Uppföljning av kollen idag

Vi begav oss iväg mot Huddinge i bilen, och hade med oss Alfred, eftersom det var efter dagistid. När vi var nästan framme kräktes Alfred plötsligt, så jag ringde och frågade om jag ändå fick komma in, och det fick jag så länge inte Alfred följde med ifall han nu var smittsam. Så jag tvättade händerna noga och spritade mig ett antal gånger och fick sätta mig i väntrummet på förlossningen medan Christopher körde hem med Alfred. Han mådde för övrigt utmärkt resten av kvällen: hoppade och lekte och åt bra, så vi gissar på att han börjar bli åksjuk, det brukar tydligen vara vanligast mellan två och tio års ålder.
Medan jag satt i väntrummet kände jag faktiskt ett par sparkar från tvåan, tack och lov.
Jag kom dit vid 18-tiden, och efter en kvart eller så fick jag komma in i ett rum - lite avsides, för säkerhets skull, ifall jag hade med mig nån sorts magsjukebakterier - där en vänlig barnmorska kopplade upp mig på CTG. Hon var mycket entusiastisk över att jag väntar tvillingar, hon tycker det är så roligt och fascinerande att det funkar, typ. Hon sa att jag inte skulle behöva ligga så länge, en kvart-tjugo minuter kanske, och gav mig en klock-knapp att ringa på ifall det skulle vara något.
När det gått 35 minuter och mitt mobilbatteri började gå ner för att jag kollade Facebook och Instagram stup i kvarten för jag hade så tråkigt, så hade jag dessutom så fruktansvärt ont i ryggen att jag bara inte klarade att ligga still längre. Jag hade förresten känt båda töserna rumla runt medan jag låg där, så jag kände mig lugnare - det var lite som när ens dator krånglar på jobbet, och man ber en IT-snubbe komma och kolla på den, och så fort han står bakom en så funkar datorn utmärkt utan att han ens rört den. Så jag ringde i alla fall på klockan, fast det kändes lite dumt, för jag antog att de hade fullt upp med folk som faktiskt höll på att föda barn, men jag kunde verkligen inte ligga så längre, det gjorde för ont.
Det kom in en annan sköterska eller barnmorska, vet faktiskt inte vad hon var, och kopplade loss mig och meddelade att det var lite väntetider på läkaren, så jag skulle bara sitta kvar och vänta. Hon sa också att det inte är ovanligt att barn rör sig mer när man är uppkopplad mot CTG, för att mätarna trycker på dem och de tycker det är störigt.
När jag väntat i en timme och klockan närmade sig åtta kände jag att jag måste ringa på klockan igen, för Christopher var ju tvungen att komma och hämta mig och ta med Alfred, så det vore bra att veta ungefär hur länge jag skulle behöva vänta. Då kom den första barnmorskan igen, och hon trodde att det var min tur strax, så hon gick och kollade, och sa att jag kunde ringa hem, för min undersökning skulle nog gå fort eftersom de kollat mig igår och hjärtkurvorna såg jättefina ut.
Det tog ungefär tjugo minuter till, och sen kom en ung läkare vid namn Iris med en ultraljudsapparat. Hon var jättegullig, och pekade ut olika kroppsdelar när hon kollade ("Titta, där är näsan!" "Och där är ett ben!") och vi såg att ettan ligger i stort sett helt utsträckt, och att tvåan vänt sig så huvudet ligger typ i mitten av min mage nu, och att hon har ryggraden utåt, vilket kanske kan vara ett skäl till att jag känt mindre rörelser, för att hon helt enkelt inte sparkar utåt för tillfället. De har bra med fostervatten, och uppenbarligen fortfarande plats att vända sig, och allt såg hur bra ut som helst. Men hon tyckte att det är rätt att jag kommer in och kollar när jag är orolig ändå. Jag frågade vad det är som kan göra att barn dör i magen, och hon sa att man oftast inte vet, men att det kan vara moderkaksavlossning, infektioner, knut på navelsträngen (vilket det inte riktigt finns plats för med tvillingar, oftast) och vad det nu var mer, men att det är en del av livet och att man inte vet varför.
Jag frågade om det finns nån chans att de tidigarelägger ett snitt bara för att mamman är orolig, men det vill de inte göra såklart - dels för att det är bättre för barnen att vänta, dels för att de har så fullt upp, så i så fall skulle jag få ligga och vänta på tid på förlossningen, vilket skulle kunna ta flera dagar, då jag skulle vara tvungen att gå in och ut ur fasta för att kunna opereras. Så jag får helt enkelt hålla ut och vara uppmärksam på hur de rör sig. Iris sa att man kan bli som blockerad när man blir orolig och inte känna rörelser förrän man fått veta att allt är bra, och då kan man känna dem igen, så jag får väl försöka andas djupt och ta det lugnt.
Sen följdes vi åt ut ur rummet, och hon sa:
"Du ser ju utomordentligt pigg ut för att vänta tvillingar!"
Jag sa att det gör ont lite varstans, men jag är ju inte svullen eller så, så egentligen har jag väl det rätt bra, och hon höll med om att jag ju bara har mage. Så det var ju trevligt, att få ett läkarutlåtande på att jag ser pigg ut. :) Och viktigast av allt: att tvillingarna mår bra fortfarande. 12,5 dagar kvar nu!

