Såhär, tydligen

Christopher berättade en liten historia för mig idag, som jag helt glömt. En dag i början av graviditeten när jag låg i sängen och mådde illa, innan det första ultraljudet, och jag hade läst att man mår extra illa när man är gravid med tvillingar, så hade jag tydligen sagt: "Seriöst, hur GÖR vi om vi får tvillingar?!"
Såhär, tydligen. :)

Flashback

Jag tittade nyss på en liten animerad film, som jag fått tips om. Den sades vara lika bra som en Pixar-film, fast det inte var de som gjort den. Och den var söt, men det spelar ingen större roll vad det var för film, grejen var att musiken i den var hemskt lik musiken i en Pixar-kortfilm som Alfred tittade på hundratals gånger medan jag var gravid med tvillingarna. Och direkt när filmen satte igång började jag må illa. Jag kastades alltså tillbaka till hur jag mådde när jag var gravid bara av musik som påminde om något jag hörde då. Det bevisar att jag gjorde rätt som lät bli att lyssna på mina vänner i This Is Heads nya skiva när jag var gravid, just för att jag inte ville förknippa den med att må illa. Galet hur kroppen funkar.

2013 - första halvan

Jag har gått igenom mina foton från 2013, och valt ut några från varje månad. Det här är inte tänkt som en total årsredovisning, utan mer som lite höjdpunkter.

Som här i januari när jag och Alfred gosade. :)

Det här lilla glada ansiktet på ägglossningstestet såg jag alltför sällan, tyckte jag. Vissa månader hade jag tydligen inte ägglossning, men i februari hade jag det. Uppenbarligen dubbelt upp, dessutom.

Min mage vid ungefär samma tidpunkt. Ganska nöjd med den, faktiskt.

I februari rumptränade jag och Alfred tillsammans.

Och Alfred fyllde två, och han och jag bakade tårtor tillsammans: en stor och en liten. Klänningen sydde jag själv strax innan, men den har jag ju inte haft tid att använda särskilt många gånger innan jag blev en tjockis...

... tack vare det här, som dök upp på graviditetstestet den 4 mars!

Alfred håller i graviditetstestet, men det var lite för tidigt för honom att fatta vad det hela handlade om.

För än så länge var det ju bara han, mamma och pappa!

På påsken var vi i Christophers familjs stuga i Lysekil, och vid det laget mådde jag så illa att jag oftast hittades liggandes på golvet. Med sjösjukearmband på.

Då visste jag inte ens att det var två små varelser i min mage. Men den 25 april fick det sin förklaring varför jag mådde ännu sämre än när jag väntade Alfred. "Du har rätt, jag ser två huvuden" är fortfarande den mest oväntade mening jag hört yttras till mig i hela mitt liv.

I maj var vi i Lysekil igen för Christophers farfars begravning. Jag trivdes fortfarande bäst raklång på marken. Magen hade börjat synas ordentligt.

Vi var även en sväng på Botaniska i Göteborg och spanade bl.a. på magnolior. De luktade inte så mycket, visade det sig. Kanske lika bra det med tanke på gravidluktsinnet. (Och jag var väldigt mörkhårig för att vara jag... Tänkte försöka undvika det i vår med det där sprayet jag köpte i förra veckan.)

I juni var vi ganska aktiva, trots att jag mådde kasst. Här var vi på Tullgarns slott på en fotoutställning av tvillingarnas gudmor Malin (fast då hade vi inte bestämt än att hon skulle vara gudmor). Vi var också och hälsade på Alfreds gudfar Emil och några andra vänner och åkte ner till vår stuga utanför Varberg.

Och där firade vi midsommar. Fast jag orkade inte binda några kransar, magen fick räcka som pynt...

