Utflykt ensam med alla tre barnen

I morse försökte tjejerna smita med Alfred när han skulle gå till förskolan. Det gör de de flesta morgnar, men idag hann de lite längre - barfota, med mössa och med discolampan runt Lillys hals. :)

I eftermiddags efter vi hämtat Alfred åkte jag med alla barnen tunnelbanan till Hornstull för att träffa min gamle vän Martin. Martin och jag lärde känna varann på Kalmar nation i Uppsala 1994, och han lärde mig helt livsnödvändiga saker som att "en japanpress är ju alltid en japanpress" (vad gäller skivor), att man alltid bör ha tre ex av viktiga skivor: en att spela, en att ha på väggen och en att arkivera, samt att The Four Tops "Live!" från 1966 är en av världens bästa skivor.

Idag skulle vi träffa honom, inte bara för att säga hej då inför flytten, utan också för att ge honom några nummer av mitt fanzine Fozzie som han saknade (han var med och gjorde flera nummer på 90-talet, men inte de senare), några vinylsinglar som jag rensat ut men trodde att han skulle uppskatta (han har ett helt fantastiskt arkivskåp fyllt med sjutumssinglar), plus att han fick en stor kasse med både vinylskivor och cd:s som jag också rensat ut, som han först ska kolla om han vill ha något av och annars hjälpa mig sälja. Så vi gick till Café Dello Sport och köpte fika och sen över gatan till Högalidsparken så barnen skulle få leka.

Jag hade aldrig varit där förut, men de hade en superfin inhägnad småbarnsavdelning, där Flora och Lilly blev helt kaxiga och vågade gå långt bort från mig, och båda vågade åka rutschkana helt själva (även om Flora hämtade mig ett par gånger och pekade väldigt noga var jag skulle gå och sätta mig för att åka med henne). Det flög flygplan från Bromma flygplats över ofta, och alla mina tre barn var mycket fascinerade och pekade, och vid ett tillfälle ropade Lilly på Alfred för att visa, och hon sa faktiskt hans namn! Inte perfekt uttal såklart, det lät mer som "Albert", men det var tydligt att hon sa hans namn. :) (Hon gjorde det hemma igen sen när jag bad henne, men med ett nytt uttal, nåt åt "Abback"-hållet.)

När Alfred ledsnat på småbarnsavdelningen gick vi ut till den större delen, och då vågade sig Lilly på att dra i Martin för att försöka få med honom till gungorna, men alla var tyvärr upptagna, så det blev inget gungande.
När Martin gick för att hämta sina båda döttrar gick jag och barnen för att köpa falukorv, och det gick bra en stund, men halvvägs in i affären började Flora gallskrika så jag fick ta upp henne ur vagnen, och då blev förstås Lilly sur, och sen höll vi på att inte komma ut ur affären för kassagången var för smal för den breda tvillingvagnen, men en snäll man höll vår plats i kön när vi tog en omväg ut, och när vi väl var ute kändes det som att alla ungarna skrek och att alla stirrade på oss. Alfred skrek visst inte, men han kravlade runt och råkade knuffa på Lilly så hon skrek ännu värre, och Flora vägrade lämna min famn, och till slut gav jag upp att försöka lugna dem och bara drog iväg ner till tunnelbanan. Om folk stirrade sket jag i det, det fick de väl göra då - jag tänkte på mitt favoritcitat "Och hur gjorde du när du hade tvillingar?" och ignorerade allt utom vägen rakt fram.
En italiensk dam dök visserligen upp och hjälpte till precis när vi kom ut från affären genom att kittla Lilly på huvudet så hon tystnade för hon blev så paff, så det hjälpte i några sekunder åtminstone. :)
Och på tunnelbanan höll inte vagnens broms ordentligt så den kanade runt, så kaoset fortsatte, men till slut kom vi hem i alla fall.
Några andra grejer förresten, som dykt upp de senaste dagarna: Lilly har börjat bitas. Ibland biter hon Flora bara för att det är kul, och Flora blir ju helt förtvivlad, för hon biter hårt. Vi säger ifrån på skarpen och lyfter undan Lilly och tröstar Flora, det verkar vara det enda vi kan göra, och jag hoppas det går över fort. Idag har det inte hänt åtminstone, alltid nåt. Alfred har börjat bli lite mer hårdhänt mot tjejerna igen och det händer att han knuffar bort dem eller bonkar till dem när han inte vill att de ska göra något, och det är ju inte heller för roligt.

Lilly vill absolut hälla upp dricka själv, och gillar också att hälla vätska mellan två glas - ibland låter jag henne hållas och hon är faktiskt rätt duktig på det, men ibland går det ju för fort så det kan bli lite mycket. Flora gillar också att hälla mellan två glas, men hon har inte krävt att få hälla upp dricka själv än. Hon och Lilly gillar också att bjuda varann på sin mat - de kan inte samsas om leksaker, men mat är inga problem.
Lilly har också sagt "appat" när hon tappat något. Det var nog det för nu!

Mina perfekta ungar

Flora var hos ögonläkare i morse för att vi ibland tycker det ser ut som att hon skelar lite. Det var Christopher som var med henne, så jag ver inte exakt vad de gjorde, men det var tydligen lite ljus och lite tester, och resultatet var att hon inte skelar. Jag hade läst att skelning påverkar synen, så det kändes jätteskönt!

Och ingen annan har blivit smittad av Alfreds förkylning än (fast Lilly har hostat lite ikväll, så kanske nu då), och själv mår han bättre nu, så det är också bra. Därav rubriken: mina perfekta ungar med toppen immunförsvar. ;) Och! Alfreds första natt utan blöja gick perfekt. Men inatt ville han ha blöja igen, det kanske blev en för stor grej för honom igår, så det fick han såklart - vi har ingen brådska med det där.

