Jodå, vi hänger med

Det går utför med mig. Dagarna precis innan påsk hängde min hjärna inte med för fem öre: jag kunde glömma bort mitt i en mening hur jag skulle avsluta den, och fattade i stort sett noll av allting. Tack och lov blev påsken ganska lugn, även om jag kanske inte sov jättebra, men lite återhämtade jag mig åtminstone. Nu har jag mest ont i leder och skelett lite varstans, framför allt i knäna, och jag har märkt förut att de tar illa vid sig när jag är jättetrött. För att inte tala om hur jobbigt det blir för alla andra när jag är trött, för jag har typ inget tålamod då.
Jag har i alla fall kommit igång med att gå ut och powerwalka ett par gånger i veckan, och träning sägs ju vara bra för det mesta, både kropp och själ, så jag hoppas det kommer hjälpa. Jag har dessutom börjat få lite love handles som jag inte gillar nåt vidare, så det får ju gärna ge lite effekt på det också - särskilt som jag hatar att låta bli sötsaker.
Men på det hela taget har vi det väl rätt bra. Det går fram och tillbaka med Lillys krångel, vissa dagar är bra, andra sämre. Flora hade ont i örat härom kvällen, för hon är förkyld, och jag föreslog att hon skulle få en smält-Alvedon med jordgubbssmak, vilket bara gjorde att Alfred och Lilly ville ha varsin (vilket de såklart inte fick eftersom det inte var nåt fel på dem) men Flora vägrade. Till slut fick jag i henne ungefär två tredjedelar av tabletten som jag smält på en sked med lite vatten, och Alfred och Lilly fick prova att doppa tungan i också (Alfred gillade den, Lilly absolut inte, så vi får se hur det går om hon nån gång behöver en), och sen var hon besviken över att det inte hjälpte direkt... Men en kvart senare var hon glad och somnade gott och dagen efter mådde hon bra.
Igår hände nåt lite obehagligt dock! Vi fick ett stenskott i framrutan på bilen för några veckor sen, som gav en spricka, så vi lämnade in bilen igår morse för att byta ruta, och efter förskolan skulle vi hämta den. På vägen hem stannade vi till vid Dollar Store för jag ville köpa en billig bh-top och några hinkar, och när vi precis åkt därifrån ringde det på Christophers telefon. Det var från Verisure, som vårt huslarm är hos: larmet hade gått och någon försökte slå in rätt kod men misslyckades. Vi fick panik båda två: min personliga dator, min jobbdator, Christophers dator och min mobil som jag glömt låg allihop på våra skrivbord på första våningen så man kan se dem genom fönstret om man är tillräckligt lång, och om det var en tjuv som tagit sig in kunde hen lätt slita åt sig dem och dra även om larmet tjöt. Men... skulle en tjuv försöka stoppa larmet genom att försöka hitta rätt kod..? Kunde det vara min mamma som har nyckel som misslyckats med att larma av? Hur som helst körde Christopher hem så fort han vågade, och när vi körde in på vår gata ringde hon från Verisure igen och sa att larmet stängts av, och samtidigt ringde min mamma till Christophers telefon (min låg ju hemma), och när vi närmade oss såg vi mammas bil utanför. Lättnaden!
Eftersom vi stannat på Dollar Store på grund av mig och annars hade varit hemma innan larmet gått hade det känts som att det varit mitt fel om alla våra (och jobbets) datorer blivit stulna - vi kommer nog fundera lite extra på om vi ska lämna dem synliga i fortsättningen när vi åker iväg, även om det ju inte var någon fara igår.

En usel dag

En exceptionellt usel dag för mig som förälder är snart till ända - skönt det. Den började i och för sig rätt bra, med att barnen sov i sin egen säng hela natten, alla tre! Vi hade bett dem att inte komma in till oss för att jag skulle få sova, eftersom jag sover så dåligt då och jag är lite halvsjuk och aldrig hinner vila så jag blir frisk, och tydligen lyssnade de på oss! (Men jag vaknade förstås 6.30 och undrade varför ingen kommit in...)
Men sen gick det utför: jag hostar så jag schöven tror att lungorna ska åka ut så jag håller ju på att bli tokig, och när då barnen håller på och bråkar och skriker (och dessutom aldrig bryr sig om att trösta eller säga förlåt till det syskon som ramlat, blivit fråntagen något eller vad det kan vara och sitter och skriker) eller larvar sig med att jag måste hjälpa dem med allt och att pappa inte får göra något... Jag får spatt.
Så när jag vägrade hämta fler russin åt Flora för jag var trött och äntligen fått sätta mig ner i soffan, och Christopher erbjöd sig att hämta istället, och hon började skrika och bara vägrade sluta så orkade jag inte ens försöka trösta. Och när Lilly och Flora fortsatte hoppa i sängen fast jag sagt åt dem att sluta, och istället ramlade in i varann och slog sig och blev ledsna skällde jag på dem istället för att tycka synd om dem. Riktigt bra föräldraskap här. (Och många konstiga meningsbyggnader i det här inlägget också. Jag behöver nog sova.)
Alfred var förresten på kalas idag hos en förskolekompis, men det var tydligen så stökigt att han blev rädd och ledsen, så Christopher fick vara med under de två timmarna som kalaset pågick - och sen när de kom hem sa han att det hade varit jätteroligt (fast han klamrat sig fast på pappa hela tiden utom typ fem minuter). Gulliga unge.
Jag kom på ikväll att tjejerna fyllde 1 000 dagar i somras, på min namnsdag den 19 juli närmare bestämt, och vi missade det. Inte så konstigt kanske, men nu har jag bestämt att vi ska komma ihåg när de blir 1 111 dagar istället, den 7 november. Då har vi ju en anledning att äta tårta. :)
(Igår var vi förresten på Ven för första gången - ska lägga upp bilder en annan dag.)

