Scharlakansfeber!

Efter jag skrev sist, i torsdags, vaknade Flora och hade så ont i magen att hon bara grät, så vi ringde 1177 - och fick köa i 50 minuter... 1177 i Skåne har alltid helt sjuka väntetider, och jag kollade på Facebook: andra landsting där jag har kompisar behöver aldrig vänta så länge, så jag har mailat regionfullmäktige nu och frågat vad de kan göra åt det. 

Hur som helst, under väntetiden somnade hon om i pappas knä, så efter att ha pratat en stund sa sköterskan att vi kunde avvakta: vaknade hon igen och hade ont skulle vi åka till akuten i Helsingborg. 

Tack och lov sov hon gott hela natten sen - vilket inte jag gjorde som sov med henne, för jag var såklart orolig... Så efter en natt med tre timmars sömn åkte jag till jobbet i Malmö och lämnade Flora hemma med Christopher, för jag hade jobbmöten. 

På morgonen skickade jag bilder till appen Min Doktor och fick svar från en läkare som var väldigt engagerad och ställde massa frågor och bokade in ett videosamtal på eftermiddagen när jag kommit hem så hon skulle kunna se Flora. Tyvärr funkade inte bilden, men hon trodde i alla fall mest på att det var virusprickar av nån oklar infektion, det kan visst sätta sig på magen också på nåt sätt - eller infektionen kan, eller hur det nu var. Hon sa i alla fall att hon gärna ville höra från oss på lördagen också för att följa upp. 

Så vi fortsatte maila under lördagen: Flora var trött och hängig, hade ont i magen ibland, kliade i rumpan ibland, hade ont i halsen ibland och lite andra konstiga småsaker, men ingen feber. Så diagnosen var fortfarande infektion med virusprickar. Jag frågade i tvillinggruppen på Facebook också och fick lite olika förslag, bl.a. scharlakansfeber och femte sjukan, men jag hoppades att doktorns diagnos stämde. 

Idag var hon pigg och glad men fortfarande prickig, men plötsligt hade hon ont i mungipan och på tungan. De andra hade åkt till våra bröllopstoastmasters, men jag och Flora stannade hemma. Jag kollade tungan och japp: röd och knottrig! Så jag skickade bild till läkaren och googlade: ont i magen, prickar, sår i mungipan och smultrontunga = scharlakansfeber! 

Vem schöven har det nu för tiden!? Eller jo, tydligen en hel del i tvillinggruppen, och så Flora då. 

Läkaren svarade att ja, det är scharlakansfeber, men hon hade inte trott det igår för det är så ovanligt. Men hon skrev ut antibiotika, som man tydligen ska ta fast hon är på bättringsvägen, för annars smittar man i flera veckor och kan få konstiga följdsjukdomar. Så fast jag alltid helst vill undvika antibiotika pga resistensproblemen så får vi köra på det ändå. 

Så nu får hon vara hemma i två dagar till tills antibiotikan tar bort smittorisken, och Christopher ska till Stockholm imorgon och tisdag så jag måste missa två jobbmöten i Malmö. Sabla skit - våra barn som brukade vara så friska! Och så får vi se om vi andra klarar oss, det ska tydligen vara väldigt smittsamt, men hos vuxna brukar det bli halsfluss av det. Flora verkar ha en lindrig variant i alla fall, helt utan feber, och halsen har hon bara klagat på nån enstaka gång och inte alls idag, och det är de två symptomen som tydligen brukar vara jobbigast. Så håll tummarna för oss!

Godnatt!

Jomen här är det väl ungefär som vanligt. Jag har haft mer jobb än på ett tag nu efter jul, så jag har varit i Malmö fyra dagar i veckan istället för vanliga två, och jag känner mig rätt stressad. Och i morse, när nu Alfred äntligen lugnat sig lite med rädslan för magsjuka (men istället oroar han sig för influensa...) fick jag veta att en pojke kräkts på tjejernas avdelning på förskolan efter de gått hem igår... Alltså orka med den här årstiden! Det går ju inte bo i Sverige på vinterhalvåret med små barn! Flora har såklart klagat på ont i magen ikväll, så nu är jag ju orolig igen (men vi har inte sagt ett ljud till Alfred). Under middagen bad jag henne peka var det gjorde ont, och då lyfte hon på tröjan och pekade på naveln och då såg jag att hon var alldeles prickig på både magen och ryggen. Hmm. Inget som kliar, inga stora prickar, men blekt småprickig över typ hela. Ingen feber.
Men kanske att det kan vara början på vattkoppor? Googlade och hittade flera trådar på Familjeliv om att barn haft ont i magen när de hållt på att få vattkoppor (en hade fått bekräftat från BVC att det var vanligt), fast då brukar man tydligen ha feber också. Vi får se imorgon. Förhoppningsvis blir hon inte magsjuk igen inatt – hennes fröken sa att det skulle kunna ha berott på att pojken hade proppat i sig en massa saltgurka igår vid lunchen, så jag håller tummarna för det.
Vet inte vad det är som händer här, vi som haft sån tur med att barnen varit väldigt lite sjuka – vi känner ju folk som vabbar var och varannan månad konstant, medan vi typ kan räkna på fingrarna hur många gånger barnen varit sjuka, alla tre hopräknade. Men nu magsjukan i december, Floras öron i julas och så nu kanske vad det nu är. Suck.

