Allt lugnt!

Alltså mödravården i Sverige. Det är ju helt fantastiskt att man får alla dessa undersökningar helt gratis!
Jag åkte ju in till förlossningen (med mamma och Alfred, och båda fick följa med in i på undersökningarna - tre olika - så mamma fick se sitt första ultraljud; hon födde barn innan de började med såna nymodigheter) på Varbergs lasarett idag. Först tog en barnmorska in mig på ett rum och satte på mig två CTG-mätare för att kolla hjärtljuden, vilka lät alldeles utmärkt, och sen satte hon en mitt på magen för att mäta eventuella sammandragningar och lät mig ligga där i kanske en kvart eller så. Under den tiden var förstås allt lugnt - det har varit mycket lugnare idag, har bara haft ett fåtal än så länge. När hon kom tillbaka sa hon att allt såg bra ut, så jag kunde lika gärna sätta mig i väntrummet och vänta på läkaren, men först lämnade jag ett urinprov, där stickan inte visade på någon infektion. (Frågade läkaren sen, eftersom ett tidigare prov inte visat nåt på stickan men en odling gav utslag, men han sa att det inte brukar vara så, så det borde vara lugnt idag. Hoppas det stämmer.)
Sen kom en läkare efter en liten stund, en otroligt trevlig man vid namn Anders, och tog med oss in i ett annat undersökningsrum, där han först tittade på min journal, och nämnde att den ena tvillingen ju är lite liten, så mamma passade på att fråga vad man kan göra åt det då. Han sa att det är en svår etisk fråga där man måste avväga noga om man ska plocka ut dem tidigare och på så sätt lite äventyra den som växer bra, och under tiden får man helt enkelt följa upp noga och mäta allt som går. Men han sa också att en mätning inte säger så mycket - har ju bara gjort ett tillväxtultraljud än - det viktiga är att Lilly följer en bra kurva på de kommande mätningarna och att skillnaderna inte ökar mer. Han sa att 22% måste man få avvika, alla är ju inte 3,5-kilosbebisar. Och än så länge låg hon ju "bara" på -17,9%. Vi får se hur det ser ut på måndag på nästa tillväxtultraljud.
I alla fall, han gjorde ett snabbt ultraljud, där han såg att de nu låg med huvudena mot varandra "som krocketklot", och på tvären - vilket är helt värdelöst ur förlossningssynpunkt, men jag har ju inte ens märkt att båda vänt sig för att det är så gott om plats än så länge, så de kan hinna vända sig många gånger till innan det blir för trångt. Sen gick vi vidare till nästa undersökningsrum för att göra ett vaginalt ultraljud för att mäta livmodertappen, som tydligen ska vara åtminstone 2,5 cm och helt sluten i det här läget. Min var drygt 3 cm och helt sluten, så det såg alldeles utmärkt ut, tack och lov. Han visade mig på skärmen och pekade noga när jag sa att jag inte fattade vad vi tittade på, men jag fattade fortfarande ingenting - jag såg bara en stor grå massa, men så länge han var nöjd är jag nöjd. Han sa först att det kan vara svårt att se när ingen av barnen låg med huvudet och tryckte neråt, men som tur var såg han bra ändå.
Sen berättade han en pågående solskenshistoria från lasarettet nu, där en tvillinggravid kommit in med förvärkar i vecka 22 och förkortad livmodertapp, där han tvingades säga att det där nog inte skulle gå bra, så de lade in henne och väntade på ett sent missfall. Men tiden gick, och plötsligt var hon uppe i 25 veckor + 4 och det började bli chans att man faktiskt skulle kunna rädda barnen (han mätte livmodertappen var fjärde dag och den var hela tiden alldeles för kort), och då försökte de få in henne på andra, större sjukhus med neonatalavdelningar, men alla i närheten var fulla så hon fick till slut åka ambulanshelikopter till Karolinska i Stockholm. Men även där höll sig barnen så fint på plats, så efter några veckor fick hon flyga hem igen, och nu är hon inne i vecka 33! Så han sa åt mig att om mina sammandragningar blir regelbundna eller smärtsamma så ska jag komma in direkt, för kommer man i tid så finns det väldigt goda chanser att kunna stoppa och fördröja förlossningen. Det kändes skönt att höra, men framför allt skönt att allt såg så bra ut nu.

