Inskolningssamtal

I morse satte vi klockan på halv åtta för att hinna till inskolningssamtalet på förskolan Lek och Lär halv tio, och hör och häpna: jag lyckades få ut alla genom dörren prick klockan nio (ja, jag tar åt mig äran, för Christopher var faktiskt lite långsam) så vi var där redan tio över nio! Alltid bra att göra ett bra första intryck åtminstone eftersom vi säkert kommer bli sena typ jämt i fortsättningen, om man ser på vårt track record från i våras...
Och allt kändes jättebra! Vi hade bara en halvtimme schemalagt idag för att prata med några av pedagogerna och titta runt i lokalerna, så det var väl inte direkt någon inskolning för barnen än. Pedagogerna gjorde ett väldigt bra intryck, gården var superstor och fin och dessutom är det planerat fler gungor och grejer och några saker målas om just nu, de sa att de har ett genustänk och inte gör skillnad på flickor och pojkar, de sa att på småbarnsavdelningen Nyckelpigan där tjejerna ska gå är de ute varje dag så mycket det går, och på Alfreds avdelning Fjärilen är de ute hela dagarna fyra dagar i veckan (och gör allt, inklusive äter) och inne en dag (så deras lokaler var rätt små och inte så roliga), plus att de kommer bjuda på simskola (!!!) en dag i veckan i höst och i vår och skridskoåkning där alla får låna skridskor gratis. Oerhört lyxigt! Och jag gillar att de ska vara ute mycket, det ska ju minska smittspridning, vilket kan vara skönt.
Jag hade läst på Landskrona stads hemsida att 15-timmarstiderna är 8-11 varje dag, men de sa direkt att de kör tisdag-torsdag 9-14 istället, och det känns mycket bättre. Plus att de inte var främmande för att kanske låta oss utöka tiderna lite framöver om allt går bra. Jag har redan frågat mamma om hon skulle vilja komma och hänga med oss på måndagar och/eller fredagar när hon inte har nåt annat planerat, så Christopher kan jobba ostört, och det vill hon gärna.
Det enda jag blev lite tveksam till var att de bara är två pedagoger på 12 barn på båda avdelningarna, men då går ju inte alla heltid, så det är väl okej - och att det inte är en enda förskollärare, utan bara barnskötare och någon helt utan utbildning men med mycket erfarenhet. Men alla har erfarenhet, så det ska väl också bli bra, hoppas jag. (Plus att vi såg när vi åkte att en av Alfreds fröknar röker, fast utom synhåll för barnen, men synd ändå.)
Inget av barnen vågade sig iväg för att titta på leksakerna medan vi satt och pratade utan att jag följde med, så till slut fick jag följa med och hålla handen, och sen fortsatte Flora faktiskt att leka helt själv medan Lilly och Alfred fortsatte klänga på mig - så vår lilla försiktiga tjej överraskade igen. Kanske att inskolningen inte kommer bli svårast för henne ändå? Vi får se.

När vi kom hem var vi så trötta att jag lade mig med tjejerna och fick supermys - på bilden här har jag lagt ner Lilly för jag fick så ont i ryggen av att ha en på varje arm, men det var mysigt ändå.

Sen packade jag upp en massa flyttlådor i vardagsrummet så vi ska få det lite finare, medan Christopher jobbade och barnen bråkade med varann - ibland går allt så bra, men idag var det så mycket skrik och bråk att jag höll på att bli tokig. Det hjälper inte ens att köpa flera likadana leksaker, för just den som en har måste absolut de andra också ha samtidigt ändå. Framför allt Alfred har glömt allt han lärt sig hemma och på förskolan om att dela med sig och vänta på sin tur (tjejerna däremot är för det mesta bra på att vänta när vi säger att det är den andras tur - tvillingfördel, antar jag), så jag hoppas att det kanske kan vara bra för honom att börja på förskolan igen efter den långa sommarledigheten. Så vid fyratiden när Christopher var klar för dagen satte vi oss i bilen och körde tre kilometer till Borstahusens strand. Flora var giraff.

Vi kände på vattnet med fötterna, och det var så löjligt långgrunt att vi började gå ut på piren, och så såg vi folk i badrockar som gick längst ut, så vi följde efter.

