Okej, jag är inte den enda som är rädd för magsjuka: min son är tio gånger värre. Igår när jag skulle hämta honom på fritids fick jag veta av en av fritidsledarna att det var flera barn som fått gå hem pga magsjuka och Alfred hade blivit rädd och ledsen och saknat mig. Så nu har han pratat om magsjuka typ oavbrutet sen han kom hem (vilket i och för sig är ett nästan välkommet avbrott i det evinnerliga Pokémon-pratet han kört senaste veckorna... men han har trott att han ska bli magsjuk varje morgon sen sist också, så rätt less på det nu) – tydligen tyckte han det var så fruktansvärt obehagligt när han var sjuk att han är livrädd för att bli det igen, så han har knappt vågat äta, och han ville gå och lägga sig vid 18-tiden både igår och idag. Och igår kväll vaknade han vid tio och skakade av rädsla, så Christopher fick ligga hos honom och titta på film på paddan i två timmar... och sen vaknade han typ tusen gånger inatt och frågade om hans panna var varm.
När vi förklarar för honom att det är väldigt liten risk att han blivit smittad blir han lättad i några minuter, och sen börjar det om. Vet knappt om man ska skratta eller gråta, och det blev väldigt tröttsamt i längden. De här "lilla tonåren" kan visst medföra att man blir väldigt rädd och känslig också, och det har ju slagit till med full kraft på vår lille kille.
Men ikväll gjorde det å andra sidan att Lilly fick egentid med mig för första gången vid läggdags, för Flora var också trött och ledsen och sa att hon hade ont i magen, men vi tror att det beror på att hon åt för mycket godis (hoppas jag i alla fall). Så Lilly och jag spelade memory, och hon var jätteduktig och skrattade hela tiden. :)
Just ja, tjejerna var äntligen på 4-årskontrollerna på BVC i veckan, efter att jag ringt och frågat när de skulle bli kallade egentligen, 4 år och 2,5 månader gamla... Jag var med Lilly i onsdags och Christopher med Flora i torsdags, och Lilly briljerade! Hon tyckte allt var superroligt, och pratade oavbrutet med sköterskan och skrattade och hoppade och klarade alla grejer, även det där hon skulle se vilken sak i en bild som inte passade in, som många tydligen tycker är svårt (Flora hade svårt med den), och sköterskan (och jag) tyckte hon var så rolig!
Flora hade också klarat sig bra dagen efter, men varit tyst och allvarlig och gjort allt metodiskt och korrekt - och hörseltestet hade gått bra, fast hon hörde lite dåligt ett tag efter öroninflammationerna i julas. Minns inte exakta siffror, men Lilly är ungefär 4 cm längre och väger ca 3 kg mer, tror jag det var.
Själv var jag hos optikern igår och kollade min syn igen, efter att jag skaffade bil/dator/tv-glasögon för två år sen, och den var bara marginellt sämre, men vi bestämde ändå att jag ska testa linser ibland. Jag vill inte ha glasögon på mig jämt, och jag behöver det inte heller de dagar jag jobbar hemma till exempel, men när jag är ute och gör saker kan det kanske vara skönt ibland. Så nästa vecka kommer de till optikern och så får jag gå och lära mig använda dem.
Och så har vi varit duktiga och bara lagat vegetarisk mat hela veckan! Jag tycker det är svårt med inspiration för vegetariskt, men jag googlade fram några bra recept och så blev det bara så den här veckan, och nu har jag fått en massa tips på Facebook och googlat mer (jag köpte två veg-kokböcker förra året, men det var så sabla komplicerade recept, så de hjälpte inte) så nu kanske vi kommer igång bättre.
Visar inlägg med etikett Oro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Oro. Visa alla inlägg
lördag 13 januari 2018
måndag 10 juli 2017
Bröllopsproblem
Som om jag inte var nog stressad över bröllopet, som det nu bara är 3,5 veckor kvar till: idag bestämde sig min best man (eller man of honour, som det tydligen heter när en brud har en manlig tärna) för att han inte kan komma. :(
Hans fru blev nämligen gravid med deras tredje barn efter att jag bad honom vara det för över ett år sen, och för tre veckor sen föddes barnet. Nu när de sitter i verkligheten med tre barn har de efter mycket funderande kommit fram till att ingen av dem kan komma (de bor i Stockholm). Sån otroligt sugig tajming.
Jag har redan bett en annan vän ta över (vilket han gärna gör) och vi har gjort om bordsplaceringen, men jag har mått skit hela dagen ändå. Även om vi kan lösa det praktiska ska jag ändå gifta mig utan en av mina bästa vänner som jag planerat för att ha med, och rent allmänt hatar jag när jag inte kan planera för allt.
Vi har dessutom toastmasterproblem, också pga barnvaktsissues och avstånd, och jag har inte fått svar från kocken på en massa frågor, så alldeles för mycket hänger i luften fortfarande.
Att jag mått så dåligt idag gör mig också lite orolig för att jag inte kommer kunna släppa kontrollen på själva bröllopsdagen och njuta av dagen, men jag får väl jobba på det fram tills dess.
Men skit är det idag.
tisdag 13 juni 2017
På väg till bröllop i Italien
Jag ska alldeles strax åka till Italien till min syster Johannas bröllop, tillsammans med mamma. Och lämna Christopher, Alfred, Flora och Lilly hemma. Och jag har sån ångest! Det är ju fånigt, för jag vet att barnen kommer klara sig alldeles utmärkt med pappa i några dagar (fyra och en halv), men jag tycker verkligen verkligen inte om att lämna dem för att flyga iväg till ett annat land, långt ut på vischan, där det är hopplöst svårt att ta sig hem ifrån tidigare om utifall att, plus att jag får för mig att planet kommer krascha (fast jag normalt inte är flygrädd) så jag kommer dö från mina barn. Alternativt att vi dör i vår hyrbil i den galna italienska trafiken.
Jag chattade kort med en annan förskolemamma igår, som varit i England i några dagar för ett tag sen, och hon kände precis som jag: att man helt ologiskt hade föredragit om vi flugit hela familjen tillsammans så vi åtminstone dör tillsammans...
Anyway, nu hinner jag inte ens skriva mer, så jag får noja vidare för mig själv. Eller sluta noja, det vore ju bättre. Kanske rent av njuta lite av egentid i 30-gradig värme i några dagar? Kan man göra så?
Jag chattade kort med en annan förskolemamma igår, som varit i England i några dagar för ett tag sen, och hon kände precis som jag: att man helt ologiskt hade föredragit om vi flugit hela familjen tillsammans så vi åtminstone dör tillsammans...
Anyway, nu hinner jag inte ens skriva mer, så jag får noja vidare för mig själv. Eller sluta noja, det vore ju bättre. Kanske rent av njuta lite av egentid i 30-gradig värme i några dagar? Kan man göra så?
tisdag 29 november 2016
Självbevarelsedrift och utforskarlust
Barnen har varit snoriga alla tre i några dagar nu, och igår började Christopher känna sig förkyld och nu tror jag det är min tur: halsen känns raspig och mina leder känns lite klena. Fast å andra sidan är det ungefär som jag alltid mår nu för tiden av sömnbrist, så man vet aldrig, vi får se.
Efter förskolan idag åkte jag och alla tre barnen på två små ärenden: först till banken för att fråga hur vi ska byta in de en- och femkronor vi har i Alfreds sparbössa, och fick veta att banken inte längre hanterar mynt (öh..?) och sen till en leksaksaffär med tanken att Alfred skulle få titta på julklappar till tjejerna, fast vi hittade inget bra. Men alla barnen var superduktiga och kom (nästan direkt) när jag ropade på dem när de gick åt olika håll i leksaksaffären och lade tillbaka saker när jag bad dem och bråkade inget. Så det går framåt, så småningom kanske vi kan gå ut och göra saker utan att det är jobbigt alls? Kanske?
Eller så är det bara min självbevarelsedrift igen. Jag insåg härom kvällen att jag nästan varje dag när jag lagar middag (varannan dag, Christopher lagar varannan) tror att middagen kommer gå bra; att barnen kommer äta åtminstone något och att de kanske sitter kvar vid bordet under måltiden, och varje kväll blir jag irriterad över att minst ett barn (oftast Alfred) direkt gnäller om att "jag gillar inte det!" oavsett vad det är och att Alfred och Flora sticker från bordet alldeles för tidigt. Och i söndags var vi på IKEA för att äta korv till lunch och bara köpa ett par smågrejer och jag tänkte att det kommer inte bli så jobbigt, så jag planerade in fler ärenden efteråt, men innan vi ens var klara på IKEA var jag helt slut och sur så det fanns inte en chans att vi orkade något mer efteråt.
Just ja, i helgen var Flora en sån retsticka! Jag vet inte vad det var med henne, men hon retades med både Alfred och Lilly typ heeela tiden - hon tog deras saker, hon slogs och höll på. Jag hoppas verkligen att det går över fort, jag blir tokig när barnen retas med varann, så det behöver verkligen inte eskalera.
En häftig sak i söndags dock var när jag lade tjejerna och Lilly upptäckte en grej. Hon låg på min arm och klappade lite på min arm. Så kände jag att hon började pilla på min armbåge - jag låg med armen utsträckt, så armbågen var liksom skrumpen. Hon frågade vad det var, så jag sa att det var min armbåge och att den inte är skrynklig när man böjer armen. Så satte hon sig upp, drog upp pyjamasärmen och kände på sin egen armbåge, både böjd och utsträckt, och sen drog hon upp ena byxbenet och kände på sitt knä, och sen likadant på andra. :) Jag tyckte det var så coolt att hon utforskade och dessutom kopplade ihop att armbågarna och knäna funkar ungefär likadant!
Och på tal om knän upptäckte jag härom dagen att mitt högra knä är svullet på utsidan, men det gör inte det minsta ont. Eftersom jag är smått nojig efter att jag var med mamma på samtal om vår släkts onkogenetiska utredning i onsdags då de sa att de ska kolla oss för en gen som heter CDKA2 som kan öka risken för både malignt melanom och bukspottskörtelcancer (som är i det närmaste helt obotlig, alltid), så gillade jag inte riktigt att ha en knöl/böld på knät. Men ibland är ju sociala medier så sabla bra: jag lade ut en bild på Facebook och frågade om nån hade en teori, och fick svar från flera kompisar, varav en är träningsfantast och två är läkare, och alla gissade på slemsäcksinflammation, som är rätt så ofarligt och kan gå över av sig självt. Alltid nåt.
Efter förskolan idag åkte jag och alla tre barnen på två små ärenden: först till banken för att fråga hur vi ska byta in de en- och femkronor vi har i Alfreds sparbössa, och fick veta att banken inte längre hanterar mynt (öh..?) och sen till en leksaksaffär med tanken att Alfred skulle få titta på julklappar till tjejerna, fast vi hittade inget bra. Men alla barnen var superduktiga och kom (nästan direkt) när jag ropade på dem när de gick åt olika håll i leksaksaffären och lade tillbaka saker när jag bad dem och bråkade inget. Så det går framåt, så småningom kanske vi kan gå ut och göra saker utan att det är jobbigt alls? Kanske?
