Visar inlägg med etikett Graviditet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Graviditet. Visa alla inlägg

måndag 1 maj 2017

Långhelg i Lysekil

Nu är vi på väg hem från Lysekil, sent, i hopp om att barnen ska somna för natten ganska tidigt och att Lilly därigenom ska slippa bli åksjuk - men hon har också på sig såna åksjukearmband som jag hade när jag var tvillinggravid. 
Långhelgen har varit nästan helt igenom superhärlig med strålande solsken och lyxig matlagningsservice av i huvudsak barnens farmor (och typ alla utom mig) - men det började ju lite jobbigt med att vi inte var helt hundra procent säkra på att det bara var åksjuka Lilly råkat ut för, och redan framme i Lysekil var både farmor och farfar och Christophers syster med man och två barn. Lilly mådde dock bra när vi kom fram, men under middagen började plötsligt Floras ögon vara, så nästa tanke var ju att alla ungar skulle få ögoninflammation... Men ögonen var inte röda, och farmor som varit sjuksköterska för länge sen sa att det nog bara var proteiner som lösts ut för att något irriterat ögonen. 
På lördagsmorgonen såg hon ut såhär, men sen blev det bra, tack och lov. 
Solglitter i havet, något av det vackraste jag vet, på promenad ner till stranden med hela gänget. 
Mys i soffan (det gula är min t-shirt) efter husmålning (Christopher och farmor), gräsklippning (farfar), gräskrattning (jag och barnen) och massa spring och lek utomhus igår (Rebeccas familj åkte hem på lördagkvällen).
Senare på kvällen var det dock lite ångestladdat då det var sista dag för att osa till vårt bröllop och några tackade nej i sista stund och drygt 20 har fortfarande inte svarat. Känner oss lagom o-poppis... 
Idag var det fantastiskt varmt och skönt i solen och vi kunde bara ta det lugnt och ta en liten utflykt till hamnen i närheten och titta på vindkraftverket och kasta sten i vattnet.

Och på stranden lite senare råkade Lilly springa lite för långt ut i vattnet och blöta ner sina byxor...
På färjan nyss. Nu längtar vi till sommaren så vi kan komma tillbaka och bada!

söndag 13 mars 2016

Söndag i Stockholm

Fullt schema idag också. Först gjorde vi sconesfrukost åt våra värdar som ju var ute sent och festade igår, sen åkte vi en kortis till våra f.d. grannar så Alfred fick träffa sin kompis Nora (som tydligen hade pratat om honom dagen innan, utan att ha en aning om att vi var i Stockholm). Efter en halvtimme där åkte vi till min gravida syster Johanna och Victor, där vi blev bjudna på våfflor och glass. 

Medan jag satt och pratade gravidgrejer med Johanna och Victor i köket satt barnen i gästrummet och spelade på mobilerna och Christopher gjorde dem sällskap och somnade med Lilly på bröstet en halvtimme - det lät väldigt skönt. 
Tiden gick fort och vid fyra hann vi bara tillbaka till huset och låna ett SL-kort och kasta oss vidare till tunnelbanan för att åka och möta Emil, Sofia, Hilding och Arvid på Jensens Bøfhus på Vasagatan. 
Vi räknade inte med att maten skulle vara nån superhit för oss vuxna, men jag hade sett att barnmenyn skulle passa våra kräsna ungar, plus att de har glassbuffé för barnen för bara 39:-, så det lät bra. Och när vi kom fick barnen dessutom varsin målarbok och kritor, så det var verkligen perfekt.
Och det var som vanligt väldigt trevligt att träffa Emil och Sofia, även om det inte är helt lätt att prata när man ska hålla ordning på fem barn, men jag hann i alla fall fråga Emil om han vill vara min best man på vårt bröllop nästa år, och det vill han gärna. :)
Barnen åt såklart inte upp sin mat, men eftersom köttbullarna satt på spett blev de bra färdkost på vägen hem när de började bli hungriga igen. 
Tre barn på led på T-Centralen. 
Jag hade tänkt åka och träffa min vän och tjejernas gudmor Nina imorgon när Christopher ska på jobbmöte, men efter att ha åkt tunnelbana idag insåg jag att jag inte kommer palla att åka ensam med dem imorgon, så jag blev tvungen att ställa in. Jag är så glad att vi flyttat från Stockholm just nu! Att ta sig runt med tre små barn bland alla miljarder människor på stan, bussar och t-bana är verkligen en pärs. Det är synd för imorgon, för både jag och Nina hade sett fram emot det, men nej, jag orkar inte. 
Flora fick förresten ett hysteriskt utbrott vid läggningen ikväll igen, och jag höll på att bli tokig igen av stressen att hon skulle väcka Sigge och Olle som redan sov, så det slutade med att jag slet in ungstackarn i det kolmörka badrummet och röt åt henne att vara tyst och till slut lugnade hon sig. Usch, jag orkar inte, jag måste hålla mig hemma med ungarna tills de blir vuxna...

fredag 29 januari 2016

P.S.