Rapport från tillväxtultraljudet

Idag hade vi det första tillväxtultraljudet - eller TUL som det verkar som att gravidproffsen på Familjeliv-forumen kallar det (alltså det är så mycket förkortningar i de där forumen, och jag fattar inte varför alla kan dem och slänger sig med dem jämt - för mig är det aldrig nån på MVC eller nån annanstans som har kallat saker för förkortningar, utan jag måste jämt googla när det dyker upp nåt som inte är helt självförklarande). I vilket fall: vi kom direkt från Lysekil, så mormor kom in till stan för att ta hand om Alfred under tiden. De var lite försenade, så vi fick vänta ungefär 20 minuter innan vi fick komma in (fick testa blodtrycket under tiden, vilket fortfarande var bra, samt lämna urinprovet jag tagit på morgonen, vilket vid en snabbundersökning inte visade på någon urinvägsinfektion), och det påminde mig om när vi var på första ultraljudet i vecka 12 och vi också fick vänta en kvart, när minuterna tickade fram så långsamt och jag hade sån ångest över att det skulle vara något fel. Den här gången var jag lugnare, och vi lekte och sjöng med Alfred i väntrummet där det satt en helt bunt höggravida kvinnor med jättemagar.

Här var det en läkare och inte en barnmorska som gjorde ultraljudet, Charlotte tror jag hon hette, eller om det var Charlotta, som var supertrevlig och glad. Hon sa att under de tio år som gått sen hon började jobba med det här hade hon mätt så många tvillingar, men hon hade aldrig fått vara den som fick ge beskedet att det var tvillingar, vilket hon tyckte var lite märkligt.

Jag bad henne dubbelkolla så att även hon tyckte det såg ut som två flickor, så vi inte skulle behöva komma på nya namn, och jodå, när hon började titta på "ettan", som är Lilly, så såg hon definitivt en snippa, men när hon kom till Flora så tyckte jag innan hon sa nåt att det var nåt som såg misstänkt mycket ut som nåt som putade ut, och när hon tittat lite så sa hon att hon blivit lite förvånad först innan hon insåg att Flora låg med båda händerna nere i skrevområdet, och det var fingrar hon sett först, men sen såg hon definitivt en snippa. Så nu tror jag vi kan vara helt säkra på att det är två flickor! Vi fick dessutom se en perfekt liten hand med fem fingrar, så nu vet vi i alla fall att fem av fyrtio fingrar/tår är som de ska. :)

Hon gjorde sina mätningar, och såg direkt att Lilly är lite mindre än Flora, och det har hon ju varit hela tiden, så det var inte någon överraskning. Men båda rörde sig så fint, båda hade ordentligt med fostervatten och allting såg alldeles utmärkt ut, sa hon. Jag frågade hur man bär sig åt för att kunna säga vad foster väger vid ultraljud, eftersom jag läst om andra som gjort tillväxtultraljud, och hon förklarade att de mäter skallen, magen och lårbenen från två olika håll, och så matar man in det i datorn och så räknar den ut, så när hon var klar med sina mätningar så gick vi och satte oss vid datorn. Jag hade förresten frågat om vi kunde få någon bild, men hon sa att det är svårt att få bra bilder när de är såhär stora, för man ser bara delar av dem nu, fast hon försökte få fram en profilbild på Flora men fick inte till det tillräckligt bra, så det blev tyvärr inga bilder idag.

När hon började knappa in i datorn så sa hon lite som en bisats "Så det var IVF ja", och vi blev båda mycket förvånade och sa nej, det var det inte alls. Charlotte blev lite förvirrad, för det var en liten ruta för IVF-befruktningsdatum ikryssad, och ingen av oss förstod vem som bockat i den, men till slut sa hon att hon kanske råkat komma åt den av misstag. Eller så kanske det var någon som gjort det när de förde in min journal här nere. Anyway: hon bockade ur den och så var allt rätt igen.