Eller så är det bara min självbevarelsedrift igen. Jag insåg härom kvällen att jag nästan varje dag när jag lagar middag (varannan dag, Christopher lagar varannan) tror att middagen kommer gå bra; att barnen kommer äta åtminstone något och att de kanske sitter kvar vid bordet under måltiden, och varje kväll blir jag irriterad över att minst ett barn (oftast Alfred) direkt gnäller om att "jag gillar inte det!" oavsett vad det är och att Alfred och Flora sticker från bordet alldeles för tidigt. Och i söndags var vi på IKEA för att äta korv till lunch och bara köpa ett par smågrejer och jag tänkte att det kommer inte bli så jobbigt, så jag planerade in fler ärenden efteråt, men innan vi ens var klara på IKEA var jag helt slut och sur så det fanns inte en chans att vi orkade något mer efteråt.
Just ja, i helgen var Flora en sån retsticka! Jag vet inte vad det var med henne, men hon retades med både Alfred och Lilly typ heeela tiden - hon tog deras saker, hon slogs och höll på. Jag hoppas verkligen att det går över fort, jag blir tokig när barnen retas med varann, så det behöver verkligen inte eskalera.
En häftig sak i söndags dock var när jag lade tjejerna och Lilly upptäckte en grej. Hon låg på min arm och klappade lite på min arm. Så kände jag att hon började pilla på min armbåge - jag låg med armen utsträckt, så armbågen var liksom skrumpen. Hon frågade vad det var, så jag sa att det var min armbåge och att den inte är skrynklig när man böjer armen. Så satte hon sig upp, drog upp pyjamasärmen och kände på sin egen armbåge, både böjd och utsträckt, och sen drog hon upp ena byxbenet och kände på sitt knä, och sen likadant på andra. :) Jag tyckte det var så coolt att hon utforskade och dessutom kopplade ihop att armbågarna och knäna funkar ungefär likadant!
Och på tal om knän upptäckte jag härom dagen att mitt högra knä är svullet på utsidan, men det gör inte det minsta ont. Eftersom jag är smått nojig efter att jag var med mamma på samtal om vår släkts onkogenetiska utredning i onsdags då de sa att de ska kolla oss för en gen som heter CDKA2 som kan öka risken för både malignt melanom och bukspottskörtelcancer (som är i det närmaste helt obotlig, alltid), så gillade jag inte riktigt att ha en knöl/böld på knät. Men ibland är ju sociala medier så sabla bra: jag lade ut en bild på Facebook och frågade om nån hade en teori, och fick svar från flera kompisar, varav en är träningsfantast och två är läkare, och alla gissade på slemsäcksinflammation, som är rätt så ofarligt och kan gå över av sig självt. Alltid nåt.
tisdag 22 november 2016
Doktorer av olika slag
Alltså, jag klarar inte av den här årstiden sen jag fick barn. Jag har sån magsjukeångest hela tiden! I förra veckan stod det på anslagstavlan på förskolan att de hade den onämnbara sjukan i huset, så jag gick och oroade mig till fredagen då jag frågade en fröken och fick veta att det varit på de båda andra våningarna men inte på våran, så då blev jag lite lugnare. Nu har jag gått och räknat timmarna sen leklandet i lördags och väntat på att det ska gå 48 timmar och att faran ska vara över (vilket var för en timme sen, så jag hoppas att det stämmer det där med max 48 timmars inkubationstid), men i morse stod det på anslagstavlan att ett barn blivit dåligt hemma inatt - vilket ju innebär att det inte borde vara nån fara eftersom det skedde hemma, men det hindrar ju inte min stressmage från att börja värka direkt. Och nu sitter Christopher på ett tåg till Stockholm igen och kommer inte hem igen förrän imorgon natt, så nu är jag ännu oroligare eftersom jag är ensam med barnen. Och det är fortfarande typ 3-4 månader kvar på säsongen. Suck.
På tal om min mage börjar det bli dags att gå till en läkare och kolla upp den. Så länge jag kan minnas har jag haft problem med hård mage, och i många år nu har jag använt olika produkter mot det: Inolaxol, Sunwic, katrinplommon, psylliumfrön och Laktulos. Jag började med Laktulos när jag var gravid med tvillingarna, och det funkar bra för det mesta, men inte alltid, så i somras började jag med Inolaxol igen, men det gjorde att jag mådde vagt illa större delen av tiden vilket var asjobbigt. Så förra helgen gick jag till Apoteket, eftersom de gör reklam för att de har koll på magar, och fick rådet att köra med Laktulos istället. Men jag tänker att jag nog borde prata med en läkare också någon gång och inte bara självmedicinera. Ska bara ta mig för att ringa och boka en tid.
Idag var vi hos tandläkaren med Flora och Lilly - tidigare har de bara varit hos tandsköterska, men idag fick de träffa en riktig tandläkare. Det var en supertrevlig man som lyckades charma båda tjejerna till att skratta och öppna munnarna, vilket Flora sagt innan att hon absolut inte skulle, så det var en hit. Bortsett från att när Alfred fyllt 3 och fick en kallelse till Folktandvården fick han komma på en särskild festlig dag med ballonger och gratis tandborstar och presenter, och det såg jag på Instagram att en annan tvillingmamma från Landskrona fick göra i helgen, men vi fick bara komma på en vanlig dag och tjejerna fick inget annat än varsin liten figur från leksakslådan. Lite tråkigt.
Och imorgon ska jag följa med mamma till Lunds sjukhus där de gjort en ärftlighetsundersökning på vår släkt efter att mamma haft både malignt melanom-fläckar och livmodercancer, så det känns ju lagom läskigt. Men man får väl se det positiva i att om det är något vi ska oroa oss för får vi förhoppningsvis kontroller för det...
Så det är mycket nu. På den ljusa sidan av livet är i alla fall att även om jag för tillfället tycker att det är ganska jobbigt med tre barn i olika trotsfaser så får jag så oerhört mycket kärlek från dem nu! Glädjetjuten och attackkramarna och pussarna jag fick när jag överraskade med att komma hem tidigare från konferensen förra veckan var vidunderligt ljuvliga, och vissa morgnar när barnen vaknar sprider sig stora leenden över deras ansikten när de vaknar och ser mig, och jag får ofta spontana pussar av dem alla tre och Alfred säger att han älskar mig och att jag är den bästa mamman han vet. Underbara ungar! <3 <3 <3
På tal om min mage börjar det bli dags att gå till en läkare och kolla upp den. Så länge jag kan minnas har jag haft problem med hård mage, och i många år nu har jag använt olika produkter mot det: Inolaxol, Sunwic, katrinplommon, psylliumfrön och Laktulos. Jag började med Laktulos när jag var gravid med tvillingarna, och det funkar bra för det mesta, men inte alltid, så i somras började jag med Inolaxol igen, men det gjorde att jag mådde vagt illa större delen av tiden vilket var asjobbigt. Så förra helgen gick jag till Apoteket, eftersom de gör reklam för att de har koll på magar, och fick rådet att köra med Laktulos istället. Men jag tänker att jag nog borde prata med en läkare också någon gång och inte bara självmedicinera. Ska bara ta mig för att ringa och boka en tid.
Idag var vi hos tandläkaren med Flora och Lilly - tidigare har de bara varit hos tandsköterska, men idag fick de träffa en riktig tandläkare. Det var en supertrevlig man som lyckades charma båda tjejerna till att skratta och öppna munnarna, vilket Flora sagt innan att hon absolut inte skulle, så det var en hit. Bortsett från att när Alfred fyllt 3 och fick en kallelse till Folktandvården fick han komma på en särskild festlig dag med ballonger och gratis tandborstar och presenter, och det såg jag på Instagram att en annan tvillingmamma från Landskrona fick göra i helgen, men vi fick bara komma på en vanlig dag och tjejerna fick inget annat än varsin liten figur från leksakslådan. Lite tråkigt.
Och imorgon ska jag följa med mamma till Lunds sjukhus där de gjort en ärftlighetsundersökning på vår släkt efter att mamma haft både malignt melanom-fläckar och livmodercancer, så det känns ju lagom läskigt. Men man får väl se det positiva i att om det är något vi ska oroa oss för får vi förhoppningsvis kontroller för det...
Så det är mycket nu. På den ljusa sidan av livet är i alla fall att även om jag för tillfället tycker att det är ganska jobbigt med tre barn i olika trotsfaser så får jag så oerhört mycket kärlek från dem nu! Glädjetjuten och attackkramarna och pussarna jag fick när jag överraskade med att komma hem tidigare från konferensen förra veckan var vidunderligt ljuvliga, och vissa morgnar när barnen vaknar sprider sig stora leenden över deras ansikten när de vaknar och ser mig, och jag får ofta spontana pussar av dem alla tre och Alfred säger att han älskar mig och att jag är den bästa mamman han vet. Underbara ungar! <3 <3 <3
tisdag 25 oktober 2016
Katastrofberedskap nästan halva året
Den här tiden på året - vilket egentligen innebär ungefär fem månader om året (oktober till och med vabruari) sen våra barn började på förskola - är jag och min kropp i ständig katastrofberedskap för magsjuka hos barnen. Minsta knyst om ont i magen eller minsta lilla ljud på nätterna som inte låter som vanligt och mina öron är på helspänn och stresshormonerna rusar och ger mig ständig magkatarr. Jag har alltid varit rädd för magsjuka, men sen den gången för knappt två år sen då alla tre barnen och Christopher fick det under samma vecka och jag var den som fick ta nattvaken med alla barnen och ta hand om allt och alla, är jag helt hysteriskt nojig för att det ska hända igen, för det var så fruktansvärt jobbigt. Så sen dess: så fort hösten kommer och statusar i sociala medier börjar dyka upp om barn som spyr (vaaaaaarför envisas folk med att berätta om det i sociala medier, vaaarför?!) så ligger paniken ständigt på lur.
Jag fattar ju att det vore för mitt eget bästa att chilla och bara vänta och se och ta det jobbiga om/när det kommer, men jag funkar tyvärr inte så. Jag kom på inatt att jag ska ringa min svåger Victor som är psykolog och fråga om han har några knep för hur jag ska kunna lugna ner mig, men innan jag hann det ringde de från Alfreds avdelning på förskolan i förmiddags. Han hade ont i magen och var ledsen, och hade hulkat när de ställde fram maten (men inte spytt), så Christopher fick åka och hämta honom.
Så mitt stresspåslag tjongade på med full kraft direkt, och jag gjorde mig beredd med spypåsar, klorinspray och gummihandskar nära till hands och tog emot en blek liten hängig pojke som ville titta på tv. Så jag lade ut ett tvättbart överkast i soffan och satte mig på helspänn med honom, men efter ungefär två minuter sa han att magen var lite bättre och att han ville ha något att äta. En halvtimme och två mackor senare var han hur pigg som helst och ville ha popcorn, och en halvtimme efter det dansade han i soffan och stängde sen självmant av tv:n och ville ut och spela fotboll. Wohoo!! Jag har ingen aning om vad det var med honom tidigare på dagen, men det verkar ju ha varit falskt alarm - det var ingen annan som varit sjuk på förskolan heller, så oddsen var ju ändå rätt goda - och han har mått tippentoppen resten av dagen. Men jag räknar med att jag kommer ha svårt att sova inatt för jag kommer lyssna ännu mer efter konstiga ljud från alla tre, och imorgon måste jag ringa Victor, för jag orkar inte med det här.
Jag fattar ju att det vore för mitt eget bästa att chilla och bara vänta och se och ta det jobbiga om/när det kommer, men jag funkar tyvärr inte så. Jag kom på inatt att jag ska ringa min svåger Victor som är psykolog och fråga om han har några knep för hur jag ska kunna lugna ner mig, men innan jag hann det ringde de från Alfreds avdelning på förskolan i förmiddags. Han hade ont i magen och var ledsen, och hade hulkat när de ställde fram maten (men inte spytt), så Christopher fick åka och hämta honom.
