Jobbjulfest, jul, mellandagar och Timo – en lång uppdatering

Tar och börjar det här potentiellt jättelånga inlägget med jobbets julfest. Den var torsdag den 21 december, och det kändes lite som att det var då livet kom tillbaka efter 12 dagars magsjukeångest utan riktig mat eller sömn. Jag var tillbaka på kontoret, och det hade gått tillräckligt lång tid för att jag skulle kunna släppa oron och inse att jag faktiskt klarat mig, så jag kunde åka på mötet jag skulle ha på morgonen och vara kvar till julmiddagen. Vi började med glögg på kontoret, och jag tog en massa selfies med alla våra frilanscopywriters, som jag ju faktiskt också räknas som, och om jag själv får säga det så är jag så snygg på det här kortet med Marie att det måste vara med här. Sen åkte vi till Örenäs slott utanför Landskrona (yay, nära hem för mig!) och åt julbord, förutom Felix som började känna sig illamående efter glöggen, så jag fick lite magsjukeångest igen... Men men: det var trevligt, även om jag tycker att julbord är lite överskattat, och efteråt gick vi upp till en tjusig salong på övervåningen och så körde min kollega Sven ett popquiz som jag (tillsammans med vår VD Mikael, vi blev hopparade) vann överlägset. Chefen var mycket nöjd med mig. :)

Dagen efter tog det som vanligt en evighet att packa ihop allt vi skulle ha med oss, och sen styrde vi kosan mot stugan i Kärra. Vi upptäckte ju tidigare i år att Sia Glass ligger på vägen, så nu är vår nya tradition att vi alltid stannar där och äter glass, så det gjorde vi förstås igen. Flora tyckte det var sommar, typ.
Nästa dag åkte vi och handlade mat till julen och hämtade sen min syster Johanna, Victor och Nico och tvillingpojkarna i Johannas mage, och så kunde julen börja!

Och det gjorde den med att Flora fick öroninflammation och grät och grät till en bit in på natten mot julafton... Alvedon hjälpte inte, så jag googlade husmorskurer och gjorde ett lökomslag och lade på örat, och det hjälpte åtminstone litegrann. Och när det gått tillräckligt många timmar för att hon skulle kunna få en ny alvedon kunde hon äntligen somna – och på julaftons morgon mådde hon tack och lov bra. Men: Johanna hade tydligen också haft ont i örat på natten, efter att ha varit förkyld i en hel månad, så hon och mamma åkte in till vårdcentralen för att kolla henne. Inget att göra dock, bara virusförkylning.

Lilla söta Nico, som inte har någon tv hemma, skämdes bort av kusinerna som får titta lite för mycket på tv när de är lediga...

Mina stiliga killar på julafton.

Flora ville inte ha sin fina julklänning, utan föredrog vanliga kläder, rosa såklart: här i nya julklappskläder.

Victor däremot gick all in i rött flamencoförkläde. :)

Och Lilly var fin i julklänning.

Som tur var hade vi ett par grannar här där mannen kunde tänka sig att komma och vara jultomte, och barnen hade ingen aning om vem han var! Alfred var dock mycket skeptisk ändå, för han trodde inte att det kunde vara riktiga tomten – har dock inte riktigt fått kläm på om han tror på tomten eller inte, men han tyckte hur som helst att den här var fusk,

Lilly ville åtminstone sitta i hans knä en stund. Johanna ville fota Nico i tomtens knä, men det gick absolut inte, hon blev livrädd.

Lillys bästa julklapp: en Timo Räisänen-t-shirt, direkt från Timo själv! Jag fick den när jag var i Göteborg och intervjuade honom (mer om det sen), och hon blev så lycklig! "Jag älskar Timo!"

Sen blev hon vår lilla streetcoola tjej: nya glittriga skor, pösiga brallor, för stor t-shirt och keps. Så nöjd!

Jag har lyckats charma in mig hos Nico så hon vill vara med mig jättemycket, men det gillar Flora absolut inte. Hon är alltid mammig, så att någon annan gosar med hennes mamma är verkligen icke populärt. Så fort Nico är hos mig kommer hon och ska knö sig in och återta sin rättmätiga plats. Tur att jag är van att ha tvillingar i knät.
Det har varit riktigt skitväder: regn och blåst varenda dag, så jag var inte ens utanför dörren från kvällen den 23:e till och med den 26:e. Men på förmiddagen den 27:e var det uppehåll en stund, och då hann jag ut på en powerwalk, väldigt skönt. Och igår åkte vi till Trollhättan för att hälsa på Christophers 96-åriga farmor som nyss flyttat in på demensboende. Hon var lika go och glad som alltid ändå, så det var trevligt.

