Inskolningssamtal

I morse satte vi klockan på halv åtta för att hinna till inskolningssamtalet på förskolan Lek och Lär halv tio, och hör och häpna: jag lyckades få ut alla genom dörren prick klockan nio (ja, jag tar åt mig äran, för Christopher var faktiskt lite långsam) så vi var där redan tio över nio! Alltid bra att göra ett bra första intryck åtminstone eftersom vi säkert kommer bli sena typ jämt i fortsättningen, om man ser på vårt track record från i våras...
Och allt kändes jättebra! Vi hade bara en halvtimme schemalagt idag för att prata med några av pedagogerna och titta runt i lokalerna, så det var väl inte direkt någon inskolning för barnen än. Pedagogerna gjorde ett väldigt bra intryck, gården var superstor och fin och dessutom är det planerat fler gungor och grejer och några saker målas om just nu, de sa att de har ett genustänk och inte gör skillnad på flickor och pojkar, de sa att på småbarnsavdelningen Nyckelpigan där tjejerna ska gå är de ute varje dag så mycket det går, och på Alfreds avdelning Fjärilen är de ute hela dagarna fyra dagar i veckan (och gör allt, inklusive äter) och inne en dag (så deras lokaler var rätt små och inte så roliga), plus att de kommer bjuda på simskola (!!!) en dag i veckan i höst och i vår och skridskoåkning där alla får låna skridskor gratis. Oerhört lyxigt! Och jag gillar att de ska vara ute mycket, det ska ju minska smittspridning, vilket kan vara skönt.
Jag hade läst på Landskrona stads hemsida att 15-timmarstiderna är 8-11 varje dag, men de sa direkt att de kör tisdag-torsdag 9-14 istället, och det känns mycket bättre. Plus att de inte var främmande för att kanske låta oss utöka tiderna lite framöver om allt går bra. Jag har redan frågat mamma om hon skulle vilja komma och hänga med oss på måndagar och/eller fredagar när hon inte har nåt annat planerat, så Christopher kan jobba ostört, och det vill hon gärna.
Det enda jag blev lite tveksam till var att de bara är två pedagoger på 12 barn på båda avdelningarna, men då går ju inte alla heltid, så det är väl okej - och att det inte är en enda förskollärare, utan bara barnskötare och någon helt utan utbildning men med mycket erfarenhet. Men alla har erfarenhet, så det ska väl också bli bra, hoppas jag. (Plus att vi såg när vi åkte att en av Alfreds fröknar röker, fast utom synhåll för barnen, men synd ändå.)
Inget av barnen vågade sig iväg för att titta på leksakerna medan vi satt och pratade utan att jag följde med, så till slut fick jag följa med och hålla handen, och sen fortsatte Flora faktiskt att leka helt själv medan Lilly och Alfred fortsatte klänga på mig - så vår lilla försiktiga tjej överraskade igen. Kanske att inskolningen inte kommer bli svårast för henne ändå? Vi får se.

När vi kom hem var vi så trötta att jag lade mig med tjejerna och fick supermys - på bilden här har jag lagt ner Lilly för jag fick så ont i ryggen av att ha en på varje arm, men det var mysigt ändå.

Sen packade jag upp en massa flyttlådor i vardagsrummet så vi ska få det lite finare, medan Christopher jobbade och barnen bråkade med varann - ibland går allt så bra, men idag var det så mycket skrik och bråk att jag höll på att bli tokig. Det hjälper inte ens att köpa flera likadana leksaker, för just den som en har måste absolut de andra också ha samtidigt ändå. Framför allt Alfred har glömt allt han lärt sig hemma och på förskolan om att dela med sig och vänta på sin tur (tjejerna däremot är för det mesta bra på att vänta när vi säger att det är den andras tur - tvillingfördel, antar jag), så jag hoppas att det kanske kan vara bra för honom att börja på förskolan igen efter den långa sommarledigheten. Så vid fyratiden när Christopher var klar för dagen satte vi oss i bilen och körde tre kilometer till Borstahusens strand. Flora var giraff.

Vi kände på vattnet med fötterna, och det var så löjligt långgrunt att vi började gå ut på piren, och så såg vi folk i badrockar som gick längst ut, så vi följde efter.

