Utan pappa i 11 dagar

Gaaaah! Christopher har just åkt ifrån oss för 11 dagar hemma i Stockholm!

Nu kommer jag vara kvar i Kärra med alla barnen och min mamma, så jag är ju inte ensam med alla ungarna, men det känns ändå lite läskigt. Mamma har ju superhand med barnen, men jag kan ju inte kräva vad som helst av henne på nätterna och sådär. Fast när jag tänker efter så gör hon redan så mycket för mig på dagarna att jag har haft det rätt lugnt och skönt hittills, så det går säkert jättebra.
Men vi kommer sakna Christopher, och vi får se hur många framsteg hos tjejerna han kommer missa på den tiden...
Han ska förutom att jobba med vanligt jobb även fota ett bröllop nu på lördag och gå på en kompis bröllop nästa lördag. Jag var också bjuden, men vi har ingen som kunde vara barnvakt förutom mamma, och hon orkar inte vara ensam med alla tre barnen, så jag fick skippa att gå. Bortsett från att det förstås är tråkigt att missa ett bröllop, vilket ju alltid brukar vara roligt, är det extra tråkigt för att den ena kirurgen på mitt och tvillingarnas kejsarsnitt också ska gå (hon känner bruden) och dessutom ska åka med i vår bil dit (bröllopet är nånstans utanför Norrtälje, så det är en och en halv timmes resa dit). Det hade varit roligt att träffa henne igen! Men det får vi väl lösa på nåt sätt nån annan gång. Och Christopher får visa henne bilder på tjejerna - han har redan hotat med det via Facebook, och hon har sagt att det är okej. ;) Så eftersom han är upptagen två helger i rad blir det hela elva dagar han är ifrån oss, och det är ju egentligen lite för länge. Och eftersom jag har hjälp av mamma här stannar vi här - plus att det rent allmänt är skönt att vara här vid kusten (trots att vädret plötsligt är totalskit). Men det får väl gå på något sätt, hur tråkigt det än är. Vi älskar dig och saknar dig redan, Christopher!

Bikini och snittärr

Alfred simtränar järnet - härom dagen lärde han sig simma mellan mina ben, med ansiktet helt under vattnet!

Jag köpte ju en ny bikini i Helsingør, och jag älskar den! Så fina färger! Jag brukar visserligen undvika bygel-bh till bikini av bekvämlighetsskäl, men nu var det bara den modellen det fanns, så det fick gå, och den är rätt bekväm ändå. och trosorna är rätt låga, så man ser mina ärr, men det gör inget, tycker jag. De är väl nästan nåt att vara stolt över, eller?

Här är de (fotade i annan bikini dock). Alfreds är det som är lite ljusare - överst till vänster på bilden och nederst till höger, ärren går lite som ett evighetstecken.

Och Flora, hon går och går.

