Skriva

Kolla den här lilla duktisen som håller på att lära sig skriva sitt namn! Hon hade skrivit YLILL alldeles själv så jag behövde bara hjälpa henna flytta y:et. 

Hår, hud och uttal

Jag var på tal om ingenting och gjorde hela två saker för mig själv i förra veckan: klippte håret och var hos hudläkare och kollade leverfläckar. Och det blev succé på båda: inga fläckar såg konstiga ut, och jag blev toppennöjd med håret, vilket jag alltid blir när jag klipper mig hos min favvo Elina i Malmö. Dessutom är det alltid trevligt att prata med henne, och jag har gått hos henne av och till i 13 år nu, tror jag det blir. Hon är höggravid nu, men har lovat att klippa mig innan bröllopet nästa sommar fast hon är mammaledig då. :)

Jag fortsätter på temat "på tal om ingenting" med två saker till:
1. Våra små treåringar har fått riktiga kompisar på förskolan nu - de börjar ju bli så stora. Framför allt är det en flicka som heter Tilly som de gillar båda två, men jag tror Flora leker mest med henne. Tilly har till och med sagt till sin mamma att hon önskar att hon vore Floras och Lillys tvilling. :) Härom morgonen när vi lämnade på förskolan och hade sagt hej då så sträckte Tilly fram handen mot Flora, och Flora blev så glad att jag blev alldeles varm i hjärtat. Hennes leende, blygt och under lugg men helt ohejdbart - så fint!
2. Båda tjejerna pratar jättemycket och bra - jag såg nånstans (minns inte var, men antagligen i tvillinggruppen) att någon varit på treårskontroll på BVC och då frågade de om barnen pratade i treordsmeningar. Jag blev helt paff, för det gjorde de väl för evigheter sen? Här är det ingen hejd på orden, fast uttalen är det förstås si och så med fortfarande. Jag försöker få Lilly att lära sig säga sitt namn, för hon säger fortfarande Ninny ("Ninny Wiwa Hedda Neis!" = Lilly Viva Helga Reis), men det går inte, hon kan inte säga L. Det lustiga är att hon säger L på två olika sätt beroende på ord: antingen som N eller som J, och N blir också J ibland: ballong heter bajomm, banan heter bajaam.
Men man lär ju sig förstå, som igår kväll när hon sa "Näp mej öppa min mattehatta", och för mig var det ju självklart att det betydde "Hjälp mig öppna min vattenflaska".

Men namnen var tydligen för svåra för båda två, för Lilly säger fortfarande Doa om Flora, och Flora själv har som närmast kommit att säga "Ffffola!". Fast å andra sidan är det ju så gulligt att det väl inte är någon brådska att börja säga rätt.

Nytt trots, ord, prickar och en massa annat

Vi som trodde att Lilly hade kommit ur den värsta trotsåldern - tji fick vi: nu har hon börjat om. Minsta lilla detalj som inte går exakt som hon vill så skriker hon som en stucken gris. Och vad hon vill kan ändras från en sekund till en annan, så det är i stort sett omöjligt att göra henne till lags. Som ett exempel öppnade Christopher garderoben i morse för att hon skulle kunna välja kläder, men nej, "ja öppa!!", så Christopher började stänga dörren, men då: "ja tänga!!"... Det var så mycket bråk i morse att jag var på dåligt humör hela dagen.
Rent allmänt är det väldigt mycket bråk vid alla rutiner nu för tiden från alla tre barnen: morgnar, middagar, kvällsfix och läggning. Vi blir helt utmattade.
Så över till nåt roligare: igår sa Flora sitt namn nästan på riktigt för första gången! De kallar ju varann och sig själva för Doa/Tova och Ninny, och Flora hävdar dessutom ibland att hon heter Tova istället för Flora när vi frågar. Det lustiga med det är ju att jag i flera år tänkte att min framtida dotter skulle heta just Tova, men det vet ju inte hon.
Igår var hon med mig i badrummet och satt helt tufsig i håret och tittade på mig och var glad, och jag sa:
- Du är min lilla Tova ändå! Eller vad heter du, Flora eller Tova?

Och Flora sa: - Fffola!
Hon blev jätteglad och log stolt när jag blev exalterad, men sen blev hon alldeles kaxig och ville absolut inte säga det igen.
Till middagen igår lyxade jag till det: jag gjorde majsplättar och så stekte jag några vanliga plättar också som vi fick till efterrätt med Nutella och banan. Det var gott.

Flora

Lilly
På tal om ord så böjer båda tjejerna ord så gulligt: de använder o istället för e och a väldigt ofta - eller snarare, jag tror de testar vilket som är rätt, för i morse sa Lilly först "stenar" och sen direkt efter sa hon "stenor". Och Flora bad mig "tvätta mina hännor" idag.

Ikväll duschade vi alla barnen och tvättade håret, och Lilly har så långt hår när det är blött och lockarna och korkskruvarna rätas ut! Älskar hennes lockar för övrigt.
Nu har vi behandlat hennes mollusker ("duttat prickarna", som vi kallade det, och Lilly har varit jätteduktig fast det sved) i två veckor, vilket var maxtiden för medlet Nopoxivir, som jag upptäckte nyss. Och det har funkat bitvis toppen, men bitvis inte: knävecket där hon har flest verkar helt opåverkat, men nästan alla som sitter på andra ställen håller på att läka! Det är helt fantastiskt det åtminstone, men vi måste försöka en omgång till i knävecket också. Flora har fått en prick vid naveln och en i knävecket också nu, fast vi är inte helt säkra på om det är mollusker, men vi kör medlet på dem för säkerhets skull.
Och på tal om märken har Alfreds smultronmärke på armen bleknat nästan helt nu, så vi får se när Floras på ryggen blir ljusare också.

