Ett år sen flytten

Idag var det ett år sen vi flyttade från Stockholm, och nu bor vi i vårt stora hus och odlar enorma mängder sallad. :)

Och har en jättestor balkong där barnen lekte med såpbubblor idag.

Och vi har inte ångrat oss en sekund!
Som Christopher skrev på fejan idag: "Livskvalitén är så otroligt mycket högre idag än för ett år sen."

För ett år sen

Just det, jag glömde! Idag för exakt ett år sen var vi på visning av vårt hus! Vilket steg vi tog då: vi bestämde oss för att flytta från Stockholm till Landskrona, och så bra det blev! Jag har ju varit väldigt gnällig de senaste dagarna, men på det hela taget har vi ju det väldigt väldigt bra här. Tänk att det redan har gått ett helt år..!

Bildspecial: huset!!

Nu blir det bildbonanza! Min bekanta Elin efterfrågade bilder på huset i en kommentar härom dagen, och jag tänker att det kanske kan vara roligt även för vänner från Stockholm som kanske inte är jättesugna på att åka till Landskrona för att hälsa på. Christopher undrade om jag verkligen ska lägga ut bilder på allt vi äger och har på nätet, men jag tänker dels att vi inte direkt har några dyra saker, och dels att vi har ett dyrt larm. Typ det dyraste vi har, faktiskt. ;) Så tjuvar göre sig icke besvär. Så nu - I present to you: huset! Viljan, som vi försökt göra en plats av i Instagram, men se det gick inte. Men så heter det i alla fall, efter sin fastighetsbeteckning.
Här kommer man in i hallen, som inte är iordninggjord än.

På första våningen ligger gästrummet. Det behöver persienner och lite tavlor och förvaring, men det funkar ifall någon vill komma och sova över.

Mittemot gästrummet ligger arbetsrummet, som Christopher har jobbat som en galning med. Bänkarna och hyllan vid fönstret har han byggt, likaså skrivbordet. Det ska upp mer saker på väggarna; lite tavlor och kanske kläder som jag sytt och lite sånt. Bakom sin plats har Christopher satt upp en korkvägg där han kan nåla upp viktiga saker, men den kom inte med på bild.

Det finns tre rum till på bottenvåningen, men två av dem har vi inte gjort i ordning alls än (det ena är fyllt med kartonger och lösa grejer, och det andra har vi skor, vagn och diverse byggsaker i) och tvättstugan är inte mycket att se, så dem struntade jag i att ta med.

Gästtoa på första våningen. Till höger om den finns en dörr ut till uteplats och trädgård med äppelträd, päronträd och plommonträd, rosenbuskar och lite andra buskar. Och numera också en fikonbuske, som vi fick i present igår! Visst serru, vi bor i Skåne nu, här kan man odla fikon utomhus.

Andra våningen: här ligger köket, som leder ut till en jättestor balkong (dit vi inte har köpt något bord än, tyvärr).

På andra sidan köket ligger matrummet,

som hänger ihop med vardagsrummet. Där tog vi bort ett fult valv, och har inte hunnit spackla, slipa och måla färdigt än.

Vardagsrummet är ganska färdigt, förutom väggen som ska målas då, och så ska det nog upp några fler tavlor. Och så ska tv:n helst börja funka också... Som tur är har vi en dvd-spelare i alla fall.

Vardagsrummet leder vidare till lekrummet.

På tredje våningen ligger sovrummen. Här är barnens.

På väggen ovanför sängen (där det tidigare satt en vedervärdig Spiderman-tapet) har vi börjat göra en stjärnhimmel. Hittills har vi fått upp Karlavagnen, Orion, Cassiopeia och barnens stjärntecken, vattumannen (Alfred, till vänster) och vågen (Flora och Lilly, i mitten). De kan visserligen räknas till skorpionen också, men den var så komplicerad, så jag nöjde mig med vågen. :)

Och så är det vårt sovrum. Fondtapeten ovanför sängen ska vi ta bort, så den får ni inte se.

Några av mina klänningar (fler kan man se på min klänningsblogg) och min fina japanska chiffongkjol.

Sist: badrummet.

Så här har ni det, vårt hus! Vi trivs hur bra som helst, och är väldigt glada att vi flyttade i sista sekunden innan våra barn började med det helt skogstokiga körandet på sina Wheely Bugs, galna trotsskrikandet och övrigt oljud som har eskalerat exponentiellt sedan vi flyttade från lägenheten...

Och bortsett från en granne ett hus bort som spelar skitdålig musik skithögt genom öppna dörrar och fönster på helgerna när det är fint väder så är det lugnt och trevligt runt omkring oss också. Och Landskrona alltså: finare liten stad får man leta efter. Vi high-fiveade varann idag, jag och Christopher för toppenbeslutet vi tog om att flytta hit!

Stök och "Sista"!

Börjar med en bild som jag glömde lägga upp i gårdagens inlägg: det totala myset innan läggningskaoset igår!