Kejsarsnittssorg

Har vi egentligen pratat om det här med kejsarsnitt?
Alla mina tre barn har ju förlösts med kejsarsnitt; Alfred med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig tillräckligt och han blev stressad inne i magen, och Flora och Lilly med planerat snitt eftersom båda låg på tvären.
Jag har aldrig varit förlossningsrädd (alltså mer än att jag varit medveten om att det skulle göra svinont och det verkar ju läskigt), och aldrig ens funderat på kejsarsnitt innan Alfred, även om jag läst på om akutsnitt ifall det skulle komma att krävas - vilket jag aldrig trodde det skulle göra. Mamma hade ju fött tre barn utan större komplikationer än att jag fick tryckas in några gånger eftersom det visat sig att mamma var allergisk mot tråden de sydde ett enda litet stygn med efter min storasysters förlossning, så när jag skulle födas sa hon till barnmorskan att hon under inga omständigheter fick sys med sån där tråd. Så de blev så nervösa att de tryckte in mig varje gång jag var på väg ut, så att mamma skulle hinna töjas ut, och till slut svimmade mamma av pärsen, men sprack, det gjorde hon inte. Och det sägs ju att man ska brås på sin mamma med sånt där - fast eftersom jag mådde dåligt genom hela Alfred-graviditeten borde jag kanske börjat ana oråd om den där ärftlighetsfaktorn, eftersom mamma i hela mitt vuxna liv tjatat om hur f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t det var att vara gravid, och hon "skulle kunna jobba med att vara gravid"...
Anyway: jag ville definitivt föda Alfred vaginalt. Men när närmare 26 timmar med värkar gått och jag inte öppnat mig mer än 3 centimeter och Alfreds hjärtljud gick ner vid varje värk kändes snittet som en befrielse. Och jag mådde inte alls särskilt dåligt efter snittet, jag kunde resa mig och gå på toa efter några timmar och jag hade väldigt lite ont efteråt. Men. Jag kände mig som en värdelös föderska. När jag var på återbesöket på MVC efter 12 veckor eller vad det var började jag gråta när min barnmorska frågade mig hur jag kände om förlossningen.
Jag har ju läst och hört vänner och bekanta berätta om hur oerhört imponerade männen blivit vid förlossningen av deras barn för att de fått se vilken enorm styrka deras kvinnor visat, och kvinnorna har berättat hur de fått plocka fram en urkraft de inte visste att de hade, och vilken enorm upplevelse det varit att föda fram sitt barn. Och vad gjorde jag? Jag grät, gav upp och fick skäras upp och mitt barn lyftes lätt och bekvämt ut ur mig. Inte direkt nån urkraft Christopher fick se från mig.
Så när jag fick veta att jag väntade tvillingar andra gången började jag ganska snart tänka på förlossningen, och insåg att det var ganska stor risk att jag inte skulle få föda vaginalt den här gången heller, eftersom min första förlossning såg ut som den gjorde och för att man alltid är lite extra försiktig när det är tvillingar. Och när vecka 32 passerat och båda låg på tvären och jag var på förbesök på Huddinge sjukhus fick jag ge upp det lilla hopp jag fortfarande hade om en vaginal förlossning, när jag fick veta att även om värkarna skulle sätta igång före det planerade snittet skulle jag räkna med att det då skulle behöva bli akutsnitt eftersom de låg så illa till inne i magen. Och läkaren sa till mig att jag skulle vara glad om värkarna inte satte igång före, för att försöka föda tvillingar på fel håll är inget man ska önska sig.
Så jag försökte se fördelarna; det hade börjat pratas en hel del om förlossningsskador i underlivet, så det var jag förstås glad att jag skulle slippa, och jag hade ju mått bra efter det första snittet, så jag var inte särskilt orolig även fast ett kejsarsnitt är en stor bukoperation, och jag fick veta vilken dag jag skulle få våra barn (om inte värkarna satte igång tidigare då) och kunde planera barnvakt för Alfred och veta precis hur länge till jag skulle behöva stå ut med halsbrännan, foglossningarna och megamagen. Plus att alla mina barn skulle födas på ungefär samma sätt, vilket faktiskt på ett sätt känns rätt bra för när det är dags att berätta för dem om sånt (Alfred brukar titta på mitt "streck" på magen och veta att han kom ut där). Men det gnagde att jag aldrig skulle få föda naturligt, och det gör det fortfarande.
Och jag är inte ensam om det här. En kompis berättade i våras om sin andra förlossning - den första slutade med akutsnitt - där hon verkligen ville föda vaginalt, och trots att hon sprack på det allra värsta sättet och har tvingats opereras för det i efterhand, och att dotterns skalp sprack (!) av sugklockan är hon ändå glad att hon fick föda vaginalt. Och i tvillinggruppen var det en som härom dagen skrev att hon kände sig snuvad på en vaginal förlossning då tvilling 1 fötts vaginalt och den andra tvingades komma ut genom snitt efter 45 minuters misslyckade vändningsförsök. Och så vidare.
Jag vet inte vad det beror på att vi känner så här - kan det vara duktig-flicka-syndrom eller press från andra som haft lyckade förlossningar? Jag är förstås oerhört lycklig att jag lever nu och födde barn på 2000-talet - hade jag försökt föda Alfred för några hundra år sedan är det ju inte säkert att varken han eller jag hade överlevt till tvillingförlossningen, där med största sannolikhet minst någon av oss annars skulle strukit med. Men ändå hade jag velat ligga där svettig med blod mellan benen och en sambo med sönderkramad hand. Men det kommer jag aldrig få göra, för några fler barn ska det inte bli. Och även om jag skulle vilja få fler är jag snart 42, plus att om jag inte minns fel tror jag att jag har läst att om man redan snittats två gånger brukar man inte få föda vaginalt, så om jag skulle få för mig att försöka totalt ruinera vår ekonomi med ett fjärde barn för att få fläka sönder mitt underliv, så skulle det inte vara värt det. Jag får helt enkelt leva med den lilla egenpåhittade sorg det är att inte ha kunnat föda vaginalt.

Film om planerat snitt

En tjej i den där mammagruppen som en bekant dragit ihop ska föda med planerat snitt på torsdag, och i vår facebookgrupp skrev en annan mamma att hon tittat på en film om planerat snitt på Södersjukhusets hemsida innan sitt kejsarsnitt. Jag blev lite nyfiken och satte på den nu - den var lite för lång för mitt trötta huvud ikväll, så jag hoppar lite, men kom in i en scen där den blivande mamman får en liten kopp med två Alvedon innan snittet. Det fick ju jag också såklart, men det hade jag glömt - och när jag ser det nu tycker jag det var lite gulligt på nåt sätt: "Vi ska strax skära upp din mage, så här, ta två Alvedon, då känns det nog bättre." :)

Tydligen ska man kunna gå själv till operationssalen, men det slapp jag - vet inte om det var för att jag var tvillinggravid eller om man helt enkelt inte gör så på Huddinge. Och på SöS sätter de tydligen inte kanyler i händerna förrän i operationssalen, det verkar ju lite onödigt tidskrävande där - det fick jag i förberedelsesalen.