Och äntligen, längst ut, kunde man bada! Antingen på insidan av piren, där det var lugnt, eller på utsidan, där det var jättehöga vågor. Det blåste faktiskt så mycket att Alfred ångrade sig och inte ville bada längre när han fått på sig badbyxorna. Men jag badade, först ett snabbt dopp på insidan, och sen testade jag vågorna - det var nästan lite läskigt för att det blåste så mycket. Men alltså, att vi bor här nu! Vid riktiga havet! Så nära att vi kan bada när som helst!

Puss syrran!
Sen köpte vi lax i en liten fiskbutik precis vid hamnen och invigde grillen på vår stora balkong. (Sen att jag för en gångs skull hade mascara på mig som hamnade under ögonen efter badet så jag såg ut som en galen crackhora inför gubben i fiskaffären, på närlivset och för killarna på gatan utanför var ju kanske lite tråkigt dock.) Och nu packar Christopher upp kläder i klädkammaren vid sovrummet (jag har redan fått upp de flesta av mina, tidigare i somras) för att göra plats för hantverkarna som kommer för att byta våra sovrumsfönster imorgon bitti.
Och imorgon kör vi en timme på förskolan. Ska bli spännande!

Spiralbyte

Jamen då tar jag väl mitt underarmsstora paket med en hormonspiral i och åker till MVC och byter bort kopparspiralen då. 

(Själva spiralen ska vara samma storlek som kopparspiralen, men den där införingshylsan som orsakar paketets storlek måste vara enooorm.)

Nu hoppas jag på att flytningarna försvinner och inte ersätts av blödningar. Wish me luck!

Byta till hormonspiral?

Jag var ju på MVC i lördags på öppen mottagning för att kolla så allt var frid och fröjd med kopparspiralen jag satte in i maj. Den satt som den skulle, så allt såg bra ut, men jag har flytningar varenda dag och de har inte minskat det minsta sen jag satte in den. Och eftersom det nu gått nästan fyra månader verkar hoppet vara ute om att detta var något som bara skulle hålla på i början och sen gå över. Så jag frågade om det gick att kanske rucka lite på den för att se om det skulle irritera mindre av någon anledning, men det gick inte, sa barnmorskan, för då kanske den skulle ramla ut. Då frågade jag om hon trodde det kunde göra någon skillnad att ta ut denna och sätta in en annan, men det trodde hon inte heller på, för tydligen retas min livmoder helt enkelt av kopparspiraler. Då undrade jag om det kanske finns hopp att det blir skillnad när mensen kommer igång, men även om det inte går att ge nåt säkert svar på det så verkade barnmorskan inte direkt tro att det skulle hjälpa heller. Jag tror snarare att risken är stor att jag får värre blödningar av den eftersom min livmoder uppenbarligen inte gillar den.
Så hon undrade om jag kanske ville byta till en hormonspiral istället. Jag vill helst undvika hormoner, särskilt efter att en bekant som fått bröstcancer propagerar hårt mot p-piller eftersom hon tror att det var det som orsakade hennes cancer, så jag frågade om det också. Barnmorskan sa att det finns väldigt många studier, och en del visar på samband mellan hormoner och bröstcancer, medan andra säger att det inte finns något samband. Och en hormonspiral har ju en mycket lägre dos (bara gestagen/gulkroppshormon, och inget östrogen, för övrigt).
Det slutade med att hon skrev ut ett recept på en hormonspiral åt mig som kommer ligga kvar ett år, så då kan jag fundera på hur jag vill göra, och bestämmer jag mig för att byta kan jag bara hämta ut den och komma dit på öppen mottagning och byta direkt. Den kostar en tusenlapp, men det kommer jag ju å andra sidan bränna på trosskydd ganska snabbt om jag inte byter spiral...
Sen läste jag igenom häftet jag fick med information, och det stod att de biverkningar som är hyfsat vanliga (acne, bröstspänningar, viktuppgång, humörsvängningar, småblödningar etc) oftast går över efter några månader, plus att barnmorskan berättade att om jag sätter in den innan mensen kommer tillbaka kan det hända att jag slipper småblödningarna i början, och för de flesta minskar mensen rejält av hormonspiral så småningom. Mensen blir ofta kraftigare och mer smärtsam efter man fött barn dessutom, vilket jag märkte redan efter Alfred, så jag är frestad. På den negativa sidan är att jag testade minipiller (Cerazette) för sex år sen ungefär, och det var bara skit med det. Jag luktade illa av dem, jag blev på dåligt humör och jag fick sämre sexlust. Så jag googlade hur stor dosen av hormonet var i dem, och det var 75 mikrogram per dag, medan det i hormonspiralen är 20 mikrogram per dag.
Så nu lutar det åt att jag ska byta, men jag tycker det är läskigt ändå på något sätt. Jag är lite extra rädd för hormoner för att jag börjar bli äldre och mer i "cancerålder", plus att mamma fick livmodercancer för sju år sen efter att ha behandlats med östrogen länge (nu är det ju inte det jag ska få, men ändå), och min storasyster dog ju av cancer (inte hormonrelaterad). Jag har ju tre barn att ta hand om! Hjälp mig, ni som har erfarenhet av hormonspiral, snälla? Kan ni peppa mig?

