Rapport från MVC vecka 35

Idag var jag på MVC igen. Min nya barnmorska Mia, som jag är så förtjust i, var sjuk, men Millis som jag fick träffa istället var också supertrevlig, så det gick ju utmärkt ändå.

Först blodtryck, som låg på 120 över 70, så det var bra, sen hjärtljudskoll, och det tog en stund att hitta rätt eftersom det är svårt att känna hur de ligger utifrån, men när hon väl hittade dem så lät allt bra.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla blodsocker och järnvärde, och järnvärdet var 133! Det är högre än jag hade när jag skrev in mig! Fick veta - vilket jag aldrig hört förut - att det brukar vara som lägst runt vecka 25 och sen återhämta sig, så det var inget konstigt att det var högre nu, och det hade ju varit intressant att veta tidigare. Som Millis uttryckte sig så lägger kroppen in en beställning på fler röda blodkroppar i början av graviditeten, men det tar ett tag att bilda dem, och sen återhämtar sig kroppen. Men det betyder att jag kan trappa ner på järnintaget om jag vill, fast eftersom min mage klarar sig rätt så bra kan jag lika gärna äta upp de Niferex-tabletter jag har kvar (som räcker fram till ett par dagar före det planerade snittet) och blutsaft köpte jag ny härom dagen. Får jag för mycket järn är det ingen fara, det stöts ut eller så.

Sen skulle vi sammanfatta graviditeten inför förlossningen (plus att jag fick en mall för ett förlossningsbrev med att fylla i hemma), och det var väl ungefär att jag mått skit och inte gillar att vara gravid... Och så lite om vad jag vill ha för smärtlindring ifall det sätter igång naturligt, och där var svaret ungefär att jag gärna slipper epidural, men att jag är öppen för deras förslag. Sist var det aldrig nån som frågade mig om jag ville ha nån smärtlindring, så jag testade bara lustgas som jag bad om själv, men det tyckte jag bara luktade illa utan att hjälpa - utöver det körde jag bara på profylaxandning och min Tens-apparat och vetekudde när jag inte var uppkopplad mot CTG.

Millis, som tydligen jobbat på förlossning tidigare, nämnde sterila kvaddlar, vilket jag faktiskt var nyfiken på när jag skulle föda Alfred, men alla jag nämnde det för innan sa att jag var dum i huvudet. Jag tyckte det lät intressant eftersom det ska stimulera kroppens egen smärtlindring, och nu fick jag förklarat hur det går till: tydligen sticker två barnmorskor samtidigt där det gör ont, för att spruta in sterilt vatten. Detta gör de kanske 15-20 gånger, och varje stick känns ungefär som ett getingstick, så hon sa att hon ska inte ljuga: det gör svinont. Så de fortsätter tills föderskan typ skriker åt dem att lägga av, men sen sätter kroppen igång och man kan vara smärtfri upp till två timmar, utan att det riskerar att stanna av förlossningen, som en epidural ofta gör. Och man kan lägga det här var det än gör ont, och tydligen hjälper det väldigt bra mot dov smärta, sån som gör att det känns som att ryggen ska gå av - skarp smärta är tydligen lättare att få bort med andra metoder, men den dova smärtan är svårare att komma åt.

Jag frågade också om den där mjuka knölen jag kände på magen härom dagen (och en gång till nån kväll efter), och hon gissade på att det faktiskt var urinblåsan som kändes! Tydligen hade hon sett det ofta på förlossningen, där föderskorna inte kunnat kissa ut mer än några droppar - då kan urinblåsan tryckas uppåt och framför magen. Det bör inte ha varit något farligt i vilket fall som helst.

Det och så lite prat om BVC, donation av navelsträngsblod och framtida preventivmedel och sådär och sen var det klart. Nästa vecka: tillväxtultraljud!