Sen förde hon in resultaten från mätningarna, och kom fram till att Lilly låg på -17,9% och Flora på +11%: Lilly väger 796 gram och Flora 1073. Här blev jag lite nervös, för jag tyckte det lät som en väldigt hög procentsats på Lilly att ligga under, och Charlotte sa att vid 15% brukar man göra tätare kontroller (varannan vecka istället för var fjärde), men hon tyckte inte att det fanns någon anledning till det i det här fallet, eftersom allting såg så bra ut ändå, men om jag ville kunde jag gärna få en ny undersökning om två veckor. Jag försöker ju (och lyckas ganska bra) med att inte noja så mycket längre, men en extra undersökning kändes ändå skönt när jag fick chansen, så vi bokade in en ny tid om två veckor.

Jag frågade vad man gör om något av barnen fortsätter växa för lite, och hon började berätta om alla kontroller och uppföljningar man gör (tätare ultraljud, mäta blodflöden osv), men uppenbarligen är det ju inget man faktiskt kan göra för att få barnet att växa bättre, förutom att inte röka (check), inte träna alltför hårt (haha! träna! jag har knappt rört mig sen jag blev gravid) och inte stressa för mycket (check). Men hon visade på kurvorna att båda ändå ligger inom normalintervallet (Lilly lite över undre strecket och Flora lite över mittkurvan), så hon var "inte det minsta bekymrad" (ordagrant).

Men det verkar som att vi har en "lilla Lilly" och en "stora Flora", som Christophers syster konstaterade sen.

Just ja, Charlotte frågade om vi tänkt oss att föda vaginalt, eftersom hon såg mitt snitt-ärr, och jag berättade att vi ska få komma till Huddinge förlossning i vecka 32 och se vad de säger, men att vi väl hoppas på en normal förlossning. Hon sa att man har börjat se ganska tydligt att barn som utsätts för stressen och bakterierna (mammans bakterier som de får vid vattenavgången) vid en normal förlossning - även om det bara är en vanlig förlossning som slutar med akutsnitt - får mindre astma och allergier och rent allmänt verkar må bättre än de som bara plockas ut vid ett planerat snitt. Och det var ju ungefär det jag fick veta när Alfred behövde komma ut med snitt, och just därför hoppas jag på att slippa ett planerat snitt den här gången också, även om jag faktiskt börjat tycka att det vore ganska enkelt och smidigt med snitt. Men nu låg Lilly med rumpan neråt (och Flora på tvären), fast hon har ju än så länge både tid och plats att vända sig, så jag hoppas på det bästa. Men om det skulle vara så att det måste bli snitt så får vi ju ändå hoppas på att de kommer må bra ändå - förlossningen kan ju inte vara enda orsaken till hur barn mår sen, tänker jag. Alfreds kusin till exempel, har varit oerhört mycket mer sjuk under sina första nästan två år än Alfred, trots att han föddes vaginalt utan komplikationer. Nåväl, det är ju inget annat jag kan göra än att vänta och se.

Det var väl det hela, tror jag - lång rapport!

GBS igen/fortfarande

Nähänä, GBS-urinvägsinfektionen var visst kvar/tillbaka. De ringde just från MVC, och sa att de skrivit ut ett recept, men när jag nämnde att jag tagit antibiotika mot det redan - vilket de missat eftersom de bara fått min journal från Stockholm på papper och inte digitalt - så fick jag veta att deras läkare sagt om en annan patient att man ska bara behandla en gång, så länge man inte har symptom, och det har jag ju fortfarande inte. Men eftersom vi åker till Frankrike på söndag ska jag hämta ut receptet så jag kan börja ta tabletter direkt ifall jag känner av något. Så sabla segt det här.
Jag hoppades ju på att det försvunnit av sig självt eftersom snabbtestet de tog med sticka i förra veckan inte visade på något, men halterna var tydligen höga (hon sa nåt om 100 000, vilket i och för sig inte säger mig någonting, förutom att en sån siffra alltid låter hög), så ett sånt test är tydligen inte särskilt tillförlitligt.
Jag ska testa att dricka tranbärsjuice nu, tänkte jag - hon visste inte om det kan hjälpa mot den här typen av infektion, men eftersom det inte kan skada kunde jag lika gärna testa.