Kom också ihåg att de tiltade operationsbordet när jag låg på det, för att undvika trycket på stora kroppspulsådern. Det var ju däremot väldigt effektivt - minns när jag låg på tillväxtultraljud och höll på att svimma för att jag låg platt på rygg. Ser inte ut som att de gör det i filmen, så det kanske mest är för tvillinggravida.

Men shit, i filmen får man faktiskt se (inte i närbild) när de tar ut barnet! Jag som är så nyfiken övervägde ju att försöka se speglingen av vad de gjorde i operationslampan, vilket jag läst att man kunde göra men uppmanades undvika, fast det syntes inte i min sal, plus att jag var lite skärrad vid det laget. Men nu såg jag vad de gjorde när det kändes som att de bökade runt på mig: nån hänger på magen och trycker medan läkaren sticker in armen och drar ut bebisen. Kul att se, tycker jag! Men kanske läskigt om man är lite kräsmagad.

Men den där brickan med smörgås, dricka och en flagga som jag läst om att man ska få fick jag minsann inte efter något av mina snitt... Taskigt. Men jag tror i och för sig inte att jag brytt mig så mycket om en flagga när jag precis fått nya bebisar ändå.

PS: Här kan den som vill läsa min förlossningshistoria.

Avdelningen konstiga kroppen

Idag har jag haft på mig ett par shorts från UniQlo, som är så sabla snygga, men en aning tighta över magen, eftersom magen fortfarande är ett par centimeter större än förut. Och det är väl en sak att det blir lite obekvämt när kläder sitter åt, men det är inte bara det: min mage är fortfarande öm sen kejsarsnittet! Är inte det konstigt? Det gör inte ont inne i magen, utan det är utanpå huden som jag fortfarande känner av ibland att det är ömt. Fyra och en halv månader senare. Jag tycker det är mycket märkligt. Det är inte bara runt själva snittet där de skurit av nerver och grejer, utan högre upp, mellan ärret och naveln. Är det nån mer som blivit snittad som känner igen det här?

Så nu när vi kommit hem efter att ha varit och sagt hej till en popstjärnekompis som ska spela på Landet vid Telefonplan ikväll och sen ätit middag på Svenska Hamburgerköket så åkte mysbyxorna på igen, sorgligt nog.

Här hittade jag en bild på shortsen från när de var nya, köpta i Paris i september 2011.

Jag verkar dessutom ha åkt på underlivssvamp efter antibiotikakuren mot bihåleinflammationen - jag var ju färdig med kuren för en vecka sen, tror jag det var, men igår kväll började det svida så att jag fick gå och köpa Canesten idag, så jag hoppas det går över snart.

Nu blir det barnfamiljsnöje här: Melodifestivalfinal! Om jag orkar vara Pop-Sara igen sen så blir det konsert på Landet efteråt.

2013 - andra halvan

I juli fyllde mamma 70, så jag hade en anledning att piffa till mig lite - vilket jag väldigt sällan orkade göra efter jag slutade jobba... Illamående, nojor och oro, foglossningar, halsbränna och trötthet i kombination med att i stort sett bara umgås med familjen gjorde väl inte direkt underverk för min förmåga att hålla mig sminkad och snygg. Som tur var passade en av mina favoritklänningar fortfarande, och rosenbusken utanför dörren i stugan och den fina gula färgen på huset blev lite extra accessoarer på den här bilden. Plus världens sötaste son då. :)

Lite senare i juli åkte vi till Christophers föräldrars hus i södra Frankrike. Det var ohyggligt varmt för ett preggo (runt 35 grader för det mesta), så vi var oerhört tacksamma att den snälla grannen gärna lät oss använda hennes pool.

Och Alfred fortsatte bada när vi kom hem till Sverige också fast det inte var lika varmt i vattnet där, vilket jag är väldigt glad över eftersom jag älskar att bada!

I augusti konfirmerade sig min systerdotter/guddotter Stella, och i hennes trädgård efter ceremonin hoppade Alfred på en boll medan hans lite större boll till mamma höll koll...

När vi kom hem till Stockholm igen var jag med på en webb-tv-inspelning med Louise Hallin, producerad av Hannah Widell och Amanda Schulman, där vi fick svar på frågor om barn och föräldraskap.

I september degade jag och magen mest i soffan (det är Alfreds akutsnitt-ärr som syns).

Ett par dagar innan förlossningen tog vi en familjebild med mega-magen.

Den 22 oktober var det äntligen dags! Planerat snitt eftersom båda låg på tvären. Så oerhört skönt att bli av med magen, var ungefär det enda jag kunde tänka på innan, men känslan sen av att vi just fått två barn till var ju ganska obeskrivlig! Så nu blir det förstås en orgie i bebisbilder.

Lilly

Flora

Storebror Alfred träffar sina småsystrar för första gången på BB. Oerhört stolt!

Risig mamma med alla sina tre barn

Två små isbjörnar på golvet i väntan på att få komma ut och åka i vagnen. Vanligaste kommentaren från folk på stan (oftast lite äldre damer): "Nämen! Det är ju två!!"