Idag var det ju hemmadag, eftersom barnen nu går på förskolan tisdag till fredag, och Christopher satt nere i vårt fina arbetsrum och jobbade. Och det är lite sorgligt att säga, men jag ser lite fram emot att kunna lämna dem på förskolan imorgon... Det är ju helt ofattbart vad ungar orkar! Och vad de låter! Det har varit upp och ner med bråkandet idag: ibland har de bråkat, men ofta har de varit glada och haft roligt, men alltså Alfred nu för tiden. Han är så spattig att jag håller på att få nervsammanbrott. Han springer, hoppar och skriker non-stop. Jag kan inte förstå hur det är fysiskt möjligt. Och som grädde på moset så brände jag en skiva till honom igår med lite låtar som han gillar (mest Timo Räisänen, men också lite Oskar Linnros, Veronica Maggio, Taylor Swift, Universal Poplab och lite annat) för att ta med till förskolan, och han är så glad för den att han spelar den hela tiden - men den får förstås inte gå från början till slut, utan han hoppar mellan låtarna för att spela favoriterna, och oftast får inte ens låten spela färdigt utan att han börjar om igen, och även det bygger ju på mitt förestående nervsammanbrott.

Som jag skrev igår: jag älskar ju mina barn över allt annat, och Alfred är världens snällaste och goaste, men det är nåt just nu som gör honom sååå jobbig ibland! Att han bara inte KAN sitta stilla i en enda sekund ger mig panik. Vi funderar på om vi kanske ska kolla om han kan få gå på förskolan på måndagar också - inte bara för att jag är en dålig mamma som inte orkar, utan för att jag tror att han faktiskt skulle må bra av det också: att få vara på ett ställe där han får springa och leka och få lite pedagogisk ledning istället för en mamma som är irriterad på honom och försöker lugna ner honom större delen av tiden. Och det skulle i så fall bara vara fem timmar precis som de andra dagarna. Vi får se.

Jag har i alla fall kämpat vidare med att få Alfred att be snällt och vänta på sin tur när någon av tjejerna har en leksak som han vill ha (vilket är så fort de har något, för då är det ju förstås det enda han vill ha, oavsett om han var intresserad av den sekunden innan), och en gång när han försökte få ett måttband från Flora, ett sånt som är i en hållare och dras in när man trycker på en knapp, så märkte jag att Flora har lärt sig "sista"! Det var en grej som vi körde hårt med med Alfred när han var i nån sorts trotsålder: förvarna om att nu är det sista gången som du får göra det där innan vi ska göra nånting annat, typ. Och Alfred lärde sig snabbt att utnyttja det: han sträckte upp ett litet finger i luften och sa "Sista!" hur många gånger som helst, och det var så bedårande att vi väl inte direkt alltid var jättebra på att faktiskt sätta stopp då. Och nu antar jag att vi kör samma sak med tjejerna, fast vi liksom inte tänkt så mycket på det än, och det har tydligen gått in hos Flora, för hon höll också upp ett finger och sa "Sista!" och så tryckte hon på knappen en gång till - men sen lämnade hon faktiskt över den till Alfred, så hon är bättre på ordets riktiga mening. :)

Under tiden barnen har lekt har jag röjt i lekrummet för att rensa ut en del gammalt plus för att få ordning, och i processen har det dykt upp saker som de inte har lekt med på länge. Som Pippi-peruken som Lilly visar upp på ett mycket fashionabelt sätt.

Såhär fint börjar det bli i lekrummet nu. Tältet fick flytta från sin gamla plats i vänstra hörnet eftersom Christopher håller på att måla en stor träskiva med griffelfärg, och den ska sitta på vänstra väggen, förhoppningsvis redan imorgon.

Och så fick vi upp fina krokar för att hänga barnens fina ryggsäckar, tennisrack och lite annat på. Det enda jag inte fått ordning på än är en bra parkeringsplats för alla Wheely Bugs och hoppkossan. Och så tavlor på väggarna.

När tjejerna skulle sova idag gick jag en liten promenad runt Citadellet, och slogs återigen av hur fint och pittoreskt det är i hela Landskrona! Kan fortfarande inte riktigt fatta att vi bor här på riktigt nu.

Mindre bråk idag

Jag insåg just att jag inte varit utanför dörren på hela dagen - eller jo, jag var ute på balkongen i en minut eller så, men utöver det inget.
Jag kände mig lite dyster i morse utan att veta varför, så det var skönt att bara vara hemma och fixa. Vi fick lite småsaker gjorda som jag stört mig på ett tag, som att sätta upp spegeln på lilla toan, sätta fast spegeln i gästrummet så att inte barnen välter den över sig och sätta upp en ljusslinga runt sovrumsfönstret. Och så bakade jag en äppelkaka. Så dagen blev rätt bra ändå, särskilt som jag fick sova med tjejerna när de skulle vila på dagen.
Och just ja, i morse sa jag till Alfred att jag ville att han skulle retas mindre med tjejerna idag, och påminde honom om att han har större chans att få det han vill ha om han ber snällt, och nu när jag tänker efter inser jag att det faktiskt har varit mindre bråk idag.
Nu blir nästa projekt att ta tag i läggningarna. Alfred har ju brukat somna inne i vår säng och så har vi lyft in honom till barnens sovrum, men härom kvällen blev jag så less på allt krångel att jag bestämde att han ska somna tillsammans med tjejerna, så ikväll försökte vi lägga dem alla tillsammans. Såklart var ju inte det lättare, men egentligen var det inte så mycket jobbigare att de var där alla tre än när jag lägger bara tjejerna för sig, för de (främst Flora) krånglar nåt oerhört vid läggningarna nu: de kravlar runt och byter plats, ligger och sparkar och babblar och håller på. Så nu är min nya plan att testa att ligga hos dem och läsa bok och sedan gå ut och sätta oss utanför dörren, så får de larva runt bäst de vill tills de slocknar. Lilly låg visserligen still på min arm ikväll, så det känns lite taskigt mot henne som inte krånglar, men tyvärr funkar det ju inte att lägga dem en och en, vi är ju inte tillräckligt många föräldrar för det. Någon gång måste de väl kunna börja lägga sig utan oss, så det kan åtminstone vara värt ett försök. Men vi får se hur det går.
Ibland blir jag så irriterad på dem när de krånglar och bråkar, men sen får jag dåligt samvete, för de är ju mina underbara fina ungar! Som alla numera säger att de älskar mig ("äka mamma", säger både Flora och Lilly nu, och Alfred säger det ju på riktigt), som kommer till mig för att jag ska blåsa så fort de slår sig minsta lilla, som skrattar så de kiknar när jag pussar dem en massa gånger superfort (Alfred ber mig ibland: "Mamma, pussa mig så fort du kan!"). Älskade älskade barn!