Och äntligen, längst ut, kunde man bada! Antingen på insidan av piren, där det var lugnt, eller på utsidan, där det var jättehöga vågor. Det blåste faktiskt så mycket att Alfred ångrade sig och inte ville bada längre när han fått på sig badbyxorna. Men jag badade, först ett snabbt dopp på insidan, och sen testade jag vågorna - det var nästan lite läskigt för att det blåste så mycket. Men alltså, att vi bor här nu! Vid riktiga havet! Så nära att vi kan bada när som helst!

Puss syrran!
Sen köpte vi lax i en liten fiskbutik precis vid hamnen och invigde grillen på vår stora balkong. (Sen att jag för en gångs skull hade mascara på mig som hamnade under ögonen efter badet så jag såg ut som en galen crackhora inför gubben i fiskaffären, på närlivset och för killarna på gatan utanför var ju kanske lite tråkigt dock.) Och nu packar Christopher upp kläder i klädkammaren vid sovrummet (jag har redan fått upp de flesta av mina, tidigare i somras) för att göra plats för hantverkarna som kommer för att byta våra sovrumsfönster imorgon bitti.
Och imorgon kör vi en timme på förskolan. Ska bli spännande!

Bekräftelse från experter

Under mina promenader nu för tiden lyssnar jag ju på podcasts, och jag har hittat några olika som jag gillar. Favoriten är ju Pampers Barnvagnspromenader med Louise Hallin, tätt följt av P3 Dokumentär, och så fick jag också tips om Kropp & Själ på P1.
Där hittade jag ett avsnitt som hette "I huvudet på en baby", där de pratade med några experter; en barnöverläkare och en psykoterapeut, tror jag det var, och berättade om forskning på barns medvetanden nu och förr, plus att de var på en babyrytmik-timme och pratade med en rytmikpedagog (tror jag hon kallade sig) och några föräldrar. Och sen frågade de experterna vad de tyckte, om det var bra och viktigt att gå på såna där aktiviteter med små barn.
Jag personligen har i stort sett aldrig gått på några som helst aktiviteter med mina barn - med Alfred var det mycket för att han var så oerhört skrikig att jag inte riktigt vågade mig ut bland folk (var annars lite sugen på babysim), och nu med tvillingarna är det dels för att det är ett så stort projekt att göra saker ensam med två små barn och också att jag själv inte är särskilt intresserad av att umgås med folk som jag inte känner. Apropå det hittade jag igår ett superkul blogginlägg som visar ungefär hur jag känner mig bland främlingar: på Supermom. :)
Hur som helst: av de här två experterna fick jag en liten klapp på axeln om att det är helt okej, och det var så skönt! De sa kort sagt att nej, små barn är "primärt inte intresserade av kompisliv", aktiviteter som babyrytmik och öppna förskolan ger mest till föräldrarna, inte till barnen. Yay, då slipper jag gå till öppna förskolan utan att ha dåligt samvete!
Och härom dagen fick jag ännu lite mer bekräftelse, från min kära Louise Hallin i senaste avsnittet av Barnvagnspromenader (avsnitt 18). Där var det en mamma till en 3-månaders som undrade om hon borde införa rutiner för honom snart istället för att fortsätta som hon gjorde med att låta honom äta och sova när han visade att han behövde det. Louise sa, vilket jag var beredd på, att det var alldeles lysande som hon gjorde, att hon var lyhörd för vad hennes barn behövde, och det var ju det allra bästa för honom. Då frågade programledaren Tove (min exkollegas sambo, och mamma till deras tvååring) om det ändå inte är bra med rutiner, för det är ju det alla säger? Och så lade hon till att hennes dotter alltid har strulat med sömnen, så då sa alla hon kände att hon måste införa rutiner runt läggningen och hålla stenhårt på dem. Louise frågade då stillsamt: "Blev det nåt bättre då?", och jag hörde hur Tove inte riktigt var beredd på det, men då fick erkänna att "Neej, bara väääldigt marginellt". Så det är samma sak där: rutiner är till för föräldrarna, inte för barnen. En del föräldrar behöver det för att få ihop sina liv, och då är det helt okej, föräldrarna behöver ju också må bra, men om man har en normalt välfungerande familj där barnet är helt och rent och får mat varje dag och får somna på samma ställe på kvällarna (att somna på andra ställen ibland är heller ingen fara) så räcker det alldeles utmärkt. Som Louise sa: vi svenskar är som regel väldigt strukturerade, så vi har rutiner i våra liv även om vi inte tänker på det som så, och även om man inte inför speciella strikta rutiner för barnens mat och sömn, det är inga problem. Och jag blev så glad, jag älskar när jag får höra att det vi gör som föräldrar är rätt, även om vi inte gör som många säger att man bör göra.
Så nu tänker jag inte ha dåligt samvete för att vi inte har fler rutiner heller, för våra barn mår bra och utvecklas och är glada som vi har det nu - yay!