Inte helt förtjusta i babygymmet än...

Julfina barn

Där är ni!
*Jag ber om ursäkt för alla konstiga radbrytningar - Blogger gillar inte när jag lägger in bilder och försöker skriva under dem. Det här var det bästa jag fick till...

Om amning

Jag fick en kommentar om amning från Sofie (det är så roligt när ni kommenterar! Tveka inte att skriva om det jag skriver får er att vilja säga något!). Jag är så oerhört tacksam att amningen alltid funkat bra för mig, både med Alfred och tvillingarna. Visst, det är lite krångligt ibland med mjölkstockningskänningar på mig och magknip på barnen, och dubbelamningen är ju som jag skrivit förut lite jobbig, men på det hela taget går det fantastiskt bra och barnen växer bra (Alfred gick upp 500 g/vecka ett tag i början - det vanliga är tydligen nånstans runt 200 g, vilket också är ungefär vad tjejerna går upp - så där var ju amningen helt galet effektiv, han fick ingen ersättning alls). Det verkar ju tyvärr som att alltför många mammor som har problem med amningen känner väldigt mycket press på sig från vårdpersonal (och andra) om att det bara måste funka, vilket ofta bara gör allting värre. Men kanske att det håller på att vända, för en kompis till oss som födde barn dagen före Flora och Lilly kom till världen, peppades så mycket av personalen att ge sin dotter ersättning när hon var gul i början att dottern sen inte ville ta bröstet. Sen tycker jag väl inte att det är bra om det går så långt åt andra hållet heller kanske...
Det blir ju mycket amning med tvillingar, som igår när det kändes som att jag satt hela kvällen med än den ena, än den andra vid bröstet hela tiden (de gillar inte riktigt att ammas samtidigt längre, de verkar tycka att det är för trångt - plus att jag ju tycker det är lite jobbigt också att sitta så fast), men jag gillar att amma, så det är ju tur. Jag är visserligen inte en av dem som lyriskt pratar om den enorma samhörigheten eller vad det är de säger, men jag gillar att se när tjejerna är nöjda och äter lugnt, och nu har de börjat hålla mig antingen i handen eller i min tröja och ibland titta mig i ögonen, så då blir det ju extra mysigt. Amning lär också vara bra för immunförsvaret, och det kan de ju behöva, mina små kejsarsnittsbarn. Å andra sidan blev jag ammad mindre än mina systrar, för mamma blev sjuk efter några månader (tre, tror jag det var), och jag har mycket bättre immunförsvar än båda mina systrar. Får väl hoppas att jag kan föra det vidare till mina barn oavsett.
På tal om kejsarsnittsbarn: igår tittade Alfred på mitt ärr ("strecket"), och jag sa att först kom han ut där (akutsnitt), sen Flora och sen Lilly (vet inte riktigt när han ska få lära sig att barn egentligen ska komma ut genom snippan?), och han upprepade det, och fortsatte sen med "pappa kom ut där". Jag försökte förklara att pappa kom ut från farmor och mamma från mormor, för farmor är pappas mamma och mormor är mammas mamma, men nähädå, den gick han inte på. Han envisades med att pappa kom ut ur mitt streck, tills han ändrade sig och sa att pappa kom ut ur Alfreds mage. Sedär.

Är med i ett Louise Hallin-avsnitt till

Hittade just att jag är med i ett avsnitt till av Fråga Louise Hallin, här där jag frågar om snitt vs vaginal förlossning.
Sen kom jag på att man kan embedda videon med min stora fråga, så jag kör den igen!


Min jättemage alltså... och här var det två månader kvar.

Ärret

I lördags kväll lossnade äntligen de sista tejpbitarna från mitt ärr! Helt galet att de suttit kvar i fyra och en halv veckor. Men vad som däremot sitter kvar som berget fortfarande är den där lilla trådöglan som jag nämnt förut. I höger ända av ärret stack det ut en trådbit som föll av efter en vecka eller så, och i vänster ända sitter det en ögla som en barnmorska sa vid utskrivningen att jag skulle vänta på att den ramlar bort av sig själv, men den gör ju aldrig det! Jag brukar dra lite försiktigt i den nästan varje dag, men den sitter som berget. Dels verkar den sitta fast i en liten skorpa, men det ser ut som att den sitter fast djupare än så också. Jag har inte tagit bort några stygn, för det var såna som skulle lösas upp inne i kroppen, men den här verkar alltså inte vilja lösas upp där den sitter fast. Det börjar bli lite störigt faktiskt.