Dagen

Idag blev det faktiskt av att åka till MVC för att sätta in en kopparspiral. Det gick bra, gjorde lite ont under tiden barnmorskan höll på, och gör lite mensvärksliknande ont fortfarande (och blöder lite), men det är tydligen normalt. Men det påminner mig om hur sabla tråkigt det är att ha mens, och hur glad jag är att jag inte haft det på länge. Här ska ammas så länge det går så jag slipper skiten ett bra tag till...

"Nu är du en kopparspiral rikare!" sa den trevliga barnmorskan när hon var klar med mig. Och det ska jag vara länge till, om den inte får för sig att trilla ut, för när man är över 40 kan man låta den sitta ända till ett år efter mensen slutat (annars ska den tas ut efter fem år). Mellan 45 och 52 är det vanligast att man slutar ha mens, sa hon också när jag frågade, för jag visste faktiskt inte när det är.

Christopher var på en lekplats med alla barnen medan jag var på MVC och efteråt tog en sväng på ICA (kvalitets-egentid i min knasiga hjärna), men sen åkte vi hem för att äta lunch, och jag hade satt bröddegar på morgonen som behövde bakas ut, så jag missade lite hela den fina soliga 20-gradersdagen, vilket var lite bittert. Men när jag var klar med bröden vid sextiden och Christopher var ute med tjejerna i vagnen kunde jag och Alfred äntligen gå ut.

Alfred visade klara McEnroe-tendenser när han och Christopher spelade minitennis sen - han blev så arg när han missade! Vi spelar rätt mycket tennis inne i hans rum (vi kastar en mjuk boll till honom och han slår med sitt rack), och han är jätteduktig, men idag var han nog lite trött, för han hade ungefär lika lite tålamod som jag och blev sur på nolltid.

Och tjejerna fick sitta helt för sig själva medan jag smet iväg ett par meter för att fånga Alfreds utbrott på kort.

Flora flyger i pappas armar.

Och Alfred.

Och Lilly!
Imorgon har vi förresten bokat in oss på kosläpp på en gård i Haninge, och när jag idag skulle kolla hur lång tid det tar att åka dit läste jag att det var 10 000 pers där förra året!! Det är ju helt sjukt! Så nu har vi fått lite kalla fötter, det känns lite jobbigt att åka dit, men vi får se imorgon. Jag råkade skrämma upp Alfred lite också, när jag sa att det kommer vara en massa andra människor där, så det kanske finns andra barn han kan leka med - det blev han visst nervös av, och sa "Jag är blyg", så nu vill han inte titta på kossorna... Men som sagt, vi får se hur det känns imorgon bitti.