Så mitt stresspåslag tjongade på med full kraft direkt, och jag gjorde mig beredd med spypåsar, klorinspray och gummihandskar nära till hands och tog emot en blek liten hängig pojke som ville titta på tv. Så jag lade ut ett tvättbart överkast i soffan och satte mig på helspänn med honom, men efter ungefär två minuter sa han att magen var lite bättre och att han ville ha något att äta. En halvtimme och två mackor senare var han hur pigg som helst och ville ha popcorn, och en halvtimme efter det dansade han i soffan och stängde sen självmant av tv:n och ville ut och spela fotboll. Wohoo!! Jag har ingen aning om vad det var med honom tidigare på dagen, men det verkar ju ha varit falskt alarm - det var ingen annan som varit sjuk på förskolan heller, så oddsen var ju ändå rätt goda - och han har mått tippentoppen resten av dagen. Men jag räknar med att jag kommer ha svårt att sova inatt för jag kommer lyssna ännu mer efter konstiga ljud från alla tre, och imorgon måste jag ringa Victor, för jag orkar inte med det här.
onsdag 25 november 2015
Hörsel och nojor
Christopher har gått på bio ikväll, så jag är ensam med tre sovande barn. Jag satt och tittade på "Grey's Anatomy" på Play och hörde plötsligt att Lilly storgrät, så jag rusade upp och hon hade redan hunnit in i vårt sovrum för att leta efter mig. Christopher brukar alltid höra när någon vaknar och gråter före jag gör det när vi sitter och tittar på tv, så han har uppenbarligen bättre hörsel än jag. Förutom i sömnen på nätterna, då vaknar jag av absolut ingenting. Och det här fick jag äntligen en förklaring till i senaste avsnittet av Barnvagnspromenader (avsnitt 43), där Louise Hallin berättade att under tiden man ammar så gör amningshormonerna att man har bättre hörsel och lukt och mer stresspåslag för att ständigt vara beredd att rädda sitt barn. Nu är jag inte superammande längre, men jag ammar ju varje morgon fortfarande och måste ju därför fortfarande ha amningshormoner i kroppen (vilket märks på mina klena leder, jag får ju fortfarande ont av ingenting). Jag tycker det är rätt häftigt hur naturen ordnar det för oss! Visst vet jag att mammor normalt sett vaknar av en fallande fjäder, så länge fjädern liksom sitter på barnen, men att det faktiskt rent fysiskt fungerar så, det hade jag inte riktigt koll på.
Annars är faktiskt sömnen rätt hyfsad nu, jämfört med tidigare. När barnen inte är sjuka så sover oftast åtminstone någon av dem hela natten fram till tidig morgon nu - men det är ju nästan alltid någon av dem som vaknar och kommer in, och när barn 2 vaknar brukar det sluta med att någon av oss får lägga sig inne i deras säng med barn 2 och 3, för att den är lägre och ger mindre risk att någon ramlar ur och slår sig.
Och på tal om sjukor så börjar jag bli helt nojig för alla konstiga åkommor nu. Dels är det ju springmasken som jag inte vet om den tänker komma tillbaka (vi ska ta dos två av medicinen nästa helg, men informationen om när maskar kläckta ur eventuella kvarvarande ägg blir könsmogna och börjar lägga nya ägg är extremt knapphändig på nätet - när jag läste om löss så stod det precis tider, vilket gjorde att vi kunde känna oss trygga med att ta dos två och att det sen skulle vara över, men när jag läser om springmask hittar jag bara en massa stackare som får det om och om igen), dels höstblåsorna som går på förskolan och dels den vidriga förhatliga magsjukesäsongen som folk envisas med att skriva om på Facebook jämt. Vaaaarför kan inte folk hålla tyst om det äckliga?! Varför tror de att andra vill läsa om det?! Så när Flora sa "aj aj magen" när jag lade tjejerna fick jag nästan panik, men försökte lugna mig med att hon är lite för liten för att identifiera magont så (det ska komma i fyraårsåldern, tydligen) och hoppas på att det inte är något.
Jag önskar att vi åtminstone kan få vara friska (förutom lite snor och hosta som Alfred och Lilly har) i några dagar framöver, för på fredag ska vi åka till Kärra och fira "för-jul" i helgen med min gravida syster Johanna och hennes Victor, min systerdotter Stella och mormor. På vägen tar vi Ullared för att köpa lite julklappar till barnen. Så alla illasinnade bakterier och virus, snälla håll er borta från oss!
Annars är faktiskt sömnen rätt hyfsad nu, jämfört med tidigare. När barnen inte är sjuka så sover oftast åtminstone någon av dem hela natten fram till tidig morgon nu - men det är ju nästan alltid någon av dem som vaknar och kommer in, och när barn 2 vaknar brukar det sluta med att någon av oss får lägga sig inne i deras säng med barn 2 och 3, för att den är lägre och ger mindre risk att någon ramlar ur och slår sig.
Och på tal om sjukor så börjar jag bli helt nojig för alla konstiga åkommor nu. Dels är det ju springmasken som jag inte vet om den tänker komma tillbaka (vi ska ta dos två av medicinen nästa helg, men informationen om när maskar kläckta ur eventuella kvarvarande ägg blir könsmogna och börjar lägga nya ägg är extremt knapphändig på nätet - när jag läste om löss så stod det precis tider, vilket gjorde att vi kunde känna oss trygga med att ta dos två och att det sen skulle vara över, men när jag läser om springmask hittar jag bara en massa stackare som får det om och om igen), dels höstblåsorna som går på förskolan och dels den vidriga förhatliga magsjukesäsongen som folk envisas med att skriva om på Facebook jämt. Vaaaarför kan inte folk hålla tyst om det äckliga?! Varför tror de att andra vill läsa om det?! Så när Flora sa "aj aj magen" när jag lade tjejerna fick jag nästan panik, men försökte lugna mig med att hon är lite för liten för att identifiera magont så (det ska komma i fyraårsåldern, tydligen) och hoppas på att det inte är något.
Jag önskar att vi åtminstone kan få vara friska (förutom lite snor och hosta som Alfred och Lilly har) i några dagar framöver, för på fredag ska vi åka till Kärra och fira "för-jul" i helgen med min gravida syster Johanna och hennes Victor, min systerdotter Stella och mormor. På vägen tar vi Ullared för att köpa lite julklappar till barnen. Så alla illasinnade bakterier och virus, snälla håll er borta från oss!
fredag 23 oktober 2015
Kusin!
Igår blev det äntligen officiellt: Alfred, Flora och Lilly ska få en ny kusin! :)
Min syster Johanna är gravid, och jag har vetat det sedan dagen hon kissade på graviditetstestet i augusti, men det var först igår hon gjorde KUB-ultraljud (i vecka 13) och vågade börja tro på att hon och hennes sambo Victor faktiskt ska få ett friskt barn - hon har varit ännu nojigare än jag och varit i stort sett säker på att hon skulle få missfall, för hon hade fått för sig att hon inte kunde bli gravid alls (av inga skäl alls annat än att nån spådam hade sett nervös ut när hon av någon dum anledning frågade om hon skulle få barn snart). Men nu är hon i alla fall förbi värsta missfallsrisken och allt såg toppen ut på ultraljudet, så nu hoppas vi bara att allt går som det ska, och i så fall så ska mitt lilla syskonbarn komma i slutet av april.
Jag tycker det är superroligt att typ återuppleva en graviditet utan att behöva må dåligt själv, och Johanna som aldrig varit intresserad av barn alls förrän hon nu träffat rätt kille har frågat mig om praktiskt taget allt, högt och lågt, om symptom, illamående, mat, trötthet, oro, ultraljudsbilder och allt vad det nu har varit, så jag kallar mig hennes personliga graviditetsproduktionsledare. ;)
Det enda tråkiga är att de bor i Stockholm, och där bor ju inte vi längre, men jag får väl åka upp och hälsa på dem då och då när bebisen har kommit helt enkelt.
Det var förresten en kompis som kommenterade när hon outade ultraljudsbilden på Facebook att det väl var tur att det bara var en bebis, och Johanna svarade att det hade varit praktiskt att få två på en gång, och mina tvillingar är ju så gulliga. Det där verkar vara en ganska vanlig uppfattning att det är så "praktiskt" att få två på en gång, och det är ju ungefär precis exakt vad det inte är. Så jag kunde inte låta bli att kommentera att "Jaaa, det har baaaara varit roligt och gulligt att ha två (tre) på en gång. Bara." Jag tror att hon kommer bli nog så chockad av arbetsmängden av att bara ha ett barn, om jag känner henne rätt. :) Jag hade faktiskt väntat mig att hon skulle välja bort barn helt, men jag är glad att hon inte gjorde det. Så hur som helst: superroligt!
Min syster Johanna är gravid, och jag har vetat det sedan dagen hon kissade på graviditetstestet i augusti, men det var först igår hon gjorde KUB-ultraljud (i vecka 13) och vågade börja tro på att hon och hennes sambo Victor faktiskt ska få ett friskt barn - hon har varit ännu nojigare än jag och varit i stort sett säker på att hon skulle få missfall, för hon hade fått för sig att hon inte kunde bli gravid alls (av inga skäl alls annat än att nån spådam hade sett nervös ut när hon av någon dum anledning frågade om hon skulle få barn snart). Men nu är hon i alla fall förbi värsta missfallsrisken och allt såg toppen ut på ultraljudet, så nu hoppas vi bara att allt går som det ska, och i så fall så ska mitt lilla syskonbarn komma i slutet av april.
Det enda tråkiga är att de bor i Stockholm, och där bor ju inte vi längre, men jag får väl åka upp och hälsa på dem då och då när bebisen har kommit helt enkelt.
Det var förresten en kompis som kommenterade när hon outade ultraljudsbilden på Facebook att det väl var tur att det bara var en bebis, och Johanna svarade att det hade varit praktiskt att få två på en gång, och mina tvillingar är ju så gulliga. Det där verkar vara en ganska vanlig uppfattning att det är så "praktiskt" att få två på en gång, och det är ju ungefär precis exakt vad det inte är. Så jag kunde inte låta bli att kommentera att "Jaaa, det har baaaara varit roligt och gulligt att ha två (tre) på en gång. Bara." Jag tror att hon kommer bli nog så chockad av arbetsmängden av att bara ha ett barn, om jag känner henne rätt. :) Jag hade faktiskt väntat mig att hon skulle välja bort barn helt, men jag är glad att hon inte gjorde det. Så hur som helst: superroligt!
söndag 31 maj 2015
Upptäcktsfärd i Landskrona
Jag har ju glömt att berätta hur det gått med sovandet! Vi fick ju sängen vi beställt till barnen första kvällen i huset; två 90-sängar (resårbottnar) med en 180-madrass, utan ben, och vi provade att lägga tjejerna där, och Alfred i vårt rum för senare inlyftning. Och det gick så bra! Jag minns inte exakt vad klockan var när första tjejen vaknade, men jag är rätt säker på att det var efter 6, och nästa kom in vid 7, och sen sov alla till 9! Och ungefär samma andra natten. Det verkar ju vara en hit det här (ta i trä).
Idag gav vi oss ut på upptäcktsfärd i stan. Men innan dess lekte barnen förstås, och bråkade om leksaker. När Lilly inte fick ta dockvagnen från Flora satte hon sig i den istället (att den höll!), men Flora ville tyvärr inte köra henne så långt... Vi måste nog köpa en till.
På vägen fick Alfred välja blommor till en bukett till mig på mors dag. :) Han var lite blyg som vanligt, så pappa fick hjälpa till att välja, och den blev fin!
