skulle slippa resa mig själv utan istället tippas upp på fötterna direkt som det gjorde så ohyggligt ont när jag fick tyngd på ryggen igen att det började flimra för ögonen och allt ljud lät som att det kom från utanför en metalltunna, så han fick tippa ner mig igen två gånger. Till slut fick jag försiktigt vända mig på sidan och sätta mig upp själv för att över huvud taget komma därifrån. Sen lade han (en snäll norsk farbror på runt 60 år) handen på min kind och sa att jag såg lite blek ut. :) Jag ska tillbaka en tredje gång (det blir dyrt det här) på onsdag för att jag ska komma igång med rehabilitering, och sen hoppas jag att vara okej igen.
Tjejerna vill ju att jag ska bära dem typ jämt, framför allt Flora, och nu har jag inte kunnat lyfta dem en endaste gång på fyra dagar, så stackars Christopher får ta allt sånt inklusive alla bajsblöjebyten där de ska lyftas upp och tvättas i handfatet, så nu börjar hans rygg ge med sig istället... Dags att bli av med blöjorna snart alltså.
I övrigt har jag haft ett utkast i några veckor nu där jag skrivit in olika små detaljer om barnen, så nu blir det ett sånt där osammanhängande inlägg igen.
Barnen interagerar och leker så otroligt mycket mer med varann nu sedan någon månad, alla tre leker jättejättebra tillsammans långa stunder i taget - det är en del bråk, men jag och Christopher kan (under stor förundran) göra annat medan barnen leker allt oftare. Tills någon börjar skrika och vi får dra isär dem, men ändå. Oftast är det ju för att någon vill ha något som någon annan har, och härom veckan började jag säga till dem att de måste säga "Snälla, kan jag få den när du är färdig med den?" och det hjälper faktiskt. Inte så att de brukar komma ihåg att säga det själva, men när jag säger till dem så slutar de oftast slita i grejen och säger det och sen är det lugnt i ett par minuter åtminstone.
Vad som fortfarande är kaos är våra måltider: det är stört omöjligt att få barnen att sitta still en hel måltid. Lilly, som ofta satt still och åt förut, medan Alfred och Flora rände runt, har också börjat krångla mer, tycker jag. Fast mycket av hennes krångel är i och för sig också för att hon absolut måste ha allt på sitt sätt: härom dagen hade jag lagt fram en sked åt henne till frukosten, och det blev hon arg för. Jag tog skeden och lade den på andra sidan om mig, och då gick Lilly runt mig för att vifta ner skeden på golvet, sen gick hon och satte sig på sin stol, sen gick hon ner och hämtade skeden, gick ut i köket, drog fram kökspallen för att nå upp till besticklådan, klättrade upp, lade ner skeden, stängde lådan, klättrade ner och gick och satte sig på sin stol vid bordet. Sen reste hon sig igen, gick ut i köket, klättrade upp på pallen (som hon åtminstone inte ställt tillbaka), drog ut lådan, hämtade en sked, stängde lådan och gick tillbaka och satte sig. Sen kunde hon äta. Pust.
Det här med att sluta amma funkar fortfarande inte: både Flora och Lilly vill så gärna så gärna ha bröst när de vaknar, och ibland tjatar de om det även när de ska sova. Om jag någon gång går upp före dem och klär på mig fort kan jag undvika det, men annars så får de väl. Orkar liksom inte bråka.
Lilly började kalla Landskrona för Helsingkrona när vi var i Frankrike, det tyckte jag var lite roligt. Och hon kallade tivolit som vi var på för "timolit", också gulligt. Och så började hon säga "no" istället för nej, och så var det "vamp" när det var varmt, och när hon inte är klar säger hon "a datt!", vilket betyder "alldeles strax".
Flora säger när hon vill ha hjälp att ta av något plagg "ave den", och ibland när något är pyttelitet, eller när hon tagit lite av min handkräm säger hon "Jag tog pyttelite. Nico", eftersom barnens nya kusin kanske eventuellt heter Nico, och hon är ju pytteliten. :)
Flora är alldeles extra mammig nu, och pussar mig hela tiden, och har börjat säga att jag är bara hennes mamma. Så hon är min pussunge nu, Lilly är min gullfia och Alfred min lilla mys. 
Alla barnen säger lite då och då att saker, som mina kläder, är fina, och Alfred ger mig komplimanger som att jag är den bästa mamman han vet (det får man väl hoppas, för så många andra mammor känner han ju inte ;) ). Alfred är oerhört vetgirig nu och frågar vad alla nya ord han hör betyder. Tyvärr är han också lite lättskrämd, så just nu vågar han inte gå på toa själv för han är rädd för Sommarskuggan som är med i "Sommarlov" på SVT. Igår förklarade jag för honom att den bara är på låtsas, liksom den onde skurken i hans nuvarande favoritfilm "Bolt", men än så länge har det inte hjälpt.