Det blev inte så mycket umgåsande med Christopher ändå, men jag har suttit bredvid honom i soffan åtminstone, fast med datorn i knät och räknat och räknat på den optimala föräldraledighetsuppdelningen för min syster och hennes sambo, eftersom hon som de flesta förstagångsgravida gått vilse i försäkringskassedjungeln och bad om hjälp.
Så nu har jag en excel med fem olika varianter, varav jag tycker en är den optimala, och jag ska skypa med henne imorgon och visa det.

Mvh,
/Nörd

fredag 23 oktober 2015

Kusin!

Igår blev det äntligen officiellt: Alfred, Flora och Lilly ska få en ny kusin! :)
Min syster Johanna är gravid, och jag har vetat det sedan dagen hon kissade på graviditetstestet i augusti, men det var först igår hon gjorde KUB-ultraljud (i vecka 13) och vågade börja tro på att hon och hennes sambo Victor faktiskt ska få ett friskt barn - hon har varit ännu nojigare än jag och varit i stort sett säker på att hon skulle få missfall, för hon hade fått för sig att hon inte kunde bli gravid alls (av inga skäl alls annat än att nån spådam hade sett nervös ut när hon av någon dum anledning frågade om hon skulle få barn snart). Men nu är hon i alla fall förbi värsta missfallsrisken och allt såg toppen ut på ultraljudet, så nu hoppas vi bara att allt går som det ska, och i så fall så ska mitt lilla syskonbarn komma i slutet av april.
Jag tycker det är superroligt att typ återuppleva en graviditet utan att behöva må dåligt själv, och Johanna som aldrig varit intresserad av barn alls förrän hon nu träffat rätt kille har frågat mig om praktiskt taget allt, högt och lågt, om symptom, illamående, mat, trötthet, oro, ultraljudsbilder och allt vad det nu har varit, så jag kallar mig hennes personliga graviditetsproduktionsledare. ;)
Det enda tråkiga är att de bor i Stockholm, och där bor ju inte vi längre, men jag får väl åka upp och hälsa på dem då och då när bebisen har kommit helt enkelt.
Det var förresten en kompis som kommenterade när hon outade ultraljudsbilden på Facebook att det väl var tur att det bara var en bebis, och Johanna svarade att det hade varit praktiskt att få två på en gång, och mina tvillingar är ju så gulliga. Det där verkar vara en ganska vanlig uppfattning att det är så "praktiskt" att få två på en gång, och det är ju ungefär precis exakt vad det inte är. Så jag kunde inte låta bli att kommentera att "Jaaa, det har baaaara varit roligt och gulligt att ha två (tre) på en gång. Bara." Jag tror att hon kommer bli nog så chockad av arbetsmängden av att bara ha ett barn, om jag känner henne rätt. :) Jag hade faktiskt väntat mig att hon skulle välja bort barn helt, men jag är glad att hon inte gjorde det. Så hur som helst: superroligt!

