Sladdrig mage

Kan vi prata lite om det här med magen? Nu har det gått drygt fyra veckor sen förlossningen, och jag måste säga att jag är förvånad över hur fort magen har gått ner i storlek. Jag tycker att jag är nästan platt igen, fast det är jag väl inte riktigt, men i jämförelse med förut (under graviditeten alltså) känner jag mig oerhört smal. Men det som är kvar är ju alldeles sladdrigt. Klarar verkligen huden att dra ihop sig helt efter en tvillinggraviditet? Jag tänker på folk som är superöverviktiga och gör gastric bypass, de brukar väl behöva operera bort överflödig hud sen? Men det ska man väl inte behöva efter en tvillinggraviditet - och så illa är det ju inte heller, men jag undrar ändå.
Fast det är väl lite tidigt att fundera över det kanske - efter Alfred tog vi kort på min mage i fem veckor efter förlossningen, och det var ungefär då jag började se ut som före graviditeten. Och nu var det min andra graviditet och dessutom med tvillingar, så lite mer än fem veckor ska det väl få ta åtminstone.

Och förresten, på tal om magen: jag har visst inte nämnt hur oerhört tacksam jag är över att inte ha halsbränna längre! Eller jag har väl i och för sig inte kommit ihåg att tänka på det varje kväll, men det var nån kväll där jag tyckte det sved till lite i halsen då jag kom på att: jag har inte halsbränna längre!! Loooove it! Och den där ischiasen eller vad det var i skinkan har inte heller kommit tillbaka sen förra onsdagen när den började bli bättre - det kommer jag däremot ihåg att vara tacksam över varje gång jag går nånstans, för det var så påtagligt varje gång jag rörde mig.

Jag tar tillbaka

Jag tar tillbaka: halsbrännan har inte alls blivit bättre. Och nu är det för sent att ta en Losec, den kommer inte hinna ge nån effekt, så det kanske får bli en tredje Gaviscon istället. God natt då.

Lite av varje

Den där förhatliga halsbrännan har jag visst inte nämnt på ett tag, och det är för att den faktiskt blivit bättre! Fråga mig inte hur det gått till, eftersom magen varken sjunkit ner eller blivit mindre, men på något sätt har jag haft mindre halsbränna i nån vecka nu. Jag har visserligen tagit Losec ungefär varannan dag när jag känt minsta antydan för att jag inte orkat krångla, men de dagar jag inte tagit det så har jag knappt känt någonting. När jag gått och lagt mig har jag ibland känt litegrann och då snabbt tuggat i mig en Gaviscon, men det har inte varit på långa vägar så vidrigt som det var för ett tag sen.
Jag har tre järntabletter kvar, men igår morse och idag struntade jag i att ta dem. Känns väldigt busigt, men mitt järnvärde är ju bra och de är så äckliga så jag är helt lycklig över att ha skippat dem.
En lite jobbigare grej är alla sammandragningar, framför allt på nätterna, för de är så fruktansvärt obekväma nu. De gör fortfarande inte ont, så jag antar att det inte närmar sig värkar, men de är jobbiga ändå. Min svärmor är väldigt förvånad över att jag inte fött än, men jag har ju läst att det bara är ungefär 50% av alla tvillingar som kommer före vecka 37, och eftersom jag är i vecka 38 så hör jag ju inte direkt till nån minoritet. Så jag har nog gett upp hoppet om värkarbete och siktar på snittet på tisdag.
Och imorgon kommer mamma upp för att vara här med Alfred när vi ska till sjukhuset, spjälsängen är monterad och klar och står i sovrummet och vi har köpt några paket småblöjor, så nu är vi förberedda och klara!

Snart slut på tabletter!

Äntligen! Sista kartan Niferex! Och jag tänker inte köpa fler eftersom mitt järnvärde är såpass bra - förlorar jag för mycket blod vid förlossningen får jag lösa det sen (sist förlorade jag mindre än normalt: bara en liter mot vanliga 1,5). Jag tycker nämligen fortfarande Niferex är så sjukt äckliga; trots att man sväljer dem hela smakar hela munnen järn av dem. 

Bredvid ligger mina andra livsnödvändiga piller som jag snart slipper: Losec och Gaviscon. Sen kommer jag såklart behöva smärtstillande ett tag efter snittet, men det är åtminstone något annat. Yay!