Snart slut på graviditeten

Efter idag räknas våra småtöser som fullgångna - yay! Och det är nu 10 dagar kvar tills de ska komma ut. Jag är förstås tacksam för varje dag som de är kvar därinne och mognar till sig, samtidigt som jag inte riktigt med ord kan beskriva hur mycket jag längtar efter att inte vara gravid längre, och ett som är säkert är att jag aldrig vill göra om det.
Min mamma älskade att vara gravid, och jag är uppvuxen med citat som: "Jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid!" och "Jag skulle kunna jobba med att vara gravid!", och allt var tydligen underbart hela tiden under alla hennes tre graviditeter med mig och mina systrar. Jag tror visserligen att det finns ett visst element av förträngda minnen där också, för jag har faktiskt sett bildbevis på när hon sitter på en slänt med huvudet lutat mot knäna och mår skitilla i början av graviditeten med min storasyster (fast där skyller mamma på att det var varmt, hon var i Kalifornien eller Florida eller var det var - men ändå, hon mådde faktiskt dåligt oavsett, tycker jag). Men foglossningar vet hon knappt vad det är, så där hade hon nog tur. Bristningar fick hon inga heller, och där får jag tacka generna, för hittills har jag inte heller fått det - vi får väl se vad som händer sista veckan dock...
Så innan jag blev gravid gick jag väl runt i tron att jag skulle bli ungefär som mamma och må tipptopp när jag blev gravid. Så blev icke fallet. Jag fick väl några taskiga gener från pappa eller nåt, för de dagar jag mått bra under mina graviditeter kan jag i stort sett räkna på ena handens fingrar. Jag vet att många andra har det värre, det finns ju de som råkar ut för det där syndromet där de kräks under exakt hela graviditeten, och det finns de som inte kan röra sig alls pga smärtor, men man får ändå alltid utgå från sig själv på något sätt.
Slutresultatet av min förra graviditet är ju givetvis helt otroligt fantastiskt underbart: Alfred är den mest vidunderliga varelse jag har träffat, och jag hoppas ju på att även småtöserna ska bli friska och underbara. Så självklart är det värt det i slutändan, och en graviditet håller ju bara på under en begränsad tid, oavsett hur lång den känns medan den håller på. Men ändå: läääääängtar till den 22 oktober.

Aaaaaj

Idag har livmodern tryckt upp mot högra sidan av revbenen hela dagen. Började må skit direkt efter frukost idag igen, så jag måste testa att äta gröt istället för müsli och mackor - får prova det när jag kommer hem (vi åker hem till Stockholm imorgon), för nu har jag kokat en massa äppelmos också. Jag var alldeles burpig och hade sån jobbig halsbränna att jag tog en Losec mitt på dagen, fast jag brukar försöka härda ut under dagarna och först ta tabletter framåt kvällen för att kunna sova. Och så det här med revbenen då. Det värker i revbenen mest hela tiden, och det verkar inte hjälpa nåt vidare när jag ligger ner heller.
Annars har det varit en underbar dag; det var lite mulet, men varmt, i förmiddags, och vid lunch sprack det upp och blev soligt och med bara en svag bris. Så vi passade på att ta en stund på stranden, antagligen för sista gången i år (om vi inte hinner en stund imorgon också). Blev dock nypt i handleden av en liten bebiskrabba, för första gången nånsin, tror jag - vet inte hur den kom upp där.
Och nu springer Alfred fram och tillbaka i vardagsrummet, eftersom det är DN-galan i friidrott på tv, och han har tjatat om "springa fort på tv" sen VM slutade i söndags.
Men imorgon är det slut på sommarstugelivet för i år, tyvärr. Är dock oerhört tacksam för att ha kunnat vara här nere i hela nio veckor (varav en i Frankrike, men annars bara på västkusten) ändå, och dessutom att ha blivit uppassad av min mamma hela tiden, det har varit fantastiskt lyxigt.

Dåligt och bra

Åh, den här graviditeten är så dubbel (hö hö...): å ena sidan är jag oerhört beskyddande gentemot de små liven i min mage och blir livrädd vid minsta tecken som skulle kunna betyda att de är på väg att dratta ut tidigt, men å andra sidan vill jag bara få ut dem ur min kropp. De flesta enlingsföderskor som är i min storlek börjar ju tycka att det får vara nog snart, medan jag har (förhoppningsvis då) minst nio veckor kvar att se fram emot då jag bara kommer bli större och större.
När jag var gravid med Alfred brukade min mamma berömma mig för att jag gick normalt och inte vaggade fram som en anka, som vissa gravida gör, men nu stönar och stånkar jag varje gång jag ska resa mig, lägga mig, vända mig när jag ligger - ja, typ vid varenda lite större rörelse - och vaggar som den där ankan åtminstone de första stegen när jag rest mig för att det gör så ont i foglossningen framme i blygdbenet, och halsbrännan driver mig till vansinne.
Halsen har hållt sig ganska lugn idag, men jag har blivit lite täppt i näsan, så jag börjar undra om det är det klassiska gravidsnoret som är på gång istället för en förkylning. Får väl se vad som händer de närmsta dagarna.
Jag har mått rätt halvilla hela dagen idag, så jag tror nog att jag har blivit en vädergumma, för idag är det sämre väder igen.
Men på den positiva sidan är ju förstås alltid: vi ska få två barn till! Jag är så kär i Alfred att det är ingen hejd på det, och bara tanken på att vi ska få två till att bli lika kära i är ganska så ofattbar. Jag har nästa tillväxtultraljud på måndag, och jag hoppas verkligen att Lilly växer enligt sin kurva då och inte har halkat under den åtminstone, så jag slipper oroa mig för att det är nåt allvarligt fel på henne. Och såklart också att Flora fortsätter växa bra också. Måste tjata lite om att få några bilder då också.