Det här med att inte bära

När man fött med kejsarsnitt så säger de åt en att man inte får bära tyngre än sitt barn den första månaden, minst. Notera att barn här ska tolkas i singularis. Så jag frågade på BB om de väl ändå menade två barn när man nu fått tvillingar, men nope. Jag får egentligen inte bära båda mina bebisar samtidigt.
Men alltså... det går ju inte. Jag har nästan inte varit ensam med dem än, bara några stunder, eftersom Christopher är hemma och mamma var här till i torsdags, men der har ändå varit flera gånger då jag behövt lyfta dem båda två samtidigt (och ibland bara för att jag velat), men eftersom det inte har gjort ont så har det faktiskt fått vara okej. Men jag har åtminstone varit duktig och inte lyft Alfred, och han har varit jätteduktig och gått med på att jag inte kan.
Inatt googlade jag hur länge andra ätit smärtstillande efter snitt, och läste att det varierar från ungefär två dagar till tre veckor, så jag började fundera på om jag äter tabletter i onödan, eftersom jag knappt haft ont sen de första dagarna, så inatt bestämde jag mig för att byta till en Alvedon var 8:e timme istället för var 6:e, och när det gått åtta timmar och jag inte hade ont struntade jag i att ta nästa, och än så länge går det bra. Huden ovanför snittet är lite öm, och jag vet inte om det är det som brukar räknas som efter snitt-smärta? Själva såret gör inte ont, men å andra sidan är ju nerverna avskurna där - jag hade lite dålig känsel i Alfred-ärret ända fram till nya snittet, så det kanske inte är där det ska göra ont. Vad säger ni som läser som snittats, var är det man ska ha ont egentligen?

Förlossningen

Nu har jag för första gången sen vi kom hem öppnat datorn (och inte bara mobilen), och dessutom ligger tvillingarna och sover tillsammans i vagninsatsen på golvet i vardagsrummet - Alfred låg i stort sett aldrig och sov för sig själv när han var pytteliten, så jag är helt fascinerad över att ha båda händerna fria, nu när jag har tvillingar dessutom! Sen vet jag i och för sig av erfarenhet från Alfred och en del kompisars barn att de första två veckorna (när pappan oftast är hemma) brukar allt vara så lugnt och stilla, och det är först när pappan börjar jobba igen som skrikandet och krånglandet börjar, så vi får väl se om lugnet håller i sig. Min mamma är en stark anhängare av åsikten att andra barnet alltid är lättare och lugnare, men om samma gäller när man får andra och tredje på en gång har jag ingen aning om, så det blir också att vänta och se. Ibland verkar de ju faktiskt bli lugna av att ligga bredvid varann, så det verkar ju bra.
Jag tänkte att jag kanske skulle försöka sammanfatta förlossningen och BB-tiden lite kort (som om jag kan skriva kortfattat...) nu när jag har en liten stund för mig själv - Alfred och Christopher är iväg på en stor lekplats, och mamma har fixat bäddning och städat undan lite.
Vi börjar med förlossningen, så får vi se hur långt jag hinner.
Jag var ju orolig att jag skulle bli nervös innan operationen, men det blev jag faktiskt inte. Vi åkte in, jag fick en säng i en sal vid tiotiden med de andra som också skulle snittas samma dag, med skärmar runt om, fick byta om till den väldigt osmickrande men ack så sköna sjukhusskjortan, fick infarter i båda handryggarna, fick ett sockerdropp i den ena, och sen satt/halvlåg vi där och väntade. Vid tjugo i elva rullades mamman före mig i kö iväg, men jag minns inte vad klockan var när barnmorskan kom och hämtade mig för att sätta urinkatetern - vilket var ett tecken på att det inte var så långt kvar till min tur. Jag haltade iväg med henne med världens mest ovärda foglossning, och fick katetern. När jag kom tillbaka till sängen kändes det omedelbart som att jag höll på att kissa på mig. Jag fick lite smått panik och visste inte om det var rätt eller fel, om jag skulle hålla emot eller släppa efter - jag fick en kateter när Alfred föddes också, men då var jag ju mitt uppe i värkar och hade liksom värre saker att tänka på. Jag provade att släppa efter lite, men då kändes det som att det läckte, och allt var oerhört obehagligt faktiskt. Barnmorskan kom och kollade och sa att den satt som den skulle, men att det nog läckte lite, så jag fick en binda. Men under den knappa timme eller vad det var som jag fick fortsätta vänta var den där sabla katetern allt jag kunde tänka på. Ingen hit alltså.
