Bättre natt och lite andra uppdateringar

Igår kom jag på en liten detalj till som skiljer sig åt i deras utseenden: Lilly har en lite skarpare amorbåge på överläppen än Flora. Jag tänkte att den kanske kunde hjälpa till när jag inte ser storkbetten i mörkret på nätterna, men jag ser å andra sidan inte en liten amorbåge heller när de ligger och försöker få mat... På nätterna är det kläderna som får skilja dem åt, fast när jag är helt grötig i huvudet av trötthet funkar inte det  heller, så oftast vet jag inte vem det är jag ligger och ammar.
Inatt var lite bättre än natten till igår: jag ammade mer eller mindre konstant (en i taget) och bytte några bajsblöjor, men det var inte en massa skrikande i alla fall, så jag är inte lika trött idag som igår. Ryggen gör fortfarande ont däruppe, men inte så jag vaknar och gråter, så världens bäste kiropraktor måste ha gjort något bra åt den i alla fall.
Vad som däremot gör vansinnigt ont är den där ilningen ner mot skinkan från bäckenbenet. Jag haltar som en gammal get och går sämre nu än jag gjorde när jag var gravid med 18 kg extra att släpa på. Och det kan vi inte göra något åt, eftersom det antagligen beror på foglossningarna. Jag känner folk som inte blivit av med sina foglossningar alls, så jag hoppas hoppas hoppas att de går över snart. Men jag kände inatt till min stora besvikelse att det börjar göra mer ont i blygdbenet fram igen också - det var ju där jag hade som mest ont under graviditeten.
Jag tror jag ska dra ner till bara en Alvedon var sjätte timme idag, från en Alvedon och en Ibuprofen, för jag har ju inte vidare ont efter operationen. Har för mig att det var i tio dagar som jag tog smärtlindring efter Alfred också, så det verkar ju rimligt.
Magen däremot krymper så fint. Den är lite stor och degig, men redan ganska mycket mindre än när vi kom hem. Jag kan visa ett kort på söndag, vi har tagit kort på magen på söndagar genom hela graviditeten och det är lika bra att fortsätta med veckobilderna för att se kontinuiteten. Och brösten har blivit enorma och rätt piffiga faktiskt ;), och verkar nu hyfsat ha stabiliserat sig med tillgång efter efterfrågan; de har inte stockat sig så mycket de senaste dagarna. Eller jo, lite igår när de sov länge och Christopher hann ge båda barnen ersättning medan jag la Alfred och sen ville de fortsätta sova och inte äta.
Båda flickorna har börjat vilja - började jag skriva, men sanningen är väl kanske mer att de inte motsätter sig - hålla mig i handen när jag ammar dem, och det är så mysigt. Fast jo, lite fri vilja är det kanske ändå, för ibland lägger de själva en hand på mig när de äter. Jag minns det från Alfred: en liten barnhand var som helst på min hud är den mest fantastiska känsla! Det är så mysigt så det är inte klokt.

Ont

Idag var första dagen jag på allvar började fundera på om jag inte kommer klara att lämna eller hämta Alfred på dagis de kommande två veckorna. Jag hämtade idag, och när jag gick gjorde det ont i magen, blygdbenet, svanken, höger skinka (jag hade nån sorts ischiaskänning i vänster skinka i somras, men sen gick det över, men nu verkar det ha kommit i höger istället) och då och då även i en höft och ett knä. Och under en fot. På vägen till dagis går vi över en bro över E4:an, så det är en svag uppförsbacke, och där var jag tvungen att stanna och vila och försöka sträcka ut svanken.
Men samtidigt så antar jag att det är bättre för mig att försöka röra mig åtminstone lite varje dag än att bara ligga still, så jag får nog leva med att det gör lite ont. Så länge jag inte går för fort så att jag anstränger foglossningarna för mycket borde det ju inte vara nån större fara.
Foglossningarna ja. De känns ju ännu mer ovärda nu när jag vet att jag måste snittas och inte kommer ha nån nytta av ett uppluckrat bäcken. Men det är ju inget att göra åt, det finns ju inget man kan göra för att stoppa dem. Fast så illa är de visserligen inte, bara lite störiga.
Sammandragningarna känns som att de blir längre och längre nu - kanske inte alltid, men ibland är de väldigt långa, tycker jag. Och på nätterna känns det som att jag har sammandragningar hela tiden, fast det är nog antagligen bara varje gång jag vaknar - eller rättare sagt: de väcker mig. Jag vet inte om det är ett tecken på att något närmar sig, jag får väl bara vänta och se. Annars: 17,5 dagar kvar nu.