Oro för för tidig förlossning

I morses tog jag äntligen tag i att fixa till bikinilinjen lite, vilket jag inte gjort sen jag kunde se den sist, och det var lite för länge sen. Jag brukar köra med hårborttagningskräm, men jag iddes inte det idag, utan drog istället lite med rakhyveln i duschen när jag ändå skulle raka mig under armarna. Det är en så bisarr situation det här med när man har så stor mage, ärligt talat. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, utan körde lite på känn och hoppades på det bästa. Fördelen är ju att jag ändå inte kan se hur det blev, så då kan det ju liksom kvitta. :) Och de flesta människor har ändå börjat jobba, så vi är inte så många på stranden längre, det är bara vi och några av mina släktingar kvar.
För övrigt har jag mått lite vagt illa idag, plus haft fler sammandragningar än jag är bekväm med. Det var dåligt väder i förmiddags (nu är det soligt igen, men väldigt blåsigt), och sist det var dåligt väder mådde jag också sämre - undrar om den här graviditeten har gjort mig till en vädergumma eller om det bara är en konstig slump. Mitt på dagen började jag få lite värk i svanken också, och eftersom jag är lättoroad nu för tiden kopplade jag ihop det med sammandragningarna och börjar oroa mig för att en för tidig förlossning är på gång. Men när jag försöker tänka rationellt så: 1) sammandragningarna gör inte ont, 2) de är inte regelbundna och 3) det värker mer eller mindre konstant i ryggen, och hade det berott på värkar hade det väl kommit och gått?
Jag såg tidigare idag att en bekant till mig i Umeå håller på att forska på för tidigt födda barn, och bl.a. sambandet mellan deras motoriska förmågor och IQ, och eftersom min gravidhjärna inte klarade av alla engelska facktermer i artikeln han länkade till så bad jag honom förklara lite i lekmanstermer för mig, vilket han så snällt gjorde. Han lugnade mig med att även om många forskningsrapporter visar på lägre IQ och diverse problem hos för tidigt födda barn har han också träffat många som utvecklas alldeles normalt och mår utmärkt, och att även om mina skulle födas för tidigt behöver det verkligen inte betyda att det blir några fel på dem. Och om jag förstod det rätt så pekade de resultat de kommit fram till än så länge på att motoriken och IQ:n hänger ihop, så att de kanske kan påverka varandra positivt om man börjar träna rätt saker tidigt. Men allt detta har nog ändå fått mig att noja mer över för tidig förlossning, och säkert ökat på att jag mår konstigt idag. Jag måste verkligen göra mitt allra bästa för att hålla kvar dem därinne tills de är fullgångna, så jag får lite mindre att oroa mig för.
Vad som i och för sig var lite roligt med det där var att om jag tolkade det rätt tyder väl utvecklad tidig motorik på hög intelligens (fast jag kan ha förstått fel också, det medicinska forskarspråket är väldigt annorlunda mot det juridiska som jag var van vid), och då stämmer nog det som Alfreds farmor brukar säga att han är lite extra intelligent, för han har alltid varit väldigt tidig motoriskt. :)

Frukost-aversioner

Jaha, nu är det dags för frukost igen. Jag har börjat må mer illa av frukost nu igen, och det är så sabla segt. Jag har inga problem med lunch och middag, men just frukost klarar jag inte av - jag vet inte vad det är i frukosten som gör att jag mår så äckligt, jag har försökt att utesluta både det ena och det andra, men inget verkar hjälpa. Först trodde jag det var juice, men det verkar vara lika illa oavsett om jag dricker det eller inte, sen har jag testat att utesluta yoghurt och olika pålägg, och jag har testat gröt istället. Idag får jag nog testa utan bröd, tror jag. Eller kanske prova knäckebröd istället.
Igår var en oändligt seg dag när jag mådde rätt kasst hela dagen och tyckte att magen bara var stor och hård och i vägen, plus att jag hade många sammandragningar. Jag undrar lite om jag kanske påverkas av lågtryck, för det var sämre väder igår, men jag vet inte, jag kanske bara hade en dålig dag. I vilket fall kändes det igår oerhört tungt att det är så långt kvar.
Jag har börjat sova sämre igen också efter en period av ganska god sömn. Det har börjat bli obekvämt att ligga i samma ställning särskilt länge, och när jag vänder mig så gör det ont i foglossningen fram i blygdbenet (de där läskiga nattliga smärtorna har åtminstone inte kommit tillbaka sen jag började med järntabletterna på morgonen istället). Så ja, det känns rätt segt att det är långt kvar.