Extrakoll på specialistmödravården

Vi var på MVC i morse och när jag sa att jag känt mindre rörelser de senaste två dagarna ringde barnmorskan Therese till Huddinge och bad dem ta in oss för en extrakoll för säkerhets skull. Så nu ligger jag uppkopplad med CTG i 20-30 minuter, och sen vet jag inte vad som händer. Det kliar i alla fall väldigt mycket under resårbanden som apparaterna sitter fast med, men jag vågar inte klia för det var så svårt att hitta hjärtljuden.

Och nu försvann kontakten med ettan så ett larm går... Fortsättning följer. 

Rapport från MVC vecka 35

Idag var jag på MVC igen. Min nya barnmorska Mia, som jag är så förtjust i, var sjuk, men Millis som jag fick träffa istället var också supertrevlig, så det gick ju utmärkt ändå.

Först blodtryck, som låg på 120 över 70, så det var bra, sen hjärtljudskoll, och det tog en stund att hitta rätt eftersom det är svårt att känna hur de ligger utifrån, men när hon väl hittade dem så lät allt bra.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla blodsocker och järnvärde, och järnvärdet var 133! Det är högre än jag hade när jag skrev in mig! Fick veta - vilket jag aldrig hört förut - att det brukar vara som lägst runt vecka 25 och sen återhämta sig, så det var inget konstigt att det var högre nu, och det hade ju varit intressant att veta tidigare. Som Millis uttryckte sig så lägger kroppen in en beställning på fler röda blodkroppar i början av graviditeten, men det tar ett tag att bilda dem, och sen återhämtar sig kroppen. Men det betyder att jag kan trappa ner på järnintaget om jag vill, fast eftersom min mage klarar sig rätt så bra kan jag lika gärna äta upp de Niferex-tabletter jag har kvar (som räcker fram till ett par dagar före det planerade snittet) och blutsaft köpte jag ny härom dagen. Får jag för mycket järn är det ingen fara, det stöts ut eller så.

Sen skulle vi sammanfatta graviditeten inför förlossningen (plus att jag fick en mall för ett förlossningsbrev med att fylla i hemma), och det var väl ungefär att jag mått skit och inte gillar att vara gravid... Och så lite om vad jag vill ha för smärtlindring ifall det sätter igång naturligt, och där var svaret ungefär att jag gärna slipper epidural, men att jag är öppen för deras förslag. Sist var det aldrig nån som frågade mig om jag ville ha nån smärtlindring, så jag testade bara lustgas som jag bad om själv, men det tyckte jag bara luktade illa utan att hjälpa - utöver det körde jag bara på profylaxandning och min Tens-apparat och vetekudde när jag inte var uppkopplad mot CTG.

Millis, som tydligen jobbat på förlossning tidigare, nämnde sterila kvaddlar, vilket jag faktiskt var nyfiken på när jag skulle föda Alfred, men alla jag nämnde det för innan sa att jag var dum i huvudet. Jag tyckte det lät intressant eftersom det ska stimulera kroppens egen smärtlindring, och nu fick jag förklarat hur det går till: tydligen sticker två barnmorskor samtidigt där det gör ont, för att spruta in sterilt vatten. Detta gör de kanske 15-20 gånger, och varje stick känns ungefär som ett getingstick, så hon sa att hon ska inte ljuga: det gör svinont. Så de fortsätter tills föderskan typ skriker åt dem att lägga av, men sen sätter kroppen igång och man kan vara smärtfri upp till två timmar, utan att det riskerar att stanna av förlossningen, som en epidural ofta gör. Och man kan lägga det här var det än gör ont, och tydligen hjälper det väldigt bra mot dov smärta, sån som gör att det känns som att ryggen ska gå av - skarp smärta är tydligen lättare att få bort med andra metoder, men den dova smärtan är svårare att komma åt.

Jag frågade också om den där mjuka knölen jag kände på magen härom dagen (och en gång till nån kväll efter), och hon gissade på att det faktiskt var urinblåsan som kändes! Tydligen hade hon sett det ofta på förlossningen, där föderskorna inte kunnat kissa ut mer än några droppar - då kan urinblåsan tryckas uppåt och framför magen. Det bör inte ha varit något farligt i vilket fall som helst.