onsdag 15 juli 2015

Massa nya ord

Oj vad många nya ord det kommer från tjejerna nu! De härmar jättemycket som vi säger, och plötsligt kan de en massa nya ord. Som vanligt kommer jag inte ihåg hälften när jag väl ska skriva om det, men en grej är att Lilly har börjat säga att hon vill springa - Alfred älskar ju att springa och har ofta springtävlingar med Flora och Lilly i trädgården, och uppenbarligen tycker de att det är roligt. "Mina" är annars det vanligast förekommande ordet just nu. ;)
Tjejerna har också lärt sig rörelserna till både "Imse vimse spindel" och "En kulen natt" och älskar dem - eller snarare: Flora älskar "En kulen natt" och Lilly älskar "Imse vimse spindel", och det brukar bli skrik från den ena när jag börjar på ena sången och från den andra när jag börjar på den andra. Men båda tycker det är roligt när jag kittlar dem i slutet av "En kulen natt", så den brukar funka oavsett. Jag insåg härom veckan nämligen att jag inte sjungit för dem på länge, och nu tycker de att det är jätteroligt.
De har också blivit bättre på att samsas om saker: om vi säger att den ena måste vänta för att det är den andras tur just nu, så gör de faktiskt ofta det! För tillfället är det ofta Alfred som är sämst på att vänta på sin tur faktiskt. Och de hjälper varann genom att ta emot varann när de åker rutschkanan i trädgården, det är jättegulligt.
De senaste dagarna har deras syssling Agnes (13 år) lekt med barnen hela dagarna, och de älskar henne! Det är så fint att se, hon är så duktig och försiktig med dem alla tre, och när tjejerna sover middag leker hon med bara Alfred. Tjejerna har förstås lärt sig säga Agnes namn också, men vägrar fortfarande att ens försöka säga sina egna namn. Alfred däremot säger de ibland, som "Wawa".
För min del har jag tränat för första gången på jag vet inte hur många år. Jag köpte en app med 7-minutersträning, som tydligen ska vara så väldigt effektivt, och i lördags körde jag ett dubbelt pass, för det ska vara ännu bättre, och jag tyckte inte det var så jobbigt när jag väl höll på. Men det tyckte tydligen min kropp, för hej vad jag har träningsvärk överallt nu - framför allt i magen. Mina arma magmuskler försvann väl med tvillinggraviditeten och har inte hämtat sig än, så att göra sit-ups och plankan och armhävningar och lite annat på en gång var en hård smäll för dem. Det gjorde till och med ont när Lilly skulle prutta mig på magen igår, haha! Men jag lyckades ändå köra ett pass till igår, fast jag gjorde rygglyft istället för sit-upsen. Mitt mål är att köra tre gånger i veckan nu under sommaren, så får jag se om det ger nån effekt, och så får vi se hur ofta jag hinner efter sommaren när vi inte har daglig hjälp av mamma och släktingar. Och så har jag fått mens igen - så jag har alltså redan varit här i över en månad. Den här gången är den rikligare, och det känns ju lite som fel håll att gå när jag har hormonspiral, men jag hoppas ändå på att det blir mindre och mindre med tiden - den första var kanske inte riktigt riktig eftersom det var den första på två och ett halvt år?

fredag 10 juli 2015

Men vore det inte lite roligt ändå..?

Jag älskar de här tillbakablickstjänsterna som finns både i TimeHop-appen och numera även på Facebook! Det är kul att se dels hur jag ändrat mitt sociala medier-beteende (i början på FB skrev jag en massa helt ointressant om min vardag, samt kryptiska inlägg som typ "aaaaargh!" utan förklaring och sånt), dels se gamla bilder och bra och roliga länkar som jag glömt, och nu också graviditetsminnen.
Jag har faktiskt - extremt oväntat - börjat få små glimtar av känslan "men åh, hade det inte varit roligt att få vara gravid en gång till", för att det är så många i tvillinggruppen som håller på att skaffa sina tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde barn just nu (japp, en del är helt tokiga, IMHO), men som tur är är jag ändå fortfarande vid mina sinnens fulla bruk och kommer fort på att NEJ, det vore det INTE. För det första är vi mycket nöjda med tre barn, tack så mycket, och fler än så kommer inte på fråga, och för det andra tyckte jag ju inte ens om att vara gravid. Teoretiskt var det ju underbart med det här med ett eller två barn som växte i min mage, men praktiskt gjorde de ju att jag mådde apa konstant under hela graviditeterna. Det enda skälet till att jag möjligtvis skulle kunna vilja vara gravid en gång till skulle vara att få uppleva en vaginal förlossning, men efter vad jag har läst så får man inte ens försöka med det när man gjort två kejsarsnitt ändå, så där föll även det skälet. Så, det var det.
Ikväll lade jag Flora och Lilly istället för Alfred, för igår var Flora så hjärtskärande ledsen när Christopher skulle lägga dem att jag fick ta över, så idag körde vi tvärtom redan från början för enkelhetens skull, och efter vi hade läst bok fick jag för mig att berätta för tjejerna om när jag fick veta om att de var två och inte bara en. Så jag drog en kort version av berättelsen om första ultraljudet, och de lyssnade lite halvt uppmärksamt. Än så länge så tror jag ju inte de fattar så mycket av det, även om de förstår det mesta vi säger nu för tiden så tror jag att det var en aning för komplicerat för dem, men det fick mig att fundera över hur jag ska berätta för dem när de är lite större. Min omedelbara reaktion på beskedet om tvillingar var ju total chock och skräck. Det tog ett bra tag innan jag faktiskt blev glad över det, eftersom jag mest bara fick panik, men den biten måste jag ju mörka lite för dem till en början i alla fall. (Tills de börjar läsa här, haha!) Jag antar att det inte är moraliskt förkastligt att säga att mamma och pappa blev överlyckliga när vi fick veta att det var två bebisar i mammas mage, istället för att tala om att mamma började gråta av ångest. ;) Nu är jag ju överlycklig över mina fantastiska ungar, så det måste väl ursäkta en liten vit lögn, eller hur?
När vi låg där i sängen, jag med en tvilling på var arm, så försökte Flora gräva sig fram genom min inte-alls-urringade klänning till mitt ena bröst för att pilla på bröstvårtan, och jag gav henne en extra napp att pilla på istället, men det dög inte. Istället började hon pilla på min näsa, som hon faktiskt gjort en gång innan när hon skulle sova middag, men det verkade inte heller funka som substitut. Då kom jag plötsligt ihåg att nån kompis sagt att hennes barn brukade pilla på hennes örsnibb, så jag försökte få Flora att ta tag i mitt öra istället, och Lilly blev nyfiken och ville också prova. Så då låg jag där, med en liten tjej på varje sida som låg och andades precis i mina öron, och det var så underbart. Vilket privilegium vi har fått alltså, som har fått tre barn och tvillingar dessutom!

