Kejsarsnittssorg

Har vi egentligen pratat om det här med kejsarsnitt?
Alla mina tre barn har ju förlösts med kejsarsnitt; Alfred med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig tillräckligt och han blev stressad inne i magen, och Flora och Lilly med planerat snitt eftersom båda låg på tvären.
Jag har aldrig varit förlossningsrädd (alltså mer än att jag varit medveten om att det skulle göra svinont och det verkar ju läskigt), och aldrig ens funderat på kejsarsnitt innan Alfred, även om jag läst på om akutsnitt ifall det skulle komma att krävas - vilket jag aldrig trodde det skulle göra. Mamma hade ju fött tre barn utan större komplikationer än att jag fick tryckas in några gånger eftersom det visat sig att mamma var allergisk mot tråden de sydde ett enda litet stygn med efter min storasysters förlossning, så när jag skulle födas sa hon till barnmorskan att hon under inga omständigheter fick sys med sån där tråd. Så de blev så nervösa att de tryckte in mig varje gång jag var på väg ut, så att mamma skulle hinna töjas ut, och till slut svimmade mamma av pärsen, men sprack, det gjorde hon inte. Och det sägs ju att man ska brås på sin mamma med sånt där - fast eftersom jag mådde dåligt genom hela Alfred-graviditeten borde jag kanske börjat ana oråd om den där ärftlighetsfaktorn, eftersom mamma i hela mitt vuxna liv tjatat om hur f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t det var att vara gravid, och hon "skulle kunna jobba med att vara gravid"...
Anyway: jag ville definitivt föda Alfred vaginalt. Men när närmare 26 timmar med värkar gått och jag inte öppnat mig mer än 3 centimeter och Alfreds hjärtljud gick ner vid varje värk kändes snittet som en befrielse. Och jag mådde inte alls särskilt dåligt efter snittet, jag kunde resa mig och gå på toa efter några timmar och jag hade väldigt lite ont efteråt. Men. Jag kände mig som en värdelös föderska. När jag var på återbesöket på MVC efter 12 veckor eller vad det var började jag gråta när min barnmorska frågade mig hur jag kände om förlossningen.
Jag har ju läst och hört vänner och bekanta berätta om hur oerhört imponerade männen blivit vid förlossningen av deras barn för att de fått se vilken enorm styrka deras kvinnor visat, och kvinnorna har berättat hur de fått plocka fram en urkraft de inte visste att de hade, och vilken enorm upplevelse det varit att föda fram sitt barn. Och vad gjorde jag? Jag grät, gav upp och fick skäras upp och mitt barn lyftes lätt och bekvämt ut ur mig. Inte direkt nån urkraft Christopher fick se från mig.
Så när jag fick veta att jag väntade tvillingar andra gången började jag ganska snart tänka på förlossningen, och insåg att det var ganska stor risk att jag inte skulle få föda vaginalt den här gången heller, eftersom min första förlossning såg ut som den gjorde och för att man alltid är lite extra försiktig när det är tvillingar. Och när vecka 32 passerat och båda låg på tvären och jag var på förbesök på Huddinge sjukhus fick jag ge upp det lilla hopp jag fortfarande hade om en vaginal förlossning, när jag fick veta att även om värkarna skulle sätta igång före det planerade snittet skulle jag räkna med att det då skulle behöva bli akutsnitt eftersom de låg så illa till inne i magen. Och läkaren sa till mig att jag skulle vara glad om värkarna inte satte igång före, för att försöka föda tvillingar på fel håll är inget man ska önska sig.
Så jag försökte se fördelarna; det hade börjat pratas en hel del om förlossningsskador i underlivet, så det var jag förstås glad att jag skulle slippa, och jag hade ju mått bra efter det första snittet, så jag var inte särskilt orolig även fast ett kejsarsnitt är en stor bukoperation, och jag fick veta vilken dag jag skulle få våra barn (om inte värkarna satte igång tidigare då) och kunde planera barnvakt för Alfred och veta precis hur länge till jag skulle behöva stå ut med halsbrännan, foglossningarna och megamagen. Plus att alla mina barn skulle födas på ungefär samma sätt, vilket faktiskt på ett sätt känns rätt bra för när det är dags att berätta för dem om sånt (Alfred brukar titta på mitt "streck" på magen och veta att han kom ut där). Men det gnagde att jag aldrig skulle få föda naturligt, och det gör det fortfarande.
Och jag är inte ensam om det här. En kompis berättade i våras om sin andra förlossning - den första slutade med akutsnitt - där hon verkligen ville föda vaginalt, och trots att hon sprack på det allra värsta sättet och har tvingats opereras för det i efterhand, och att dotterns skalp sprack (!) av sugklockan är hon ändå glad att hon fick föda vaginalt. Och i tvillinggruppen var det en som härom dagen skrev att hon kände sig snuvad på en vaginal förlossning då tvilling 1 fötts vaginalt och den andra tvingades komma ut genom snitt efter 45 minuters misslyckade vändningsförsök. Och så vidare.
Jag vet inte vad det beror på att vi känner så här - kan det vara duktig-flicka-syndrom eller press från andra som haft lyckade förlossningar? Jag är förstås oerhört lycklig att jag lever nu och födde barn på 2000-talet - hade jag försökt föda Alfred för några hundra år sedan är det ju inte säkert att varken han eller jag hade överlevt till tvillingförlossningen, där med största sannolikhet minst någon av oss annars skulle strukit med. Men ändå hade jag velat ligga där svettig med blod mellan benen och en sambo med sönderkramad hand. Men det kommer jag aldrig få göra, för några fler barn ska det inte bli. Och även om jag skulle vilja få fler är jag snart 42, plus att om jag inte minns fel tror jag att jag har läst att om man redan snittats två gånger brukar man inte få föda vaginalt, så om jag skulle få för mig att försöka totalt ruinera vår ekonomi med ett fjärde barn för att få fläka sönder mitt underliv, så skulle det inte vara värt det. Jag får helt enkelt leva med den lilla egenpåhittade sorg det är att inte ha kunnat föda vaginalt.

Tips om förberedelser inför att få barn

En läsare frågade mig om tips på förberedelser inför att få tvillingar, så jag tänkte att jag kunde försöka skriva lite om vad vi gjorde och inte - även inför Alfred. Jag älskar att vara förberedd, så jag började typ planera saker redan när vi började försöka göra ett syskon till Alfred, och mitt huvud exploderade i princip när jag fick veta att vi väntade tvillingar. Vi hade förstås en massa saker redan sen Alfreds bebistid, men en del behövde ju kompletteras när vi skulle få två.
Vi skaffade väldigt mycket allt eftersom från ganska tidigt under graviditeten, för att jag är lite dålig på det där med tålamod, så jag har svårt att komma ihåg och sätta ihop till en lista, så jag har googlat fram lite olika listor och satt ihop med mina kommentarer efter personliga erfarenheter och åsikter. Mitt sätt passar förstås inte alla, men några tips kanske funkar för några ändå. Det mesta passar för både enlingar och tvillingar - jag har för enkelhetens skull skrivit det mesta i singular, det blev bara så. Och en liten varning: det blev rätt så långt! Och jag hoppas att jag inte missat allt för mycket, men säg till om det är något du undrar eller tycker annorlunda om!