Prickig och kliig

Jag har fått små röda prickar lite varstans; mest på armarna, bröstet och magen. Jag frågade på MVC vad det kunde vara, och fick veta att det är hormonellt betingat och är små blodkärl som brustit. De kan gå bort och de kan bli kvar, jag får vänta och se. 

De syns inte jättetydligt på bilden, särskilt som jag har så mycket leverfläckar också (har fått ännu fler under graviditeten dessutom), men de på höger sida som är rödare är det jag pratar om.

Jag får förresten sitta såhär med magen bar på kvällarna, för då brukar det klia så mycket på magen att jag inte kan ha kläder mot. Men eftersom mitt blodtryck är bra och det mest bara kliar på kvällarna oroar jag mig inte för att det ska vara havandeskapsförgiftning - visst är jag duktig på att inte noja nu för tiden? ;) Det är nog bara att huden börjar bli töjd till bristningsgränsen. 

I övrigt har jag haft väldigt ont i blygdbenet och bak i ryggen nedanför svanken idag. Jag blir mindre och mindre rörlig, och det gillar jag inte alls. 

Lugn dag

Idag har jag inte varit utanför dörren - jag har öppnat balkongdörren lite för att vädra, det är det närmaste utomhus jag kommit idag. Christopher tog både lämning och hämtning på dagis idag för att jag skulle få vila min foglossning lite, och det var nog bra tror jag. Det gör fortfarande mer ont än i förrgår, men i alla fall lite mindre ont än igår nu. Är däremot fruktansvärt trött i ryggen. Jag har legat i soffan halva dagen och tittat på Weeds, men sen har jag ändå rört mig en hel del här hemma, så det är väl därför antar jag. Men jag tror att det är viktigt att jag försöker att inte bara ligga helt stilla heller, för då lär ju alla mina muskler försvinna innan förlossningen, och det skulle ju inte göra något enklare efteråt.
Jag tittade förresten igen på den del av instruktionsvideon för tvillingselen som handlade om två barn (eftersom man kan använda den på så många sätt är det bara en del av den som visar hur man gör med två barn på magen), och jag fick bara inte ihop den till att sitta stadigt. Men jag experimenterade lite på egen hand istället, och tror att jag hittat ett sätt som funkar bättre för mig. Men det kanske också blir skillnad när det faktiskt sitter barn i och inte bara en liten docka i den ena.

Överansträngd av typ ingenting och tvillingselen har kommit

Igår började ju bra med att jag var ganska pigg, men när jag hämtade Alfred på dagis blev jag övermodig eller nåt. Jag blev till att börja med lite sen, så jag gick relativt fort på vägen dit, och det gjorde ont i magen - eller om det var ligamenten - så jag fick gå och hålla i magen hela vägen (det är en promenad på kanske 7-8 minuter). Sen skulle vi ta tunnelbanan, och vi blev lite sena, så jag gick så fort jag kunde till tåget, i sådär 2-300 meter, och det kan man ju tycka inte är så långt, men för mig var det tydligen det. Det straffade sig direkt: foglossningarna i blygdbenet som hållt sig rått så lugna ganska länge, började göra svinont igen, och jag fick också ont i svanken och strax nedanför.
Sen hann jag inte lägga mig och vila, för jag skulle på ett karriärseminarium på Jusek, mitt fackförbund, mellan 17 och 20. Ganska intressant, kanske inte jättegivande för mig just nu, men fick ändå lite bra tips för min framtida karriär.
På vägen hem, på tunnelbanan, fick jag en sammandragning som samtidigt gjorde ont i svanken, så jag fick lite smått panik: tänk om det var en värk! Tänk om det sätter igång redan! Jag vet att jag önskar att graviditeten ska vara slut snart, men när jag insåg att de kanske på riktigt kan få för sig att försöka komma ut nu bara i början av vecka 35 - då var det inte så kul längre. Det är för tidigt. Ett par veckor till vill jag att de ska hålla sig inne - framför allt vill jag hinna med tillväxtultraljudet i nästa vecka för att få veta om de faktiskt väger närmare 2,5 kg var som de borde göra om de fortsatt växa enligt kurvorna. Om de gör det så kan de kanske få komma ut snart efter det - min svägerska födde en 2,5 kg-dotter i fredags, och hon behövde ingen hjälp med varken andning eller näring, så jag tänker mig att 2,5 kg borde räcka såvida inget annat är fel.
Men det hände inget mer efteråt, så det var nog bara efterdyningar av överansträngning. Jag hade visserligen ett gäng väldigt obekväma sammandragningar inatt också, men att de gjorde lite ont tror jag mest berodde på att jag som vanligt har mycket luft i magen på nätterna.
Och det gör fortfarande mer ont än vanligt idag, vilket jag inte gillar nåt vidare. Tar det så lugnt jag kan idag.
I vilket fall som helst har jag börjat plocka ihop lite grejer för BB-väskan nu. Har bara börjat med kläder till flickorna och något enstaka plagg till mig, samt min TENS-apparat från Alfreds förlossning. Måste ta fram nya batterier till den, plus att jag insåg att vi har för få byxor i storlek 50, så det behöver vi köpa fler innan det är dags.