Varannandagsbarn

Det har börjat verka som att tvillingarna är lite varannandagsbarn: varannan dag är de lugnare och varannan dag rör de sig mer. När jag tänkte tillbaka så kom jag på att Alfred under sina första månader varvade gnällig och glad varannan dag, och Christopher sa att han har för sig att även han var lugnare varannan dag i magen.
Idag mår jag för övrigt ganska illa igen, av oklar anledning. Jag har visserligen tagit järntabletterna på morgonen i några dagar, fast de senaste dagarna har jag mått bra bortsett från foglossningarna och viss halsbränna, så jag tror väl inte att det beror på dem. Segt som bara den är det i vilket fall.

Lite luddiga tankar om graviditet och adoption

Min mamma tittade nyss på min mage och fascinerades av hur väl kvinnors kroppar klarar av graviditeter och att gå tillbaka till normalläge efter dem - bara en sån sak som att huden på magen kan dra ihop sig igen. För min del har jag ju snarare undrat hur det kommer sig att vi, som ju är byggda för att föda barn - det är ju det vi är till för, om man ska vara lite krass, Lilly och Flora har ju redan inne i magen alla ägg de nånsin kommer behöva färdiga och klara - fortfarande inte hanterar det bättre. Jag har väl skrivit om det innan tror jag, men bara saker som att vi mår illa av hormonerna, får halsbränna och ont av foglossningarna, FORTFARANDE! Men så kom jag på: det kanske är naturens sätt att försöka få oss att inte föda för många barn? Visst, det finns de som föder dussinet ungar, men de är väl ändå i minoritet nu för tiden? Till och med i u-länderna föder folk färre barn numera, har jag för mig att jag läst. Det finns inte en chans att jag vill gå igenom det här en gång till. Det var ett av skälen till att jag nojade så mycket i början: om det här inte går som det ska så blir det inga syskon till Alfred, för jag orkar helt enkelt inte gå igenom eländet igen.
Igår tittade jag för första gången på ett program som heter "I'm having their baby", tror jag det var, på trean, där två amerikanska kvinnor som blivit gravida av misstag bestämt sig för att adoptera bort barnen. Den ena hade redan tre barn och var ensamstående (27 år gammal - blev gravid igen efter ett one night stand på krogen) och insåg att hon inte skulle klara av och ha råd att ta hand om ett till, men i och med att hon redan hade barn insåg hon ju också hur otroligt känslomässigt svårt det skulle bli att adoptera bort det fjärde barnet. Den andra kvinnan var 22 och hade just tagit examen och stod inför ett nytt liv med karriär och flytt och kände inte att hon var redo att bli mamma (hon hade haft sex med en kompis, första gången hon inte skyddat sig), men även hon tyckte det var svårt eftersom hon direkt knöt an till barnet efter förlossningen. Båda genomförde adoptionerna som planerat, och båda körde med öppen adoption så de lärde känna föräldrarna och fick träffa barnet även efteråt.
Jag är imponerad över att man klarar av att gå igenom en hel graviditet och förlossning och sedan kan lämna bort barnet, och tycker det är fantastiskt att de gör det eftersom det finns så många som inte kan få barn själva, men även där tänkte jag: shit, de där kan ju inte mått illa under sina graviditeter! Det enda som gör det här eländet värt är ju att få barnen i slutändan... (och ja, jag har mått skit idag igen)

Vanesaker

Jag tror jag börjat vänja mig vid magen, för nu tycker jag plötsligt inte den är så väldigt stor längre. Har för mig att jag var sån med Alfred också, att jag pendlade mellan att tycka att jag var enorm och inte alls särskilt stor.
Vad jag däremot inte vant mig vid är tydligen frukost. Vissa dagar mår jag så erbarmligt illa efter att ha ätit frukost, och idag är en sån dag. Jag trodde ett tag att det var apelsinjuice jag inte mådde bra av, så jag slutade dricka det, men sen testade jag det efter några veckor igen och det verkade inte göra nån större skillnad. Nu funderar jag på om det är yoghurt och fil som ställer till det, så jag får nog testa att utesluta det ett tag istället. Jag behöver ju få i mig kalcium dock, men jag kanske får öka på osten istället då. Överväger lite att börja äta japansk frukost istället, med onigiri (risbollar med fyllning), men det är lite meckigare att hålla på att koka ris än att bara göra en macka.