Däremot har Lilly drivit mig till vansinnets rand idag med sitt glaskrossarfalsettskrik. Hon kör det så fort hon vill nåt, och jag blir knäpp. Jag har provat typ allt utom våld, men inget hjälper, hon lägger bara inte av. Så ikväll körde jag lite "talträning" med henne - när hon kan börja säga vad hon vill kan hon ju sluta gasta - och satte henne vänd mot mig i knät och bad henne säga"ma-ma" när hon sa"ma", och hon gjorde det! Och så mycket beröm som hon fick så var det ju roligt att göra det igen och igen. :) Vi försöker lära dem att säga "älp" när de behöver hjälp också istället för att gallskrika, men det kanske är lite för avancerat än, men vi får väl se - det lät som att Flora försökte igår i alla fall. 

Nu ska jag och mitt ryggskott äta en semla innan läggdags!

Stora tjejer och hopplösa läggningar

Åh, läggningar av barn alltså. Varför kan det aldrig få vara lätt? Alfred är superkrånglig just nu, och tar evigheter på sig att somna: vi läser några böcker först, och ligger sen kvar och myser en liten stund innan vi går ut - helst vill han att någon ska ligga kvar hos honom tills han somnar, men vi brukar gå ut och gå in och kolla till honom med några minuters mellanrum. Men de senaste kvällarna har han blivit hysteriskt ledsen när vi gått ut, och ikväll ylade han så högt att det var omöjligt att få Lilly att somna, för hon krånglade också från första början. Jag gick in och pratade med Alfred och förklarade hundra gånger att jag och pappa älskar honom, vi är precis utanför och det finns inget att vara rädd och orolig för, vi går ingenstans, men vi måste få göra lite vuxengrejer ibland och vi kan inte ligga och bara vänta inne hos honom i över en timme. Förhoppningsvis gick det in idag, men jag vet inte.
Flora och Lilly då å sin sida: Christopher gick in för att lägga dem, och först var det tyst och lugnt, men efter ungefär en halvtimme började båda skrika heeeelt hysteriskt! Så efter någon minut tog jag över, och då lugnade de sig, men somna tänkte de då rakt inte göra. Jag fick dra ner dem till liggande igen ett par gånger, och till slut somnade Flora, men Lilly gick bara inte. Och när Alfred satte igång var det ju helt kört, så jag tog till slut ut henne så Christopher fick ta henne i selen. Nu är han inne med henne i sovrummet igen, och jag hör att hon skriker ibland. Alfred har åtminstone somnat, men nu har vi hållit på i två timmar och fem minuter. Suck suck suck suck. (En kvart senare kom han ut: två timmar och tjugo minuter. Och sen vaknar de som regel flera gånger innan vi hinner gå och lägga oss.)
Annars har det hänt en del roliga grejer idag. Eller ja, först började det dåligt, när Lilly körde sina glaskrossande falsettskrik till frukost, så jag blev skitsur och det kändes som att hela dagen var förstörd. Hon skriker på riktigt så högt att det slår lock för mina öron. Det vore väl nåt: jag har klarat över tio år med konserter upp till flera gånger i veckan utan tinnitus, men så får jag säkert tinnitus av mina egna barn istället. Måtte de lära sig prata snart så de kan säga vad de vill utan att skrika!

Över till det roliga: när vi hämtade Alfred stannade vi kvar på förskolegården och lekte lite (ingen annan var ute). Alfred och Lilly var vid rutschkanan och Flora var kvar vid de tre trappstegen ner från dörren, och jag stod ungefär mittemellan och höll koll åt båda hållen. Så såg jag plötsligt i ögonvrån att Flora verkade ha gått ner från det nedersta steget istället för att krypa baklänges! Så jag vände mig naturligt nog mot henne för att filma (såklart ;) ), och när jag precis var klar med det såg jag i ögonvrån att min andra 16-månaders dotter åkte ner för den relativt höga rutschkanan alldeles själv! Hon tippade bakåt, men började inte gråta, fast ville inte åka igen när Alfred försökte få upp henne, så lite läskigt var det nog. Men när Flora åkt tillsammans med Alfred och tyckt att det var jätteroligt ville Lilly också åka med storebror, och då var det kul igen.

Sen ville båda två prova såna där gungdjur som står på en spiral, och det var också roligt. De börjar plötsligt bli så stora, mina små tjejer! Men det är klart, det är ju jättemånga barn som redan gått på förskola i flera månader i den här åldern, så det är väl klart att de klarar mycket själva, men ändå... mina små!

Lördagsshopping

Vi har haft några dagar nu där Flora har varit så mammig och gnällig och Lilly har hållt på med så mycket falsettskrik att jag håller på att få nervsammanbrott. Jag vet förstås att det enklaste och bästa sättet att få Flora lugn när hon är sån är att bära henne konstant, men det går ju inte. Det gör verkligen inte det. Dels har jag Lilly också, dels måste jag ju göra saker ibland, som att fixa mat, plocka undan efter mat, plus nu fixa i ordning inför fotograferingen av lägenheten på tisdag. Att jag som vanligt sovit för lite hjälper inte heller, jag blir så lättirriterad då. Så när Lilly sitter och falsettskriker och skrattar när jag blir arg blir jag helt knäpp. Enligt Wonder Weeks ska den här evighetslånga fasen de varit i nu vara i stort sett slut, så jag börjar misstänka att de inte är riktigt i fas med den, men jag hoppas verkligen att det snart blir bättre i alla fall.

Idag åkte vi ut hela familjen med planen att dela upp oss: Christopher och tjejerna skulle in på IKEA för att köpa några smågrejer, och jag och Alfred skulle handla mat på City Gross. Men eftersom alla tre barnen somnade i bilen på vägen till Kungens Kurva bestämde vi att jag skulle springa in och köpa en grej i Skärholmens galleria först medan de andra var kvar i bilen. När jag kom tillbaka startade inte bilen - vi kör inte mer än någon gång i veckan och nu när det är kallt hade batteriet laddat ur. Som tur var har vi en vägassistansförsäkring, så vi ringde och skulle få hjälp inom en timme. Då gick vi in i gallerian allihop, och jag köpte nån sorts t-shirtklänning på Gina Tricot för att den var så skön och randig och fin. Men klockan hann ju bli för mycket, och bilen var ju tvungen att köras för att inte ladda ur direkt igen, så istället begick jag och tjejerna premiär för att handla på City Gross utan Christopher till hjälp med att hålla ordning. Eller vi kanske har varit där ensamma förut, men inte sedan de började gå och slutade vilja sitta i vagnen.