Premiärtur med Cargobiken

Det här händer ofta nu för tiden när barnen kommer in i sitt sovrum - hur gulligt som helst! Sen tillbringar de visserligen halva tiden med att dra i samma bok och skrika, men ändå.

Idag satt både jag och Christopher i vårt nya fina arbetsrum (bild kommer) och jobbade: han på riktigt, jag kontaktade lite folk. Sen gick vi och åt lunch på ett hak där vi åt lunch den dagen vi var här och tittade på huset i februari - de har supergoda raggmunkar med bacon.

I eftermiddags tog jag Cargobiken till förskolan för att hämta barnen! Den är rätt vobblig när jag kör den utan last, och det är lite obehagligt, men det blev faktiskt mycket stadigare och lättare när barnen satt i. Det var dock nära att vi inte kom hem, för Lilly ville ICKE ha hjälmen på sig. Till slut envisades jag bara och cyklade iväg och så hjälpte Alfred mig sjunga för att distrahera henne.

Och efter en liten stund gick det bra och vi åkte genom en mysig allé.
Det är så fint överallt här! Till och med utmed motorvägen är det fint. :) Jag är så nöjd att vi flyttat hit! Jag gillar också verkligen att ha gångavstånd till det mesta: när jag inte kunde sänka sadeln på cykeln behövde jag bara gå ungefär 200 meter till en cykelverkstad, när jag skulle på mammografi igår gick jag i tio minuter för att komma till lasarettet, och idag kunde jag handla mat på City Gross och gå hem (fast det var tungt). Kvinnan som gjorde mammografin på mig tyckte det var fascinerande att vi flyttat hit från storstan, men jag älskar det - åtminstone än så länge. Men som jag sa innan vi flyttade: med tåget tar det lika lång tid till Malmö som det gjorde hemifrån Västertorp till Thorildsplan, det är bara lite dyrare.
Och på tal om tåg så börjar min mönsterkonstruktions- och sömnadskurs imorgon kväll i Lund! Jag är lite nervös faktiskt, men det ska väl gå bra, hoppas jag.

Jag är också väldigt förtjust i att vi har en trädgård med fruktträd! Det hann rasa ner en hel del plommon innan vi kom tillbaka efter sommaren, men äpplena och päronen ska jag nog hinna ta hand om bättre. Eller ja, det beror ju på barnen, men ändå. Jag hade tänkt göra äppelmos av den här bunken imorgon, men så fick jag ett nytt skrivuppdrag som ska göras imorgon, så det måste kanske vänta.
Det är en del fix med huset kvar, men det går framåt också. Men igår skulle jag sätta upp en taklampa och behövde sätta en kontakt uppe i de lösa sladdarna i taket. Jag har gjort sånt huuur många gånger som helst, men igår fick jag en stöt för första gången, och det var riktigt obehagligt, så jag får nog lämna över det till en elektriker istället - huset är ju från tidigt 1900-tal, så allt är ju inte direkt top-notch.

En annan sak som är lite irriterande är att min mens kom i förrgår, en dag för tidigt och var mycket rikligare första dagen än den varit hittills. Jag trodde meningen med hormonspiraler var att mensen skulle bli mindre och mindre och förhoppningsvis helt försvinna, men nu går det ju åt fel håll - och den kommer dessutom komma nästa gång just när vi precis kommit till Kreta. Surt. Men idag är den nästan slut visserligen, så så illa är det väl inte ändå.

En onsdag i Landskrona

Idag på förskolan var jag med tjejerna på frukt- och sångstund direkt på morgonen (det ska bli intressant att höra hur mycket skånska de kommer börja prata: båda deras fröknar pratar rejäl skånska, så "Imse Vimse Spindel" och "En kulen natt" lät ganska annorlunda mot hur de brukar låta hemma), och sen skulle vi ut på gården. Då möttes vi av bara Christopher, för Alfred hade åkt iväg med förskolans Cargobike på utflykt. Jag vill ju köpa en sån, men har inte haft nån lycka på Blocket än, eftersom folk bara struntar i att svara - en hade vi bestämt att jag skulle få komma och titta på och sen lät de bara bli att svara om när, och när vi ringde idag hade de sålt den. Hatar folks Blocket-ohyfs! Alfred tyckte hur som helst att det var jätteroligt att åka lådcykel.
Tjejerna skulle också på utflykt till närliggande Karlslundsparken och titta på djur (kossor, getter, grisar, kaniner etc), och vi fick inte följa med! Aaaaah!
Tjejerna satte sig i fyrlingvagnen de har på förskolan, och så vinkade vi av dem. Flora var lugn som en filbunke idag, helt oväntat, medan Lilly började gråta lite, men strax fick vi ett foto smsat till oss, där hon hade lugnat sig.