Sen fick Christopher en blå overall av nåt slag och så rullades jag ner mot operationssalen nånstans runt halv ett. Jag hade ju läst att det skulle vara så mycket personal med eftersom jag skulle föda tvillingar, men jag tyckte nog inte att det kändes som så många fler än när Alfred föddes. Men det var två narkosläkare, två barnmorskor, två operatörer (kirurger), en sjuksköterska och säkert några fler som jag glömt. Den ena narkosläkaren, ena barnmorskan och ena operatören hade vi träffat innan, så det kändes skönt. Narkosläkaren Mirjam stod när hon var klar med att lägga spinalbedövningen hela tiden vid mitt huvud och pratade med mig, och däruppe behövde hon inte ha munskydd, så hon kändes som en väldigt skön och välbehövlig länk till både verkligheten och allt som hände. För när jag väl låg där på bordet och kände mina ben domna bort mer och mer så började allt kännas obehagligt. Det är svårt att beskriva varför, men då blev jag nog lite rädd. Det hade varit så mycket prat om att mitt blodtryck kunde falla så jag kunde må illa, jag låg där med båda armarna utsträckta åt varsitt håll, jag kunde inte känna min underkropp, någon skulle strax börja skära i mig, ett helt nytt liv skulle börja (ja, eller fem då kanske; mitt, Christophers, Alfreds och båda tvillingarnas).
Den där operationslampan som skulle kunna spegla vad som hände var förresten riktad så den inte speglade ett enda dugg, men det gjorde inget, det var tillräckligt läskigt ändå, faktiskt.
Alla i personalen sa sina namn och operatören sa tiden (12.51) och så började operationen. Mirjam, sköterskan och barnmorskan Helen som vi "kände" stod och pratade med oss, och efter en stund frågade jag Mirjam vad som hände, hur långt de kommit, och efter en liten stund sa hon "Nu har de fått ut ett ben!". Och klockan 13.02 var plötsligt första bebisen ute! Det tog någon sekund kanske (= en evighet) och sen hörde jag ett litet ynkligt skrik, och min hals tjocknade till och tårarna började rinna.
Operatören hade inte kunnat lova att hon skulle veta om det var ettan eller tvåan som kom ut först, för min konstiga bild av att bebisarna hade hur mycket plats som helst och låg i nån sorts ring runt min mage var ju förstås långt från verkligheten - på riktigt låg de ju helt hopmosade därinne och när en kirurg stack in en hand genom det lilla snittet och kände en fot kunde hon ju inte veta vems det var.
Men när de lyfte fram det lilla lilla ynkliga knytet som var nästan vitblått av kladdigt fosterfett och med blont hår som drog lite åt det röda hållet i ljuset därinne tyckte jag nog att det såg ut som en Flora Bella eftersom min syster som andranamnet Bella kommer från hade lite röda inslag i sitt blonda hår. (Vi fick bekräftat av vikten sen också att det faktiskt var ettan som kom ut först.)
Hon fick ligga på mitt bröst i två minuter ungefär tills hon började bli kall (det var svårt att komma åt att röra vid henne eftersom mina armar var fast i diverse nålar och sladdar), och 13.05 var tvåan ute och fick komma till mig istället i ett par minuter innan barnmorskorna och Christopher gick iväg med dem för navelsträngsklippning, apgar-test och K-vitaminspruta. Kvar låg jag med känslor som inte ens går att beskriva. Jag hade precis fått två barn till, jag kände hur de bökade och slet i min mage (det gjorde såklart inte ont, men det kändes att de höll på), min högra axel hade börjat värka, min mun var torr... och jag hade just fått två barn till. Två barn till.