Igår kom också tvillingselen jag beställt från USA: Maximom Twin Baby Carrier. Den ser jättefin ut, men instruktionsbladet som följde med var väldigt knapphändigt, och den en halvtimme långa instruktionsvideon som hängde med var för luddig för min trötta seminariehjärna igår kväll, så vi måste titta på den noggrannare tillsammans igen. Att hänga på sig den med ett barn verkar enkelt nog, men att få ihop den till två barn var faktiskt lite mer komplicerat. Men den verkar svinbra: man kan ha den delad och bara bära ett barn i taget; antingen fram eller bak, man kan ha ett barn fram och ett barn bak och så kan man ha båda barnen fram. Alfred ville i alla fall testa direkt, så vi satte hans docka i den och så fick han gå omkring med den en stund, och han verkade väldigt stolt!

När jag var borta igår fick Alfred prata på FaceTime med sin faster och fick titta på nya bebisen, och han var tydligen väldigt intresserad, så det är ju bra. Och när faster sa att han också ska bli storebror snart så hade han sagt att det kommer två bebisar, så lite koll har han allt!

Den osynliga linea nigra och en mjuk knöl

När jag var gravid med Alfred fick jag aldrig någon synlig linea nigra (den där mörka hormonranden längs med magen) - men mot slutet av graviditeten dök den plötsligt upp på kort, även om den var helt osynlig för blotta ögat. Så jag har hållit ögonen på kort efter om den skulle dyka upp nu också, även fast jag inte ser den i spegeln och Christopher inte heller ser den, och plötsligt idag gjorde den det! På kort syns den ju ganska tydligt till och med, men det går alltså inte att se den i verkligheten, och jag tycker det är så konstigt.
Anledningen till att vi tog kort på magen var att jag plötsligt kände att det var något som bullade ut strax till höger över mitt snittärr, och det var inte en bebiskroppsdel, för det var mjukt och rörde inte på sig när jag tog på det. Men det gjorde heller inte ont, så jag är inte jätteorolig, men lite skumt är det ju. Om det är kvar till imorgon så får jag ringa MVC och be att få komma in så de får titta. Googlade bråck på gravidmage, och det kan man tydligen få, men det verkar som att det "ska" göra ont, så jag vet inte. Det verkar ha gått tillbaka litegrann redan, så vi får se.

Jag har varit ovanligt aktiv idag, så det kanske är därför magen beter sig lite konstigt. Jag skulle äta lunch med två f.d. kollegor (en mammaledig och en gravid), och åkte in till stan en dryg timme i förväg för jag behövde göra lite ärenden, men när jag var nästan framme kom jag på att jag glömt mina 20%-rabattkuponger på Åhléns, som gällde på hemavdelningen och skönhetsavdelningen. Jag skulle köpa duschdraperi och torrschampo, så det kändes ju rätt värdelöst att göra det utan rabatt när jag nu kunde få det, så jag vände hem igen för att hämta dem. Det innebar förstås att jag fick utföra mina ärenden på Åhléns på tio minuter istället för på en timme, och att jag inte hann gå till tygaffären och lite andra grejer som jag också velat göra, men jag sparade åtminstone 72 spänn, vilket inte är kattskit när man går på a-kassa och snart föräldrapenning. Men jag stressade ju lite, plus att jag småsprang efter en buss som bara försvann pga ombyggnader vid Sergels Torg, och då fick jag rätt ont överallt, vilket ju inte var vidare kul. Så när jag väl kom fram till lunchstället hade jag mer ont i foglossningen fram, plus ont i svanskotan och svanken (de har hållt sig rätt lugna ettt tag) och lite runt om i magen.
Efter vår långa och väldigt trevliga lunch skulle jag möta upp Christopher och Alfred i en lekpark hemma i Västertorp, och schöven vad jobbigt det var att gå dit efter att ha varit lite halvt i farten rätt länge. Så nu får jag försöka ta det lite lugnare imorgon igen.

Ta bort kvällar och nätter, går det?