Första biten fick jag dem att sitta i vagnen, genom att muta dem med banan och klämmis, men när vi kommit halvvägs i den förvånansvärt folktomma affären fick de komma ner. Och det gick jättebra faktiskt, tills jag var tvungen att lyfta upp dem för att jag bad en anställd om hjälp att hitta en grej och hon pinnade iväg för att visa - då blev Flora skitsur och jag höll på att tappa henne när hon slängde sig i brygga bakåt för att inte bli upplyft, och Lilly gallskrek i vagnen. Men de fick komma ner igen sen och blev nöjda och glada, men då närmade vi oss lösgodiset och det låg en massa godis på golvet, så då blev det ett race att hinna slita allt ur händerna på dem innan de fick in det i munnarna... Så jag hann bli rätt andfådd innan vi var klara. Och vi kom hem med 2,5 kg entrecôte och 1,5 kg köttfärs! :)

Sen blev det pizza, och jag slog på stort med nån lyxig variant som jag aldrig sett förut, med chèvre, färska fikon, ruccola, parmesan, citron, honung och valnötter, som var sjukt god. Och nu är jag så trött att jag snart svimmar, så ikväll blir det faktiskt inget lägenhetsfixande, utan jag ska lägga mig i soffan å det snaraste - det här med att dela på oss med varsin tvilling funkar faktiskt rätt så bra, förutom att vi har lagt oss för sent på sistone. Inatt höll visserligen Flora på att nypa mig i bröstvårtorna i ett par timmar så jag inte kunde sova, så då bytte vi tjej, och då fick jag sova i nån timme.

Skrik, lussekatter och sjuårsdag

Åh, vi har haft ett par vidriga timmar ikväll. Flora var trött vid sextiden, så jag satte henne i selen för att sova en kort stund - och det blev en kooort stund. Efter bara ett par minuter började hon skrika, så jag provade att lägga mig med henne i sängen, men Lilly kom in (Christopher var på toa och mamma tittade på tv, så ingen stoppade henne), så Flora vaknade för mycket, så det var bara att gå upp. Men hon var ju svintrött, så jag provade selen igen, men nope, där ville hon absolut inte vara. Så hon fick sitta i mitt knä när vi skulle äta strax efter, men hon bara skrek och skrek. Hon lugnade sig ett par minuter när jag lade henne så hon fick hålla på mitt bröst, men det var kortvarigt det med. Jag provade att lägga oss igen, men hon bara skrek. Till slut gav jag upp och åt min middag med henne skrikande i knät, och när mamma ätit färdigt tog hon Flora och gick med henne tills hon somnade i hennes famn. Men efter tjugo minuter vaknade hon och skrek igen... Totalt höll hon på i ungefär två och en halv timmar tror jag, och jag vet inte vad det var för fel. Hon är snorig, men inte febrig, så kanske att det är tänderna, eller så var det bara att hon var så fruktansvärt trött. Lilly däremot har varit helt fantastisk: hon har inte sovit alls på eftermiddagen men har ändå varit superglad hela kvällen och roat sig själv medan vi varit upptagna med Flora. Alfred också, han åt snällt middag och tittade på tv sen.
Till slut lugnade hon sig i alla fall, och då började kampen med att försöka hitta något hon ville äta, eftersom hon inte åt en enda tugga till middag, så nu har vi lyckats lura i båda barnen de sista minimuffinsarna från födelsedagen, päron och lite pasta, men några mängder blev det inte direkt.

Vi tar några söta bilder istället för att uppväga eländet.

Vi satte upp hoppgungan för att fota den för Blocket-försäljning, och tjejerna fick prova den för första gången på flera månader, och Lilly älskade den! Så nu får vi se om vi kanske inte ska sälja den än ändå.

Äntligen fick vi ut armarna i de små tighta hålen på sidorna också.

Fast Flora körde den gamla vanliga armvarianten istället.

Jag tjuvstartade advent med lussekattsbak i eftermiddags också, så tjejerna fick sina livs första lussekatter. De gick hem!

Alfred har ju ätit det förr, men han var nöjd ändå.
För övrigt var det sju år sen idag som jag och Christopher träffades för första gången! Så jag fick en vacker bukett med röda rosor när Christopher kom hem från lunchen, och en burk med chailatte från Espresso House. :) Men det är först i övermorgon som vi har vår bli-ihop-dag dock, fast vi tycker idag räknas också.

Roliga och jobbiga på samma gång

Just nu är tjejerna så otroligt roliga att vara med, samtidigt som de ibland är så fruktansvärt jobbiga! Vi börjar med det jobbiga: dels äter de skitdåligt (men det har nog börjat vända lite nu, tror och hoppas jag), dels är de supergnälliga mellan varven. Det brukar vara jobbigast just runt måltider, när de inte vill äta ordentligt och istället vill komma ner på golvet långt innan jag har ätit färdigt, och sen ställer de sig och drar i mitt ben och bara skriker istället för att gå och göra nåt kul. Och så fort det är något jag känner att jag verkligen behöver göra; plocka undan, diska, fixa nåt, maila nån eller vad som helst, så är de totalt osjälvständiga och bara gråter och drar i mig och jag blir tokig. Igår var Flora helt hysterisk så fort hon inte var i min famn, men idag har det varit Lillys tur att vara värst. Alltid nåt att de inte varit helhysteriska samtidigt några längre stunder åtminstone.

Samtidigt har de andra stunder varit såååå gulliga! Idag när Flora har ätit bättre har hon varit på så mycket bättre humör och har trampat omkring och grejat för sig själv långa stunder, och nu på kvällen med början när Christopher lade Alfred och två timmar framåt har båda varit på helt förunderligt glatt humör: de har kört omkring varandra i en gåvagn och skrattat med varann, de har undersökt saker i hyllor och mellan varven gått till mig (som suttit på golvet) och pussat mig, de har kommit fram med böcker som jag ska läsa (eller snarare trycka på; de har en massa såna där böcker där man trycker på en knapp på varje sida och så spelas ett ljud) och bara varit allmänt fantastiska.