Sammanbrott

Igår kom det, sammanbrottet som jag varit nära så länge.
Jag har ätit omeprazol mot magkatarr/dyspepsi av och till sen i julas, men i förrgår började det göra mer ont i magen än någonsin, och igår gjorde det ibland så ont att jag hade svårt att gå upprätt. Jag ringde 1177 och fick rådet att komplettera omeprazolen med tuggtabletter som Novalucol, och den vänliga sköterskan som frågade var och hur barnen sover, om jag inte kan sova nån annanstans och var väldigt förstående, gav mig lite fler praktiska tips som att äta banan eller dricka mjölk eller yoghurt när det är extra illa, och att gå en promenad på lunchen för att "fräsa av" eftersom det gör mer ont när jag är "väderspänd".
Alfred var hemma igår för han var förkyld och hade haft en otäck krupphostattack på natten, så jag erbjöd honom att följa med mig ut på stan på lunchen, men han ville stanna hemma med pappa och titta på film, så jag gick en promenad för att köpa Novalucol och lunch. Den lika vänliga och förstående apotekskvinnan undrade om tabletterna verkligen skulle hjälpa, eftersom de binder saltsyran i magsäcken och omeprazolen redan hämmat saltsyreproduktionen, och sa åt mig att jag måste gå till läkare igen om det inte blir bättre efter helgens ledighet. Jag tog en tablett direkt och tyckte att den hjälpte, men det var nog mest inbillning, för resten av dagen gav de ingen effekt alls.
Jag var alltså rätt hängig, så när barnen började bråka som tokar efter middagen (av olika anledningar: Alfred för att han ville spela mer Memory, så han tjöt som en ångvissla, Flora för att hon inte ville byta om och Lilly för att Alfred retades med henne) så började jag gråta. Flora var i badrummet med Christopher och skrek, så hon märkte inget, men Alfred och Lilly blev lite oroliga och lugnade ner bråkandet eftersom jag var ledsen. Så när Christopher och Flora kom ut var jag rätt okej, men så blev det nåt tjafs igen, och Christopher tog med sig alla barnen till badrummet, och jag satt kvar på barnens säng med huvudet i händerna.
Så kände jag tårarna komma igen, och det bara eskalerade, jag kunde inte sluta. Huvudet sjönk längre och längre ner så jag satt dubbelvikt med armarna om huvudet och grät så jag hyperventilerade. Alla kom ut och Christopher drog in mig i sin famn, och barnen som blev rejält spaka av att se mig så förtvivlad, klappade på mig och sa att de älskade mig, och frågade pappa varför mamma var så ledsen. Han svarade att jag är trött, och ledsen för att de bråkar med varann, och det sammanfattar väl det hela. Jag kan inte ens minnas när jag grät så kraftigt senast, det var lite läskigt faktiskt.
Så när jag äntligen slutat gråta, snutit ut en halv ocean snor och bytt min tårblöta klänning till tights och tröja tog Christopher alla barnen och lade dem (Flora var orolig och ville gå och vinka till mig i fönstret) och jag gick ner och satte mig i soffan och åt kaoskaka.
Inatt sov jag okej, så idag känns det lite bättre, och efter att ha kunnat gå på toa efter ett par dagars förstoppning så gör det inte riktigt lika ont i magen heller längre. Så några soliga dagar i stugan där barnen kan leka med mormor och förhoppningsvis några sysslingar ska nog hjälpa, tror jag. Vi åker upp idag direkt efter förskolan - jag måste jobba lite på fredag, för då har kontoret öppet, men det ska nog bli överkomligt.

På väg in i väggen?

Det blev väldigt kortfattat igår kväll såg jag när jag läste det idag. Jag är så däckad på kvällarna nu alltså - eller egentligen är jag mest trött på eftermiddagarna, och sen piggnar jag till framåt kvällen, vilket är lite av ett problem, för då går jag och lägger mig för sent ändå. Jag börjar nämligen faktiskt bli lite orolig för mig själv nu: att det flimrar för ögonen och min hjärna funkar sämre än någonsin (jag tappar ord och glömmer saker på en sekund) tycker jag låter lite oroväckande likt utbrändhetssymptom. Jag har alltid varit så kaxig och sagt att det där kommer aldrig hända mig, jag är minsann bra på att hantera stress och bla bla, men å andra sidan har jag alltid varit en ganska typisk "duktig flicka", och det är ju just de/vi som verkar löpa störst risk att bli utbrända. Men det känns så oerhört mesigt! (Förlåt alla som råkat ut för det...)
Jag ville ju ha frilansuppdrag, men istället fick jag ett halvtidsjobb, som visserligen är rätt så fritt upplagt (jag får jobba mestadels hemifrån och styra timmarna själv), men det är ändå ett stressmoment att hinna med allt och samtidigt få ihop rätt antal timmar. Jag är tacksam för att jag fick jobbet, och jag är glad att de är nöjda med mig, men samtidigt när jag mår såhär känns det nästan jobbigt att de antagligen/förhoppningsvis kommer vilja ha kvar mig när den första perioden vi bestämde går ut sista juni. Jag ser nämligen inte riktigt någon chans att komma ikapp och vila mig normal igen. Tack och lov stänger jobbet i tre veckor under juli åtminstone, och sen tänker jag att jag kan försöka komma tillbaka lite senare med hjälp av lite föräldraledighet så jag får längre ledighet i sommar.
Och inatt fick jag sova i gästrummet. Tjejerna sover visserligen mycket bättre nu än förut (ta i trä) och vaknar oftast bara en gång var per natt och tassar in till oss, men det betyder ändå att jag väcks minst två gånger per natt och sen ligger trångt och obekvämt - Alfred brukar lägga sig närmast Christopher när han kommer in åtminstone. Men jag sov dåligt där nere inatt ändå, vaknade ofta och hade senaste Laleh-låten på hjärnan (jag hatar Laleh, även om nya singeln åtminstone är hennes minst dåliga), hade svårt att somna om och drömde mycket. Christopher sa att jag får sova där inatt också, och det kanske hjälper mig att slappna av att få en ensam natt till (världens snällaste fästman).
Mamma brukar säga att jag ska försöka att inte ha så höga krav på mig själv, men det vet jag inte ens hur man gör, jag klarar inte ens att vila på dagarna de få gånger jag har tid längre. Idag när jag skrivit klart de texter jag har deadline på imorgon för ett annat uppdrag började jag städa skrivbordet istället för att lägga mig ner, och sen ringde chefen och gav mig ett nytt uppdrag med deadline idag, så det var bara att köra vidare.
Så, slut på klag, bara att bita ihop och fortsätta framåt, men försöka väja för väggen.
Jag ser förresten fram emot att bli moster igen vilken dag som helst; min syster Johannas dotter är beräknad imorgon, och eftersom mamma, vår storasyster och jag alla födde för tidigt så är hon mycket sur över att hon inte fött än.