Om man på något magiskt vis skulle kunna eliminera kvällar och nätter så skulle det nog inte kännas så jobbigt att det fortfarande är 4-5 veckor kvar. På dagarna mår jag rätt okej ändå, det gör lite ont i revbenen ibland, det är lite trögt att röra mig och sådär, men idag tillbringade jag större delen av dagen i soffan framför vår nya 46-tums-smart-TV (ÄLSKAR den!! Den är så stor att jag kan läsa texten trots min kassa graviditetssyn. Och kostade bara femtusen.) med inbyggt Netflix (min syster var smart nog att ge mig en årsprenumeration i födelsedagspresent nu när jag är hemma ett bra tag till) och tittade på Weeds och hade det ändå rätt okej. Men så fort det blir kväll så kommer den vidriga halsbrännan och det värker i revbenen hur jag än sitter eller ligger, och när jag lägger mig för att sova börjar det göra ont på diverse konstiga ställen i rygg, mage och fogar. Så om jag skulle kunna typ droga mig framåt sådär åttatiden och liksom bara inte vara med (och då förstås ignorera att jag har ett barn som behöver mig) fram till sådär åtta på morgonen - det hade ju varit tipptopp. ;)

Orkar inte längre

Nää alltså, jag orkar inte med det här längre. Låg inne hos Alfred nyss för att han skulle somna, och jag fick (som vanligt) sån vidrig halsbränna (fast jag redan tagit en Losec, men den hade uppenbarligen inte börjat verka än), hade ont i blygdbenet och behövde prutta. Jag vill inte längre.

Jag vill kunna gå mer än tio meter utan att bli helt slut.
Jag vill kunna gå utan att behöva hålla i magen för att den spänner och känns obehaglig.
Jag vill kunna ligga ner utan att få halsbränna.
Jag vill inte ha ont i blygdbenet.
Jag vill inte få sammandragningar vid minsta ansträngning.
Jag vill kunna äta en normal frukost utan att må illa.
Jag vill kunna äta en måltid utan att det känns som att magen blir så full att maten sitter ända uppe i halsen.
Jag vill inte vara pruttnödig hela tiden.
Jag vill inte vara kissnödig stup i kvarten.

Jag vill kunna andas normalt.

Jag vill inte ha ont i revbenen och ryggen. 

Och jag vet att jag är gnällig och istället borde vara tacksam för livets mirakel - dubbelt i det här fallet - men jag orkar inte idag. Jag har schöven mått dåligt under hela graviditeten, och jag orkar inte mer.
Imorgon bitti ska vi till Huddinge, och jag vill ha ett datum. Men vi får se.
Sen kan jag inte ens föreställa mig hur allt kommer bli när de kommit ut, det kanske blir ännu jobbigare på ett nytt sätt, men... ett nytt sätt är åtminstone nåt annat.

Nästan normal igen

Tack och lov, jag kan gå igen idag. Det onda höll i sig ett tag igår kväll: Christopher skyndade sig så mycket han kunde hem från jobbet, och tills han kom kunde jag ligga i soffan. Men ett tag efter han kommit hem behövde jag gå på toa, och Christopher hjälpte mig upp, och det gick bra - tills jag försökte ta första steget. Det gjorde precis lika ont som tidigare, och jag försökte gå sidledes och baklänges (vilket en MVC-barnmorska tipsat om kan hjälpa vid foglossningar), men icke, så jag började gråta igen för det kändes så hopplöst. Lyckades i alla fall halta iväg till toaletten, och tack och lov gjorde det en aning mindre ont när jag skulle tillbaka till soffan.
Sen gjorde det fortfarande ont under natten när jag var uppe hos Alfred, och ganska rejält ont när jag gick upp i morse, men som tur var blev det lättare och lättare. Christopher skötte allt hemma tills han åkte vid 11-tiden, och vid halv ett eller så kom min bästis Emil, hans gravida fru och deras son på besök, och Emil fixade och donade så vi foglossningsgravida fick ta det lugnt. Lite senare kom dessutom min syster Johanna och så tog hon ett varv runt kvarteret med Alfred i vagnen så han somnade. Så nu efter att ha fått ta det hyfsat lugnt hela dagen är jag nu nästan tillbaka till "normalt ont".