Påskledigt

Idag fick vi ju ha alla barnen hemma på grund av Floras mage. Hon har mått bra, men hon var väldigt lös i magen i morse, fast hon äter bra och är glad - eller extremt sur när hon får syn på en mobil och inte får ha den... Jag var tvungen att jobba i förmiddags, och det var ett sabla gapande när hon inte fick ha min mobil eller dator - hon behöver skickas på nån sorts teknikrehab redan.
Hon är så gullig, hon säger lite då och då sen hon var dålig i fredags natt att hon är "bätte nu". Hon tyckte ju förstås att det var fruktansvärt obehagligt att kräkas (för det är det ju) och första dagen efteråt när jag var beredd med en spypåse typ varje sekund sa hon att "mage bätte nu", men ibland var den ändå "aj aj", fast när jag frågade om hon behövde kräkas i påse var hon väldigt bestämd med att hon inte behövde (och det gjorde hon ju inte heller). Jag tror att vi har ett gyllene tillfälle nu att få henne att sluta stoppa saker i munnen, vilket hon fortfarande gör lite för ofta, för nu kan vi hota med "Om du stoppar saker i munnen kan du bli sjuk och behöva kräkas i påse igen", och då spottar hon ut direkt.
De andra mår bra än så länge - jag vet inte vad det är med Floras mage, jag funderar fortfarande lite på om det är något hon ätit, men jag vet inte. De är lite snoriga och hostiga bara, som barn brukar vara den här årstiden. Alfred sa härom dagen: "Ni är aldrig förkylda, du och pappa." Fast det är vi ju, Christopher hade precis varit det, och jag hade ont i halsen i ett par veckor ganska nyss också, men vi brukar väl inte snora lika mycket som barnen dock.
Tjejerna har bytt namn igen förresten: Lilly heter Lotta nu, fast Nisse fortfarande ibland, men oftast Lotta. Flora heter Tova, säger hon - inte bara som ett feluttal av Flora, utan det ska vara Tova, tydligen. Det var ju det jag tänkt som flicknamn innan jag fick döttrar, så det är lite roligt. Härom dagen sa hon: "Jag heter Tova. Pappa också Tova. Mamma också Tova. Alfred också Tova. Nisse också Tova." Så där har vi det.
Och nu är vi förresten i stugan i Kärra, med mormor, och alla barnen är så glada (förutom just nu när mormor och pappa försöker lägga dem för att jag ska få lite lugn och ro och få se på "Grey's Anatomy", och Flora är helt hysterisk för att jag måste lägga henne, tycker hon. Än så länge håller jag ut, men vi får väl se hur det går).

Nya namn och läggningsbråk

Jaha, mina döttrar har tydligen bytt namn. Flora heter numera Pelle, och Lilly heter Nisse. Nisse Viva Helga. Hon är väldigt noga med detta: Nisse Viva Helga, det säger hon flera gånger om dagen. Sedär. 

Jag vet inte var det kommer ifrån, men de vill skaka hand och säga "goddag goddag" och så säger de att de heter Nisse och Pelle. :D

Och Alfred har glömt bort sina mellannamn: Walter kommer han aldrig ihåg längre, och Masato har han fått för sig uttalas som Eric Saade, han säger Masa-ato (när han var mindre hade han benkoll på alla sina namn). 

Lilly är oerhört fascinerad av namn, hon frågar minst en gång varje dag vad alla i familjen heter och vill höra alla namn; det är vi fem i närmsta familjen, det är mormor och farmor och farfar och Stella och ibland även Johanna och Victor, och förskolefröknarna med. Hon brukar vilja köra en extra runda när vi släckt lampan på kvällarna, men då brukar hon inte få svar längre för att jag vill att hon ska sova. 

På tal om sova så ligger jag just nu ensam i barnens rum och lyssnar på när Christopher läser bok för alla tre barnen i vårt sovrum efter en alldeles för lång stund med skrik och gråt om att alla absolut måste läggas av mig och inte av pappa. Jag är så trött på det, så efter att jag legat på golvet i hallen mellan sovrummen och badrummet en stund (barnen märkte inte ens att jag gått, de var så upptagna av att skrika och bråka om vem som skulle få ligga hos mamma), så lade jag mig till slut i barnens säng, släckte lampan och sa att de bråkat för länge, det blir ingen bok med mig. Men med pappa kan man få läsa bok, och plötsligt ville alla tre somna med pappa. 

Så nu väntar jag en stund för att se om de ligger kvar när de läst färdigt eller om jag måste ta över nån. Men kanske att jag istället borde gå ner och helt enkelt inte vara här? Hmm, kanske vore nåt. Jag gör det!

Namn och internationella tvillingdagen

Namnen from Sara Reis on Vimeo.
Igår kväll började vi "träna" på tjejernas alla namn. :)
Det är tydligen internationella tvillingdagen idag, så grattis till våra finingar!