Igår frågade jag Flora om hon ville åka på en rolig utflykt och se djur och en massa andra spännande saker, för jag tänkte att vi skulle åka till Universeum i Göteborg. Lilla Flora svarade: "Eller så kan vi gå på en liten promenad." Gullhjärta!
Men vi åkte i alla fall, och det var roligt!

Och idag fyller Christopher 36, och jag och Lilly och Flora kom äntligen ut på en liten promenad, och sen firade vi med överblivet bröllopsbubbel och tårta.

Så nu är det nog bara en lite viktigare sak kvar som jag inte tagit mig för att berätta om: när jag åkte till Göteborg för att intervjua Timo Räisänen den 30 november! Planen var att jag skulle intervjua honom i Svenska Grammofonstudion, där hans bandkollega och producent Hans, som även är min vän, har sin egen Studio Två. Jag hade oroat mig lite för att något skulle komma i vägen, eftersom det var inte mindre än sju barn involverade i hela setupen: mina tre, Hans i samma ålder och Timos två lite äldre, men när jag satt på tåget upp på morgonen verkade ju allt ha gått vägen! Men: precis när jag klivit av spårvagnen ett par hundra meter från studion ringde Timo: Hans yngste son hade kräkts på förskolan, och hans mamma var bortrest, så Hans var tvungen att sticka direkt... Så tråkigt! Jag hade sett fram emot att, utöver själva intervjun, få se studion plus att träffa Hans, så jag blev så besviken. Jag fick en supersnabb rundtur i studion innan Hans rusade iväg, och sen tog Timo med mig på några ärenden och efter det åkte vi hem till honom i Hindås istället och det blev en jättebra intervju, så det löste sig bra ändå!
Och Hans son mådde bra efter han kommit hem, så vi kunde ses innan jag åkte hem, så det ordnade sig också bra, plus att jag sov över hos en kompis som jag hade supertrevligt med, så det blev en riktigt bra resa. Och nu har jag 35 sidor utskriven intervju som jag ska göra en bra artikel av, så jag har att göra, kan man säga. :)

Fler tvillingar i familjen!

Äntligen får jag berätta: min lillasyster Johanna väntar också tvillingar!
Jag fick veta att hon var gravid redan på vår bröllopskväll den 5 augusti – hon hade tagit testet på morgonen. Men knappt två veckor senare hörde hon av sig och berättade att hon börjat blöda... Så vi trodde att det var missfall, och hon bokade en tid för vaginalt ultraljud för att få det bekräftat så hon kunde gå vidare. Ultraljudet var på min födelsedag den 18 augusti, när hon var i vecka 6-7 nånting, och framåt lunch kom det ett sms till mig och mamma:

Jag och Christopher kunde inte sluta skratta på typ hela dagen. Så bisarrt! Vi har aldrig haft tvillingar i släkten förut, men nu har vi tydligen det. :)

Men Johanna fick höra att det är mycket vanligare än man tror att graviditeter börjar som duplex (tvillingar) men att den ena ofta tillbakabildas före vecka 9. Så vi vågade inte riktigt känna oss säkra, men några veckor senare hade hon KUB-ultraljud, och jodå, det var två starka hjärtan som slog fortfarande. Och igår hade hon rutinultraljudet, och hon har två friska pojkar i magen. :)

Jag och Johanna är ju uppvuxna som två systrar av tre, med en ensamstående mamma, och vår storasyster fick en dotter, så på något sätt har det alltid känts väldigt främmande att någon av oss skulle få något annat än döttrar. När jag fick veta att Alfred var en pojke på mitt RUL blev jag ärligt talat lite rädd, men när han väl kom ut var det ju förstås inga konstigheter. Men Johanna fick ju en dotter först, och hon har frågat mig flera gånger om det inte är konstigt att ha en pojke, men nu lär hon ju få veta med besked. ;)

I Johannas tal till mig på bröllopet pratade hon om att hon som liten försökte göra samma saker som jag för att hon såg upp till mig, och jag blev bara arg på henne för att hon härmades. Och nu har hon väl ändå fått till det ultimata härmet! :)

Det enda tråkiga är att Johanna, Victor och Nico bor i Stockholm, så det kommer inte bli lätt att hjälpa till när de tre blir fem, men vi kan väl åtminstone komma med råd och tips.