Kunde plötsligt inte gå

Tråkigaste gravidupplevelsen på länge hände idag: jag och Alfred hade varit och hämtat ett paket på vägen hem från dagis, och passade på att köpa glass också. När jag skulle resa mig upp efter att ha suttit på huk och torkat Alfred runt munnen så gjorde det plötsligt så fruuuuktansvärt ont i foglossningen i blygdbenet att jag inte kunde stödja ordentligt på benen. Jag försökte ta ett par steg, men det gick bara inte, så jag satte mig på en sten och hoppades att det skulle bli bättre. Det verkade inte hjälpa, så jag försökte med att sätta mig på huk igen och att vrida lite på benen och sådär för att få det onda att släppa, men icke. Det var bara kanske 400 meter kvar hem, men jag visste på riktigt inte hur jag skulle lyckas ta mig hem, så jag började gråta och ringde Christopher på jobbet, som inte svarade. Övervägde på allvar att försöka få fram numret till en granne och be om att bli hemburen, men det verkade ju lite fånigt, så det var bara att hålla krampaktigt i vagnen och halta hemåt. Stackars Alfred visste inte vad han skulle göra - han kom och blåste mig på magen för att det skulle bli bättre, och jag försökte le, så hela resten av vägen hem tittade han på mig ibland och log stort för att försöka få mamma att bli gladare.
Nu halvligger jag i soffan och hoppas innerligt att det här blir bättre snabbt, för imorgon ska Christopher ner till västkusten igen för hans farfars aska ska spridas i havet och jag och Alfred ska stanna hemma för att det är så lång resa för kort tid - men kan jag inte gå blir det ju lite svårt att vara ensamma hemma.

Dubbla känslor

Jag vet att Louise Hallin sa åt mig att inte se tvillingarna som något som är negativt för Alfred, men jag kan inte komma ifrån att jag tror att det inte kommer vara så roligt för honom i början. Härom veckan var jag och Alfred på biblioteket i Fruängen och frågade om böcker om att få tvillingsyskon, vilket det tydligen inte fanns så gott om. Vi lånade två böcker om att få ett syskon, men bibliotekarien lyckades i alla fall hitta en bok att beställa, som kom in härom dagen. Så igår var vi och hämtade den ("1+2=3 Storebror till tvillingar" av Marianne Grymer Bargeman) och läste den.
Ett citat: "Mamma och pappa vill inte heller leka, för de är upptagna med bebisarna. 'Inte just nu,' säger de hela tiden." Och jag får redan dåligt samvete. Vi MÅSTE försöka ge tid åt Alfred också, men jag vet inte hur det ska gå till. Fast å andra sidan vet vi ju vid det här laget att barn inte dör av att skrika en stund, samtidigt som vi ju förstås också vet att vi måste ta hand om dem när de är ledsna. Men det ska väl gå att kombinera på något sätt.
När Alfred kom tillbaka till dagis förra måndagen efter semestern så var det inga problem att lämna honom på dagis, men de senaste dagarna har han blivit ledsnare och ledsnare när jag lämnat honom, och det är inte det minsta roligt. Kanske att han börjar känna att det är något på gång redan? Men idag mådde jag så dåligt efter att ha sovit dåligt i natt, så jag var helt enkelt tvungen att lämna honom fast han storgrät, men det gjorde så ont i hjärtat.
Så samtidigt som jag längtar efter att få ut tvillingarna eftersom det ärligt talat är skitjobbigt med den här magen nu, så har jag ångest över det. Vi ska ju till Huddinge nästa fredag och prata om förlossningen, och då kanske kanske vi får ett snittdatum, men vi vet ju inte än om jag behöver snittas. Lilly vände ju sig med huvudet neråt under ultraljudet i måndags, så kanske att jag kan föda vaginalt. Men om det blir så betyder det ju att det kanske inte alls bara är 40-45 dagar kvar utan att det kan vara många fler, och det känns inget vidare heller. Mycket dubbla känslor här. Fast å andra sidan: ja, det är skitjobbigt nu, för jag sover dåligt för det gör ont lite varstans, men jag mår faktiskt ändå bättre än jag gjort förut - foglossningarna har lugnat sig och är klart hanterbara, och jag mår inte illa så ofta och jag är inte jättetrött heller. Men segt är det.