Promenader och spiraler

Nu har jag två dagar i rad varit ute och gått i rask takt med vagnen - jag går inte så långt, delvis för att jag inte hittar så bra längre bort från vårt hus och batteriet i min mobil äts upp i rasande takt när jag använder gps:en för att hitta, men jag har åtminstone gått i små cirklar i närområdet i en halvtimme per dag. Tänker mig att det kan väga upp min lilla ångest över att jag äter så mycket sötsaker fortfarande, plus att det är nyttigt rent allmänt, plus att tjejerna sover bra i vagnen.
Men Flora har börjat med att slå upp sina blå så fort vi kommer innanför dörren, och det är väldigt svårt att söva om henne, men jag har faktiskt inte ork och lust att gå två timmar varje dag. Igår fick jag ta upp henne, men idag ställde jag ut liggdelarna på balkongen, och då somnade hon faktiskt om efter en liten stund, så jag fick ta en dusch - vilket var bra eftersom jag blev alldeles svettig efter promenaden och dessutom hade väldigt skitigt hår...
På tal om deras sömn: jag som var van vid bebis-Alfred som helst aldrig ville sova någon annanstans än i famnen har nu fått lära om mig, eftersom våra små tjejer helst INTE sover i famnen. De kan vara hur trötta som helst, men somna i famnen gör de i stort sett bara om de ammar, annars får vi lägga ner dem, och då somnar ofta Flora sött, men Lilly kan vara lite mer besvärlig, hon brukar kräva kroppskontakt. Nästan hela nätterna numera får jag ligga med armen om henne i sängen, vilket leder till att jag har svinont i hela kroppen när jag vaknar på morgnarna (eller ja, halva nätterna ammar jag ju Flora, men ligger inte så bra då heller).
Jag säger inte att det är dåligt att de inte vill sova i famnen utan hellre i sängen, det är ju jättebra! Förutom när vi är borta nånstans: i förrgår var vi hos Christophers farbror Ingemar och hälsade på, och tjejerna blev svintrötta och gnälliga, men ville inte somna hos oss. Fast vi kunde till slut lägga ner dem i en fåtölj i omgångar, så sov de lite i alla fall. Men de är annorlunda än Alfred, våra små töser, och det är intressant att lära mig.
Åh igår förresten var jag på mammografi. Eftersom jag är över 40 får jag nu kallelse var halvannat år (säger man så? Med ett och ett halvt års mellanrum i alla fall), tills jag blir 50, då blir det vartannat år. Så det var andra gången igår. Jag tycker det är så fantastiskt lyxigt att man får göra det där gratis! Undrar bara lite varför man inte gör liknande för män med prostata och testiklar, det är ju också väldigt vanliga cancerformer. Kanske att män inte vill bli klämda på pungen med jämna mellanrum..?
Funderar också, på tal om intimiteter, på att sätta in en kopparspiral snart. Jag ringde MVC igår för att fråga om tid, och då undrade barnmorskan jag pratade med om jag inte ville ha en hormonspiral istället, eftersom de ofta gör att man slipper mensen, medan kopparspiral kan ge rikligare mens. När jag läste på om det sen såg jag att det är vanligt att man får mindre menssmärtor efter man fött sitt första barn, men för mig blev det tvärtom: jag har alltid haft ganska lindrig mens, men efter Alfred fick jag ont vid ägglossning till och med, plus mer ont vid mens. Så kopparspiral kanske är dumt så sett, men jag undviker gärna hormoner, även om dosen är låg, så jag tänker att jag börjar med kopparspiral tills mensen kommer tillbaka och ser hur det känns, och blir det för jobbigt kan jag ju byta då. Hormonspiral kostar dessutom runt en tusenlapp, och det vill jag inte lägga ut just nu. Bara inte spiralen triggar igång mensen i förväg, men det ska den inte göra, sa hon i telefon. Är det nån som läser här som har erfarenheter av spiraler som ni kan dela med er av i kommentarerna?

MVC-återbesök

Igår var jag på återbesök på MVC. Jag hade ju ett gäng olika barnmorskor, och på återbesöket bokades jag till Therese som jag träffade de sista gångerna under graviditeten - hon är supergullig, så det kändes bra.
Jag tog med mig båda tvillingarna, fast Christopher var hemma, jag tyckte det var roligare att visa upp båda, även om det kanske varit lättare att ha en var - nån gång måste jag ju lära mig att vara ensam med båda längre stunder. Lilly vaknade och var hungrig när vi kom till tunnelbanan, men jag hade varit förutseende och tagit med mig BabyBjörnen, så jag tog upp henne i den så kunde hon amma hela vägen dit. Tadaa!
Jag var där i över en timme och pratade och undersöktes, och så intressanta är väl inte detaljerna, så jag tar det lite kort: järnvärde 137 (svinbra!), blodtryck 130/80 (rätt normalt), hon frågade hur jag tyckte mitt hälsotillstånd var under graviditeten på en skala 1-5 (2 om jag bara ser till mig själv, 3 om jag jämförde med andra) och nu (stark 4) och pratade om allt möjligt. Sen undersökte hon mitt underliv och livmoder (röda och torra slemhinnor, precis som det brukar vara när man ammar), livmodern bra hopdragen, och själva magen tyckte hon var väldigt platt redan när hon jämförde med alla mammamagar hon sett - men sa innan när jag frågade att eftersom man är gravid i nio månader (plus att min mage blev extra uttänjd) så får man ge den ungefär lika lång tid att återhämta sig. Det är dock inte säkert att muskelplattorna nånsin går ihop helt igen. Om jag vill träna (nej) ska jag helst undvika situps och istället träna sidmusklerna med t.ex. plankan och sneda situps, och barnvagnspromenader räcker i övrigt. Mina bäckenbottenmuskler var i bra skick åtminstone, jag hittade rätt muskler direkt när hon bad mig knipa runt hennes fingrar - men hon tipsade ändå om Snippgympa.nu, som kan ge en påminnelser via Facebook och Twitter så man kommer ihåg sina knipövningar. Mitt avslag slutade förresten precis i helgen, vilket är väldigt skönt. Tydligen kommer mensen ofta tillbaka tidigare efter andra barnet även om man helammar, och det är ju tråkigt - det är ju så skönt att slippa blöda! Vi pratade också preventivmedel, och jag tänker mig en kopparspiral, men hon rekommenderade mig att vänta till efter ungefär fem månader så slemhinnorna återhämtar sig lite och livmodern blir normalstor igen - tydligen blir den extra liten efter dn dragit ihop sig efter förlossning - så måtten blir rätt. Så om vi nån gång orkar ha sex igen blir det kondom som gäller (har testat minipiller förr och gillade det inte alls, annars är det det man rekommenderar under amning).
Sen gick jag och tjejerna och köpte lite julklappar, och när vi kom hem var Christopher och Alfred och köpte julgran, och vi klarade oss utmärkt själva!