söndag 5 juli 2015

Vart tar de inre organen egentligen vägen när man är gravid? Nu vet jag!

Åh! Jag har just sett världens coolaste grej! Eller ja, det är det väl kanske inte, men åtminstone en grej som jag så länge velat se: en animation av vad som händer med ens inre organ när man är gravid! Jag minns att jag googlade på det någon gång när jag var gravid, för jag ville se vart tarmarna egentligen tog vägen, men hittade inget bra, men nu såg jag just en länk en kompis lagt upp på Facebook till en artikel om ett interaktivt verktyg från the Museum of Science and Industry in Chicago där man kan dra i ett reglage och se hur allting flyttar sig under och strax efter en graviditet. Hur kul som helst! Det är ju inte bara tarmarna som trängs undan, utan allt: urinblåsa, hjärta, lever, matsäck, allt. Och att då försöka tänka på hur det såg ut inne i mig när jag var gravid med tvillingarna dessutom, där de ju faktiskt låg ända uppe vid revbenen - i den där animationen finns det åtminstone lite plats under revbenen för allt annat som normalt ligger i magen... Inte konstigt att min lilla revbensflärp i mitten (vad den nu heter, jag kollade ju upp det en gång) står rakt ut numera, magen tvingade ju upp den också. Jag kom förstås inte ihåg vad den hette, så jag hittade inte ens inlägget här på bloggen, så jag fick ägna flera minuter åt att googla den igen - inget poppis ben det där lilla, tydligen, väldigt få verkar bry sig om vad det heter. Hur som helst, gå in och kolla på den här länken!
Och bara en liten sak till: Flora badade nästan idag! Jag som tvivlade på att hon alls skulle bada på hela sommaren, idag "sa" hon att hon ville med mig ut i vattnet, och när hon doppat fötterna flera gånger och fortsatt vara glad så doppade jag ner henne till midjan. Det tyckte hon inte var helt tippen-toppen kanske, men hon ville i alla fall fortsätta bada fötterna en stund till, så jag ska nog kunna få i henne i vattnet igen när det blir varmare! (Eftersom jag älskar att bada tänker jag inte gå med på att få badkrukor till barn, nämligen.)

lördag 25 april 2015

Två år sedan ultraljudet!

Idag för två år sedan var vi på KUB-ultraljudet där vi fick veta att jag väntade tvillingar!
Den dagen alltså, så oerhört bisarr. Chocken över att få veta att vi skulle få två barn till och inte bara ett som vi hade trott, paniken över allt vi skulle behöva köpa extra och skräcken över allt som kunde gå fel...
Det var det här beskedet som gjorde att jag började blogga - det tog någon vecka att smälta lite och komma igång, men mitt första inlägg handlade om ultraljudet, och det kan du läsa här om du vill!
Idag har vi haft vårstädning i bostadsrättsföreningen - som jag för övrigt precis avgått från styrelsen i, när vi hade årsstämma i förrgår, det var rätt skönt, får jag erkänna - så vi har varit ute nästan hela dagen, från 10 till 17. Christopher krattade, sopade och grejade, jag höll koll på barnen och gick och köpte fika, så det var ganska soft för mig.
Imorgon kommer min äldsta vän (inte äldst i ålder, utan i hur länge vi känt varann) Julia och hälsar på innan vi flyttar. Vi hamnade i samma klass i fyran och var goda vänner genom hela skoltiden, men sedan dess har vi egentligen bara hållit sporadisk kontakt: hon bodde i Paris i många år, så vi har inte träffats alls ofta, men de få gånger vi träffats har det alltid känts precis som förr, och det är så skönt att ha en sån vän. Hon är också den enda person som någonsin haft ett smeknamn på mig: hon kallar mig alltid Mara. Jag vet faktiskt inte varför, så jag måste fråga henne det imorgon. :)
Vad jag minns har vi inte setts sedan jag var i Paris i december 2006 (gode tid, det är 8,5 år sen!), så jag är glad att hon tar sig tid att komma hit från Uppsala, och hon tar med sin dotter som jag aldrig träffat, och som nu är 8. Så ja, det stämmer nog att vi inte har setts sen Paris. Så vi får väl hoppas att det kommer kännas naturligt den här gången också, men det ska det nog göra.