BB-väska till förlossningen:
- vetekudde och TENS-apparat om du skaffat sånt för smärtlindring,
- ID-handling och den skrivna journal som man har fått på mödravården, om det inte finns en gemensam datajournal med förlossningsavdelningen, plus förlossningsbrevet om du skrivit ett sånt,
- egna kläder och underkläder (fast för min del älskade jag sjukhusskjortan man får låna, och nättrosorna körde jag tills vi åkte hem, men en del vill ju ha på sig egna kläder),
- kläder inkl. liten mössa till barnet/barnen (ganska mycket kläder. De bajsar och kräks ner rätt mycket kläder i början. Omlottbodies och byxor är bäst i början, dygnet runt, och små strumpor som bara kommer ramla av. Ytterkläder för hemresan.)
- tofflor och eventuellt morgonrock för att inte hasa runt i korridorerna i bara sjukhusskjortan,
- kamera + laddare (eller bara mobil + laddare, vad man nu föredrar),
- dator för att lägga upp bilderna på underverket på sociala medier direkt ;)
- toalettsaker,
- något gott att äta, typ godis (för när man ligger i sängen 2-3 dygn i sträck med bebisen och myser),
- babyskydd till bil/taxi för hemresan.
- Till partnern: kläder + något att äta (hen brukar inte få mat gratis på BB).

* Sånt som ibland rekommenderas men som jag tycker är onödigt:
- nåt att läsa. Mina dagar på BB har jag spenderat med att gosa med barnen, sova och äta. Läsa har det inte funnits en minut över för.
- bindor. Det får man där, i alla fall på de två BB-avdelningar jag varit.
- cd-skivor. Jag är ändå en total popnörd, men det där med att försöka pricka in vilken låt som spelas när barnet föds... man har lite viktigare saker att tänka på när man föder barn, tycker jag. Och om nu barnmorskan/snittläkaren inte gillar samma musik som jag, vill jag verkligen distrahera hen med det när hen ska förlösa mitt/mina barn?

Hemma!
För matning:
- amnings-bh ((rekommenderas att prova ut max två veckor innan förlossningen) eller amningslinnen om du inte har så stora bröst att du behöver jättemycket stöd. Den här gången har jag bara använt amningslinnen och inte bh),
- amningskudde (för tvillingar rekommenderar jag en så stor och fast modell som möjligt och inte de där med typ frigolitkulor i),
- flaskor (med dinappar i minsta storleken såklart) och flaskborste (även om du planerar att amma kan det vara bra att ha någon flaska för säkerhets skull),
- vattenflaska till dig själv (man blir otroligt törstig av att amma, skönt att ha en flaska vid sängen, i soffan och i skötväskan när du är ute) (= mycket bra tips som jag själv inte anammat, jag brukade ha vattenglas på bordet som jag inte nådde, tills jag kom på att ställa det på en bricka på soffarmstödet. Och sen kom jag ofta inte åt det ändå för just den armen som var mot armstödet var fast under en bebis),
- en liten korg där du lägger fjärrkontroller, mobil och annat du vill ha nära när du sitter och ammar. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och stirrat längtansfullt på den där sabla fjärrkontrollen som legat exakt en halvmeter ifrån mig på soffbordet men jag har bara inte kunnat komma åt den,
- små handdukar för bebiskräkset (IKEA har tiopack för 29:- tror jag det är. Vi har nog köpt minst sex tiopack och placerat ut högar med trasorna, som vi kallar dem, överallt i lägenheten så man alltid har en nära till hands).
* Sånt som ibland rekommenderas men som jag tycker är onödigt:
- amningsinlägg. Vänta och se om du behöver det. Mina bröst har i stort sett aldrig läckt. Och det brukar finnas med några stycken i de bebispåsar du får på BB, så du har i början om det behövs.
- modersmjölksersättning, portionsdosa för ersättning, bröstpump, behållare till infrysning av bröstmjölk etc. Vänta och se. Har du tur funkar amningen/dubbelamningen hur bra som helst. Gör den inte det och du vill att den ska göra det kan du alltid be om hjälp hos Amningshjälpen. Gör den inte det och du bestämmer dig för att istället ge ersättning efter några dagar eller veckor så kan du klicka hem allt du behöver på t.ex. apotea.se, babyland.se, babyshop.se eller ungefär hundra andra webbshoppar, eller så kommenderar du ut pappan/släkting/vän på stan för att köpa det ni behöver (att själv ge dig ut på stan med nyfödda bebisar vill du antagligen inte varken av bekvämlighetsskäl eller smittoriskskäl precis i början). Innan bebisen kommer så köp ett par tetrapack färdigblandad ersättning att ha hemma i reserv bara. Bröstpump kan du hyra på BB de första dagarna om du vill testa innan du köper. Den jag köpte använde jag ungefär fyra gånger, och fick bara ut något de första två. För att frysa in bröstmjölk kan du använda små plastburkar du redan har hemma, eller istråg, tills du vet om du kommer frysa in några mängder - för min del har jag aldrig lyckats pumpa ut mer än ett par milliliter och det är inte mycket att frysa in.
- flaskvärmare. Vänta och känn efter om det behövs. Micro funkar bra så länge.

Till skötsel:
- skötbord, gärna med lite smarta korgar och grejer där du kan lägga tillbehör, alt. skötbädd att lägga på lämplig byrå/tvättmaskin/bänk/golv,
- mobil att fästa i taket ovanför skötbordet (alla mina barns favorit är den från IKEA med ett grönt löv och en blomma, fjäril, humla, spindel och trollslända. Billig och fin.),
- engångsunderlägg, typ Libero Mats, att lägga barnet på på skötbordet,
- blöjor. Mängder och åter mängder av blöjor. Till tvillingarna gjorde vi åt ungefär ett paket Libero stl 1, 2-5 kg (28 st) per dag i början,
- tvättlappar (använd inte våtservetter till vardags. Man kan tvätta bort intorkade bensinfläckar på bilar och få bort vilka fläckar som helst från vad som helst med våtservetter - vill du verkligen ha det på ditt barns ömtåliga hud? Köp papperstvättlappar eller skumtvättlappar och blöt i vatten. Får du inte plats med skötbordet i badrummet så ha en bunke som du fyller med vatten och tar med till skötbordet, så gör vi eftersom vi har skötbordet i sovrummet),
- oparfymerade våtservetter (ja, ha ett paket i skötväskan för då du inte har vatten tillgängligt),
- små mjuka frottéhanddukar (lättare med lite mindre till de små rumporna. Brukar finnas billigt på IKEA),
- Inotyolsalva (det är den enda salva vi någonsin behövt - bäst mot röda rumpor, förutom bröstmjölk som man kan smörja på precis allt som ser konstigt ut i början. Lite senare kan du köpa Miniderm mot torra fläckar också, om ditt barn har det, men först efter några månader),
- badbalja + bebisinsats till balja (inte helt nödvändigt, men praktiskt)
- babyolja (till badet. Man brukar få en massa små provflaskor i bebispåsarna på BB, så det behöver du nog inte köpa. Vi har fortfarande kvar från när Alfred föddes för tre år sen),
- ev. badtermometer (funkar bra att bara känna med handen tycker jag),
- ev. speciell babyhandduk med huva,
- snorsug/Näs-Frida + koksaltpipetter (för att suga snor ur små bebisnäsor. Om du ammar använder du bröstmjölk som näsdroppar, men annars koksalt i små pipetter. Köp gärna ett paket koksaltpipetter oavsett, och ammar du suger du upp bröstmjölken i tomma såna för att lättare få in mjölken i näsan),
- Alvedon 60 mg suppositorier (för barn från 5 kg, om ditt barn gud förbjude blir sjukt. Känns skönt att ha hemma)
- febertermometer lämplig för barn,
- nagelsax för barn (de första veckorna river du av naglarna, men så småningom funkar inte det längre, plus att om det är svårt att få tag i den pyttelilla nageln i början kan man försiktigt klippa en liten flik som man sen drar i. Anledningen till att man inte ska klippa i början är att nageln är lite hopväxt med fingret, så det är bättre att riva),
- nappar (det rekommenderas att inte börja med napp förrän amningen fungerar bra, men sen är det väldigt skönt att ha. Alfred tog aldrig napp, så nu när tvillingarna gillar sina nappar känns det som en lyx),
- napphållare (åh vad jag älskar napphållare. Den första tiden när vi fick plocka upp tappade nappar varannan minut var lite påfrestande).
* Sånt som ibland rekommenderas men som jag tycker är onödigt:
- blöjhink. Till Alfred körde vi en vanlig pedalhink, men den började lukta illa så småningom. Den här gången har vi bara använt soppåsar som vi knutit ihop och lagt på golvet - det brukar gå åt två-tre om dagen, så vi har hunnit slänga dem innan nån lukt smitit ut. Småbebisbajs luktar ändå inte så mycket, så jag tycker blöjhink bara är en onödig kostnad.
- babyschampo, tvål etc - det är bäst att inte använda sånt de första månaderna när de har så känslig hud. Kör bara på babyolja i badet i början och vänta med annat.