Lilly är mest förtjust i mormor, och frågar varje dag sen vi kom till Lysekil "Ska vi åka till Kärra och mormor idag?" - vi stannade ju till i Kärra ett par timmar på vägen upp, och hon kan inte förstå varför vi ska vara här när vi kan vara i Kärra. Redan på vägen hit frågade hon "Vafför ska vi inte åka till min mormor för?"
I måndags för en vecka sen var förresten Flora och Lilly exakt på dagen lika gamla som Alfred var när de föddes. Men ingen bebislängtan här alls - när jag tittar på Johanna, Victor och lilla Tutan/Nico som är ungefär 7-8 veckor är jag mest bara glad att vi är förbi den fasen där barnet i stort sett bara äter, sover och gråter. Det är en del bråk och krångel nu, men på det hela taget är jag så lycklig nu för våra barn är så häftiga!

I Lysekil

Efter bara två dagar hemma i Landskrona (som vi spenderade med att jobba samt umgås med Emil med familj) har vi nu åkt till Lysekil. 

Men först en bild från i förrgår när barnen lekt med vattensprutor på balkongen och sen torkade sig på golvet i köket tillsammans. Att det nu går att ta fina kort på dem tillsammans är så roligt!

I morse när vi stressade för att packa inför att åka till Lysekil hände detta: ryggskott när Lilly vägrade låta pappa byta hennes blöja när hon bajsat. När jag tvättat henne i handfatet vred jag till ryggen när jag satte ner henne, och det gör nu så helvetiskt ont. Bilden ser ut som ett skämt, men det är på riktigt det enda sättet jag kan stå upprätt på. Det är antingen så med böjda knän eller framåtlutad som Quasimodo. 

Jag har fått en tid hos okänd kiropraktor i Lysekil imorgon förmiddag och hoppas på att det hjälper. 

Pga ryggskottet blev det inga foton på lilla systerdottern Tutan vid stoppet på vägen i Kärra, där Johanna, Victor och än så länge namnlösa Tutan är med mamma, för jag låg mest på golvet. 

Men från golvet i Lyse tog jag åtminstone en bild på Flora, som Johanna tyckte var så fantastiskt snyggt klädd (hon hade valt själv som vanligt). 

Och Lilly piffade också till sig. 

Nu ligger jag med en sovande Alfreds huvud på min mage och har varken riktigt hjärta eller ryggstyrka att ta mig upp - synd att jag inte borstat tänderna än...

Jag fick förresten sitta i framsätet i bilen idag för att Christopher tyckte att jag behövde sitta bekvämt, så vi testade att sätta Alfreds stol där bak med tjejerna, och den fick plats! Och de hade så roligt i baksätet ihop! Alfred skojade och tjejerna skrattade så de skrek stora delar av vägen, det var fantastiskt. Jag filmade lite (filmade vägen för jag kunde inte vända mig om) när de sjöng och skrattade, men filmer kan man bara lägga upp från datorn och inte mobilen, så den får jag lägga upp en annan gång - gulligt var det i alla fall!

Harmonisk söndag

Jag fick sova i gästrummet inatt för att jag var så hemskt trött igår igen, det börjar fresta på att sova ungefär max fem timmar per natt - men det hjälpte inte, för Flora kom ner precis när jag höll på att somna vid halv ett. Och jag hade lyckats sträcka mig i ryggen igen vid läggningen igår (vid vänster skulderblad, för ovanlighetens skull, det brukar alltid vara på höger sida) och när jag inte fick ligga som jag ville utan var tvungen att ligga på rygg för Flora ville ligga på min arm tog det ett tag att somna. Sen vaknade jag vid 6 och hade ont i ryggen, och vid 7 kom Lilly nedtassande, och då kunde jag inte somna om för jag låg och oroade mig över pengar (faktiskt mest mammas, för hon berättade härom dagen hur mycket räkningar det dimper ner varje månad för hennes lägenhet plus vår sommarstuga, som hon fortfarande betalar nästan allt för), så det blev bara ungefär fem timmars sömn som vanligt, fast tjejerna sov till nästan nio. Vi hade det extremt mysigt på morgonkvisten åtminstone, men det är svårt att somna om när de ligger så på mig.

I förmiddags tvättade faktiskt jag alla barnens hår - det brukar vara Christopher som gör det, för jag brukar vara så dålig på att hantera de där "mamma-försöker-mörda-mig"-skriken, så hade jag varit ensamstående hade jag haft världens skitigaste ungar... Men idag gick det bra! Det var lite tårar, men inte alls lika illa som det varit förut. Sen klippte jag Alfreds hår också, och det blev bra.