Lite andra roliga saker de gjort de senaste dagarna:

Velat klättra ner i badkaret medan jag fixat i ordning mig på morgnarna. Flora är ju fortfarande rädd för vatten, men med pyjamas på i ett tomt badkar gick det utmärkt.

Christopher tog härom dagen fram fårfällen vi hade i vagnen när Alfred var liten och i en av tjejernas liggdelar, och Flora älskar den! Ibland lägger hon sig på den och myser.

Här är ett av deras favoritställen hemma: garderoben där jag har mina hundratals strumpbyxor, väldigt många skärp och tjejernas kläder som inte hänger. De älskar att slita ut mina strumpor, strumpbyxor och skärp.

Framför allt Lilly gillar att hänga skärpen på sig - hon blir supertjusig!
Över huvud taget gillar de att klä på sig saker nu: de ääälskar sina nya skor och vill ha på sig dem jämt - tappar nån en kommer hon direkt fram till mig med den igen, och Lilly har försökt få på sig Alfreds skor ovanpå samtidigt också. Alfred har en lek nu där han tar på sig strumpor på både fötterna och händerna och så är han en hund, och ikväll kom Flora fram till mig med ett par av hans strumpor, gav dem till mig, satte sig ner på golvet och viftade med fötterna för att visa att jag skulle ta på henne dem. :) Och Lilly kom med först ett par som jag satte på hennes fötter och sen ett par till händerna också. :) Ryggsäckarna ville de också ta på sig ikväll igen, mössorna de fick igår gick de omkring med direkt (men när de skulle ha dem ute idag slet Lilly av sin hela tiden) och när jag tog på Flora jackan när vi skulle hämta Alfred försökte Lilly stoppa i armen i sin själv.
De förstår och lär sig så mycket nu, och det är verkligen tydligt att det är utvecklingssteget "Programs" de är i nu, där de iakttar oss när vi gör saker och lär sig hur saker hänger ihop. I eftermiddags kom Flora till mig med min pumpflaska med hudkräm som jag har stående vid sängen och ville smörja in sig som jag gör (och smaka på den...). Diskmaskinen har de alltid varit intresserade av, men idag var första gången jag märkte att de faktiskt försökte plocka ur den på samma sätt som jag gör. Jag trodde ju härom dagen att de kanske lärt sig göra elefantljud, och jodå, det är faktiskt det de gör när jag visar en elefant och själv säger ljudet först - för i morse när jag tog på dem Libero-tigerblöjor så morrade båda som tigrar efter att jag gjort det!
Nu hoppas jag på lite mindre gnäll och skrik framöver bara, så kommer vi nog ha en helt fantastiskt rolig period framför oss!

Skrikdag och nytt torskrecept

Vilken sabla skitdag! Flora har skrikit eller gnällt i stort sett oavbrutet h-e-l-a dagen idag. Hon är feberfri, men jag antar att hon har nån sorts efterdyningar av sjukan, för hon har bara varit lugn när jag burit henne, och det kan jag ju inte göra hela tiden eftersom jag har Lilly också, och Alfred på eftermiddagen. Och med Alfred blev det några duster som vanligt nu för tiden, och det plus allt gnäll... Jag blir tokig. Det kändes som rena parodin efter middagen när jag behövde gå på toa, och tog mig friheten att låsa dörren. Strax kom Alfred och började rycka i dörren och ropa "Mammaaaa! Mammaaaa! Mammaaaaa!", Flora kröp efter, satte sig utanför och började gråta, och strax efter kom Lilly och satte igång hon med. Gode tid.

Efter att jag brutit ihop på sovrumsgolvet efter middagen så Christopher fick ta med sig alla barnen in på Alfreds rum så jag fick ligga i fosterställning och lugna mig så satte jag Lilly i nya Ergobabykopian på ryggen och Flora på magen och vinglade runt (17 kg fick mig lite ur balans) tills de somnade, och sen kunde jag lägga ner båda i sängen redan tio över nio! Rekord!

17 kg förresten: det är ju ungefär vad magen vägde när de låg inne i den på slutet. Minsann. Lika stora ute som inne (fast med moderkakor, fostervatten och grejer).

Nu har jag fått duscha, kors i taket.

Vi har nästan slut på mat till tjejerna, så tidigare ikväll gjorde jag torsk med äggsås och potatis till dem. Jag tog receptet ur barnmatshäftet från BVC: Hårdkoka två ägg och finhacka. Vispa ihop 3 msk mjöl med 3 dl vatten, häll i 1 dl mjölk (fast jag tog grädde) och 1-2 msk margarin (! margarin?! Jag tog smör- och rapsolja) och koka upp och koka i några minuter tills det blir tjockt. Ha sen i ett paket torsk skuren i små bitar och koka några minuter.  Jag kryddade med vitpeppar fast det inte var med i receptet och hade också i dill, för det smakade nästan inget. Sen hade jag i äggen. Klart! 

Till det kokt potatis som jag hade lite smör på och hackade.
De första skedarna gick hem hos både Flora och Lilly, men sen började Lilly spotta ut. Jag gav henne en bit potatis att hålla i själv istället, och den tuggade hon snabbt i sig, så jag lade en sked mat på hennes bord - och det var där skon klämde: hon ville inte bli matad. När hon fick gegga med maten själv åt hon jättebra. Så Flora fick också köra själv, och båda försökte äta med sked också (det gick sådär). Så matningens tid är väl snart över om de ska få i sig något, verkar det som.