Till transport:
- barnvagn/tvillingvagn (vi älskar vår BabyJogger City Select som är långsmal, för man kommer fram i stort sett överallt med den, till skillnad från en bred tvillingvagn),
- regnskydd till vagnen,
- ev. solparasoll till vagnen (beroende på hur bra sufflett vagnen har. Täck aldrig för hela öppningen med filt eller dylikt - det blir för varmt! Och du ser inte hur ditt barn mår),
- skötväska till vagnen,
- ståbräda till vagnen om du har ett större barn i lagom storlek,
- babyskydd till bilen (vi hyr genom vårt försäkringsbolag If. Vi får de säkraste stolarna på marknaden för ungefär en hundring i månaden, och får nya storlekar när de behövs och får behålla den största storleken - totalt blir det lite billigare än att köpa nya stolar),
- solskydd till bilfönstren eller till bilstolarna,
- bärsele (obs att vissa barn (som Alfred) äääälskar att bli burna i sele, andra gör det inte, så det kan vara något man kan vänta lite med. Många varianter funkar ändå inte för de allra minsta barnen. Sjal kan man förstås ha även för de minsta om man gillar såna. Tvillingselar är svårt att hitta, jag beställde från USA, men har använt den ganska lite faktiskt),
- resesäng (inte supernödvändigt i början, men bra när de blir lite större och man är borta och inte vill sova i samma säng).
* Sånt som ibland rekommenderas men som jag tycker är onödigt:
- åkpåse till vagnen. Vi har använt overaller och filtar på vintern, och fårskinn att ligga på. Det är många som klär sina bebisar för varmt: de ska kläs på ungefär lika mycket som du själv, men med max ett extra lager. Helst dock lager på lager så det är lätt att ta av om de blir för varma.
- myggnät till vagnen. Behövs mer i vissa områden, men vi använde aldrig det vi köpte till Alfreds vagn.

Till sömn:
- spjälsäng med madrass (helst en som man kan ta bort ena långsidan på så man kan ställa den intill sin egen säng så du lätt kan amma/hålla på barnet utan att behöva resa dig på natten),
- spjälskydd,
- lakan till spjälsäng,
- liten filt (finns billiga och fina babyfiltar i fleece på IKEA),
- babynest (att ha mellan er i sängen. Kan köpas dyrt eller tillverkas billigt genom att rulla ihop en filt och lägga utmed kanterna i ett örngott, gärna med ett lakan med plastad undersida (finns också på IKEA) i botten för kiss- och bajsmissöden. Får du tvillingar skaffar du bara ett större örngott så får du plats med båda i samma nest i början)
- ev. mobil över sängen (inte helt nödvändigt, det kan distrahera från sömn, men kan också vara bra för att få barnet att ligga kvar en stund på morgonen om man har tur).
* Sånt som ibland rekommenderas men som jag tycker är onödigt:
- kuddar och täcken (inkl. örngott och påslakan då förstås) till spjälsäng. Bebisar ska inte använda kuddar första året pga kvävningsrisk första året, och täcken sparkar de flesta av sig. För oss har det alltid räckt med sovkläder och filt, året om. Har man det kallt hemma har jag hört rekommenderas en tunnare overall att sova i, det verkar smartare än att försöka få ett täcke att ligga på en sprattlande bebis - säkrare ur plötslig spädbarnsdöd-synpunkt också med tanke på att det är farligt att få ansiktet och luftvägarna täckta.
- pyjamas. De första månaderna kommer ditt barn med största sannolikhet att behöva klädombyte pga kiss, bajs eller kräks flera gånger per dag och natt. Kör bara body och byxor på nätterna i början också, annars behöver du så sabla många pyjamasar. Plus att du aldrig vet när ni kommer hamna i sängen för natten i början.
- babymonitor. Det beror på hur stort ni bor, hur ofta ni tänker lägga barnet i ett rum där ni själva inte är (aldrig för vår del åtminstone första halvåret) och hur nervöst lagd du är. Har ni två laptops kan ni använda Skype om ni bara har barnet i sovrummet ibland när ni är i köket till exempel. :)
- andningslarm (se babymonitor).

Bebiskläder:
Storlek 50 är ganska vanligt att bebisar kan ha från födseln, om de föds runt beräknat datum. Men de växer ju som ogräs, så köp inte för mycket i storlek 50, utan säkra upp med 56 också. Föds de för tidigt kan ni förstås behöva mindre storlekar...
- omlottbodies i mängder, såna man drar över huvudet vill man gärna undvika i början när bebisen är sladdrig och ömtålig,
- byxor,
- strumpor (även om de bara ramlar av),
- tunna bomullsmössor,
- några koftor,
- ytterkläder beroende på årstid: på vinterhalvåret overall, tjockare mössa, ev. varma tossor till fötterna och nån sorts vantar man kan få på viftande pyttehänder, övrig årstid lämpliga jackor och tunna mössor/solhattar,
- pyjamasar (ett helt gäng) efter några månader (se ovan under Till sömn).

Till lek/fritid:
- babysitter/babysitters (varsin alltså. Gärna en som är lätt att få i gungning själv - vi hade en Carena till Alfred, men de BabyBjörns som vi har till tvillingarna är så mycket bättre, för de gungar lättare. Flera olika ligglägen är också bra),
- babygym med mjuk matta att ligga på,
- hoppgunga (först när de är stadiga i nacken och kroppen. Vi började mellan 3 och 5 månader, Alfred var stadig tidigare än tjejerna),
- bitleksaker (för när de kan greppa efter några månader),
- Bumbostol (inte nödvändigt, men när de är stadiga i nacken sitter de ofta bra i dem, och de tar lite mindre plats än en sitter, t.ex. när barnet måste följa med in på toa),
- mjukisdjur utan påsydda ögon och nosar (tips från nån lista. Mina ungar har aldrig brytt sig om mjukisdjur, men de har fått ett gäng av välmenande vänner och släktingar. Man kan ju prova att ge dem till barnen och se vad de tycker).
* Sånt som ibland rekommenderas men som jag tycker är onödigt:
- gåstol. Dels dröjer det ju rätt länge innan de kan använda dem, dels är det omdebatterat om det är bra, det kan försena att de lär sig gå.