Rapport från MVC vecka 38

Idag var vi på MVC för sista gången innan förlossningen. Vår barnmorska Mia var fortfarande sjuk (vet inte vad det är för fel på henne, hoppas det inte är nåt allvarligt), så vi fick träffa Therese från förra veckan igen. Hon kollade blodtryck (130/80), blodsocker och blodvärde (131), och fast blodtrycket var samma som förra veckan ville hon kolla det igen en stund senare för säkerhets skull. Sen mätte hon magen och kollade hjärtljuden, och sen blodtrycket igen. Det var fortfarande samma, så hon skickade iväg mig för att kissa i en kopp för att kolla äggvita för eventuell havandeskapsförgiftning - jag fattade ärligt talat inte riktigt varför, för hon sa att blodtrycket var helt okej och att hon inte var orolig, men hellre en undersökning för mycket än en för lite. Det var ingen äggvita i urinen som tur var dock, så allt var lugnt.
Vi hade inte riktigt några frågor kvar, så sen skickade hon bara iväg oss med ett stort lycka till. Så nu är det bara att vänta på förlossning!

Rapport från MVC vecka 35

Idag var jag på MVC igen. Min nya barnmorska Mia, som jag är så förtjust i, var sjuk, men Millis som jag fick träffa istället var också supertrevlig, så det gick ju utmärkt ändå.

Först blodtryck, som låg på 120 över 70, så det var bra, sen hjärtljudskoll, och det tog en stund att hitta rätt eftersom det är svårt att känna hur de ligger utifrån, men när hon väl hittade dem så lät allt bra.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla blodsocker och järnvärde, och järnvärdet var 133! Det är högre än jag hade när jag skrev in mig! Fick veta - vilket jag aldrig hört förut - att det brukar vara som lägst runt vecka 25 och sen återhämta sig, så det var inget konstigt att det var högre nu, och det hade ju varit intressant att veta tidigare. Som Millis uttryckte sig så lägger kroppen in en beställning på fler röda blodkroppar i början av graviditeten, men det tar ett tag att bilda dem, och sen återhämtar sig kroppen. Men det betyder att jag kan trappa ner på järnintaget om jag vill, fast eftersom min mage klarar sig rätt så bra kan jag lika gärna äta upp de Niferex-tabletter jag har kvar (som räcker fram till ett par dagar före det planerade snittet) och blutsaft köpte jag ny härom dagen. Får jag för mycket järn är det ingen fara, det stöts ut eller så.

Sen skulle vi sammanfatta graviditeten inför förlossningen (plus att jag fick en mall för ett förlossningsbrev med att fylla i hemma), och det var väl ungefär att jag mått skit och inte gillar att vara gravid... Och så lite om vad jag vill ha för smärtlindring ifall det sätter igång naturligt, och där var svaret ungefär att jag gärna slipper epidural, men att jag är öppen för deras förslag. Sist var det aldrig nån som frågade mig om jag ville ha nån smärtlindring, så jag testade bara lustgas som jag bad om själv, men det tyckte jag bara luktade illa utan att hjälpa - utöver det körde jag bara på profylaxandning och min Tens-apparat och vetekudde när jag inte var uppkopplad mot CTG.