Halleluja!

Hallelujah! Praise the... drugs..?
Jag brukar ta Losec mot halsbrännan ett par timmar innan jag lägger mig, men på sistone har de inte riktigt gett nån effekt, och jag har inte vetat om det varit på grund av att de tar lång tid på sig innan de börjar verka eller om de helt enkelt tappat sin effekt på mig, fast jag inte tagit dem jätteofta. Men igår tog jag en nånstans runt lunchtid, och igår kväll hade jag ingen halsbränna alls och kunde faktiskt sova en del på natten! Så sabla skönt! Det står visserligen, om man ska vara lite petig, i bipacksedeln att man helst ska ta dem på förmiddagen, men jag har tänkt att det ju verkar dumt eftersom de då kanske redan tappat effekten lite framåt kvällen/natten, så jag har föredragit att ta dem senare, och förut har det funkat bra bara jag inte tagit dem direkt innan jag lagt mig.
Men hur som helst, nu tänker jag att jag nog klarar mig till min MVC-tid på torsdag innan jag behöver fråga om det finns nåt starkare jag kan ta - hade tänkt ringa idag annars. Jag googlade också för att se hur ofta andra gravida tagit Losec, och hittade ett helt gäng som tagit det varenda dag från början till slutet av sina graviditeter och det har gått bra och deras barnmorskor har inte opponerat sig, så kanske att jag ska börja ta dem varje dag nu ändå. Jag är så mycket gladare idag bara för att jag fått sova lite, så det kan nog vara värt det. Men det tar ändå emot lite, så kanske att jag först ikväll ska testa tipset jag också hittade om att dricka vatten med bikarbonat i - även om det låter lite äckligt.

Dålig gravid

Jag är en dålig gravid. Just nu förmår jag inte ens tänka på det fantastiska med att vi ska få två barn till, jag kan bara tänka på hur jobbigt allting är just nu och längta efter att det ska vara över. Idag skrek jag och min syster åt varann över nåt så idiotiskt som politik, hon stormade ut och jag grät i flera timmar, och jag har svårt att tänka mig att det hade blivit så illa om inte jag hade varit hormonell och utmattad (och hennes pojkvän just flyttat ut till råga på det). Och igår föreslog jag - inte helt på allvar förstås, men ändå - att flickorna skulle kunna heta Sammandragning och Halsbränna i tredjenamn (eftersom vi fortfarande inte bestämt tredjenamnen). Och jag sitter som en annan pascha hemma utan att göra nånting vettigt och jag är så trött på mig själv.
Rationellt sett vet jag förstås att det optimala är om tjejerna stannar inne i 3-4 veckor till men jag vill bara få ut dem. Eller nej, det vill jag inte, för jag vet ju att de inte skulle må bra av det, men... åååååh. Orkar inte.

Magen vecka 35

Nu börjar vecka 35. Då bör de kunna andas själva om de kommer ut, men självklart är det bra om de stannar längre - fast jag orkar inte mer!! Nu börjar jag bli gnällig på heltid och tycka rejält synd om mig själv, för nu kan jag inte sova längre och halsbrännan får mig att vilja mörda nån. Jag ska ringa MVC och be om recept på starkare grejer om jag överlever en natt till utan att börja försöka gräva ut tjejerna själv. 

På den positiva sidan är att jag inte svullnat någon annanstans än magen, det är åtminstone nåt att vara glad för. Tog ett kort på mig bakifrån idag också, och därifrån ser jag ju rätt normal ut fortfarande. 

Ta bort kvällar och nätter, går det?