Bröllopet del 4: vigsel och fest!

Nu var det alltså dags, det vi planerat i närmare ett och ett halvt år! Det hade varit så mycket att vi båda nästan glömt bort själva syftet med alltihop; att vi faktiskt skulle gifta oss. :) Men nu väntade vi in rätt tillfälle i vår ingångslåt "My Valentine" av Timo Räisänen, en låt med ordentligt rockiga gitarrer i början, men med ett lugnare parti efter ett par minuter där han sjunger "All I think about is you, you you, you, you you..." som passade perfekt för oss att komma in till.
När vi var framme vid början av allén kom Christophers farbror Lasse och sa att det var nåt fel med vår kamera som vi ställt upp för att filma vigseln, så Christopher gick helt enkelt fram och fixade det medan jag väntade (bra photo-op på mig ;) ) och sen gick vi fram tillsammans. Det var skönt, vi var vid det laget inte oroliga för att något inte skulle vara "perfekt", så det gjorde mig inget alls att vår ingång stördes.

Vi hade pratat med barnen om att de inte skulle stå med oss, utan att de fick gå och ställa sig med mormor och Stella, farmor och farfar eller någon syssling, men de valde istället att sätta sig lite längre fram och titta på (jag hade nämligen trott att Flora skulle bli nervös och klamra sig fast vid mig så det skulle sluta med att jag fick bära henne medan jag gifte mig, men de var superduktiga alla tre, antagligen för att vi förberett dem ordentligt på att de inte skulle kunna stå med oss).

Vigselförrättaren Christina var fantastisk; glad och trevlig och dessutom med fin klänning med fjärilar som matchade dekorationerna! Hon inledde ceremonin, och presenterade sen Jens och min vän Anna Mogren Östlund som skulle sjunga vår låt, "Pussycat", också den av Timo Räisänen. Den har en helt kass text för ett bröllop, för den handlar om att göra slut, men den är vår låt, det var den låten vi lyssnade på när vi kysstes för första gången, så det var inte mycket att be för, det var ju den som skulle spelas på vårt bröllop. Och de gjorde den så bra! Det blev ännu bättre än jag kunnat tänka mig.
.
Och sen var det dags för våra löften. Jag började, och var nära att börja gråta i början, men det ordnade upp sig, och sen var det Christophers tur. Han körde som tur var på ett mer humoristiskt spår, så jag slapp gråta så jag fick snor i munnen som Johanna gjorde på sitt bröllop. :D

 Sen sa vi ja, och så pussades vi, och sen läste Christina en liten dikt och så var vi gifta!

Vädret höll sig oväntat fint, men när vi började gå ut, till låten "Himalaya" av Saveus, så kände jag något på huvudet och tänkte "nu kommer regnet!" men det var ris som folk började kasta, ha ha!

Och det var så härligt! All spänning och stress från innan hade släppt och jag var bara så glad! Alla var där för vår skull, vädret var bra, allt såg fint ut och vi var snygga. :) (Jag hade varit orolig för att min klänning skulle sitta för tajt eftersom jag gått upp några kilo sen jag köpte den, så jag var ute och powerwalkade några gånger i veckan hela sommaren och tappade ca 2,5 kg - plus att både jag och Christopher gick ner ungefär ett kilo var dagen innan av allt fix och stress...) Så nu var det bara att mingla i en och en halv timme tills middagsbuffén skulle serveras klockan 18.30.

Vi hade satt upp en "fotovägg" på husets altan som toastmastrarna bad alla gå till för att bli fotade av Christophers farbror Lasse, plus att vi på uppdrag av toastmastrarna fixat en tipspromenad med frågor om oss, så det fanns lite aktiviteter också utöver att dricka bubbel.

