Eggstone, Jakob Hellman och en stark treåring

I lördags lämnade vi då alla tre barnen med mormor - barnen var hur peppade som helst och var inte det minsta ledsna över att vi skulle åka! Vi kom iväg lite för sent för att hinna gå på stan och lite för tidigt för att gå direkt till restaurangen där vi bokat bord, så vi tog en sväng till Malmö Live dit vi skulle sen för att kolla hur det såg ut, och där Eggstone skulle ha en matinéspelning klockan 17 också. Och då träffade jag ett gäng gamla kompisar som jag inte träffat på länge, som var på väg in till konserten, så det var jätteroligt - plus att vi träffade Eggstone-gitarristen Patrik också, och honom hade jag inte heller träffat på tio år.

Jag borde kanske ha gått på den tidiga spelningen också när jag nu hade chansen att få se Eggstone två gånger på samma dag, men så blev det nu inte.

Sen gick vi till restaurangen Lima 78, som jag fått tips om av en kollega, där de serverar peruansk mat. Och väldigt goda drinkar: jag tog en Pisco Sour, som är Perus nationaldrink, fick jag lära mig, med Chicha Morada, gjord på lila majs. Intressant och god.

Vi delade på fyra smårätter, som alla var supergoda, och sen slog vi till med varsin förrätt efter det, och då blev vi förstås alldeles för mätta.

Sen var det dags för Jakob Hellman med MSO (Malmö SymfoniOrkester)! Vi satt på balkongen till höger, och Jakob stod på den högra sidan av scenen, så han var inte så lätt att se, men vi såg i alla fall Eggstone tydligt när de hissades upp genom golvet för att spela med i de sista låtarna. :) 

Låtarna blev verkligen annorlunda med symfoniorkestern, och det var väldigt vackert - när Eggstone-Per dessutom var med och körade i "Vackert väder" blev jag nästan tårögd (Per berättade sen att Jakob hade föreslagit strax innan konserten att han skulle köra i den, så han hade fått ställa sig och lyssna in sig på låten i mobilen utanför - men det blev ju helt fantastiskt ändå).

Efter en liten paus där jag hann träffa ännu en bunt gamla kompisar som jag inte sett på 10-20 år var det så dags för Eggstone! Också de med MSO, fast bara ungefär halva orkestern.
Och jo, det var fantastiskt, men jag fick tyvärr inte riktigt "feeling" förrän halvvägs in i spelningen. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var, men det kändes lite avigt med symfoniorkestern på något sätt, även fast det också var helt naturligt. Eggstone har alltid använt sig av stråkar och blås och andra fina instrument på sina skivor, så det lät liksom ungefär som på skiva fast mer. Men efter spelningen berättade Yebo, en dansk musiker och skivbolagsägare som jag känner och som körade och spelade gitarr med Eggstone på konserten, att när de repat och någon tog i lite extra hade orkestermedlemmarna liksom snörpt på munnen och så hade de fått lugna ner sig igen - så det kanske var det, det var kanske lite för kontrollerat? Men när de spelade min absoluta favoritlåt "Wrong Heaven" fick även jag kapitulera: det var fantastiskt vackert och det var ju mina äggstenar som jag älskar.
Och när de spelade en låt utan orkestern ("The Dog") som sista extranummer var allt som det skulle: bäst.
Efter spelningen kom jag åt att prata med både Eggstone-Per och -Maurits, och så träffade jag ännu några fler gamla kompisar, plus en kille som jag hade en flirt med på Eggstone-Pers 40-årsfest för tio (!) år sen, ett par dagar innan jag träffade Christopher. Jag stannade till och hälsade, och han frågade hur länge sen det var vi sågs egentligen, och jag sa tio år. Han blev helt paff, för han trodde att det var kanske fem år sen... Efter det lilla vi pratade så verkade han ha samma typ av liv nu som då, och han såg fram emot att festa i flera timmar till, medan jag och Christopher bara ville hem och sova. :) Det var jätteroligt att vara ute en kväll och gå på två spelningar, men det var också skönt att komma hem och ta det lugnt - så gammal är jag nu för tiden.
Allt hade gått bra med barnen, så kanske att vi kan få mormor att ta dem någon mer kväll nån gång. :)
Dagen därpå, igår alltså, hade vi extremmycket bråk med Lilly vid middagen, och jag hade tänkt berätta om det nu också, men jag orkar inte. Men att det finns så mycket vilja i en sån liten treårig kropp, det är alltså helt otroligt. Hon fick faktiskt gå och lägga sig utan middag, för första gången, och jag hoppas det slipper hända igen - men det var på inrådan av psykologen vi träffade i förra veckan, så jag fick stålsätta mig, och det gick ingen nöd på Lilly ändå: hon sov gott och har varit som vanligt idag. Och det gick faktiskt lite lättare vid middagen idag (efter lite bråk i början), så kanske att det kan ha gett effekt.
Nu: "House of Cards"!

