Sommar med sol, bad och bråk

Vi har haft några underbara dagar med värme, sol och bad (oj, vad barnen har badat! Alfred har nästan lärt sig simma utan västen, Lilly simmar jättebra hundsim med diverse flytredskap och Flora älskar att vara i vattnet så länge hon får hålla hårt i någon av oss, helst mig), och så har vi skördat av våra egenodlade grönsaker.

Vad mer är så har vi kommit många steg närmare blöjfrihet. Lilly går och kissar på pottan när hon behöver det, och Flora säger till att hon vill kissa på gräset, men nu har även hon börjat kissa på pottan också. Båda verkar hålla ganska torrt på nätterna dessutom, och Lilly går på pottan när hon vaknat. I helgen hörde jag henne hojta nerifrån gräsmattan när jag var uppe på altanen: "Jag har bajsat! Titta! Bajs! Mamma! Titta! Storebrorsan, titta! Bajs! Doa, Doa, titta!! Bajs!" och så pekade hon oerhört stolt och lyckligt på sitt bajs på gräsmattan... Japp. (Hon har börjat kalla Alfred för storebrorsan nästan jämt, det låter supergulligt.)

Vi har dessutom fått sova ganska bra på nätterna, med vissa undantag (Lilly vaknade klockan 3 härom natten och ropade "Bär mig! Bär mig!" och sen krånglade hon i nån timme) har åtminstone tjejerna sovit nästan hela nätterna (Alfred märker jag inte riktigt av, för han sover på en madrass på golvet på Christophers sida och brukar gå upp och lägga sig hos honom när han vaknar). Men jag är så ovan att få sova att jag vaknar och undrar varför ingen har vaknat och så har jag svårt att somna om...
Bilden här tog jag natten till idag när Lilly vaknade och var orolig, men jag fick inte röra henne för att lugna henne - det var först när hon vände sig om och hittade Floras hand som hon kom till ro igen. <3

Idag däremot har det mest varit såhär. Både Alfred och Flora har krånglat nåt enormt, och fast jag fick sova bra inatt har mitt tålamod varit i absoluta botten. Jag har nästan läst färdigt den där "Barn som bråkar"-boken och lärt mig att det inte hjälper att skälla på barn, det motverkar sitt syfte att muta, ge belöningar, straffa och ge konsekvenser, och att man som förälder i stort sett bara ska se till att bråksituationer inte uppkommer och om de ändå gör det så ska man avleda, avleda, avleda. Jag har inte riktigt exakt fått kläm på hur man egentligen ska göra för att lära barn förstå när de gjort fel eftersom man uppenbarligen aldrig får skälla på dem eller ge någon form av konsekvens för dåligt beteende, så jag är lite förvirrad fortfarande, och på något sätt verkar det idag som att jag har blivit en sämre förälder av allt jag lärt mig - eller så är det bara att jag är mer medveten om alla fel jag gör... Fast jag vet inte, Louise Hallin, som ju är min föräldraguru, har sagt att det är klart att man får bli arg på sina barn, så jag hoppas att den här gubben som skrivit boken inte är allvetande, för då är våra barn på väg mot undergången med mig som mamma alltså. Om jag ska kunna följa den där bokens råd behöver jag först gå en kurs i hur man får bättre tålamod. Tips, någon..?

Läggningstest och storebrorsmys

Igår när Alfred var osedvanligt stissig och hysterisk tog jag till ett Louise Hallin-knep: på flera frågor om stökiga och bråkiga barn har hon svarat att mamman ska typ gulla ihjäl ungen och prata om och visa bilder från bebistiden, och säga saker som "du var mammas lilla bebis", "du var mammas och pappas första bebis, det var du som gjorde mig till en mamma". Han är visserligen inte jättebråkig, jämfört med många andra barn, men jag tänkte att det är lika bra att förebygga stöket så det inte blir värre. Så jag satte mig i soffan med honom och tog fram en fotobok jag gjort över hans första halvår, medan Christopher gick upp och lade tjejerna för vilan så de inte kom och störde, och så tittade vi på alla korten och han ställde en massa frågor och vi hade jättemysigt. En av de sista bilderna var från hans dop, och han frågade vad han fick för presenter, och en av dem var de här stapelbara lådorna från min kusin Beata med familj, så då tog han fram dem och blev en robot.

Idag insåg vi att vi måste gå ut med barnen - igår var vi inne hela dagen och fixade lite smågrejer i huset och sånt, så barnen fick roa sig inomhus. I morse var de helt skogstokiga hela bunten, så vi fick ta en tur till närmsta lekpark. Flora fick på sig Alfreds gamla superfina duffel.

I lekparken träffade vi en femårig flicka som Alfred lekte med en stund, och de var så gulliga när de satt på gungbrädan och hade en riktig konversation. :) Stora ungar!

Eftermiddagen ägnade jag åt att baka bröd och lussekatter samt handla mat med Alfred, och när barnen var nästan klara för sängen klippte jag mitt hår, för jag höll på att bli galen på att det var för långt i nacken och jag vet ingen bra frisör i stan. Sen testade Christopher att sätta sig utanför barnens sovrumsdörr efter att han läst böcker för dem - vi hade förvarnat dem redan i morse om att vi skulle göra så idag, och till en början gick det okej: tjejerna lade sig ner och lät honom gå ut. Men sen hörde jag här nerifrån soffan att det var ett fasligt springande ut och in, och Alfred försökte hålla ordning på tjejerna, vilket förstås gjorde kaoset ännu värre. Så till slut gav Christopher upp och lade sig med dem, och nu har det varit lugnt en stund. När vi försöker igen imorgon får Alfred lägga sig i vår säng istället, så han kan koncentrera sig på bara sig själv istället.

Öppet hus på förskolan och dårhus hemma

Vårt hus såg så mysigt ut när jag kom hem från kursen igår kväll. :) Vi saknar julstjärna i ett fönster i arbetsrummet dock, det får vi fixa. 

Idag bakade jag julbullar - det är ett recept från min syster Fina: saffransbullar med fyllning av smör med kanel och hackade mandlar. Galet goda!

Det var öppet hus på de två småbarnsavdelningarna på förskolan idag på eftermiddagen, så jag, Christopher och Alfred gick dit och fikade och julpysslade.

Tjejerna limmade och glittrade så det stod härliga till!

Förskolechefen som också var där påpekade att Alfred var så annorlunda med oss mot på förskolan: på förskolan är han tyst och lugn och sitter stilla och gör saker, men med oss är han helt skogstokig (mitt ord, inte hennes...) och tjoar och är omöjlig att få att sitta ner ens i en minut. Jag kan säga att det hade ju inte gjort ont om han åtminstone ibland hade kunnat visa förskolesidan hemma...

När vi kom hem sen började dårhuset igen: skrik och spring och bråk, och jag mer eller mindre gav upp, jag bara orkar inte. Vid middagen satt jag och orkade knappt lyfta armarna av ren uppgivenhet över att Flora och Alfred inte kunde sitta still vid bordet och att Lilly blir hysterisk om hon inte får varje detalj exakt som hon vill, och efter maten vrålade jag åt Alfred (som inte gav tillbaka den gallskrikande Lillys giraff) att det inte blir några julklappar i år om han inte börjar göra som jag säger åt honom. Mother of the year, I tell ya. Men hot och mutor alltså, vad skulle man göra utan dem!? Tack och lov att min guru Louise Hallin säger att det är helt okej att hänfalla till de gamla knepen. 