Vi hade fått order att inte komma tillbaka före klockan 11, när vi skulle ta hem barnen, så vi åkte och hämtade tjejernas nya pass och handlade mat. När vi kom tillbaka såg Flora mig genom fönstret, så även fast hon varit lugn hela tiden vi var borta började hon storgråta när vi kom, men det är ju helt okej. Alfred hade haft hur kul som helst också. (Han blev ju supersnorig igår kväll, men har ingen feber och mådde bra, så han kunde gå till förskolan ändå.)

Så imorgon ska vi lämna dem direkt på morgonen, säger fröknarna...
Sen åkte vi och åt lyxlunch på Landskronas golfklubbs restaurang Erikstorp, där Christopher sett att en lunch som skulle kostat runt 200:- i Stockholm bara kostade 95:-. Barnen fick jättefin pizza och vi åt bakad sejrygg med brynt citronsmör, färsk pepparrot och potatispuré, och de hade bröd med vispat brynt smör och sallad med olika hemgjorda dressingar, och allt var galet gott. Dit åker vi lätt tillbaka.

Oh, förresten: den här veckan sköter Christopher Landskrona stads instagramkonto, kolla in det! Det heter "Landskronastad" helt enkelt - eller kolla på nätet: https://instagram.com/landskronastad/

När vi kom hem satte sig Flora och Lilly i dörröppningen till arbetsrummet - det har de gjort varje dag den här veckan. Jättegulligt.
Lite senare på eftermiddagen tog vi oss äntligen tid att klippa gräset i trädgården, det var superlångt och allt såg risigt ut. Vi har bara en handjagare, så det var lite trögt, särskilt som det låg fallfrukt lite här och var, men det blev jättefint till slut! Glömde ta kort på det innan det blev mörkt, får göra det imorgon. Nu är plommonen slut, tyvärr (tråkigt för Flora, hon gillar att gå omkring med ett "blommo" i handen), plockade de sista som var fräscha idag, men både päronen och äpplena börjar mogna. Tänkte jag skulle prova att göra päronsaft, men har någon fler tips på vad man kan göra med päron så säg till! Äpplena gör jag mos av, och torkar i skivor, men päron är lite värre.
När vi just börjat laga mat ringde förskolechefen och erbjöd oss utökad tid till 20 timmar i veckan, eftersom hon hört att jag är arbetslös, och hon tänkte att vi kanske skulle vilja ha lite mer tid för att komma igång och hitta jobb och så, för de har inte fullbelagt nu och har utrymme att erbjuda oss mer tid (vi kan till och med få ännu mer om vi behöver sen). Väldigt snällt av henne att ringa om det, tyckte vi! Jag tycker visserligen att det känns läskigt att lämna tjejerna längre nu redan i början, men jag tänker att om det inte går bra får jag väl bara hämta dem tidigare ett tag - dumt att tacka nej till 20 timmar när vi nu kan få det. Vi fick välja om vi ville ha måndagar eller fredagar extra, och fredagar kändes spontant bra att ha dem hemma om man vill ta en långhelg och åka nånstans, men vi valde att ta fredagar ändå (vilket ju i och för sig också funkar för långhelger), för varannan måndag har tjejernas avdelning planering och har vikarier, och varannan fredag har Alfreds avdelning planering, och vi tänkte att eftersom Alfred är större hanterar han nog personalbyten bättre än tjejerna. De försöker också ha samma vikarier jämt, så så illa är det inte heller.