Tålamodsprövning deluxe

Den här testa rösten-falsettskrik-perioden som redan hållit på i x antal veckor - jag hade ju trott att den skulle ta slut snart, men icke. Den har förvärrats. Hittills har det varit Lilly som skrikit mest och Flora som försiktigt testat när Lilly börjat, och tystnat när vi sagt nej, men nu håller båda på nästan lika mycket, även om det nästan alltid är Lilly som börjar. Det är främst vid matbordet när de ätit färdigt, men idag har de hållit på överallt och typ hela tiden. 

Och det går ju inte få tyst på dem; vi har provat att säga nej, att hyscha med fingret för våra munnar och för barnens munnar, att gömma oss... När mitt tålamod tagit helt slut några gånger och jag rutit till har Lilly börjat gråta, men så fort hon ätit färdigt nästa gång börjar hon igen ändå. 

Och Alfred på det, som tok-teatergråter så fort något inte går exakt hans väg, och han har börjat kasta grejer så fort han blir sur, och tjuvnyper tjejerna alltför ofta. 

Som en extra liten bonus denna tålamodsprövande dag vill främst Lilly, men också Flora nästan lika ofta, amma vareeenda gång jag kommer i närheten. Till och med jag som tycker att amning är världens bästa grej (när Lilly var sjuk i veckan och inte ville äta mat var amningen verkligen en gudagåva), tycker att det här börjar bli jobbigt. Men jag hoppas på att det är en fas som går över relativt snart, så jag får härda ut ett tag och se. 

Men jag måste få lägga mig tidigare ikväll, för det här nya att både Flora och Lilly vill sova PÅ mig är inte direkt gynnsamt för min sömn, och eftersom vi inte fick Alfred i säng förrän efter elva igår är mitt tålamod ännu mindre än vanligt. 

Skitdag - fast igår

Nämen! Jag såg först nu att inlägget jag trodde jag lade upp i natt vid midnatt aldrig gick upp! Då blev ju mitt PS i förra inlägget lite obegripligt. Jag lägger upp det nu istället då...
- - - - -
Vilken skitdag vi har haft idag. Det spöregnade halva dagen, så vi var inomhus ända till sjutiden på kvällen, och Alfred var helt spattig av överskottsenergi, så vi bråkade med honom otaliga gånger. Tjejerna var griniga - det känns som att Flora har illvrålat minst hälften av sin vakna tid, och av det har jag blivit irriterad och kortstubinig, och Christopher har ignorerat skrikandet istället, så jag har fått ta upp dem typ varenda gång även fast jag varit sur. Idag har varit en sån dag där jag har känt att schöven vad mycket enklare det hade varit om vi bara fått ett syskon istället för två - MEN det betyder förstås inte att jag inte älskar alla mina barn, för det gör jag, så oerhört mycket, men stundtals är det för mycket för att jag ska orka uppskatta dem allihop samtidigt.
Fast om jag ska tänka på det roliga istället så kan jag berätta att Flora också kan sätta sig upp från magliggande nu, båda tjejerna tar saker med pincettgreppet nu istället för med hela handen, och Flora ställer sig upp mot saker (och är såpass stadig att hon kan stå själv en halv sekund ibland om vi släpper henne, fast ofta vobblar hon rejält i benen). Hon kryper inte framåt mer än ett steg i taget än, men ålar lite bakåt ibland istället, medan Lilly kryper med perfekt teknik nu, men långsamt och försiktigt än så länge - och tycker det är så roligt att hon skrattar hela tiden.
Nu ska jag försöka lägga ifrån mig en sovande Lilly och gå och tvätta mig så jag kan få lägga den här deppiga dagen till handlingarna.

På nervsammanbrottets rand

Alltså, det är så gnälligt här hemma nu att jag blir galen. Jag vet inte vad jag ska göra med de där två små människorna som bara lägger sig bakåt och ormar runt och gallskriker heeeela tiden. (Och inte betalar de hyra ens, som Christopher påpekade.) De brukar få sitta på en matta på golvet med varsin amningskudde bakom sig och några leksaker mellan sig, och så är de nöjda ett par minuter, men sen tippar nån av dem bakåt - eller i Lillys fall ofta runt och över på mage - och så börjar ylandet. Jag försöker hjälpa dem upp igen, men nähädå, det duger inte heller. Så jag sätter en av dem i mitt knä så hon lugnar sig, men så börjar den andra gasta, så jag sätter ner den första, varpå hon börjar yla, medan den andra lugnar sig, och så kör vi den cirkeln tills jag blir knäpp.

Vi har lagt in både födelsedatum och beräknat datum i Wonder Weeks, och om man går på födelsedatumet (vilket de iofs säger att man inte ska) så är de inne i den enda grå perioden nu, och den innebär att de kan vara gnälliga för att de upptäcker att mamma kan gå ifrån dem - och det verkar rimligt att det är det. De är så oerhört mammiga på kvällarna när de är trötta att Christopher inte får trösta dem, utan det är bara jag som gäller, och lite så är det på dagarna också nu - de är åtminstone nöjda i några minuter när de sitter hos mig - fast inte alltid.

På dagarna har det ändå gått okej hittills, det har varit först när Alfred också kommit hem som det blivit riktigt jobbigt när han också behöver min uppmärksamhet, men idag är det alldeles fullt tillräckligt med bara Flora och Lilly, så jag fasar för timmarna utan Christopher efter dagis.

Igår försökte jag lösa det genom att ta med mig alla ungarna på en buss till Skärholmen för att gå på Lagerhaus och köpa fina papperstallrikar till dopet, men tjejerna sov bara några minuter i vagnen, så resten av tiden fick jag hantera minst ett skrikande barn hela tiden, och att behålla lugnet då... svårt. Mycket svårt. Alfred var i alla fall jätteduktig och höll sig snällt vid min sida utan att försöka rymma, och krånglade inte alls särskilt mycket mer än att han ville ha olika grejer typ hela tiden.

När tiden sprungit iväg så långt att Christopher ringde och var på väg hem från jobbet och erbjöd sig att hämta oss med bilen blev jag så tacksam att jag kunde ramlat ihop i en liten pöl.