På Larssons Lager hittade vi inget av intresse (eller jo, Christopher gillade en sån där stor butiksbänk med en massa små lådor, men jag tyckte den var för risig och dyr), så vi krånglade ut våra barn, som alla ville sitta i Alfreds paraplyvagn och de som inte fick plats skrek, och gick vidare mot Karlslunds lek- och djurpark.
Fin skog runtom parken.
Där såg vi gäss, getter, grisar, får och änder. Den här grisen verkade väldigt sällskapssjuk och följde efter oss en bit på vägen.
En söt get, som Alfred sa var en av bockarna Bruse (de har haft bockarna Bruse-tema på förskolan ända sen i höstas, och barnen verkar aldrig tröttna!).
Det hände förresten en konstig grej med Flora på vägen: hon satt i Alfreds vagn, och så märkte jag att hon satt väldigt framåtlutad, så jag gick runt vagnen och försökte få henne att räta på sig, men hon reagerade knappt, och stirrade bara rakt ut. En liknande sak hände härom dagen också, och nu började jag bli orolig. Jag vet inte om hon bara inte ville räta på sig, eller om hon liksom hade nån typ av anfall - jag minns att en tjej på särskolan där jag jobbade för drygt tio år sen hade epilepsianfall där hon bara blev helt stilla och stirrade ut i luften. Tänk om det är nåt fel på Flora? Vi får hålla ögonen på henne för att se om det händer igen, och i så fall måste vi kolla upp henne.
När vi skulle hem för att klockan började bli mycket, och Lilly inte ätit nånting alls av lunchen vi köpte i en grillkiosk på vägen till parken så vi ville hem och ge barnen mellanmål, fick Lilly ett totalt vredesutbrott. Hon vägrade sitta i någon av vagnarna och hon ville ingenting - jag fick efter en liten stund åtminstone lyfta upp henne och försökte ge henne bröstet, för jag tänkte att hon kanske var hungrig, men nej, hon drog ner min tröja igen och fortsatte skrika. Till slut lugnade hon sig i min famn, men problemet var ju att jag inte orkar bära henne hur länge som helst, plus att Flora blev ledsen och också ville upp, så det var ett sabla skrikande. När vi var nästan hemma fick båda tjejerna komma ner på en grusgång och plocka lite stenar, men sen vägrade Lilly förstås följa med, så det slutade med att Christopher fick ta henne gallskrikandes under armen och kånka hem ungen.
Jag fick i dem mellanmål, efter att Lilly först vägrat - ibland säger hon bara nej på ren reflex, men när jag då tar undan det så vill hon förstås ha, och efter det var hon glad en stund.
Jag fixade i ordning lite i köket (jag hade missat ett litet skåp där jag nu kunde stuva undan lite mer grejer) och Christopher var på tredje våningen och försökte packa upp lite kläder i sällskap av barnen (så det gick ju inte så fort), sen packade jag upp tjejernas alla kläder, och sen var det dags för middag.
Christopher lagade mat, och när det var klart var Lilly superpeppad och sa "Ma! Ma!" och började klättra upp på sin stol, men så stod den lite för nära bordet, hon försökte flytta den och vaxduken under trasslade sig, så hon slätade ut den (så duktig!), men så var det nåt som blev fel igen, och när jag kom och skulle hjälpa henne för att hon skrek så gick allt helt åt skogen. Jag fick inte lyfta upp henne, jag fick inte hjälpa henne flytta stolen, jag fick inte sätta henne i knät, allt var bara fel. Christopher försökte också, och det slutade med att han fick sitta i soffan med henne liggandes i knät i en kvart tills hon lugnade sig. När hon till slut reste sig och gick mot bordet och jag sa "Hej Lilly!" började hon skrika igen och vände tillbaka... Lite senare kom hon igen och satte sig på Alfreds stol (han hade ju hunnit äta upp för länge sen) men jag fick inte ge henne hennes tallrik, då puttade hon undan den, och när hon tyckte den stod fel ändå välte hon ner den på golvet. Jag tog upp den, hon puttade undan, hon kastade köttbulle och potatisbit på golvet, jag tog upp, hon kastade ner igen osv osv. Till slut började hon äta, men råkade välta ett vattenglas, och vis av allt bråk torkade jag upp det utan att ens titta på henne, och då kunde hon fortsätta äta. Så grejen är väl att hon absolut måste göra allt själv, och det måste vara exakt på hennes sätt, annars går allt åt skogen. Det kommer bli kul ett tag framöver, gissar jag...
När hon skulle lägga sig var det förstås en massa skrik igen, hon hann bland annat kissa på mattan innan vi fick på henne en blöja, och sen var jag och hon i badrummet och hon gnällde liksom på ren rutin vid det laget, och när hon såg sig själv i spegeln började jag härma henne (bra moderskap va?), och då tystnade hon faktiskt! Det var lite som att hon själv såg hur fåniga vi såg ut när vi gnällde, så efter det lugnade hon sig lite. Sen blev Flora ledsen och ville inte släppa mig, så jag lade dem ikväll och Christopher lade Alfred och alla tre somnade på några minuter. Så nu äntligen lite lugn och ro i soffan.
Och titta här! Lite låtsasordning i vardagsrummet! Vi ska inte packa upp så mycket här än, eftersom vi ska ta bort valvet mellan matdelen och vardagsrummet, så Christopher ställde ihop lådorna i ett hörn istället för att ha dem utspridda som vi hade igår, och så ställde han upp lite tavlor på hyllan (den kitschiga med båten har hans morfar målat, men jag tror inte att jag kommer låta den vara så värst synlig ändå, sorry) så nu ser det ju lite mysigt ut. Soffbord behöver vi ett nytt, men vi testar att ha lite småbord så länge för att känna av vad vi vill ha.
Och imorgon kommer hantverkaren för att börja fixa - först ska han ta upp ett hål i hallväggen till arbetsrummet, och sätta upp ett skåp och inbyggd micro i köket, och så ska jag och barnen åka upp till stugan om ett par dagar när det blir för mycket byggkaos här.
Jag måste förresten hitta typ ett par platåtofflor, för våra köksbänkar är tydligen 94 cm höga istället för 90, som är normal arbetshöjd (säger Christopher som läst på), och jag känner redan att jag står med axlarna uppe vid öronen när jag håller på i köket och det lär ju börja göra ont. Konstigt att de är för höga, och dumt.
Idag gav vi oss ut på upptäcktsfärd i stan. Men innan dess lekte barnen förstås, och bråkade om leksaker. När Lilly inte fick ta dockvagnen från Flora satte hon sig i den istället (att den höll!), men Flora ville tyvärr inte köra henne så långt... Vi måste nog köpa en till.
Sen gick vi ut, och vi mötte vår ena granne precis utanför dörren; en trevlig kvinna, som berättade att hon har tre barn som är 12, 7 och 5. Vi ser deras trädgård från vår balkong, och den är jättefin och de har en liten pool, så Alfred kommer nog bli glad om den femåriga tjejen vill bli kompis med honom. Och så har de en stor hund som brukar ligga på baksidan, som tjejerna vill titta på hela tiden.
Först gick vi in mot centrum, som ligger ett par hundra meter från vårt hus, och kollade in var butikerna ligger, sen hittade vi en lekpark som Alfred gillade (tjejerna hade somnat i vagnen, som planerat) och sen gick vi norrut mot en loppis/antikvitetsaffär som Emil tipsat om: Larssons Lager.
På Larssons Lager hittade vi inget av intresse (eller jo, Christopher gillade en sån där stor butiksbänk med en massa små lådor, men jag tyckte den var för risig och dyr), så vi krånglade ut våra barn, som alla ville sitta i Alfreds paraplyvagn och de som inte fick plats skrek, och gick vidare mot Karlslunds lek- och djurpark.
Det hände förresten en konstig grej med Flora på vägen: hon satt i Alfreds vagn, och så märkte jag att hon satt väldigt framåtlutad, så jag gick runt vagnen och försökte få henne att räta på sig, men hon reagerade knappt, och stirrade bara rakt ut. En liknande sak hände härom dagen också, och nu började jag bli orolig. Jag vet inte om hon bara inte ville räta på sig, eller om hon liksom hade nån typ av anfall - jag minns att en tjej på särskolan där jag jobbade för drygt tio år sen hade epilepsianfall där hon bara blev helt stilla och stirrade ut i luften. Tänk om det är nåt fel på Flora? Vi får hålla ögonen på henne för att se om det händer igen, och i så fall måste vi kolla upp henne.
När vi skulle hem för att klockan började bli mycket, och Lilly inte ätit nånting alls av lunchen vi köpte i en grillkiosk på vägen till parken så vi ville hem och ge barnen mellanmål, fick Lilly ett totalt vredesutbrott. Hon vägrade sitta i någon av vagnarna och hon ville ingenting - jag fick efter en liten stund åtminstone lyfta upp henne och försökte ge henne bröstet, för jag tänkte att hon kanske var hungrig, men nej, hon drog ner min tröja igen och fortsatte skrika. Till slut lugnade hon sig i min famn, men problemet var ju att jag inte orkar bära henne hur länge som helst, plus att Flora blev ledsen och också ville upp, så det var ett sabla skrikande. När vi var nästan hemma fick båda tjejerna komma ner på en grusgång och plocka lite stenar, men sen vägrade Lilly förstås följa med, så det slutade med att Christopher fick ta henne gallskrikandes under armen och kånka hem ungen.
Jag fick i dem mellanmål, efter att Lilly först vägrat - ibland säger hon bara nej på ren reflex, men när jag då tar undan det så vill hon förstås ha, och efter det var hon glad en stund.
Jag fixade i ordning lite i köket (jag hade missat ett litet skåp där jag nu kunde stuva undan lite mer grejer) och Christopher var på tredje våningen och försökte packa upp lite kläder i sällskap av barnen (så det gick ju inte så fort), sen packade jag upp tjejernas alla kläder, och sen var det dags för middag.
Christopher lagade mat, och när det var klart var Lilly superpeppad och sa "Ma! Ma!" och började klättra upp på sin stol, men så stod den lite för nära bordet, hon försökte flytta den och vaxduken under trasslade sig, så hon slätade ut den (så duktig!), men så var det nåt som blev fel igen, och när jag kom och skulle hjälpa henne för att hon skrek så gick allt helt åt skogen. Jag fick inte lyfta upp henne, jag fick inte hjälpa henne flytta stolen, jag fick inte sätta henne i knät, allt var bara fel. Christopher försökte också, och det slutade med att han fick sitta i soffan med henne liggandes i knät i en kvart tills hon lugnade sig. När hon till slut reste sig och gick mot bordet och jag sa "Hej Lilly!" började hon skrika igen och vände tillbaka... Lite senare kom hon igen och satte sig på Alfreds stol (han hade ju hunnit äta upp för länge sen) men jag fick inte ge henne hennes tallrik, då puttade hon undan den, och när hon tyckte den stod fel ändå välte hon ner den på golvet. Jag tog upp den, hon puttade undan, hon kastade köttbulle och potatisbit på golvet, jag tog upp, hon kastade ner igen osv osv. Till slut började hon äta, men råkade välta ett vattenglas, och vis av allt bråk torkade jag upp det utan att ens titta på henne, och då kunde hon fortsätta äta. Så grejen är väl att hon absolut måste göra allt själv, och det måste vara exakt på hennes sätt, annars går allt åt skogen. Det kommer bli kul ett tag framöver, gissar jag...