Lite bilder

Har inte riktigt ork att skriva så mycket än, men här kommer i alla fall lite bilder! Vi är kvar på BB tills imorgon, tänker vi, för jag har fortfarande ganska ont i magen (tarmarna sparkar mer än bebisarna gjorde...), och det är skönt om vi vet att amningen funkar ordentligt innan vi åker hem.

Förberedd inför snittet

Stolt pappa som får hålla båda flickorna medan jag blir hopsydd och fixad

Massa fötter

Flora och Lilly

Vana att vara nära varann

Mycket stolt storebror Alfred!

Om inskrivningen på sjukhuset

Shit, jag är helt slut idag. Inatt vaknade jag en gång i kvarten (true story) för att jag behövde vända på mig för att det gjorde ont nånstans. Alfred hade en lite bättre natt, där han inte vaknade hela tiden, plus att Christopher tog honom de gånger han vaknade, så jag hade ju rent teoretiskt kunnat sova bättre, men istället fick jag min sämsta natt typ någonsin. Det är ju vanligt att man sover dåligt när det närmar sig förlossning, och det är ju så oerhört korkat uppstyrt: de sista nätterna man har chans att få sova får man inte sova.
Och idag blev det dåligt med vila, eftersom vi var på Huddinge för inskrivning, där vi skulle få träffa barnmorska, narkosläkare och kirurg (eller operatör, som de kallade det), och kirurgen visade sig vara den superpeppiga Victoria som vi träffade när vi var på specialistmödravården när tvillingarna rört sig för lite. Vi blir deras tredje operation imorgon, så vi behöver inte komma in förrän halv tio, vilket ju är en väldigt human och trevlig tid, och så kan vi anta att operationen blir nånstans runt lunch, beroende på hur de två före går.
När vi kom in till barnmorskan först så tittade hon på min mage och sa att den var fin, och inte så stor att man automatiskt behöver anta att det är tvillingar därinne - och jag har nog faktiskt tänkt det på sistone, att det inte blev som mina värsta farhågor efter mina tidiga bildgooglingar på tvillingmagar, och det är jag ju tacksam över. Och att jag inte fått några bristningar tackar jag mamma för. :)
Nåväl, inskrivningen: det blev lång väntan (inkl. lunchpaus) mellan besöken, så vi var där i 3,5 timmar ungefär. De tre olika jag träffade (barnmorskan Helen, narkosläkaren Mirjam och operatören Victoria då) gjorde lite undersökningar: blodtryck (lägre än förra veckan: 120/70), tog lite blod, lyssnade på hjärta och lungor, kollade mitt svalg, lyssnade på hjärtljud och lite såna där grejer, ställde frågor om allergier, sjukdomar och mediciner etc, och allt var bra. Och så fick vi en massa information om vad som kommer hända imorgon, och det mesta av det känner jag ju igen eftersom det blev akutsnitt med ryggmärgsbedövning sist, så det ska väl gå bra det med. Det är mest bara det där med att det kan hända att barnen får svårare att komma igång med andningen efter planerat snitt, och är det så kommer jag inte få upp dem på bröstet direkt, vilket ju vore väldigt tråkigt. Jag vill ju att de ska må bra och att jag ska få ha dem hos mig så fort det bara går.
Och så fick vi veta det väldigt överraskande att ibland tar man ut tvåan före ettan! Jag frågade nämligen hur man gör för att få ut tvåan, om man liksom trycker ner henne utifrån eller om kirurgen får sticka in en arm för att dra ut henne, och då sa de att ibland tar man ut tvåan först - men jag fattade aldrig riktigt hur det går till, men så kan det vara. Så jag bad dem att hålla koll åt oss vem som låg var i magen, om de liksom byter plats så att tvåan blir etta ut och tvärtom, för det är ju kul att veta med tanke på hur sprattliga de var inne i magen och hur de är sen. Och så fick vi veta att de kollar både på fosterhinnor och placentor så att de kan mer eller mindre säkert bekräfta att de är tvåäggs som vi fått veta hittills.
Så nu ikväll är det bara att ta det lugnt, och sen får jag inte äta något efter midnatt och inte dricka något efter klockan 6. Blir jag för hungrig får vi komma in tidigare, sa de, så att jag kan få dropp, men jag ska nog klara mig till halv tio utan problem tror jag.
Kan inte fatta att det äntligen är dags!! Fortfarande känns det som prio ett att få mindre mage, konstigt nog, men det beror mycket på att det är så oerhört abstrakt att vi ska få två barn till. Men det lär ju sjunka in imorgon. :)

Tankar inför det planerade kejsarsnittet

Jag har börjat fundera på hur nervös jag kommer vara innan snittet. Förra gången minns jag inte att jag hann bli rädd alls - jag ville inte bli snittad från början, eftersom det ska vara bättre med vaginal förlossning för barnet, men när det väl var dags var jag så utmattad att jag ju bara ville få ut Alfred, så jag har inget minne av någon nervositet för min egen skull. Men å andra sidan tror jag inte att jag någonsin vid det laget hört någon kalla ett kejsarsnitt för "en stor bukoperation", vilket jag nu för tiden hört och läst otaliga gånger. Jag tror att jag nog tänkte mest att de gör ett snitt, lyfter ut barnet och moderkakan och grejerna och sen syr ihop, och det är väl inte så mycket med det. Sen är jag ett fan av Grey's Anatomy och Cityakuten, så det jag tänker mig som en "stor bukoperation" är mer att man lyfter ut alla tarmar och flyttar runt och stoppar blödningar och grejer under narkos, så jag hoppas att jag kan fortsätta leva i min egen lilla tro att ett kejsarsnitt med ryggmärgsbedövning väl inte är en så stor grej ändå. Det har ju hittills mest varit för tvillingarnas skull jag inte riktigt gillar tanken på kejsarsnitt, inte för min egen. Men nu ska jag ju ändå läggas in för en operation utan att ha fått värkar innan (antagligen), vilket ju känns lite smått onaturligt när det gäller en förlossning.
I morse kom jag plötsligt på att det kanske finns en risk att kirurgen råkar skära i ettan också när hen ska lägga snittet, och att jag inte vet om sånt händer på riktigt. Jag har ju redan ett snittärr, och har läst att man normalt lägger ett andra snitt i samma ärr, och då finns det ju liksom inte så mycket utrymme för att anpassa var man skär nånstans, och om då ettan ligger och trycker mot - finns det inte då en risk att hon blir skadad? Så jag googlade, och johodå, på Familjelivs forum (som jag i och för sig undviker så gott det går, för där får man ju bara veta en massa hemskheter) var det en hel bunt som råkat ut för det. Det verkade dock som att alla klarat sig med små ärr och utan allvarliga skador, men ändå.
Det hade varit så skönt om jag hade fått välja kirurg, för sist gick ju allt så bra, och jag hade knappt ens ont efteråt. Men dels ska vi ju inte ens föda på samma sjukhus den här gången (sist på BB Stockholm/Danderyd, nu på Karolinska Huddinge), och dels hade jag inte fått välja ändå, jag frågade faktiskt min barnmorska. Plus att man ju aldrig kan veta om han skulle råka ha en dålig dag just när jag ska opereras... Vet inte heller om det är skillnad när man tar ut tvillingar, om själva operationen räknas som större då och om det gör mer ont efteråt. Men äh. De ska ut, och de kommer bli tvungna att komma ut genom kejsarsnitt, så det är inget mer med det. Det är bara att köra. Men jag förstår verkligen inte dem som frivilligt väljer att snittas.