MVC-rapport

Idag var jag på MVC i Varberg på min bokade tid, och fick en semestervikarie-barnmorska som var... rätt trist, ärligt talat. Säkerligen jätteduktig och allt, men hon var inte alls sån att jag kände för att prata om hur jag mådde och hon var inte heller en sån som frågade hur jag känner mig utöver det rent fysiska (och knappt ens det). Men de goda nyheterna är att blodtrycket är normalt fortfarande, urinprovet visade inga tecken på urinvägsinfektion (men hon skulle skicka det på en utförligare odling för säkerhets skull) och mitt järnvärde har gått upp! Jag började med järntabletterna i vecka 17 då jag hade ett järnvärde på 106, och på nästa kontroll i vecka 21 hade det bara gått upp till 109. I vecka 22 började jag med blutsaft, och nu är jag i vecka 23 och värdet har plötsligt stigit till 115! Det måste ju bero på blutsaften, tycker jag. Mycket nöjd! 115 är ju fortfarande lågt, men jag har faktiskt varit piggare den senaste veckan.
Sen frågade jag om sjukgymnast för foglossningarna, och hon tipsade om stödbälte, vilket jag redan fått tips om från en bekant, och så skulle hon kolla upp tillgång till sjukgymnast.
Efter det var det dags att lyssna på hjärtan, och hon hämtade faktiskt två apparater för att kunna höra båda samtidigt, det är det ingen som gjort innan. Det blev dock rundgång i dem, så det funkade inte, men efter att hon var ganska säker på att hon hittat båda - en hade en rytm på runt 140 och den andra på runt 150, vilket ju är ungefär vad de brukar ha - där den vänstra faktiskt låg mycket längre ner och längre bort från den högra än vad hon gjort tidigare - så gick hon och hämtade en gammal hederlig tratt. Christopher fick hålla apparaten över den ena medan barnmorskan lyssnade i tratten efter den andra. Det var tydligen inte helt lätt att hålla apparaten stilla, så de fick börja om några gånger, men till slut kunde hon höra båda samtidigt, och det var ju roligt. Det gjorde lite ont dock, för hon tryckte lite hårt medan hon letade, så jag blev lite illamående.
Sist skulle vi hitta en tid för nästa besök, och vi ville helst pricka in det precis när vi kommer tillbaka från Frankrike och innan vi ska åka till Lysekil, och då var hon fullbokad, så då fick vi en tid hos en annan - vilket vi ärligt talat inte var helt besvikna över...
Efter det passade jag och Christopher på att ta en lunch på stan medan mormor och kusin Stella hade hand om Alfred.

Små knölisar

Liten uppföljning från igår: Järneftersmaken i munnen efter jag tagit blutsaften var förstås inget vidare, märkte jag efter jag skrivit igår, men nu är det ju bara att köra på. Jag skulle bli så glad om det här kunde hjälpa upp järnvärdet lite.

Idag har tvillingarna liksom knölat runt i magen på mig. Jag brukade kalla Alfred för "lille knölis" när jag var gravid med honom, för han sparkades inte så mycket, utan... ja, han knölade runt. Jag hoppas det går att förstå vad jag menar med det - det var inte som kullerbyttor, utan mer att han långsamt knörvlade omkring därinne. Och just nu verkar det som att hans systrar tar efter honom i det, för idag (jag har känt det litegrann nån gång innan också) när jag satt i bilen efter att ha varit och handlat så blev plötsligt en liten del av magen alldeles stenhård - inte som en sammandragning, utan mer som att det faktiskt var en bebisrygg som tryckte ut mot magens vägg - och så blev det alldeles ömt på utsidan och gjorde lite ont på insidan. Efter en stund flyttade hon på sig, men det tog inte lång tid innan hon gjorde samma sak igen, och det var verkligen inte bekvämt. De är ju faktiskt ganska stora redan; enligt mina gravidappar är de nånstans runt 27 centimeter långa huvud till fot nu och det känns i mina öron enormt stort redan! Jag fattar inte riktigt hur två såna stora får plats i min mage, som visserligen är stor för att vara i slutet av vecka 22, men ändå inte så stor som jag tycker att den rimligtvis borde vara för att husera två 27-centimetersbebisar.
Jag har förresten redan gått upp drygt 9 kilo... Med Alfred gick jag upp ungefär 10 under hela graviditeten - jag vet inte exakt, för jag hade ingen våg hemma då, och sista veckan eller så var jag inte på MVC, men kanske 10-11 kilo. Tror jag läste nånstans att man vanligtvis går upp ett halvt kilo i veckan från och med nu, så det innebär väl att jag kommer gå upp minst 17-18 kilo den här gången. Livat värre. Men det kan väl vara åtminstone en liten tröst att jag vägde fem kilo mindre när jag började den här graviditeten än när jag inledde den förra. Fast jag känner ju att magen är tung, för jag blir jättetrött i ryggen snabbt när jag gör saker där jag måste luta mig framåt - och såna saker blir det ju bara fler av ju mer magen blir i vägen. Jag googlade gravidträning och har gjort såna där hundövningar (stå på alla fyra och sträcka ut ben och arm) ett par gånger, får nog fortsätta med det. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag vågar träna eftersom foglossningarna bara blir värre nu.

Blutsaft

Då kör vi! 

Min lillasyster var tvungen att dricka blutsaft som tonåring och sa att det smakade så vidrigt, så jag var lite orolig. Men jag tyckte att det smakade... om inte gott så i alla fall intressant. Lite gott och lite konstigt samtidigt, typ. Nu hoppas jag på ett normalt järnvärde - snart!