Klen

Jag orkar verkligen inte mycket längre. Idag var vi inne i stan och åt lunch på en jättebra ny japansk restaurang i Varberg (Nami) och sen handlade vi mat, och jag blev helt utmattad av det. Foglossningarna gjorde mer ont igen, ryggen värkte och jag behövde bara däcka i soffan en halvtimme innan jag orkade göra något mer. Det har för övrigt börjat göra ont i ljumskarna också, jag antar att det är foglossningar där också. Och så ser jag sämre och sämre - det var samma sist jag var gravid, och jag fick veta av en vän som har glasögon att hennes ögon också blev sämre då men skärpte till sig lite efteråt igen. Så jag hoppas på att de blir bättre igen (jag har visserligen ett litet brytningsfel som jag inte gjort nåt åt, men jag brukar klara mig rätt bra ändå), men överväger om vi inte ska ta och köpa en större tv nu när jag ska ligga hemma i soffan i ett par månader och titta på tv...
Tycker också att jag får sammandragningar så fort jag rör mig nu för tiden, men jag tror att det ibland kanske bara är att magen är så stor att den är i vägen också - som varje gång jag sätter mig på toa känns magen stenhård, men det är nog ofta bara att den trycker upp mot revbenen då, och ibland sammandragningar.
På restaurangen förresten frågade servitrisen när barnet ska komma, och det är lika roligt varje gång jag får berätta att det är två och se reaktionen. Jag får ju definitivt mer uppmärksamhet som tvillinggravid än som enlingsgravid, det är ju ett som är säkert. Det är ungefär fifty-fifty på reaktionerna; antingen tycker de att det bara låter fantastiskt roligt eller så tycker de synd om mig för hur jobbigt vi kommer få det. Fast i och för sig, de som tycker synd om mig verkar också tycka att det är rätt roligt med tvillingar ändå. Det ska ju bli kul att se hur folk reagerar när de väl är ute också!

Vänta lite här...

... jag har ju inte ont av foglossningarna idag! När jag tänker efter gjorde det inte ont när jag vaknade i morse heller, och det är då det brukar göra mest ont - på nätterna när jag vänder mig brukar det också göra väldigt ont (i blygdbenet). Men i natt har jag knappt fått vända på mig, åtminstone inte de sista timmarna; mellan 5.30 och 8.30 låg jag på höger sida och fick inte vända mig eftersom Alfred låg på min högra arm och vaknade så fort jag försökte ta bort armen. Detta gjorde att jag fick väldigt ont i axeln, men det gjorde faktiskt inte ont i höfterna, vilket det brukar göra när jag ligger i samma ställning för länge. Så kanske var det den extrema vilan för blygdbenet som gjorde att det inte gjort ont idag. Tyvärr är jag inte säker på att jag kommer kunna upprepa konststycket, med tanke på att det ju brukar göra ont i höfterna när jag ligger still, plus att det ju gjorde lite för ont i axeln. Fast det blir nog Alfred som får bestämma inatt också, så jag lämnar det upp till honom.

Dåligt och bra

Åh, den här graviditeten är så dubbel (hö hö...): å ena sidan är jag oerhört beskyddande gentemot de små liven i min mage och blir livrädd vid minsta tecken som skulle kunna betyda att de är på väg att dratta ut tidigt, men å andra sidan vill jag bara få ut dem ur min kropp. De flesta enlingsföderskor som är i min storlek börjar ju tycka att det får vara nog snart, medan jag har (förhoppningsvis då) minst nio veckor kvar att se fram emot då jag bara kommer bli större och större.
När jag var gravid med Alfred brukade min mamma berömma mig för att jag gick normalt och inte vaggade fram som en anka, som vissa gravida gör, men nu stönar och stånkar jag varje gång jag ska resa mig, lägga mig, vända mig när jag ligger - ja, typ vid varenda lite större rörelse - och vaggar som den där ankan åtminstone de första stegen när jag rest mig för att det gör så ont i foglossningen framme i blygdbenet, och halsbrännan driver mig till vansinne.
Halsen har hållt sig ganska lugn idag, men jag har blivit lite täppt i näsan, så jag börjar undra om det är det klassiska gravidsnoret som är på gång istället för en förkylning. Får väl se vad som händer de närmsta dagarna.
Jag har mått rätt halvilla hela dagen idag, så jag tror nog att jag har blivit en vädergumma, för idag är det sämre väder igen.
Men på den positiva sidan är ju förstås alltid: vi ska få två barn till! Jag är så kär i Alfred att det är ingen hejd på det, och bara tanken på att vi ska få två till att bli lika kära i är ganska så ofattbar. Jag har nästa tillväxtultraljud på måndag, och jag hoppas verkligen att Lilly växer enligt sin kurva då och inte har halkat under den åtminstone, så jag slipper oroa mig för att det är nåt allvarligt fel på henne. Och såklart också att Flora fortsätter växa bra också. Måste tjata lite om att få några bilder då också.

Ont i halsen

Inget särskilt spännande att berätta från idag, förutom att jag vaknade med ont i halsen. Det har hållt sig ganska lugnt under dagen, men nu börjar det göra mer ont igen. Får se om jag kan sova nåt med foglossningarna, halsbrännan och så halsont på det. Christopher har i alla fall kommit tillbaka till stugan idag över helgen, så jag behöver kanske inte ligga blickstilla i samma position i timtal för att inte väcka Alfred inatt åtminstone, för det kan han få göra istället. Hoppas på att inte bli superförkyld åtminstone, särskilt som jag ju inte ens bör ta vanligt nässpray nu pga graviditeten.