Och när jag tagit kort på Alfred ville Flora faktiskt posera för kameran. :) Sötis!

Och Lilly blev helt toklockig när håret blev rent igen.

Det är så fint! Jag hoppas det håller i sig, men vi får se, eftersom både jag och Alfred var lockiga som små men nu har helt spikrakt hår.

Vi har inte satt fötterna utanför dörren idag, men har haft en ganska så harmonisk och mysig dag inne. Här tittade vi på film tillsammans på eftermiddagen, "Sammys äventyr" som vi hittade på Netflix, om en havssköldpadda.

Imorgon ska jag till kontoret i Malmö igen, så jag får väl försöka lägga mig i tid, eftersom jag antagligen kommer sova lite extra dåligt på grund av ryggen, plus att jag har ont i halsen fortfarande - det började bli bättre inatt, men nu gör det plötsligt asont på höger sida. Jag lyste in i halsen och såg att det inte är särskilt rött längre, men att jag har en vit prick där, så det kanske är pricken som gör att det gör ont. Jag lyckades googla fram (älskar Google!) att såna där prickar heter tonsillolit - jag hade ofta såna för några år sen, men nu var det ett tag sen, och när jag hade det sist fattade jag aldrig vad det var, och när jag till och med frågade på vårdcentralen en gång när jag var där för nåt annat visste inte läkaren heller. Skönt att veta vad det är och att det är ofarligt åtminstone, även om det är lika irriterande nu som då.

Tråklördag

Idag har varit en jobbig dag - underligt nog tycker jag att många av våra lördagar är jobbiga! Jag vet inte om det beror på mig eller på barnen, men nånting med första dagen hemma efter förskola gör att det väldigt ofta blir mycket gnäll och bråk, och det är så tråkigt när man bara har två dagars helg (eller ja, tjejerna är ju hemma på måndagar också, men ändå). Vi har i vilket fall inte haft det såhär trist på hela jullovet.
I förmiddags var Lilly supergnällig och gick omkring och liksom rutin-ylade mer eller mindre konstant - alltid var det något som var fel, liksom. Och Alfred hängde på och gnällde så gott han kunde också om det mesta. Så vi, som behövde åka och handla mat, tog en extra sväng med bilen så att alla barnen fick sova en halvtimme, och sen blev det lite bättre, åtminstone medan vi var i affären.
Men det började om med en massa bråk och gnäll hemma igen sen också - jag minns inte ens vad anledningarna var, det var väl ungefär hundra olika, men på eftermiddagen var det ganska mycket Flora som bråkade; hon kastade saker och mat omkring sig och var allmänt arg. Och så är det väldigt mycket "Sitta bevi (bredvid) mamma!", "Inte pappa! Mamma!!", "Inte mamma! Pappa!" och direkt efter "Inte pappa! Mamma!!!", "Mök! (mjölk) Inte mök! Bubbolmatte! (bubbelvatten)", "Bubbolmatte! Mök!" och så vidare i oändlighet.
Plus att jag har svinont i bröstryggen av att ligga fastklämd mellan tjejerna i deras säng hela nätterna, så nu behöver jag äta upp de sista lussekatterna och titta på tv (fast det gör ont i ryggen av att halvligga i soffan också, tyvärr), och hoppas på en bättre söndag.

Annandag jul

Idag invigde vi dörröppningsbutiken från TGR, som barnen fick i julklapp tillsammans med ett kakfat med träbakelser.

Man kan väl säga att tjejerna inte direkt var överförsiktiga med den.

Vi får se hur länge den håller... :)

Framåt eftermiddagen kom min danske bror Daniel med fru Kate och dotter Vigga. Alfred blev helt kär i Vigga (de har bara träffats några gånger förut), och skulle hålla henne i handen och gulla med henne - fast hon tröttnade ganska fort, tyvärr, men som tur var förstod inte Alfred vad hon sa när hon sa att hon inte ville att han skulle hålla henne i handen, så ingen blev ledsen. :)

Och lite senare kom Stella. Och precis såhär roligt var det när hon skojade med Flora och Lilly. <3

Och tack och lov har min nackspärr blivit bättre idag - idag känns det som en normal nackspärr som inte försöker mörda mig medelst kvävning, så jag har känt mig hyfsat normal idag. Så sabla skönt. Men jag har insett att jag nog måste börja med någon sorts träning efter nyår så jag inte går sönder så lätt jämt.

Julafton i bilder

När jag smög ner vid fyratiden på natten till julafton för att jag inte kunde sova för att min nackspärr gjorde så helvetiskt ont att jag ville värma min vetekudde, såg jag att Christopher redan hade dukat för julfrukost. Så fint!