MVC-rapport

Idag var jag på MVC i Varberg på min bokade tid, och fick en semestervikarie-barnmorska som var... rätt trist, ärligt talat. Säkerligen jätteduktig och allt, men hon var inte alls sån att jag kände för att prata om hur jag mådde och hon var inte heller en sån som frågade hur jag känner mig utöver det rent fysiska (och knappt ens det). Men de goda nyheterna är att blodtrycket är normalt fortfarande, urinprovet visade inga tecken på urinvägsinfektion (men hon skulle skicka det på en utförligare odling för säkerhets skull) och mitt järnvärde har gått upp! Jag började med järntabletterna i vecka 17 då jag hade ett järnvärde på 106, och på nästa kontroll i vecka 21 hade det bara gått upp till 109. I vecka 22 började jag med blutsaft, och nu är jag i vecka 23 och värdet har plötsligt stigit till 115! Det måste ju bero på blutsaften, tycker jag. Mycket nöjd! 115 är ju fortfarande lågt, men jag har faktiskt varit piggare den senaste veckan.
Sen frågade jag om sjukgymnast för foglossningarna, och hon tipsade om stödbälte, vilket jag redan fått tips om från en bekant, och så skulle hon kolla upp tillgång till sjukgymnast.
Efter det var det dags att lyssna på hjärtan, och hon hämtade faktiskt två apparater för att kunna höra båda samtidigt, det är det ingen som gjort innan. Det blev dock rundgång i dem, så det funkade inte, men efter att hon var ganska säker på att hon hittat båda - en hade en rytm på runt 140 och den andra på runt 150, vilket ju är ungefär vad de brukar ha - där den vänstra faktiskt låg mycket längre ner och längre bort från den högra än vad hon gjort tidigare - så gick hon och hämtade en gammal hederlig tratt. Christopher fick hålla apparaten över den ena medan barnmorskan lyssnade i tratten efter den andra. Det var tydligen inte helt lätt att hålla apparaten stilla, så de fick börja om några gånger, men till slut kunde hon höra båda samtidigt, och det var ju roligt. Det gjorde lite ont dock, för hon tryckte lite hårt medan hon letade, så jag blev lite illamående.
Sist skulle vi hitta en tid för nästa besök, och vi ville helst pricka in det precis när vi kommer tillbaka från Frankrike och innan vi ska åka till Lysekil, och då var hon fullbokad, så då fick vi en tid hos en annan - vilket vi ärligt talat inte var helt besvikna över...
Efter det passade jag och Christopher på att ta en lunch på stan medan mormor och kusin Stella hade hand om Alfred.