Till mamman:
- bindor och trosskydd (om du inte har kvar sen innan graviditeten förstås - man blöder i rätt många veckor efter en förlossning, oavsett om den var vaginal eller snitt - avslaget skonar ingen),
- färdiglagad mat i frysen (bra tips som vi inte gjorde nåt med, jag klarade inte riktigt av mat under graviditeten, känns det som. Men man har ju ont om tid att laga mat när man har barn),
-kläder som går att amma i (lättare sagt än gjort att hitta billiga och snygga. Dyra och fula finns det en del av, men inte ens det finns det allt för många av).

Övrigt:
- försäkringar - gravidförsäkring och barnförsäkring (gravidförsäkringar finns både gratisvarianter och betalvarianter, läs på och känn efter vad du tycker du behöver. Barnförsäkring behöver man inte teckna innan barnet är fött, för gravidförsäkringarna brukar gälla en tid efter förlossningen, men eftersom man har ont om tid när barnet/barnen väl kommit är det lika bra att fixa det innan),
- inreda barnrum (för vår del väntade vi länge innan Alfred flyttade in i eget rum, och tvillingarna är ju ett halvår nu och sover med oss, och det känns som att de kommer göra det länge till, både pga platsbrist och av praktiska skäl, men det är ju roligt att inreda om man har ett rum till övers!),
- läs gärna på om föräldrapenning på Försäkringskassans hemsida, och ring dem om det är nåt du undrar över. Det kan vara skönt att ha grepp om allt det innan du sitter med en skrikande bebis i famnen när du behöver förstå krångliga regler eller ringa och prata med någon.
Vänta med:
- barnsäkra hemmet. Dels dröjer det innan det behövs, dels är en del barn så försiktiga att man knappt behöver göra nåt: för Alfred satte vi proppar i eluttagen, det var allt. Förutom att gömma kemikalier och sånt förstås, men inga spärrar och hörnskydd och grejer behövdes för honom. Så ni kan vänta och se vad det är för barn ni kommer få, tycker jag. Lådspärrar och liknande kan ju driva vilken förälder som helst till vansinne, så det verkar onödigt att ha det långt i förväg.

Mentala förberedelser:
- försök vara beredd på att inte få sova ut på två år. Det kan kännas lite lättare om man får bli positivt överraskad nån gång istället för att bli ledsen och sur efter varje natt där man blivit väckt en gång i halvtimmen. Det finns säkert bebisar som sover mycket och länge (i perioder), men förvänta dig inte att få en sån - räkna med att få en kolikbebis (eller två) istället, så blir det förhoppningsvis bättre. :) Och om inte så var du i alla fall inställd på det...
- var beredd på att det kan vara svårt att ha ett socialt liv på samma sätt som innan, så kan det vara lättare att hantera och inte sakna det. Barn tar all din tid, och måste få göra det, under en lång tid. Men det är så värt det, även om man ibland vill kasta ut dem genom fönstret och själv hoppa ut genom ett annat. Andra gånger står de i ditt knä och pussar dig med vidöppen mun, ligger på golvet och gapskrattar så fort du kommer inom synhåll, och ett par år senare sitter de i sin säng och säger "Jag älskar dig, mamma". Då kommer du tänka att den där eländiga foglossningen under graviditeten, de där sömnlösa nätterna och de ibland evighetslånga skrikkvällarna inte var så farliga ändå.

2013 - andra halvan

I juli fyllde mamma 70, så jag hade en anledning att piffa till mig lite - vilket jag väldigt sällan orkade göra efter jag slutade jobba... Illamående, nojor och oro, foglossningar, halsbränna och trötthet i kombination med att i stort sett bara umgås med familjen gjorde väl inte direkt underverk för min förmåga att hålla mig sminkad och snygg. Som tur var passade en av mina favoritklänningar fortfarande, och rosenbusken utanför dörren i stugan och den fina gula färgen på huset blev lite extra accessoarer på den här bilden. Plus världens sötaste son då. :)

Lite senare i juli åkte vi till Christophers föräldrars hus i södra Frankrike. Det var ohyggligt varmt för ett preggo (runt 35 grader för det mesta), så vi var oerhört tacksamma att den snälla grannen gärna lät oss använda hennes pool.

Och Alfred fortsatte bada när vi kom hem till Sverige också fast det inte var lika varmt i vattnet där, vilket jag är väldigt glad över eftersom jag älskar att bada!

I augusti konfirmerade sig min systerdotter/guddotter Stella, och i hennes trädgård efter ceremonin hoppade Alfred på en boll medan hans lite större boll till mamma höll koll...

När vi kom hem till Stockholm igen var jag med på en webb-tv-inspelning med Louise Hallin, producerad av Hannah Widell och Amanda Schulman, där vi fick svar på frågor om barn och föräldraskap.

I september degade jag och magen mest i soffan (det är Alfreds akutsnitt-ärr som syns).

Ett par dagar innan förlossningen tog vi en familjebild med mega-magen.

Den 22 oktober var det äntligen dags! Planerat snitt eftersom båda låg på tvären. Så oerhört skönt att bli av med magen, var ungefär det enda jag kunde tänka på innan, men känslan sen av att vi just fått två barn till var ju ganska obeskrivlig! Så nu blir det förstås en orgie i bebisbilder.

Lilly

Flora

Storebror Alfred träffar sina småsystrar för första gången på BB. Oerhört stolt!

Risig mamma med alla sina tre barn

Två små isbjörnar på golvet i väntan på att få komma ut och åka i vagnen. Vanligaste kommentaren från folk på stan (oftast lite äldre damer): "Nämen! Det är ju två!!"

Inte helt förtjusta i babygymmet än...

Julfina barn

Där är ni!
*Jag ber om ursäkt för alla konstiga radbrytningar - Blogger gillar inte när jag lägger in bilder och försöker skriva under dem. Det här var det bästa jag fick till...

Tejprester

Jag hittar fortfarande tejprester på min mage efter förlossningen, som var för tre veckor sen imorgon. Vet inte ens vad all den där tejpen var till för, men uppenbarligen satt den bra eftersom den lämnade rester lite varstans. Nyss hittade jag lite på sidan av magen ovanför ärret. 

Hälften av tejpstripsen på själva ärret sitter fortfarande kvar också, plus en trådögla på vänster sida, men tydligen ska jag inte ta bort något av det utan bara vänta på att det ramlar bort av sig självt. Så då väntar jag väl då. 

Förlossningsgåva

Det kom just ett bud med ett jättestort paket, som Christopher sa var till mig. Det var en förlossningsgåva lite i efterskott! Och den här fantastiska människan som jag är tillsammans med visade återigen varför jag valt att få barn med honom, för han är bäst i världen. Han har gjort en tavla med ljudvågformerna till min älsklingslåt, tidernas vackraste låt: "Wrong Heaven" av Eggstone (världens bästa band). Ni som inte känner mig annat än genom den här bloggen, där jag ju i huvudsak är mamma, förstår kanske inte hur stort det här är i min popnördiga värld, så ni får bara tro mig på mitt ord: det är en helt fantastisk present! :) Och i världens finaste färg också.