Mer illamående igen

Idag mår jag mer illa igen, så sabla segt. Det hjälper förstås inte direkt att jag ska ta antibiotikan tre gånger om dagen, minst två timmar efter mat och en timme före mat, så jag kan inte äta när jag behöver riktigt. Men kuren är över efter imorgon, så kanske att det blir bättre då.

Favoritposition

Förde över bilder från kameran till datorn, och hittade en bild från begravningen vi var på härom veckan (eller ja, fikat efteråt för att vara petig). Ryggläge på marken = min favoritposition under båda mina graviditeter. När jag ligger så brukar jag må rätt okej faktiskt. Jag minns när jag var gravid med Alfred och jobbade, under de första veckorna innan det var officiellt, att jag brukade titta lystet mot golvet under mitt skrivbord och undra om jag kunde lägga mig där utan att nån skulle fråga varför... Vågade aldrig prova dock. :)

Värme

Oj oj oj, sådär smal och snygg som jag var i morse var jag inte länge. Så fort jag ätit frukost svullnade jag upp som en ballong och såg ut som om jag var i ungefär vecka 25, och sån har jag sett ut resten av dagen. Så oerhört mycket av min tid som går åt till att längta efter att kunna gå på toaletten, det är rent sorgligt (alltså inte så att jag inte haft tillgång till toaletter, det är bara att magen är så trög igen att det inte hjälper).
Vi var på utflykt till Tullgarns Slott idag för att gå på fotovernissage - en kompis som tar fantastiska bilder av barn - och det var omkring 26 grader varmt. En underbar dag, men jag fick en föraning om att det nog kan bli jobbigt i sommar när jag blivit ännu större, för det var faktiskt riktigt jobbigt med värmen idag - och jag som älskar sommar och sol! Men jag hoppas att det blir bättre när jag är vid västkusten och kan bada mycket för att svalka mig.

Två saker idag som fått mig att tänka på att det finns många som har det mycket värre än jag i mitt nojande: 1) på DN:s förstasida idag var en familj i Örebro, vars enäggstvillingar fick tvilling-till-tvilling-transfusionssyndrom och blev extremt svårt funktionshindrade, och 2) fotograf-Malin, som led av hyperemesis gravidarum, vilket i korthet innebar att hon kräktes oavbrutet från vecka 5 till 32, då hon blev igångsatt för att slippa lida mer.
Fast samtidigt: man lever ju i sin egen värld, och även om andra har det värre så tycker jag ändå att man ibland måste få tycka lite synd om sig själv. Jag mår ju fortfarande dåligt jämfört med mig själv, även om barnen i Afrika alltid har det värre. Fast det kan ju vara bra med lite perspektiv på tillvaron ibland. Men jag önskar fortfarande att det vore imorgon vi ska på ultraljud och inte måndag om en vecka...

Vilken dag

Denna oro och så hormoner på det alltså. Även efter jag fått höra hjärtljuden i morse och borde kunnat vara lugn igen var jag ändå ett emotionellt vrak. Jag åkte hem, lade mig i soffan och satte på tv:n och slötittade. På eftermiddagen var det "Supernanny", och jag började gråta minst fyra gånger (typ när mamman släppte ägg på golvet för att visa dottern att det inte var så farligt att tappa saker, när nanny Jo pratade med mamman om hennes pappa som dött, när en son var lite ledsen osv osv), och sen var det "Världens strängaste föräldrar" och då började jag också gråta flera gånger (när tonåringarna fick läsa brev från sina föräldrar, när tonåringarna insåg att de betett sig illa, när tonåringarna kom hem till sina föräldrar igen osv osv). Gode tid. Allt detta gråtande när jag är gravid.
Det kan dessutom komma helt utan förvarning; ibland när jag ska berätta för Christopher om något jag läst som var lite fint, och jag börjar prata och orden stockar sig i halsen och ögonen fylls av tårar, utan att jag ens känt mig gråtmild när jag började prata.