Medan jag skrivit det här har båda tjejerna suttit mellan mina ben, men inte varit glada ändå, så nu fick det bli Babblarna igen. Sorgligt, men det funkar åtminstone. (Och nej, de var inte missnöjda bara för att jag inte brydde mig helhjärtat om dem eftersom jag skrev samtidigt, det var lika illa innan jag började skriva.)

De kanske är frustrerade för att de inte kan krypa än, för de håller ju på och rullar över på mage stup i kvarten, men vet inte vad de ska göra när de väl är där, så jag kanske helt enkelt ska låta dem ligga där och skrika lite längre - frustration föder ju framgång i såna fall, har jag lärt mig av Louise Hallin. Men det känns lite taskigt när de är ledsna bara.

Tjut

Flora har blivit på mycket bättre humör igen, tack och lov - det är så härligt att se henne glad oftare igen. Men jag lyckades fånga henne på film härom dagen när hon körde sitt falsettskrik vid matbordet; inte den värsta volymen hon fått till, men ni får en bild av det i alla fall.
Idag har hon mer övergått till sitt gamla väsande igen, kombinerat med nån sorts Gollum-muttrande som är jättejätteroligt - måste försöka filma det också.

Mammas flicka

Lilly har på sistone blivit mammas flicka på kvällarna. Flora brukar somna för natten nånstans runt niotiden, men då är Lilly pigg som en mört, men arg som ett bi om hon inte får vara hos mig. Hon blåvägrar att somna på något annat sätt än vid mitt bröst (då brukar vi lägga oss i sängen och spjälsängen intill), och under tiden som jag borstar tänderna och tvättar mig och Lilly måste vara med Christopher gallskriker hon oavbrutet. Så fort jag kommer och tar henne blir hon lugn. 

Smickrande, men lite opraktiskt... Men det lär väl vara en fas, som allt annat. 

Råkade shoppa lite...

Jag fick tips förra veckan om att märkena LipFish och Bombadill hade utförsäljning på ett ställe uppe på Hägerstensåsen, vilket är på gångavstånd hemifrån, idag, så jag tog en sväng dit i förmiddags. Jag hade kollat på hemsidan innan och visste att det var dyra kläder, så även om det skulle vara 20-70% rabatt tänkte jag att jag inte skulle köpa så mycket. Tji fick jag. Jag kom hem med kläder och lite andra småsaker för 910 pix. Bra jobbat på sparfronten där, Sara.

Men det var ju så fiiiint! Färgerna är för övrigt ännu klarare och finare i verkligheten än på de här mobilbilderna. Här har vi två klänningar till Flora och Lilly, i storlek 86/92, eftersom klänningar ju är så opraktiskt tidigare, och en t-shirt till Alfred. 150:-/st. Och ja, detaljerna är lösa, så hundens öron kan typ vifta. :)

Men han påstod att han inte gillade den, så han och Christopher tog en sväng tillbaka med bilen strax innan de stängde och så fick han välja en själv, och då blev det den här istället. Bra val dock, för gult är min absoluta favoritfärg.

En klänning till i 62/68 (storlekarna är rätt stora, plus att den kan användas som tunika ett tag till efteråt), för den kostade bara 40:-, och två lekdräkter/pyjamasar i stl 68 för en femtiolapp var (den gröna var andrasortering, och var lite missfärgad i den vita sömmen, men verkligen ingen fara).

Fyra kjolar (86/92) och två byxor/leggings (74/80) för 40:- resp 30:- resp 20:-/st.

Och så barnvagnsringar, fyra skallror och en glass till Alfred (det enda jag köpte från Bombadill) för mellan 10:- och 40:-/st. Så det var ju sjukt bra priser på allt och jag fick mycket för pengarna, tyckte jag. Och så var jag dumdristig nog att signa upp mig till deras mailinglista så jag får veta när de har sina fyra utförsäljningar per år. Jag kommer ruinera mig.
Jag pratade länge med designern när jag betalat, om kläder och genus och sånt, och hon sa som jag redan hört både H&M och Lindex säga: folk vill ha den där gamla traditionella uppdelningen av flick- och pojkkläder. Hon har försökt göra ännu mer unisex, men det säljer inte lika bra, och hur sorgligt det än är måste hon till viss del anpassa sig för att kunna sälja sina kläder. Man undrar ju när folk ska börja inse att barn är barn och inte sitt kön.

PS: Jag har försökt skriva det här blogginlägget i ungefär sex timmar nu, men har inte kunnat pga mycket arga/ledsna/skrikiga/gnälliga barn. Jag vet inte vad det är med dem nu för tiden - de är så gnälliga på dagarna nu att jag blir helt knäpp ibland (trots att de enligt Wonder Weeks ska vara hur glada som helst nu), och på kvällarna är framför allt Lilly så arg så arg. Fattar inte vad det är frågan om. Nu sitter hon i alla fall i mitt knä och skriker inte en liten stund, så jag kan skriva - hon har pratat nöjt en stund, på ett lite nytt sätt - men nu börjar hon gnälla igen, så dags att runda av. Komma i säng i tid är bara att glömma igen.

Just nu

...och sen ungefär en halvtimme tillbaka är Lilly helt hysterisk. Jag gav upp att lugna henne efter en stund när hon varken ville vara i min famn eller i liggdelen, och sen tog Christopher över. Han har fått i henne lite mat, men så fort hon inte äter skriker hon otröstligt igen - han försöker med mer mat, men nu verkar inte det heller hjälpa.
Alfred, som ju var en extremt skrikig bebis, lugnade sig efter drygt fyra månader, men med tjejerna verkar det snarare bli tvärtom: de som har varit relativt lugna har skrikit värre än nånsin den senaste veckan. Jag hoppas att det hänger ihop med det fjärde utvecklingssteget, som de har ungefär en vecka kvar i, men jag vet ju inte. De skriker som mest nu när de är trötta, men sova är de inte speciellt sugna på när de är på det humöret. Det enda lite gulliga med det är att de blivit såpass gamla att de börjat gnugga sig i ögonen när de är trötta.