BF

Idag var min beräknade förlossningsdag! Eller helt från början var det på torsdag den 7:e, men ultraljudet justerade det till idag, den 2:a. Gode tid vilken mardröm det hade varit att gå omkring med den där magen i 11 (eller 16) dagar till! Jag tar lite sömnbrist och två bebisar över det any day. 

Lite om kroppen efter förlossningen

Det här med att ha två kroppsdelar som ena dagen är ungefär i storlek med grapefrukter, och nästa dag är de stora som honungsmeloner... Tur att mina barn behöver äta mycket, för det är verkligen risk för mjölkstockning mest hela tiden här. Funderar på att köpa en bröstpump, för jag har jättesvårt att få ut något med händerna bara, och vi ska ju försöka flaskmata lite på nätterna även efter vi förhoppningsvis slipper ersättningen.
Det är så skönt att magen blivit mindre: igår var jag helt lycklig för att jag kunde böja mig framåt i duschen och tvätta mig ända nere på smalbenen utan besvär! Sen är det ju andra saker som inte är riktigt bra än, men det kommer ju bli bättre. De senaste dagarna har jag haft svinont nedanför svanken med ilningar ner i höger skinka, så jag antar att det är foglossningar med ischiassmärta som sitter kvar, och foglossningar kan ju ta tid innan de går över, men jag har hopp. Blygdbenet kände jag av lite igår också, men inte så farligt. Sen får jag så fruktansvärt ont uppe i ryggen, strax till höger om vänster skulderblad när jag ligger och dubbelammar, och ibland även när jag sitter i soffan och dubbelammar, och ibland gör smärtan att jag har svårt att andas. Men jag har fått en tid hos min kiropraktor imorgon, så han ska se om jag har en låsning som han kan åtgärda - mina andra smärtor är det lite för tidigt att titta på eftersom min kropp inte har haft mer än en knapp vecka på sig att återhämta sig. Jag går ju på smärtstillande fortfarande; de första dagarna tog jag Citodon, Alvedon och Ibuprofen var sjätte timme, men sen slutade jag med Citodon och gick över på två Alvedon och en Ibuprofen, och nu har jag trappat ner till en Alvedon och en Ibuprofen bara, för jag känner knappt av såret alls, utan bara den där fläcken till höger. Det märkliga är bara att tabletterna hjälper inte ett endaste dugg mot ryggsmärtorna! Jag förstår inte det. Jag trodde att smärtstillande tabletter skulle blockera smärtsignaler till hjärnan, och då borde det väl inte spela någon roll var de kommer från, men uppenbarligen inte.
Och det jag hade mest besvär av de första dagarna efter förlossningen var tarmarna. Jag hade så mycket gaser i magen att jag kunde se exakt var tarmarna låg, för magen blev helt knölig, och det var som att det sparkade mer i magen än vad det gjorde när tvillingarna var där inne. Det har i alla fall lugnat sig nu, så nu är magen mest lite stor och mjuk.
Just ja, jag glömde nämna i inlägget om förlossningen att vi inte fick donera navelsträngsblod. Det var lite oklart exakt varför, för två olika personer gav olika skäl: antingen var det för att de hade för ont om personal som kunde samla ihop blodet, eller så var det för att de aldrig gör det vid duplexgraviditeter. Men det var en som sa att de får in så det räcker ändå, så det var väl okej ändå då.
P.S. Jag fick lite mjölkstockningskänningar i båda brösten efter jag skrivit och kämpade som ett djur för att pumpa ut. Efter en evighet hade jag fått ut ungefär 30 ml, från båda totalt, men en hel del läckte och rann ut över mina händer och trasan jag hade under. Pust.

Gravidhjärnan hänger kvar

Efter man har fött barn blöder man, oavsett om man fött vaginalt eller med kejsarsnitt, eftersom man blöder från såret där moderkakan satt - eller plural då i mitt fall.
Men att ha fått njuta av att slippa ha mens i nio månader plus att ha lidit av gravidhjärna ungefär lika länge kan få sina konsekvenser. Igår när jag ätit middag insåg jag - eller kände snarare - att jag glömt sätta på mig en binda när jag var på toa före maten. Tur att vi ändå måste tvätta hela tiden.