Hörsel och nojor

Christopher har gått på bio ikväll, så jag är ensam med tre sovande barn. Jag satt och tittade på "Grey's Anatomy" på Play och hörde plötsligt att Lilly storgrät, så jag rusade upp och hon hade redan hunnit in i vårt sovrum för att leta efter mig. Christopher brukar alltid höra när någon vaknar och gråter före jag gör det när vi sitter och tittar på tv, så han har uppenbarligen bättre hörsel än jag. Förutom i sömnen på nätterna, då vaknar jag av absolut ingenting. Och det här fick jag äntligen en förklaring till i senaste avsnittet av Barnvagnspromenader (avsnitt 43), där Louise Hallin berättade att under tiden man ammar så gör amningshormonerna att man har bättre hörsel och lukt och mer stresspåslag för att ständigt vara beredd att rädda sitt barn. Nu är jag inte superammande längre, men jag ammar ju varje morgon fortfarande och måste ju därför fortfarande ha amningshormoner i kroppen (vilket märks på mina klena leder, jag får ju fortfarande ont av ingenting). Jag tycker det är rätt häftigt hur naturen ordnar det för oss! Visst vet jag att mammor normalt sett vaknar av en fallande fjäder, så länge fjädern liksom sitter på barnen, men att det faktiskt rent fysiskt fungerar så, det hade jag inte riktigt koll på.
Annars är faktiskt sömnen rätt hyfsad nu, jämfört med tidigare. När barnen inte är sjuka så sover oftast åtminstone någon av dem hela natten fram till tidig morgon nu - men det är ju nästan alltid någon av dem som vaknar och kommer in, och när barn 2 vaknar brukar det sluta med att någon av oss får lägga sig inne i deras säng med barn 2 och 3, för att den är lägre och ger mindre risk att någon ramlar ur och slår sig.
Och på tal om sjukor så börjar jag bli helt nojig för alla konstiga åkommor nu. Dels är det ju springmasken som jag inte vet om den tänker komma tillbaka (vi ska ta dos två av medicinen nästa helg, men informationen om när maskar kläckta ur eventuella kvarvarande ägg blir könsmogna och börjar lägga nya ägg är extremt knapphändig på nätet - när jag läste om löss så stod det precis tider, vilket gjorde att vi kunde känna oss trygga med att ta dos två och att det sen skulle vara över, men när jag läser om springmask hittar jag bara en massa stackare som får det om och om igen), dels höstblåsorna som går på förskolan och dels den vidriga förhatliga magsjukesäsongen som folk envisas med att skriva om på Facebook jämt. Vaaaarför kan inte folk hålla tyst om det äckliga?! Varför tror de att andra vill läsa om det?! Så när Flora sa "aj aj magen" när jag lade tjejerna fick jag nästan panik, men försökte lugna mig med att hon är lite för liten för att identifiera magont så (det ska komma i fyraårsåldern, tydligen) och hoppas på att det inte är något.
Jag önskar att vi åtminstone kan få vara friska (förutom lite snor och hosta som Alfred och Lilly har) i några dagar framöver, för på fredag ska vi åka till Kärra och fira "för-jul" i helgen med min gravida syster Johanna och hennes Victor, min systerdotter Stella och mormor. På vägen tar vi Ullared för att köpa lite julklappar till barnen. Så alla illasinnade bakterier och virus, snälla håll er borta från oss!

Trots, eller vad man nu ska kalla det

Lilly har kommit in i en ny fas: jag antar att det är "trotsåldern", men inspirerad av Louise Hallin vill jag inte kalla det det, eftersom det ju handlar om att hon försöker bli mer självständig och inte om att hon vill trotsa oss. Hur som helst så blir hon heeelt hysterisk när saker inte går exakt som hon planerat det i sitt huvud (så vi vet ju nästan aldrig hur hon har tänkt sig något). Om vi t.ex. försöker hjälpa henne ta av sig pyjamasen eller sätta på henne blöjan så kan hon börja skrika som en mistlur, för just den gången ville hon göra det själv. Eller om Flora får det gula glaset (eller det gröna, eller det rosa, eller det lila, eller vilket det nu var Lilly just då ville ha) vid middagen, eller om hon får fel sorts sked, eller precis vad som helst egentligen. Det är mycket spännande tider nu.
Både Flora och Lilly använder samma uttryck när de gör något, och det är att de säger "mi" istället för "jag" eller sina namn: "Mi bära!", "Mi bajsat!", "Mi ligga där!" De betonar det extra också, så det blir mer som "Mi! hämta!" - väldigt gulligt. Jag antar att det kommer från "min"?
Idag har varit en ganska bra måndag: fast jag har varit ensam med alla tre barnen medan Christopher suttit där nere och jobbat har jag knappt skrikit åt dem alls. Bra betyg va? ;) Men det känns som att det varit mindre konflikter idag än vanligt, och det har varit väldigt skönt.
Vi har plockat äpplen och päron och gjort päronsaft och torkade äppelringar, och jag börjar bli rätt trött på skördesäsongen nu, om jag ska vara ärlig... Så mycket jobb, och jag får så ont i fötterna av att stå upp och pyssla med grejer hela dagarna. Så nu blir det Big Bang Theory i soffan, och så ska jag försöka få ut a-kassetjafset ur huvudet - det har inte löst sig än, så jag måste ringa dem imorgon. Blir tokig på det här.

Produktiv dag, och ständigt denna Louise Hallin-stjärna

Vilken produktiv dag jag haft idag!
I morse lämnade vi barnen, med ganska få tårar - Flora hann bli lämnad av Christopher medan jag var uppe på övervåningen med Alfred och hade redan slutat gråta när jag kom ner, men Lilly var väldigt ledsen när hon lämnades över, tyvärr.
Alfred var så söt i morse förresten: han hittade ett rött hårband med rosett som hängde med en klänning jag köpt åt tjejerna, men som de inte använt än, och ville absolut ha på sig det på förskolan. Klart han fick det, men jag tyckte det var säkrast att säga till honom att det skulle kunna hända att någon sa något i stil med att "sånt får bara flickor ha", och att han då bara skulle svara "Jaha, men jag vill ha den" och att pojkar och flickor får göra precis samma saker utan skillnad - "du och Flora och Lilly får ju göra samma saker, eller hur?" och det höll han ju med om.

Han fick med sig sin cd också, och var mycket nöjd. När vi kom in ville han dock lämna hårbandet i sin låda i hallen, för han ville bara ha på sig det ute på gården, sa han.
Sen åkte vi hem, och jag uppdaterade mitt CV, mailade lite folk om jobb och ringde både min a-kassa, fackförbund och Arbetsförmedlingen för att kolla så min a-kassa är på bana (vilket den typ är, men Arbetsförmedlingen hade "missat att trycka på en knapp" i det nya systemet, eller hur det nu var, men nu ska det vara ordnat). Sen packade jag upp de sista lådorna av dem som vi hyrt av flyttfirman och mailade dem om att de kan komma och hämta dem, så vi blir av med 50 tomma kartonger och får lite mer plats i det rum där resterande lådor står.
Och sen var klockan bara ett, så jag hann sitta i solen på balkongen en stund innan jag skulle cykla och hämta barnen.
När jag hämtade tog en av Alfreds fröknar mig åt sidan och berättade att det varit några barn som kommenterat hans hårband - som han hade på sig när jag kom tillbaka - och att fröknarna då varit noga med att säga att pojkar visst får ha hårband, nagellack och glitter om de vill det. Det är ju ganska många från andra länder i Landskrona och på förskolan, och hon sa att vissa pojkar sagt att de absolut inte skulle få ha på sig något sånt för sina pappor, men då hade fröknarna förklarat att i Sverige får man det, här får pojkar och flickor ha på sig vad de vill. Så det var ju skönt, och Alfred hade inte blivit ledsen.
Strax efter vi kommit hem kom min mamma, så jag kunde klättra upp i äppelträdet och plocka en stor bunke full med äpplen och koka mer äppelmos. Så det var full fart hela dagen idag med, bara med lite lägre ljudvolym än igår...

Vill förresten visa vår lilla toalett på första våningen, där vi satte upp en tavellist igår. Det blev så fint med två av våra gamla konsertfoton på Timo Räisänen och Marit Bergman!