När barnen vaknade - eller snarare; när Alfred varit vaken i en halvtimme och till slut fick väcka tjejerna för att han inte ville vänta längre - fick de följa snöret som jag hade dragit genom huset, som ledde fram till...

... en stor fin rutschkana som mormor köpt och som jag och Christopher monterat ihop med mycket möda och stort besvär sent på kvällen innan. Vi tänkte att den får stå i hallen till en början så de kunde provåka direkt utan att behöva klä på sig och gå ut. Men så småningom får den förstås åka ut i trädgården.

Sen klädde vi på oss fina julaftonskläder: tjejerna fick äntligen använda klänningarna jag köpte på mellandagsrean förra året i större storlek och hoppades på att de skulle passa i år - och det gjorde de! Superfina var de.

Paketöppning vid frukosten. Barnen fick först några Pippi-figurer och -möbler (Prussiluskan, Kling och Klang, Pippi, Tommy och Annika)...

...som förstås lite senare skulle in i Pippi-huset! Mycket populärt var det, tack och lov.

Jag hade tänkt göra ett par sorters julgodis till, men hejdade mig, jag tänkte att det väl får vara någon måtta... Men här är i alla fall knäck, chokladkola, hallonpraliner, lakritskola och kokosgodisar (typ Coco). I kylen gömde sig en sort till med Nutella, kola, marshmallowfluff och hasselnötter, men den kom visst inte fram till fikat. Däremot byggde vi på det med julbullar, Brukets havrekakor och macarons (de två sistnämnda hade mamma bakat och haft med sig).

Fin lunchdukning av Christopher.

Jullunch!

Framför Kalle Anka på tv:n: Lillys och mina tår. När jag äntligen tog mig för att måla mina tånaglar på morgonen ville alla tre barnen också ha. Flora och Alfred tog guld också, men jag och Lilly höll oss mer traditionellt julröda.

Flora tröttnade på tv:n och klädde ut sig.

Lilly tog över tigerdräkten och sprang runt och morrade och skrämde oss, och Flora, som gått över till apdräkten, morrade hon också. Alfred tröttnade också på Kalle Anka efter ett tag, för han ville ha fler paket, så till slut fick han ett litet framför tv:n...

Sen kom tomten! Fast Christopher kämpade väl med en bred norrländsk dialekt kände Alfred igen honom direkt på armbanden. :) Sen syntes halva ansiktet bakom masken också när han vände på sig, så jag tror att tjejerna också kände igen honom, men de blev lite rädda ändå.

När vi fått barnen i säng var det visst rätt många paket kvar till oss vuxna, fast vi tänkt dra ner på paketen i år... Vi hade dessutom delat ut några under dagen till oss också - bland annat fick vi en soda streamer av mamma. Det är något jag aldrig tyckt mig behöva, men här i huset har vi inte särskilt kallt vatten (jag älskar iskallt vatten) så jag har faktiskt börjat sakna lite roligare vatten på sistone, så den blev jag glad för.
I övrigt fick jag bland annat en del kläder, några halsband, handskar, böcker (bland annat "Fem gånger mer kärlek" av Martin Forster, som jag önskat mig av mamma för att få hjälp att hantera bråkiga barn på ett bättre sätt) och till sist en fantastisk present av Christopher: en tavla av Ullastina Larsson. Ullastina är min vän Emils mamma och bor här i Landskrona, och hon har fått mycket uppmärksamhet på sistone efter att ha fått äran att måla diplomen till Nobelpristagarna i kemi förra året och i fysik i år. Emil har länge sagt att jag skulle gilla hennes tavlor för de är så färgglada, och det gör jag verkligen.
Vi hade en mysig julafton, som bara stördes av min nackspärr från helvetet. Den har inte blivit ett dyft bättre än, utan kör för första gången (jag har haft nackspärr dussintals gånger, genom en sträckning på samma ställe, men det här är nåt nytt) en variant där det med oregelbundna mellanrum hugger till mitt uppe i ryggen så att jag inte kan andas djupt, utan måste vänta ett par sekunder där det känns som att någon vrider runt en kniv i min rygg innan jag kan andas igen. Och vid det här laget är jag helt fruktansvärt less på det. Jag hade redan bokat en tid hos kiropraktorn i Varberg till den 28:e innan jag fick nackspärren, men jag hoppas verkligen att den går över innan dess, annars blir jag galen. Jag har testat Ipren (fast det fick jag ont i magen av och blev smått illamående), Voltaren gel, Citodon och massage, men inget ger någon som helst effekt.
Nåväl, över till något trevligare: min gravida syster Johanna förlovade sig idag, på semestern i Malaysia friade Victor. Yay, säger jag, för vi gillar Victor jättemycket!