Jul i djurparken och inte över än

Det tar aldrig slut..! Igår eftermiddags hade det gått 48 timmar från att Alfred blivit bra, så eftersom Christophers föräldrar skulle komma och vi hade dyra biljetter till Jul i djurparken på Skånes Djurpark (eller: jag hade fått fem vip-biljetter via jobbet, men vi fick köpa till biljetter till svärföräldrarna för 400:-/st) så tyckte vi att vi kunde åka. Allt var bra på vägen dit, men precis när vi kom fram och skulle byta om till vinteroveraller på tjejerna började Flora gråta, hade ont i magen och ville ha en spypåse... Inget hände, så vi gissar på en släng av åksjuka plus nervositet – hon har haft lite svårt att förstå att hon är frisk nu och gick omkring med en påse som en snuttefilt i flera dagar efteråt – men hon ville bli buren med sin påse första halvtimmen eller så.
Barnen fick tomteluvor, och så var det pysselverkstäder och mattält där maten ingick, och det var trevligt, men inte riktigt värt pengarna (som vi ju tack och lov bara betalat en del av).

Barnen var i alla fall väldigt glada över det extremt vältajmade snöfallet medan vi var där.

Ett av de få djuren som faktiskt var ute i djurparken. Vi såg den, en kanin, ett par får och två renar, that was it.

Det höll på mellan 16.30 och 19.30, men Flora och Lilly lyckades hålla sig vakna hela vägen hem, en bilresa på en knapp timme från Höör, men Alfred däckade totalt, och när vi kom hem var han superhängig och också orolig för att han skulle bli sjuk igen...
Så efter en faktiskt ganska god natts sömn var jag väldigt glad att alla mådde bra, och vi vinkade av farmor och farfar vid 10-tiden. Precis när de åkt upplyste Christopher mig om att han fått diarré... Suuuuuuuuuck.
Så nu - långt efter att 48 timmar gått – har alltså nästa offer skördats, så han ligger nere i gästrummet och mår dåligt, och jag får elda på mitt blivande magsår med ännu några dygns väntan för att se hur det går med mig (jag var på toa strax efter honom utan att veta att något var fel). Det var då den segaste sabla skit jag varit med om, det här!! Och det kommer bli en extremt fattig nästa månad när det aldrig blir något jobb för mig, vet inte om jag kan åka till Malmö nästa vecka heller, och julen börjar kännas lite osäker också när det går såhär långsamt allting.
Christopher ringde 1177 och fick veta att barnen kan åka till skolan och förskolan imorgon eftersom risken att återsmittas är väldigt låg, men jag vet inte, det känns inte helt okej att skicka iväg dem... Men de vill ju tillbaka, plus att de nu har tittat på tv och YouTube ungefär 9 dygn i sträck, så... aaargh, jag vet inte, jag är så trött på den här skiten nu! Det börjar kännas som att livet aldrig kommer bli normalt igen (drama queen).

Ta på din egen syrgasmask först

Ja, jag gör sjukt söta barn. Men nu har de här sjukt söta barnen varit sjuka i omgångar i 6 dagar och alla har måst vara hemma eftersom det ju handlar om den onämnbara sjukan som jag mår illa bara av att läsa namnet på. Och nu börjar mina trötta nerver ta slut.
Min mamma brukar säga åt mig ungefär det som det står i flygplans säkerhetsinstruktioner: ta på din egen syrgasmask före du hjälper andra. Men alltså, hur i hela friden gör man det? Hur ska jag kunna sova själv när jag bara ligger och väntar på att någon som ligger bredvid mig i sängen kan bli dålig vilken minut som helst? Hur ska jag kunna äta när jag får ont i magen bara av att tänka på att det kan vara min tur härnäst?
Så efter sex dagar med knappt någon mat eller sömn, och där först Lilly blev sjuk när vi började tro att faran efter Flora var över, och Alfred när de 48 timmarna efter Lilly passerat för rätt sabla många timmar sen, fungerar jag knappt. Jag går för att hämta något och vet knappt var jag kom ifrån, jag sitter bara i soffan och förmår inte ens komma på något roligt för Flora och Lilly, som ju är friska nu, att göra mer än att glo på tv och mobiler (jo, vi pärlade faktiskt en stund idag, till mitt försvar) och jag glömmer att ge någon alls någon mat. Och då är det ändå Christopher som faktiskt har tagit hand om det mesta av det äckliga den här gången.
Och som grädde på moset kan jag knappt ens vila när jag har tillfälle, för jag har så fruktansvärt ont i bröstryggen när jag ligger ner. Så mig är det inte mycket bevänt med för tillfället. Hur är det, det är inte riktigt socialt accepterat att rymma från sina sjuka barn, eller? Sova i en vecka då, hur är det med det? Nähä, inte det heller. Tråkigt.

Optimistisk apotekare (obs: sjukinlägg)

Definitionen av optimist: apotekaren som önskade mig en trevlig helg i morse när jag berättat att ett av tre barn är magsjukt och köpte tre paket spypåsar? 😄

Det stod på tavlan på förskolan igår att det fanns magsjuka i huset, men jag försökte ta det lugnt och tänkte att åtminstone inget skulle hända förrän natten mellan lördag och söndag med tanke på vanlig inkubationstid. Christopher sov med Flora i gästrummet för jag var så trött och hon brukar störa mig mest på nätterna, och när Alfred gick ner till dem vid 7-tiden och kom tillbaka upp och berättade att Flora kräkts blev jag helt paff. 

Så seg dag idag, och nu får vi se om jag kan sova inatt eller om jag bara kommer ligga och lyssna på Lilly och Alfred. Hå hå ja ja, det är kul att vara förälder nästan jämt. 