Den försvunna massageapparaten

Den märkligaste grejen typ nånsin hände igår kväll. Jag tar den långa beskrivningen: för åtta år sedan om en vecka flyttade jag från Stockholm till Malmö. Våren 2007 hade varit tung: i mars gjorde min dåvarande pojkvän/sambo slut på vår 11-årsdag efter att han varit otrogen, någon månad senare blev det klart att mitt jobb skulle gå i konkurs, och nästan alla blev uppsagda och fick gå lediga ut i vårsolen - men inte jag, för mig behövde de för att kunna rapportera försäljning till våra kunder skivbolagen, så jag fick sitta kvar på ett deppigt och halvt öde kontor och bara vänta på eländet. Och till råga på allt: när sommaren närmade sig blev min mamma diagnosticerad med livmodercancer.
En av mina få ljuspunkter den våren var min vän och kollega snygg-Olle, som var 11 år yngre än jag, snygg och rolig, och vi umgicks jättemycket. Han var gitarrist i ett band och delade lägenhet med sin halv-flickvän (numera fru) och en tjejkompis som sålde sexleksaker på homeparties. Så när jag fyllde år fick jag självklart en sexleksak av Olle; en liten massageapparat som enligt kompisen skulle vara bland de bästa.
Mamma blev opererad och blev tack och lov frisk, och under sommaren bestämde jag mig för att det fick vara slut på deppet och gav mig ut i nattlivet och hånglade bland annat upp en kille från Malmö (mitt mål var att bli en "lortlolla" - look it up), som lite senare pekade mig i riktning mot ett jobb i Malmö som jag sökte och fick. Så jag lämnade allt i Stockholm och flyttade till Malmö och började om på nytt.
Det tog inte lång tid innan jag träffade Christopher, och sen tog det tyvärr inte lång tid innan han fick för sig att flytta till Stockholm och börja plugga igen, så när även mitt Malmö-jobb gick i konkurs efter två år blev jag mer eller mindre tvungen att flytta efter honom (jag visste inte vad jag skulle jobba med och jag älskade ju honom). När vi packade upp alla mina saker upptäckte jag att min lilla massageapparat, som legat kvar i mitt nattduksbord under flytten, var borta. Puts väck. Den var det enda som saknades. Hade flyttgubbarna snott den? Hade den ramlat ut och flyttgubbarna tyckte det var så pinsamt att de slängde den? Hade den bara ramlat ut och ingen sett den? Oerhört konstigt alltihop.
Igår köpte jag en ny väckarklocka när vi var i Malmö, och eftersom mitt nattduksbord är lite lågt för vår nya höga säng letade jag efter en presentask som jag kunde ställa klockan på för att se den när jag ligger ner. Jag hade sett asken härom dagen och öppnade nattduksbordets ena låda för att se om jag lagt den där. Nattduksbordet hade jag tömt i den här flytten, men hade lagt ner nån tidning i det nu, så kanske att jag hade lagt asken där också? Men nej, nedre lådan var tom... eller nej, något skymtade längst inne i hörnet. Jag lyste med mobilen, och där låg massageapparaten!
Jag är helt hundra, nej, tusen, på att nattduksbordet var helt tömt när vi flyttade från Västertorp. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till, men antagligen måste den på något sätt fastnat mellan lådorna eller liknande och ramlat ner nu. Med lagom läckande batterier efter sex års frånvaro, men den verkar funka ändå. :)
Nu över till de där tre små finisarna som bor med oss. Inskolningen går som en dans för Alfred, så imorgon ska han åka med på utflykt till brandstationen, helt utan oss föräldrar. Lilly vågade sig idag på att gå runt med fröken Titti utan mig, men Flora höll sig fortfarande mest med mig - hon stod och tittade på när de andra lekte en stund, men när jag såg att hon gick in i ett närmast apatiskt tillstånd när fröknarna försökte prata med henne kunde jag inte bara sitta kvar en bit bort utan gick fram och tog hand om henne. Så vi får se hur det går imorgon när vi ska prova att lämna även tjejerna en liten stund - Christopher får ta det, det kanske går lite lättare då.

Roligaste grejen: rulla klänningarna!

Floras favoritsovställning: halvvägs utanför sängen. Det går ju bra i barnens låga säng, men det är lagom nervöst när hon ligger ytterst i vår jättehöga säng och hela tiden vill ut till kanten. Jag sover inget vidare då, kan man lugnt säga.

Idag blev det lite spontandans i regnet på balkongen. :)

Sen halkade Lilly tyvärr när hon skulle in i köket lite senare och var blöt om fötterna, och slog bakhuvudet i tröskeln... Jag tror aldrig hon har gråtit så länge, så jag blev lite rädd, men hon mår bra igen, tack och lov.

Inskolning och bredbandsstrul

I morse kom det hantverkare hit för att byta ut våra sovrumsfönster, som var mer eller mindre ruttna, samt hade fula bruna karmar. De nya vi köpt har fina vita karmar och det blev så mycket finare när det var klart!

Vi lyckades ta oss i tid till förskolan idag igen, helt otroligt. Alfred ville gärna att jag skulle vara med honom, men tjejerna blev förstås ledsna när jag skulle gå iväg med honom, fast Christopher sa resolut åt mig att bara gå, så jag gjorde det. Och det var roligt att vara med Alfred - vi var inne idag för det spöregnade, och fröken Neta tog så väl hand om honom och presenterade alla barnen för varann. Det var härligt att se vår lille blyge Alfred när han satt i mitt knä och observerade först men sken upp när Neta sa något roligt, eller när något barn gjorde något kul. Och efter en liten stund började han leka, och lekte också tillsammans med en flicka som påminde lite om hans kompis Isadora i Stockholm.

Det var ju bara en timme idag, och Alfred hade fullt upp med att rita när vi skulle gå, så han ser fram emot att komma tillbaka imorgon.

Tjejerna hade mest hållit sig nära Christopher, och Flora hade nappen hela tiden, men det hade gått bra för dem också. Imorgon byter vi, är tanken, och det ska vara bättre väder imorgon, så då är säkert alla ute.

När vi kom hem åt vi lunch och sen lade jag mig med tjejerna idag igen, för jag var så sabla trött. Medan vi låg och vilade kom en bredbandsinstallatör för att koppla in bredbandet och därmed också tv:n, eftersom vi har bredbands-tv, och jag såg fram emot att hinna se Usain Bolt springa final på 200 meter i friidrotts-VM. Men så kom det ett meddelande från Christopher i telefonen: "IDIOTI!! Telekillen var här förra året och då ville *säljarens* man att han skulle klippa ALLA telefonkablar för han ville inte ha fast telefoni." Så nu måste vi få hit en elektriker för att skarva ihop allt innan vi kan få bredband, och vi måste stå ut med Alfreds tjat om att få titta på film i telefonen på vårt ynka mobila bredband ett tag till. Och det mobila ersättningsbredbandet vi fått av vår operatör funkar inte heller, så vi måste betala själva på ett annat vi har. Så irriterande! Vi ringde mäklaren eftersom det här ju måste räknas som ett dolt fel, så hon skulle kolla upp det.