Kräftskiva och lite grejer

Det känns som att allt roligt i vattnet igår straffade sig idag: mina ben kändes som att de vägde hundra kilo och foglossningen kändes ganska rejält där fram i förmiddags. Det blev lite bättre efter att jag legat upp och ned i en solstol en stund när Alfred sov, så jag hade fötterna högt. Det gick förresten bra med såret i foten i natt, det gjorde inte mer ont på natten, så jag behövde aldrig ta nån Alvedon. Det är fortfarande ömt, men det ser rent och fint ut, så det ska nog vara lugnt.
Idag har vi varit på kräftskiva hos Christophers syster med familj, och där var bland annat en annan familj med två döttrar; en på 5,5 och en på 3,5. De fick mig att dels bli glad över att Alfred ska få syskon, dels över att det är flickor som vi kan få klä i fina klänningar. :) Själv är jag proppmätt och trött i kroppen, men det var gott med havskräftor och räkor!

En sån underbar dag!

När jag vaknade i morses (efter att förresten ha fått värsta halsbrännan strax efter jag skrev igår att jag mådde bra - men testade att ta dubbla Gaviscon (brukar bara ta en) och det hjälpte) kände jag mig stor, tung och jobbig - jag är på riktigt ungefär så stor som jag var när jag födde Alfred i vecka 40 nu. Men samtidigt är allting så relativt: jag kan inte riktigt fatta att jag kunde vara fullgången i den här storleken sist, för nu har jag ju så långt kvar, så det verkar liksom löjligt att föda barn när man inte är större än såhär. Fast med det sagt så känns det ändå rätt jobbigt att jag bara ska bli större och större, för det är redan rätt besvärligt med ganska mycket grejer. Bara en sån sak som att byta bikini på stranden; vilket sabla projekt! Det innebär ju att jag måste antingen böja mig ner flera gånger eller sitta ner och försöka krångla mig i och ur trosor, och det är schöven inte det lättaste just nu. Bara att sätta mig upp från liggande är väldigt tungt nu, och jag brukar ändå ha ganska starka magmuskler.
Christopher var och spelade golf i morses, och mamma åkte hem till Helsingborg för ett par dagar, så jag och Alfred hann vara ensamma i en knapp timme, och det är ju nästan pinsamt vad tungt det var. Hade vi inte gjort nåt särskilt hade det väl inte varit så jobbigt, men det skulle duschas och smörjas in med solkräm och det var en massa rörelser involverade, och det är inte det jag är bäst på just nu.
Det var ganska mulet i förmiddags, men eftersom det var 27 grader varmt och prognosen dessutom sa att det skulle bli strålande solsken gick vi ner till stranden när Christopher kom hem. Det är inte superbekvämt att ligga på klipporna i mitt "välsignade tillstånd" (kallade man väl det förr), men det hjälper lite att ha en soldyna åtminstone, och det var ju så fantastiskt skönt väder.

Två av Alfreds sysslingar var också på stranden och tog hand om honom så jag och Christopher kunde ligga och ta det lite lugnt, tills det var dags att bada. Vår lille modige unge som blev en badgalning när vi var i Frankrike fick för första gången idag testa att hoppa från en sten ute på det djupaste på bryggan, och det var hur roligt som helst. Jag hoppade och simmade också en massa under alla de gånger vi badade idag, och jag känner av det i foglossningen fram på blygdbenet nu ikväll. Men det får det vara värt, för jag älskar verkligen att bada, och idag har det varit en sån vidunderlig dag och det har varit så skönt att bada och simma viktlös under ytan. För ett par veckor sen frågade en vän mig om det inte var skönt att bada just för att jag kunde känna mig lite viktlös, men då tyckte jag inte att det gjorde så stor skillnad, men det gör det nu. I vattnet känner jag mig nästan som vanligt, förutom att det spänner lite i magen ibland.

Jag trampade på nåt vasst, antagligen havstulpaner, en gång när jag skulle lyfta upp Alfred på bryggan igen, och skar upp ett ganska djupt och stort jack i ena foten. Jag är lite orolig nu för att det kommer värka i natt - ofta gör ju även pyttesmå sår mycket mer ont på nätterna - så jag ska nog leta rätt på en Alvedon och lägga vid sängen ifall ifall. Jag har undvikit värktabletter hela graviditeten hittills, men den senaste barnmorskan jag var hos nämnde att jag kan ta Alvedon om foglossningarna gör för ont, så jag tänker att en enstaka inte kan vara så farligt, även om de senaste rönen tydligen är att gravida ska undvika även Alvedon, som man tidigare sagt varit okej.
Nu sitter jag ute på altanen och skriver, klockan är tio och det är fortfarande 22 grader varmt och vindstilla. Det är helt underbart, och enda smolket i bägaren är att Christopher måste åka hem och jobba på måndag. Själv måste jag erkänna att jag är så glad så glad att jag inte har ett jobb just nu som jag måste åka hem till utan kan stanna här i ett par veckor till!