Plantering och familjemöte

Jag orkade aldrig skriva nåt mer igår utöver Eggstone-grejen, så jag tar gårdagens bilder idag istället, för det var en så fin dag.

Jag vaknade ju då igår till världens bästa nyhet: en kompis delade på Facebook att Eggstone släppt en ny låt, och jag började nästan gråta av lycka. Jo minsann. Jag skrev till sångaren på Messenger och fick det ännu lite mer fantastiska svaret att han nästan haft dåligt samvete över att han inte berättat för mig innan, men att nu när "vårt viktigaste fan" hittat låten kändes det bra. Jo, man kan fortfarande bli barnsligt glad och starstruck vid 43 års ålder. :)

När jag hämtat mig något från allt detta gjorde vi oss i ordning och åkte till Åkrabergs Trädgård för att köpa röda vinbärsbuskar och rabarber, och så hittade vi även ett magnoliaträd för bara tvåhundra spänn, så det fick åka med hem till Landskrona för att få plats någonstans i vår lilla trädgård.

Barnen tyckte det var ett jättekul ställe.

Jag tror de hittade en nyckelpiga här. (Som Lilly sen höll lite för hårt i...)

Hemma i trädgården hjälpte alla tre mig att gräva hål för vinbärsbuskarna.

När vi skulle åka hem hittade jag en överbliven påse lussekatter i frysen som fick bli färdkost, och när vi bara åkt några hundra meter hittade Christopher vitsippor vid vägkanten. Helt logisk kombo, det här.
Igår kväll testade vi något nytt vid läggningen: tjejerna brukar ju fortfarande få amma på morgnarna, och jag brukar hoppas att de ska somna om och sova lite längre av det, men det brukar mest resultera i att jag inte kan somna om även om de gör det. Så igår tänkte jag att vi kunde testa att de får amma dagens enda gång på kvällen istället, så kanske de kan ligga lite lugnare istället för att larva runt, plus att de kanske tjatar mindre om att de är hungriga när vi släckt lampan (vilket de gör varje kväll, oavsett hur mycket de ätit innan, det verkar ha blivit nån löjlig vana för att skjuta upp att de måste somna), och det gick faktiskt hyfsat. Vi lade oss dessutom alla fem i barnens rum, och det blev rätt mysigt. Innan vi läste bok samlade jag till ett familjemöte (vårt första) i sängen, där jag berättade hur vi skulle göra, och Lilly tyckte det var så roligt att hon ville ha familjemöte ikväll också. Läggningen på samma sätt funkade hyfsat ikväll också, det var mest Alfred som krånglade ikväll - och Flora visade sig vara hungrig på riktigt, men när hon fått en banan kunde hon till slut somna. Så vi kör väl på såhär ett tag och får se om det kan göra läggningarna lite mindre jobbiga. Hoppas.

Eggstone!

Det här är något alldeles oerhört: Eggstone, världens bästa band, har just släppt sin första låt på 19 år!