Sooova

22.44 och jag vaknade just från läggningen, helt utslagen (obs frisk, bara trött efter helgen). Jaha, dags att gå och borsta tänderna och lägga mig igen då. God natt!

At my wits' end

Dagen började bra med glada och mysiga barn, men efter en frukost där det tog en timme att få i Lilly en smörgås på grund av att exakt varje detalj var tvungen att ske enligt hennes villkor, som inte direkt var helt tydligt uttryckta för oss föräldrar, så när vi räckte henne brödkorgen och tyckte vi var smarta som lät henne välja smörgås själv så var det totalt fel, för hon skulle tydligen tagit brödkorgen (som stod på andra änden av bordet) själv. Och när någon sen råkade peta på smörkniven kom nästa utbrott. Och så vidare. Efter ungefär en timmes skrik, bredande av smör på smörgås i evighet och ilsket blängande erbjöd jag ungen Nutella på mackan och så åt hon till slut.
Efter frukosten kände jag plötsligt att jag inte orkade mer. Vi hade pratat vagt om att göra en utflykt eftersom vädret var okej, men det enda jag ville var att lämna barnen till Christopher och gå ner på första våningen och sy på min ofärdiga klänning. Ett uttryck dök upp i huvudet på mig: "I'm at my wits' end". Jag vet inte exakt vad man säger på svenska, men det var i vilket fall där jag var. Efter att jag skrikit åt både Alfred och Lilly började jag nästan gråta när jag sa till Christopher att jag ville gå ner så han skickade iväg mig.
När jag väl satt där nere och nålade fast infodringen i ringningen kände jag att jag knappt kunde hålla ögonen öppna, så jag tänkte lägga mig ner i gästrummet en stund, men jag hörde att Lilly stått och skrikit i flera minuter, så jag smög upp och hoppades att Alfred och Flora inte skulle se mig (Alfred upptäckte mig, men släppte förbi mig) och såg att Lilly stängt in sig själv mellan badrumsdörren och trappräcket på tredje våningen och stod och skrek hysteriskt (Christopher sa att hon var sur för att nåt inte gått på hennes sätt i badrummet, och han gav upp och gick ner till slut). Jag sträckte ut armarna mot henne, hon tystnade och lät sig snyftande bäras in i sovrummet och läggas på min arm. Där låg vi en stund och jag viskade lugnande till henne och hennes snyftningar kom glesare och glesare. Efter kanske fem minuter började hon prata och leka, och vi hade jättemysigt däruppe tills lunchen var klar (fast jag knappt kunde hålla mig vaken). Hon behövde visst lite egentid...

Efter lunchen tog Christopher med sig Flora och Alfred och handlade mat, och jag och Lilly stannade hemma ensamma, och drack lite nyponsoppa från bordet - när glaset välte verkade det onödigt att bara torka bort allt. :)

Flora i nytvättat hår, hennes frisyr är så söt när den ligger som den ska.

Efter att jag fick åtminstone en timmes lugn och ro tidigare idag har jag fått lite nya krafter - jag är fortfarande så trött att jag kunnat somna på köksgolvet, men jag har åtminstone lite mer tålamod med barnen. Särskilt som vi kom på att vi hade nästan en hel lasagne i frysen så jag slapp laga mat idag.

P.S. Jag kan meddela att tålamodet inte räckte till att Lilly skulle få tippa av sin lasagne från tallriken efter att jag hjälpt henne lägga upp när hon inte kunde själv, hälla ut sin mjölk och sen först kasta sin andra lasagnebit på bordet och sen putta den över hela bordet när hon försökte ta upp den själv... Hur länge ska detta pågå?!