Om man på något magiskt vis skulle kunna eliminera kvällar och nätter så skulle det nog inte kännas så jobbigt att det fortfarande är 4-5 veckor kvar. På dagarna mår jag rätt okej ändå, det gör lite ont i revbenen ibland, det är lite trögt att röra mig och sådär, men idag tillbringade jag större delen av dagen i soffan framför vår nya 46-tums-smart-TV (ÄLSKAR den!! Den är så stor att jag kan läsa texten trots min kassa graviditetssyn. Och kostade bara femtusen.) med inbyggt Netflix (min syster var smart nog att ge mig en årsprenumeration i födelsedagspresent nu när jag är hemma ett bra tag till) och tittade på Weeds och hade det ändå rätt okej. Men så fort det blir kväll så kommer den vidriga halsbrännan och det värker i revbenen hur jag än sitter eller ligger, och när jag lägger mig för att sova börjar det göra ont på diverse konstiga ställen i rygg, mage och fogar. Så om jag skulle kunna typ droga mig framåt sådär åttatiden och liksom bara inte vara med (och då förstås ignorera att jag har ett barn som behöver mig) fram till sådär åtta på morgonen - det hade ju varit tipptopp. ;)

Halsbrännans nya vägar

Igår slogs nån sorts äcklighetsrekord i halsbränna här. När jag lade mig hade jag inte så mycket halsbränna, så jag tänkte att jag skulle kunna härda ut utan att ta nån tablett. Men så när jag just höll på att somna, liggandes på sidan, så kände jag att det sipprade upp lite i halsen sådär som det gör nu för tiden - men det var inte bara magsyra som det brukar, utan lite lite kräks! Så fruktansvärt äckligt!! Hur schöven gick det till?!

Så jag fick ju gå upp och gurgla och borsta tänder och greja, och sen tog jag en Gaviscon och sen var det okej. Men nu nojar jag ju över att det där ska hända igen, så det får nog bli till att äta ännu fler tabletter för att undvika eländet. Ikväll tog jag en Losec, men den verkar fortfarande efter två timmar inte riktigt ha gett effekt (var tvungen att ta en Gaviscon nästan direkt efter också för att kunna lägga Alfred, då han kräver att jag ligger jämte honom), så jag får känna efter i några minuter här i sängen om jag måste ta ännu en Gaviscon också. Kul kul. 

Orkar inte längre

Nää alltså, jag orkar inte med det här längre. Låg inne hos Alfred nyss för att han skulle somna, och jag fick (som vanligt) sån vidrig halsbränna (fast jag redan tagit en Losec, men den hade uppenbarligen inte börjat verka än), hade ont i blygdbenet och behövde prutta. Jag vill inte längre.

Jag vill kunna gå mer än tio meter utan att bli helt slut.
Jag vill kunna gå utan att behöva hålla i magen för att den spänner och känns obehaglig.
Jag vill kunna ligga ner utan att få halsbränna.
Jag vill inte ha ont i blygdbenet.
Jag vill inte få sammandragningar vid minsta ansträngning.
Jag vill kunna äta en normal frukost utan att må illa.
Jag vill kunna äta en måltid utan att det känns som att magen blir så full att maten sitter ända uppe i halsen.
Jag vill inte vara pruttnödig hela tiden.
Jag vill inte vara kissnödig stup i kvarten.

Jag vill kunna andas normalt.

Jag vill inte ha ont i revbenen och ryggen. 

Och jag vet att jag är gnällig och istället borde vara tacksam för livets mirakel - dubbelt i det här fallet - men jag orkar inte idag. Jag har schöven mått dåligt under hela graviditeten, och jag orkar inte mer.
Imorgon bitti ska vi till Huddinge, och jag vill ha ett datum. Men vi får se.
Sen kan jag inte ens föreställa mig hur allt kommer bli när de kommit ut, det kanske blir ännu jobbigare på ett nytt sätt, men... ett nytt sätt är åtminstone nåt annat.