Och barnmorskor! Vilken yrkeskår, vilka människor! Tänk så många nojiga mammor - som jag - de träffar dagligen, och de är konstanta klippor i stormen. Hon jag pratade med i telefon i morse som direkt sa åt mig att det är klart jag får komma in och kolla hjärtljuden så jag blir lugnare, hon jag träffade när jag kom in som inte tyckte det var konstigt alls när jag började storgråta när jag skulle försöka förklara varför jag var där, och hon jag lämnade mitt urinprov till som lugnt och sakligt förklarade varför det gjorde ont i nedre delen av magen när jag gick men inte när jag stod still (ligament).

Det vore så skönt om jag bara kunde sluta oroa mig. Men jag känner bara att inget får gå fel, för jag orkar inte gå igenom det här en gång till. Jag har mått illa i 13 veckor nu, och det kommer ständigt nya grejer (nu senast har min mage blivit sämre av Niferexen, så jag måste ringa MVC imorgon igen), så snälla snälla alla högre makter och min syster i himlen: snälla, låt det här gå bra.

Pros and cons

Jag stod och borstade tänderna och tänkte att jag skulle försöka vara lite positiv och komma på en bra grej för varje jobbig/dålig/tråkig grej med att vara gravid. Jag tänkte att det faktum att det ska komma ett - eller i vårt fall två - barn efter graviditeten inte skulle få räknas, för det var för uppenbart. Så jag började med:
1. Den ständiga kissnödigheten vs Mina bröst har blivit fasta igen efter förra graviditeten och amning
2. Sover som en kratta vs ...
hmm... fick tänka till lite där. Men så kom jag på: Jag får ta det lugnt och Christopher måste hämta saker åt mig.
3. Illamåendet vs ...
nej, jag kom inte på nåt mer. Så jag gick och frågade Christopher, som funderade lite och sa: Att folk förmodligen kommer flytta på sig på tunnelbanan så du får sitta - men jag invände att så är det ju inte alltid, men okej då.
4. Halsbrännan vs ... Christophers förslag: Att folk kommer tycka du är fin. Tja, kanske det, men för det mesta tycker jag inte att jag är fin själv, men okej då, många gillar ju gravidmagar.
5. Foglossningar vs ... Att man tappar mindre hår..?
6. Uppblåst mage (alltså inte av bebisar utan av gaser) och allt pruttande vs ... nej, jag kommer inte på nåt mer. Negativa saker kan jag fortsätta rabbla ett bra tag till, men det verkar ju tråkigt. Vad tycker du som läser, har du nåt positivt som jag kan försöka hålla med om?

Missfallet i höstas

Jag har nämnt nån gång bara lite kort att jag fick ett missfall i höstas, och tänkte att jag kanske skulle skriva några ord till om det.
När jag blev gravid med Alfred gick det så otroligt lätt: det tog bara 2-3 månader från det att jag slutade med p-piller tills jag var gravid, och sen gick allt som på räls. Visst, jag mådde illa till vecka 20 och fick sen foglossningar och halsbränna och mådde allmänt skit under hela graviditeten, men det var aldrig några komplikationer; jag hade utmärkta järnvärden hela vägen, inga småblödningar och gick väl upp ungefär 10 kg, så allt var normalt och ganska enkelt ändå, trots att jag var 37-38 år gammal.
Det var först när jag skulle föda som det inte gick riktigt som planerat. Värkarna satte igång på kvällen två dagar före utsatt datum och rullade på under natten, men på morgonen började jag blöda. Vi åkte in till BB (jag hade tre värkar på tio minuter, men de hade väl tyckt att jag skulle stannat hemma nån timme till om det inte vore för blödningen) så de kunde ha koll på mig och Alfred, och för att göra en lång (26 timmar) historia kort så var inte blödningen någon fara, men jag öppnade mig aldrig mer än 3 cm så det blev akutsnitt till slut. Och så kom Alfred ut och mådde bra och allt var frid och fröjd igen.

Så när Alfred var ett år och några månader tyckte vi att det var dags att försöka igen, eftersom det vore roligt om Alfred kunde få ett syskon. Men så hände det bara inget! Jag är en sån person som på något sätt alltid tänker på det värsta scenariot men ändå inte tror att det skulle hända mig, så även om jag med hjärnan tänkte att "jag är 40, det är väl klart att jag kanske inte kan bli gravid igen" (plus att jag dessutom tänkte att jag inte var helt säker på att jag faktiskt ville gå igenom en graviditet och småbarnstid till) så gjorde det så ont i hjärtat när jag inte blev gravid - särskilt som kompis efter kompis blev gravida med sitt andra barn (och några med sina första). Jag är dessutom väldigt tävlingsinriktad och är van att vara bra på allt jag tar mig för, och hatar att vara dålig på nånting, vad det än må vara - och min familj sa givetvis till mig att det inte är en tävling att få barn och att det inte handlar om att vara dålig om man inte blir gravid, men det hjälpte inte. Jag kände mig helt värdelös.