Och här hade jag tänkt avsluta dagens inlägg, men så fick jag plötsligt för mig att äntligen ta mig tid att titta på en länk som jag haft öppen i en flik i flera veckor, och jag har sagt det förr och jag säger det igen: vad jag älskar Louise Hallin! Jag tror jag fick länken genom tvillinggruppen, och den handlar om trots, mest i 18-36-månadersåldern, men den lugnade mig lite om hur vi har det med Alfred nu. Christopher frågade mig bara för en timme sen om han gjorde rätt eller fel som skrek åt Alfred tidigare ikväll när han vägrade sluta hoppa i sängen när Christopher sagt åt honom. Och så hörde jag Louise Hallin säga:

"Att bli tokig på sina ungar och gallskrika till sina barn med jämna mellanrum, det är ett absolut måste i ett föräldraskap. Man måste bli jättearg på sina barn med jämna mellanrum." För att: "Man ska inte undvika det. Tänk att vara 17 år och komma ut för första gången i sitt liv och aldrig ha stött på någon som har varit arg, hur tror du det känns? Man måste lära barn alla saker i livet, även detta att bli jätteförbannad." <3

Matkrångel

Vi har under sommaren haft problem med att få Alfred att äta ordentligt (eller det har väl iofs hållit på längre än så - förut har han alltid ätit bra på förskolan åtminstone så jag inte behövt oroa mig hemma, men i våras åt han rätt kasst där också), och för några veckor sen införde min mamma att han skulle få en guldstjärna i en liten bok om han åt bra. Det funkade bra i ett par dagar, men sen har det slutat funka, och det är egentligen ingenting som fungerar för att locka honom att äta mer än typ bara pasta. Jag vet ju rent intellektuellt att det inte hjälper att tjata, men det är så sabla svårt att låta bli, för det känns ju jättejobbigt när han bara sitter och petar i sig några pastaskruvar till middag.
Men nu ikväll googlade jag lite på "4-åring äter dåligt", och hamnade på 1177 Vårdguiden. Där var det en artikel där det bland annat stod att man inte ska laga speciella rätter till barnen (vilket vi också provat, som idag när Alfred specifikt sa att han ville ha köttbullar och pasta, men så åt han inte en enda köttbulle tills jag blev arg på honom och då petade han i sit en enda), att man inte ska belöna ("äter du upp får du glass", eller guldstjärnor för den delen) eller hota ("äter du inte upp får du inte titta på tv efter maten" - ungefär precis vad jag sa idag när han ville titta på tv efter middagen), och såklart som jag redan visste, att man inte ska tjata eller bli arg. Så nu är min nya plan, som vi måste göra vårt bästa för att genomföra, såhär: imorgon pratar vi med Alfred och säger ungefär att nu vet vi att han inte äter när vi tjatar och krånglar, så vi ska sluta med det, men vi kommer å andra sidan inte att laga specialmat åt honom längre heller, så vi sätter fram den mat vi andra ska äta, och äter han så äter han, äter han inte så får det vara så. (Jag läste också att barn upp till två års ålder är mer villiga att prova nya smaker, och sen blir de mer kräsna, så nu är det slut på specialmat för alla, vi måste mula i tjejerna så mycket vi bara hinner de sista två månaderna innan de fyller två...)
Min guru Louise Hallin har sagt att när barn äter dåligt ska man låta dem få gå till kylskåpet och välja vad de vill ha och ge dem det, så vi får väl prova det då. Skitsvårt, för det känns ju som att han inte kommer få i sig nånting vettigt alls då, men... Jag får lita på henne, hon brukar ju ha rätt.
En annan sak med honom är att han bajsar jätteofta, han kan bajsa fem gånger på en dag (ingen konstig konsistens eller så), och det vet jag inte hur normalt det är, så det får vi nog kolla upp i höst.
I övrigt har vi haft en fantastisk dag på stranden, för idag har det blåst mindre. Christopher var tvungen att jobba, men mamma var med oss. Nu har ju skolorna börjat, så det var ett gäng pensionerade damer och vi på stranden, och det var jättemysigt. Det var en massa brännmaneter inne i tången, men inga där vi badade, och även Lilly vågade sig ut ganska långt. Och det ska vara soligt och inte så mycket vind de tre kommande dagarna också, så vi kommer förhoppningsvis få ett underbart slut på semestern och föräldraledigheten också (aaaaah! Bara fem dagar kvar på min sista föräldraledighet nånsin! Ååååååångest!!!).

Inskolningstider

Alltså, det går ju inte exakt som på räls, det här förskoleförberedandet. I förmiddags ringde jag till förskolan för att kolla ifall de tänkte skicka info som vi behöver inför starten per post, och om de i så fall kunde skicka det hit istället, eftersom vi inte tänker åka hem till Landskrona förrän på söndag. Jag kom fram till chefen, som lät väldigt stressad, och presenterade mig och sa barnens namn, och då sa hon att ja, vi skulle ju ha ringt dem för att planera. Jaså, det hade jag inte hört ett ord om, men jag ringde ju nu i alla fall, och hon sa att de satt just i planeringsmöte nu, så hon kunde smsa mig info efter. Jag frågade också hur lång inskolningsperioden är, och hon sa att de utgår från två veckor för de små och en vecka för Alfred, men att det ju är individuellt och kan bli kortare.
Ett par timmar senare fick jag ett sms där det stod att vi ska komma på "inskolningssamtal" i en halvtimme på onsdag morgon (när jag fick beskedet från Landskrona stad sa de att vi skulle komma onsdag eftermiddag, men visst, det funkar), och sen bara en timme vardera på torsdag och fredag. Inte konstigt att det tar två veckor om man bara ska vara där en timme... De två inskolningar vi haft med Alfred har varit såna där tredagars, vilket har varit rätt effektivt, men en längre version kanske är bättre för barnen (säger i alla fall Louise Hallin).
Sen kom jag på att jag har fått tid för gynekologisk cellprovtagning just mitt i tiden på fredag (vad är oddsen när vi bara ska vara där en enda timme?), så jag smsade tillbaka och frågade om vi kunde byta tid, men det gick inte, så de sa att då får vi hoppa över fredagen. Men det kändes ju jättedumt, så jag ringde och fick en ny tid för provtagningen istället, så då löste vi det. Nu väntar jag bara på svar på mitt mail till Försäkringskassan om hur man gör vid inskolning med a-kassa vs föräldrapenning (jag mailade i fredags, orkar inte stå i telefonkö, och tycker dessutom det är skönt att få besked skriftligt så jag inte missar nåt, och chatten var stängd), så är vi nog good to go sen. Jag antar att vi får alla övrig info vi behöver när vi kommer dit den första halvtimmen, för nu fick vi ju inte veta ett endaste dugg om nånting annat än tiderna.
Flora har varit oerhört mammig de senaste dagarna, och blivit helt hysterisk bara jag är på väg att gå ut ur rummet, och det är ju ganska dåligt tajmat med förskolestart. Usch, jag är lite nervös för det här faktiskt.
Jag tycker att mina sociala medierflöden börjar svämmas över av VAB-besked nu, så vi får se hur det går för våra när de börjar på förskolan... Kreta-resan hänger ju löst om barnen blir sjuka, och det vore för deppigt.
Vi fick förresten bilderna som Victor tog på oss igår! Familjen!

En lysande idé

Haha, vad deppigt - inte en enda kommentar på mitt förra inlägg, fast jag bönade och bad om det. ;)
Anyway. Idag har jag haft en sån där dålig dag igen då jag bara vill säga upp mig från moderskapet. Tjejerna har varit gnälliga och klängiga och bråkat med varann om minsta grej (de ska ha samma sak, sitta på samma stol, äta ur samma bröst osv osv i oändlighet) och jag har bara blivit irriterad. Så efter vi hämtat Alfred på förskolan gick vi raka vägen hem, åt lite mellanmål (under vilket jag blev uppringd av nåt marknadsföringsföretag som undrade om jag vill testa blöjor, så det ska vi göra om några veckor) och sen gjorde jag popcorn och satte ungarna vid tv:n och satte på Netflix... Månadens mamma.

Bilden är från härom morgonen dock, jag satte inte på dem pyjamasar så tidigt... :) Det är ärligt talat svinskönt att även tjejerna är lite intresserade av tv:n nu, vad Louise Hallin än säger om att barn under två år inte ska titta på tv alls. Det är en livräddare ibland. Och än så länge bryr de sig inte särskilt länge, utan börjar leka efter en liten stund, så jag tänker att de nog inte tar någon större skada av det, så länge jag har koll på vad det är de tittar på.

Och så fick jag en idé! Christopher ska spela golf på den tjusiga banan Brohof norr om Stockholm på torsdag, en sista gång innan vi flyttar, och så funderade jag på vad jag skulle vilja göra för att få lite tid för mig själv att återhämta mig från min grinighet, och kom på: Hasseludden Yasuragi! Jag har varit där en gång, när mamma bjöd mig och syster Johanna, våren 2007, när jag nyss varit i Japan och det precis tagit slut med mitt ex efter 11 år, och det var så ljuvligt. Dels hela Japan-grejen, dels lugnet i att sitta på en liten pall och ösa vatten över mig själv, och jag kände idag att det nog är precis vad jag behöver nu. Det är dyrt som stryk, men det får det vara värt. Och underbara Christopher sa direkt att han vill bjuda mig på det, vilket han verkligen inte behöver, men han envisades, så då får han väl göra det då. :) Så nu ska jag bara bestämma vilken behandling jag vill ha (det ingår en 25-minuters behandling, t.ex. massage, i det dagpaket jag vill ha) och sen ringa och boka in nästa torsdag. Sweeeeet!