Extrabesök på MVC

Det där jag skrev igår om att jag lyckats hålla nojigheten stången - det sket sig idag. Igår kväll rörde sig tvillingarna inte alls lika mycket som de gjort de senaste kvällarna, så när jag vaknade till på natten och hade en sammandragning och sen vaknade på morgonen av ännu en sammandragning och så lägger vi på det att jag hade ont i nedre delen av magen av och till under större delen av dagen plus att jag kände väldigt lite rörelser hela dagen: japp, då var oron där igen. Jag har ju struntat i att ta den där antibiotikan som jag fick utskriven i förra veckan, eftersom läkaren sa att jag kunde avvakta så länge jag inte kände några symptom. Men när det nu gjorde ont i nedre delen av magen och jag hade flera sammandragningar i förmiddags så ringde jag till min MVC hemma efter lunch, men då fick jag bara en telefonsvararröst som sa att eftermiddagstelefontiden var stängd tills vidare på grund av sjukdom (eller semestrar, gissar jag spelar in också). Tänkte först att jag kunde vänta med att ringa till imorgon, men när vi ändå skulle in till stan för ärenden tyckte jag att kunde hämta ut antibiotikan på apoteket så jag har den ifall de tycker imorgon att det vore en bra idé att ta den. Men jag kände mig helt dyster och nedstämd hela dagen, och när klockan var fem i fyra och det började göra ont nere i magen igen så ringde jag till MVC här nere istället - jag tänkte först att det verkade lite jobbigt eftersom de inte ens sett min journal än, men insåg att jag hellre drog hela historien än att noja mig igenom hela kvällen. Och jag har skrivit det förr, men det tål att skrivas igen: barnmorskor är ju underbara! Barbro, som hon hette, frågade var jag befann mig just då, och jag var bara fem minuter från MVC, så hon sa: "Kom in, så tar jag hand om dig." (jag tror de stängde klockan 16)
Så vi körde direkt dit, och hon skickade in mig på toa för ett urinprov - visserligen hade det bara gått en timme sen jag var på toa sist, men hon tyckte att hon kunde testa ändå. Christopher och Alfred satte sig i väntrummet, där Alfred hittade en docka och en leksakspipmugg och började direkt ge dockan att dricka - han kommer bli en utmärkt storebror. :) Barbro kom tillbaka och sa att det provet inte visade några spår alls av urinvägsinfektion, så hon tyckte definitivt inte att jag skulle ta nån antibiotika nu. Vi ska göra ett nytt test på min riktiga tid på torsdag för säkerhets skull dock - den där GBS:en kan ju tydligen komma och gå lite som den vill. Jag tackade så mycket, och tillade att jag tyckte att flickorna rört sig mindre än vanligt idag och undrade om hon möjligtvis hade tid att lyssna lite snabbt på dem..? Och återigen: barnmorskor alltså. Aldrig att nån säger "äh, men sluta sjåpa dig", utan alltid istället medkännande "jamen det är väl klart att du blir orolig"och trots att hon egentligen skulle gå hem plockade hon fram hjärtljudslyssningsapparaten och jag fick lägga mig på en brits. Och visst hittade hon båda tösernas hjärtan och båda lät så fint så.
Sen gav hon mig ett kort med numret till förlossningsavdelningen på sjukhuset ifall det skulle vara något på jourtid.
Och nu på eftermiddagen/kvällen har jag inte haft lika mycket ont längre, och inga sammandragningar heller, så det kanske mest var nån sorts inbillningssjuka som jag oroade mig fram till. Nu hoppas jag i alla fall att jag kan låta bli att vara orolig igen fram till tiden på torsdag när vi ska till MVC igen utan stress.

Antibiotika igen eller inte?

Barnmorskan från MVC ringde tillbaka och sa att läkaren skrivit ut ett recept på Kåvepenin till mig igen, men han hade sagt att jag kan avvakta med att ta dem eftersom jag inte känner av några symptom. Men när vi pratade lite till blev hon plötsligt osäker och undrade om jag kanske inte borde ta dem ändå eftersom jag sa att det ibland gör ont på nätterna, så hon ville prata med någon kollega. Samtalet slutade med att hon sa att jag kan avvakta och ringa dem direkt om jag får "minsta lilla ont".
Jag vill ju inte utsätta våra barn för någon fara, men samtidigt känns det ju inte som världens bästa idé att käka antibiotika varannan vecka resten av graviditeten heller. Jag gick in på Babycenter igen för att läsa om GBS (länk här - tills de lägger ner svenska sidan snart) och där står det i korthet det som jag redan läst, att omkring en tredjedel av alla fertila kvinnor har de här streptokockerna i antingen tarmen eller slidan, men ingen nationell screening av gravida har ansetts nödvändig. Det är extremt liten risk att barnen i livmodern skadas av det, och vid förlossningen, där risken är högre, är det ju redan bestämt att jag kommer behandlas med antibiotika. Däremot stod det att det finns misstankar om att barnens tarmflora kan skadas av antibiotika.
Så jag känner att jag helst vill undvika att ta antibiotika igen, såvida jag inte får ont eller många sammandragningar, men det är ju också det där med att låta bli... Är det någon som läser som också haft GBS? Hur gjorde ni?

GBS-urinvägsinfektion igen

Jaha, GBS:en är tillbaka/kvar, fick jag just veta i telefon från MVC, det var ju livat. Det är vanligt när man väl haft det, sa hon, och hon tänkte faxa resultatet till en läkare och ville veta hur jag mår nu; om jag haft mer ont eller mycket sammandragningar. Det har gjort ont nån mer natt när jag varit väldigt kissnödig och samtidigt haft gaser i magen, men sammandragningar tycker jag att jag har ganska få av, så vi får väl se vad doktorn säger. Det var ju bara 2,5 veckor sen jag avslutade antibiotikakuren, så det känns ju inte som att det skulle ge nån större effekt att köra en ny omgång redan. Men så segt att jag fått den här skiten!