Tio betydelsefulla album i mitt liv

På Facebook snurrar det runt en status för tillfället, där folk utmanar varann att ”lista 10 betydelsefulla album i ditt liv”. Men jag har tydligen inga kompisar längre, så ingen verkar vilja utmana mig, och nu har jag bestämt mig för att skita i det: jag gör en lista här på bloggen istället. De flesta skriver inga motiveringar till sina val, men en kompis från Malmö som igår lade upp sin lista utan att utmana andra, eftersom han själv hatar kedjebrevsgrejen, hade skrivit motiveringar och uppmanade andra som vill skriva listor att också göra det. Och det blir ju mycket roligare så!
Så här: en lista som inte är barnrelaterad, utan bara handlar om mig själv och mitt liv, helt självcentrerat!
Jag tog de första jag kom på, och har givetvis som alla andra fått utelämna en massa viktiga, men de första man kommer att tänka på bör ju vara de som betytt mest, kanske? I Sara-kronologisk ordning:

- ABBA - Gracias por la musica
Den första LP jag minns att jag köpte helt själv, och så blev det så fel. Jag och min storasyster Fina var i Danmark och hälsade på pappa, och jag hittade en skiva med mina idoler ABBA, iklädda lila och ljusblå overaller på omslaget, och köpte den, helt utan att inse att titeln och därmed alla låtarna var på spanska. Fast det är ju lite kul att jag fortfarande kommer ihåg textraden ”Dame dame dame amor esta noche”.

- Noice - Det ljuva livet
På lågstadiet var jag sjukt kaxig, och eftersom det bara var okej att gilla antingen Noice eller Gyllene Tider, så valde jag Noice delvis på trots eftersom alla mina klasskompisar gillade Gyllene Tider (det var Finas skiva, och hon gillade båda banden även fast man inte fick). Vissa av killarna brukade skrika ”Noice är döda!” och då blev jag arg och jagade dem. Och så sjöng jag ”Romans för timmen” på en roliga timmen. Eller om jag bara drömde om att göra det, jag minns faktiskt inte säkert.

- Imperiet - Rasera
När jag var tonåring var jag mycket lättinfluerad av folk jag tyckte om. Imperiet började jag gilla för att Fina och min coola kusin Beata gillade dem, och när sen även skitsnygga killen jag var kär i på konfalägret också gillade dem blev det ju ännu bättre. Jag såg dem på Folkets Park i Alingsås på avskedsturnén, och sen jagade jag LP:n Rasera i evigheter. På den tiden fanns ju inte internet, och det var ett sjå att få tag på skivskrället. Har för mig att jag inte tyckte att skivan var riktigt så bra som jag hoppats på dock…

- Prince - Sign o’ the Times
Prince började jag också älska tack vare Fina. Hon var ju äldre än jag, och coolast i hela världen, så jag sa saker som hon sagt och slängde mig med meningar som att jag tyckte Prince var sexig när mina kompisar mest tyckte han var ett kortvuxet freak, trots att jag var för liten för att över huvud taget ha fattat vad sexig innebar. Jag tyckte i alla fall att Prince var bäst i världen i många år.

- The Cure - Disintegration
I tvåan på gymnasiet började jag umgås med dem som kallades ”svartrockarna” på skolan, och som lyssnade på band som The Cure, Nitzer Ebb, Sisters of Mercy och lite andra såna band som egentligen inte hängde ihop genremässigt, men som de ”vanliga” människorna tyckte var ”konstiga”. Deras fester på skolan var alltid roligast: dansgolven var mycket tommare än på festerna med hitsen, så vi hade plats att dansa och hoppa runt till all bra musik. Den här kom väl strax efter jag slutat gymnasiet, men är min absoluta favoritskiva med The Cure - den var helt annorlunda mot allt jag någonsin lyssnat på tidigare, och jag köpte den i en megaskivaffär i Kiel där jag lyssnat på den i lurar.

- This Perfect Day - Rubber Soul
Sen flyttade jag till Uppsala, och efter en kort period med dansmusik pga en kille jag var ihop med, började jag lyssna på allt som personalen i skivaffären MusikÖrat rekommenderade, och lärde mig snabbt att jag gillade Mickes tips bättre än Germunds (Stenhag, numera musikläggare på P3), och kom in på amerikansk alternativmusik som Afghan Whigs, The Posies och Weezer. Tills jag plötsligt såg omslaget till Rubber Soul: klassiskt Lasse Sundh-omslag i bjärta färger. Jag bad att få lyssna, och blev såld vid första låtens fiolintro och inledande textrad "I heard a singer on the radio. He sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be. Must be the dumbest singer I've ever heard.". Sen den dagen blev swindie (svensk indiepop) det viktigaste som fanns.