Tillbaka till Kärra

I morse satt Flora och Lilly i hallen och försökte ta på sig sina sandaler, men kunde inte riktigt själva, och Alfred kom fram och började hjälpa dem. Jag sa:
- Alfred, du är en så snäll och gullig storebror!
Alfred svarade: - Ja. Och smart.
Hehe, ödmjuk är han också!
Sen packade vi ihop våra grejer för att åka från Lysekil tillbaka till Kärra, men innan vi åkte körde vi ner till stranden, där några barndomssommarkompisar till Christopher bor. Storebroderns sambo är nämligen gravid, och vi hade lovat dem en av våra Antilop-matstolar som vi inte behöver längre. Nu var de visserligen inte där, men hans lillebror Victor var där med sin pojkvän. Victor är fotomodell och är nog så nära mitt manliga skönhetsideal man kan komma, och är dessutom väldigt trevlig, så vi hängde med dem (och hans gamla kompis Mathilda) en stund, och pojkvännen, som är från Tyskland, lekte med barnen och försökte prata svenska med dem. Alfred tyckte det var jätteroligt, men Flora blev lite rädd. :)
Det är roligt att ibland liksom se oss utifrån, som när Victor frågade om han fick ta kort på oss, och sa "Ni är en FAMILJ!" - jag är visserligen själv fascinerad över att vi har så många barn plötsligt, men när någon annan påpekar det blir det liksom ännu mer påtagligt. Svårt att förklara, men jag hoppas ni fattar ungefär hur jag menar...
På vägen stannade vi och åt på McD i Mölndal, som ägs av Christophers f.d. grannar, och han jobbade där som tonåring. När barnen petat i sig några pommes frites sprang de ut och lekte, och ville såklart inte åka vidare, förrän jag påminde om att vi var på väg till mormor. Då fick jag på Flora skorna, och sen ställde hon sig och ropade på Lilly, pekade på sina skor och sa "Mommo!", så att Lilly också skulle komma och ta på sig skorna. Det är SÅ gulligt när de säger varandras namn nu!

När vi kom fram, efter ännu ett kort stopp hos Christophers syster för att lämna lite grejer från Lysekil, gick vi ner och badade. Alfred kastade sig i vattnet innan vi andra ens hunnit byta om, och sen ställde tjejerna sig på trappan och badade benen, som de brukar. Men efter en liten stund började Lilly krångla av sig blöjan och sa "Bada numpan!" Vi tog av Floras också, och hon stod kvar på trappan och doppade rumpan i vattnet (och klänningen, jag fick inte dra upp den, för det var tydligen roligt att doppa den också), medan Lilly ville ut till mig och doppa hela sig. Hennes ansiktsuttryck var obetalbart: först ett stort gap som i "Aaaaah, det är kaaaallt!" som snabbt blev till ett jätteleende, varje gång jag doppade ner henne. Älskar att de äntligen börjar gilla att bada! De får fortsätta träna den här veckan och sen ska de förhoppningsvis bada på Kreta också.

Alfred för fem år sedan

Det här hände alltså för fem år sedan idag: vi outade på Facebook att jag var gravid med Alfred!

Vad tiden går. Och vad märkligt att det som kändes overkligt då; att vara gravid med vårt första barn, nu känns helt naturligt samtidigt som det fortfarande på ett sätt känns overkligt; att ha en fyra-och-ett-halvt-åring som är mitt eget barn! En helt fantastisk liten stor pojke som springer fort och har egna djupa funderingar och håller mig i handen, pussar mig och säger att han älskar mig.

Just nu är han inne i en period när han berättar om en massa saker som han minns, och han tror att allting hände när han var tre och ett halvt. :) Alla minnen han berättar om nu inleder han med "När jag var tre och ett halvt", oavsett om det hände för ett par år sedan eller för någon månad sen. Ibland är han lite lillgammal när han pratar, och det är så gulligt - som igår när han sa:

- Mamma, när jag var tre och ett halvt och ni lämnade mig hos Xxx (kusin) en dag? Då saknade jag er.

- Åh, hjärtat, vi saknade dig också.

- Om vi åker dit igen, om jag säger att jag inte vill vara där, då kan vi åka hem hela familjen igen.

- Ja, då gör vi det.

- Men om jag säger att jag vill vara där, då kan jag vara det.

Gullunge. (Och just det han berättade om hände faktiskt när han var tre och ett halvt, det var några timmar förra sommaren som han var och lekte med sin kusin. Och han hade det bra, fick vi veta, så han hade inte varit ledsen, men han hade kanske saknat oss ändå då.)

Och på tal om namn, som jag skrev om härom dagen, så tittade jag på kommentarerna till inlägget med ultraljudsbilden, där vi fick några fina förslag. ;)

Per, Patrik och Maurits är medlemmarna i mitt favoritband Eggstone, och Fozzie är ju mitt indiepopfanzine.