Ny tradition och minitvillingar

Jag tycker att jag har skapat mig en trevlig liten tradition på torsdagarna: på eftermiddagen går jag till MatTemplet och småpratar lite med den danske farbrorn som saknar några tänder och köper smørrebrød (idag promenerade jag med alla tre barnen, så det tog lite tid, men gick rätt bra, förutom att Alfred blev ledsen när tjejerna inte ville hålla honom i handen...). Lite senare tar jag tåget till Lund för min mönsterkonstruktionskurs och äter min middag.
Idag hade jag på mig en klänning jag sytt själv utan mönster, och fick berömmet av proffsskräddarläraren att den sitter perfekt. :)
När jag klev av bussen från stationen på hemvägen gick det av en man med en tvillingvagn precis före mig, och när jag såg att det låg två pyttepyttisar i vagnen kunde jag inte låta bli att fråga honom hur gamla de var - och berättade såklart att jag också har tvillingar. Hans små enäggsflickor Miriam och Maria är bara två månader, och när jag berättade att mina snart är två år lät det så stort! Och när jag tittade på de där två små ynkliga liven kan jag inte fatta att våra har varit lika små (hans var också födda i ungefär rätt tid, så de var nog inte för små). Han visade sig vara f.d. krigskorrespondent från Syrien som nu jobbar som coach för nyanlända, och har startat ett nyhetscafé på biblioteket på lördagar, och bor bara en gata från oss, så jag får nog gå till det där nyhetscafét nån dag och säga hej igen. Jag googlade just och hittade en artikel om honom i Helsingborgs Dagblad, kolla här!
Nu ska jag gå och lägga mig, för vi har haft några trassliga nätter, och det börjar bli lite trött på dagarna här...

Dag full med småhändelser

Det känns som att det har hänt så mycket idag! Dagen började med att Flora och Lilly som vanligt gick ut till mormor i hennes lilla hus bredvid det stora, och Flora var klängig och ville inte släppa mig, så jag var tvungen att sitta där en bra stund med dem - jag hade tänkt sätta en bröddeg och en bulldeg innan frukost, men nu hann jag inte det, för Christopher hade redan gjort gröt åt oss när jag kom tillbaka. Så förseningen gjorde att jag inte hann baka klart bullarna innan vi fick besök, utan var istället tvungen att baka ut dem medan vi hade gäster, eftersom degen höll på att jäsa över bunken. Men innan vi fick besök hann jag vara lite tvillingaktivist: igår kväll såg jag i två tvillinggrupper på Facebook att de uppmanade alla att bombardera Försäkringskassan med frågor om varför man inte får dubbla föräldradagar för tvillingar, utan bara 180 dagar för tvilling 2 (varav 90 på värdelösa grundnivån). Jag skrev:

Och sen började det ju dyka upp kommentarer från icke-tvillingföräldrar, som tyckte dels att vi är otacksamma eftersom Sverige har så bra föräldraförsäkring, dels tyckte att vi bara gnällde för man behöver väl inte fler dagar eftersom tvillingar är hemma samtidigt, bla bla, så jag skrev en kommentar:

Några klagade också på att vi gav oss på fel instans, och FK själva skrev att vi borde maila Socialdepartementet, så jag gjorde det också och uppmanade fler att också göra det. Men en anledning att vi kontaktade just Försäkringskassan var förstås för att få uppmärksamhet, plus att många redan kontaktat riksdag och regering och bara fått standardsvar, så nu testade vi något annat.
Christopher mailade också ett gäng dagstidningar och erbjöd dem att ringa mig om de ville ha kommentarer, så jag slipade på mina argument, men inte en enda tidning ringde... Jag såg dock ikväll att Expressen skrivit om det och pratat med en annan mamma i Tvillingar 2013-gruppen, så det var ju bra åtminstone. Och jag har fått väldigt många likes på både mitt inlägg och min kommentar under dagen - fast de flesta var väl säkert från andra tvillingföräldrar, skulle jag tro.
Nu då: besöket! Det var min lillasyster Johannas bästis Åsa från skolan (som brukar läsa bloggen, hej hej! :) ) som skulle åka från Borås till Halmstad och ville komma och säga hej på vägen tillsammans med sina tre barn.

Lilly var väldigt fascinerad av lilla Tuva, fem månader. Hon klappade så snällt, men Flora nöp henne i näsan, rapporterade mamma (jag såg det inte).

Storebröderna Theo (snart 6) och Thor (4) lekte med Alfred, men mest med varann, så Alfred fick göra sitt bästa för att hänga med i svängarna. Men barn i de åldrarna alltså, vad roliga de är: vid ett tillfälle när jag stod och bakade ut bröd (44 frallor och 39 bullar, bra dagsverke), så bråkade killarna om vem som skulle få trycka på knappen i sångboken med musik, och jag sa till Alfred att eftersom Theo och Thor var gäster så kunde väl de få trycka, Alfred kunde ju göra det när som helst annars. Några minuter senare hörde jag nån av bröderna säga "Gästerna får trycka först!" och Alfred kom ut till mig och sa "Mamma, gästerna får väl inte alltid trycka först..?" De suger upp saker som små svampar, och sen vet de precis hur allting ska funka. :)
På bilden ovan lyckades jag få med alla sex barnen på en bild (det är faktiskt Alfred som liksom smälter in i väggen där bak), precis innan de åkte.
Christopher drog iväg en sväng till Landskrona för att hämta några småsaker vi saknade medan Åsa och gänget var kvar, och sen när de åkte vidare gick mamma ut och gick med tjejerna. Jag och Alfred gick ner och badade (eller jag badade, Alfred försökte låta bli att blåsa iväg på land), och sen när Lilly och Flora vaknat fick de lite lunch, och sen blev jag plötsligt så fruktansvärt trött. Jag lade mig på sängen lite och barnen lekte bredvid mig, och så kom mamma och hur det nu kom sig så tog hon fram min pappas gamla raka sopransaxofon som hon tydligen hade under sängen, och jag försökte få ljud i den utan att lyckas (när jag var tio och var på prova-på-instrument-dag på Musikskolan var jag en av få som lyckades med det, men jag hade tydligen glömt hur man gör). Så nu måste jag kolla på nätet och lära mig spela på den, såhär kan vi ju inte ha det.