Så vi fick titta på VM-finalen via mobilt bredband och SVT Play.

Sen bakade jag en kaka för att lugna nerverna, och den blev bränd, för det är nåt fel på ugnen också, trots att den är ny från förra året: jag visste att den bränt mat de få gångerna vi använt den hittills, så jag satte den på lite lägre värme och klockan på lite kortare tid, men den brändes ändå. Så nu måste vi få tag på kvittot från säljaren för att få den fixad på garantin. En sån massa meck.

På den positiva sidan är åtminstone att vi börjat få lite ordning i de rum där vi rör oss mest, alltid nåt.

672 dagar hemma

Ikväll är sista kvällen på mitt livs sista sammanhängande föräldraledighet: imorgon börjar barnen på förskolan. Jag räknade ut att jag har varit hemma med Flora och Lilly i 22 månader och 3 dagar, eller 672 dagar.
Den tiden har gått så svindlande fort, samtidigt som det känns som en evighet, där jag knappt minns de första veckorna som våra flickor fanns, och det känns overkligt att det har funnits en tid då de inte har varit hos oss.
När jag ändå räknar dagar såg jag i min mens-app hur länge jag slapp mens den här omgången:

854 dagar! Inte så illa. Idag var jag på cellprovtagning förresten, och barnmorskan kunde se på min livmodertapp att jag inte fött vaginalt. Man lär sig något nytt varje dag.
Och tjejerna lär sig så mycket varje dag att jag knappt hänger med. I morse tittade Flora på en lastbil och sa: - Stor!

Då sa Lilly: - Inte liten.
Ungen har alltså koll på de motsatserna redan! Hon babblar på mer och mer, och Flora kommer efter i sin takt. Vid middagen hittade hon en pinne som Alfred tagit in, tittade på mig och sa: "Stooo pinne!" och såg så stolt ut. :) Hon säger fortfarande mest enstaka ord, och när hon fick ihop en tvåordsmening kände hon tydligen själv att det var något stort.
Och Alfred ville åka och titta utanför förskolan idag, så han längtar tills han får börja.
Nu har jag just spenderat en timme och fyrtio minuter på att få ordning i köket, som var helt belamrat med grejer över hela köksbänkarna, och det känns skönt! Jag har inte ro att bara vara med barnen och leka när det är sånt kaos i huset, så jag får ta en sak i taget helt enkelt tills det blir ordning och vi kan slappna av lite. Nu får jag snart gå och lägga mig, för vi måste gå upp tidigt imorgon (vi lär få väcka tjejerna) för att hinna bli klara tills vi ska vara på förskolan halv tio.

Nu bor vi i Landskrona på riktigt!

Nu så: nu bor vi i Landskrona på riktigt!

Vi kom hit igår kväll, köpte pizza och röjde undan det absolut värsta kaoset, och sen försökte vi oss på att lägga alla tre barnen tillsammans. Vi lade oss alla fem i deras sovrum, och till en början gick det rätt okej: Flora ville ligga bredvid Alfred, vilket var jättegulligt, men sen började Alfred klaga på att han hade för lite plats, och sen började alla krångla på lite olika sätt, så till slut gick jag ut, eftersom det ofta blir lugnare då. Till slut fick Christopher alla att somna, men han hade varit tvungen att gå ut med både Flora och Alfred till vårt sovrum istället efter att Lilly somnat. Vi gjorde ett nytt försök ikväll igen, men det gick inte, Alfred fick somna med Christopher i vårt sovrum.
Idag har vi fixat med lite olika grejer; jag har försökt röja i kaoset plus packat upp stereon (men fick nästan bara in danska radiokanaler - det är så exotiskt att bo i Skåne! ;) ), Christopher har byggt och målat i arbetsrummet, samt jobbat med vanligt jobb, och så har vi varit och handlat färg och mat.

När jag skulle köpa korv till lunch såg jag att kvinnan före mig köpte "bulle med bulle", som jag bara hört om som en skånsk specialitet, så jag var ju tvungen att prova.

Japp, det är en chokladboll i en fralla. Måste erkänna att jag inte riktigt fattade grejen: det smakade ju bara chokladboll?
Sen tog jag en promenad i regnet med tjejerna i vagnen så de skulle somna, och gick till torget och köpte lite grönsaker och kollade runt lite. Och så köpte jag ett halsband till mig själv: vi gav ett halsband till Agnes med barnens initialer som hängen, och det blev så fint att jag köpte bokstäver till mig själv sen också, plus S och C, och idag köpte jag en silverkedja till. Så nu har jag S, C, A, F och L runt halsen.

Jag har tyvärr varit trött och dåligt-tålamod-ig idag och blivit sur på barnen när de bråkat med varann och mig, och jag önskar att jag inte vore sån när det bara är en ynka dag kvar på föräldraledigheten...
De bråkar visserligen ganska lite, som tur är, de leker jättebra ihop också, för det mesta. Och gulliga Alfred blir stolt när tjejerna gör framsteg: som i lördags när barnen var ute och lekte med Agnes och Vega rusade han in och berättade stolt att Lilly hade kissat på pottan.
Just ja, i lördags var vi på stranden, och på våran lilla strand befann det sig två och ett halvt tvillingpar samtidigt: Flora & Lilly, Molly & Ida som är 3,5 och som vi träffat förut, och Vegas och Agnes kusin Elsa, vars tvillingbror var hemma. Tyckte det var lite roligt.
Nåväl, tillbaka till att vi bor här på riktigt! Det känns både bra och konstigt. Jag har ställt om mina SMHI- och Matpriskollen-appar så att de visar Landskrona istället för Stockholm, Varberg och Lysekil, jag har plockat plommon i vår egen trädgård (och kokar nu plommonmarmelad för första gången i mitt liv) och jag har mailat på en Cargobike på Blocket.