Senaste veckan

Frukost klockan 10 på en vanlig torsdag? Jajemen, när ens son spydde på onsdagsmorgonen måste ju alla barnen vara hemma i 48 timmar, även om det med allra största sannolikhet var något han ätit och inget smittsamt. Vår misstanke är det som hans fröken berättade om på hans utvecklingssamtal i tisdags: han hade gått omkring med en satsumasklyfta i munnen i flera timmar - på vägen tillbaka till skolan från idrottshallen, på lektionen, under tiden han åt lunch (!) och ut på rasten, innan fröken förstod vad det var och hon kunde säga till honom att han fick spotta ut den... Kanske inte helt hälsosamt.
Hur som helst, på utvecklingssamtalet gav fröken oss också den allra finaste komplimang en förälder kan få: "Man hade ju velat ha 25 Alfred!" :) Han är tydligen så lugn och snäll vår kille, som hemma har tusen myror i brallan och aldrig kan sitta still i mer än en minut, och som också får raseriutbrott för minsta lilla, nu när han är i lilla tonåren - fröken har aldrig sett honom arg nånsin. Och han är hjälpsam, väntar på sin tur och gillar att lära sig. Så uppenbarligen har vi lyckats i vår fostran även om han inte alltid visar det hemma.

Nu när jag inte skrivit på jättelänge så lägger jag upp lite bilder från de senaste dagarna här bara - vår middag från i tisdags, som var så sabla god: en massa rotfrukter i ugnen (vitlök, butternut squash, sötpotatis, morötter, minigulbetor från trädgården och spetskål) med stekt halloumi till.

Och så fick jag för mig att bära tjejerna samtidigt när vi skulle dansa, och det var inte så jobbigt faktiskt när jag hade en bak och en fram. Dans är min nya grej, jag har börjat dansa på luncherna hemma för mig själv, så roligt! Mest till Timo Räisänens låt "Autobahn" från nya skivan, men också till lite annat. Jag har hjälpt Timo med en grej på sistone - kan inte berätta vad än, men är mycket nöjd med mig själv!

Lilly kom upp härom kvällen när hon vaknat och hade svårt att somna om. Mys!

I söndags åkte vi ut till en skog vid Gantofta på väg mot Helsingborg - som jag lärde mig var det låg när jag råkat hoppa på fel Pågatåg hem och det inte stannade i Landskrona... Tydligen skulle det finnas ett vattenfall där nån sorts laxar vandrade och hoppade, men vi såg inte en enda fisk. En ordentlig skogspromenad fick vi i alla fall.

Kalaskrock

Igår kom vi äntligen för oss att skicka inbjudningar till Floras och Lillys 4-årskalas om 11 dagar. De hade fått välja tre kompisar var från avdelningen, och de sa olika varje dag, så det tog ett tag för oss att få ordning på vilka som skulle bjudas. Men igår kväl mailade vi föräldrarna till de sex barn som de till slut valde. 

Idag när jag hämtade mötte jag en annan mamma vid grinden, och hon visade mig en annan kalasinbjudan: en annan flicka på avdelningen fyller fyra samma dag som tjejerna (vi hade bjudit henne ändå och hoppats på det bästa) - och nu hade hon bjudit hela avdelningen till Leos Lekland, samma dag. Bara två timmar tidigare. Suck. 

Inte nog med att det krånglar till allt att det är två kalas samtidigt, så vi kanske får flytta vårt - nu måste vi uthärda ännu ett sabla kalas på f-ing Leos Lekland. Vad är grejen med landskroniter och kalas på Leos Lekland?! Det kostar ju flera tusen att ha kalas där! Och är det bara jag som inte tycker det är en toppenidé att vara på lekland i värsta sjuksäsongen? Jaha, okej, bara jag som har överdriven bacillskräck, okej...

Nåväl, vi får fundera till imorgon på hur vi ska göra. 

Alfred har varit hemma idag, för han fick feber och ont i halsen igår. Tack och lov har febern redan gått ner - han är typ bäst på att vara sjuk! Jag har haft lite int i huvudet idag också, så jag har trott att jag också ska bli sjuk, men har typ vägrat för jag ville spela tennis ikväll (vilket jag klarade). Tog det lugnt i soffan med Alfred idag i alla fall: datorn med "Skam" på i knät och jobbdatorn bredvid så jag kunde pausa och svara på mail så fort något kom. Rätt gött. 

Trött kille med cool frisyr som just vaknade till för att gå på toa. 

Nu: sova!

Akuten igen

Ibland är det inte roligt att vara förälder: vi fick åka till akuten idag igen, och den här gången med Alfred.

Men first things first: jag har varit tokförkyld i några dagar igen och varit mer eller mindre däckad, men idag var jag bättre och då skulle vi gå på trädgårdsloppis vid Citadellet. När vi tittat på lite plantor och grejer såg Alfred att några barn stod och gjorde jättesåpbubblor och ställde sig och väntade på sin tur. Men det verkade som att det skulle ta lång tid, så när jag såg ett bord i närheten där man fick göra sina egna drakar övertalade jag honom att vi skulle göra det först.

Det tog sin lilla tid, men barnen tyckte det var roligt att hjälpa till, så det var ju bra.