Annars hade vi ett fint förslag här ovan... Och jag minns att en dåvarande kollega (nuvarande komikern David Sundin) "bestämde" att han skulle heta Prosciutto Lådbils-Reis. Annars var vi lite inne på Gud Pappa Obadele - för vi tänkte att kan man heta Jesus (i spansktalande länder) kan man väl heta Gud, och kan man heta Bror och Mamma (konstnären Karin Mamma Andersson) kan man väl heta Pappa, och Obadele var efter en friidrottare, där jag skämtade på stranden en dag och min ingifta/frånskilda moster tog mig på allvar och började prov-ropa Obadele för att höra hur det lät att ropa in honom för middag.
Men när vi på allvar skulle bestämma namn, vilket vi gjorde redan efter det stora ultraljudet när vi fick veta könet (och jag blev helt chockad, för jag var så övertygad om att jag bara skulle få döttrar eftersom det typ aldrig varit några pojkar/män i min familj) så föreslog jag Emil, men det ville inte Christopher, fast då kom vi på att Emil i Lönnebergas bäste vän Alfred ju alltid var så snäll och att det ju är ett fint namn. Sen fick vi några förslag på japanska namn från våra japanska vänner Shinji och Yoko och valde Masato, som betyder "ärlig och lojal man", som tredjenamn, och som andranamn valde vi Walter efter att ha tittat i kalendern efter namn som har namnsdag på sommaren, för att ha något att fira även då. Plus att nämnda Eggstone sjunger "good and bad days alter, Sara said to her friend Walter" i låten "Summer and Looking for a Job". Så redan när han var ungefär fyra månader gammal i magen hade vi hans namn klara: Alfred Walter Masato Reis. Världens finaste pojke, som jag älskar så oerhört mycket!

(Som jag inte har några bra nya kort på eftersom han bara gör grimaser på kort för tillfället.)

Barnnamn i tiden och ur tiden

För några veckor sen var det en som jag följer på Instagram som bad om tips på namn för sitt kommande tredje barn, och jag blev oerhört fascinerad över en del av förslagen hon fick in. Nu är förstås hennes följare inte direkt ett statistiskt tvärsnitt av den svenska befolkningen, men hon har ändå drygt 5 000 följare, så det visar kanske ändå lite hur läget ligger nu. Jag blev lite glad över att det bara var två personer som föreslog Lilly (en med rätt stavning ;) och en med Lily) - jag tycker ju det är lite småjobbigt att det är så vanligt nu, men då kanske det åtminstone redan är på nedåtgående, om vi har tur. Hon har förresten precis börjat säga sitt eget namn nu, så nu är det definitivt för sent att byta namn på henne (inte för att vi ens kommit på nåt annat förslag).
Det kom förstås en massa förslag på såna där ovanliga och spejsiga namn som barn får nu för tiden, som Tiril, Tora, Aria, Lovis, Milla, Sallie, Allis, Mira, Mila, Bonnie, Bibbi, Nour, Naima, Betty, Penny, Polly, Juni, Tilda, Emmy, Ellie, Lo, Ruby, Tyra, Vivi och Ea (hej Elin! ;) ) för tjejer och Niko, Noa, Love, Lowe, Leon, Lion, Milo, Jack, Levi, Frej, Bobbo, Sigge, Viggo, Vince, Conrad och Leo för pojkar, och så de "vanliga" tant- och gubbnamnen, eftersom namn ofta går i 80-90-årscykler och man gärna döper sina barn efter mor- och farföräldrar: Sigrid, Siv, Vera, Sally, Ines, Majken, Iris, Edith, Märta, Stina, Linnea, Judith, Mildred, Rut, Ebba, Ella, Siri, Klara och Astrid, respektive Ture, Hjalmar, Tage, Knut, Göte och Ville.
Ett helt gäng 40-talistnamn kom också, men det kanske inte är så konstigt om det är unga föderskor på gång nu som har mor- och farföräldrar från 40-talet: Ulla, Malou, Bodil, Maj och Eva och Alf, Bill, Bo, Sven, Nils, Kurt, Rune, Ove, Kjell, Yngve, Björn och Leif. I det sista gänget här har vi typ halva min släkt och mina gamla kompisars föräldrar, så för mig är det här också för tidigt, men jag var ju å andra sidan sen med att få barn.
Men det som gjorde mig väldigt förvånad var att det dök upp ett helt gäng 70-talistnamn! Det är ju alldeles för tidigt! Folk föreslog på allvar (och en lade till och med till att de namn hon tyckte var riktigt coola var några av de här:) Sussie, Jenny, Pernilla, Cissi, Lotta, Ylva och Sofie, samt Lasse, Uffe, Micke, Mats, Kent, Peder och Ola. Jag måste vara för gammal, för det här fattar jag inte alls.
De vanligast återkommande namnen var Knut för pojkar och för flickor Molly, Lovis, Judith, Märta, Rut, Penny, Maj, Ebba, Bonnie och Vera (inte bara jag som hade flest namnförslag för flickor...).
Skönt att slippa komma på namn igen, hur som helst!

Föräldramöte och nya namn

Jag bytte namn på tjejerna idag, till Snora och Pilly. ;) Flora snorade och jag fick inte torka hennes näsa, och Lilly skulle absolut dra ut varenda sko och strumpa i hela lägenheten medan jag försökte klä på henne för att gå ut, så det passade bättre, tyckte jag.

Vi har varit ute mycket i det sköna vårvädret idag igen; först lämnade jag och tjejerna Alfred på förskolan i morse för att Christopher hade klipptid (och söta söta Alfred blev överlycklig för att "det är superroligt när Lilly och Flora leker med mig på gården!"), så då stannade vi ute en stund, sen gick vi till en lekplats alla fyra när vi hämtat Alfred igen. Och de leker så bra tillsammans nu att jag blir alldeles lycklig. Hemma blir det ofta mer bråk när flera vill ha samma leksak eller tjejerna står i vägen för tv:n eller nåt, men ute går det bra för det mesta. 