Sen gick vi ut till mormors lilla hus och barnen fick titta lite på tv (Flora hade roffat med sig en napp, fast hon egentligen numera bara har napp när hon ska sova).

Och där mutade vi dem med glass.
Sen gick vi ut i trädgården och jag körde med trimmern lite varstans där det behövdes - jag har kommit på att jag tycker det är roligt att trimma. Klippa gräs tycker jag är skittråkigt, men köra med trimmern, det gillar jag.
När det var dags för "Glamour" på tv gick vi in, för mamma är beroende av den serien (det är nåt konstigt med den - det är ju en ganska usel daytime soap, men om jag tittar på den i några avsnitt så sugs även jag in, jag tror de har knark i den på nåt sätt, livsfarligt), och jag öppnade datorn och gick in på en blogg jag följer, som skrivs av en ung kvinna med cancer. För knappt två veckor sen skrev hon senast, och då hade hon fått veta att hon inte hade långt kvar, och det gjorde mig så oerhört ledsen, även fast jag inte kände henne, för det påminde mig så mycket om min storasyster. Jag har gått in varje dag sedan dess och hoppats på nya inlägg, men idag såg jag i kommentarerna på det senaste inlägget att hon nu har dött. Så fruktansvärt fruktansvärt sorgligt. Hennes son fyller två år om bara ett par dagar.
Mamma var tvungen att åka mitt i "Glamour" och bad mig hänga med i vad som hände, men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på det...
En stund senare kom Christopher hem, och strax efter kom mamma, som varit och hämtat sin amerikanska kusin Sandra, som också är här för släktträffen på lördag. Hon ska bo hos oss tills dess, och hon hade med sig presenter till både mig och barnen; godis till mig och kläder till barnen. De var för blyga för att prova dem när de fick dem, men efter middagen när det var dags att lugna ner sig och gå och lägga sig, då ville de förstås prova, och springa i kläderna.

Alfred fick ett set med springa fort-kläder med en krokodil på tröjan och ett sportlinne, och Flora och Lilly fick Hello Kitty-sparkdräkter. Flora älskade sin och ville inte ta av sig den, men när hon fick säga godnatt till Hello Kitty var det okej. Lilly å sin sida ville prova Alfreds linne, eftersom Flora fått på sig just den dräkten Lilly tyckte var hennes. Oh, the drama.

Flora sitter i startposition för kvällens sista sprintlopp. Och Alfred fick sova i krokodildräkten, för han ville inte heller ta av sig sina kläder (Floras dress hade paljetter, så jag tyckte att den var lite dum att sova i, plus att hon hade den ovanpå pyjamasen...).
Nu måste jag gå och lägga mig. Igår lade jag mig för sent igen (vid ett) och sen kom Lilly in vid fem och efter det kunde jag inte sova ordentligt, och såhär trött vill jag inte vara imorgon igen. God natt!

Sur och trött

Huga vilken dålig dag jag har haft idag. Och det har inte ens berott på barnen (eller ja, det beror väl på hur man ser det, mer om det strax), jag har bara varit sur och noll-tålamodig hela dagen. Visserligen kom Lilly upp sent igår kväll för att hon bara vaknade hela tiden så hon fick komma upp tills jag hunnit tvätta mig och lägga mig, och sen tog det en evighet tills hon somnade, så jag somnade nånstans runt 1-2, och sen vaknade Flora vid 6 och började krångla, så det var väl för att jag var trött. Fast barnen har varit glada och goa idag, men det har inte hjälpt, jag har bara varit sur ändå och inte klarat att göra något åt det förrän nu framåt kvällen.
Så det är väl den eviga sömnbristen som orsakar mitt dåliga humör, antar jag. I söndags gjorde Christopher det klassiska misstaget att fråga mig om jag var sur - eller snarare: han gjorde det ännu värre genom att säga "Är du extra sur idag?" när jag blev arg på tv:n när jag försökt ändra till sommartid på dvd-spelaren. När någon frågar om man är sur blir man ju sur, oavsett hur glad man var innan, och när han då dessutom klämde till med om jag var "extra sur" undrade jag ju om han tycker att jag är sur jämt, så jag blev ju surare än ättika direkt.
Så efter att jag gått och pyst för mig själv en stund frågade jag honom vad han menade, och han sa att han förstår att jag sover för lite, och jag brukade vara så glad förr i tiden. Jag tycker ändå att jag inte sover så hemskt dåligt, jag tycker nog att jag är mindre trött den här gången än jag var när Alfred var bebis, men jag är liksom under press hela tiden. Det är ju inte bara sömnen, utan det är också det att vi har tre små barn som alltid kräver mig som första alternativ (Alfred är visserligen väldigt självgående nu och vill helst vara med pappa ofta på dagtid, men på kvällarna när det ska läggas och sånt så är det jag som gäller) - och jag älskar det förstås, jag hade antagligen varit supersvartsjuk om Christopher varit tjejernas förstahandsval när de är ledsna, men det är ärligt talat ganska jobbigt också. Jag räcker ju aldrig till.
Framför allt på nätterna, som nu i natt till exempel, när jag låg och höll om Lilly mellan mig och Christopher, och Flora låg på hans andra sida och vaknade och började gråta, och hon bara blåvägrade att ligga hos pappa och började gallskrika tills jag flyttade på Lilly och tog henne istället. Ibland hade det ju varit skönt om de varit lite mindre mammaklängiga, åtminstone på nätterna.
Jag frågade Christopher vad vi ska göra åt det då, för om han börjar reta sig på att jag är sur jämt så kommer ju vårt förhållande gå åt skogen också. Han sa att han tycker att jag ska ta egentid även om jag tycker att jag inte vill det, för att jag behöver komma bort ibland, och sa också att han älskar mig alldeles oavsett om jag är sur eller inte. Men jag måste ändå skärpa mig, jag gillar ju inte ens mig själv när jag är sur och tråkig.
Har dock för mig att Alfred sov som sämst typ runt 1,5-2 år - eller i alla fall vaknade tidigt - så vi får väl se hur det går med det om jag inte får sova. Men snart är det åtminstone sommar, och då blir ju livet lättare alldeles oavsett, så kanske.