Lägger till en bild på min stora lilla knasboll också, inne i hyllan i sitt rum. Han gör alltid fåniga miner när jag fotar honom nu.

Tråkmorsa

Japp, nu har jag blivit det. En sån där tråkig mamma som inte leker med sina barn. Istället städar jag och lagar mat - och om jag ändå leker med barnen städar jag under tiden.
Jag har nämnt det förut, att jag är lite avundsjuk på Christopher för att när han leker med barnen så gör han bara det och släpper allt annat, men jag klarar inte det. När min syster var här härom veckan pratade vi om hennes planerade framtida barn, och hon var redan lite orolig för att pappan skulle bli så mycket roligare, för hon tycker det är så tråkigt att leka med barn, och jag försökte lugna henne med att Louise Hallin har sagt att de flesta mammor leker inte; de gör vardagssysslor tillsammans med barnen, och barnen älskar en (förhoppningsvis) ändå.
Men idag kände jag det så tydligt: klockan var kvart över fem, och eftersom vi ska äta hel ugnsbakad kyckling behövde jag få in den i ugnen, och just då ville Alfred börja leka kurragömma med mig, och jag var bara så tråkig och sa nej - jag blev bara stressad och kunde inte ge honom ens fem minuter först. Men sen bad jag åtminstone om ursäkt och lovade att leka med honom när jag fått in kycklingen i ugnen och röjt undan efter mig. Så sen lekte vi kurragömma, men jag passade på att plocka undan grejer på golvet varje gång jag "räknade" medan Alfred gömde sig, eftersom jag skulle räkna så långt, till "tjugonitti" och "hundraen" och sånt. Men det må väl vara hänt, så länge jag faktiskt leker och han är glad, antar jag. Två flugor i en smäll och sådär.
Jag var förresten med barnen när de skulle bada idag, vilket Christopher oftast är annars (när de badar max en gång i veckan, våra små lortgrisar ;) ). Flora är fortfarande rädd för att bada, 17 månader gammal... Så Flora satt bredvid i mitt knä medan Alfred och Lilly badade (och Lilly står alltid upp och öser vatten och grejar, hon sätter sig aldrig ner). Men när jag tömt ut vattnet och Alfred gått upp men Lilly var kvar och fick hålla i duschslangen medan vattnet strilade långsamt, så vågade sig faktiskt Flora i en stund. Hon tyckte det var roligt i typ två minuter, och sen var det nåt som var läskigt igen, så då passade jag på att tvätta håret på henne, så allt blev ännu värre. Men nu har de åtminstone rent hår. En stund, till middagen, antar jag.

Det obefintliga tålamodet

Usch, jag har så dåligt tålamod med barnen nu, jag blir irriterad så hemskt fort när de gnäller (alla tre) och tjatar (Alfred). Till viss del beror det på att jag ständigt känner att jag måste fixa saker; som att laga mat, plocka undan, diska eller något annat, och då är det ju så jobbigt att kånka runt på ett eller två barn samtidigt. Jag har hört Louise Hallin säga att mammor leker inte med sina barn, de fixar alltid och donar samtidigt - pappor leker. Det ligger definitivt något i det (som i typ allt hon säger). Jag kan bli avundsjuk ibland när jag står i köket eller så och hör hur roligt Christopher har med barnen - och det handlar verkligen inte om att han inte gör något i hushållet, för det gör han, men han kan koppla bort det och hålla isär på ett annat sätt än jag som alltid har ett öga på saker som måste göras. Jag kommer ihåg att när min storasyster blev mamma sa hon att hon märkte att hon blivit som vår mamma: hon hade ständigt på sig gummihandskar för att fixa i köket. Köket alltså, detta sisyfosarbete.

Så ikväll bestämde jag mig för att en stund åtminstone skita i allt annat och bara sätta mig och läsa för barnen, och det var jättemysigt - tills jag fick ett sms och då blev jag direkt stressad igen och tyckte att jag måste svara direkt och så blev jag irriterad när barnen pockade på uppmärksamhet. Jag måste också börja släppa på saker, det är ju skitjobbigt att vara irriterad och stressad hela tiden.  - inte minst för barnen som vill vara med mig. 

Förresten så mår Alfred bra igen: han var feberfri redan igår och har varit på förskolan idag och tjejerna mår bra än så länge i alla fall. Det kanske var nån sorts överansträngning efter kalaset eller nåt. 

Och så en sorglig nyhet: Christophers mormor dog igår. Hon var nyss fyllda 87 och bodde på ett äldreboende och hade demens, så helt oväntat var det ju inte, men det kom ändå så hastigt att varken Christopher eller hans mamma hann ner till Trollhättan i tid för att säga farväl, och det var ju väldigt sorgligt. Han bestämde sig igår eftermiddags för att köra ner idag för att möta upp sin mamma och vara borta ett drygt dygn, så jag började jaga min syster och mamma för att få hjälp med barnen. Kass mamma jag är - jag vet ju att det är flera i tvillinggruppen som är ensamstående och roddar tre och ännu fler barn helt själva, men jag känner inte att jag pallar kvällarna ensam med middagslagning och läggningar. 

Mamma hade en massa bokat och kunde inte komma med så kort varsel,  men min syster lovade att ändra om i sitt schema så hon skulle kunna komma några timmar på kvällen, vilket jag blev väldigt tacksam över. Men idag på morgonen ringde svärmor och sa att hon tyckte det var onödigt att Christopher körde så långt för att komma just nu, särskilt som vi ska köra till Landskrona i helgen (har jag sagt det? Vi ska åka ner och kolla på huset vi blivit kära i samt kolla in staden i stort!), så han stannade hemma ändå. Vi får väl åka ner för begravningen allihop så småningom istället. 

Separationsångest

Okej, lesson learned: jag ska aldrig mer lämna tvillingarna i mer än en kvart eller så.

I förmiddags hade jag bokat in min sista sparade session hos coachen som jag fick när jag blev uppsagd för snart två år sen, och eftersom det är torsdag och Christopher jobbar hemifrån men med få uppdrag just på torsdagar hade vi bestämt att jag skulle få åka in till stan och göra ett gäng ärenden som jag samlat på hög. Så jag åkte hemifrån halv tio (och jag behövde inte ha amningslinne på mig! Jag kunde ha fin klänning! The joy!), hade en bra session hos coachen, åkte till Kungliga Biblioteket och lämnade in en bunt exemplar av mitt gamla fanzine Fozzie för att sparas för evigt i deras samlingar, åt lunch, drack chailatte och köpte diverse småsaker. 

Sen åkte jag direkt till förskolan och hämtade Alfred i vanlig tid och gick med honom till 4-årskontroll på BVC (där han var superduktig och briljerade med att räkna baklänges från fem, vilket sköterskan sa att hon aldrig hört någon annan 4-åring kunna, gjorde perfekta syn- och hörseltest, ritade och balanserade, pärlade och allt annat man skulle kunna), och så kom vi hem vid kvart i fem. 

Christopher och tjejerna hade haft det bra, bortsett från att Lilly ramlat och slagit sig i ansiktet, och de var glada och lugna när jag kom hem. 

Halv sju var det BRF-styrelsemöte igen, och Alfred följde med mig och tittade på film, och tjejerna var inte speciellt ledsna över att jag gick igen. Vid åtta lämnade jag hem Alfred eftersom tjejerna somnat, men en liten stund senare skrev Christopher: "Barnkaos. Kom hem."

Och sen dess (nu är klockan kvart i elva) har det varit fortsatt kaos: tjejerna har vägrat somna om och fått komma upp och få lite gröt, Alfred har bara velat läggas av mig, Flora har skrikit och väckt Lilly, Flora har kommit ut och fått bäras in igen osv  osv. Antar att de inte vågar lita på att jag inte kommer försvinna igen... :( Det kan bli en livad natt det här. Imorgon blir det till att jobba på att bygga upp förtroendet igen. 

Förresten fick jag svar på en sex månader gammal fråga till Pampers Barnvagnspromenader-podden idag; om när Alfred gav tjuvnyp till tjejerna och hur vi skulle hantera det. Det har ju löst sig, men det var intressant ändå, eftersom Louise Hallin alltid är så klok. Avsnitt 36, mot slutet, om ni vill lyssna. 