Nu på kvällen var jag på föräldramöte på förskolan - men kom för sent för att Christopher lyckats glömma bort tiden trots att vi pratat om det tidigare på dagen, så jag blev rätt sur. Kom "bara" tio minuter för sent åtminstone - vad som faktiskt var värre var att det bara var 19 föräldrar där på en förskola med 50-60 barn...
Först presenterade personalen olikheterna mellan de gamla daghemmen och nutidens förskola, och det var både intressant och gav mig ångest över att byta förskola när vi flyttar. Visst, skollagen säger att förskolorna ska jobba pedagogiskt och utifrån de enskilda barnens behov och intressen, men alla gör det ju inte lika bra, och tänk om vi inte hamnar på en bra förskola! Alfred lär sig så oerhört mycket och trivs så bra nu och vi gillar personalen, så åh... jobbigt! En liten tröst är att han antagligen ändå skulle byta avdelning efter sommaren och då skulle det ju bli skillnad i alla fall, men det känns ändå rätt tungt. Fick dock också veta att en av Alfreds bästa kompisar också ska sluta, redan i april, på grund av flytt, så det är väl också "bra" på ett sätt. 

Sommaravslutningen kommer antagligen bli den 28 maj, så då kanske vi ska fundera på att flytta först den 29 maj så Alfred kan vara med på den och få ett naturligt avslut.
Jag pratade med hans nyaste fröken precis när jag skulle gå hem, och det var härligt: hon tycker Alfred är så gosig, och hon berättade att även om han ibland umgås med några lite större stökigare pojkar på den äldre avdelningen (för att hans kompis brukar vara med dem), så brukar han gå undan när de bråkar istället för att hänga på - jag vet att han gjort så tidigare, men det var skönt att höra att det fortsätter på samma sätt. Han är så snäll och go vår lille store pojke!

Känslor för namn

Jag kommer inte ihåg om jag berättat att vi fortfarande inte är riktigt 100% nöjda med Lillys namn? Vi valde ju namnet Flora först och bestämde sen att vi ville ha blomtema på namnen - vi vill att det ska märkas att de är tvillingar, men utan rim eller allitterationer, så ett tema känns bra. Och vi tycker om namnet Lilly, men av någon anledning har det inte riktigt satt sig lika hårt som Flora. Jag tror att det kanske beror mest på att namnet har blivit så sabla vanligt. Jag vet inte hur många små Lillysar jag hört föräldrar ropa på i sommar, och enligt SCB var Lily/Lilly det tolfte vanligaste namnet på nyfödda flickor 2013 (drygt 950 flickor fick namnet).
Jag är inte sån att jag vill att våra barn ska ha extremt ovanliga namn, sådär som en del anstränger sig för och ger barnen konstiga stavningar så att de ska vara unika, men som bara kommer leda till irritation för att de stackars ungarna kommer tvingas bokstavera sina namn heeela tiden heeela livet (jag vet, jag måste bokstavera mitt efternamn varenda gång). Men det vore ju ändå trevligt om de inte har namn som tre andra barn i samma klass kommer ha.
Vi funderade faktiskt ett tag när tjejerna var ett par månader på att byta Lillys namn till Stina. Men då hade ju blomtemat försvunnit, och så kändes det inte heller rätt, för hon heter ju Lilly. Hon ÄR ju Lilly, även om det på något sätt känns lite avigt längst inne i oss. Alla som vi sagt till att vi är lite tveksamma har sagt att det är så fina namn, och så fina tillsammans, och det är de ju. De är ju det. Och de passar bra med Alfred också. Så vi får helt enkelt vänja oss. Och jag är lite knäpp, jag tycker ibland fortfarande det känns konstigt att kalla tjejerna "hon" eftersom mitt första barn är en "han". Och det känns ibland, även efter 3,5 år, konstigt att kalla Alfred "han" bara för att jag alltid trott att jag skulle få en flicka först. Så jag ska nog bara ignorera mina konstiga känslor, så blir allt bra.
Och på tal om namn har Alfred namnsdag idag, på sin 3,5-årsdag: hans andranamn Walter, som vi faktiskt bestämde oss för för att vi ville att han skulle ha något att fira på sommaren också (men ja, vi tyckte att namnet är fint också). Grattis älskling!

Namnens historia i agendan till dopet

Jag kom på att jag aldrig lade upp historien bakom flickornas namn som vi skrev med i agendan till dopet, så här kommer det, tillsammans med framsidan på programmet (bilden ovan), vilken var matchad med inbjudan (Christopher formgav, så klart, eftersom han är AD).
- - - - -
FLORA
Innan vi visste att det var tvillingar hade vi redan bestämt oss för namnet Flora om det skulle bli en flicka. Namnet kom till oss från lite olika håll; en fd kollega till Sara har en dotter som heter Flora plus att det finns en liten grusväg vid Christophers sommarstuga som heter Florastigen.

BELLA
Kommer från Saras syster Fina som hette Bella i andranamn. Trots att det tog många år innan hon började tycka om namnet är det vårt sätt att minnas och hedra flickornas moster. Vi tycker också om att namnet betyder “vacker”.

MARGIT
Kommer från Christophers farmor som betyder väldigt mycket för honom. Tyvärr är resan från Trollhättan för lång för henne så idag är hon med oss i tanken.
Ich liebe dich, I love you, have you key.

LILLY
Av en lång lista med namnförslag gillade vi Lilly mer och mer för varje dag som gick och tanken på ett blomtema för flickornas namn började ta form. Vi var först oense om hur det skulle stavas, men när vi fick veta att stavningen med två L funkar även internationellt så valde vi det.