Förlossningen

Nu har jag för första gången sen vi kom hem öppnat datorn (och inte bara mobilen), och dessutom ligger tvillingarna och sover tillsammans i vagninsatsen på golvet i vardagsrummet - Alfred låg i stort sett aldrig och sov för sig själv när han var pytteliten, så jag är helt fascinerad över att ha båda händerna fria, nu när jag har tvillingar dessutom! Sen vet jag i och för sig av erfarenhet från Alfred och en del kompisars barn att de första två veckorna (när pappan oftast är hemma) brukar allt vara så lugnt och stilla, och det är först när pappan börjar jobba igen som skrikandet och krånglandet börjar, så vi får väl se om lugnet håller i sig. Min mamma är en stark anhängare av åsikten att andra barnet alltid är lättare och lugnare, men om samma gäller när man får andra och tredje på en gång har jag ingen aning om, så det blir också att vänta och se. Ibland verkar de ju faktiskt bli lugna av att ligga bredvid varann, så det verkar ju bra.
Jag tänkte att jag kanske skulle försöka sammanfatta förlossningen och BB-tiden lite kort (som om jag kan skriva kortfattat...) nu när jag har en liten stund för mig själv - Alfred och Christopher är iväg på en stor lekplats, och mamma har fixat bäddning och städat undan lite.
Vi börjar med förlossningen, så får vi se hur långt jag hinner.
Jag var ju orolig att jag skulle bli nervös innan operationen, men det blev jag faktiskt inte. Vi åkte in, jag fick en säng i en sal vid tiotiden med de andra som också skulle snittas samma dag, med skärmar runt om, fick byta om till den väldigt osmickrande men ack så sköna sjukhusskjortan, fick infarter i båda handryggarna, fick ett sockerdropp i den ena, och sen satt/halvlåg vi där och väntade. Vid tjugo i elva rullades mamman före mig i kö iväg, men jag minns inte vad klockan var när barnmorskan kom och hämtade mig för att sätta urinkatetern - vilket var ett tecken på att det inte var så långt kvar till min tur. Jag haltade iväg med henne med världens mest ovärda foglossning, och fick katetern. När jag kom tillbaka till sängen kändes det omedelbart som att jag höll på att kissa på mig. Jag fick lite smått panik och visste inte om det var rätt eller fel, om jag skulle hålla emot eller släppa efter - jag fick en kateter när Alfred föddes också, men då var jag ju mitt uppe i värkar och hade liksom värre saker att tänka på. Jag provade att släppa efter lite, men då kändes det som att det läckte, och allt var oerhört obehagligt faktiskt. Barnmorskan kom och kollade och sa att den satt som den skulle, men att det nog läckte lite, så jag fick en binda. Men under den knappa timme eller vad det var som jag fick fortsätta vänta var den där sabla katetern allt jag kunde tänka på. Ingen hit alltså.
Sen fick Christopher en blå overall av nåt slag och så rullades jag ner mot operationssalen nånstans runt halv ett. Jag hade ju läst att det skulle vara så mycket personal med eftersom jag skulle föda tvillingar, men jag tyckte nog inte att det kändes som så många fler än när Alfred föddes. Men det var två narkosläkare, två barnmorskor, två operatörer (kirurger), en sjuksköterska och säkert några fler som jag glömt. Den ena narkosläkaren, ena barnmorskan och ena operatören hade vi träffat innan, så det kändes skönt. Narkosläkaren Mirjam stod när hon var klar med att lägga spinalbedövningen hela tiden vid mitt huvud och pratade med mig, och däruppe behövde hon inte ha munskydd, så hon kändes som en väldigt skön och välbehövlig länk till både verkligheten och allt som hände. För när jag väl låg där på bordet och kände mina ben domna bort mer och mer så började allt kännas obehagligt. Det är svårt att beskriva varför, men då blev jag nog lite rädd. Det hade varit så mycket prat om att mitt blodtryck kunde falla så jag kunde må illa, jag låg där med båda armarna utsträckta åt varsitt håll, jag kunde inte känna min underkropp, någon skulle strax börja skära i mig, ett helt nytt liv skulle börja (ja, eller fem då kanske; mitt, Christophers, Alfreds och båda tvillingarnas).
Den där operationslampan som skulle kunna spegla vad som hände var förresten riktad så den inte speglade ett enda dugg, men det gjorde inget, det var tillräckligt läskigt ändå, faktiskt.
Alla i personalen sa sina namn och operatören sa tiden (12.51) och så började operationen. Mirjam, sköterskan och barnmorskan Helen som vi "kände" stod och pratade med oss, och efter en stund frågade jag Mirjam vad som hände, hur långt de kommit, och efter en liten stund sa hon "Nu har de fått ut ett ben!". Och klockan 13.02 var plötsligt första bebisen ute! Det tog någon sekund kanske (= en evighet) och sen hörde jag ett litet ynkligt skrik, och min hals tjocknade till och tårarna började rinna.
Operatören hade inte kunnat lova att hon skulle veta om det var ettan eller tvåan som kom ut först, för min konstiga bild av att bebisarna hade hur mycket plats som helst och låg i nån sorts ring runt min mage var ju förstås långt från verkligheten - på riktigt låg de ju helt hopmosade därinne och när en kirurg stack in en hand genom det lilla snittet och kände en fot kunde hon ju inte veta vems det var.
Men när de lyfte fram det lilla lilla ynkliga knytet som var nästan vitblått av kladdigt fosterfett och med blont hår som drog lite åt det röda hållet i ljuset därinne tyckte jag nog att det såg ut som en Flora Bella eftersom min syster som andranamnet Bella kommer från hade lite röda inslag i sitt blonda hår. (Vi fick bekräftat av vikten sen också att det faktiskt var ettan som kom ut först.)
Hon fick ligga på mitt bröst i två minuter ungefär tills hon började bli kall (det var svårt att komma åt att röra vid henne eftersom mina armar var fast i diverse nålar och sladdar), och 13.05 var tvåan ute och fick komma till mig istället i ett par minuter innan barnmorskorna och Christopher gick iväg med dem för navelsträngsklippning, apgar-test och K-vitaminspruta. Kvar låg jag med känslor som inte ens går att beskriva. Jag hade precis fått två barn till, jag kände hur de bökade och slet i min mage (det gjorde såklart inte ont, men det kändes att de höll på), min högra axel hade börjat värka, min mun var torr... och jag hade just fått två barn till. Två barn till.

Lite bilder

Har inte riktigt ork att skriva så mycket än, men här kommer i alla fall lite bilder! Vi är kvar på BB tills imorgon, tänker vi, för jag har fortfarande ganska ont i magen (tarmarna sparkar mer än bebisarna gjorde...), och det är skönt om vi vet att amningen funkar ordentligt innan vi åker hem.

Förberedd inför snittet

Stolt pappa som får hålla båda flickorna medan jag blir hopsydd och fixad

Massa fötter

Flora och Lilly

Vana att vara nära varann

Mycket stolt storebror Alfred!

Nu åker vi!

Då drar vi till BB! Utan en endaste liten värk ska vi få TVÅ nya barn!

Måtte allt gå bra. 

Lite av varje

Den där förhatliga halsbrännan har jag visst inte nämnt på ett tag, och det är för att den faktiskt blivit bättre! Fråga mig inte hur det gått till, eftersom magen varken sjunkit ner eller blivit mindre, men på något sätt har jag haft mindre halsbränna i nån vecka nu. Jag har visserligen tagit Losec ungefär varannan dag när jag känt minsta antydan för att jag inte orkat krångla, men de dagar jag inte tagit det så har jag knappt känt någonting. När jag gått och lagt mig har jag ibland känt litegrann och då snabbt tuggat i mig en Gaviscon, men det har inte varit på långa vägar så vidrigt som det var för ett tag sen.
Jag har tre järntabletter kvar, men igår morse och idag struntade jag i att ta dem. Känns väldigt busigt, men mitt järnvärde är ju bra och de är så äckliga så jag är helt lycklig över att ha skippat dem.
En lite jobbigare grej är alla sammandragningar, framför allt på nätterna, för de är så fruktansvärt obekväma nu. De gör fortfarande inte ont, så jag antar att det inte närmar sig värkar, men de är jobbiga ändå. Min svärmor är väldigt förvånad över att jag inte fött än, men jag har ju läst att det bara är ungefär 50% av alla tvillingar som kommer före vecka 37, och eftersom jag är i vecka 38 så hör jag ju inte direkt till nån minoritet. Så jag har nog gett upp hoppet om värkarbete och siktar på snittet på tisdag.
Och imorgon kommer mamma upp för att vara här med Alfred när vi ska till sjukhuset, spjälsängen är monterad och klar och står i sovrummet och vi har köpt några paket småblöjor, så nu är vi förberedda och klara!

Mer exakt tid

Jag har varit lite orolig för att mitt snitt inte kommer bli av den 22 oktober ändå, för i min kallelse från sjukhuset står det "Det planerade kejsarsnittet är beräknat till tisdag 22 oktober 2013", och att vi ska få veta exakt på inskrivningen dagen innan. Läkaren vi träffade vid planeringssamtalet berättade att de opererar på tisdagar och torsdagar, så jag har haft en liten gnagande oro att vi kanske inte ska få ut barnen förrän torsdag den 24:e ändå. Men så kom jag på igår att det är väl bara att ringa och fråga - vi måste ju veta för att kunna planera för Alfred - eller måste och måste, skulle jag fött naturligt hade vi ju fått lösa det när det satte igång, men nu är det ju inte så. Så nu ringde jag och fick prata med en väldigt gullig och glad barnmorska som började skratta när jag läste upp vad det stod i brevet, för hon tyckte det lät så konstigt. Så hon tittade i planeringen, och jodå, jag är bokad för tisdag den 22:a, tack och lov. Ingen exakt tid, för det beror på hur operationerna innan går och hur lång tid de tar, för - och här citerar jag nästan ordagrant: "En magoperation är lite som en byggarbetsplats; man släpper in hantverkare och så vet man aldrig riktigt vad man hittar". !! Va?! Gode tid. Det är visst en "stor bukoperation" ändå, det där... Men men.
Vi ska inte behöva komma in i ottan i alla fall, för det lutar åt att jag ska bli opererad runt lunchtid. Måste fasta från midnatt, men jag får dropp när jag kommer in, så jag får väl helt enkelt bara vila så mycket som möjligt fram tills vi åker så jag inte säckar ihop av näringsbrist.