måndag 13 april 2015

Tacksamheten

Jag tänker inte på det jätteofta, men jag är så oerhört tacksam över att jag fick ha en komplikationsfri (bortsett från den sura GBS-urinvägsinflammationen) tvillinggraviditet och att vi fick två perfekta döttrar på samma gång! Jag är förstås lika tacksam över Alfred, men det var liksom inte lika förvånande att en enlinggraviditet gick bra, även om jag oroade mig med honom också. Men med tvillingarna nojade jag ju mig igenom hela graviditeten, för jag tänkte att det kan ju inte bara gå bra att bygga två barn på en gång. Men det kunde det faktiskt.
För alla gör det dock inte det. Idag fick jag en notification på Facebook om att någon gillat ett jättegammalt inlägg i tvillinggruppen där vi listat blogglänkar, och då började jag läsa en blogg som nämnts i kommentarerna redan i början av 2013. Den skrevs av en tvillinggravid kvinna som fick veta tidigt att hennes båda barn var tillväxthämmade på grund av ett kromosomfel, men de hade goda statistiska chanser att klara sig bra - men det gjorde de inte: de förlorade sin ena pojke. Samtidigt följer jag en blogg om en liten flicka med tvillingsmåsyskon som kämpar mot leukemi, och det finns så mycket elände därute att jag ibland bara måste hålla om mina älskade barn och försöka njuta av att vi har det bra. Just nu har vi det bra. Sömnbrist, förkylningar och gnäll till trots så har vi det faktiskt fantastiskt!



tisdag 10 mars 2015

Vår och magproblem

Jag vågar knappt säga det, men det verkar faktiskt som att våren är här redan (fast jag vet att det kan komma vinterbakslag länge till) så idag var vi ute och lekte efter förskolan igen. Idag fick alla barnen varsin spade och grävde i den pyttelilla sandlådan vi har på gården.
Sen kom vår granne Stefan med sina barn Nora och Mateo och skulle gå och gunga på en liten lekplats tvärsöver gatan, så vi följde med. Lilly tyckte det var jättekul att gunga, men Flora (på bilden) var mycket skeptisk idag. Båda åkte dock rutschkana helt själva och tyckte det var superkul.
Annars idag har vi bokat besiktning av huset till nästa onsdag, plus att en hantverkare ska komma och ge kostnadsförslag på de ändringar vi är sugna på att göra - nu finns det ju förstås en liten risk att besiktningen ska visa på något så dåligt att vi häver köpet, men det hoppas jag verkligen inte ska hända!
Och inatt ställde vi barnen i förskolekö i Landskrona - man fick bara köa för tre olika, och vi hade räknat med fem som det är här i Stockholm, så det blev lite svårt att välja. Vi tog helt enkelt tre som ligger nära huset, men en av dem hade vi i alla fall blivit rekommenderade. Men det är så svårt att välja när man inte kunnat gå dit och hälsa på - den allra närmsta tittade jag i alla fall in på gården på när vi var nere, och den såg fin ut, alltid nåt. Tyvärr sa dock damen på kommunen som jag ringde till att de har för få förskoleplatser i stan, så det känns som en viss risk att vi inte alls kommer få några platser nära huset.
Och så har vi sagt upp de förskoleplatser vi blivit erbjudna i Vellinge och Skanör, samt huset vi skulle hyra i Falsterbo - så det är ju också ett skäl att hoppas att besiktningen går bra... Annars sitter vi på pottkanten med både boende och förskola.
Flyttfirma håller vi på att boka upp också, vi mailar lite fram och tillbaka med en firma som verkar bra. Kvar att boka är flyttstädning, och så måste Alfreds förskoleplats här sägas upp och detaljer måste fixas med kontraktsskrivning och nyckelöverlämning både här och i Landskrona, och vi måste säkert bo på hotell nån natt både här och där precis i samband med flytten. Och tusen småsaker till. Plus att vi ska hinna packa med de här barnen som typ aldrig sover ordentligt så vi inte har någon vuxentid. Det är ju ett projekt det här alltså.
Jag har haft ont i övre delen i magen de två senaste dagarna, så jag undrar om det kanske är lite stressymptom - jag hade magkatarr en gång för länge sen, och jag har för mig att det kändes ungefär sådär. Min mage krånglar i och för sig rent allmänt för tillfället - om någon hängt med här länge minns ni kanske att jag började med Laktulos för magen när jag började med järntabletter under tvillinggraviditeten (jag har alltid haft hård mage, och järntabletter kan ju göra det ännu värre, som om inte en graviditet är tillräckligt besvärlig för tarmarna), och sen har jag bara fortsatt med det. Amning kan ju också ge hård mage, så jag frågade på MVC nån gång om man bara kan fortsätta med Laktulos, och då fick jag veta att det finns äldre som går på Laktulos konstant, så det skulle nog inte vara någon fara. Men när jag för några veckor sen hade extremt gasig mage i lite för många dagar och min mamma sa att hon hört att gaser är en biverkning av Laktulos så googlade jag och läste att långvarig användning av det inte alls är bra för magen, det kan göra att tarmarnas normala funktion blir sämre och man blir beroende. Så jag fick lite panik och drog ner kraftigt på det (det stod att man inte skulle sluta tvärt utan trappa ner) i några dagar, och sen åkte vi till Landskrona och jag struntade i att ta med flaskan, och magen funkade hur bra som helst. När vi kom hem igen blev jag dock hård i magen, så nu försöker jag hitta nån sorts balans med hjälp av katrinplommon, fibrer och vatten. Tyvärr hann jag få (*varning för äckel!*) en jättehemorrojd först som är väldigt öm, irriterande och obehaglig och först nu idag efter flera dagar med eländet har jag köpt Xyloproct så jag förhoppningsvis kan bli av med den. Magen funkar i alla fall bättre, så jag får väl helt enkelt fortsätta gluffa i mig katrinplommon, och hoppas på att magen kommer funka bättre av sig själv när jag någon gång slutar amma. Men jag har visserligen inget större hopp om det, eftersom den strulat i större delen av mitt vuxna liv och jag har provat diverse olika preparat. Men kanske..?