- Eggstone - Somersault
Och Eggstone blev kungarna. En gamle Boråskompis hade redan lärt mig att In San Diego var en av de fem livsnödvändiga skivor man måste ha, och konserten på Barowiak i Uppsala 7 april 1994 fick mig att inse att inget annat band någonsin varit eller någonsin kommer att bli bättre än Eggstone. Jag startade mitt eget fanzine Fozzie och blev bandbokare och DJ, och mitt liv tog en helt annan vändning än jag tänkt (jag skulle bli advokat, men så blev det ju inte).

- Cloudberry Jam - Providing the Atmosphere
Men Cloudberry Jam blev också något extra. Jag bokade dem alldeles för många gånger till Kalmar nation, intervjuade dem otaliga gånger för Fozzie, sångerskan Jennies dåvarande pojkvän Emil blev en av mina bästa vänner (fortfarande) och Jennie är numera gudmor åt mina döttrar - trots att jag mer eller mindre var deras stalker i ett par år.

- Snow Patrol - Final Straw
Snow Patrol är undantaget till min övertygelse om att swindie alltid är bäst. Med Snow Patrol fick jag en tonårscrush efter 30 års ålder. Galet, men ändå lite härligt att ett band plötsligt kunde bli lika viktigt som de var i tonåren. Arenapampigt, visst, men Gary Lightbodys gudabenådade röst väger upp allt.

- Timo Räisänen - Love Will Turn You Around
Hösten 2007 var jag singel för första gången på 11 år, och den här skivan blev soundtracket till mitt helt nya liv i Malmö, med nytt jobb, nya vänner, mängder av konserter, fester och flirtar, och ganska snabbt ny pojkvän: pappan till mina barn. Så kanske ändå den allra viktigaste skivan av dem alla.

Barnen växer

Våra bebisar börjar bli små barn! Plötsligt märker jag att de vet hur saker funkar: Lilly lekte härom kvällen med Alfreds leksaksspis och rörde i grytor och satte lock på dem, Flora tog tag i en leksaksbil och körde den framåt på golvet. Hur gick det här till?

Jag plockade fram Alfreds gamla sån där vad den nu heter stoppa-olikformade-grejer-i-rätt-hål-sak, och Lilly lyckades få i den cylinderformade flera gånger. Hon tycker den är jätterolig och tjuter av glädje när jag tar fram den efter den varit borta en stund. Lilly går också ofta och sätter sig i gåvagnen och väntar på att Flora ska köra henne, det är jättegulligt.

När de äter brukar Flora hugga tag i skeden när jag matar henne och stoppa den i munnen själv, och Lilly snor sen ofta åt sig skeden och försöker doppa den i skålen, så det är väl dags att börja låta dem prova att äta själva mer än plockmat.

En annan som börjar bli stor är Alfred. I tisdags var han och jag på Knatteskutt idrott, där man vid tio tillfällen får prova på olika idrotter - vi ser mest fram emot friidrotten såklart, men första gången var det mest lite olika rörelselekar och nästa gång blir det fotboll. Alfred är lite blyg av sig, och vill helst iaktta ordentligt innan han provar saker, så vissa grejer ville han inte alls göra, men springa tycker han alltid är roligt, så vi sprang lite extra istället.

Jag inledde också en Eggstone-inskolning för Alfred härom dagen. När vi skulle baka satte jag på deras tredje skiva och berättade om hur mycket jag tycker om dem och vad bandmedlemmarna heter och lite sånt, och Alfred lyssnade noga, särskilt när de sjöng om mig i "April And May". Men han tyckte att lite för många låtar var lite för långsamma, så vi bytte till andra albumet istället, och där fastnade han för första låten "Against the Sun", så nu är den det enda vi får lyssna på här hemma. :) Men så länge det är bra musik går det ju bra!

Sömnkrångel

Sen vi kom tillbaka till stimmiga och stökiga Stockholm har Flora börjat krångla med förmiddagssömnen i vagnen: istället för dryga två timmar vaknar hon nu efter ungefär en timme, pigg som en mört och med stora ögon. Oftast är det något ljud som väckt henne och det går inte att få henne att somna om, hur långt jag än går.

