Att komma i tid

Alltså, det här med att komma i tid när man har barn. Det kanske går, men vi är i alla fall inget vidare på det. Eller jo, det gick väl hyfsat när vi bara hade Alfred, men nu för tiden så är det alltid nån som ska ammas eller bytas blöja på eller som sover eller som krånglar med påklädning eller nånting annat, som gör att vi aldrig kommer iväg i tid, hur god tid vi än tyckte vi var ute i från början.
Oftast går det ju bra, för det är sällan vi har några livsviktiga möten nu för tiden som vi absolut måste komma i tid till, det är ju mest dagishämtning - men där bör vi visserligen helst vara i tid, särskilt nu när Alfred bara går på deltid. Egentligen ska tydligen hämtningen ingå i den tiden han får vara där (30 h/vecka), men jag har inte vågat fråga ifall de menar att man måste vara ute från hallen till och med under den tiden, eftersom Alfred alltsomoftast vägrar klä på sig när vi ska hem och ligger och rullar runt på golvet i 20 minuter istället.
Vi är dessutom ganska dåliga på att lämna honom i tid, men det är ju egentligen bara riktigt dumt när barnen ska iväg på utflykt klockan 9 prick, annars är det ju inte hela världen om han kommer lite sent. Vi trodde vi hade löst det lite genom att ändra tiden för lämning till 9.30, men så visade det sig att det fick vi inte; när man går på deltid måste man lämna mellan 8 och 9.
Men som sagt, oftast går det bra. Fast när vi skulle på luciafirandet på Alfreds förskola slutade det med att jag skrek "Nån av oss måste vara där i tid!!" och sprang iväg med underredet på vagnen, medan Christopher fick fixa färdigt tvillingarna och sen ta med dem i bilen (vi skulle handla mat sen, och kan sätta babyskydden på vagnen). Och förra helgen kom vi en timme senare än avtalat när vi skulle hem till min vän Emil med familj. Så jag antar att vi borde börja göra oss i ordning en timme innan vi ska nånstans, men det hinner vi liksom inte heller. Kanske när tjejerna blir större.