Alfred nöjd med sin gula drake.
Tyvärr hade såpbubbelgrejerna försvunnit när vi väl var klara, så det blev han besviken över, men sen sprang han iväg med sin drake. Han sprang så fort att vi andra inte hann med, och när jag inte såg honom längre började jag ropa på honom och gå snabbare med Flora i släptåg. Kanske 25 meter framåt hörde jag honom plötsligt storgråta och såg honom komma springande mot mig med handen mot pannan, så jag släppte Flora och rusade mot honom (Christopher och Lilly kom ju lite bakom). När vi möttes släppte han handen och då började det rinna blod ner mot vänster öga. Jag fick fram en näsduk och torkade och såg att han hade ett långt och djupt jack i pannan: kanske 3-4 centimeter långt och det såg schöven ut som att det gick ända in till pannbenet.
Jag skrek på Christopher att komma fort, men såg honom inte, så jag skrek igen, och då kom två kvinnor springande för att kolla hur det var med oss. En sprang iväg igen och kom tillbaka med en liten första hjälpenväska från Röda Korset-tältet i närheten (tror det var Röda Korset, de hade i vilket fall gett frisbees och badbollar till barnen när vi gick förbi tidigare), så hon drog på sig handskar och tog fram nån tvättlapp och ett stort plåster och hjälpte oss. Christopher hade hunnit fram med tjejerna, så han sprang hem och hämtade bilen medan jag satt kvar med barnen på gräset - då började Lilly grina över att hon hade ont på hälen där hon skrapat sig förut, och försökte kräkas för att hon hade ont. Uppmärksamhetsbehov, någon? Jag röt åt henne att sluta och lägga sig ner istället, och Alfred, som hade lugnat sig hyfsat fick min mobil för att distrahera sig. Blodet hade slutat rinna, och jag frågade honom vad som hänt: han hade snubblat till och ramlat på en frisbeegolfkorg i metall, och slagit sig på den.
Christopher kom med bilen, och hade också haft sinnesnärvaro nog att ta med sig bananer till barnen eftersom det var lunchdags, och en mobilladdare, och så körde vi till sjukhuset i Helsingborg.
Alfred hade inte särskilt ont, tack och lov, men han blev ledsen när vi kom fram till akuten, där han kände igen sig redan när vi var där med mormor från när han slagit sig vid ögonbrynet för 1,5 år sen. Vi fick komma in till första bedömning efter bara ungefär 10 minuter, och sköterskan bekräftade det jag trott: att han behövde sys, så jag och han fick gå vidare till väntrummet vid öron-näsa-hals, eftersom det är de som tar hand om sår i ansiktet. Christopher och tjejerna blev kvar, och gick efter en stund och åt pizza och åkte senare till min mamma för att slippa sitta i väntrummet, som var smockat med folk.
I nästa väntrum var det också fullt med folk, några med spypåsar, och min bacillskräck som blivit värre sen barnen började på förskolan var inte glad... Efter en dryg timme hade nästan alla som var före oss blivit uppropade, så jag tänkte att det nog inte skulle ta så lång tid till, men ack vad jag hade fel. Alfred fick sitta med min mobil, så han var rätt nöjd ändå, men schöven vad det var tråkigt. Timmarna gick, och vi hade inte ätit mer än lite kexchoklad som jag hunnit köpa i väntrummet, men gulliga människor som också väntade bjöd Alfred på både chips, godis och pommes frites (och jag fick också en chokladbit av en vänlig tjej som väntat med sin kille i 6 timmar redan). När jag till slut bett Christopher lämna tjejerna hos mormor och komma med pizzarester blev vi uppropade, fyra timmar efter vi kommit in.
Och vi kom faktiskt till samma läkare som limmat hans ögonbryn sist, och hon sa först att hon kanske bara behövde tejpa, tills jag sa att jag tyckte jag sett hans skallben, så då tittade hon närmare och sa att hon skulle sätta några stygn... Alfred blev jätterädd, fast vi läst boken "Emma hos doktorn" otaliga gånger, där hon får en bedövningsspruta och blir sydd, så han fick ligga i mitt knä. Hela fem stygn blev det, och sen fick han en isglass av sköterskan, och allt var över på mindre än en kvart.
Vi sa hej då till de snälla människorna i väntrummet och gick ut och mötte Christopher och åkte till mormor innan vi åkte vidare hem för middag och sen läggning.

Tapper och tålmodig kille! Världens bästa kille, faktiskt.
Jag har lite dåligt samvete för att jag lurade honom att göra en drake istället för att blåsa såpbubblor, för då hade det här kanske inte hänt, men så kan man väl inte tänka. Jag är åtminstone oerhört tacksam över att han inte tuppade av eller värre, så det är väl åtminstone något. Var tvungen att lägga mig och krama honom när han sov nu innan jag gick och lade mig i gästrummet igen (för jag hostade så mycket igår natt). Älskade älskade barn.
Hade tänkt berätta om när han och jag var på vårdcentralen igår också (mycket nu), men jag orkar faktiskt inte, måste sova nu. Det får bli imorgon.

Egen fågelmat

Barnen berättade för ett tag sen att de gjort fågelmat på förskolan, och jag fick veta från fröken att de tagit bröd, pepparkakor och russin och lite annat och blandat med smält kokosolja och sen hängt upp ute i träden. Så eftersom vi hade några bitar knäckebröd som legat framme och blivit mjuka och dessutom ett paket corn flakes som blivit lite gamla tänkte jag att vi kunde göra det hemma också.

Så tjejerna fick mosa knäckebröd...

... och mortla.

Så smälte vi kokosolja...

... blandade och hällde upp i plastglas, stoppade i ett snöre och ställde in i kylskåpet.

Och det höll ihop hyfsat i alla fall!

Och så hängde vi upp dem i äppelträdet, päronträdet och på balkongräcket. Någon dag senare såg vi en liten talgoxe som smakade!

Härom dagen hade vi värsta vårkänslorna här nere i Skåne, och såg vintergäck som redan höll på att slå ut - men nu har det blivit kallt och eländigt igen. Christopher läste visserligen att vi inte ens har fått meteorologisk vinter här än, så jag ska väl inte klaga...
Jag har varit i Malmö idag igen, för jag hade ett möte jag behövde gå på på jobbet, och så fick jag springa till tåget i morse, och jag höll på att gå under. Det var nära att jag inte ens klarade de sista trappstegen upp till perrongen och väl på tåget kunde jag knappt stå på benen. Jag fattar inte, jag brukar aldrig vara sjuk, och jag fick ju inte ens feber som Christopher och Alfred, men det är så långdraget! Jag överlever inte många minuter utan nässpray, och idag är jag inne på tionde dagen med nässpray, så jag får ju inte fortsätta - men jag tog bara på nätterna de första dagarna, så jag tänker att någon extra dag kanske jag kan få ta utan att jag blir beroende.
Det var i alla fall roligt på jobbmötet igår, för det var en ny kund (jag jobbar ju halvtid på en reklambyrå) som berättade hur hon hittat och valt oss. Hon hade googlat reklambyråer och fastnat för oss av två anledningar: dels att vi har en hockeymålvakt som symbol, och det tyckte hon visade att vi har humor, och dels gillade hon min frisyr när hon såg bilderna på oss anställda. :) Så min frisyr fixade en ny kund åt byrån, ha ha!