Uppdatering om vad som händer

Jag ligger efter i en massa jag vill berätta här, så jag ska försöka ta en sak i taget. Först: det gick jättebra med våra nya läggningar i en vecka eller så, där Christopher lade sig i sängen med tjejerna runt åttatiden, och jag lade Alfred samtidigt. De första kvällarna skrek de en stund, men det blev kortare och kortare för varje kväll tills de en kväll bara tyst och nöjt lade sig. Lilly vaknade fortfarande minst en gång i halvtimmen tills jag kom och lade mig, men ändå. Sen gick jag ofta och lade mig i Alfreds säng (Christopher lyfter in honom till oss när han lägger sig för att Alfred inte vill sova ensam) eller i soffan för att få slippa undan den konstanta amningen i några timmar. Flora brukade smita ut och komma till mig vid halv fem-halv sex-tiden, och så fortsatte vi sova. Men nu plötsligt de senaste kvällarna har det inte funkat alls. Lilly har skrikit och skrikit och vägrat somna, och om hon väl har somnat har hon vaknat och kommit upp. Konstigt nog så sov hon plötsligt typ hela natten igår när hon fått lägga sig med mig i soffan runt midnatt - det har aldrig hänt förut! Jag blev dock väckt av Flora vid halv sex, och hon vägrade somna om ordentligt, så jag hann inte bli utvilad ändå.

Så ikväll när Lilly var så hysterisk att Christopher släppte ut henne så började Flora skrika för att Lilly gick, så vi bytte och jag lade mig med dem. Då var de tysta och glada, men ligga ner och sova tänkte de då rakt inte göra. Så ikväll har vi gått tillbaka till att ta dem i selarna. Hoppas vi kan återgå till sängläggning igen, det var så skönt de kvällar då det funkade.

De är i slutet av en utvecklingsfas nu, och det är ju i början de säger att barnen ska vara griniga, så det är lite konstigt, det kanske är nåt annat. Hur som helst vore det trevligt om det lugnar sig igen, de kanske bara behöver lite mer närhet ett tag - Louise Hallin sa just i senaste Barnvagnspromenader att folk är så oroliga för att t.ex. låta barnen sova i sängen med en, för då tror man att då kommer de sova där tills de är 22 - men så är det ju inte. Om man ger dem det de vill ha ett tag (=närhet) så går det över mycket fortare än om man bråkar med dem.

Nästa grej: vi har ju bestämt oss för att flytta till Malmö till sommaren (eller snarare: flytta från Stockholm i början av juni, tillbringa sommaren på västkusten i våra sommarstugor och sen flytta till Malmö i september) och med detta har det bland annat kommit två insikter här de senaste veckorna: 1) vi måste ju sätta ut lägenheten till försäljning ganska snart för att den ska ha tillträde i början av juni, och 2) aaaaargh vad mycket grejer jag har! Jag orkar inte släpa med allt i en flytt till, jag måste rensa!

Ettan har vi hanterat genom att Christopher kontaktade inte mindre än sju olika mäklarfirmor och bokade upp möten med dem, varav vi hade tre igår. Lika bra att köra hårt, så slipper vi städa så många gånger... Och så välstädat som vi har nu har vi typ aldrig haft det sen vi fick barn. Tvåan har jag själv hanterat oväntat bra, jag som brukar vara sämst på att göra mig av med saker har nu skänkt flera kassar kläder, köpt en jättebunt vakuumpåsar på Rusta (Rusta är ju så roligt, de har så mycket grejer!) och vakuumat några täcken och kuddar som låg och skräpade, samt drygt 20 kjolar och ett gäng klänningar som hängde i vår överbelamrade klädkammare för att den skulle se lite bättre ut att visa för mäklarna, plus lagt ut 11 annonser på Tradera (kläderna jag visade härom dagen plus ett par urvuxna barngummistövlar) och några i en tvillinggrupp, jag har gått igenom några lådor i klädkammaren och slängt småpryttlar, jag har rensat i antalet ex av mitt gamla fanzine Fozzie som jag sparat (några ska jag ge till Kungliga Bibliotekets arkiv, några ska jag ge till kompisar, ungefär fem ex av varje av de elva numren sparar jag själv, resten får gå till pappersåtervinningen), jag har bett om tips på hur jag kan förvara de cd-skivor jag inte klarar att göra mig av med och tack vare det beställt sex väskor där man ska kunna förvara både skivorna och häftena och så har jag lagt drygt hälften av de skivor jag hade kvar uppe i lägenheten i kassar nu i väntan på att väskorna ska komma. Sen har Flora (främst, men även Lilly ibland) börjat dra ut mina skivor på sistone, så det var också ett skäl till att jag tog tag i att rensa, så nu är de nedersta hyllorna tomma. Jag har en massa skivor i källaren också som jag uppenbarligen inte saknat på de två år de legat där, så många av dem kan jag förhoppningsvis slänga utan att det gör för ont. Nu har jag knappt nåt kvar att rensa förutom nere i förrådet, och jag är faktiskt rätt så stolt över mig själv!

Utrymmet kjolarna tog i klädkammaren och på soffbordet...

Och den vänstra högen från bordet i en vakuumpåse! Jämför höjden med cd-skivan bredvid - det känns som att jag har skådat framtiden! ;)

Nu har jag bara behållt mina absoluta favoriter som ska få stå i hyllorna, och då fick jag ner det till att de får plats i två hyllor istället för tre (en vertikal rad är Christophers visserligen) - det är nästan pinsamt att ha så få skivor. ;)

Vi har dessutom hittat ett jättefint hus att hyra i Falsterbo som vi har första tjing på från september, men jag har lite panik över hur långt från stan det ligger och hur dyrt det är att pendla så långt, men samtidigt vore det ju sjukt trevligt att bo precis vid havet ett tag, och jag kommer kanske ändå vara arbetslös ett tag och inte behöva pendla varje dag förrän efter ett tag. Dagiset vi har fått platser på ligger dock typ en mil bort, men det får väl lösa sig. Vi har ju nämligen fått nej när vi frågat om nytt bostadslån eftersom jag är arbetslös, så vi kan ju inte köpa nytt. Vi har varit sjukt irriterade på det dock, för att vi sköter ju vårt lån nu, och när jag går på a-kassa igen kommer jag ha betydligt mer pengar än vad jag har nu som föräldraledig, så härom dagen ställde jag upp siffror i en excel för att kunna visa banken hur absurt det är att de bara säger nej till oss utan att titta på vår verkliga ekonomiska situation, där vi utöver våra inkomster med största sannolikhet kommer göra en bra vinst på lägenheten också. Av en slump blev jag uppringd av Bättre Bolån för ett par dagar sen, och när de fick veta att vi är i flyttagen sa de att jag skulle bli uppringd av en säljare eller vad han nu skulle vara. Igår ringde han, och jag förklarade vår situation och gav honom siffrorna på vad vi tjänar, och till min stora glädje och förvåning sa han när han tänkt lite att vi skulle kunna få lån på 1,9 miljoner om vi själva lägger in 400 000! Till banken tror jag att jag sagt att vi tänker köpa för 2,5 miljoner, och då har vi fått blankt nej - den här killen var den första som var smart nog att räkna på vad han tyckte att vår ekonomi räcker till, och då blev det 2,3.  Och nån timme senare när han gjort kreditupplysning fick jag ett mail med ett lånelöfte! Och Bättre Bolån har dessutom inte topplån, som banken har, utan man får låna 85% till bra ränta - och de har SBAB-räntor med ännu mer rabatter! Så sjukt glad!

Nu tror jag att jag har fått med det jag tänkt på, och det blev ju väldigt långt, men jag vill ändå lägga upp en film från idag: tjejerna har fått stanna och leka på förskolegården en stund, och de har älskat det. Idag tog jag på dem galonbyxor istället för vinteroverallerna för det är så blött ute, och det var perfekt, för idag upptäckte de vattenpölar! :)

Och bara lite kort om tjejerna: nu verkar det som att de förstår nästan allting vi säger till dem. Så häftigt! Och de är helt tokiga i att klättra upp på matstolarna och matbordet, vilket driver mig till vansinne, men ibland får de hållas. Ingen av dem säger "mamma" på riktigt än, även om jag trodde det var på gång för ett tag sen, men de är artiga och säger tack ("ta") när de får nånting, de säger "dä", ibland säger de "ne" (nej), "den", "me" (mer) och "mapp" (napp), och säkert fler ord som jag inte kommer ihåg just nu. Och de säger ofta "maaaaaa-maaaaa", men det verkar betyda lite vad som helst. Men nu får det räcka för ikväll!