Dåligt och bra

Åh, den här graviditeten är så dubbel (hö hö...): å ena sidan är jag oerhört beskyddande gentemot de små liven i min mage och blir livrädd vid minsta tecken som skulle kunna betyda att de är på väg att dratta ut tidigt, men å andra sidan vill jag bara få ut dem ur min kropp. De flesta enlingsföderskor som är i min storlek börjar ju tycka att det får vara nog snart, medan jag har (förhoppningsvis då) minst nio veckor kvar att se fram emot då jag bara kommer bli större och större.
När jag var gravid med Alfred brukade min mamma berömma mig för att jag gick normalt och inte vaggade fram som en anka, som vissa gravida gör, men nu stönar och stånkar jag varje gång jag ska resa mig, lägga mig, vända mig när jag ligger - ja, typ vid varenda lite större rörelse - och vaggar som den där ankan åtminstone de första stegen när jag rest mig för att det gör så ont i foglossningen framme i blygdbenet, och halsbrännan driver mig till vansinne.
Halsen har hållt sig ganska lugn idag, men jag har blivit lite täppt i näsan, så jag börjar undra om det är det klassiska gravidsnoret som är på gång istället för en förkylning. Får väl se vad som händer de närmsta dagarna.
Jag har mått rätt halvilla hela dagen idag, så jag tror nog att jag har blivit en vädergumma, för idag är det sämre väder igen.
Men på den positiva sidan är ju förstås alltid: vi ska få två barn till! Jag är så kär i Alfred att det är ingen hejd på det, och bara tanken på att vi ska få två till att bli lika kära i är ganska så ofattbar. Jag har nästa tillväxtultraljud på måndag, och jag hoppas verkligen att Lilly växer enligt sin kurva då och inte har halkat under den åtminstone, så jag slipper oroa mig för att det är nåt allvarligt fel på henne. Och såklart också att Flora fortsätter växa bra också. Måste tjata lite om att få några bilder då också.

Ont i halsen

Inget särskilt spännande att berätta från idag, förutom att jag vaknade med ont i halsen. Det har hållt sig ganska lugnt under dagen, men nu börjar det göra mer ont igen. Får se om jag kan sova nåt med foglossningarna, halsbrännan och så halsont på det. Christopher har i alla fall kommit tillbaka till stugan idag över helgen, så jag behöver kanske inte ligga blickstilla i samma position i timtal för att inte väcka Alfred inatt åtminstone, för det kan han få göra istället. Hoppas på att inte bli superförkyld åtminstone, särskilt som jag ju inte ens bör ta vanligt nässpray nu pga graviditeten.

Däckad

Lade mig just i soffan och känner att en liten tjej håller på med värsta gymnastiska övningarna inne i min mage. Det måste vara Flora, för det är överst i magen lite till höger. Jag känner av Flora mest, men jag hoppas att inte Lilly är lugnare för att hon är för liten, utan att det mest är för att hennes moderkaka ligger i framvägg så att jag inte känner alla rörelser, för läkaren sa ju på senaste ultraljudet att båda rör sig bra.
Idag har vi varit på stranden igen, och jag har hunnit ligga ner och vila ett tag medan Alfred sov åtminstone. Men sen skulle vi åka in till stan och handla, och jag kände mig totalt utmattad och fick gå i snigelfart när vi gjorde lite ärenden, fast sen när vi kom till mataffären insåg mamma att klockan var mycket och hon ville hinna hem till Glamour på tv (ja, jag vet...), så vi fick handla i expressfart istället, och det tog nästan knäcken på mig. Jag vet inte riktigt varför jag blir tröttare och tröttare, för min viktökning har stannat av - jag har vägt ungefär samma i flera veckor nu (+13 kg) - men det kanske är nåt med järnvärdet och helt enkelt att tiden går. Efter att jag säckat ihop på golvet i ett par minuter gick vi ner och badade, och det hjälpte lite åtminstone att få halvsitta lite viktlös i vattnet och ta emot en hoppande liten pojke sådär tusen gånger. Men nu är det soffan som gäller tills jag måste upp och springa efter Alfred igen. Tyvärr kom förstås halsbrännan som ett brev på posten nu när jag lade mig. Men jag får nog härda ut en stund, för jag orkar inte hämta mina tabletter.