Våra toastmasters Ola och Ulrica

Och en sak slår mig nu: när jag var på Johannas och Victors bröllop, som var så spektakulärt fantastiskt, började jag oroa mig över vårt bröllop, att det skulle blekna och verka tråkigt i jämförelse. Alla jag nämnde detta för sa att jag inte ens skulle tänka så: vårt bröllop är vårt och annorlunda är inte per definition sämre (hej Åsa!). Och nu inser jag att jag inte ens tänkte i de banorna då - vårt bröllop var ju vårt och fantastiskt på vårt sätt, precis som alla sagt.

Bubblet (en crémant från Languedoc) stod framdukat (men snacksen vi köpt; salta pinnar och japanska Pocky-pinnar, hade vi missat att lägga fram, men det var väl inte hela världen), och mamma och Stella som var någon sorts värdinnor, utbringade en skål för oss, och så kom alla fram för att krama och gratulera.
Det var faktiskt några gäster som ingen av oss träffat innan (några respektive till kompisar och varsin kompis som den andra av oss inte kände) så dem fick vi hälsa på nu också.
Min mamma höll sitt tal utomhus under minglet, och där insåg jag en annan sak vi missat: vi skulle ju filma alla talen, men hade ställt upp kamerastativet inne i festsalen och glömt att vi fått veta att mamma skulle tala utomhus. Så Christopher fick hala upp sin mobil ur fickan så fort han hann, så vi fick i alla fall större delen av talet filmat ändå.
Vi sköt på middagen ungefär en halvtimme till, eftersom Akiko var lite försenad, men det tyckte jag inte gjorde något - det var ju under minglet vi hade tid att riktigt prata med gästerna, men när vi gick in för att sätta oss hade folk hunnit bli ordentligt hungriga.

Akiko hade sagt att hon skulle dela upp de 10 bufférätterna i två omgångar, men när vi fyra på honnören tagit första gången upptäckte vi att ett par rätter smögs in mittemellan, så jag och Jens smet mellan och plockade åt oss lite extra mitt i.
Rätterna var: nektarin- och mozzarellasallad, fänkåls- och vindruvssallad, belugalinssallad, mangosushi, mini yakko av tofu, goma ae (en japansk grönsaksrätt med haricots verts och broccoli), potatis- och lökkroketter, friterad tofu "fake chicken" och lammstek med grillade grönsaker.
Allt var otroligt gott, Akiko hade gjort riktigt intressanta smakkombinationer, och alla var helt lyriska över maten. Christophers syster och man hade sagt innan att folk aldrig minns maten på bröllop (och när jag tänkte bakåt på bröllop jag varit på så, ja, det stämde verkligen), men vårt bröllop verkar faktiskt bli ett undantag.