Millis, som tydligen jobbat på förlossning tidigare, nämnde sterila kvaddlar, vilket jag faktiskt var nyfiken på när jag skulle föda Alfred, men alla jag nämnde det för innan sa att jag var dum i huvudet. Jag tyckte det lät intressant eftersom det ska stimulera kroppens egen smärtlindring, och nu fick jag förklarat hur det går till: tydligen sticker två barnmorskor samtidigt där det gör ont, för att spruta in sterilt vatten. Detta gör de kanske 15-20 gånger, och varje stick känns ungefär som ett getingstick, så hon sa att hon ska inte ljuga: det gör svinont. Så de fortsätter tills föderskan typ skriker åt dem att lägga av, men sen sätter kroppen igång och man kan vara smärtfri upp till två timmar, utan att det riskerar att stanna av förlossningen, som en epidural ofta gör. Och man kan lägga det här var det än gör ont, och tydligen hjälper det väldigt bra mot dov smärta, sån som gör att det känns som att ryggen ska gå av - skarp smärta är tydligen lättare att få bort med andra metoder, men den dova smärtan är svårare att komma åt.

Jag frågade också om den där mjuka knölen jag kände på magen härom dagen (och en gång till nån kväll efter), och hon gissade på att det faktiskt var urinblåsan som kändes! Tydligen hade hon sett det ofta på förlossningen, där föderskorna inte kunnat kissa ut mer än några droppar - då kan urinblåsan tryckas uppåt och framför magen. Det bör inte ha varit något farligt i vilket fall som helst.

Det och så lite prat om BVC, donation av navelsträngsblod och framtida preventivmedel och sådär och sen var det klart. Nästa vecka: tillväxtultraljud!

Ny barnmorska

Idag var vi för första gången efter semestern tillbaka på Liljeholmens MVC, och fick en ny barnmorska eftersom vår från i våras har slutat. Det var lite hattande fram och tillbaka innan, för först flyttade vår förra barnmorska över oss till Mia, men när jag bestämde mig för att stanna en extra vecka på västkusten och ringde för att boka om tiden pratade jag med just den här Mia, som sa att hon var ändå fullbokad nån månad framåt, så hon skulle ändå inte kunna fortsätta med mig, så hon skrev över mig till Lisa. Nu i morse fick jag ett meddelande om att Lisa var sjuk, så jag fick en ny tid en halvtimme senare till Jenny.
När det väl var vår tid kom både Jenny och Mia fram och hade tydligen bytt lite med varann, så nu ska vi få gå till Mia ändå, både idag och framöver. Och vad glad jag är över det! Mia visade sig vara hur gullig som helst, och känns verkligen bra.
Kort sammanfattning: blodtrycket var bra, järnvärdet var bra (eller okej i alla fall; 117), blodsockret var bra, hjärtljuden lät bra (Flora som vanligt ungefär 10 slag i minuten snabbare än Lilly). Och så pratade vi igenom lite allt möjligt för att hon skulle uppdateras. Typ så.
Nästa vecka har vi nästa tillväxtultraljud, och i nästnästa vecka ska vi till förlossningen på Huddinge för att planera förlossningen. Jag har funderat en del på om det är skillnad med tvillingfödslar, apropå krisen på förlossningsavdelningar i Stockholm och Skåne framför allt, där mängder av kvinnor hänvisas till andra sjukhus - är det likadant med tvillingfödslar? Det borde ju vara ännu svårare att klämma in en tvillingfödsel om det redan är överbelastat, men om man redan varit på sjukhuset och planerat inför en naturlig förlossning, skickar de ändå iväg en då? Får fråga det när vi kommer dit.

Bra tillväxt!