Ensamma med mormor

Idag åkte Christopher hem till Stockholm för att börja jobba imorgon, medan jag har lyxen att vara arbetslös helt rätt tid på året så jag och Alfred får stanna kvar med min mamma i stugan. Men jag känner redan efter en halv dag utan Christopher att jag blir helt slut av att inte ha hans hjälp - även om mamma är fantastisk och hjälper till med Alfred och lagar mat och diskar, så är det ju inte samma sak som att ha Christopher tillgänglig. Jag kan ju inte dumpa Alfred hundra procent på hans mormor när jag blir trött på samma sätt som jag kan på hans pappa.
Alfred har visserligen ett helt gäng sysslingar (i åldrarna 8 till 14 ungefär) i husen runt om som älskar att leka med honom, men eftersom han bara är knappt två och ett halvt kan jag ju inte lämna dem utan uppsikt heller - ett par av dem har sån galen energi att de kutar runt och bär på Alfred, hoppar och springer hela tiden, och då blir jag ju lite nervös, medan ett par andra känns lugnare att lämna honom med utan att hålla ögonen på dem hela tiden. Men ändå: svårt att vila ordentligt.
Idag har jag dessutom haft halsbränna i stort sett hela dagen - förut höll det sig till kvällar och nätter, men den lyxen är det tydligen slut på nu. Det är lättare att stå ut med på dagtid än när jag försöker sova, men jag har ändå varit tvungen att ta Gaviscon två gånger för att det blivit för jobbigt.
Anyway: bäst att gå och lägga mig nu så jag får lite vila innan det är dags att gå upp med lille fnutten igen.
Förresten, vi har fått vår tid för att komma och prata med förlossningen på Huddinge nu - läkaren sa att hon skulle ordna en remiss till ungefär vecka 32, men nu visade det sig att vi inte fått tid förrän i slutet av vecka 33. Jag hoppas att allting fortsätter gå bra så tjejerna snällt fortsätter hålla sig därinne tills dess, för annars är det ju ingen större vits med det... Det stod i brevet att jag ska ha med min patientbricka - men vem i hela friden har en patientbricka år 2013?! Är det någon som varit på Huddinge och vet om man verkligen måste ha en? Jag kanske har en liggande i nån låda nånstans, men det är ju inte säkert att jag hittar den i tid.

En sån underbar dag!

När jag vaknade i morses (efter att förresten ha fått värsta halsbrännan strax efter jag skrev igår att jag mådde bra - men testade att ta dubbla Gaviscon (brukar bara ta en) och det hjälpte) kände jag mig stor, tung och jobbig - jag är på riktigt ungefär så stor som jag var när jag födde Alfred i vecka 40 nu. Men samtidigt är allting så relativt: jag kan inte riktigt fatta att jag kunde vara fullgången i den här storleken sist, för nu har jag ju så långt kvar, så det verkar liksom löjligt att föda barn när man inte är större än såhär. Fast med det sagt så känns det ändå rätt jobbigt att jag bara ska bli större och större, för det är redan rätt besvärligt med ganska mycket grejer. Bara en sån sak som att byta bikini på stranden; vilket sabla projekt! Det innebär ju att jag måste antingen böja mig ner flera gånger eller sitta ner och försöka krångla mig i och ur trosor, och det är schöven inte det lättaste just nu. Bara att sätta mig upp från liggande är väldigt tungt nu, och jag brukar ändå ha ganska starka magmuskler.
Christopher var och spelade golf i morses, och mamma åkte hem till Helsingborg för ett par dagar, så jag och Alfred hann vara ensamma i en knapp timme, och det är ju nästan pinsamt vad tungt det var. Hade vi inte gjort nåt särskilt hade det väl inte varit så jobbigt, men det skulle duschas och smörjas in med solkräm och det var en massa rörelser involverade, och det är inte det jag är bäst på just nu.
Det var ganska mulet i förmiddags, men eftersom det var 27 grader varmt och prognosen dessutom sa att det skulle bli strålande solsken gick vi ner till stranden när Christopher kom hem. Det är inte superbekvämt att ligga på klipporna i mitt "välsignade tillstånd" (kallade man väl det förr), men det hjälper lite att ha en soldyna åtminstone, och det var ju så fantastiskt skönt väder.

Två av Alfreds sysslingar var också på stranden och tog hand om honom så jag och Christopher kunde ligga och ta det lite lugnt, tills det var dags att bada. Vår lille modige unge som blev en badgalning när vi var i Frankrike fick för första gången idag testa att hoppa från en sten ute på det djupaste på bryggan, och det var hur roligt som helst. Jag hoppade och simmade också en massa under alla de gånger vi badade idag, och jag känner av det i foglossningen fram på blygdbenet nu ikväll. Men det får det vara värt, för jag älskar verkligen att bada, och idag har det varit en sån vidunderlig dag och det har varit så skönt att bada och simma viktlös under ytan. För ett par veckor sen frågade en vän mig om det inte var skönt att bada just för att jag kunde känna mig lite viktlös, men då tyckte jag inte att det gjorde så stor skillnad, men det gör det nu. I vattnet känner jag mig nästan som vanligt, förutom att det spänner lite i magen ibland.