Det och så lite prat om BVC, donation av navelsträngsblod och framtida preventivmedel och sådär och sen var det klart. Nästa vecka: tillväxtultraljud!

Glömde en bild

Glömde ju att jag tog en bild när jag låg på sjukhuset med CTG - kanske inte jättespännande, men det lättar väl alltid upp med lite bilder!

Allt lugnt!

Alltså mödravården i Sverige. Det är ju helt fantastiskt att man får alla dessa undersökningar helt gratis!
Jag åkte ju in till förlossningen (med mamma och Alfred, och båda fick följa med in i på undersökningarna - tre olika - så mamma fick se sitt första ultraljud; hon födde barn innan de började med såna nymodigheter) på Varbergs lasarett idag. Först tog en barnmorska in mig på ett rum och satte på mig två CTG-mätare för att kolla hjärtljuden, vilka lät alldeles utmärkt, och sen satte hon en mitt på magen för att mäta eventuella sammandragningar och lät mig ligga där i kanske en kvart eller så. Under den tiden var förstås allt lugnt - det har varit mycket lugnare idag, har bara haft ett fåtal än så länge. När hon kom tillbaka sa hon att allt såg bra ut, så jag kunde lika gärna sätta mig i väntrummet och vänta på läkaren, men först lämnade jag ett urinprov, där stickan inte visade på någon infektion. (Frågade läkaren sen, eftersom ett tidigare prov inte visat nåt på stickan men en odling gav utslag, men han sa att det inte brukar vara så, så det borde vara lugnt idag. Hoppas det stämmer.)
Sen kom en läkare efter en liten stund, en otroligt trevlig man vid namn Anders, och tog med oss in i ett annat undersökningsrum, där han först tittade på min journal, och nämnde att den ena tvillingen ju är lite liten, så mamma passade på att fråga vad man kan göra åt det då. Han sa att det är en svår etisk fråga där man måste avväga noga om man ska plocka ut dem tidigare och på så sätt lite äventyra den som växer bra, och under tiden får man helt enkelt följa upp noga och mäta allt som går. Men han sa också att en mätning inte säger så mycket - har ju bara gjort ett tillväxtultraljud än - det viktiga är att Lilly följer en bra kurva på de kommande mätningarna och att skillnaderna inte ökar mer. Han sa att 22% måste man få avvika, alla är ju inte 3,5-kilosbebisar. Och än så länge låg hon ju "bara" på -17,9%. Vi får se hur det ser ut på måndag på nästa tillväxtultraljud.
I alla fall, han gjorde ett snabbt ultraljud, där han såg att de nu låg med huvudena mot varandra "som krocketklot", och på tvären - vilket är helt värdelöst ur förlossningssynpunkt, men jag har ju inte ens märkt att båda vänt sig för att det är så gott om plats än så länge, så de kan hinna vända sig många gånger till innan det blir för trångt. Sen gick vi vidare till nästa undersökningsrum för att göra ett vaginalt ultraljud för att mäta livmodertappen, som tydligen ska vara åtminstone 2,5 cm och helt sluten i det här läget. Min var drygt 3 cm och helt sluten, så det såg alldeles utmärkt ut, tack och lov. Han visade mig på skärmen och pekade noga när jag sa att jag inte fattade vad vi tittade på, men jag fattade fortfarande ingenting - jag såg bara en stor grå massa, men så länge han var nöjd är jag nöjd. Han sa först att det kan vara svårt att se när ingen av barnen låg med huvudet och tryckte neråt, men som tur var såg han bra ändå.
Sen berättade han en pågående solskenshistoria från lasarettet nu, där en tvillinggravid kommit in med förvärkar i vecka 22 och förkortad livmodertapp, där han tvingades säga att det där nog inte skulle gå bra, så de lade in henne och väntade på ett sent missfall. Men tiden gick, och plötsligt var hon uppe i 25 veckor + 4 och det började bli chans att man faktiskt skulle kunna rädda barnen (han mätte livmodertappen var fjärde dag och den var hela tiden alldeles för kort), och då försökte de få in henne på andra, större sjukhus med neonatalavdelningar, men alla i närheten var fulla så hon fick till slut åka ambulanshelikopter till Karolinska i Stockholm. Men även där höll sig barnen så fint på plats, så efter några veckor fick hon flyga hem igen, och nu är hon inne i vecka 33! Så han sa åt mig att om mina sammandragningar blir regelbundna eller smärtsamma så ska jag komma in direkt, för kommer man i tid så finns det väldigt goda chanser att kunna stoppa och fördröja förlossningen. Det kändes skönt att höra, men framför allt skönt att allt såg så bra ut nu.