Tvillingdagen och fortsatt sjuk mamma

Otroligt nog blev ingen annan än Lilly magsjuk, så idag när det gått över 60 timmar fick barnen gå tillbaka till förskolan - och jag fick åka på möte på kontoret i Malmö trots att jag vaknade med nåt som verkade misstänkt likt bihåleinflammation. Jag som aldrig brukar vara sjuk i mer än två dagar - och det sällan - är nu inne på dag 9 och jag verkar bara bli sämre. Hostar och snorar som en besatt och nu känns det som att jag har en lös tand pga bihålan. Suck. Jag köpte en nässpray som ska hjälpa och tog en alvedon i morse och så överlevde jag jobbdagen åtminstone. 

Vi gjorde fågelmat i helgen som jag tänkt blogga, men det får vänta en dag till, jag orkar inte just nu: måste soooova!

Men ska väl kanske åtminstone nämna att det tydligen är internationella tvillingdagen idag, så grattis älskade Flora och Lilly!

Nästa, värsta, sjukan

Så kom den onämnbara sjukan till oss i år, den som jag är så rädd för halva året. Jag var i Göteborg med min chef på jobbmöten i Göteborg igår hela dagen, och när jag kom in genom dörren klockan sex ropade Flora att Lilly just kräkts. Yay.
Christopher stod just och duschade av henne - hon hade suttit i soffan, så det var bara att ta tag i allt på en gång, och sen sitta beredd med påse resten av kvällen. Hon mådde inte särskilt dåligt dock, för hon sa att hon var hungrig, och efter två gånger under två timmar till var hon färdig. Jag måste säga att det var otroligt skönt att det för en gångs skull inte hände första gången helt oväntat mitt i natten åtminstone, även fast jag ändå sov oroligt bredvid henne på natten sen (fast hon sov hela natten, men jag reagerade ju på minsta gny och hostning - och munpruttande, vilket hon höll på med i sömnen en stund) i gästrummet.
Alfred blev så ledsen att han började gråta när han fick veta att han inte skulle få gå till förskolan idag, och sa att han skulle flytta till Afrika i två veckor istället (?)... Gullunge. Det var extra synd om honom eftersom han sa när han just blivit frisk från influensan i förra veckan att han inte ville tillbaka till förskolan, oklart varför, och när han nu verkligen ville dit fick han inte. Nu räknar vi timmar för eventuell inkubationstid, men hoppas förstås på att ingen annan blir dålig så de bara måste vara hemma i två dagar, men vi får se. Jag kan inte vara lugn förrän imorgon någon gång - upp till 36 timmar är det ju ganska vanligt att det kan ta, så det blir en orolig natt till, minst. Har dock googlat att när det inte gäller den brutala vinterkräksjukan så krävs det att man får in kräkspartiklar i kroppen för att man ska smittas, det smittar inte genom luften, så jag har hopp. Kan väl också hoppas på att vabruari inte blir alltför jobbig när vi tar både influensa och magsjuka nu på en gång - kanske.

På väg uppåt

Nu börjar vi må bättre här. Alfred var tillbaka på förskolan igår fredag, och Christopher kunde jobba också, och jag som jobbat på hela tiden eftersom jag inte haft hög feber börjar må bättre också fast det går rätt segt eftersom jag inte vilat ordentligt. Och Lilly och Flora verkar, otroligt nog, ha klarat sig från influensan, fast Lilly hostade mycket ikväll vid läggning, så vi får väl se inatt, faran kanske inte är helt över än.
Men jag får ju vara ärlig och säga att det var rätt lugnt och skönt med barnen när Alfred var sjuk. Han orkade ju inte göra något annat än att ligga i soffan och titta på tv, så när tjejerna kom hem från förskolan var tv:n redan på, så de satte sig och tittade och Alfred orkade inte retas med dem... Men när han blev frisk igen i torsdags blev det ju full fart direkt, så ljudet bakom draperiet till barnens sovrum i torsdags kväll när jag fortfarande var rätt däckad och var i badrummet och fixade tandborstar var som ljuv musik. De lekte tillsammans utan att bråka!
Det här vet jag knappt om jag vågar skriva, men jag hoppas att det kanske kanske plötsligt de senaste två dagarna blivit en vändning i Lillys trots. Vi har haft det oerhört jobbigt med henne i några veckor, och mitt tålamod har inte på långa vägar räckt till, så det har blivit jättemycket bråk, men de senaste två-tre dagarna har hon inte blivit arg och ledsen när hon absolut velat något, utan hon har skrattat medan hon envisats, och då är det ju mycket lättare att hålla humöret upp och inte bli arg på henne. Så jag hoppas hoppas att det vänder och blir lättare nu.
Och Flora har jag fått göra flätor på två dagar i rad! Roligt! (Lilly ville ha en liten tofs en stund, men den rök snabbt igen.)

Kämpa immunförsvaret!