Jag trampade på nåt vasst, antagligen havstulpaner, en gång när jag skulle lyfta upp Alfred på bryggan igen, och skar upp ett ganska djupt och stort jack i ena foten. Jag är lite orolig nu för att det kommer värka i natt - ofta gör ju även pyttesmå sår mycket mer ont på nätterna - så jag ska nog leta rätt på en Alvedon och lägga vid sängen ifall ifall. Jag har undvikit värktabletter hela graviditeten hittills, men den senaste barnmorskan jag var hos nämnde att jag kan ta Alvedon om foglossningarna gör för ont, så jag tänker att en enstaka inte kan vara så farligt, även om de senaste rönen tydligen är att gravida ska undvika även Alvedon, som man tidigare sagt varit okej.
Nu sitter jag ute på altanen och skriver, klockan är tio och det är fortfarande 22 grader varmt och vindstilla. Det är helt underbart, och enda smolket i bägaren är att Christopher måste åka hem och jobba på måndag. Själv måste jag erkänna att jag är så glad så glad att jag inte har ett jobb just nu som jag måste åka hem till utan kan stanna här i ett par veckor till!

Varannandagsbarn

Det har börjat verka som att tvillingarna är lite varannandagsbarn: varannan dag är de lugnare och varannan dag rör de sig mer. När jag tänkte tillbaka så kom jag på att Alfred under sina första månader varvade gnällig och glad varannan dag, och Christopher sa att han har för sig att även han var lugnare varannan dag i magen.
Idag mår jag för övrigt ganska illa igen, av oklar anledning. Jag har visserligen tagit järntabletterna på morgonen i några dagar, fast de senaste dagarna har jag mått bra bortsett från foglossningarna och viss halsbränna, så jag tror väl inte att det beror på dem. Segt som bara den är det i vilket fall.

Jobbiga sidor

På sistone har jag blivit så hemskt trött i sidorna framåt slutet av dagen, ungefär där jag brukade ha en midja. Jag vet inte om det är ligament som sträcks ut eller vad det är, får fråga det på MVC på torsdag (om jag hittar dit den gången...).

Och en annan sidgrej: jag får mer halsbränna när jag ligger på sidan än på rygg. Jag förstår inte riktigt varför, jag tycker inte att vinkeln på matstrupen borde vara så annorlunda då, men tydligen är den det. 

En sak som däremot inte visat sig vara nåt större problem är det här med att jag inte kan simma normalt på grund av foglossningen, för nu har vi varit i stugan i elva dagar och det har varit mer eller mindre konstant skitväder, så jag har aldrig badat så lite. Man får väl se det lilla positiva som finns i eländet, antar jag. 

Besök av annan barnfamilj

Idag har vi haft besök av vänner från Göteborg med två barn: en tvååring och en halvåring. Alfred är ju också drygt två, och den första stunden var det ett evigt jagande, där kompisen gick på upptäcktsfärd bland Alfreds leksaker och Alfred gick efter och gnällde om att han ville ha just precis den leksaken just precis när kompisen hade den. Så fort han fick den så ville han såklart ha nästa leksak som kompisen hittat. Väldigt komiskt det där. Till slut hade de i alla fall roligt tillsammans när de hoppade mellan två sängar i ett rum.
Och jag tyckte det var fascinerande att titta på lillkillen och försöka komma ihåg hur det ens var att ha en sån liten, och försöka föreställa mig att ha två samtidigt, vilket är i stort sett omöjligt.
Alfred slog huvudet i soffbordet två gånger idag också; första gången slog han i kinden i hörnet när han skulle böja sig ner efter något, och andra gången tjongade han i pannan i kanten när han hoppade från en fåtölj. Båda gångerna gick relativt bra, men shit vilken ångest när man ska hålla ordning på två hoppetossor i samma ålder samtidigt...
Idag knölade de runt vid ungefär samma tid på eftermiddagen så det blev alldeles hårt till höger om naveln igen. Det verkar som att båda fortfarande håller sig mest på höger sida av min mage - i morse kände jag tarmarna nere på vänster sida av magen fortfarande, så det verkar som att livmodern inte riktigt fyller ut hela magen åt båda sidorna än, även om den går nästan upp till revbenen ibland.
Jag testade förresten en Gaviscon-tuggtablett för första gången för ett par timmar sen - skit också, det påminner mig om att jag glömde blutsaften före middagen, så jag får helt enkelt ta den nu ändå - och det var ju... en upplevelse. Det där skummet var ju ingen större hit. Vet inte hur mycket effekt det hade, för halsbränneattacken jag hade en stund innan hade lagt sig redan, men jag ville ändå testa bara för att se hur den var.