Alfred har koll

Vi har en liten blivande storebror med koll här hemma. Vi berättar lite olika saker om Flora och Lilly då och då, och vi märker att han går och tänker på det, för plötsligt säger han saker som "Lilly och Tlora bajsa sen" (han har lite svårt att uttala Flora än så länge), eller så tar han tag i ett finger med hela andra handen och säger att de kommer hålla hårt så. Och det senaste är att han tittar på mitt kejsarsnittärr från hans förlossning och säger "Strecket - dela där, med kniven". Och pekar på magen och säger "Kommer snart".
Så just nu verkar han väldigt pepp på att få träffa sina småsystrar, och det ska bli så spännande att se vad han tycker när de faktiskt kommit ut!

Saker jag längtar efter nu

Småsaker jag längtar efter att kunna göra nu:

- dricka apelsinjuice utan att må illa

- ligga på mage

- vända mig från ena sidan till andra i sängen utan att behöva baxa med mig drygt 15 kg mage

- *varning för äcklig detalj* inte bajsa svart pga järntabletter längre

- äta en normal portion mat utan att känna mig uppblåst i timmar efteråt

- resa mig upp utan smärta lite varstans 

- springa fort med Alfred, vilket är hans favoritsysselsättning (nu får jag bara sitta och titta på)

- nå fram med armarna till köksbänken så jag kan göra saker där utan att få ont i ryggen

- gå en promenad utan att få ont överallt från revbenen till låren
- helt enkelt bli lite rörlig igen

Jag vet ju att snittet kan vara lite jobbigt efteråt, men sist hade jag så lite ont av det att jag har gott hopp. Oavsett vilket blir det ju som jag brukar säga åtminstone något annat än det som är nu, som jag är så in i bängen trött på.

Försöker förresten hitta lite amningskläder på nätet nu, vilket är lättare sagt än gjort, åtminstone om man inte är stenrik. Helst ska det ju dessutom vara kläder som det går att få ut båda brösten ur samtidigt, och det är lite svårt att avgöra om det går utan att prova.

Så olika man kan vara

Just ja: i förlossningsinformationen på sjukhusets hemsida, på sidan om kejsarsnitt, apropå att de hänger upp ett skydd nedanför brösten så att man inte ser vad som händer, stod det att man inte ska titta upp i taklampan, för där kan det som händer bakom skynket reflekteras. Man kan tydligen be dem göra skynket till ett litet tält så det täcker taklampan för att inte riskera att se nåt läskigt. Men min första tanke var: "Jag ska titta i taklampan!"
Jag är inte särskilt äckelmagad och är dessutom väldigt nyfiken, och jag skulle jättegärna vilja se vad de håller på med. Visst, de kommer skära i min mage, men äh, jag vill ju se hur de får ut barnen!

Lite tankar om kejsarsnitt

Nu är det ju helt klart att det kommer bli kejsarsnitt även om jag kommer igång naturligt innan det planerade snittet, eftersom ultraljudet i tisdags visade att ettan ligger i säte. Eller ja, det kanske finns en liten chans att hon vänder sig, men hon har legat på tvären i stort sett genom hela graviditeten, så jag tror inte att det kommer hända.
På ett sätt känns det lite skönt att veta, plus att eftersom Alfred föddes med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig ordentligt, så har jag ärligt talat tvivlat lite på min egen förmåga att föda barn. Jag har tänkt att även om värkarna skulle sätta igång och barnen skulle ligga rätt så kanske min kropp ändå skulle vara för dålig på att föda för att de skulle komma ut oskadda, och kanske riskera syrebrist eller nåt annat hemskt.
Men alldeles oavsett så känner jag mig dålig nu. Jag har förstås fått höra att man aldrig vet varför en förlossning går som den går, eller varför barn lägger sig i säte och sånt, men det känns som att det är mitt fel, det är ju i min kropp de ligger. Och jag kan inte ge mina barn den bästa sortens förlossning. Och jag kan inte ens göra det som ska vara det mest naturliga för en kvinna: föda barn.
Sen är jag självklart tacksam att jag lever i en tid och i ett land där man kan göra kejsarsnitt - hade det varit en annan tid eller en annan plats antar jag att både tvillingarnas och mitt liv hade riskerats annars. Men det hade på något sätt känts bra om jag kunnat genomföra åtminstone en förlossning naturligt, fast det såklart: med tvillingar var ju chansen lite mindre för det redan från början. Så nu kommer jag liksom fuska fram tre barn.
Fast bara Flora och Lilly kommer ut och mår bra - Alfred mår ju alldeles utmärkt fast han snittades ut - så får jag väl försöka se det positiva istället: jag slipper spricka där nere... eller nåt. Jag återhämtade mig väldigt fort efter förra snittet och hade aldrig särskilt ont av det, så jag hoppas att det går lika bra den här gången.