Heja kvinnliga Reis-sidans immunförsvar, kämpa! Flora och Lilly mår fortfarande bra, och jag är åtminstone inte hälften så sjuk som Christopher och Alfred. Stackars lille Alfred: vad jag kan minnas har han aldrig haft feber i mer än en dag, men han har varit precis lika dålig idag som igår, och bara legat still framför tv:n hela dagen och knappt velat äta något fast jag köpt en massa frukt och Mariekex och lockande grejer, men vi har åtminstone fått i honom rätt mycket nyponsoppa. När det var dags för middag började han gråta för han var så trött på att vara sjuk, och då plötsligt kom jag ihåg att jag ju faktiskt köpte munsönderfallande Alvedon åt honom för rätt länge sen - han hatar (såklart) att få Alvedon-supp i rumpan. Så vi fick, motvilligt, i honom en sån upplöst i vatten på sked, och en halvtimme-timme senare fick vi vårt första leende på två dagar. Och när det var dags för egentid var han nästan som vanligt, det var så härligt. Så jag hoppas han mår bättre imorgon så han slipper eländet snart.
Men det verkar vara en seg influensa som går i år: mamma (som är vaccinerad, men tydligen träffade de inte rätt med årets vaccin, hade hon fått höra, de får ju chansa på vilken sorts influensa de tror blir störst varje år) har varit utslagen sen i söndags.
Christopher har också fortsatt vara helt sänkt idag, och jag mår inget vidare men har åtminstone inte feber, så jag har jobbat plus fixat det mesta hemma, plus handlat mat, plus lämnat och hämtat på förskolan etc etc. Så jag tänker ha det innestående när han blir frisk, även om jag inte kommer vara tvungen att vila pga sjukdom. Men nu ska jag gå och lägga mig - jag har haft svinsvårt att somna de senaste nätterna, så jag behöver några timmar extra för att få ihop någorlunda antal timmar sömn.

Tre av fem febriga

Här har vi de enda två friska medlemmarna i vår familj just nu. Kanske inte så frisk modemedvetenhet med tanke på skovalet, det vet jag inte, men... ;)

Men både Alfred och Christopher vaknade med feber och hosta i morse (Christopher var hängig redan igår och Alfred var så sprattlig inatt att jag sov i gästrummet för jag var utmattad som vanligt), och jag har varit hostig i flera dagar och börjar få ont i kroppen idag. Så idag var bara tjejerna på förskolan, och än så länge är de pigga som små mörtar medan storebror knappt rört sig ur fläcken från tv-soffan på hela dagen, han som inte brukar kunna sitta still i mer än en halv minut.

Jag har jobbat hemifrån som vanligt idag, och imorgon är det tänkt att jag ska till kontoret i Malmö och vara med på inte mindre än tre möten, men vi får se hur jag mår imorgon bitti - just nu känns det inte så ljust. Suck. Det här är för övrigt första gången jag och Christopher är sjuka samtidigt. Rätt fascinerande med tanke på att vi varit tillsammans i nio år. 

I morse var jag förresten och tog prover för att se varför jag är så hård i magen jämt - jag var hos en doktor på vårdcentralen igår som väl kanske inte var världens bästa lyssnare, men han klickade i ungefär tusen prover han skulle ta på mig, så det blir ju intressant. Ett av dem visade sig att man skulle ta på fastande mage, så efter att jag suttit på labbet och väntat ett tag fick jag gå hem och komma tillbaka i morse. Sköterskan som tog proverna på mig var världens trevligaste, jag ville typ bjuda hem henne på fika, men det gjorde jag ju inte. Synd, jag skulle behöva en kompis här i stan. Kanske får lura mig tillbaka till provtagningen nån dag bara för att hänga lite. :)

VAB/VOB med tre barn

Gårdagens utflykt gick som sagt till Vellingeblomman, en enorm handelsträdgård med galet mycket julsaker och några riktiga åsnor där vi var även förra året.

Vi lämnade en liten superhjälte på förskolan på morgonen.

Och när vi hämtade barnen för att åka till Vellinge var det fantastiskt vackert på vägen, och bron syntes tydligt.

Vi hade sällskap där av Ulrica, Ola och deras dotter Moa.

Jag tog visst inte några kort på tomtar och grejer i år, men däremot på några coola fiskar i akvarier på slutet. Det var hur som helst roligt, och sen åkte vi hem till Ulrica och Ola och åt middag och fikade och barnen lekte till sent.

Redan när vi hämtade barnen på förskolan märkte vi att Lilly blivit mer förkyld under dagen - hon hade hostat några nätter men varit okej på dagarna, men igår var hon rosig om kinderna (men ingen feber) och trött i ögonen, men vi åkte ändå. Under kvällen hostade hon mer och nös ungefär en gång i minuten, så när vi vaknade i morse och Lilly sov som en stock tyckte vi det var bäst att hon fick stanna hemma.

Medan jag låg och försökte vakna kollade jag mitt Facebook-flöde och läste en bloggpost som en syssling länkat till, skriven av nån kvinna som i ärlighetens namn skrev ganska uselt om "om det nu är så jobbigt att ha barn, varför skaffar man dem då?" apropå att Stockholm just infört att syskon får vara heltid på förskolan när man är föräldraledig. Och jag är lite kluven: jag tycker ju att 15 timmar är ett dåligt skämt och hade personligen inte överlevt det första året med tvillingarna om inte Alfred fått gå 30 timmar i veckan, men heltid (alltså upp till tio timmar per dag) tycker jag är lite väl att ta i. Och de löjliga formuleringar som hon skrev om "varför skaffar man barn om de är så jobbiga och man inte vill vara med dem" tycker jag är på samma låga nivå som "en lugn mamma ger en lugn bebis" och gör att jag typ vill riva ut ögonen på puckot, men hur som helst: det där fastnade ändå i huvudet på mig och gjorde att jag sa okej när Alfred med tårar i ögonen sa att han också ville stanna hemma när Lilly skulle göra det.

Så idag, när Christopher hade fullt upp med jobb, var jag hemma med alla tre barnen, varav två var pigga som mörtar, och sen visade det sig att jag också fick kaosmycket jobb, eftersom den ena av mina två stora kunder åker på lång julsemester imorgon och ville få en massa grejer klara idag, så jag blev uppringd ungefär en gång i kvarten medan barnen bråkade om allt och inget och jag själv började känna mig förkyld.