En sån kväll

Jag sitter på golvet i sittställningen som gud glömde med värkande rygg, med Lilly halvsovande vid mitt ena bröst. Det andra bröstet hänger utanför linnet sen Flora slutade äta för fem minuter sen. Istället sitter hon nu nöjt och tuggar på en påse med bajsblöjor. Det är en sån kväll. 

Sittdelspremiär

Efter vår förmiddagspromenad idag byggde vi om liggdelarna till sittdelar. Tänkte att om de hatar det får vi väl bygga tillbaka, men åtminstone värt att testa. Det blir visserligen krångligare att bära ner och upp dem, men det får gå. Märkte faktiskt på vägen upp att jag kunde lägga en sittdel i ena mjukliften så Lilly kunde sova vidare (Flora hade vaknat och fick bäras upp i famnen). Flora var skeptisk till hela sittdelsgrejen, vilket syns väldigt tydligt här: skitsur!

Lilly däremot tyckte det var livat värre att få titta ut. Jag hade dem vända mot varann först, men när Flora var så sur vände jag henne mot mig istället, och det blev lite bättre, så till slut somnade hon.

Flora har haft en riktigt tråkig vecka faktiskt, där hon är gnällig väldigt stora delar av tiden och dessutom praktiserar det där helt vidriga falsettskriket alldeles för ofta, så det skär i mina öron. Lilly har dock varit en liten solstråle, för att uppväga det hela. Men idag har jag tydligen varit för trött, för jag har inte orkat med gnäll, gnöl och skrik, plus att jag ser ut som ett gammalt vrak så jag blir deprimerad av att se mig själv i spegeln (tur att jag inte har tid att göra det så ofta) och vår lägenhet ser på riktigt ut som ett bombnedslag: det ligger grejer ÖVERALLT och idag driver det mig till vansinne. Känner mig som en riktigt dålig mamma ikväll.

Sömn, läggning och en dum tant

Sovandet idag alltså... Efter senaste bilden där så packade jag in tvillingarna i sina overaller, lade dem i liggdelarna och ställde ut dem på balkongen. Tyvärr höll de på att banka som galningar på bygget tvärsöver gatan just idag - fast jag vet i och för sig inte om det var det som var felet, men tjejerna somnade i vilket fall som helst inte. De låg där tysta i några minuter, sen började de gallskrika, så jag tog in dem och tog upp dem. Tänkte att det väl är bättre att båda får vara vakna då än att en av dem skulle råka somna i vagnen. Istället gav jag dem varsin flaska (de hade ätit innan jag lade dem, jag är inte en ond svältare), och sen blev de pigga som mörtar och glada som lärkor, så vi lekte och myste ett tag. Framåt tvåtiden började de gnälla, och somnade båda två som stockar. Så jag lade mig i soffan, men jag måste ju hämta Alfred senast klockan 15, så jag hann bara vila i 20 minuter.
Sen gick jag, Alfred och tjejerna och fikade på Bakstugan i Västertorp, som jag inte testat innan, och Alfred fick välja fika själv (han tog småkakor) och jag tog en bakelse. Vi hade mysigt, men tyvärr satt det en - ursäkta uttrycket, men hon förtjänade det - kärring en bit bort och pratade med ett par andra om hur jobbigt det var med alla tiggare i Stockholm nu, och "vi kan ju inte ta hand om alla dem" och "det är så jobbigt när de sitter och säger 'hej hej'" (det är väl åtminstone trevligare att de säger hej än inte) och "de har ju hus hemma, det kanske är ruckel, men det är ju åtminstone i deras hemland" (ja, och att de ändå kommer hit kanske kan vara ett tecken på hur eländigt de har det där hemma), och om att "folk vågar ju inte stå upp för saker nu för tiden" osv osv. Jag var på vippen att säga åt henne att sluta vara dum i huvudet, men dels satt hon lite för långt bort för att jag bara skulle kunna säga till henne, dels var jag lite feg, dels kändes det svårt att förklara för Alfred varför jag skällde på en främling, eftersom han är för liten för att förstå hela den här problematiken än. Men det förstörde ju stämningen såklart. Plus att jag märkte när vi kom ut att jag stank rök, hur nu det gått till eftersom ingen rökte därinne och jag inte känt att det luktade rök. Märkte ikväll också att även liggdelarna luktar rök, och rök är ju livsfarligt för bebisar, de kan ju dö i plötslig spädbarnsdöd bara av lukten, så vi har vädrat dem på balkongen nu och jag hoppas verkligen det har gått ur.
Största anledningen till att vi gick och fikade förresten var för att Christopher har ett frilansuppdrag nu som gör att han varit tvungen att jobba normala arbetstider igår och idag. Vi har varit bortskämda med att han kunnat komma hem runt fyratiden så jag inte behövt vara ensam med alla barnen så länge, så när jag nu var det igår i flera timmar kändes det rätt jobbigt, ärligt talat. Tjejerna var gnälliga och Alfred krävde underhållning - även om vi hade mysigt mellan varven när han självmant hjälpte till att roa tjejerna (han gjorde bl.a. "En liten ärta" - fast han sa "hjärta" - på Lillys tår), och bara en sån sak som att byta bajsblöja på en bebis när Alfred vill ha hjälp på toa och det tredje barnet skriker... Kaos i mitt trötta huvud. Så idag ville jag slå ihjäl lite tid utanför hemmet med förhoppningsvis sovande bebisar. Lilly vaknade och satt i knät, men Flora sov hela tiden, så det funkade hyfsat i alla fall, även om Lilly skrek när Alfred behövde gå på toa och när vi skulle klä på oss.
Jag tycker att hela vår familjs sovsituation är ett extremt dåligt aprilskämt just nu. Jag sitter nu, klockan 22.00 utanför Alfreds rum och väntar på att han ska somna - vår läggningsrutin började kvart över åtta idag - och under den evighetstiden har jag hört båda tjejerna skrika hysteriskt periodvis ute i vardagsrummet med Christopher. Lilly har dessutom lagt sig till med ovanan att skrika så högt att det ringer i öronen, framför allt på kvällarna, och nu även på nätterna. Jag tog fram öronpropparna vid middagen idag för jag orkar inte med det när jag är trött.
Det var ju några nätter som tjejerna somnade vid åtta-nio-tio och sen sov till ungefär sju-åtta - de åt visserligen minst tre-fyra gånger var per natt, men vi fick ändå ligga i sängen utan skrik under rätt många timmar. Men nu är allt vänt på ända igen: de skriker hysteriskt på kvällarna, de gnäller och skriker på nätterna och jag ammar typ konstant nätterna igenom. Och de ska ju inte ens vara inne i nån gnällfas nu, de ska vara glada! Men jag vet ju att allt med bebisar går i faser, så jag hoppas vid gud att den här går över snart. Och att vi på något sätt kan få Alfred att somna snabbare och lite tidigare, för det här håller ju inte.