Under middagen var det ju då dags för tal! Vi hade inte trott att det skulle bli så många tal, förutom dem vi visste: våra mammor och våra systrar, men vi hade faktiskt fått veta av vår f.d. toastmaster att det var flera som hade anmält tal, så det var ju otroligt spännande! Eller ja, sen var våra nya toastmasters nästan oroliga för hur de skulle hinna få in alla tal, så tydligen var vi mer poppis än vi trodde. ;)
Första talet inne var Christophers mamma Maria, som höll ett tal om hur hon skulle hålla sitt tal. :) Hon hade till och med kontaktat etikettexperten Magdalena Ribbing för hon var så nervös inför detta, fick vi veta, och det handlade mest om själva talet, men självklart lite om oss också.
Näst ut var min syster Johanna. Vi har haft några år när vi inte stått varandra så nära, men det har blivit bättre och bättre de senaste åren, särskilt sedan hon blev gravid, och det hon sa var otroligt rörande - hon kallade mig sin livlina. <3 Men hon berättade också om hur taskig jag varit mot henne när jag var tonåring och blev arg på henne när hon - som jag såg det - härmade mig, medan hon själv ville göra saker som hennes coola storasyster gjorde för att hon beundrade mig... Shit vad jag fick dåligt samvete. Jag jobbar i alla fall hårt på att göra allt jag kan för att hjälpa henne nu för tiden...
Vi hade ställt upp vår systemkamera på ett stativ bredvid Jens, så han skötte filmningen av alla tal, så vi kan se om dem någon gång - jag tänkte att det fanns en risk att vi skulle vara så uppe i varv att vi knappt kom ihåg i efterhand vad folk sa, och det låg nog något i det. Jag tittade igenom några av talen till främst mig nu, och det var fantastiskt vilka fina saker folk sa. Jag har alltid trott att människor jag träffar inte kommer ihåg mig till nästa gång, men det visade sig att jag haft fel. Min gamla vän och idol Jennie (Floras och Lillys ena gudmor), som sjöng i ett av mina favoritband på 90-talet, Cloudberry Jam, sa i sitt jättefina tal att trummisen i bandet fortfarande kom ihåg att jag hade på mig en gul klänning första gången vi träffades 1994. Och kallade mig "bubblig". :)
Och min vän Nina (tjejernas andra gudmor) talade om vår gemensamma musikhistoria och om några av de konserter vi varit på tillsammans (det var mååånga), och flera av mina kusiner höll ett gemensamt tal, där de bland annat pratade om vår familjs kärlek till att bada i havet.
De tal som var mest till Christopher var av hans syster Rebecca, hans Best woman Maja, och toastmaster Ola, som sjöng en lång egenkomponerad sång om äktenskap.
Och så var det en sak till. Min fantastiske nyblivne make hade tillsammans med Emil, min avhoppade Man of honour, fixat videohälsningar till mig. De var från några av gästerna som inte kunde komma, och - extremt oväntat - från flera av mina idoler!
Christopher ställde sig upp och fixade med projektorn som vi lånat, men som han inte velat berätta varför, och på väggen dök plötsligt Mats Eriksson, sångare i bandet This Perfect Day upp. Jag lärde känna många svenska indiestjärnor under 90-talet, men Mats hade jag bara träffat och intervjuat ett fåtal gånger (men tyckte han var skitsnygg och att bandet var svinbra), och så får jag en film där han står och säger till mig att jag ("den superunga tjejen i färgglada klänningar") var en av de första som brydde sig om hans band och att de var jättetacksamma för det..! Och det fortsatte med Uje Brandelius (från lilla bandet Doktor Kosmos, som nu blivit rikskänd för att han fått Parkinsons sjukdom och är med i alla tidningar och tv-program för att prata om det), som sa att en intervju jag gjorde med honom och Martin i bandet var den bästa intervju de någonsin gjort - plus gav mig en egen slogan: "Sara Reis: gör människor roligare". Så stort! Och det bara fortsatte med vänner blandat med Jonathan Johansson (som jag inte känner alls, så att han spelade in en hälsning var fascinerande), Marit Bergman (henne kände jag bättre) och avslutades med Timo Räisänen. Han sa att vi är ett av de finaste paren han känner och att vi passar så bra ihop, så det var fint.
Jag var så otroligt rörd, men får ändå erkänna att jag hann undra varför jag inte fått någon hälsning från Per Sunding, sångaren i mitt favoritband Eggstone, som var bjuden på bröllopet men inte kunde komma på grund av sin sons fotbollsturnering, men sa att han nog skulle vara med på "ett eller annat sätt". Och så säger Christopher: "Just det. Per Sunding ringde. Han önskade att du skulle få en okej dag. Eller ja, en bra dag. Och så spelade de in en låt till dig också."
Tittar på filmen och hör en kort paus och sen min röst, ganska svag: "Vad sa du..?"
Då hade alltså mitt favoritband i hela världen gått in i studion och spelat in en cover av Hep Stars låt "Wedding". Till mig.
Sån otrolig kick hela den här dagen - jag borde gifta mig oftare. :P Ni vet hur man kan få ont i käkarna av att le mycket? Jag hade ont ända bakom öronen!
Det var förresten en sak till under middagen, bortsett från den fantastiska maten och det goda vinet (som Christophers föräldrar tagit med sig från Languedoc), och det var att vi hade lagt otroligt mycket tid på att till beskrivningen av varje gäst i festprogrammet även hitta ett roligt minne eller något annat som bordsgrannarna kunde fråga personen om. Vi hade dels tagit egna minnen såklart, men också kontaktat vänner och släktingar till gästerna för att få något bra om varje person. Och under middagen tog toastmastrarna Ola och Ulrica upp några av de kortfattade beskrivningarna så att gästen själv fick berätta historien för alla. Riktigt roligt!
Jag tror att vi hade lyckats rätt bra med bordsplaceringen fast vi tvingats göra om den typ sju gånger på grund av sena avhopp, de flesta verkade ha roligt, och själva hade vi hur kul som helst. Vi pratade nog inte så hemskt mycket med varann, jag och Christopher, utan mer med Jens respektive Maja och dem som satt närmast på bordstungorna framför oss, vilka för mig var Jennie och Nina.
Just ja, det blev några pussrundor också! En sån där rätt så vanlig bröllopsgrej: när brudgummen går på toa passar alla killar på att springa fram och pussa bruden och tvärtom. Det var också några som tog tillfället i akt att ge mig en redig smällpuss mitt på munnen. ;)
När alla tagit mat sista gången och de flesta ätit upp kom alla från köket ut i festsalen för att bli presenterade och tackade - detta var inget vi hade tänkt på innan, men jag antar att det var våra toastmasters som ordnade det - och Akiko blev så rörd av alla applåder att hon började gråta. Hon tackade, berättade att vi träffades för nästan tjugo år sen och bad alla att skriva i vår facebookgrupp vad de tyckt om maten så att hon kan utvecklas - allt på sin gulliga engelska med japansk brytning. :)