Jobbar på relationen med Alfred

Strax innan Alfred somnade igår kväll tittade han upp på Christopher och sa: "Pappa, du är min allra bästa kompis."

Det är ju så fint att jag nästan gråter, samtidigt som jag får dåligt samvete, för det känns som att allt jag gör nu för tiden bara är att bråka med Alfred. 

Jag hoppas att det inte stämmer riktigt - vi var ju på Knatteskutt i lördags till exempel, men jag känner mig inte som nån vidare kul mamma för tillfället. Och jag försöker trösta mig med att Louise Hallin säger att det är helt normalt att ha mååånga sammandrabbningar med en treåring varje dag, men det gör det ju inte roligare när jag säger nej till honom för femtielfte gången på en dag. Snart måste vi hinna se det senaste avsnittet av "Noll koll på ungarna" som jag spelat in, där det är en mamma som behöver hjälp med sin fyraåring - där kanske vi kan få lite tips om hur vi kan minska bråkandet.
Idag när jag, Flora och Lilly hämtat Alfred på förskolan gick vi på konditori - i ärlighetens namn mest för att jag skulle slippa vara hemma ensam med alla tre barnen eftersom jag inte är helt frisk och har lite extra dåligt tålamod, men också lite för att göra något roligt med Alfred. 

Resultatet blev lite sådär, kan man väl säga... Vi inledde starkt med att Flora gallskrek medan vi valde kakor, så en tant blev sur.
Alfred tog en bild på mig, Lilly och Flora när vi satt oss med min blåbärsbakelse (inte särskilt god, det är ju det där med hembakt vs köpekakor, där hembakt alltid vinner) och Alfreds kanelhjärta.

Sen försökte Lilly konstant ta sig ur barnstolen, och när jag släppte ner henne och Flora på golvet satte Lilly full fart mot köket och Flora mot den öppna ytterdörren. Alfred tyckte det var jätteroligt att jaga dem och hämta tillbaka dem, men jag blev superstressad av det, och försökte packa ihop oss innan sura tanten skulle börja klaga på oss. Det slutade med att jag skrek åt Alfred för han inte ville klä på sig, men när vi kommit ut och jag lugnat mig bad jag om förlåtelse och tackade honom så mycket för att han hjälpt till att hålla ordning på tjejerna, och efter det har vi inte bråkat nåt mer idag, faktiskt, vilket har varit så skönt.

Lilla slagpåsen

Lilla känsliga Flora har på något sätt blivit slagpåse för båda sina syskon, och det är så sorgligt.
Lilly menar ju förstås inget illa, men hon är så mycket mer på än Flora, så hon testar liksom allt på syrran: banka saker i huvudet, bonka handen på huvudet, ta leksaker eller mat som Flora håller i och som Lilly vill ha, knocka henne med pannan (nackdelen med den där gulliga grejen som Christopher och Flora brukar göra där de lutar pannorna mot varann - Lilly vill också, men gör det så hårt att det snarare blir en dansk skalle av det), och det senaste nu är att Lilly klättrar upp på Flora bakifrån när hon försöker krypa framåt, och Flora blir helt förtvivlad i stort sett varje gång.
Alfred kör nån sorts testning där han då och då kör små tjuvnyp - oftast inte särskilt hårt, tack och lov - där han slår tjejerna med en leksak, trycker fötterna mot dem, knuffar dem och sånt, och vi har inte lyckats få honom att sluta även om vi försökt på olika sätt (bli arga, förklara, lyfta undan, bli ledsna...) - jag har skrivit till Louise Hallin i Pampers barnvagnspromenader och hoppas på att få hjälp. Lilly klarar det bättre, men Flora blir ibland så ledsen att det är helt hjärtskärande.
Jag började visserligen skriva det här igår kväll, och peppar peppar så har det varit lite bättre idag, trots att Alfred varit hemma hela dagen (han hade feber igår kväll, och idag har han sagt att han har ont i munnen - jag har bara kunnat se några små röda prickar bak i gommen, men kanske att det är höstblåsor ändå?).
Och så en liten uppdatering från gårdagens inlägg: plötsligt kan Flora visst gå ner baklänges från bordet, soffan och fåtöljen! Duktiga lilla tjej.

Igår och i förrgår, plus nattamning

Igår då! Mamma åkte vid halv tio, och vid tio packade jag ner tvillingarna i vagnen och satte Alfred på ståbrädan och gick ner till ett par grannar nere på vägen för att fråga om de kunde tänka sig att hjälpa mig genom att antingen gå med tjejerna i vagnen eller leka med Alfred en stund medan jag gick - att ha med Alfred på brädan när tjejerna ska sova är nämligen ingen hit (de somnar inte, han vill inte stå där särskilt länge). Men de var inte hemma, och min morbror Bernt och fru Lillan som bor mittemot hade gäster. Så vi fortsatte till nästa granne, som har tvillingbarnbarn och där Alfred varit och lekt en gång förut, och de hjälpte gärna till. Så en timme senare lämnade jag Alfred där, och han var superpeppad, för han hade redan fått gå in och se vad de hade för leksaker, och så gick jag en sväng med tjejerna så de somnade.

Sen satte jag mig utanför köket på stentrappan i solen och fascinerades över hur otroligt lugnt det var! Sensommar utan några sommargäster kvar, sovande barn... Så skönt. Så jag tog faktiskt fram en bok för första gången den här sommaren och hann läsa flera sidor innan Lilly vaknade till så jag fick gå en sväng till för att hon skulle somna om. När det gått en timme kom Ingrid tillbaka med Alfred (de skulle åka hem till Göteborg snart), så jag och Alfred lekte tills tjejerna vaknade (och gick ett par svängar tillsammans med vagnen först när de vaknade till och hade sovit för kort tid).

Sen firade vi att sommaren kommit tillbaka efter flera veckors regn med att äta lunch utomhus så jag fick titta ut över det solglittrande havet.

Och lekte lite på altanen. 

När klockan var runt tre tog jag tjejerna på varsin arm och Alfred och gick till Bernt och Lillan, vars gäster hade åkt hem, för att be även dem om hjälp, eftersom alla tre barnen snart behövde sova igen. Lillan ville gärna hjälpa till, och medan vi stod där och pratade sa Alfred att han ville gå en sväng (hans uttryck för att sova i vagnen) just då, så Lillan tog honom i vagnen och gick och jag gick hem och gav tjejerna lite bröstmjölk, och märkte då att de var trötta redan. Så när Lillan kom tillbaka gick jag ut med tjejerna och Lillan tog med sig Alfred i vagnen in till sig. Jag gick ner till vattnet och skulle just parkera vagnen och ta ett dopp när det började regna trots att solen sken... Men det kändes fånigt att springa hem bara för lite regn, så jag sprang i vattnet ändå, och det slutade regna strax efter. Vattnet har blivit svinkallt, men det var skönt ändå.

Flora och Lilly sov ungefär en timme, och sen lekte vi och åt mellanmål och väntade på Alfred. När det gått två timmar och tjugo minuter gick vi in till Lillan och Bernt, och han låg och sov så gott i sin vagn fortfarande! Det tog en stund att väcka honom dessutom, så han sov i två och en halv timmar, helt galet, så länge brukar han aldrig sova.

Och sen kom mamma hem bara en timme efter det, så på det hela taget gick dagen bra!

Natten däremot är en helt annan historia... Tjejerna vaknade en gång i halvtimmen minst, och satte sig upp och skrek, för att göra det hela ännu härligare, plus att Lilly vägrade somna om när hon vaknade redan tio över sju. Så jag är så sabla trött och grinig idag att jag blir knäpp. Det är nog dags att sluta nattamma nu ändå. Sa jag förresten att jag fick svar från Louise Hallin på en fråga i Pampers Barnvagnspromenader-podden (sist i avsnitt 22)? Jag skrev i maj och bad om råd för veckan efter dopet, om det var okej att skicka hem Alfred med Christopher och stanna här i Kärra med tjejerna, men fick inget svar i tid. Nu gjorde vi ju så ändå, och nu när jag fick svar drygt två månader senare fick jag bekräftelse på att det var helt okej. Och hon sa dessutom i en bisats att jag kan sluta nattamma nu (då de var 7,5 månader) så vi alla kan få lite sömn, eftersom jag nämnt att jag sover dåligt pga det. Så nu när de är ännu äldre och amningens företrädare nummer 1 godkände att sluta amma redan för 2,5 månader sen kan jag göra det med gott samvete. Så när vi kommer hem kör vi, när de ändå byter miljö. Jag vet bara inte om vi ska ta en i taget eller försöka med båda samtidigt?