Fortsättning...

Det går inget vidare det här...

One down, one to go

Så sabla trött idag, och tänkte sova när tjejerna sov. Men det började dåligt: Flora somnade i liggdelen men Lilly vägrade. Så jag provade att lägga mig med henne i soffan och hålla om henne tills hon lugnade sig, och det funkade! Men direkt då vaknade Flora efter bara 40 minuters sömn... Så nu ligger jag i soffan och försöker lugna henne igen, men det går inget vidare, och jag har redan ont i huvudet.
Det är ju nackdelen med tvillingar: man får aldrig slappna av, det finns alltid en till att ta hand om.

För trött

Shit alltså, den här fasen, som inte är nån fas som Wonder Weeks känner till, går ju inte över! Det är skrikfest på skrikfest här, och Lilly har nu dessutom varit vaken i ungefär 7 timmar och vägrar somna - och vägrar dessutom pappa. Hon är bara någorlunda lugn när hon är med mig. 

Så det där med Alfred orkar jag inte berätta om nu, det är lite för långt för att skriva om i mobilen. 

Jag måste nog börja jobba på att få tjejerna att sova samtidigt lite oftare på dagarna: nu är det lite som att ha ett barn med personlighetsklyvning som är vaket dygnet runt. Spännande, men sjukt utmattande. Ikväll var jag nära att säga upp mig från hela mödraskapet för jag var för trött och med absolut noll tålamod kvar. Och nu ligger jag återigen här vaken  två timmar senare än jag hoppats på att få somna för att det bara inte går att få Lilly lugn tidigare. 

Den tidigare delen av dagen var bra dock, om man bortser från tröttheten: jag var ute och gick med en mammaledig kompis som jag inte umgåtts med på flera år, och vädret var fantastiskt vårvarmt, och vi och våra tre småtjejer spankulerade runt i några timmar plus fikade.

Åh gode tid, jag tror att Lilly just somnade på riktigt! Ingen tid att förlora: god natt!

Dåligt skämt

Vår nattsömn är numera enbart ett dåligt skämt - eller en mardröm snarare kanske. Det har varit ungefär likadant i några nätter nu: Flora somnar nånstans mellan 20 och 22, Lilly skriker som en besatt mellan 22 och 00 och får ammas till sömns, så jag och Christopher kan somna kanske runt 01. Vid senast 02.30 vaknar första tjejen och ska ammas, och sen går det i ett med amningsbyte en gång i halvtimmen, inklusive blöjbyte (i sängen) för att de kanske ska klara sig utan att kissa igenom. I natt hade vi dessutom det lilla roliga tillägget att båda tjejerna skrek istället för att bara gnälla lite när de ville ha bröst eller napp. 05.30 vaknar Alfred och gråter, och Christopher får kämpa för att få honom att somna om en timme eller två, och 07 vaknar tjejerna. Så jag är ju lagom pigg nu.
Nu har jag åtminstone fått båda att sova samtidigt en halvtimme så jag fått vila i soffan en liten stund, men nu ska jag göra mig i ordning för promenad med en annan mammaledig kompis (och Flora har också just vaknat).
Jag måste berätta lite om Alfreds förskola också, men det får jag göra sen. Det är värsta dramatiken där (ooh, cliffhanger!) och Alfred har börjat säga att han inte vill gå dit...