Och i övermorgon börjar barnen på förskolan (i en halvtimme). Det ska väl bli bra det här va, eller hur?

Vi har fått förskoleplatser!!

(Eller ja, vi har inte fått det på pränt än, så egentligen kanske jag inte ska säga något för att inte jinxa det, men nu hoppas jag att Landskrona stad går att lita på.)
Igår kväll började jag känna sån panik över att det gått ännu en vecka efter att jag pratade med Landskrona stad senast om förskoleplatser utan att det hänt något att jag frågade alla kloka människor i tvillinggruppen vad de skulle gjort i min situation. Jag fick ett gäng svar där alla tyckte att jag skulle fortsätta ligga på och tjata, dels för att påpeka att det faktiskt står i Skollagen att man måste få förskoleplats inom fyra månader, dels för att de skulle tröttna på mig och fixa platser för att bli av med mig. ;) Några föreslog också att jag skulle ringa direkt till förskolor och inte till kommunen, så i förmiddags ringde jag till en förskola som placeringsassistenterna på kommunen nämnt flera gånger, typ att "den vore väl bra för er?", fast vi inte hade den bland de ynka tre alternativ man fick välja.
Där fick jag prata med den trevliga chefen, som sa att hon kände igen våra namn och att de hade pratat om oss i förra veckan, men bara lyckats få fram två platser på olika avdelningar till oss, men att kommundamen då sagt att de hade en annan lösning åt oss.
Så när det var telefontid ringde jag förskoleenheten igen och fick prata med den av de två damerna där som brukar låta trevligast. Vi pratade länge och jag fick som vanligt höra att det inte är så lätt att ordna tre platser samtidigt, men hon sa också att hon och hennes kollega hade pratat om oss senast i morse, och hon skulle höra med henne om det hänt något nytt, och om hon hört tillbaka från den förskolan som de sa i förra veckan att de nog hade platser, och sen skulle hon ringa tillbaka till mig.
Under tiden skrev jag en status på Facebook, mest för att få lite sympati, om att det kändes stressigt att bara ha 11 dagar kvar till datumet vi önskat platser utan att ha fått besked, och att föräldradagarna är slut och att det hade varit enklare om tvillingar fått lika många dagar som alla andra barn. Till min förvåning fick jag ingen sympati alls - eller jo, en förstod hur jag kände, men flera andra skrev smått spydiga kommentarer om att "man får väl planera", "det är minsann lika jobbigt för alla" och "tänk om ni inte tackat nej till de platser ni faktiskt fick". Schöven vad sur jag blev. Allt man skriver på Facebook måste väl ändå inte handla om fakta (jag vet att det är svårt att få förskoleplatser nästan överallt!), utan ibland vill man faktiskt bara skriva av sig och få lite snälla kommentarer! Jag kan tycka att man ibland kanske inte ska säga något alls om man inte har något snällt att säga... Anyway, visst, vi fick erbjudande om platser i juni, men det var på en friförskola som vi inte valt, den kändes helt fel och vi fick veta att vi hade full rätt att tacka nej utan att förlora köplatserna, så då gick vi på magkänsla, och vi har planerat: jag har till och med gått på vårdnadsbidrag och levt på sparpengar för att kunna vara hemma till augusti när det är lättare att få platser. Men nu kommer jag ifrån den trevliga nyheten!
Två timmar senare ringde förskoledamen: de hade fått besked från förskolan de pratat om, och de kunde erbjuda oss platser! Den ligger också långt hemifrån, men Christopher som var och tittade utanför tyckte den såg fin ut, och där går bara 45-50 barn, vilket nästan är det jag tycker känns viktigast. Då har alla barnen chans att lära känna alla i personalen och barnen på de andra avdelningarna och kan känna sig trygga med alla. Hon tillade att de inte kunde erbjuda oss det datumet vi ville (och jag hann bli lite nervös igen), utan först två dagar efter (och jag började nästan skratta). Två dagar efter, det är ju inga problem, det kommer bli tippen-toppen!
När vi pratat klart sprang jag iväg till Christopher, Alfred, Flora och Lilly som var lite längre bort på stranden och gungade, gjorde en high-five med Christopher och berättade för Alfred att han ska få gå på avdelningen Fjärilen, och han började skratta som en liten tok, så det blir säkert bra. :) Flora och Lilly ska få gå på Nyckelpigan. Gulliga namn på avdelningarna! På Alfreds tidigare förskolor har det varit vargar, drakar, spöken och troll, så det här känns åtminstone spontant jättebra.
Oj, det här blev långt, som vanligt. Vi lättar upp det med en fin liten bild från när jag var ensam med tjejerna i förmiddags när Christopher och Alfred var i Göteborg och köpte födelsedagspresenter till mig.. :)

Flora försökte krama Lilly, men Lilly ville inte. Flora pussas och kramas jättemycket nu, men Lilly är ofta lite mer motvillig, så det är tur att Alfred också gillar att mysa!