torsdag 5 mars 2015

Två år och en dag sen

Men! Jag glömde ju: igår var det två år sen jag fick positivt graviditetstest!
Alfred var inte med när jag kissade på det, men han försökte sno det från mig när jag kom ut för att visa Christopher. :)
Jag hade ju fått ett tidigt missfall ett par månader tidigare, och sen var det några månader när jag inte hade ägglossning ens (jag gjorde ägglossningstester till leda, det var så sjukt tråkigt att hålla på och kissa på pinne efter pinne, dag efter dag), och så hade jag blivit uppsagd bara ett par dagar innan, och jag hade bestämt mig för att inte ta graviditetstestet riktigt så tidigt som man kunde (man ska ju kunna ta det redan någon dag före beräknad mens, om jag inte minns fel), så jag hann till och med bli yrslig innan jag gjorde testet. Så när det väl visade ett tydligt plus blev jag så glad! Sen var jag förstås orolig under de första tolv veckorna (eller ja, jag nojade ju över det mesta genom hela graviditeten), men det var åtminstone inte så att jag var extra orolig runt tiden för missfallet förra gången, för den gången hade jag inte känt av några graviditetssymptom, men det gjorde jag med råge den här gången. Jag kräktes till och med efter några veckor (två gånger bara ändå, plus att det var riktigt nära några gånger), vilket jag aldrig gjorde med Alfred, och vid KUB-testultraljudet fick jag ju förklaringen till det: jag väntade tvillingar! Men det fick vi inte veta förrän den 25 april.
Så: superglad, men huga vad dåligt jag mådde hela tiden och vad segt det var. Jag är väldigt glad att jag inte behöver göra om det igen.
Annars har vi kaaanske fått klart husköpet idag - eller ja, inte klart för vi har inte fått skriva kontrakt än (det går så långsamt! Vet inte om det är skillnaden mellan Skåne och Stockholm rent allmänt, för här uppe går sånt här på ett par dagar bara, men i Skåne är ju tempot ofta lite långsammare och det kanske gäller för husköp också, eller så är det bara vår säljare...). Men vi har åtminstone kommit överens om köpeskillingen nu efter många om och men, och blivit lovade kontraktsskrivning imorgon klockan halv ett, och den kommer min mamma ta på fullmakt. Men vi vågar inte fira än. Fast vi köpte nya stekpannor idag, och jag köpte en ny dator, för den här börjar bli lite väl trött (har inte unboxat den än dock), så det var väl lite firande ändå, fast kanske mer av att vi har fått handpenningen på vår egen lägenhet.
Och stackars lilla Lilly har blivit förkyld nu. Hon hostar och det syns att hon har jätteont i halsen när hon hostar, och så rinner både näsan och ögonen. Hoppas det inte håller i sig för länge bara.

torsdag 17 juli 2014

38+2=Lika länge ute som inne

Idag är Flora och Lilly 38 veckor och 2 dagar gamla (exakt på minutrarna när jag skriver det här!), och det innebär att de varit utanför min kropp lika länge som de var inne i den (eller ja, som man räknar åtminstone, man är ju inte gravid de första två veckorna, men nu går vi med the flow här).
Två dagar innan förlossningen. 
Älskade älskade ungar!!
(Bättre bilder kommer sen, just nu sover de i vagnen.)