Nu känner jag mig som en urvriden trasa, och är ännu mer sugen på att nita nästa som skriver "varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem". Jag älskar mina barn över allt annat, men att vara ensam med dem alla tre hela dagarna är utmattande, och jag älskar vår förskola och är oerhört tacksam över att våra barn trivs bra där, samtidigt som är väldigt glad att jag kan jobba mindre än heltid och inte behöva ha dem där långa dagar som många andra måste. Det dubbla med föräldraskap, antar jag, ungefär som att jag aldrig varit så arg på någon som jag ibland är på mina barn, samtidigt som jag älskar dem så mycket att hjärtat nästan inte får plats i kroppen. Nu ska jag ha egentid med min son, som just drivit mig till vansinne så att jag nyss röt åt honom och gjorde honom så rädd att han halkade och nästan ramlade - men nu är vi vänner igen och ska göra nåt kul.

Självbevarelsedrift och utforskarlust

Barnen har varit snoriga alla tre i några dagar nu, och igår började Christopher känna sig förkyld och nu tror jag det är min tur: halsen känns raspig och mina leder känns lite klena. Fast å andra sidan är det ungefär som jag alltid mår nu för tiden av sömnbrist, så man vet aldrig, vi får se.
Efter förskolan idag åkte jag och alla tre barnen på två små ärenden: först till banken för att fråga hur vi ska byta in de en- och femkronor vi har i Alfreds sparbössa, och fick veta att banken inte längre hanterar mynt (öh..?) och sen till en leksaksaffär med tanken att Alfred skulle få titta på julklappar till tjejerna, fast vi hittade inget bra. Men alla barnen var superduktiga och kom (nästan direkt) när jag ropade på dem när de gick åt olika håll i leksaksaffären och lade tillbaka saker när jag bad dem och bråkade inget. Så det går framåt, så småningom kanske vi kan gå ut och göra saker utan att det är jobbigt alls? Kanske?
Eller så är det bara min självbevarelsedrift igen. Jag insåg härom kvällen att jag nästan varje dag när jag lagar middag (varannan dag, Christopher lagar varannan) tror att middagen kommer gå bra; att barnen kommer äta åtminstone något och att de kanske sitter kvar vid bordet under måltiden, och varje kväll blir jag irriterad över att minst ett barn (oftast Alfred) direkt gnäller om att "jag gillar inte det!" oavsett vad det är och att Alfred och Flora sticker från bordet alldeles för tidigt. Och i söndags var vi på IKEA för att äta korv till lunch och bara köpa ett par smågrejer och jag tänkte att det kommer inte bli så jobbigt, så jag planerade in fler ärenden efteråt, men innan vi ens var klara på IKEA var jag helt slut och sur så det fanns inte en chans att vi orkade något mer efteråt.
Just ja, i helgen var Flora en sån retsticka! Jag vet inte vad det var med henne, men hon retades med både Alfred och Lilly typ heeela tiden - hon tog deras saker, hon slogs och höll på. Jag hoppas verkligen att det går över fort, jag blir tokig när barnen retas med varann, så det behöver verkligen inte eskalera.
En häftig sak i söndags dock var när jag lade tjejerna och Lilly upptäckte en grej. Hon låg på min arm och klappade lite på min arm. Så kände jag att hon började pilla på min armbåge - jag låg med armen utsträckt, så armbågen var liksom skrumpen. Hon frågade vad det var, så jag sa att det var min armbåge och att den inte är skrynklig när man böjer armen. Så satte hon sig upp, drog upp pyjamasärmen och kände på sin egen armbåge, både böjd och utsträckt, och sen drog hon upp ena byxbenet och kände på sitt knä, och sen likadant på andra. :) Jag tyckte det var så coolt att hon utforskade och dessutom kopplade ihop att armbågarna och knäna funkar ungefär likadant!
Och på tal om knän upptäckte jag härom dagen att mitt högra knä är svullet på utsidan, men det gör inte det minsta ont. Eftersom jag är smått nojig efter att jag var med mamma på samtal om vår släkts onkogenetiska utredning i onsdags då de sa att de ska kolla oss för en gen som heter CDKA2 som kan öka risken för både malignt melanom och bukspottskörtelcancer (som är i det närmaste helt obotlig, alltid), så gillade jag inte riktigt att ha en knöl/böld på knät. Men ibland är ju sociala medier så sabla bra: jag lade ut en bild på Facebook och frågade om nån hade en teori, och fick svar från flera kompisar, varav en är träningsfantast och två är läkare, och alla gissade på slemsäcksinflammation, som är rätt så ofarligt och kan gå över av sig självt. Alltid nåt.

Sommarminne

Jag hittade några fina bilder från i somras som jag inte lade upp då, så jag kör dem nu - det kan ju inte skada med lite sommarminnen såhär sent i november!

Från Jan Lööf-lekparken i Trollhättan.

Alfred och gammelfarmor Margit.

Och Lilly och Margit.
Nu till idag: stackars Flora håller på att bli förkyld nu ikväll och nyser och snorar - jag fick ge henne nässpray, och när jag gjort det blev hon helt förtvivlad för det sved i näsan. Alfred och Lilly hade precis somnat (Christopher kommer hem senare inatt), så jag tog in henne till vårt sovrum så hon får sova med mig inatt, lilla fnuttan (fast jag är så trött att huvudet snurrar efter en natt med hela havet stormar-flyttar mellan sängarna när alla barnen vaknade och ville sova med mig så jag inte fick plats).