Uppföljning av kollen idag

Vi begav oss iväg mot Huddinge i bilen, och hade med oss Alfred, eftersom det var efter dagistid. När vi var nästan framme kräktes Alfred plötsligt, så jag ringde och frågade om jag ändå fick komma in, och det fick jag så länge inte Alfred följde med ifall han nu var smittsam. Så jag tvättade händerna noga och spritade mig ett antal gånger och fick sätta mig i väntrummet på förlossningen medan Christopher körde hem med Alfred. Han mådde för övrigt utmärkt resten av kvällen: hoppade och lekte och åt bra, så vi gissar på att han börjar bli åksjuk, det brukar tydligen vara vanligast mellan två och tio års ålder.
Medan jag satt i väntrummet kände jag faktiskt ett par sparkar från tvåan, tack och lov.
Jag kom dit vid 18-tiden, och efter en kvart eller så fick jag komma in i ett rum - lite avsides, för säkerhets skull, ifall jag hade med mig nån sorts magsjukebakterier - där en vänlig barnmorska kopplade upp mig på CTG. Hon var mycket entusiastisk över att jag väntar tvillingar, hon tycker det är så roligt och fascinerande att det funkar, typ. Hon sa att jag inte skulle behöva ligga så länge, en kvart-tjugo minuter kanske, och gav mig en klock-knapp att ringa på ifall det skulle vara något.
När det gått 35 minuter och mitt mobilbatteri började gå ner för att jag kollade Facebook och Instagram stup i kvarten för jag hade så tråkigt, så hade jag dessutom så fruktansvärt ont i ryggen att jag bara inte klarade att ligga still längre. Jag hade förresten känt båda töserna rumla runt medan jag låg där, så jag kände mig lugnare - det var lite som när ens dator krånglar på jobbet, och man ber en IT-snubbe komma och kolla på den, och så fort han står bakom en så funkar datorn utmärkt utan att han ens rört den. Så jag ringde i alla fall på klockan, fast det kändes lite dumt, för jag antog att de hade fullt upp med folk som faktiskt höll på att föda barn, men jag kunde verkligen inte ligga så längre, det gjorde för ont.
Det kom in en annan sköterska eller barnmorska, vet faktiskt inte vad hon var, och kopplade loss mig och meddelade att det var lite väntetider på läkaren, så jag skulle bara sitta kvar och vänta. Hon sa också att det inte är ovanligt att barn rör sig mer när man är uppkopplad mot CTG, för att mätarna trycker på dem och de tycker det är störigt.
När jag väntat i en timme och klockan närmade sig åtta kände jag att jag måste ringa på klockan igen, för Christopher var ju tvungen att komma och hämta mig och ta med Alfred, så det vore bra att veta ungefär hur länge jag skulle behöva vänta. Då kom den första barnmorskan igen, och hon trodde att det var min tur strax, så hon gick och kollade, och sa att jag kunde ringa hem, för min undersökning skulle nog gå fort eftersom de kollat mig igår och hjärtkurvorna såg jättefina ut.
Det tog ungefär tjugo minuter till, och sen kom en ung läkare vid namn Iris med en ultraljudsapparat. Hon var jättegullig, och pekade ut olika kroppsdelar när hon kollade ("Titta, där är näsan!" "Och där är ett ben!") och vi såg att ettan ligger i stort sett helt utsträckt, och att tvåan vänt sig så huvudet ligger typ i mitten av min mage nu, och att hon har ryggraden utåt, vilket kanske kan vara ett skäl till att jag känt mindre rörelser, för att hon helt enkelt inte sparkar utåt för tillfället. De har bra med fostervatten, och uppenbarligen fortfarande plats att vända sig, och allt såg hur bra ut som helst. Men hon tyckte att det är rätt att jag kommer in och kollar när jag är orolig ändå. Jag frågade vad det är som kan göra att barn dör i magen, och hon sa att man oftast inte vet, men att det kan vara moderkaksavlossning, infektioner, knut på navelsträngen (vilket det inte riktigt finns plats för med tvillingar, oftast) och vad det nu var mer, men att det är en del av livet och att man inte vet varför.
Jag frågade om det finns nån chans att de tidigarelägger ett snitt bara för att mamman är orolig, men det vill de inte göra såklart - dels för att det är bättre för barnen att vänta, dels för att de har så fullt upp, så i så fall skulle jag få ligga och vänta på tid på förlossningen, vilket skulle kunna ta flera dagar, då jag skulle vara tvungen att gå in och ut ur fasta för att kunna opereras. Så jag får helt enkelt hålla ut och vara uppmärksam på hur de rör sig. Iris sa att man kan bli som blockerad när man blir orolig och inte känna rörelser förrän man fått veta att allt är bra, och då kan man känna dem igen, så jag får väl försöka andas djupt och ta det lugnt.
Sen följdes vi åt ut ur rummet, och hon sa:
"Du ser ju utomordentligt pigg ut för att vänta tvillingar!"
Jag sa att det gör ont lite varstans, men jag är ju inte svullen eller så, så egentligen har jag väl det rätt bra, och hon höll med om att jag ju bara har mage. Så det var ju trevligt, att få ett läkarutlåtande på att jag ser pigg ut. :) Och viktigast av allt: att tvillingarna mår bra fortfarande. 12,5 dagar kvar nu!

Snart slut på tabletter!

Äntligen! Sista kartan Niferex! Och jag tänker inte köpa fler eftersom mitt järnvärde är såpass bra - förlorar jag för mycket blod vid förlossningen får jag lösa det sen (sist förlorade jag mindre än normalt: bara en liter mot vanliga 1,5). Jag tycker nämligen fortfarande Niferex är så sjukt äckliga; trots att man sväljer dem hela smakar hela munnen järn av dem. 

Bredvid ligger mina andra livsnödvändiga piller som jag snart slipper: Losec och Gaviscon. Sen kommer jag såklart behöva smärtstillande ett tag efter snittet, men det är åtminstone något annat. Yay!

Läser på

Skulle kolla upp parkering vid förlossningen på Huddinge sjukhus, och när jag var inne på deras hemsida kom jag på att jag kanske skulle läsa på lite igen om förlossning och tiden efter, även om jag varit med om det en gång förut. Nu visade det sig att det inte riktigt var några konstigheter, jag kom ihåg det mesta, så det var ju bra. Men återigen: inte ett ord om tvillingar. När jag läst igenom all förlossningsinformation sökte jag på tvillingar på hemsidan och fick upp en kort sida om förlossningen, men det var verkligen inte mycket information. Jag vet att det inte är supervanligt med tvillingar, men det är ändå 1,5% av alla graviditeter, och vi vet ju normalt ingenting innan - vore det inte lämpligt då att ge oss mer information istället för mindre? Så sabla svårt kan det ju inte vara för proffsen att skriva lite extra, kan man tycka.