tisdag 1 juli 2014

Såhär, tydligen

Christopher berättade en liten historia för mig idag, som jag helt glömt. En dag i början av graviditeten när jag låg i sängen och mådde illa, innan det första ultraljudet, och jag hade läst att man mår extra illa när man är gravid med tvillingar, så hade jag tydligen sagt: "Seriöst, hur GÖR vi om vi får tvillingar?!"
Såhär, tydligen. :)

lördag 21 juni 2014

Saker som växer

Under avdelningen "konstiga saker som hänt min kropp efter tvillinggraviditeten" kan nu läggas till att mina vårtgårdar vuxit. Jag såg det i badrumsspegeln igår kväll och blev rätt så förvånad. Jag har kanske läst nån gång att sånt kan hända, men det hände inte efter min första graviditet, så ganska konstigt är det ju ändå.
Och vårtgårdar. Alltså detta vidriga ord. Det kan inte upprepas ofta nog att bröstvårtor och vårtgårdar är så hemska ord som måste uppfunnits av nån elak kvinnohatare. Vårtor är äckliga, tuttknoppar (som jag kallar dem) är härliga. Punkt. 

söndag 18 maj 2014

Xiphoid process

I förrgår lade jag ut en fråga i tvillinggruppen på Facebook, som jag funderat på ett bra tag - jag frågade om det när jag var på återbesök på MVC, men barnmorskan hade inte hört talas om det.
Såhär skrev jag: "Sen tvillingarna föddes har jag tyckt att den lilla benflärpen längst ner mellan revbenen (googlade att den heter xiphoid process) sticker ut, vilket jag inte minns att den gjorde innan. Jag undrar om min stora gravidmage kan ha pressat ut den - kan det vara så? Är det någon annan som märkt av samma sak?"
Och det var det! Det var flera stycken som svarade att de har likadant, så det var ju skönt att höra. Jag nämnde det på MVC när jag satte in spiralen också, och då sa barnmorskan att det ju verkade rimligt: "Det händer ju så mycket konstigt med kroppen när man är gravid!" Och ja, det kan man ju lugnt säga.

söndag 11 maj 2014

Förr

Appen Timehop: så rolig grej! 
Vissa dagar är ju inte vidare spännande, men ibland är det jättekul att bli påmind om vad jag gjorde den här dagen förr om åren. 


För två år sen produktionsledde jag en reklamfilmsinspelning (för internet bara, inte tv-reklam) för Samsungs NX-kameror. Vi hade en för liten budget, så när kunden ville ha med nåt gulligt djur föreslog jag Alfred i den fantastiskt fina apdräkten jag köpte till honom redan när jag var gravid. Två flugor i en smäll: billig modell/djur och jag fick vara med mitt barn på arbetstid. :) Men vi hyrde även en kattunge som skulle säljas dagen efter via Blocket - en rätt märklig uppgörelse.
Christopher kom till studion med Alfred, och när de var ute på upptäcktsfärd kom det ut en fotograf från en annan studio i samma lokal, och hon tyckte Alfred var så söt att hon undrade om han kunde vara modell för en italiensk modetidning dagen efter - budgeten var i stort sett slut, men vi kunde få en femhundring och några foton, och vi tyckte det kunde vara intressant så vi sa ja.
Så ena dagen satt han under några palmer i apdräkt och åt torkade aprikoser på en filminspelning, och nästa hamnade vi med en bunt superkonkurrerande mammor som signat upp sina bebisar i Stockholmsgruppen och pratade om att den här plåtningen var "jättebra att ha i sin portfolio"... En mamma tittade extremt snett på oss när stylisten bestämde att bodyn som hennes bebis hade på sig skulle passa bättre på Alfred, och sa med ett stelt leende nåt om att man inte kunde räkna med att barnet skulle få användas vid varje plåtning, men storebror hade minsann fått vara med i alla fall.
Sen var det flera timmars väntan och Alfred hann bli trött och gnällig trots att han fick leka med ballonger och underhållas av de italienska akrobaterna som var med på bilderna (som han inte vågade vara för nära), fast han blev i alla fall supersöt på bilderna. Men vi kan ju lugnt säga att vi inte blev sugna på att signa upp honom för en modellagentur.
Så det var mina dagar i glamourens tecken det. Ganska jobbiga dagar med allt jobb runt omkring, men kul minnen ändå.

tisdag 4 mars 2014

För ett år sen

Idag för ett år sen testade jag positivt på graviditetstestet!
Jag hade ju fått missfall drygt tre månader tidigare, så jag vågade inte riktigt känna mig säker, men å andra sidan var jag yrslig redan, vilket jag inte var under missfallsgraviditeten (som bara varade 7 veckor eller så), så det kändes åtminstone mer rätt. Men vi hade ju ingen aning än om att det var tvillingar!