Djurpark och mediciner

Det är nog slut på större utflykter för min del nu fram till förlossningen. Vi har varit på Borås Djurpark idag, och Alfred var mycket peppad på att få se elefanter, giraffer, tigrar, lejon, apor och pingviner på riktigt, och så klart också att få klappa smågetter ("bä-bä") och minigrisar.
Men jag blev väldigt trött av att gå omkring i över tre timmar, plus att jag kände av foglossningen när jag bar Alfred nu - vilket känns som ett stort problem, eftersom han älskar att bli buren och det ju är evigheter kvar till förlossningen...
Stannade till på ett apotek på vägen hem för att köpa mer Losec plus Gaviscon, för igår hade jag sån sabla halsbränna och Losecen tog för lång tid på sig att börja verka: jag tog en vid midnatt och så somnade jag på rygg, och vid tjugo i två vaknade jag till och vände mig på sidan och då bara det forsade upp magsyra i halsen på mig, så det var bara till att ligga kvar på rygg med dubbla kuddar. Lagom skönt. Men det visade sig att man givetvis inte får ta Gaviscon-tuggtabletterna inom två timmar från det att man tagit järntabletter, så då blir det återigen att räkna timmar. Det är ju en hel vetenskap att vara gravid den här gången. Passade på att köpa Blutsaft också eftersom jag fortfarande känner mig så trött och i morse när jag skulle läsa tidningen hade jag som en fläck för ena ögat, och det är ju tydligen tecken på järnbrist, så jag tänkte prova att komplettera Niferexen med Blutsaft ett tag och se om det hjälper bättre.

Lägesrapport

Nu är jag och Alfred i stugan på västkusten, och det har varit superfint väder idag - bara lite för blåsigt - så det har varit hur skönt som helst. Alfred älskar att kunna springa ut och leka i trädgården, och mormor har följt med honom för det mesta så jag har kunnat få ta det lite lugnt. Och eftersom jag redan känner mig tung som en ko och smidig som ett kylskåp har det ju varit skönt att inte behöva springa runt hur mycket som helst. Jag börjar i och för sig tycka att min mage är lite fin, fast jag hade ju föredragit att ha en vecka 27-mage i vecka 27 och inte i vecka 19.
Och förresten: halsbrännan börjar sätta in ordentligt nu. Igår natt låg jag vaken i över en timme på dubbla kuddar så jag låg högt med huvudet och kände ändå hur våg efter våg av magsyra liksom sköljde upp i halsen, tills jag till slut gav upp och bestämde mig för att Losec-bipacksedelns information om att Losec "med fördel intas på morgonen" kunde räknas eftersom klockan var över ett på natten - det är väl morgon?

Jag badade två gånger idag, och märkte redan första gången att simma bröstsim inte funkar, för då fick jag plötsligt jätteont i svanskotan. Jag har känt av lite foglossningar i svanskotan i flera veckor redan, men bara när jag suttit snett på hårt underlag, men tydligen var bensparkar ingen hit för det där, så jag får försöka komma ihåg under sommaren att bara sprattla med benen när jag ska simma istället. Och så är jag väldigt nyfiken på om jag kommer kunna dyka från bryggan med magen ju längre sommaren går.

Jag tycker ju att tiden går så ohyggligt långsamt fram till ultraljudet, som jag tjatar om jämt, men samtidigt vill jag förstås att tiden inte ska gå för fort när det är sommar, eftersom jag älskar sommaren. Så vi kanske kan bestämma att den här veckan går fort, och sen har vi ultraljudet och får veta att allt är bra med tvillingarna, och sen kan tiden få gå jättelångsamt till slutet av augusti, och sen speeda upp igen fram till förlossning nån gång sådär i slutet av oktober, okej?