Vi gör nog så att Christopher tar dem några nätter (inte mer än rätt dessutom när jag haft dem själv i 11 nätter...) och så sover jag i soffan, så hinner de vänja sig lite vid att sova utan mig - så även om de såklart kommer vilja ha bröstet när jag kommer tillbaka in i sovrummet kanske det går lite lättare åtminstone.

Tänkte berätta lite snabbt om i förrgår också. Jag och Alfred åkte in till stan när mamma gick med tjejerna, och eftersom my idea of fun är att handla mat så var det just det vi gjorde på min "egentid". Först åkte vi till Netto, där jag sett i deras app att de hade skumgummibokstäver och -siffror på rea, vilket jag vill ha till Alfred. Så vi köpte det, samt lite andra småsaker, som billigt godis och majskolvar. Sen åkte vi vidare till ICA Hajen, som lär vara Hallands billigaste mataffär, och är där vi normalt handlar, alternerat med ICA Kvantum. Där hade jag sett att de hade en massa bra och billiga barnböcker, men som jag inte tittat närmare på förut. Där köpte vi en sagobok, med klassiska sagor lite förkortade och med fina bilder, till Alfred för bara 79:-, en trycka-på-knappar-ljudbok till tjejerna för 59:- (eller var det 39:-?) och en barnkokbok som jag inte kunde motstå till mig själv och till barnen i framtiden för 59:-. Fynd, tycker jag!

Och så tittade jag närmare på barnsnacksen också, och hittade Ella's-snacks som jag läst om, plus köpte ny gröt, riskakor och fruktpuré.

För att uppväga allt dyrt jag köpt som jag egentligen inte har råd med köpte jag ICAs byxblöjor. När vi kom hem och jag öppnade paketet såg jag att de mest såg ut som de badblöjor vi haft till Alfred: dålig resår och ful hopstansning i sidorna, så jag blev lite nervös. Men en snabb fråga i tvillinggruppen visade att jättemånga tycker att de är svinbra, och hittills verkar de funka bra på Lilly (Flora är för liten för att prova dem än).

Och sist en bild på Lilly, som hade på sig Alfreds dop-body i förrgår. :) Mamma tyckte hon såg ut som en pojke i den, och kanske det, men fint var det i alla fall.

Samsovning nu och kanske i höst?

Det är så ljuvligt att få vara här på västkusten hela sommaren! Jag är så oerhört tacksam för det här sommarhuset som min morfar byggde på 50-talet och som min mamma sköter om och fixar med så att det är i toppskick, och för föräldraledigheten som gör att jag kan vara här så länge, och för att det varit soligt flera veckor i sträck och för all hjälp vi får med barnen av mamma och kusinbarn.

Ikväll var vi inne i stan och träffade en vänfamilj från Stockholm som är på rundtur i södra Sverige. Vi åt vid Varbergs fästning och Alfred lekte med Sixten som är en månad äldre (Sixten testade att slå Alfred och Alfred blev förtvivlad och föräldrarna blev arga och allt var elände en stund, men i glasskön lite senare var allt glömt).

Tvillingarna somnade i bilen på väg hem, och när vi var hemma vid kvart i tio var min plan att försöka lägga ner båda direkt, men Flora vaknade så fort vi stannade bilen, i vanlig ordning, och ville inte alls läggas ner. Det gick bättre med Lilly dock, henne fick jag att somna vid bröstet i sängen i gästrummet, och sen till slut fick jag Flora att somna i mjukliften medan Christopher gick upp med Alfred på sovloftet.
Vi sover allihop tillsammans däruppe nu under sommaren (utom några nätter när Alfred sovit med mormor för att Christopher gått upp ottan för att spela golf), och jag överväger om vi ska fortsätta sova allihop i samma rum även när vi kommer hem. Idén föddes redan för några månader sen när jag hört Louise Hallin tipsa om att ställa en extrasäng intill vuxensängen så alla barn får plats, och min syster i samma veva skaffat en 120-säng bara för visningar av sin lägenhet, och jag mätte i vårt sovrum och insåg att en 120-säng precis skulle få plats bredvid vår 160-säng om vi vände på den och gjorde om hela kortsidan av sovrummet till en enorm säng. Syster lämnade dock tillbaka sängen till IKEA, men det är ju inga problem att köpa en ny lite billigare säng, så skulle alla barn få plats utan att någon behöver ligga för dåligt.
Jag har nämligen funderat en del på det här med sovande efter att ha lyssnat på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin - hon har där nämligen flera gånger sagt apropå att få barn att sova i eget rum, att det är väl klart att barnen inte gillar det. Vem vill sova ensam? Vi vuxna vill inte sova ensamma, vi vill ju sova med den vi älskar, så varför skulle ett litet barn vilja sova helt ensamt i ett rum långt bort från mamma och pappa? Där det är mörkt och tyst och ensamt och inga andnings- och sovljud hörs från föräldrarna.
Men vill man inte sova med barnen tipsar hon annars om att barnen får sova tillsammans i en stor säng när alla är över ett år gamla. Visst, de kan bli störda av att få en fot i huvudet eller så, men det är enligt henne en så stor trygghet att sova med syskon att de vanligtvis snabbt somnar om.
Fast nu sover vi ju alla fem tillsammans och det går bra, men det är för trångt, så kanske, om jag får Christopher att gå med på det, kan vi fortsätta med det även hemma. Jag är nämligen inte så säker på att Alfred kommer vilja gå tillbaka till att sova ensam direkt efter att ha sovit tillsammans med oss i drygt två månader. Våra läggningar av honom är ändå tillbaka på noll nu - efter att i våras ha kunnat läsa bok och mysa en stund och sen säga god natt och gå ut och så somnade han själv så måste vi nu ligga hos honom tills han somnar igen. Jag minns inte riktigt hur det blev så, men vi har inte lyckats komma tillbaka till det där lätta sättet. Han sover visserligen på en liten madrass på golvet bredvid vår säng, men han kommer upp och ligger trångt på Christophers sida från tidig morgon numera.
Och tjejerna kommer ju sova med oss tills jag slutar amma, och Alfred nattammade jag tills han var ett år och tio månader, så det kan ju dröja.
Lilly trasslar runt väldigt mycket på nätterna nu, och Flora, som hittills legat stilla och lugnt har nu också börjat rulla ur sin korv (= det hemmagjorda babynestet av en hoprullad filt i ett örngott), så lite mer plats för dem också skulle ju inte skada.
Då skulle Alfreds rum kunna bli ett lekrum istället med en madrass som extrasäng där istället för ifall någon behöver sova ensam nån gång eller så.
Kanske.