Men så tipsade en kompis om ägglossningstest - hon är ett år yngre än jag och ville bli gravid (första gången) - så efter några månader testade vi det. Då var vi inne i september 2012, och redan första gången jag fick utslag på testet blev jag gravid! Insåg då också att den mens-app jag använt inte stämde på min menscykel för fem öre, så då tänkte vi att det var väl inte så konstigt att det inte funkat, eftersom vi uppenbarligen försökt när jag inte ens var i närheten av ägglossning (spontansex är inte direkt en jättestor grej när man har en ettåring, kan jag meddela).
Under helgen efter jag gjort testet kände jag mig lite yrslig (vet inte om det är ett riktigt ord, men jag kallar det det när jag känner mig lite halvyr och halvillamående under graviditet), men sen efter det mådde jag bra. Det kändes inte rätt. Jag läste på diverse gravidsajter att varje graviditet är unik, man behöver minsann inte alls må likadant under alla graviditeter, MEN: jag hade faktiskt varit gravid två gånger innan och mått exakt likadant båda gångerna. Några år före Alfred blev jag nämligen gravid - med Christopher, men det var precis när vi börjat träffas, och han hade dessutom precis bestämt sig för att flytta från Malmö till Stockholm för att plugga, och vi trodde inte att vi skulle fortsätta vara tillsammans. Så det blev en abort - jag vet, det känns hemskt att berätta det på en graviditetsblogg, där jag vet att de flesta som läser har barn, och många har fått kämpa för att bli gravida, men... Jag var inte redo att bli ensamstående mamma, jag blev gravid av misstag, så en abort var det enda jag ville. Och jag ångrar det inte heller, faktiskt inte ens när det var svårt att bli gravid igen efter Alfred. Men det jag skulle komma till var hur jag mådde: jag blev ju tvungen att vänta några veckor, och då var jag yrslig konstant. Jag mådde inte direkt illa, men det var den där yrsligheten hela tiden.
När jag blev gravid med Alfred kände jag yrsligheten två dagar innan jag tog testet, så då var jag redan rätt säker på att jag var gravid, och det stämde ju. Men den här gången: nope. Inget, förutom vid ett par tillfällen första helgen.

Så gick det ett par veckor, där jag mer eller mindre hela tiden påpekade för de få som visste att det inte var säkert att det här skulle gå vägen, men samtidigt så trodde jag inte att jag skulle få missfall - det är det där som jag sa nyss: jag läser på om alla eventualiteter så jag liksom är förberedd, men jag tror inte att de ska hända mig. Så när jag en måndag i november gick på toa på jobbet och fick blod på pappret blev jag både väldigt förvånad och samtidigt inte förvånad alls. Jag berättade förstås först för Christopher, men sen skrev jag det också till en vän i Göteborg som jag pratade väldigt mycket med, och han blev mer besviken än jag, vilket jag tyckte var lite rart. Jag var ju ändå på något sätt beredd. Så jag gick till jobbet som vanligt nästa dag, men dagen efter det hade det börjat göra lite ont, så då stannade jag hemma, och då grät jag en del. Jag hade ju ändå börjat planera för ett barn till direkt efter jag testat positivt.
En sak jag tyckte var märkligt var att jag inte fick någon undersökning. Jag ringde MVC ett par gånger, men de tyckte bara att så länge jag slutade blöda och inte hade ont efteråt så behövde jag inte göra något - jag hade ju velat få det som hänt bekräftat, men jag antar att det är slöseri med vårdens resurser när det faktiskt inte var nåt större fel på mig, men det kändes väldigt konstigt. Så efter några veckor köpte jag ett graviditetstest, även om jag inte trodde att jag var gravid längre behövde jag få en bekräftelse. Och ja, jag fick såklart ett negativt resultat.

Sen var det någon månad där jag inte hade ägglossning heller - jag kissade på så många ägglossningstestpinnar att jag höll på att bli galen, men fick aldrig något utslag, och sen när mensen kom kände jag mig värdelös igen. Men så i februari blev jag ändå gravid igen, och då slog vi ju på stort med tvillingar... :) Nu är det bara det där med att jag är heeelt värdelös på att vänta, och just nu är jag inne i ett stadium där jag håller på att bli galen för att jag inte mår lika illa längre och inte känner några rörelser, så de senaste dagarna har jag varit övertygad om att nåt gått snett därinne (även om jag samtidigt inte tror på det), så jag klättrar på väggarna tills vi ska till MVC på onsdag.