Idag hade jag vanlig barnmorsketid och tillväxtultraljud direkt efter varann. Det började bra med att mitt järnvärde gått upp till 121! Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle gå upp nu (109 sist), med tanke på att jag inte ändrat några doseringar och att bebisarna växer, men då var det nog den där en kiwi om dagen som gjort susen ändå - jag nämnde det för barnmorskan Barbro som sa att det kan vara c-vitaminerna som gör att jag tar upp järnet bättre. Hur som helst känns det underbart att jag kan fortsätta som jag gör bara utan att behöva krångla med högre doser tabletter. Blodtrycket var också jättebra men blodsockret lite lågt för att jag inte ätit lunch.
Vi lyssnade på hjärtljuden också även fast jag skulle få ett ultraljud sen, bara för att det var lite kul, typ, och som vanligt låg Flora på ungefär 10 slag snabbare än Lilly, men det är tydligen inga konstigheter med det, och hänger inte ihop med storlekarna på dem. Däremot kom jag på när jag gått därifrån att vi glömde väga mig, vilket Barbro sagt att vi skulle göra, så jag berättade för undersköterskan Berit sen vad jag vägde igår så hon kunde skriva in det.
Det blev lite tid mellan så jag hann gå och slänga i mig en falafelrulle och så gick mamma och Alfred ut på en promenad istället (de var med hos barnmorskan).
Sen var det dags för ultraljudet, och jag var ju lite nervös för att Lilly inte skulle vuxit som hon skulle eftersom hon var så liten sist. Båda låg kvar som de gjorde när jag var på förlossningen förra veckan: på tvären med huvudena bredvid varandra på höger sida, men de bör ju kunna ha plats att vända sig i ett par veckor till, så vi får väl se. Det var samma läkare som för två veckor sen, Charlotta, och först var hon lite osäker på om de bytt plats, så att det inte var "den gamla ettan" (=Lilly) som låg underst längre, för hon tyckte inte att de var så olika stora, så tydligen kan de byta plats rätt rejält med varann. Men när hon började mäta trodde hon väl till slut ändå att det var ettan som låg underst fortfarande och tvåan överst. Men det som var fascinerande var att ettan, Lilly, nu bara låg på -2%! Och tvåan Flora på +10%. Underbart!
Charlotta sa att det låga förra resultatet kan ha berott på att hon mätt lite fel då eller nu, men sanningen bör ju i alla fall som sämst ligga nånstans mellan, så jag är jättenöjd! Lilly väger nästan 1300 g och Flora lite drygt 1400. Så nu hoppas jag bara att de fortsätter på sina kurvor så kommer det här nog bli så bra.

Båda låg med ansiktena neråt, så det var svårt att få några bra bilder på dem, men läkaren kämpade på en bra stund för att få nån bild eftersom Christopher inte kunde vara med idag, och till slut fick hon i alla fall fram en där man typ ser Lillys ansikte. Till vänster om det är några oklara delar av Floras kropp. :)

MVC vecka 26

Nu är vi tillbaka från Frankrike (kom igår kväll) och det känns skönt att vara hemma i normal temperatur, för att vara helt ärlig. Nu på förmiddagen har vi varit på MVC, och idag fick vi precis en sån barnmorska som jag drömt om: medelålders, kunnig och snäll. (fast jag kom på på vägen hem att jag läst att man skulle börja mäta magen i vecka 25, och nu är jag i vecka 26 och hon mätte inte, så jag vet inte om hon glömde eller om de har andra rutiner i Varberg)
Hon lyssnade på hjärtljuden och sen pratade vi om foglossningar och sammandragningar och annat som gör ont, och om mina värden som en undersköterska tagit innan (bra blodtryck, bra blodsocker, lite lägre järnvärde igen: 110, men jag behöver inte ta mer Niferex för att min mage också ska få må okej. Men jag ska testa att äta kiwi, det är det tydligen många som får bra resultat av om de äter en om dagen.). Om sammandragningarna sa hon att eftersom jag är omföderska så har jag mer sammandragningar än sist, men så länge de följer följande tre punkter så är det inget att oroa mig över:
1) de ska inte vara regelbundna
2) de ska inte göra ont (de kan vara obehagliga, men de ska inte smärta) och
3) de ska gå över vid vila.
Så än så länge är det i alla fall inget jag behöver oroa mig för, och det känns ju skönt. Och foglossningarna har faktiskt blivit en aning bättre under den senaste veckan, så dem kan jag också försöka ignorera så mycket det går.
Nu ska vi gå och bada! Sen ska jag lägga upp en magbild lite senare.