Efter det tog vi en halvtimmes paus, då mitt kusinbarn Maja och hennes två kompisar som jobbade i köket skulle duka undan och ställa fram för tårtan. Då fick vi höra av Christophers mamma som gjort tårtan att sockerblommorna, som hon spenderat fem månader på att göra (hon är en av de bästa i Sverige på att göra sockerblommor till tårtor) hade skadats när någon i köket lagt något på dem... Lite panik, men när jag tittade på dem såg jag att det inte var så farligt - perfektionisten som gjort dem kunde se vad som hänt, men ingen annan, som tur var. Och när tårtan kom fram blev alla oerhört imponerade av hur vacker den var, så det löste sig tack och lov. Den smakade också fantastiskt gott: mousser av svarta vinbär och citron och chokladsmörkräm (det skulle egentligen varit en chokladganache under sugarpasten, men det blev ändrat i sista stund), och som en oväntad twist hade Maria också bakat tårtbottnarna i olika färger i de tre olika tårtdelarna: gul, orange och rosa, för att matcha dekorationerna. :)

Vi hade trott att middagen skulle ta ungefär tre timmar, så vi blev rätt paffa när vi insåg att klockan var närmare midnatt när vi bröt upp från borden!
Folk hjälptes åt att röja undan borden, och så satte vi på musik - vi hade gjort en spotifylista som jag redigerat noga för att funka så bra som möjligt utan att vi skulle behöva en dj. Vi hade tänkt ha Spearmints "We're Going Out" som "bröllopsvals", men vi hade övat så dåligt plus inte fått till den lilla koreograferade dansen vi skulle gjort i mitten, så det blev inget organiserat direkt, men det gjorde inget - det var många som ville dansa, så det var jätteroligt. Det enda jobbiga var att jag kunde aldrig ta en paus och sätta mig och prata med någon eftersom det var jag som gjort listan, så det kom ju aldrig någon dålig låt - varje låt var ju lika bra som den föregående... :)
Jag hade köpt extrakläder för om klänningen skulle bli för tajt när jag ätit eller vara för obekväm att dansa i, men det var faktiskt ingen fara. Skorna var faktiskt också förvånansvärt lätta att gå i fast jag hatar att ha klackar, men jag kände ändå rätt snabbt att det vore skönare att dansa i vanliga sandaler. Så när jag ändå skulle byta skor tyckte jag att det vore synd att inte använda extrakläderna, så jag bytte om också: till den rosa tyllkjolen (som jag bloggade på min födelsedag) och en vit spetstopp och sandaler.

Jag tror jag dansade mest med Sofia, som är min syster Johannas bästis och som vi bjöd in bara en vecka före bröllopet, när en gammal vän till Christopher ringde och berättade att hans fru fått förhinder, för hon dansade också nästan hela tiden, men annars så hann jag nog med att dansa med de flesta.

Mamma och Christine dansar
Några av dem som inte skulle sova över hade åkt hem direkt efter middagen, och folk droppade förstås av lite allteftersom, men vi var ett tiotal tappra som höll igång till tretiden. Christopher var helt slut vid två, men ville ju inte lägga sig före de sista gästerna, men lite före tre gav vi upp. Precis när alla gått till sina rum och vi var på väg att lägga oss kom ett par tillbaka: de hade tappat bort sin nyckel till rummet i Lillstugan... Så vi fick tillbringa en kvart-tjugo minuter med att leta efter den, tills Christopher till slut hittade en nyckel i kontorsrummet som också passade. Pust.
Sen en snabb koll i Instagramflödet för att se vilka bilder folk lagt upp, och så somnade jag väl runt fyra. Fast nu för tiden kan jag inte sova ordentligt när jag druckit alkohol, så det blev några timmars lätt sömn tills vi gick upp vid åtta för att börja plocka undan. Men det är en annan historia.
En helt fantastisk fest full av kärlek och glädje fick vi, och vi är så tacksamma!!