Det blev visst lite mer än några ord...

Munhygien

Jag har nog aldrig haft så god munhygien som under den här graviditeten - jag klarar inte av eftersmak i munnen. Oavsett hur gott det jag ätit var så går det bara inte, jag mår svinilla av att ha kvar smaken i munnen efteråt. Tror aldrig jag borstat tänderna och skrapat tungan så ofta som under de senaste veckorna - tack och lov klarar jag tandkrämsmaken i alla fall (och ett par olika tuggummismaker samt Läkerol Salvi för när jag inte har ett badrum tillgängligt).

Men jag antar att det är rätt bra, med tanke på att man som grädde på det härliga mos av konstiga graviditetssymptom som finns även har lättare att få hål i tänderna.

Det finns två saker jag ser fram emot under graviditeten: 1) börja känna sparkar och 2) få tillbaka min libido. Sist kom den tillbaka när illamåendet släppte och den där extra litern blod man skapar som gravid började swosha runt i väl valda delar av kroppen. Annars tycker jag inte att det här är några vidare höjdarmånader alltså. 

Mvh,

Sveriges sämsta ambassadör för graviditet

Mår bättre - typ

Det verkar faktiskt som att jag äntligen mår lite mindre illa! Har inte riktigt vågat tro att det var sant, men nu har det varit flera dagar som jag mått rätt okej (med undantag för i onsdags kväll när vi kom fram sent till stugan och Alfred lekte med mormor och blev pigg som en mört/övertrött och vägrade somna före halv tolv och jag hade ont i magen och var trött och var millimeter från att kräkas - benhård vilja, djupandning och akupressurmassage satte stopp för det).

Kände mig dock yr på ett nytt sätt igår, så jag börjar bli lite orolig för järnbrist. Vid min förra graviditet hade jag jättebra järndepåer och behövde inget tillskott, men när jag var på MVC i v 9 visade det sig att de då låg på strax över minimigränsen, och när det nu dessutom visade sig vara tvillingar räknar jag med att ligga rätt risigt till. Ännu ett skäl att ringa MVC och be att få komma dit före v 20.

Och jag känner mig också fruktansvärt uppblåst. Jag ser redan nu i slutet av v 15 ut som jag gjorde sist i v 23, men det som är så störigt är att det ju inte är riktig gravidmage utan bara luft eller vad schöven det nu är. Eller tarmar som är världens segaste. Fasar lite för hur det kommer kännas när jag faktiskt har magen full med bebisar när det redan nu känns som att maten jag ätit ligger kvar ända upp i halsen...

Nu: sova! (= drömma konstigt, ligga obekvämt och bli väckt av Alfred vid kl 5, yay!)

Illamåendet värre igen

Jaha, då kan vi konstatera att dålig sömn triggar illamåendet. I natt sov Alfred som en kratta, för han är förkyld med hosta och feber, och vaknade ungefär en gång i halvtimmen så vi var tvungna att turas om att gå in till hans rum och ligga på golvet hos honom tills han somnade om - så den där lilla förbättringen av illamåendet jag kände igår kväll har vänt till det sämre igen.
Sen funkar magen sämre idag igen också, så det gör väl sitt till också, antar jag.
Jag ska väl tillägga att jag visserligen inte har det så illa som många andra: jag har bara kräkts två gånger (hittills). Med Alfred mådde jag mer eller mindre konstant illa till vecka 20, men kräktes aldrig, så när jag plötsligt var tvungen att kräkas en gång i vecka 10 den här gången blev jag väldigt förvånad, även om jag hela tiden mått snäppet sämre den här gången. Sen var det en gång till i vecka 11, men sen dess har det mest gått tillbaka till den vanliga konstanta olustkänslan där jag då och då måste trycka stenhårt på akupressurpunkterna mot illamående på handlederna för att lugna ner det.
Jag köpte Seaband i vecka 9, tror jag det var - armband med akupressurkulor som ska hjälpa både mot sjösjuka och gravidillamående - men tyckte bara de hjälpte i ett par dagar. Däremot att ibland massera/trycka hårt på de där punkterna brukar kunna hjälpa när det är smått akut.
Har också testat Postafen-tabletter, men de hjälpte också bara de första två gångerna. Ingefära i alla dess former (te, färsk, torkad, Ginger Ale): helt verkningslöst. Citron: funkar inte heller. Småäta: som sagt funkar inte det heller. Jag ger upp nu.