MVC-rapport

Idag var jag på MVC i Varberg på min bokade tid, och fick en semestervikarie-barnmorska som var... rätt trist, ärligt talat. Säkerligen jätteduktig och allt, men hon var inte alls sån att jag kände för att prata om hur jag mådde och hon var inte heller en sån som frågade hur jag känner mig utöver det rent fysiska (och knappt ens det). Men de goda nyheterna är att blodtrycket är normalt fortfarande, urinprovet visade inga tecken på urinvägsinfektion (men hon skulle skicka det på en utförligare odling för säkerhets skull) och mitt järnvärde har gått upp! Jag började med järntabletterna i vecka 17 då jag hade ett järnvärde på 106, och på nästa kontroll i vecka 21 hade det bara gått upp till 109. I vecka 22 började jag med blutsaft, och nu är jag i vecka 23 och värdet har plötsligt stigit till 115! Det måste ju bero på blutsaften, tycker jag. Mycket nöjd! 115 är ju fortfarande lågt, men jag har faktiskt varit piggare den senaste veckan.
Sen frågade jag om sjukgymnast för foglossningarna, och hon tipsade om stödbälte, vilket jag redan fått tips om från en bekant, och så skulle hon kolla upp tillgång till sjukgymnast.
Efter det var det dags att lyssna på hjärtan, och hon hämtade faktiskt två apparater för att kunna höra båda samtidigt, det är det ingen som gjort innan. Det blev dock rundgång i dem, så det funkade inte, men efter att hon var ganska säker på att hon hittat båda - en hade en rytm på runt 140 och den andra på runt 150, vilket ju är ungefär vad de brukar ha - där den vänstra faktiskt låg mycket längre ner och längre bort från den högra än vad hon gjort tidigare - så gick hon och hämtade en gammal hederlig tratt. Christopher fick hålla apparaten över den ena medan barnmorskan lyssnade i tratten efter den andra. Det var tydligen inte helt lätt att hålla apparaten stilla, så de fick börja om några gånger, men till slut kunde hon höra båda samtidigt, och det var ju roligt. Det gjorde lite ont dock, för hon tryckte lite hårt medan hon letade, så jag blev lite illamående.
Sist skulle vi hitta en tid för nästa besök, och vi ville helst pricka in det precis när vi kommer tillbaka från Frankrike och innan vi ska åka till Lysekil, och då var hon fullbokad, så då fick vi en tid hos en annan - vilket vi ärligt talat inte var helt besvikna över...
Efter det passade jag och Christopher på att ta en lunch på stan medan mormor och kusin Stella hade hand om Alfred.

MVC-rapport

Har just varit på MVC på rutinbesök - för första gången ensam, för Christopher var tvungen att vara med på ett möte på jobbet. Det var också sista gången med vår barnmorska Elin, som ska börja på nytt jobb efter sommaren.
Hon kollade först mitt blodtryck och puls, och blodtrycket var bra, 120 över 60, tror jag det var, och sen järnvärdet. Det hade bara gått upp till 109 från 106 i vecka 17... Så det är bara till att fortsätta med Niferex, och eftersom det går upp så långsamt så är det väl bäst att fortsätta vara noga med att följa instruktionerna i bipacksedeln om att de ska tas minst två timmar efter och två timmar före mat, även om det hade varit skönt att få ta dem vid lite normalare tidpunkter. Men det går i alla fall åt rätt håll, och Elin tyckte att det räcker att fortsätta med en tablett om dagen, men jag ska räkna med att vara tvungen att ta dem ända fram till förlossningen. Jag är så tacksam att jag slapp ta järntillskott med Alfred, för jag tycker det är ett sabla meck med de här alltså.
Sen lyssnade hon på hjärtljuden. Sist låg flickorna väldigt nära varann, men idag hade den vänstra lagt sig lite längre ner, så det var lätt att höra skillnad på dem. Den högra rörde sig en hel del medan Elin lyssnade, men det kände jag inte, även om jag nu äntligen börjat känna rörelser ibland. Hjärtfrekvensen var 149 på den nedre och 152 på den övre. Och när hon kände på livmodern så går den en bra bit över naveln redan - nån som bara ska föda ett barn har den så högt upp ungefär vid vecka 27-28...
Och just det - Elin sa "oj, redan!" när jag nämnde att jag börjat känna rörelser, så det var ju lite skönt.
Jag har redan gått upp ungefär 9 kilo! Och det är väl från ungefär nu som man börjar gå upp mer, är det inte? Livat värre. Inte så konstigt att jag blir trött i fötterna.
Men igår var jag och hälsade på på mitt f.d. jobb för att fixa lite med papper, och där är det inte mindre än två andra gravida tjejer nu. Den ena är två veckor efter mig, och jag var inte jättemycket större än hon ändå, så det är ju ändå skönt att se att jag inte är enorm än ändå - det finns hopp om att jag kommer kunna röra mig även mot slutet, tror jag.