När hon skulle lägga sig var det förstås en massa skrik igen, hon hann bland annat kissa på mattan innan vi fick på henne en blöja, och sen var jag och hon i badrummet och hon gnällde liksom på ren rutin vid det laget, och när hon såg sig själv i spegeln började jag härma henne (bra moderskap va?), och då tystnade hon faktiskt! Det var lite som att hon själv såg hur fåniga vi såg ut när vi gnällde, så efter det lugnade hon sig lite. Sen blev Flora ledsen och ville inte släppa mig, så jag lade dem ikväll och Christopher lade Alfred och alla tre somnade på några minuter. Så nu äntligen lite lugn och ro i soffan.
Och imorgon kommer hantverkaren för att börja fixa - först ska han ta upp ett hål i hallväggen till arbetsrummet, och sätta upp ett skåp och inbyggd micro i köket, och så ska jag och barnen åka upp till stugan om ett par dagar när det blir för mycket byggkaos här.
Jag måste förresten hitta typ ett par platåtofflor, för våra köksbänkar är tydligen 94 cm höga istället för 90, som är normal arbetshöjd (säger Christopher som läst på), och jag känner redan att jag står med axlarna uppe vid öronen när jag håller på i köket och det lär ju börja göra ont. Konstigt att de är för höga, och dumt.
onsdag 6 maj 2015
Fall från hög stol
Åh, det här med när ens barn slår sig! Så vidrigt! Vi hade nyss kommit in - vi hämtade Alfred på förskolan och en liten stund efter vi kommit hem till gården kom min kompis Annette (eller egentligen känner jag hennes sambo bäst, men ändå) som nyss flyttat tillbaka till Stockholm efter många år i Malmö, tillsammans med sin snart fyraåriga dotter Dottie, för en planerad lekdate. Men Alfred ville inte vara ute och leka, så vi gick in allihop, och Flora och Lilly var alldeles konstigt klängiga på mig och ville bara sitta och amma, så jag bestämde att vi skulle äta mellanmål direkt. Lilly och Flora klättrade upp på sina stolar, och när jag höll på att sätta på Flora haklappen såg jag hur Lilly, som visst suttit på knä på snedden på sin stol, ramlade handlöst rakt bakåt och landade på rygg med ett ljudligt klonk när huvudet slog i parkettgolvet. Aaaaaaah! Paniken!
Hon började skrika, jag lyfte upp henne i min famn och försökte trösta, och då blev Flora hysterisk och började också skrika och skulle absolut också sitta i min famn - Annette försökte hjälpa till och ta Flora, men eftersom hon är så mammig så gick det förstås inte. Jag frågade Annette om inte det där var hjärnskakningshöjd, men hon försökte lugna mig och sa att golvet ju inte är stenhårt, och att det säkert gått bra. Och Lilly lugnade sig ganska fort, men ingen av tjejerna ville lämna min famn, så jag fick sitta med båda i knät. Men som tur var blev Lilly helt som vanligt fort och åt sin kräm och ville ha mer flera gånger, och sen sprang hon runt och lekte och var glad.
När Christopher kom hem ett par timmar senare ringde jag 1177 för säkerhets skull, och hon sa att vi ska hålla koll på henne i 6-8 timmar efter fallet, och se till att "vi känner igen henne", dvs att hon är som vanligt och inte beter sig konstigt på något sätt. Vi ska även väcka henne innan vi går och lägger oss för att se så att hon vaknar och inte sover konstigt djupt. Men det var bra att hon inte svimmat av eller kräkts (vilket man visserligen kan börja göra några timmar efter ett hjärnskakningsfall också) och att hon betedde sig som vanligt.
När vi skulle äta middag drattade Flora också av sin stol, fast när hon var på väg ner, så det blev inte alls hårt, men det är nästan så jag vill åka till IKEA och köpa nya Antilopstolar så jag kan spänna fast dem igen... (Vi har sålt våra på Blocket.) Samtidigt är jag lite glad att jag faktiskt lyckas ta det ganska lugnt när något sånt här händer: jag freakar inte ur totalt - klart jag blev rädd när Lilly ramlade, men när hon lugnade sig och jag märkte att hon var som vanligt kunde jag ändå slappna av, även om jag hållt henne under noggrann uppsikt sedan dess. Jag såg en mamma i tvillinggruppen härom veckan som ville ha råd om ifall hon skulle åka till akuten för att hennes ena tvilling blev ledsen när hon tog på blöjan, och det verkar ju lite jobbigt att vara så nojig... Och med tanke på hur mycket jag nojade under graviditeten är det ju faktiskt lite förvånande att jag är såpass lugn nu när de väl är ute.
Så nu över till annat: även Flora börjar säga fler ord nu. De senaste dagarna har hon sagt "ba" och pekat bak på blöjan när hon bajsat. Det är ju viktigt att ha sina prioriteringar i rätt ordning - klart det är viktigare att säga "bajs" än "mamma", eller hur? (Nej.) Och både Flora och Lilly håller på och säger "pappa" i tid och otid, både till mig och till Christopher - och ja, jag är bitter. Här har jag gått hemma i 18 månader och knappt lämnat dem en enda timme, och vad får jag för det? "Pappa". Skitungar. ;) (Men just när jag skrivit detta vaknade Lilly och ropade "mamma" - gullunge! Och då har vi klarat av att hon ska vakna innan vi lägger oss också - så hon verkar okej, nu såhär ungefär sex timmar efter fallet.)
När Alfred var i tjejernas ålder brukade jag sjunga en liten sång när Christopher gick ut för att göra något (har jag berättat det här förut? Det känns som att jag redan skrivit om det, men jag orkar inte leta efter det just nu - har jag skrivit om det förut så får ni en upprepning...), som bara gick "Pappa kommer tilbaka", upprepat ett antal gånger med lite variation i melodin, och ganska snart började Alfred dansa så fort Christopher gått ut - och nu är vi där med tjejerna också! Så fort pappa går ut börjar de säga "pa-pa-pa-pa" och dansa, så sabla gulligt! Jag försökte filma det idag, men hann inte få med Lilly, fast Flora hann jag fånga - Lilly gick över till nån sorts sparkande istället som i och för sig också var rätt gulligt.
Lilly förresten: hon har redan börjat välja och rata kläder! Hon vill peka ut vilka kläder hon ska ha på sig, och väljer jag något annat vägrar hon låta mig klä på henne det. Det kommer ju bli livat ju större hon blir. Och hon är väldigt envis med att få försöka klä på sig själv också och blir skitsur om jag försöker hjälpa henne för tidigt. Flora brukar också försöka själv, men hon brukar vara lite mer medgörlig med att få hjälp - ibland i alla fall.
Och så en helt annan sak: Alfred har önskat sig en mikrofon ett bra tag, och nu har han fått en från Christophers systers familj i försenad fyraårspresent, den kom med posten idag. Det var jag som valde den på nätet, men jag hade visst inte tänkt igenom det där ordentligt, för istället för att välja en färgglad leksaksmikrofon valde jag en riktig (men billig), med riktig sladd, och det är ju teoretiskt bra - men i praktiken visade det sig att jag inte kollat om vi har något vi kan koppla in den i så att den funkar. Vi har bara en sån där kompaktstereo utan mikrofonkontakt, och i min dator har jag inte heller något uttag och jag hittar inget i tv:n heller. Hjälp, vad ska jag skaffa för nåt som inte är för dyrt som funkar att koppla in den i? Sladden har en vanlig minitelekontakt.
Hon började skrika, jag lyfte upp henne i min famn och försökte trösta, och då blev Flora hysterisk och började också skrika och skulle absolut också sitta i min famn - Annette försökte hjälpa till och ta Flora, men eftersom hon är så mammig så gick det förstås inte. Jag frågade Annette om inte det där var hjärnskakningshöjd, men hon försökte lugna mig och sa att golvet ju inte är stenhårt, och att det säkert gått bra. Och Lilly lugnade sig ganska fort, men ingen av tjejerna ville lämna min famn, så jag fick sitta med båda i knät. Men som tur var blev Lilly helt som vanligt fort och åt sin kräm och ville ha mer flera gånger, och sen sprang hon runt och lekte och var glad.
När Christopher kom hem ett par timmar senare ringde jag 1177 för säkerhets skull, och hon sa att vi ska hålla koll på henne i 6-8 timmar efter fallet, och se till att "vi känner igen henne", dvs att hon är som vanligt och inte beter sig konstigt på något sätt. Vi ska även väcka henne innan vi går och lägger oss för att se så att hon vaknar och inte sover konstigt djupt. Men det var bra att hon inte svimmat av eller kräkts (vilket man visserligen kan börja göra några timmar efter ett hjärnskakningsfall också) och att hon betedde sig som vanligt.
När vi skulle äta middag drattade Flora också av sin stol, fast när hon var på väg ner, så det blev inte alls hårt, men det är nästan så jag vill åka till IKEA och köpa nya Antilopstolar så jag kan spänna fast dem igen... (Vi har sålt våra på Blocket.) Samtidigt är jag lite glad att jag faktiskt lyckas ta det ganska lugnt när något sånt här händer: jag freakar inte ur totalt - klart jag blev rädd när Lilly ramlade, men när hon lugnade sig och jag märkte att hon var som vanligt kunde jag ändå slappna av, även om jag hållt henne under noggrann uppsikt sedan dess. Jag såg en mamma i tvillinggruppen härom veckan som ville ha råd om ifall hon skulle åka till akuten för att hennes ena tvilling blev ledsen när hon tog på blöjan, och det verkar ju lite jobbigt att vara så nojig... Och med tanke på hur mycket jag nojade under graviditeten är det ju faktiskt lite förvånande att jag är såpass lugn nu när de väl är ute.
Så nu över till annat: även Flora börjar säga fler ord nu. De senaste dagarna har hon sagt "ba" och pekat bak på blöjan när hon bajsat. Det är ju viktigt att ha sina prioriteringar i rätt ordning - klart det är viktigare att säga "bajs" än "mamma", eller hur? (Nej.) Och både Flora och Lilly håller på och säger "pappa" i tid och otid, både till mig och till Christopher - och ja, jag är bitter. Här har jag gått hemma i 18 månader och knappt lämnat dem en enda timme, och vad får jag för det? "Pappa". Skitungar. ;) (Men just när jag skrivit detta vaknade Lilly och ropade "mamma" - gullunge! Och då har vi klarat av att hon ska vakna innan vi lägger oss också - så hon verkar okej, nu såhär ungefär sex timmar efter fallet.)
När Alfred var i tjejernas ålder brukade jag sjunga en liten sång när Christopher gick ut för att göra något (har jag berättat det här förut? Det känns som att jag redan skrivit om det, men jag orkar inte leta efter det just nu - har jag skrivit om det förut så får ni en upprepning...), som bara gick "Pappa kommer tilbaka", upprepat ett antal gånger med lite variation i melodin, och ganska snart började Alfred dansa så fort Christopher gått ut - och nu är vi där med tjejerna också! Så fort pappa går ut börjar de säga "pa-pa-pa-pa" och dansa, så sabla gulligt! Jag försökte filma det idag, men hann inte få med Lilly, fast Flora hann jag fånga - Lilly gick över till nån sorts sparkande istället som i och för sig också var rätt gulligt.