Idag

Det var ju tjejernas femmånadersdag idag, men det blev mest Alfreds dag: i förmiddags var han och Christopher på badhuset, som de är varannan lördag, och jag var hemma med Flora och Lilly och stekte pannkakor, som jag rullade ihop med hemgjort äppelmos, hallonsylt och Nutella och banan, för sen skulle vi på utflykt. Vi skulle möta upp flickornas gudföräldrar Jonathan och Malin och deras fyraårige son Josef i den ganska nya och fina lekparken i Kristineberg vid halv två, men i vanlig ordning blev vi sena och kom fram vid två. Det var soligt och fint, men väldigt kallt i vinden, men det var en rolig lekpark, så Alfred och Josef hade jätteroligt, och Lilly som var vaken ett tag fick komma upp och gulla med Malin och Jonathan.
Alfred slog sig i huvudet två gånger så han blev lite ledsen - hans lekplats-track record på sistone börjar se lite deppigt ut: han har slagit sig så det börjat blöda extremt sällan genom hela sitt liv hittills, men på bara en vecka nu har han fått en liftgunga på läppen så det började blöda och ramlat så han fick näsblod. Idag gick det tack och lov inte så illa åtminstone, så på det hela taget var han glad och nöjd.
När vi kom hem hjälpte Alfred mig göra hallontiramisu efter ett nytt recept (vi gjorde alldeles för mycket), och sen köpte vi thaimat till middag. Tjejerna hade fått mat precis innan, och jag hade slut på rotsakerna jag kokat härom dagen, så jag tyckte att de kunde få prova äppelpurén jag gjort, för att fira femmånadersdagen. Jag förväntade mig att de skulle älska det, men nope: Lilly gillade det inte alls! Hon grimaserade och spottade ut och såg oerhört lidande ut trots att jag provade många gånger. Christopher matade Flora, och hon var också skeptisk först, men sen verkade hon gilla det bättre. Lilly fick små brödbitar istället, och det gick hem. Det är ju bra att introducera gluten medan man ammar, så jag ska ta och baka lite bröd utan salt nån dag, det gjorde jag åt Alfred ganska länge.
Nu börjar det bli sent igen (snart midnatt), för Flora, som somnade så bra vid halv tio vaknade igen och vägrade somna om utan bara gnällde och gnuggade sig i ögonen, så nu ammar jag henne istället, och hann inte göra mig i ordning för sängen först. Ska lägga ner henne så snart jag kan, för nu är jag svintrött.

Ny förkylning

Som en liten bonus till tvillingarnas usla nattsömn den senaste veckan har Alfred blivit toksnorig ikväll och vaknar var tionde (korrigering: var tredje) minut och gråter. Det kommer bli en livad natt det här.

Känner mig extremt positiv idag. ;)

De sömnlösa nätterna

Nu börjar jag känna att det vore trevligt med åtminstone en enda timmes djupsömn på nätterna, det måste jag ju erkänna. Nu har det varit fyra nätter då jag har tillbringat nätterna hopkurad för att kunna amma in i spjälsängen, ammandes den andra tvillingen i mitten av sängen, klappandes tvillingen i spjälsängen, hållandes handen på den i mitten, sättandes på brusappen i spjälsängen, ammandes den i mitten, liggandes med en hand på bröstet på den i spjälsängen, petandes in nappen på den i mitten osv osv osv osv. Hela nätterna. När jag lite ödmjukt sa till Christopher i morse att jag inte trodde att jag somnade ordentligt förrän vid fyra-fem-tiden sa han: "Jag tror inte du somnade ordentligt på hela natten", och jag tror han hade rätt.
Nu känns mitt huvud som en geléklump och tjejerna börjar gnälla för att de är trötta och jag vet att det kommer hinna bli kaos innan vi kommer ut. Wish me luck.

Gnäll

Fy schöven villka gnälliga barn vi har haft idag. Sen lunchtid har båda tvillingarna turats om att gnälla, och ibland har de varit griniga samtidigt, och nu på kvällen har även Alfred stämt in i gnällkören. Jag vet inte vad det är med dem, vi har provat mat, lek och sömn, men inget funkar några längre stunder. Och det är meningen att de ska vara precis på sista dagarna av fjärde utvecklingsfasen, så jag tycker inte det verkar jättetroligt att det är på grund av det. Och sen det var fullmåne i lördags natt har båda sovit kasst också, och krävt kroppskontakt och amning mer eller mindre hela nätterna, så jag har sovit fruktansvärt dåligt, så mitt tålamod är ungefär i botten nu.
Typ det enda roliga idag var när vi var och handlade (då sov de små gnällisarna) och jag såg på självscanningsapparaten att vi var uppe i 881:- men att vi hade avdragna rabatter på 299:-. Jag är en sån perfekt liten tant som är bäst på att hitta extrapriser! Nu för tiden använder jag appen Matpriskollen, och så väljer jag om vi ska storhandla på CityGross eller ICA Kvantum vecka för vecka. Och uppenbarligen lönar det sig. (Det blev förresten ännu mer rabatter innan vi var färdiga - och mer pengar att betala också förstås - men jag missade att kolla exakt innan Christopher satte tillbaka apparaten och på kvittot stod det inte uppställt likadant.)
Nu har vi precis lyckats få båda tjejerna att somna i liggdelarna, och Christopher är inne och lägger Alfred (och där vaknade Flora, så jag fick höja volymen på brusappen, hålla handen OCH gunga liggdelen - den nivån är vi på idag), så jag tänkte göra lite mammamageträning, men det blir väl inte av nu när Flora vägrar somna om utan ligger och skriker i vagnen i mitt knä. Tycker dock att magen faktiskt är lite mindre uppsvullen redan efter nivå 1, mycket trevligt.
Jag hoppas att tjejerna kommer fortsätta sova länge på morgnarna åtminstone, det är min enda sömntröst - de brukar vakna mellan 8 och 9 (ta i trä), vilket ju är väldigt lyxigt, samt min enda chans att återhämta mig någorlunda efter nätter fulla av amning.