VIVA
Från början var det tänkt att Axelina skulle bli Lillys andranamn men när Christopher blivit nedröstad tittade vi vidare på andra blomnamn och fastade direkt för Viva. Vi tycker också om namnets betydelse “den levande”.

HELGA
Kommer från Saras danska oldemor (gammelfarmor) som stod henne väldigt nära, och också var hennes gudmor. Namnet blir även en påminnelse om flickornas danska arv.
- - - - -

Och här är Florastigen-skylten.

Det här med namn

Jag stod i badrummet och smorde in ansiktet nyss och kom plötsligt på att om vi fått våra tjejer för tre år sen hade de med största sannolikhet haft helt andra namn. När jag var nygravid med Alfred och fortfarande inte visste könet (men trodde att det var en flicka) så var vi på en släktträff - min släkt har en stor sån vart femte år - och då lovade jag min morfars syster Linnéa att barnet skulle heta Elvira om det var en tjej. Linnéa var då en av två kvarvarande syskon från min morfars syskonskara om tio (morfar dog redan 1989, och nu är hon ensam kvar), men när de alla var unga hade de en syster som hette Elvira, som dog i lunginflammation redan vid 19 års ålder, tror jag det var. 

Men sen när vi fått veta att Alfred var Alfred märkte vi att i stort sett varenda människa som födde flickor då döpte dem till Elvira, så då gick det bort även för framtida barn. 

Vi var också inne på Matilda, och "slogs" lite om det med Christophers syster, som blev gravid sju månader efter mig den gången - men så fick vi båda söner, så då blev det ju inget med det. Elvira och Matilda låter visserligen bra ihop, men även om jag ibland fortfarande (!) tvekar om namnen Flora och Lilly så är de tjejerna vi har nu inga Elviror och Matildor. Tova var mitt favoritnamn i många år tidigare, men nej; inte heller rätt nu.

Jag kommer ihåg att en ex-kollega sa en gång när hennes barn var nånstans runt 5 och 8 eller så att hon inte skulle gett dem de namnen de hade om hon skulle valt namn då istället. Intressant det här med namn!

Jag är lite ledsen att Lilly/Lily börjar bli så vanligt, men det får vi leva med. Vi ville ju ha vårt blomtema, och kunde inte enas om nåt annat blomnamn. Och det är klart att vår lilla Lilly är Lilly nu, och också att Flora är Flora!

Namnen ska bli officiella

Äntligen har vi fyllt i namnblanketterna till Skatteverket (sen ska vi bara skicka in dem också...)!

Namn!

Jag tror att vi äntligen satt flickornas alla namn!
Med Alfred hade vi det så lätt, alla hans tre namn bestämde vi redan några veckor efter stora rutinultraljudet, så han var liksom klar namnmässigt redan som typ femmånaders-i-magen. Många säger att man inte vet om namnet passar förrän man ser barnet, men med Alfred var det inga problem, han hade varit Alfred Walter Masato så länge att det var helt självklart att det var den han är.
Men med flickorna har vi inte haft lika lätt att bestämma oss, vilket jag redan skrivit om här. I eftermiddags kändes det dock som att det föll på plats. Jag frågade Christopher igen om han var säker på att han inte ville att de ska ha japanska tredjenamn, och han sa att han hellre vill ge dem namn efter sin farmor och min oldemor, eftersom de varit så viktiga för oss. Och sen frågade jag om han fortfarande var helt säker på att han vill att Lilly ska heta Axelina i andranamn, eftersom jag ännu inte är helt förtjust i det, och han sa ja. Jag kan förresten tillägga att vi båda fortfarande har vissa små tveksamheter kring namnet Lilly, men ingen av oss har något bättre förslag, plus att hon ju hetat det dels i magen (eller åtminstone en av dem) länge och också sen hon kom ut, så vi tror ändå att det är det bästa.
Men för några dagar sen googlade jag ändå blomnamn för att titta på alternativ (vi vill ju behålla blomtemat ihop med Flora), och hittade namnet Viva. Det tyckte vi båda var fint, men nog inte tillräckligt bra för att ersätta namnet Lilly, men så nu i eftermiddags föreslog jag att vi kanske skulle kunna byta ut Axelina mot Viva, om Christopher ville det. Och faktiskt tyckte han det var en bra idé!
Så jag provade att säga Lilly Viva Helga, och just när jag sagt det så log Lilly, som låg vid mitt ena bröst. Sen sa jag Flora Bella Margit, och just då öppnade Flora, som låg vid mitt andra bröst, ögonen och tittade rakt på mig. Så det tolkade jag som att båda gillade och godkände sina namn, så då var det klart!
Tror jag. Vi har fortfarande drygt två månader på oss innan vi måste skicka in blanketterna till Skatteverket.
Jag gillar att båda nu får andranamn som har mer klar betydelse: Bella (som är efter min döda systers andranamn) betyder ju vacker på italienska, och Viva betyder leve på latin (alltså som "long live"), och det blir mer enhetligt än Bella och Axelina.
I efternamn heter de båda Reis, förresten, vilket är mitt efternamn (vi är inte gifta). De flesta andra ogifta par med barn jag känner har valt att ge barnen pappans efternamn, men min fina pojkvän sa när frågan kom upp för Alfred att han tyckte det var naturligt att han fick mitt efternamn, och sen får vi se hur vi gör om vi gifter oss. Men jag är ganska säker på att om vi gifter oss kommer jag ändå behålla mitt efternamn och så får vi köra på dubbla, så oavsett vilket får barnen ha kvar Reis på något sätt.