Note to self

Note to self: försök aldrig mer beställa kläder från en amerikansk webshop som bara ger mig två minuters betänketid innan varukorgen töms medan ett barn envist spottar ut nappen och skriker fast hon egentligen sover och det andra plötsligt inte längre sitter nöjt i babysittern. Schöven vad ont i huvudet jag fick. TVÅ MINUTER, vad är det för sabla idioti?!

Viktkoll

Idag tog jag och tjejerna oss iväg till öppna mottagningen på BVC för att väga dem och se så att vi lyckats vända den negativa viktkurvan. Och det hade vi! Lilly hade gått upp 510 g på 10 dagar och väger nu 5 960 g, och är 62,4 cm lång. Flora hade inte gått upp lika mycket, men ändå bra så det räcker: 5 435 g (265 g upp sen sist) och 60,7 cm lång.
Jag har varit noggrannare med att ge dem båda ersättning sen vi var där sist, och Lilly har ätit bra, men Flora lyckas alltid spilla ut det mesta, så det kanske är därför hon gått upp mindre. Flora ammar dock lite bättre, medan Lilly de senaste dagarna ofta tagit en klunk, släppt och tittat åt andra hållet, tagit en klunk, släppt och tittat åt andra hållet, tagit en klunk osv osv. På nätterna har de ätit bra båda två åtminstone.
Men det där skrikandet i natt! Jag har ingen aning om vad det tog åt dem, de var heeelt hysteriska båda två, och ingen ville äta varken bröst eller flaska och ingen ville sova. Lilly somnade till slut lite efter ett, men Flora fick jag ta ut i vardagsrummet och sitta och vagga i liggdelen till nästan halv två innan hon slocknade. Så idag är jag inte lika pigg - jag kände verkligen skillnad igår efter jag fått sova lite längre: jag var så glad hela dagen! Och jag tog skrikandet hyfsat bra, medan Christopher var helt slut. Men nu är jag tillbaka på minus igem så en bättre kväll idag vore skönt.

När räcker det?

Seriöst, ni har skrikit hysteriskt i två timmar nu, när börjar ni tycka att det räcker? Mamma och pappa tyckte det var nog för ungefär en och en halv timme sen. Klockan är ett nu, lägg av, tack. 

Bad-mayhem

Jag fick för mig att bada tjejerna själv idag, för första gången. Än så länge hatar de att bada, så vi brukar hjälpas åt så den ena sköter badandet och den andra tröstandet efteråt. Men Flora sov, så jag tänkte börja med Lilly och smetade in lite olja på huvudet på henne för att försöka få bort lite skorv i och med badandet.
Som vanligt blev Lilly jätteledsen i baljan, men lugnade sig hyfsat fort efteråt, men då hann Flora vakna. Så Lilly fick ligga kvar på en filt på badrumsgolvet medan jag badade Flora, som blev ännu ledsnare. Och förresten hann Lilly bli på lite dåligt humör igen redan innan för att Flora petade henne i huvudet, som hon alltid gör, och som Lilly alltid ogillar. Så när Flora väl kom upp låg Lilly och gastade på golvet och Flora låg i min famn och gallskrek - båda började igår (Lilly) och idag (Flora) med ett nytt sorts skrik där de kommer upp i nån sorts iiii-falsett, oerhört jobbigt. När Flora var torr och påklädd hade båda jobbat upp sig till hysteri, så jag lade båda i liggdelarna som jag lyfte in till spjälsängen med vyssan lull-tassar så jag skulle kunna vagga dem (jag kunde bara inte gå ut med vagnen, för jag är så fruktansvärt skitig i håret att jag bara måste få duscha först - plus att jag inte är påklädd ordentligt), men det hjälpte inte. Jag var tvungen att gå ut i vardagsrummet en stund för att andas, för jag fick dem bara inte lugna. Efter en minut eller så lyfte jag ut dem i vardagsrummet till sittrarna, och då hade som tur var ersättningen som jag kokat upp tidigare svalnat till rätt temp, så de fick mat och Lilly däckade. One down, one to go.
Till saken hör att natten var helt vedervärdig, så det är väl därför mitt tålamod är sisådär. Lilly gall/iii-skrek mellan halv ett och halv två innan vi fick lägga oss, och sen fortsatte hon vakna och småskrika ungefär en gång i kvarten/halvtimmen HELA natten. Och Alfred vaknade och kom in, och Flora vaknade såklart också då och då, så det var mest skit. Men nu sover Lilly och Flora är nöjd, så hon får nog följa med in i badrummet i sittern så jag kan ta en snabbdusch. Hej hej!