Fler inlägg om bröllopet: del 1 Förberedelserna, del 2 Bilder från förberedelserna, del 3 Bröllopsdagen - före vigseln, del 5 Fler bilder och del 6 Bilder på familj, Best woman och Man of honour

Bröllopet del 2: bilder från förberedelserna

Kom på att jag ju har bilder från förberedelserna också, så jag tar dem före själva bröllopsdagsinlägget.

Akiko och Laban i köket.

Pompomsen och hjälpen! :) Jag tror att det var inte mindre än nio personer som kom och hjälpte oss: min kusin Erik med fru Ia och barnen Vega och Agnes, kusin Lotta och kusin Jespers fru Anna med dotter Maja och hennes två kompisar Rebecca och Elsa. Underbart!
Jag hade gjort 16 jättestora (vikta av 50x70 cm silkespapper), 40 mellanstora (35x50 cm) och 40 små (25x35 cm) (plus 24 till för rosenbågen, nedan). Jag gjorde bara vikningen först och tog med till Kärra, och under semestern hjälpte Christopher, Victor och Johanna till att vika upp de mellanstora och små, men de stora hade helt enkelt tagit för mycket plats att förvara hemma, så dem fick vi vika upp på plats (som jag skrev gjorde Anchana de flesta, och så gjorde Johanna några och jag ett par enstaka).

Mer hjälp: min svåger Victor förstås, och svärfar Kjell i utkanten, vars hjälp också var ovärderlig.

Anna och tonåringarna hjälpte mig med rosenbågen också. Inte så tokig för att från början vara en ranglig ställning från Lidl för 70 spänn va? :) I mitten längst upp hänger en orange pompom som Lilly gjort nästan själv, så den fick förstås en hedersplats.

Runt 19-tiden på kvällen började det ju se fint ut! Agnes, Vega och Victor hjälpte till med dukningen efter att pompomsen och ljusslingorna kommit upp i taket.

Christopher kom på idén att döpa borden till de gator som vi bott på tillsammans, vilket är just fem stycken! Först var det Pildammsvägen i Malmö, där jag hade en lägenhet när vi träffades, där Christopher bodde officiellt i några veckor innan han flyttade till Stockholm för att plugga 2008, sen Gustav III Boulevard, där vi bodde inneboende på 10 kvm i någon månad (usch...), sen Ulvsundavägen där vi bodde när Alfred var liten, och så Stöttingsgränd där tjejerna tillbringade sina första ett och ett halvt år, och så fick honnören heta Suellsgatan, där vi bor nu. På honnören var vi bara fyra personer: jag och Christopher och Jens och Maja på var sida om oss.
Fjärilarna kommer jag inte ihåg hur många jag gjorde nu, men det var definitivt rätt många hundra i fyra olika storlekar, plus några olika sorters blommor, men det var flest fjärilar - allt av origamipapper.

Så nöjd till slut! Bara stolarna som saknas här, och det var stolar med grå sitt- och ryggdynor som var riktigt bekväma.

På lördagmorgonen när jag kände mig helt virrig i huvudet och inte visste var jag skulle börja kändes det bästa som att gå och ta ett morgondopp, så så fick det bli.

Min kusindotter Fredrika, 16 år, gjorde en skylt till oss så att folk lätt skulle se var de skulle svänga in från vägen.

342 stycken hjärtpinnar av dekorgummi, handklippta en och en i två storlekar efter mall och fastlimmade på grillpinnar. Ännu ett av mina pysselprojekt från de senaste 18 månaderna. Dem satte jag och barnen ner i marken vid tall-"allén" som en altargång.