Jag är lugnare idag

Jodå, idag har jag lyckats hålla mig lugn. Jag kände inga rörelser under dagen idag heller, men eftersom jag kände båda tydligt i morse hade jag is i magen (nej, det fick jag ju förstås inte plats med ;) men...) och väntade med att ens försöka tänka på det förrän jag hade tid att sätta mig i soffan en stund efter jag fått in middagen i ugnen vid halv sju-tiden. Det tog en stund, men när jag fick Alfred att komma till magen och ropa på Flora och Lilly så började tvåan röra på sig! Ettan har hållt sig lite lugnare, men jag har känt nån liten puff där nerifrån också.
De kanske helt enkelt har bytt dygnsrytm: sover hela dagarn och är mer vakna på morgnar och kvällar? Det verkar ju lite tråkigt om de ska sova hela dagarna, men det kanske är praktiskt också. Vi får se.
Ni kanske har märkt att jag övergått till att kalla dem ettan och tvåan istället för att kalla ettan för Lilly och tvåan för Flora, som jag gjorde förut. Vi har nämligen blivit lite osäkra på vem som ska heta vad - från början hade vi tänkt att storasyster skulle vara Flora och lillasyster Lilly, men sen var det efter de två första ultraljuden som vi tänkte att ettan som då var livligast passade bra som Lilly, och att den större tvåan passade bra som "stora Flora". Men på sistone är det ju tvåan jag känt av mest, så hon verkar livligare (eller om det bara beror på att ettan har moderkakan i framvägg), så nu kanske det passar bäst som vi tänkt från början ändå. Men nu tänker vi att vi får se på dem när de kommer ut vilket som passar bäst.

Namnbesvär

Jag tror jag nämnde ganska tidigt i bloggens historia att vi bestämde Alfreds alla namn väldigt tidigt, bara någon vecka efter att vi fått veta vid rutinultraljudet att han var en pojke. Alfred satte vi ganska direkt, och sen fick vi en lista med japanska namn av våra vänner Yoko och Shinji, och från den valde vi Masato, som betyder "honest and loyal man". Sen ville vi ha ett tredje namn (andra i ordningen dock) och tyckte att han kunde behöva något att fira på sommaren, eftersom han är född i februari och Alfred har namnsdag i januari, så vi gick igenom alla namnsdagar från juni till och med augusti och fastnade för Walter (eller ja, Christopher hade föreslagit Walter redan tidigare, men jag hade tvekat - fast det hade visst vuxit på mig. Plus att båda namnen Sara och Walter nämns i låten "Summer and Looking for a Job" med mitt absoluta favoritband Eggstone). Så hans namn var klara flera månader före han föddes, och en massa människor sa till oss att "men man vet ju inte förrän han kommer ut om namnet passar", men för oss var det inga problem: han hette ju Alfred. Han VAR ju Alfred. Han hade ju redan varit det i flera månader, så när han kom ut var det väl klart att han hette Alfred. Sen var det väl ett tag där namnet kändes lite konstigt ändå, men det berodde för min del bara på att vi plötsligt hade ett barn som hette nånting över huvud taget, inte på själva namnet.
Den här gången har vi ju bestämt Flora och Lilly för ganska länge sen - vi är bara inte säkra på vilken bebis som är vem av dem än. Och ibland tvivlar jag lite på namnet Lilly, dels för att det börjar bli så vanligt och dels för... jag vet inte, en känsla bara. Men jag tror att jag är nöjd med det, och Christopher är definitivt säker på att det är bra (bortsett från att han fick ge sig med stavningen, eftersom vi bestämde oss för min favorit med två L). Men andra- och tredjenamnen är betydligt svårare den här gången. Vi har fått en lista med japanska namn av Yoko och Shinji igen, men vi gillade inte riktigt några av dem tillräckligt, plus att jag börjar fundera lite på om flickorna ens ska ha japanska namn alls. Det kanske är lite fånigt..? Alfred fick ett för att jag älskar Japan och har varit där två gånger, och planen var att Christopher och Alfred skulle få åka med mig dit så snart som möjligt, men vi har inte fått ihop att åka än, och nu lär det ju dröja länge till innan vi kan komma iväg. Det kanske finns något annat som är viktigare för oss just nu som istället ska inspirera flickornas tredjenamn?
Tydligen är Maria ett släktnamn på Christophers sida, men för att vara helt ärlig tycker jag att det är ett för tråkigt namn, så jag ville helst undvika det, och nu hade vi turen att Christophers syster fick sitt andra barn i fredags, och det visade sig vara en flicka, så hon kommer föra namnet vidare så vi "slipper". Så nu är vi helt fria att bestämma själva - vilket jag i och för sig tycker att vi skulle varit ändå. Tycker släktnamn är ett lite fånigt tvång, man vet ju att man är släkt ändå - och vi funderar lite på om vi ska ta namn från Christophers farmor och min oldemor (gammelfarmor på danska). Min oldemor levde tills jag var nästan 17 och hon var helt underbar, så det kunde ju vara roligt så sett. Enda nackdelen var att hon hette Helga, och jag vet inte om jag tycker det är ett så roligt namn... Och Christophers farmor heter Margit, så båda de namnen är ju ärligt talat väldigt tantiga. Å andra sidan är ju tant- och gubbnamn vanliga på små barn just för att folk gärna döper efter gamla släktingar.
Vi tror dock att vi är klara med andranamnen. Den ena (antagligen Flora) ska få heta Bella efter min döda storasyster, som hette Bella i andranamn. Och eftersom jag fick bestämma det namnet fick Christopher bestämma den andras andranamn helt själv, och han har valt Axelina. Jag gillar det inte riktigt, jag tycker det känns som att nån bara smäckat på ett "lina" efter vilket pojknamn som helst, som "Peterlina", "Anderslina" eller "Eriklina", men tydligen har faktiskt Axelina en namnsdag! Ingen vi nämnt namnet för har gillat det, utom Christopher då - vad tycker du som läser? Fint eller fult?