P3 dokumentär om barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus

Idag har min systerdotter Stella och hennes bästis Lotta kommit! Alfred har längtat i över en vecka och de senaste två dagarna har han pratat oavbrutet om det på förskolan. De ska gå på Justin Timberlake-konsert imorgon och också passa på att shoppa lite på dagen, men förhoppningsvis kommer vi hinna umgås lite mer med dem än bara nu ikväll.
På min promenad i förmiddags lyssnade jag på P3 dokumentär om den dråpmisstänkta barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus, och jag har inte kunnat släppa den än. Jag vet ju att det var en stor nyhetsföljetong härom året, men jag är lite dålig på att hänga med i nyheter, så det första jag läste om det var när DN hade en artikel om den nu frikända narkosläkaren (som hon faktiskt var, och inte barnläkare. Överläkare var hon dessutom) ganska nyss, och nu idag då dokumentären. Och vilket FRUKTANSVÄRT fall!! Stackars stackars människa! Det som hände var att en flicka som föddes 15 veckor för tidigt drabbades av dubbelsidig hjärnblödning, antingen på grund av att hon var så prematur eller på grund av att en sjuksköterska råkat ge henne fel koncentration av koksaltlösning, hon fick allvarliga hjärnskador och vattenskalle och diverse problem, men blev så småningom bättre och fick åka hem. Någon dag senare blev hon akut dålig och åkte in igen, och då fick den här narkosläkaren ansvaret för henne (för första gången). En magnetröntgen visade att hennes hjärna var så fylld av vätska att hon knappt hade någon hjärnsubstans, och beslut togs att allt hopp var ute. När narkosläkaren stängt av respiratorn tyckte sig föräldrarna se att hon gav barnet en spruta, medan hon själv hävdar att hon bara spolade slangen i armen med koksaltlösning, strax innan barnet dog. När obduktion gjordes efter 24 dagar visade ett blodprov en koncentration av sömnmedel på över 1 000 gånger normal dos, och narkosläkaren åtalades för dråp.
Experter visade dock att blodprovet inte var tillförlitligt, och det och andra utredningar som visade att läkaren inte gjort något medicinskt fel gjorde att hon blev frikänd. Men förundersökningen tog 2,5 år och hennes liv blev totalt förstört av att folk betraktade henne som en mördare, och potentiellt massmördare för man fick för sig att hon brukade springa runt och ha ihjäl barn.
Och jag förstår förstås att föräldrarna hade sorg, men: även om nu läkaren hade gett flickan sömnmedel (vilket hon ju inte gjorde) när respiratorn redan stängts av och hon var minuter eller möjligtvis timmar från att dö - vad hade det spelat för roll?! Varför förstöra en annan människas liv över det? Detta var en läkare som jobbat med att rädda allvarligt sjuka barn sedan 1991.
När jag läste lite mer om det efteråt verkar det som att det inte var föräldrarna som var efter just den läkaren, utan de ville bara veta vad som hände med deras dotter, och att det var åklagaren som vägrade lägga ner åtalet även om expert efter expert förklarade att läkaren inte gjort något fel, men föräldrarna satt ändå med i rättegången mot läkaren. Jag kan bara inte komma över hur orättvist allt detta var.
Jag hade egentligen ingen poäng med min utläggning här, mer än: lyssna på dokumentären! Om man bortser från att killen som gjorde den andas mitt i meningar på ett väldigt konstigt vis, så var den väldigt väldigt bra.