MVC vecka 26

Nu är vi tillbaka från Frankrike (kom igår kväll) och det känns skönt att vara hemma i normal temperatur, för att vara helt ärlig. Nu på förmiddagen har vi varit på MVC, och idag fick vi precis en sån barnmorska som jag drömt om: medelålders, kunnig och snäll. (fast jag kom på på vägen hem att jag läst att man skulle börja mäta magen i vecka 25, och nu är jag i vecka 26 och hon mätte inte, så jag vet inte om hon glömde eller om de har andra rutiner i Varberg)
Hon lyssnade på hjärtljuden och sen pratade vi om foglossningar och sammandragningar och annat som gör ont, och om mina värden som en undersköterska tagit innan (bra blodtryck, bra blodsocker, lite lägre järnvärde igen: 110, men jag behöver inte ta mer Niferex för att min mage också ska få må okej. Men jag ska testa att äta kiwi, det är det tydligen många som får bra resultat av om de äter en om dagen.). Om sammandragningarna sa hon att eftersom jag är omföderska så har jag mer sammandragningar än sist, men så länge de följer följande tre punkter så är det inget att oroa mig över:
1) de ska inte vara regelbundna
2) de ska inte göra ont (de kan vara obehagliga, men de ska inte smärta) och
3) de ska gå över vid vila.
Så än så länge är det i alla fall inget jag behöver oroa mig för, och det känns ju skönt. Och foglossningarna har faktiskt blivit en aning bättre under den senaste veckan, så dem kan jag också försöka ignorera så mycket det går.
Nu ska vi gå och bada! Sen ska jag lägga upp en magbild lite senare.

Utmattningen

Jag läste i en gravid-app härom dagen att man ska komma ihåg att vila minst en halvtimme om dagen. Det blir inte riktigt så när ens mamma fyller 70 dock.
Vi började dagen med att jag, min syster och min systerdotter gav mamma ansiktsbehandling, fotmassage, manikyr, pedikyr och makeup i badrummet, medan Christopher och min systers pojkvän fixade lunch. Lunchen åt vi på en äng vid en strand en bit bort, hur mysigt som helst, och mamma var superlycklig över uppvaktningen. När vi var klara där var det dags att ställa i ordning allt hemma inför kalaset klockan 16, och jag hann inte få någon annan vila än ett snabbt havsdopp en halvtimme innan kalaset. Precis när folk började droppa in säckade jag ihop och kände att jag inte kunde stå upp en minut mer, så jag var tvungen att lägga mig i soffan en stund, för fötterna värkte, foglossningen smärtade och jag var helt matt. Till råga på allt har jag plötsligt fått ont i vänster knä också, så jag har börjat halta som en gammal anka. Jag börjar verkligen få onda aningar om hur det ska gå de kommande 15 veckorna och börjar på riktigt bli orolig för att jag kommer bli en av dem som inte kommer kunna röra mig på slutet.
Imorgon får jag se till att jag inte behöver röra mig nåt - det ska bli soligt imorgon också, så jag hoppas på en dag på stranden med glada kusinbarn som leker med Alfred.

Risig dag

Idag känns det lite smått hopplöst det här. Jag har mått så kasst idag, allmänt risig och äckelmående, trött och ont i fogarna så jag redan har svårt att ta mig nånstans. Känns verkligen inte peppande att jag har ungefär 15 veckor kvar. För självklart vill jag ju att flickorna ska stanna därinne så länge det är lämpligt, men 15 veckor känns verkligen som en eeeeevighet för att fortsätta må såhär eller sämre. För bättre känns det ju inte direkt troligt att det blir. Fast jag mådde ju i och för sig rätt så bra igår, så kanske att förfallet inte behöver börja riktigt än, det kanske bara var en lite risig dag just idag. Hoppas på det.

På den positiva sidan finns att min syster idag sa att hon faktiskt är lite sugen på att vara gravid - hon är intresserad av själva graviditeten, men inte så värst villig att ha barn än. Men det är ju lite smått imponerande med tanke på att hon hängt med mig en halv vecka och inte hört många positiva ord om att vara gravid från mig direkt. Barnen däremot: superpepp! Men graviditeten: not so much.