Bekräftelse från experter

Under mina promenader nu för tiden lyssnar jag ju på podcasts, och jag har hittat några olika som jag gillar. Favoriten är ju Pampers Barnvagnspromenader med Louise Hallin, tätt följt av P3 Dokumentär, och så fick jag också tips om Kropp & Själ på P1.
Där hittade jag ett avsnitt som hette "I huvudet på en baby", där de pratade med några experter; en barnöverläkare och en psykoterapeut, tror jag det var, och berättade om forskning på barns medvetanden nu och förr, plus att de var på en babyrytmik-timme och pratade med en rytmikpedagog (tror jag hon kallade sig) och några föräldrar. Och sen frågade de experterna vad de tyckte, om det var bra och viktigt att gå på såna där aktiviteter med små barn.
Jag personligen har i stort sett aldrig gått på några som helst aktiviteter med mina barn - med Alfred var det mycket för att han var så oerhört skrikig att jag inte riktigt vågade mig ut bland folk (var annars lite sugen på babysim), och nu med tvillingarna är det dels för att det är ett så stort projekt att göra saker ensam med två små barn och också att jag själv inte är särskilt intresserad av att umgås med folk som jag inte känner. Apropå det hittade jag igår ett superkul blogginlägg som visar ungefär hur jag känner mig bland främlingar: på Supermom. :)
Hur som helst: av de här två experterna fick jag en liten klapp på axeln om att det är helt okej, och det var så skönt! De sa kort sagt att nej, små barn är "primärt inte intresserade av kompisliv", aktiviteter som babyrytmik och öppna förskolan ger mest till föräldrarna, inte till barnen. Yay, då slipper jag gå till öppna förskolan utan att ha dåligt samvete!
Och härom dagen fick jag ännu lite mer bekräftelse, från min kära Louise Hallin i senaste avsnittet av Barnvagnspromenader (avsnitt 18). Där var det en mamma till en 3-månaders som undrade om hon borde införa rutiner för honom snart istället för att fortsätta som hon gjorde med att låta honom äta och sova när han visade att han behövde det. Louise sa, vilket jag var beredd på, att det var alldeles lysande som hon gjorde, att hon var lyhörd för vad hennes barn behövde, och det var ju det allra bästa för honom. Då frågade programledaren Tove (min exkollegas sambo, och mamma till deras tvååring) om det ändå inte är bra med rutiner, för det är ju det alla säger? Och så lade hon till att hennes dotter alltid har strulat med sömnen, så då sa alla hon kände att hon måste införa rutiner runt läggningen och hålla stenhårt på dem. Louise frågade då stillsamt: "Blev det nåt bättre då?", och jag hörde hur Tove inte riktigt var beredd på det, men då fick erkänna att "Neej, bara väääldigt marginellt". Så det är samma sak där: rutiner är till för föräldrarna, inte för barnen. En del föräldrar behöver det för att få ihop sina liv, och då är det helt okej, föräldrarna behöver ju också må bra, men om man har en normalt välfungerande familj där barnet är helt och rent och får mat varje dag och får somna på samma ställe på kvällarna (att somna på andra ställen ibland är heller ingen fara) så räcker det alldeles utmärkt. Som Louise sa: vi svenskar är som regel väldigt strukturerade, så vi har rutiner i våra liv även om vi inte tänker på det som så, och även om man inte inför speciella strikta rutiner för barnens mat och sömn, det är inga problem. Och jag blev så glad, jag älskar när jag får höra att det vi gör som föräldrar är rätt, även om vi inte gör som många säger att man bör göra.
Så nu tänker jag inte ha dåligt samvete för att vi inte har fler rutiner heller, för våra barn mår bra och utvecklas och är glada som vi har det nu - yay!

BVC-rapport och icke-rutin-bekräftelse

Idag var jag ensam på BVC med tjejerna för Christopher var tvungen att jobba - men det gick bra; jag hade den ena i Björnen och den andra bar jag i famnen den lilla biten från hallen och in, och sen satt den ena på golvet medan den andra vägdes och mättes. Och sen hjälpte sköterskan mig när vi skulle ut. Det enda jag inte kunde göra var att väga mig själv på den bra vågen i väntrummet - hemma har vi en 39 kronors-IKEA-våg, som nog inte är supertillförlitlig. Men det var ju inte hela världen. Tjejernas vägning var ju mycket viktigare: nu väger Lilly ungefär 7,3 kg och Flora 6,5, och Lilly är 66,2 cm och Flora 64,2.
Floras fontanell är nästan helt igenvuxen redan, men huvudet växer som det ska, så det ska inte vara någon fara. Vi pratade lite om att Flora hostat i flera veckor, men eftersom hon mår bra i övrigt så ska det inte vara någon panik så länge hostan inte håller i sig mer än 8 veckor. Sen var det det med att Lilly varit lite förstoppad och att hon kräktes och var lös i magen igår, och sköterskan trodde mer på att det hängde ihop och mindre på äggen - och det vore ju så skönt om hon inte är äggallergiker! Det är tydligen vanligare att man får utslag runt munnen av det, plus att hon ju inte reagerat alls på ägg förut. Men vi får prova ägg igen om några veckor, plus ge henne mer vatten, fett och katrinplommon för magen.
Jag frågade också om de får för mycket smörgåsrån, och gissade på att de får kanske upp till tre om dagen var, men det lät inte som nån fara, men däremot kan de göra att de blir hårda i magen, så det är bättre att ge dem med osaltat smör på (rapsolja är tydligen absolut bäst för magen, men det är ju lite svårt att ge på kex). Och så tyckte sköterskan att jag är så duktig som lagar mat och bakar bröd när jag har tre barn - men jag tycker ju det är roligt, och än så länge inte särskilt betungande eftersom de inte äter riktig mat mer än en gång om dagen än. Runt tio månaders ålder bör de dock få både lunch och middag, sa hon.
Oh, en annan sak! Idag kom det ett nytt avsnitt av Pampers Barnvagnspromenader-podcasten (nr 17). Jag fick inte svar på de frågor jag skickat in, men en annan sak blev jag så glad för: det var en mamma som frågade hur viktigt det egentligen är med fasta rutiner för små barn. Och min guru Louise Hallin sa att rutiner säkert är jätteviktigt för många föräldrar, men inte alls för barnen! Barnen anpassar sig när föräldrarna nöter in rutiner, men det är inget som de behöver - de är ju helt behovsstyrda och sover när de är trötta och är vakna när de är pigga, och samma princip med mat. Yay Louise Hallin, säger jag, och fortsätter lägga mina barn när de är trötta och ge dem mat när de är hungriga, och tänker fortsätta inte ha dåligt samvete för det.

På nervsammanbrottets rand

Alltså, det är så gnälligt här hemma nu att jag blir galen. Jag vet inte vad jag ska göra med de där två små människorna som bara lägger sig bakåt och ormar runt och gallskriker heeeela tiden. (Och inte betalar de hyra ens, som Christopher påpekade.) De brukar få sitta på en matta på golvet med varsin amningskudde bakom sig och några leksaker mellan sig, och så är de nöjda ett par minuter, men sen tippar nån av dem bakåt - eller i Lillys fall ofta runt och över på mage - och så börjar ylandet. Jag försöker hjälpa dem upp igen, men nähädå, det duger inte heller. Så jag sätter en av dem i mitt knä så hon lugnar sig, men så börjar den andra gasta, så jag sätter ner den första, varpå hon börjar yla, medan den andra lugnar sig, och så kör vi den cirkeln tills jag blir knäpp.

Vi har lagt in både födelsedatum och beräknat datum i Wonder Weeks, och om man går på födelsedatumet (vilket de iofs säger att man inte ska) så är de inne i den enda grå perioden nu, och den innebär att de kan vara gnälliga för att de upptäcker att mamma kan gå ifrån dem - och det verkar rimligt att det är det. De är så oerhört mammiga på kvällarna när de är trötta att Christopher inte får trösta dem, utan det är bara jag som gäller, och lite så är det på dagarna också nu - de är åtminstone nöjda i några minuter när de sitter hos mig - fast inte alltid.

På dagarna har det ändå gått okej hittills, det har varit först när Alfred också kommit hem som det blivit riktigt jobbigt när han också behöver min uppmärksamhet, men idag är det alldeles fullt tillräckligt med bara Flora och Lilly, så jag fasar för timmarna utan Christopher efter dagis.

Igår försökte jag lösa det genom att ta med mig alla ungarna på en buss till Skärholmen för att gå på Lagerhaus och köpa fina papperstallrikar till dopet, men tjejerna sov bara några minuter i vagnen, så resten av tiden fick jag hantera minst ett skrikande barn hela tiden, och att behålla lugnet då... svårt. Mycket svårt. Alfred var i alla fall jätteduktig och höll sig snällt vid min sida utan att försöka rymma, och krånglade inte alls särskilt mycket mer än att han ville ha olika grejer typ hela tiden.

När tiden sprungit iväg så långt att Christopher ringde och var på väg hem från jobbet och erbjöd sig att hämta oss med bilen blev jag så tacksam att jag kunde ramlat ihop i en liten pöl.

Medan jag skrivit det här har båda tjejerna suttit mellan mina ben, men inte varit glada ändå, så nu fick det bli Babblarna igen. Sorgligt, men det funkar åtminstone. (Och nej, de var inte missnöjda bara för att jag inte brydde mig helhjärtat om dem eftersom jag skrev samtidigt, det var lika illa innan jag började skriva.)

De kanske är frustrerade för att de inte kan krypa än, för de håller ju på och rullar över på mage stup i kvarten, men vet inte vad de ska göra när de väl är där, så jag kanske helt enkelt ska låta dem ligga där och skrika lite längre - frustration föder ju framgång i såna fall, har jag lärt mig av Louise Hallin. Men det känns lite taskigt när de är ledsna bara.