söndag 2 mars 2014

Mammamage

För ett tag sen läste jag i en annan blogg om "mammamage" - som i korthet är att diastasen, alltså muskelplattorna på magen som går isär när man är gravid, inte läkt ihop igen, så magen är stor och blir toppig när man spänner den även efter man fött. Som tur är finns det en app som heter just Mammamage som innehåller ett träningsprogram så man kan träna rätt muskler för att få det att bli bättre (situps och plankan hjälper tydligen inte, för det är musklerna innanför som behöver tränas).
Om jag förstått infon i appen rätt så kan diastasen läka ihop spontant, men då inom fem veckor efter förlossningen, och eftersom jag är långt förbi det och har toppig mage när jag spänner den och har ganska många centimeter kvar till min mages utgångsläge trots att jag har väldigt lite överskottshud kvar, så kan jag nog konstatera att jag har mammamage. En vanlig graviditet klarade min mage, men en tvillinggraviditet var visst lite för mycket för den. (Den ser helt läskig ut på bilden! Där ser man också att det är lite hud över, för den blir sådär småskrynklig på sina håll.)
Så igår köpte jag appen (22:-) och gjorde de första övningarna. Det är väldigt små och lätta (som i inte tunga) rörelser, men jag vet inte om jag gjorde dem lite fel, för jag fick jätteont i svanken av dem. Man bör göra övningarna 5-6 gånger i veckan enligt appen, så jag får bara fortsätta och se hur det känns. De tar bara några minuter per gång, så jag hoppas på att hinna med dem. 

måndag 17 februari 2014

Nästan tillbaka till före-kroppen

Jag tror jag har nämnt nån gång tidigare att jag mäter mig själv en gång i veckan sen jag tränade för några år sen och fick veta att mått är ett bättre kvitto på resultat än vad vikt är. Så jag har mått på mina lår, stuss, mage och midja från både före, under och efter Alfred-graviditeten och fram till och under tvillinggraviditeten. Amningen av Alfred var så effektiv att jag var smalare när han var ungefär ett halvår än innan jag blev gravid med honom, utan att ha tränat ett dugg (förutom att jag bar honom ungefär dygnet runt då). Och idag, nu när tvillingarna är knappt fyra månader, hade måtten på både lår, stuss och mage (alltså den tjockaste delen av magen, i höjd med naveln) gått ner till samma eller precis under måtten före tvillinggraviditeten. Det enda som fortfarande är några centimeter större är midjan - det är nog dels lite överskottshud kvar, men också att det känns som att tarmarna inte riktigt är tillbaka på sina rätta platser än, det är lite kaos med gaser och grejer fortfarande (och vissa kläder som jag kan ha igen sitter alldeles för tajt när jag ätit och svullnat upp).
Jag är dock lite förvånad över att magmåttet är samma som före, för jag ser ju att magen är lite sladdrig fortfarande, men det kanske mer är att musklerna försvunnit än att det är gravidöverskott kvar. 
Jag är helt fascinerad av hur väl min kropp återhämtat sig så snabbt efter graviditeten! Och med tanke på att jag inte tränar och äter rätt mycket onyttigheter och ändå fortsätter bli mindre för varje vecka jag mäter mig undrar jag lite vad som skulle hända om jag dessutom skulle sluta äta kakor och godis - jag skulle väl försvinna helt. Och dessutom är det ju inte bra att gå ner i vikt för fort när man ammar eftersom miljögifter tydligen lagras i fettcellerna och kan frigöras och gå över till barnen genom mjölken om de försvinner. 
Fast det är klart att det vore trevligt att ha en liten "minus-buffert" för när jag slutar amma, så det inte gör nåt om jag går upp lite igen, utan att jag skulle kunna ha mina kläder ändå. Kan jag fortsätta amma några månader till kanske det kan hända. 

måndag 3 februari 2014

Flashback

Jag tittade nyss på en liten animerad film, som jag fått tips om. Den sades vara lika bra som en Pixar-film, fast det inte var de som gjort den. Och den var söt, men det spelar ingen större roll vad det var för film, grejen var att musiken i den var hemskt lik musiken i en Pixar-kortfilm som Alfred tittade på hundratals gånger medan jag var gravid med tvillingarna. Och direkt när filmen satte igång började jag må illa. Jag kastades alltså tillbaka till hur jag mådde när jag var gravid bara av musik som påminde om något jag hörde då. Det bevisar att jag gjorde rätt som lät bli att lyssna på mina vänner i This Is Heads nya skiva när jag var gravid, just för att jag inte ville förknippa den med att må illa. Galet hur kroppen funkar.