Så igår, efter att hon sovit en timme på förmiddagen (Lilly 1 h 45 min) och båda bara en halvtimme på eftermiddagen (mot normala 45-90 min), eftersom de vaknade när vi hämtade Alfred på förskolan trots att jag ställde vagnen så avskilt från barnen det bara gick, så var de heeelt slut när de skulle äta redan vid halv sju. 

De brukar ju somna först vid 23 (Lilly brukar pricka in exakt 22.59), men igår tänkte vi att vi chansar och lägger dem för natten vid 19. Jag tog Flora och lade mig med henne i sängen, och Christopher tog Lilly i Björnen, och båda somnade fort, så vi lade ner Lilly i sängen också. Sen skulle vi äta, och precis när jag doppade skeden i soppan första gången hörde jag gråt inifrån sovrummet. Jag sprang dit, och där stod båda mot spjälsängssidan, klarvakna...

Så vi tog upp dem, åt vår middag, och försökte sen igen. Och igen. Det slutade med att båda somnade nånstans mellan tio och halv elva. 

Så idag testar jag mammas metod för förmiddagssömnen, som hon körde i Kärra: istället för att gå en lång promenad gick hon ca 20 minuter och satte sig sen i trädgården och höll koll, och när nån vaknade till gick hon en sväng för att söva om innan de hann vakna ordentligt. Det kanske var att de var i en bra sömncykel efter just 20 min och är de då i ungefär samma ljudmiljö efter det kanske de inte vaknar lika lätt som om jag går omkring med dem. Så nu har jag med en bok och sitter på en bänk på gården. (Boktips: jag har börjat läsa "Sanningen bakom Tambourinehärvan" av journalisten Eskil Fagerström - popnörd, Eggstone-fan och juristutbildad som jag är begärde jag till och med ut domen i The Hives - The Cardigans-fallet, men det här är lite mer lättläst och ger mer bakgrund. Riktigt riktigt intressant!)

Och så hoppas jag också att den där studien som florerade på Facebook härom månaden om att barn tar skada av att somna efter nio på kvällarna inte riktigt gäller om de har bra liv i övrigt...

Pratade med en gammal idol

Idag har det varit lite segt, för igår var tjejerna först krångliga fram till ett ungefär, så vi lade oss sent, och sen vaknade Lilly vid fem och vägrade somna om, så Christopher var uppe med henne (jag låg och matade Flora) till Alfred vaknade vid sju (vilket var för tidigt, eftersom han inte somnat förrän närmare elva då han sovit middag för sent och för länge). Sen fick jag sova till nio ungefär och sen fick Christopher lägga sig i två timmar, men jag hann inte sova ut ordentligt ändå eftersom jag också varit vaken rätt mycket.
Just igår kväll hade jag visserligen inte så mycket emot att vara uppe ett tag, för jag chattade på Facebook med typ min största idol. Det är lite bisarrt att kunna prata med sin största idol på Facebook faktiskt. Sen är det i och för sig ganska bisarrt att över huvud taget känna sin största idol också, vilket jag råkar göra, eftersom mitt absoluta favoritband i hela världen är Eggstone från Malmö. De gjorde tre skivor på 90-talet, och det var då jag gjorde mitt fanzine Fozzie och var bandbokare, och intervjuade dem ett gäng gånger och lärde känna dem lite grann, samt bokade dem en gång till Kalmar nation i Uppsala. Eggstone är bland annat ägare av Tambourine Studios, och igår kom domen i rättegången där The Hives stämt Tambourine, och Tambourine vann, vilket jag blev så lycklig över att jag skrev och gratulerade sångaren, och han svarade och vi pratade ett tag.
Sen var jag visserligen så trött att jag inte ens minns nu vilken tvilling det var jag gick och lade mig med först medan Christopher hade hand om den andra.
Idag har förresten mitt avslag som jag trodde nästan var över, varit klarrött igen efter att ha varit brunaktigt i säkert minst en vecka. Jag har läst att om det blir klarrött igen är det dags att ta det lite lugnare - igår lyfte jag Alfred rätt många gånger när vi var ute på ärenden, så det kanske inte var så smart att göra det än ändå. Jag blödde inte så mycket visserligen, så jag hoppas det lugnar ner sig snart igen.