Kvälls-o-rutiner

När klockan är 21.20 och alla barnen borde sovit för minst en halvtimme sen och programmet om svensk pop i Japan på 90-talet som jag gärna ville se håller på och jag försöker ta på förste ungen pyjamas och den andra ungen gungar så högt i mormors typ-tre-ton-tunga-gjutjärnsgungstol att hon nästan kraschar panoramafönstret och den tredje ungen för tusende gången kastat ut sittdynan ur fåtöljen för att kunna hoppa på det tunna tyget under som rivs sönder mer för varje gång men ramlar ur och slår tinningen i glasbordets hörn (inget blod, det var inte så farligt ändå) och båda de små vägrar låta mig borsta deras tänder för det måste mommo göra och jag ryter åt allihop att sluta larva sig och det stora barnet då blir rädd och from som ett lamm och försöker hjälpa mig lugna de små och jag får dåligt samvete och är så trött att jag håller på att däcka, då kan jag inte påstå att jag är jättetacksam för att pappan är i vårt nya hus i Landskrona och målar möbler gula istället för att vara här, det kan jag inte säga. Men annars så verkar det ju bli fint.

(Men det här, det är jag tacksam över. Så in i bängen tacksam.)

Slö namnsdag

Stackars lille Alfred har varit dålig i magen idag. Jag tror det är på grund av att han har fått i sig något, och inte någon sorts magsjuka, men vi förstår inte vad det kan ha varit (förutom att han går och stoppar saker i munnen nu för tiden, vilket han knappt ens gjorde när han var bebis, så det kan väl egentligen ha varit lite vad som helst). Han har hur som helst haft diarré hela dagen och vi har knappt fått i honom något att äta, för han har inte velat, och det lilla vi har fått i honom har kommit ut igen. Jag hoppas verkligen att han får en god natts sömn och är bra igen imorgon, för han har varit väldigt hängig idag.
Planen var annars idag att Christopher skulle tagit med sig alla barnen och åkt till sin syster som bor några mil härifrån, så att hennes två barn skulle få leka med våra tre, och att jag skulle få fira min namnsdag med att få lite lugn och ro för mig själv, men istället fick jag sitta i soffan med en liten trött pojke under de timmarna de andra var iväg. Det var visserligen lugn och ro, men inte riktigt som vi tänkt oss. Lagom tills Christopher och tjejerna kom hem slocknade Alfred i soffan, och strax efter kom min amerikanske syssling Bobby med familj och hälsade på, efter att de precis kommit fram till Sverige och checkat in i campingstugan jag hjälpt dem boka. Tjejerna hade också somnat i bilen, så de fick först inte träffa något av våra barn (som de aldrig träffat, eftersom det var fem år sedan de var här senast, då vi sist hade släktträff - då hade jag precis gått in i vecka 13 med Alfred i magen, så de fick precis veta att jag var gravid), men efter en stund vaknade Lilly och Flora och satt i våra famnar och stirrade misstänksamt på främlingarna.
Vi berättade för Bobbys fru Heather om vårt nya hus, och fick veta att deras barn Sierra och Camden hade delat rum tills de var 12 och 10 (för två år sedan), dels av platsskäl, dels för att föräldrarna hoppades att de skulle komma närmare varann av det (och de såg ut att trivas väldigt bra ihop), så nu känns det ganska lugnt att vi bara har två sovrum på tredje våningen; vi kanske kan klara oss med dem i ganska många år till. De sista åren av rumsdelning hade föräldrarna helt enkelt kört mutor: om storasyster Sierra delade rum med lillebror i ett år till så fick hon något, som att ta hål i öronen, en smartphone eller en iPad. Så nu har vi planen klar. ;)
Imorgon kommer de hit på middag så vi får prata mer, det ska bli väldigt trevligt (om jag får igång min rostiga engelska - det är alltid så trögt att komma igång med att prata engelska när jag inte gjort det på länge, även om jag egentligen är i stort sett flytande på engelska).

Fix i huset

När man kör in till Landskrona norrifrån så ser man hela stan. :) Det syns jättedåligt här, men ändå.

Titta! Valvet mellan matsalen och vardagsrummet är borta!

Från andra hållet.

Och den fula fondtapeten i lekrummet är också borta!

Och i trädgården blommar rosorna. Det verkar vara fem olika sorter, fast två var redan på väg att blomma ut.

Trädgården är helt risig eftersom vi inte har skött om den, och inte hunnit det de här dagarna heller, men det får vi ta sen.

Vi kommer i alla fall få päron!

Och plommon!

Och äpplen!
Jag är så peppad på allt, som ni ser på alla utropstecken!
Idag kom vår nya kyl och frys, och vi har monterat ihop sängen i gästrummet, packat upp helt färdigt i köket, samlat ihop en massa skräp, och haft Emil, Sofia, Hilding och Arvid här på middag. Vi har stressat runt så mycket idag för att få saker gjorda att tjejerna har varit helt nervösa, särskilt Flora, och jag har inte varit en särskilt snäll mamma bitvis, men jag hoppas att jag gottgjorde det när jag lade dem ikväll och låg och myste med dem... Imorgon åker vi tillbaka till Kärra igen, så då blir det lugnare. Nu: en stund i soffan med "The Good Wife". God natt!