Just ja, tältet som skymtar därborta! Med tanke på sommarens ostadiga väder bokade vi på Christophers föräldrars rekommendation ett tält från Rent a Tent, eftersom vigseln skulle vara utomhus. Vi fick en bra deal, eftersom vi skulle hyra bord och stolar från dem också, som gjorde att vi kunde få vänta ända till fredag morgon 08.30 med att avboka om prognosen fortfarande var osäker fram till dess - vilket den var. På fredagen började prognosen, som hela veckan varit 19 grader, 9 sekundmeter vind med 19 i byarna och några millimeter regn, se lite bättre ut, men risken för regn var kvar och blåsten likaså, så vi ringde och bekräftade att vi skulle ha tältet. Det retade mig eftersom det kändes som så tråkiga pengar (även om Christophers föräldrar lovat att hjälpa till med betalningen), men med input från Johanna och Victor kom vi fram till att det var säkrast för att undvika dålig och blöt stämning. Men: vi behövde inte använda det. Vi ställde in bordet med champagne där till minglet, men det var ju ingen som hängde därinne, för det var soligt och träden runt om stoppade upp vinden.
Och så hade Christopher byggt ett gäng träbrickor för att ställa maten på plus en tårtställning gjord av takreglar med en ljusslinga i, men dem får ni se på bild i nästa inlägg.

Fler inlägg om bröllopet: del 1 Förberedelserna, del 3 Bröllopsdagen - före vigseln, del 4 Vigsel och fest, del 5 Fler bilder och del 6 Bilder på familj, Best woman och Man of honour

Vad som händer här

Jag har gått hårt in i semester/panik-inför-bröllopet-på-lördag-mode och har inte orkat blogga, men här kommer i alla fall en liten uppdatering för att visa att vi lever.
Sommarvädret har fortsatt varit rätt kasst (eller en hel del sol, men alldeles för mycket blåst och inte särskilt varmt), så vi har inte haft en riktig ligga-på-stranden-dag på de fem veckor vi varit här, men vi har åtminstone badat mycket. Alfred har blivit ett riktigt vattendjur och snurrar runt i och under vattnet hela tiden, och tar sig fram bra, även fast han inte riktigt vill ta riktiga simtag, Lilly är supermodig och vågar sig ut i vattnet med simväst så länge någon håller i henne, och Flora föredrar fortfarande att stå på trappan och bada på sitt eget vis.

Syster Johanna och Victor och deras lilla 14-månaders Nico har kommit hit för att vara här i drygt två veckor. Våra barn är så gulliga med Nico! De leker med henne, kramar henne, och skriker inte ens när hon hugger tag i deras hår och håller på att slita det av dem (trots att både Alfred och Lilly är extremt hårömma), vilket tyvärr är något Nico gör rätt ofta när hon är trött. Jag har till och med sagt åt dem att de får skrika så hon kanske fattar att hon gör fel...

Vi har varit hemma i Landskrona över natten en gång, för att kolla till huset och hämta lite grejer (med stopp på Sia glass i Slöinge) och skördade lite ur pallkragarna och träffade våra toastmasters.

Vi har tillsammans med mamma varit barnvakter åt Nico, och oj vad jag är glad att vi är ute ur den åldern med våra barn: att inte kunna släppa henne ur sikte en enda sekund är så utmattande. Kan inte fatta hur schöven vi bar oss åt när vi hade två såna samtidigt, plus Alfred. Inser att jag gillar när barnen blir lite större. De är så gosiga och roliga nu (Alfred har ett sabla humör, men så är han ju också i "lilla tonåren" nu), och Flora säger till mig flera gånger om dagen att hon älskar mig, den lilla sötnosen.
Jag och Christopher har fått gå ut och äta utan barn en gång till - helt galet! Då åt vi på Hell's Burger, som visst är rätt så nyöppnat i stan.

Vi har fixat miljarders grejer till bröllopet, som nu plötsligt bara är fyra dagar bort. Och vi har tappat ännu några gäster på grund av olika förhinder, vilket är väldigt deppigt - men vi har å andra sidan lagt till en ny också. :) Och hemma på kontoret har byrån öppnat igen efter sommarsemestern, men jag är ledig den här veckan också, vilket känns väldigt skönt.

Och ikväll har vi gjort en bröllopsfotografering med Johanna, och det blev fantastiska bilder - väldigt trevligt att se att jag faktiskt är rätt snygg fortfarande fast jag tycker jag ser rätt risig ut för det mesta nu för tiden.

Det var väl ungefär det som hänt sen sist!