Och så en helt annan sak: Alfred har önskat sig en mikrofon ett bra tag, och nu har han fått en från Christophers systers familj i försenad fyraårspresent, den kom med posten idag. Det var jag som valde den på nätet, men jag hade visst inte tänkt igenom det där ordentligt, för istället för att välja en färgglad leksaksmikrofon valde jag en riktig (men billig), med riktig sladd, och det är ju teoretiskt bra - men i praktiken visade det sig att jag inte kollat om vi har något vi kan koppla in den i så att den funkar. Vi har bara en sån där kompaktstereo utan mikrofonkontakt, och i min dator har jag inte heller något uttag och jag hittar inget i tv:n heller. Hjälp, vad ska jag skaffa för nåt som inte är för dyrt som funkar att koppla in den i? Sladden har en vanlig minitelekontakt.
tisdag 4 februari 2014
Return of the nojande
Det är inte bara return of the dubbelamning i mitt liv nu, utan även return of the nojande. Natten till igår kände jag nånstans vid tvåtiden att det gjorde ont i en fläck på högra sidan av min mage. När det inte gått över på morgonen tänkte jag såklart direkt blindtarmen, eftersom det ju ska göra ont på höger sida. Ringde sjukvårdsupplysningen, som sa att även fast jag inte hade feber och mådde illa är det lämpligt att kolla upp det, så jag ringde vårdcentralen, som sa att de inte hade några tider och hänvisade mig till lättakuten på Huddinge sjukhus. Alfred var på dagis (han var ledsen för han ville att jag skulle lämna honom, men jag hade fullt upp med amning och nojande över magen, så jag lovade att hämta honom istället), så vi packade in tvillingarna i bilen och åkte.
Det gjorde inte jätteont - när det gjorde molande ont var det kanske en etta på den där smärtskalan från ett till tio som de pratar om efter man fött med kejsarsnitt, och när det högg till var det väl två-tre, men ändå: nojandet. Jag tänkte att jag inte kan vara sjuk, för det har jag inte tid med med alla barnen, och eftersom det inte var nån smärta jag kände igen spann min hjärna såklart iväg till de värsta scenarierna: jag skulle förstås dö från alla barnen. Min storasyster fick sin cancerdiagnos när hennes dotter var drygt tre, så jag tänkte att nu var det väl min tur.
Lättakuten visade sig ha samma reception som vanliga akuten, så vi satt där en liten stund och fick sen komma in till kirurgen - sköterskan som skrev in mig valde mellan det och gynekologen. I korthet: vi var där i totalt tre timmar lite drygt, och under den tiden tog de in mig i omgångar för olika undersökningar: blodtryck, puls och tempkoll (37,5), blodprov och sen känna på magen och i rumpan + urinprov. Jag fick inte äta, ifall ifall, så jag fick titta på när Christopher åt lunch. Grät en skvätt då för att jag var orolig plus att jag kanske inte skulle hinna hämta Alfred som jag lovat (det hann jag faktiskt, precis. Köpte en burgare på vägen och kom fram tre minuter i tre).
Sen när proverna analyserats sa läkaren att de inte visade något, och hans klämma-känna-lyssna hade inte heller visat något, så hade det inte varit för att jag hade på gränsen till feber hade han bara skickat hem mig. Nu skickade han istället hem mig med en återbesökslapp för idag ifall det inte blivit bättre. På vägen hem ångrade jag att jag inte bett att få ett vaginalt ultraljud, för för många år sen hade jag en gulkroppscysta på höger äggstock, som visserligen var ofarlig och man gjorde inget åt den förutom att vänta ut den, men det hade ändå varit trevligt att få veta om det kanske var det igen. Men jag hade nämnt det, och läkaren sa inget mer än att jo, äggstockarna ligger väl ungefär där, och det gör blindtarmen också, men proverna hade ju inte visat på nån infektion.
Anyway, under kvällen fortsatte det göra ungefär lika ont, men under natten kände jag att det blivit bättre, så jag struntade i återbesöket (som var frivilligt) - kunde de inte säga vad det var medan det gjorde ont lär de ju inte kunna säga vad det var när det slutat göra ont. Nu idag känns det lite som att jag har träningsvärk i området, men jag har ingen aning om vad det kan ha varit. Det var precis i änden av där jag känner att de sydde något inre lager efter snittet (det är en liten knöl där de väl fäste tråden), och jag frågade om det kunde ha blivit inflammerat eller så såhär långt efteråt, men det tyckte inte läkaren verkade särskilt troligt heller (proverna bla bla). Så förhoppningsvis kommer jag inte dö av det här i alla fall.
Det gjorde inte jätteont - när det gjorde molande ont var det kanske en etta på den där smärtskalan från ett till tio som de pratar om efter man fött med kejsarsnitt, och när det högg till var det väl två-tre, men ändå: nojandet. Jag tänkte att jag inte kan vara sjuk, för det har jag inte tid med med alla barnen, och eftersom det inte var nån smärta jag kände igen spann min hjärna såklart iväg till de värsta scenarierna: jag skulle förstås dö från alla barnen. Min storasyster fick sin cancerdiagnos när hennes dotter var drygt tre, så jag tänkte att nu var det väl min tur.
Lättakuten visade sig ha samma reception som vanliga akuten, så vi satt där en liten stund och fick sen komma in till kirurgen - sköterskan som skrev in mig valde mellan det och gynekologen. I korthet: vi var där i totalt tre timmar lite drygt, och under den tiden tog de in mig i omgångar för olika undersökningar: blodtryck, puls och tempkoll (37,5), blodprov och sen känna på magen och i rumpan + urinprov. Jag fick inte äta, ifall ifall, så jag fick titta på när Christopher åt lunch. Grät en skvätt då för att jag var orolig plus att jag kanske inte skulle hinna hämta Alfred som jag lovat (det hann jag faktiskt, precis. Köpte en burgare på vägen och kom fram tre minuter i tre).
Sen när proverna analyserats sa läkaren att de inte visade något, och hans klämma-känna-lyssna hade inte heller visat något, så hade det inte varit för att jag hade på gränsen till feber hade han bara skickat hem mig. Nu skickade han istället hem mig med en återbesökslapp för idag ifall det inte blivit bättre. På vägen hem ångrade jag att jag inte bett att få ett vaginalt ultraljud, för för många år sen hade jag en gulkroppscysta på höger äggstock, som visserligen var ofarlig och man gjorde inget åt den förutom att vänta ut den, men det hade ändå varit trevligt att få veta om det kanske var det igen. Men jag hade nämnt det, och läkaren sa inget mer än att jo, äggstockarna ligger väl ungefär där, och det gör blindtarmen också, men proverna hade ju inte visat på nån infektion.
Anyway, under kvällen fortsatte det göra ungefär lika ont, men under natten kände jag att det blivit bättre, så jag struntade i återbesöket (som var frivilligt) - kunde de inte säga vad det var medan det gjorde ont lär de ju inte kunna säga vad det var när det slutat göra ont. Nu idag känns det lite som att jag har träningsvärk i området, men jag har ingen aning om vad det kan ha varit. Det var precis i änden av där jag känner att de sydde något inre lager efter snittet (det är en liten knöl där de väl fäste tråden), och jag frågade om det kunde ha blivit inflammerat eller så såhär långt efteråt, men det tyckte inte läkaren verkade särskilt troligt heller (proverna bla bla). Så förhoppningsvis kommer jag inte dö av det här i alla fall.
söndag 5 januari 2014
2013 - andra halvan
I juli fyllde mamma 70, så jag hade en anledning att piffa till mig lite - vilket jag väldigt sällan orkade göra efter jag slutade jobba... Illamående, nojor och oro, foglossningar, halsbränna och trötthet i kombination med att i stort sett bara umgås med familjen gjorde väl inte direkt underverk för min förmåga att hålla mig sminkad och snygg. Som tur var passade en av mina favoritklänningar fortfarande, och rosenbusken utanför dörren i stugan och den fina gula färgen på huset blev lite extra accessoarer på den här bilden. Plus världens sötaste son då. :)
Lite senare i juli åkte vi till Christophers föräldrars hus i södra Frankrike. Det var ohyggligt varmt för ett preggo (runt 35 grader för det mesta), så vi var oerhört tacksamma att den snälla grannen gärna lät oss använda hennes pool.
Och Alfred fortsatte bada när vi kom hem till Sverige också fast det inte var lika varmt i vattnet där, vilket jag är väldigt glad över eftersom jag älskar att bada!
I augusti konfirmerade sig min systerdotter/guddotter Stella, och i hennes trädgård efter ceremonin hoppade Alfred på en boll medan hans lite större boll till mamma höll koll...
När vi kom hem till Stockholm igen var jag med på en webb-tv-inspelning med Louise Hallin, producerad av Hannah Widell och Amanda Schulman, där vi fick svar på frågor om barn och föräldraskap.
I september degade jag och magen mest i soffan (det är Alfreds akutsnitt-ärr som syns).
Ett par dagar innan förlossningen tog vi en familjebild med mega-magen.
Den 22 oktober var det äntligen dags! Planerat snitt eftersom båda låg på tvären. Så oerhört skönt att bli av med magen, var ungefär det enda jag kunde tänka på innan, men känslan sen av att vi just fått två barn till var ju ganska obeskrivlig! Så nu blir det förstås en orgie i bebisbilder.
Lilly
Flora
Storebror Alfred träffar sina småsystrar för första gången på BB. Oerhört stolt!
Risig mamma med alla sina tre barn
Två små isbjörnar på golvet i väntan på att få komma ut och åka i vagnen. Vanligaste kommentaren från folk på stan (oftast lite äldre damer): "Nämen! Det är ju två!!"
Inte helt förtjusta i babygymmet än...
Julfina barn
Där är ni!*Jag ber om ursäkt för alla konstiga radbrytningar - Blogger gillar inte när jag lägger in bilder och försöker skriva under dem. Det här var det bästa jag fick till...
söndag 20 oktober 2013
Tankar med två dagar kvar
Tänk alltså att jag lyckats - utan problem egentligen - hålla tvillingarna inne i hela 38 veckor nu. Med allt jag läste om tvillinggraviditeter i början trodde jag ju att de skulle börja försöka ta sig ut nånstans runt vecka 25. Fast sen läste jag ju å andra sidan att det bara är hälften som föds före vecka 37, så så värst ovanligt är det ju inte ändå. Men min svärmor tycker det är så konstigt att jag inte fött än att hon ringer varje dag och tror att jag redan fött men glömt att berätta det för henne. :)
Jag är visserligen skeptisk till mitt beräknat-datum, för de justerade det med fem dagar (tror jag det var) på stora ultraljudet, så de alltså sa att jag gått längre än jag trodde - men eftersom jag körde med ägglossningstest och visste exakt när jag hade ägglossning och när vi hade sex, så tror jag ju faktiskt att jag hade rätt och de fel, proffs eller inte. Så egentligen kanske jag bara har gått 37 veckor och 2 dagar och inte alls 38 veckor. Men fullgångna ska de ju räknas som oavsett vid det här laget.
Sen har jag ju också tagit det enormt lugnt, jag har ju inte jobbat sen precis i början, så mitt blodtryck som blev lite högt i slutet av Alfred-graviditeten har hållt sig bra hela vägen, och såna grejer spelar kanske in också.
Så allt verkar ju bra, men jag har ändå börjat noja igen. Tänk om det är nåt fel på dem ändå, nåt som man inte kunnat se på ultraljuden? Det är ju det där med att jag har byggt TVÅ barn samtidigt, det låter ju helt osannolikt att det ska gå felfritt, eller? Så jag oroar mig för allt från småsaker som att de kanske får missprydande smultronmärken mitt i ansiktena till att de (främst ettan) ska ha överrörliga höfter och behöva skena till allt annat möjligt mycket värre.