Influensavaccinering

När man är gravid tillhör man ju en riskgrupp som rekommenderas att vaccinera sig mot årsinfluensan. Tyvärr börjar inte vaccinationsperioden förrän den 15 oktober, och jag har ju snittdatum den 22:a, så igår ringde jag Vårdguiden för att fråga vad de trodde, om det var för tätt inpå. De tyckte jag skulle ringa min vårdcentral och fråga om de kanske kan beställa in nån dos vaccin lite tidigare, så jag ringde Fruängens vårdcentral idag (där jag aldrig varit, men det är där jag tänker gå på BVC, och då är det ju lika bra att jag listar mig där också, för det är den närmsta vårdcentralen härifrån). Sköterskan jag pratade med där förstod inte riktigt varför det skulle vara ett problem att vaccinera mig bara en vecka före snittet, för eventuella biverkningar brukar bara sitta i i sådär tre dagar, men eftersom min barnmorska sagt att jag borde kolla med förlossningen så ringde jag dit också - efter att jag fått veta att vårdcentralen inte får något vaccin före den 15:e, så det gick inte rucka på.
Jag fick prata med en sköterska på Huddinge, som rådfrågade en läkare som stod bredvid, och kom tillbaka och sa att läkaren spontant sagt att hon tyckte det var för tätt inpå. Lite oklart varför, men jag tänkte ju inte ifrågasätta en läkare där jag ska föda barn. Sen sa hon att jag väl lika gärna kan vaccinera mig efter förlossningen? Jag undrade då om det inte var bättre före för att barnen skulle hinna få lite skydd också, men tydligen är det så att mina antikroppar tack vare vaccinet inte kommer hinna bildas på bara en vecka, så det kan kvitta för deras skull. Så nu är det bestämt: ingen vaccinering före förlossningen. (Plus att jag ju också kan komma igång tidigare.) Sen får jag väl se om jag kommer iväg för att vaccinera mig efteråt, men det kan ju kanske vara lämpligt så inte jag däckar ihop när tvillingarna behöver mig - även om jag sällan får influensa (ta i trä).

Lite tankar om kejsarsnitt

Nu är det ju helt klart att det kommer bli kejsarsnitt även om jag kommer igång naturligt innan det planerade snittet, eftersom ultraljudet i tisdags visade att ettan ligger i säte. Eller ja, det kanske finns en liten chans att hon vänder sig, men hon har legat på tvären i stort sett genom hela graviditeten, så jag tror inte att det kommer hända.
På ett sätt känns det lite skönt att veta, plus att eftersom Alfred föddes med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig ordentligt, så har jag ärligt talat tvivlat lite på min egen förmåga att föda barn. Jag har tänkt att även om värkarna skulle sätta igång och barnen skulle ligga rätt så kanske min kropp ändå skulle vara för dålig på att föda för att de skulle komma ut oskadda, och kanske riskera syrebrist eller nåt annat hemskt.
Men alldeles oavsett så känner jag mig dålig nu. Jag har förstås fått höra att man aldrig vet varför en förlossning går som den går, eller varför barn lägger sig i säte och sånt, men det känns som att det är mitt fel, det är ju i min kropp de ligger. Och jag kan inte ge mina barn den bästa sortens förlossning. Och jag kan inte ens göra det som ska vara det mest naturliga för en kvinna: föda barn.
Sen är jag självklart tacksam att jag lever i en tid och i ett land där man kan göra kejsarsnitt - hade det varit en annan tid eller en annan plats antar jag att både tvillingarnas och mitt liv hade riskerats annars. Men det hade på något sätt känts bra om jag kunnat genomföra åtminstone en förlossning naturligt, fast det såklart: med tvillingar var ju chansen lite mindre för det redan från början. Så nu kommer jag liksom fuska fram tre barn.
Fast bara Flora och Lilly kommer ut och mår bra - Alfred mår ju alldeles utmärkt fast han snittades ut - så får jag väl försöka se det positiva istället: jag slipper spricka där nere... eller nåt. Jag återhämtade mig väldigt fort efter förra snittet och hade aldrig särskilt ont av det, så jag hoppas att det går lika bra den här gången.

Instruktioner för när vi är på BB

När det är dags för oss att åka till BB är planen att min syster (som bor här i stan) ska komma och ta hand om Alfred, och att mamma kastar sig på ett tåg eller flyg från Helsingborg och kommer upp så fort hon kan och tar över. Vi skulle ju kunna boka en biljett åt henne som passar med det planerade snittdatumet, men eftersom jag hoppas på att komma igång tidigare och hon är pensionär tänker vi att hon lika gärna kan köpa en sista minuten-biljett när vi vet.
Nu ska jag börja skriva lite instruktioner till våra tekniska prylar här hemma, för mamma är lite smått teknikrädd, så för att göra det så enkelt som möjligt för henne när Alfred börjar tjata om att han vill se "Move it move it", vilket betyder filmen "Madagascar" på Netflix, plus hur man värmer mat eller välling i micron (mamma har på något outgrundligt vänster lyckats undvika att skaffa en micro under alla år). Så idag har jag tagit foton av våra olika fjärrkontroller och i Photoshop ritat röda ringar runt olika knappar och ska nu skriva steg för steg precis hur man gör för att göra allt så absolut enkelt som det bara går.
Sen är det också såna där småsaker som vi inte tänker på till vardags, som att Alfreds strumpor inte ligger i hans byrå utan i en pappburk bredvid hans böcker, och att han använder Up & Go-blöjor på dagarna men Comfort på nätterna och portkoden till dagis, som också behöver skrivas ner så att inte syster eller mormor står handfallna när vi är otillgängliga på BB. Så nu är det bara att tänka till och skriva ner allt jag kommer på medan jag har tid.

Glömt hur värkar känns

Jag har ett minne ungefär som en guldfisks, det har jag vetat länge, och idag kom jag på ännu en sak jag glömt bort: hur värkar känns. Jag har varit på stan idag (och köpt vinterkläder till Alfred, alldeles för många kantareller och blåbär och en massa tyger som jag nån gång ska sy klänningar av, samt ätit lunch med Christopher), och insåg att jag verkligen verkligen inte orkar nånting längre. Jag gick i snigelfart och fick svinont i ryggen bara av att gå några hundra meter. När jag kom hem ett par timmar senare hann jag bara vila i ungefär tio minuter innan det var dags att hämta Alfred på dagis, och när vi kom hem efter det och jag äntligen fick ligga still i soffan en stund hade jag sammandragningar i stort sett konstant. Och de gjorde ont. Inte jätteont, men definitivt betydligt mer obekväma än de brukar vara.
Jag tänker mig att om förlossningen sätter igång naturligt innan den planerade snittiden så är det nog lämpligast att jag ringer in så fort som möjligt, och nu i eftermiddags slog det mig att: vänta lite nu. Jag minns inte hur de första värkarna kändes sist. Jag minns i och för sig att det inte var någon tvekan om att det faktiskt var värkar, men samtidigt hade jag inte alls så mycket sammandragningar som jag haft den här gången, så tänk om jag liksom missar vad som faktiskt är värkar? Men när jag nämnde det för mamma i telefon sen så sa hon att jag kommer veta, och det har hon säkert rätt i. Och nu har det lugnat ner sig lite igen också, så förhoppningsvis tänker de sig inte att komma ut ikväll just. Som jag sagt vill jag hemskt gärna få hinna med tillväxtultraljudet på tisdag så jag får veta dels hur stora de är nu och dels hur de ligger. Om ettan har lagt sig tillrätta med huvudet neråt nu behöver jag kanske inte känna mig så stressad över att komma in till förlossningen supertidigt - eller så tänker jag helt snett nu, jag vet inte, det kanske är mer bråttom om de ligger rätt. Anyway, hoppas på att hålla dem inne lite till.