Namnen igen

Tack för era synpunkter, men jag lyssnade inte på er. :) Vi frågade även på Facebook, och de flesta röstade på Lily med ett L, men ju fler gånger jag såg den stavningen desto mindre gillade jag den (jag höll på Lilly från början också), så jag började tycka att vi i så fall måste byta namn. Då visade Christopher återigen att han är världens bästa och sa att vi kör på Lilly och så får hon byta stavning om hon vill när hon blir äldre, så nu blir det Lilly!
Tror vi... Kanske kanske att hon är en Polly istället, men vi har ju faktiskt några månader på oss innan vi måste bestämma oss helt.

Namnen är valda, men inte stavningen - hjälp oss!

Vi har faktiskt redan (nästan helt säkert) bestämt namnen på våra båda flickor, men vi kan inte enas om stavningen på det ena namnet. Flora är klart (och färdigstavat), det hade vi som namn redan i höstas, men det andra namnet, ska det stavas Lilly eller Lily?
Snälla hjälp oss genom att rösta i kommentarsfältet!
Jag säger inte vem som vill stava hur och varför, bättre att hålla det opartiskt. :)

Två friska flickor!

Allt såg bra ut på ultraljudet, och det verkar vara två friska små flickor som bor i min mage! Lättnaden!!
Hon som ligger lite längre ner och på vänster sida är mer aktiv och sprattlig, och hon uppe till höger är lugnare, precis som det var på KUB-ultraljudet, och barnmorskan Lena som gjorde undersökningen, sa att hennes två barn fortfarande drygt 30 år senare har samma personligheter som de hade i magen: en var stilla och lugn och en var aktiv och så har de fortsatt vara även sen de kom ut (inte tvillingar, men ändå).

Båda huvudena - de ligger och myser nära med varann!

Och ja, jag har den vänstras moderkaka i framvägg, så det lär bidra till att jag inte känner dem än, trots att de är runt 20 centimeter långa huvud till fot nu. De är nästan precis lika stora, det skiljer en millimeter på huvudena och lårbenen bara. Det ska bli så spännande att se hur lika de är! Alfred har mina blå ögon och blonda hår, konstigt nog, eftersom Christopher har bruna ögon och brunt hår, och det är ju de dominanta dragen - så de här två kan ju få vilka färger som helst, och olika dessutom. Jag hade tänkt att det vore praktiskt med en flicka och en pojke så det är lättare att se skillnad på dem, men de är ju tvåäggs, så det ska nog gå bra ändå. :)

Både den vänstra sprattliga och högra lugnare poserade snällt

Vi har faktiskt nästan redan bestämt förnamnen på båda - ett flicknamn har vi varit säkra på ända sedan den misslyckade graviditeten i höstas - men vi måste ju bli säkra på ett till nu. Vi har långa listor med både flick- och pojknamn, men vi har inte riktigt varit helt nöjda med några av pojknamnen, så nu känns det ju lite lättare faktiskt. Alfred fick ett japanskt tredjenamn (Masato, som betyder "ärlig och lojal man") med hjälp av ett par japanska vänner till mig, och nu har jag just bett samma vänner om hjälp att hitta två flicknamn, så när vi har dem också så återkommer jag med namnen!

"Normal" och "utan anmärkning" - de vackraste orden idag!

Och direkt efter ultraljudet gick jag och köpte den lilla rödrandiga sjömansklänningen jag såg på H&M för några veckor sen. :) Det svåra blir nu bara att klä två små flickor lika fint utan att ge dem likadana kläder. När jag och min 2,5 år äldre syster var små körde mamma ofta likadana kläder i olika färger till oss till oss när vi skulle vara uppklädda, och det tycker jag är lite roligt. Den här klänningen fanns dock bara i en färg, så jag gick till KappAhl och Lindex efteråt för att hitta en annan fin som matchade eftersom jag inte ville köpa två likadana, och det slutade med en vit med röda jordgubbar på från Lindex - där jag också köpte två t-shirts till Alfred. Jag kommer ruinera mig på kläder till tre barn...

Jag tror för övrigt att min storasyster i himlen har ett litet finger med i spelet. Hon ville ha en storebror, brukade hon säga, så jag tror att det var hon som såg till att Alfred blev en pojke, och nu fixade hon två små systrar till honom att ta hand om.

Och som jag nämnt är det nästan bara flickor i min släkt: i min generation var vi 7 flickor och 2 pojkar, och i våra barns generation är det hittills 10 flickor och 5 pojkar, och nu kommer jag då slå på stort med två flickor till för att öka på.