Tänk att jag en gång i tiden alltid var en glad, positiv och optimistisk person. Det har verkligen inte märkts under den här graviditeten med allt gnällande jag ägnat mig åt. Det vore ju trevligt om jag kunde komma tillbaka till att bli sån igen snart...
Ett som är säkert är ju i alla fall att jag inte kommer sakna att vara gravid. Jag tycker man hör det lite då och då från kvinnor som fött barn, att de saknar att vara gravida och att känna barnet sparka i magen och sånt. Sparkarna är ju förstås trevliga (förutom nu för tiden när det ilar i bäckenbotten och gör så fruuuuktansvärt ont i revbenen när tvåan ligger och trycker mot), men det uppväger ändå inte allt som jag tycker varit skit med att vara gravid (och främst tvillinggravid). Jag har visserligen aldrig varit en sån som är fascinerad av andras gravidmagar och tyckt att det är vackert, som man ska. För min del har jag snarare alltid tyckt att det är lite läskigt med gravidmagar, och till och med min egen tycker jag är mest bisarr nu. Igår fick jag plötsligt en känsla av overklighet igen, där jag tyckte det verkade helt konstigt att det är riktiga människor därinne, med hud, hår, ögon och allt som är helt normalt. Plus att en tanke om "undrar vad de har på sig för kläder" fladdrade förbi. Fullkomligt normalt.
Jag är visserligen skeptisk till mitt beräknat-datum, för de justerade det med fem dagar (tror jag det var) på stora ultraljudet, så de alltså sa att jag gått längre än jag trodde - men eftersom jag körde med ägglossningstest och visste exakt när jag hade ägglossning och när vi hade sex, så tror jag ju faktiskt att jag hade rätt och de fel, proffs eller inte. Så egentligen kanske jag bara har gått 37 veckor och 2 dagar och inte alls 38 veckor. Men fullgångna ska de ju räknas som oavsett vid det här laget.
Sen har jag ju också tagit det enormt lugnt, jag har ju inte jobbat sen precis i början, så mitt blodtryck som blev lite högt i slutet av Alfred-graviditeten har hållt sig bra hela vägen, och såna grejer spelar kanske in också.
Så allt verkar ju bra, men jag har ändå börjat noja igen. Tänk om det är nåt fel på dem ändå, nåt som man inte kunnat se på ultraljuden? Det är ju det där med att jag har byggt TVÅ barn samtidigt, det låter ju helt osannolikt att det ska gå felfritt, eller? Så jag oroar mig för allt från småsaker som att de kanske får missprydande smultronmärken mitt i ansiktena till att de (främst ettan) ska ha överrörliga höfter och behöva skena till allt annat möjligt mycket värre.
Tänk att jag en gång i tiden alltid var en glad, positiv och optimistisk person. Det har verkligen inte märkts under den här graviditeten med allt gnällande jag ägnat mig åt. Det vore ju trevligt om jag kunde komma tillbaka till att bli sån igen snart...
Ett som är säkert är ju i alla fall att jag inte kommer sakna att vara gravid. Jag tycker man hör det lite då och då från kvinnor som fött barn, att de saknar att vara gravida och att känna barnet sparka i magen och sånt. Sparkarna är ju förstås trevliga (förutom nu för tiden när det ilar i bäckenbotten och gör så fruuuuktansvärt ont i revbenen när tvåan ligger och trycker mot), men det uppväger ändå inte allt som jag tycker varit skit med att vara gravid (och främst tvillinggravid). Jag har visserligen aldrig varit en sån som är fascinerad av andras gravidmagar och tyckt att det är vackert, som man ska. För min del har jag snarare alltid tyckt att det är lite läskigt med gravidmagar, och till och med min egen tycker jag är mest bisarr nu. Igår fick jag plötsligt en känsla av overklighet igen, där jag tyckte det verkade helt konstigt att det är riktiga människor därinne, med hud, hår, ögon och allt som är helt normalt. Plus att en tanke om "undrar vad de har på sig för kläder" fladdrade förbi. Fullkomligt normalt.
torsdag 10 oktober 2013
Note to min guldfiskhjärna
Som en påminnelse till mig själv om jag börjar noja framåt dagen eftersom mitt minne är kasst: nu har jag känt rörelser från både tvåan och ettan här på morgonen.
Så idag kanske vi kan undvika att åka till Huddinge, kanske?
tisdag 6 augusti 2013
Oro för för tidig förlossning
I morses tog jag äntligen tag i att fixa till bikinilinjen lite, vilket jag inte gjort sen jag kunde se den sist, och det var lite för länge sen. Jag brukar köra med hårborttagningskräm, men jag iddes inte det idag, utan drog istället lite med rakhyveln i duschen när jag ändå skulle raka mig under armarna. Det är en så bisarr situation det här med när man har så stor mage, ärligt talat. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, utan körde lite på känn och hoppades på det bästa. Fördelen är ju att jag ändå inte kan se hur det blev, så då kan det ju liksom kvitta. :) Och de flesta människor har ändå börjat jobba, så vi är inte så många på stranden längre, det är bara vi och några av mina släktingar kvar.
För övrigt har jag mått lite vagt illa idag, plus haft fler sammandragningar än jag är bekväm med. Det var dåligt väder i förmiddags (nu är det soligt igen, men väldigt blåsigt), och sist det var dåligt väder mådde jag också sämre - undrar om den här graviditeten har gjort mig till en vädergumma eller om det bara är en konstig slump. Mitt på dagen började jag få lite värk i svanken också, och eftersom jag är lättoroad nu för tiden kopplade jag ihop det med sammandragningarna och börjar oroa mig för att en för tidig förlossning är på gång. Men när jag försöker tänka rationellt så: 1) sammandragningarna gör inte ont, 2) de är inte regelbundna och 3) det värker mer eller mindre konstant i ryggen, och hade det berott på värkar hade det väl kommit och gått?
Jag såg tidigare idag att en bekant till mig i Umeå håller på att forska på för tidigt födda barn, och bl.a. sambandet mellan deras motoriska förmågor och IQ, och eftersom min gravidhjärna inte klarade av alla engelska facktermer i artikeln han länkade till så bad jag honom förklara lite i lekmanstermer för mig, vilket han så snällt gjorde. Han lugnade mig med att även om många forskningsrapporter visar på lägre IQ och diverse problem hos för tidigt födda barn har han också träffat många som utvecklas alldeles normalt och mår utmärkt, och att även om mina skulle födas för tidigt behöver det verkligen inte betyda att det blir några fel på dem. Och om jag förstod det rätt så pekade de resultat de kommit fram till än så länge på att motoriken och IQ:n hänger ihop, så att de kanske kan påverka varandra positivt om man börjar träna rätt saker tidigt. Men allt detta har nog ändå fått mig att noja mer över för tidig förlossning, och säkert ökat på att jag mår konstigt idag. Jag måste verkligen göra mitt allra bästa för att hålla kvar dem därinne tills de är fullgångna, så jag får lite mindre att oroa mig för.
Vad som i och för sig var lite roligt med det där var att om jag tolkade det rätt tyder väl utvecklad tidig motorik på hög intelligens (fast jag kan ha förstått fel också, det medicinska forskarspråket är väldigt annorlunda mot det juridiska som jag var van vid), och då stämmer nog det som Alfreds farmor brukar säga att han är lite extra intelligent, för han har alltid varit väldigt tidig motoriskt. :)
För övrigt har jag mått lite vagt illa idag, plus haft fler sammandragningar än jag är bekväm med. Det var dåligt väder i förmiddags (nu är det soligt igen, men väldigt blåsigt), och sist det var dåligt väder mådde jag också sämre - undrar om den här graviditeten har gjort mig till en vädergumma eller om det bara är en konstig slump. Mitt på dagen började jag få lite värk i svanken också, och eftersom jag är lättoroad nu för tiden kopplade jag ihop det med sammandragningarna och börjar oroa mig för att en för tidig förlossning är på gång. Men när jag försöker tänka rationellt så: 1) sammandragningarna gör inte ont, 2) de är inte regelbundna och 3) det värker mer eller mindre konstant i ryggen, och hade det berott på värkar hade det väl kommit och gått?
Jag såg tidigare idag att en bekant till mig i Umeå håller på att forska på för tidigt födda barn, och bl.a. sambandet mellan deras motoriska förmågor och IQ, och eftersom min gravidhjärna inte klarade av alla engelska facktermer i artikeln han länkade till så bad jag honom förklara lite i lekmanstermer för mig, vilket han så snällt gjorde. Han lugnade mig med att även om många forskningsrapporter visar på lägre IQ och diverse problem hos för tidigt födda barn har han också träffat många som utvecklas alldeles normalt och mår utmärkt, och att även om mina skulle födas för tidigt behöver det verkligen inte betyda att det blir några fel på dem. Och om jag förstod det rätt så pekade de resultat de kommit fram till än så länge på att motoriken och IQ:n hänger ihop, så att de kanske kan påverka varandra positivt om man börjar träna rätt saker tidigt. Men allt detta har nog ändå fått mig att noja mer över för tidig förlossning, och säkert ökat på att jag mår konstigt idag. Jag måste verkligen göra mitt allra bästa för att hålla kvar dem därinne tills de är fullgångna, så jag får lite mindre att oroa mig för.
Vad som i och för sig var lite roligt med det där var att om jag tolkade det rätt tyder väl utvecklad tidig motorik på hög intelligens (fast jag kan ha förstått fel också, det medicinska forskarspråket är väldigt annorlunda mot det juridiska som jag var van vid), och då stämmer nog det som Alfreds farmor brukar säga att han är lite extra intelligent, för han har alltid varit väldigt tidig motoriskt. :)
tisdag 2 juli 2013
Extrabesök på MVC
Det där jag skrev igår om att jag lyckats hålla nojigheten stången - det sket sig idag. Igår kväll rörde sig tvillingarna inte alls lika mycket som de gjort de senaste kvällarna, så när jag vaknade till på natten och hade en sammandragning och sen vaknade på morgonen av ännu en sammandragning och så lägger vi på det att jag hade ont i nedre delen av magen av och till under större delen av dagen plus att jag kände väldigt lite rörelser hela dagen: japp, då var oron där igen. Jag har ju struntat i att ta den där antibiotikan som jag fick utskriven i förra veckan, eftersom läkaren sa att jag kunde avvakta så länge jag inte kände några symptom. Men när det nu gjorde ont i nedre delen av magen och jag hade flera sammandragningar i förmiddags så ringde jag till min MVC hemma efter lunch, men då fick jag bara en telefonsvararröst som sa att eftermiddagstelefontiden var stängd tills vidare på grund av sjukdom (eller semestrar, gissar jag spelar in också). Tänkte först att jag kunde vänta med att ringa till imorgon, men när vi ändå skulle in till stan för ärenden tyckte jag att kunde hämta ut antibiotikan på apoteket så jag har den ifall de tycker imorgon att det vore en bra idé att ta den. Men jag kände mig helt dyster och nedstämd hela dagen, och när klockan var fem i fyra och det började göra ont nere i magen igen så ringde jag till MVC här nere istället - jag tänkte först att det verkade lite jobbigt eftersom de inte ens sett min journal än, men insåg att jag hellre drog hela historien än att noja mig igenom hela kvällen. Och jag har skrivit det förr, men det tål att skrivas igen: barnmorskor är ju underbara! Barbro, som hon hette, frågade var jag befann mig just då, och jag var bara fem minuter från MVC, så hon sa: "Kom in, så tar jag hand om dig." (jag tror de stängde klockan 16)
Så vi körde direkt dit, och hon skickade in mig på toa för ett urinprov - visserligen hade det bara gått en timme sen jag var på toa sist, men hon tyckte att hon kunde testa ändå. Christopher och Alfred satte sig i väntrummet, där Alfred hittade en docka och en leksakspipmugg och började direkt ge dockan att dricka - han kommer bli en utmärkt storebror. :) Barbro kom tillbaka och sa att det provet inte visade några spår alls av urinvägsinfektion, så hon tyckte definitivt inte att jag skulle ta nån antibiotika nu. Vi ska göra ett nytt test på min riktiga tid på torsdag för säkerhets skull dock - den där GBS:en kan ju tydligen komma och gå lite som den vill. Jag tackade så mycket, och tillade att jag tyckte att flickorna rört sig mindre än vanligt idag och undrade om hon möjligtvis hade tid att lyssna lite snabbt på dem..? Och återigen: barnmorskor alltså. Aldrig att nån säger "äh, men sluta sjåpa dig", utan alltid istället medkännande "jamen det är väl klart att du blir orolig"och trots att hon egentligen skulle gå hem plockade hon fram hjärtljudslyssningsapparaten och jag fick lägga mig på en brits. Och visst hittade hon båda tösernas hjärtan och båda lät så fint så.