Främlingars kommentarer

Jag gick med i en facebookgrupp för folk som fått tvillingar under 2013 för några veckor sen. Tanken är att man ska kunna få råd och synpunkter från andra i liknande situation, plus såklart skryta lite om sina barn och så. :)
Ett återkommande tema som folk skriver om är till min stora förvåning att föräldrarna blir upprörda - ibland så till den milda grad - över att främlingar på stan kommenterar att det måste vara jobbigt att ha tvillingar.
Att folk kommenterar och tar för givet att det är jobbigt tar jag inte illa upp av, men en del gör tydligen det just för att folk säger att deras barn är jobbiga, medan föräldrarna såklart älskar dem. Men jag tycker inte det är så konstigt - vem av oss som väntat tvillingar har trott att det skulle bli lätt innan vi fick dem? Och att det är jobbigt ibland, eller att erkänna det, betyder inte att vi inte älskar våra barn, och det tror jag inte främlingarna tror heller.
För min del måste jag säga att jag hade väl trott att det skulle bli jobbigt, men den övervägande majoriteten av tiden har det varit lättare än jag trott - fast så jobbigt som det är ibland när båda (alla tre) skriker samtidigt var också svårt att föreställa mig.
Jag står just vid en busshållplats med två söta sovande små tvillingar i vagnen (och två äldre damer har just kommenterat att vagnen är häftig och att barnen är flickor för att en av dem råkar ha en rosa napp (fast den andra har en blå)), men innan vi kom iväg hade vi en sån där mardröm. Tjejerna var nybytta och nypåklädda och låg på sängen, och allt jag behövde göra var att borsta tänderna och klä på mig, så jag behövde väl kanske fyra minuter. Men båda började gallskrika, så jag försökte peta in napparna igen, men de åkte förstås ut direkt, så jag tog upp Lilly i knät, vilket såklart resulterade i att jag dreglade tandkrämssaliv överallt när jag lutade mig framåt, så tandborstningen tog typ dubbel tid. Sen fick jag springa fram och tillbaka med oknäppta kläder och försöka trösta och ta på dem overaller i förtid eftersom de brukar lugna sig av det, men så fort jag fått den ena lugn skrek den andra nästan lungorna ur sig, och när hon tystnat började den andra om. Jag fick tyst på båda i kanske tjugo sekunder när jag desperat sjöng svinhögt en egenpåhittad sång om att de måste vara tysta... När jag till slut fått på mig kläder och knäppt på vagnskydd och grejer var Flora tokhysterisk och skrek hela vägen ner för trapporna innan båda äääntligen lugnade sig när jag kunde börja köra vagnen.
Så allt tog säkert tre gånger så lång tid som det kunnat göra om de varit lugna. Och ja, jag kunde låtit dem skrika i de få minuter det skulle tagit istället, men ni skulle hört Flora... Hon skriker sällan särskilt högt, Lilly har mycket kraftigare normalskrik, men idag skrek hon så hon skakade och jag fick ont i huvudet. Så ja: det ÄR jobbigt att ha tvillingar ibland. Jag har nästan lättare för att jag måste amma halva nätterna än för när de skriker båda samtidigt eller i stafett. Och skriker, det gör barn. Men jag älskar dem, jag älskar både Flora och Lilly och min gränstestande lille Alfred så mycket att jag blir tårögd nästan varje dag. Och det förändras inte av att nån främling säger att jag måste ha häcken full.

Första dagen ensam

Idag var första dagen jag skulle vara officiellt ensam med tvillingarna, eftersom Christopher skaffat sig en frilanskontorsplats och mamma åkte hem igår eftermiddags. Jag har ju varit ensam med dem förr då och då, men nu är det mer på riktigt, liksom. Planen är att Christopher ska lämna Alfred på förskolan, åka till jobbet och sen ska jag hämta Alfred klockan tre och ungefär samtidigt ska Christopher åka från jobbet, så jag inte ska behöva vara ensam med alla tre alltför länge.
Jag började dagen med en tid på vårdcentralen och sen gick jag och tjejerna och handlade lite - tandborstar på extrapris på apoteket där jag hämtade ut penicillinet och sen mat, så vi var inte hemma förrän nånstans runt 12 tror jag. Flora och Lilly sov så gott så de fick ligga kvar i sina vagnliggdelar i hallen, och så lade jag mig i soffan. Först skrev jag det förra blogginlägget och sen beställde jag extra flasknappar eftersom de vi har till våra Tommee Tippee-flaskor rinner alldeles för fort, och sen fick jag den oerhörda lyxen att få sova i soffan i trekvart innan Lilly vaknade. Jag sov dåligt inatt, för båda var orolig ganska långa stunder plus att Lilly de senaste nätterna vägrat ta bröstet fast hon gnällt och verkat hungrig, så jag höll på ganska många gånger att försöka få henne att äta.
När Lilly vaknade hade hon inte ätit på några timmar, så jag försökte lägga oss i soffan för att amma, men hon körde samma grej som på natten: vägrade äta när jag låg ner. Så istället tvingades jag gå omkring och vagga henne för att hon över huvud taget skulle snutta lite, och samtidigt behövde jag äta lunch, så det fick jag göra ståendes och gungandes. Sen vaknade Flora, och då pallade jag upp oss med amningskuddarna för att dubbelamma. Men man kan väl säga att det var ungefär där som min första ensamma mammaledighetsdag började gå helt åt skogen. Jag har ju bihåleinflammation, och med det en medföljande irriterande huvudvärk främst på högra sidan, och att då sitta och försöka få två gallskrikande bebisar att äta... inte kul alls. Flora påverkas nästan alltid av när Lilly skriker (men nästan aldrig tvärtom), så även fast Flora var svinhungrig kunde hon inte få grepp medan Lilly gastade som en besatt - hon ville väl inte ligga still och äta, antar jag. Så det var först när jag lyckades langa upp Lilly, som körde sin vanliga stel-som-en-pinne-grej på axeln som hon lugnade sig tillräckligt för att Flora också skulle kunna lugna sig och äta. Tyvärr blev lugnet kortvarigt, för när Flora ätit en liten stund behövde hon rapa och började skrika igen, och det var inte det lättaste att få upp henne på axeln när jag redan hade Lilly på den andra, men det gick.
Jag hade sms:at Christopher när båda låg på amningskudden och gastade, att det var skitjobbigt, så han svarade att han skulle hämta Alfred lite tidigare och komma hem och hjälpa mig, men sen blev allt faktiskt bättre: jag tog en Alvedon, bytte blöja på båda, och satte dem i sina sitters, och gav dem ersättning: Flora bara lite eftersom hon ätit en del, och Lilly lite mer, och då blev båda faktiskt så nöjda att jag kunde titta på ett halvt avsnitt av "Brottet" på dvd för att lugna mitt snoriga och värkande huvud.
Jag har ju minne som en guldfisk, så jag minns inte riktigt hur det var när jag var mammaledig med Alfred - hur länge är det det ska vara såhär? Alltså mest bara mata, sova, försöka lugna gråt? Eller nu tar jag väl i, de sitter ju ganska ofta vakna i sina sitters och då kan jag ju prata med dem och sådär, men sådär värst mycket action är det ju inte än. Fast det är ju förstås lite skönt eftersom de är två - att det är lite action alltså. Men om bara några veckor ska vi börja med smakportioner: de blir fyra månader på lördag, men jag tänkte att vi väntar två veckor till eftersom de kom ut 11 dagar tidigt, så vi inte stör deras magar för tidigt. Plus att de är förkylda nu, så bättre att vänta lite.