Katastrofberedskap nästan halva året

Den här tiden på året - vilket egentligen innebär ungefär fem månader om året (oktober till och med vabruari) sen våra barn började på förskola - är jag och min kropp i ständig katastrofberedskap för magsjuka hos barnen. Minsta knyst om ont i magen eller minsta lilla ljud på nätterna som inte låter som vanligt och mina öron är på helspänn och stresshormonerna rusar och ger mig ständig magkatarr. Jag har alltid varit rädd för magsjuka, men sen den gången för knappt två år sen då alla tre barnen och Christopher fick det under samma vecka och jag var den som fick ta nattvaken med alla barnen och ta hand om allt och alla, är jag helt hysteriskt nojig för att det ska hända igen, för det var så fruktansvärt jobbigt. Så sen dess: så fort hösten kommer och statusar i sociala medier börjar dyka upp om barn som spyr (vaaaaaarför envisas folk med att berätta om det i sociala medier, vaaarför?!) så ligger paniken ständigt på lur.
Jag fattar ju att det vore för mitt eget bästa att chilla och bara vänta och se och ta det jobbiga om/när det kommer, men jag funkar tyvärr inte så. Jag kom på inatt att jag ska ringa min svåger Victor som är psykolog och fråga om han har några knep för hur jag ska kunna lugna ner mig, men innan jag hann det ringde de från Alfreds avdelning på förskolan i förmiddags. Han hade ont i magen och var ledsen, och hade hulkat när de ställde fram maten (men inte spytt), så Christopher fick åka och hämta honom.
Så mitt stresspåslag tjongade på med full kraft direkt, och jag gjorde mig beredd med spypåsar, klorinspray och gummihandskar nära till hands och tog emot en blek liten hängig pojke som ville titta på tv. Så jag lade ut ett tvättbart överkast i soffan och satte mig på helspänn med honom, men efter ungefär två minuter sa han att magen var lite bättre och att han ville ha något att äta. En halvtimme och två mackor senare var han hur pigg som helst och ville ha popcorn, och en halvtimme efter det dansade han i soffan och stängde sen självmant av tv:n och ville ut och spela fotboll. Wohoo!! Jag har ingen aning om vad det var med honom tidigare på dagen, men det verkar ju ha varit falskt alarm - det var ingen annan som varit sjuk på förskolan heller, så oddsen var ju ändå rätt goda - och han har mått tippentoppen resten av dagen. Men jag räknar med att jag kommer ha svårt att sova inatt för jag kommer lyssna ännu mer efter konstiga ljud från alla tre, och imorgon måste jag ringa Victor, för jag orkar inte med det här.

Föreläsning med Petra Krantz Lindgren

Jag var på föreläsning med Petra Krantz Lindgren ikväll, som är beteendevetare och typ specialiserad på barns självkänsla. Det var intressant, men jag hade nog redan läst och hört om det mesta innan, fast jag köpte i alla fall hennes bok efteråt, så om jag någon gång hinner läsa den kanske jag lär mig nåt nytt. Mitt problem just nu är dock egentligen mer praktik än teori, för jag vet redan det mesta om hur man bör göra med barn, men när jag är trött har jag noll tålamod och klarar inte att omsätta det i praktiken... Men jag fick en liten kort pratstund med henne efteråt och vi kom ungefär fram till att det inte är hela världen om man ibland skriker åt sina barn så länge man visar att man älskar dem ofta och mycket, och så hjälper det dessutom om man visar efter man har varit arg att det är okej igen och kanske ber om ursäkt om man skrämt dem.
Hon gav några konkreta tips för trotsåldern, som att låta barnen få bestämma vissa saker själva och att få ansvarsfulla uppdrag som är passande för deras ålder och nånting mer som jag inte minns just nu, men jag skrev ner det, plus att jag ska få en sammanfattning av föreläsningen på mailen imorgon (man kunde signa upp sig för det).
Och nu är jag sådär trött igen, så jag måste gå och lägga mig och försöka få lite mer tålamod imorgon.
Alfred har förresten varit hemma idag, efter att han börjat få en ny förkylning igen och hade feber inatt. Idag mådde han rätt okej igen, så jag hoppas att han kan gå till förskolan imorgon igen. Vi fick hämta hem tjejerna klockan 13 redan för att Alfred var hemma, och eftermiddagen spenderade jag med att baka som en galning: frallor, fyra äppelpajer att frysa in och äppelmuffins, medan barnen fick titta på tv. Så om jag nu inte är en bra mamma jämt så kan jag åtminstone muta dem. ;)

Barnens fotostudio

Ikväll har jag och barnen tränat lite på fotokomposition. Typ. Eller jo, faktiskt på riktigt. När jag visade åtminstone Alfred att det blir finare om objektet är i mitten så lärde han ju sig det fort, och Flora fick också lite grepp om det. Lilly kom så långt att hon faktiskt lärde sig var på skärmen på mobilen man skulle trycka, för det kunde hon visst inte - hon är inte lika mobiltokig som de andra två.

Flora inledde suddigt.

Alfred suddade på håll,

men sen blev det bättre!

Alfred ville pussas på kort, men Flora lyckades inte fånga det.

Så det slutade med att jag fick ta kort på oss istället, fast då var det slut på pussandet.

Men sen nailade hon ett kort på mig och Lilly!

Och sen var det Lillys tur. Det började bra.

Men sen var inte riktigt alla fotoobjekt med längre.

Slut på poserandet.
I övrigt har jag börjat känna av en förkylning nu, så jag har väl åkt på barnens nu. Hoppas bara det blir lika lindrigt för mig som för dem för jag har för mycket jobb just nu för att ha tid att sega. Jag ignorerade i alla fall mitt halsonda när vi hämtade barnen (alla var kvar till 15 idag och det gick jättebra!) och så åkte vi och badade i Borstahusen igen. Lite kallare i vattnet nu, men fantastiskt klart och fint och skönt ändå. Nu soffläge!