Sen gav hon mig ett kort med numret till förlossningsavdelningen på sjukhuset ifall det skulle vara något på jourtid.
Och nu på eftermiddagen/kvällen har jag inte haft lika mycket ont längre, och inga sammandragningar heller, så det kanske mest var nån sorts inbillningssjuka som jag oroade mig fram till. Nu hoppas jag i alla fall att jag kan låta bli att vara orolig igen fram till tiden på torsdag när vi ska till MVC igen utan stress.
Så vi körde direkt dit, och hon skickade in mig på toa för ett urinprov - visserligen hade det bara gått en timme sen jag var på toa sist, men hon tyckte att hon kunde testa ändå. Christopher och Alfred satte sig i väntrummet, där Alfred hittade en docka och en leksakspipmugg och började direkt ge dockan att dricka - han kommer bli en utmärkt storebror. :) Barbro kom tillbaka och sa att det provet inte visade några spår alls av urinvägsinfektion, så hon tyckte definitivt inte att jag skulle ta nån antibiotika nu. Vi ska göra ett nytt test på min riktiga tid på torsdag för säkerhets skull dock - den där GBS:en kan ju tydligen komma och gå lite som den vill. Jag tackade så mycket, och tillade att jag tyckte att flickorna rört sig mindre än vanligt idag och undrade om hon möjligtvis hade tid att lyssna lite snabbt på dem..? Och återigen: barnmorskor alltså. Aldrig att nån säger "äh, men sluta sjåpa dig", utan alltid istället medkännande "jamen det är väl klart att du blir orolig"och trots att hon egentligen skulle gå hem plockade hon fram hjärtljudslyssningsapparaten och jag fick lägga mig på en brits. Och visst hittade hon båda tösernas hjärtan och båda lät så fint så.
Sen gav hon mig ett kort med numret till förlossningsavdelningen på sjukhuset ifall det skulle vara något på jourtid.
Och nu på eftermiddagen/kvällen har jag inte haft lika mycket ont längre, och inga sammandragningar heller, så det kanske mest var nån sorts inbillningssjuka som jag oroade mig fram till. Nu hoppas jag i alla fall att jag kan låta bli att vara orolig igen fram till tiden på torsdag när vi ska till MVC igen utan stress.
måndag 17 juni 2013
Det rör på sig!
Äntligen äntligen har jag börjat känna lite rörelser i magen! De senaste dagarna har jag känt någon enstaka buff, men det har varit lite svårt att hinna känna efter om det varit tarmrörelser eller faktiskt en bebis eftersom det ju går så fort, men igår kväll satt jag med en hand på magen när vi tittade på en film ("Bitchkram" - kan varmt rekommenderas, även om den gav mig lite ångest för att så småningom ha två tonårstjejer i huset...) och då kände jag definitivt ett helt gäng små rörelser. :) Sen har jag ingen aning om hur jag ska veta vem av dem det är som rör sig, och hur man nånsin kommer veta skillnad. Men ju större de blir desto fastare ligger de väl i sina positioner, antar jag, och då kanske man kan veta säkert om båda rör sig. Men just nu flyttar min livmoder fortfarande runt hej vilt beroende på hur jag rör mig: ligger jag på höger sida ett tag flyttar hela livmodern över till höger sida av magen, och ligger jag på vänster sida kanar den dit, och ligger jag på rygg sjunker den ibland in så den inte känns alls.
En lite oroväckande sak är att jag två nätter i rad nu har fått sviiiiinont i magen. Alltså inte bara lite sådär "jag behöver gå på toa"-ont, utan mer "jag kan inte räta upp mig utan måste hasa dubbelvikt till toaletten"-ont. Jag försöker att inte hetsa upp mig för mycket dock, för jag ska till MVC imorgon och kan fråga om det, plus att det för det mesta har känts som att det är liksom runtom livmodern det gjort ont. Inatt var det ganska tydligt ner mot urinblåsan till, samt upp på sidorna bak mot ryggen, så det verkade vara en kombination av extrem kissnödighet och gaser i magen, men det får mig ändå att oroa mig för att urinvägsinfektionen är tillbaka. Å andra sidan sa läkaren att det inte riktigt är något att bry sig om ifall det inte ger mig en massa sammandragningar, och dem tycker jag inte att jag har fler än vanligt av. Men jag ska prata med min barnmorska imorgon. Det blir förresten sista gången jag träffar henne innan hon byter jobb. I sommar ska jag gå på en annan MVC nere på västkusten, och när jag kommer tillbaka till Stockholm i augusti får jag en annan barnmorska.
En lite oroväckande sak är att jag två nätter i rad nu har fått sviiiiinont i magen. Alltså inte bara lite sådär "jag behöver gå på toa"-ont, utan mer "jag kan inte räta upp mig utan måste hasa dubbelvikt till toaletten"-ont. Jag försöker att inte hetsa upp mig för mycket dock, för jag ska till MVC imorgon och kan fråga om det, plus att det för det mesta har känts som att det är liksom runtom livmodern det gjort ont. Inatt var det ganska tydligt ner mot urinblåsan till, samt upp på sidorna bak mot ryggen, så det verkade vara en kombination av extrem kissnödighet och gaser i magen, men det får mig ändå att oroa mig för att urinvägsinfektionen är tillbaka. Å andra sidan sa läkaren att det inte riktigt är något att bry sig om ifall det inte ger mig en massa sammandragningar, och dem tycker jag inte att jag har fler än vanligt av. Men jag ska prata med min barnmorska imorgon. Det blir förresten sista gången jag träffar henne innan hon byter jobb. I sommar ska jag gå på en annan MVC nere på västkusten, och när jag kommer tillbaka till Stockholm i augusti får jag en annan barnmorska.
måndag 10 juni 2013
På väg till ultraljudet
Som jag väntat på denna dag! Nu sitter jag på t-banan på väg till ultraljudet och tänkte sammanfatta vad det är jag är så rädd för.
Skräckscenario 1:
Båda eller en av dem har dött.
Skräckscenario 2:
Det är nåt allvarligt fel på båda, så vi rekommenderas att avbryta graviditeten.
Skräckscenario 3:
Den ena mår bra men det är nåt allvarligt fel på den andra. Vad i hela friden gör man då?
Men om en timme ungefär vet vi, så nu får jag väl försöka bara andas fram till dess.
söndag 9 juni 2013
Uppmuntran från Timo
En gång i slutet av januari, strax innan jag blev gravid med tvillingarna, mailade jag med Timo Räisänen, som jag känner litegrann, om en grej. Timo är en av mina absoluta favoritartister, och han visste om att jag hade fått missfall några månader tidigare, och jag nämnde i mailet att jag nojade över allt som kunde gå fel ifall jag nu skulle lyckas bli gravid igen. Då fick jag det här svaret:
Nu när jag imorgon ska på rutinultraljud och äntligen ska få veta om tvillingarna mår bra, om de över huvud taget lever, hoppas jag innerligt att han hade rätt.
Timo är rent allmänt en väldigt klok man, så läs gärna de tre intervjuer jag gjort med honom, där han säger en massa bra saker! Här om min favoritskiva "Love Will Turn You Around", här om skivan "The Anatomy of Timo Räisänen" och här om den senaste skivan "Endeavor".
onsdag 5 juni 2013
En känsla av otillräcklighet
Idag har varit en dålig dag. Jag sov för lite för att Alfred var orolig på natten, så jag var trött och på dåligt humör redan i morse. Antagligen kände Alfred av det, för han som normalt är väldigt o-bråkig testade mig till max hela dagen; han har slagit mig i ansiktet, sparkat mig, kastat grejer och skrikit i falsett bara för att han kan - och jag klarade inte testet nåt vidare. Jag tappade tålamodet jättesnabbt och skrek tillbaka och fick gå iväg flera gånger för att jag inte orkade med.
När Christopher ringde på kvällen för att kolla hur dagen varit bröt jag ihop och bara grät. Hur schöven ska jag klara av att ta hand om tre barn när jag vissa dagar knappt klarar av ett? Christopher försökte trösta mig och sa att jag är världens bästa mamma och att jag bara var trött, hormonerna svallar och Alfred var jobbig - men när tvillingarna kommit lär jag ju knappast få sova mer, och vid varje givet tillfälle är det väl ganska stor risk att minst ett av tre barn är jobbigt, så hur ska det bli bättre sen?
De flesta dagar går det ju alldeles utmärkt att vara mamma, men andra, som idag... jag har känt mig totalusel, och är livrädd för att få två barn till.
Samtidigt är det ju också det där med att jag fortfarande inte känner tvillingarna därinne, vilket gör att jag känner en ständig smärre panik. De ska vara stora som bananer nu, och hur jag inte kan känna av två bananer som rör sig i min mage är för mig en gåta, och det hjälper inte att jag läst att en del inte känner av sina barn förrän efter vecka 20.
Nu hoppas jag på mer sömn inatt och på en bättre dag imorgon. Tog i alla fall sista antibiotikatabletten nu ikväll, så förhoppningsvis är åtminstone urinvägsinfektionen borta för nu - alltid nåt.
När Christopher ringde på kvällen för att kolla hur dagen varit bröt jag ihop och bara grät. Hur schöven ska jag klara av att ta hand om tre barn när jag vissa dagar knappt klarar av ett? Christopher försökte trösta mig och sa att jag är världens bästa mamma och att jag bara var trött, hormonerna svallar och Alfred var jobbig - men när tvillingarna kommit lär jag ju knappast få sova mer, och vid varje givet tillfälle är det väl ganska stor risk att minst ett av tre barn är jobbigt, så hur ska det bli bättre sen?
De flesta dagar går det ju alldeles utmärkt att vara mamma, men andra, som idag... jag har känt mig totalusel, och är livrädd för att få två barn till.
Samtidigt är det ju också det där med att jag fortfarande inte känner tvillingarna därinne, vilket gör att jag känner en ständig smärre panik. De ska vara stora som bananer nu, och hur jag inte kan känna av två bananer som rör sig i min mage är för mig en gåta, och det hjälper inte att jag läst att en del inte känner av sina barn förrän efter vecka 20.
Nu hoppas jag på mer sömn inatt och på en bättre dag imorgon. Tog i alla fall sista antibiotikatabletten nu ikväll, så förhoppningsvis är åtminstone urinvägsinfektionen borta för nu - alltid nåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)