Hörsel och nojor

Christopher har gått på bio ikväll, så jag är ensam med tre sovande barn. Jag satt och tittade på "Grey's Anatomy" på Play och hörde plötsligt att Lilly storgrät, så jag rusade upp och hon hade redan hunnit in i vårt sovrum för att leta efter mig. Christopher brukar alltid höra när någon vaknar och gråter före jag gör det när vi sitter och tittar på tv, så han har uppenbarligen bättre hörsel än jag. Förutom i sömnen på nätterna, då vaknar jag av absolut ingenting. Och det här fick jag äntligen en förklaring till i senaste avsnittet av Barnvagnspromenader (avsnitt 43), där Louise Hallin berättade att under tiden man ammar så gör amningshormonerna att man har bättre hörsel och lukt och mer stresspåslag för att ständigt vara beredd att rädda sitt barn. Nu är jag inte superammande längre, men jag ammar ju varje morgon fortfarande och måste ju därför fortfarande ha amningshormoner i kroppen (vilket märks på mina klena leder, jag får ju fortfarande ont av ingenting). Jag tycker det är rätt häftigt hur naturen ordnar det för oss! Visst vet jag att mammor normalt sett vaknar av en fallande fjäder, så länge fjädern liksom sitter på barnen, men att det faktiskt rent fysiskt fungerar så, det hade jag inte riktigt koll på.
Annars är faktiskt sömnen rätt hyfsad nu, jämfört med tidigare. När barnen inte är sjuka så sover oftast åtminstone någon av dem hela natten fram till tidig morgon nu - men det är ju nästan alltid någon av dem som vaknar och kommer in, och när barn 2 vaknar brukar det sluta med att någon av oss får lägga sig inne i deras säng med barn 2 och 3, för att den är lägre och ger mindre risk att någon ramlar ur och slår sig.
Och på tal om sjukor så börjar jag bli helt nojig för alla konstiga åkommor nu. Dels är det ju springmasken som jag inte vet om den tänker komma tillbaka (vi ska ta dos två av medicinen nästa helg, men informationen om när maskar kläckta ur eventuella kvarvarande ägg blir könsmogna och börjar lägga nya ägg är extremt knapphändig på nätet - när jag läste om löss så stod det precis tider, vilket gjorde att vi kunde känna oss trygga med att ta dos två och att det sen skulle vara över, men när jag läser om springmask hittar jag bara en massa stackare som får det om och om igen), dels höstblåsorna som går på förskolan och dels den vidriga förhatliga magsjukesäsongen som folk envisas med att skriva om på Facebook jämt. Vaaaarför kan inte folk hålla tyst om det äckliga?! Varför tror de att andra vill läsa om det?! Så när Flora sa "aj aj magen" när jag lade tjejerna fick jag nästan panik, men försökte lugna mig med att hon är lite för liten för att identifiera magont så (det ska komma i fyraårsåldern, tydligen) och hoppas på att det inte är något.
Jag önskar att vi åtminstone kan få vara friska (förutom lite snor och hosta som Alfred och Lilly har) i några dagar framöver, för på fredag ska vi åka till Kärra och fira "för-jul" i helgen med min gravida syster Johanna och hennes Victor, min systerdotter Stella och mormor. På vägen tar vi Ullared för att köpa lite julklappar till barnen. Så alla illasinnade bakterier och virus, snälla håll er borta från oss!

Separationsångest

Okej, lesson learned: jag ska aldrig mer lämna tvillingarna i mer än en kvart eller så.

I förmiddags hade jag bokat in min sista sparade session hos coachen som jag fick när jag blev uppsagd för snart två år sen, och eftersom det är torsdag och Christopher jobbar hemifrån men med få uppdrag just på torsdagar hade vi bestämt att jag skulle få åka in till stan och göra ett gäng ärenden som jag samlat på hög. Så jag åkte hemifrån halv tio (och jag behövde inte ha amningslinne på mig! Jag kunde ha fin klänning! The joy!), hade en bra session hos coachen, åkte till Kungliga Biblioteket och lämnade in en bunt exemplar av mitt gamla fanzine Fozzie för att sparas för evigt i deras samlingar, åt lunch, drack chailatte och köpte diverse småsaker. 

Sen åkte jag direkt till förskolan och hämtade Alfred i vanlig tid och gick med honom till 4-årskontroll på BVC (där han var superduktig och briljerade med att räkna baklänges från fem, vilket sköterskan sa att hon aldrig hört någon annan 4-åring kunna, gjorde perfekta syn- och hörseltest, ritade och balanserade, pärlade och allt annat man skulle kunna), och så kom vi hem vid kvart i fem. 

Christopher och tjejerna hade haft det bra, bortsett från att Lilly ramlat och slagit sig i ansiktet, och de var glada och lugna när jag kom hem. 

Halv sju var det BRF-styrelsemöte igen, och Alfred följde med mig och tittade på film, och tjejerna var inte speciellt ledsna över att jag gick igen. Vid åtta lämnade jag hem Alfred eftersom tjejerna somnat, men en liten stund senare skrev Christopher: "Barnkaos. Kom hem."

Och sen dess (nu är klockan kvart i elva) har det varit fortsatt kaos: tjejerna har vägrat somna om och fått komma upp och få lite gröt, Alfred har bara velat läggas av mig, Flora har skrikit och väckt Lilly, Flora har kommit ut och fått bäras in igen osv  osv. Antar att de inte vågar lita på att jag inte kommer försvinna igen... :( Det kan bli en livad natt det här. Imorgon blir det till att jobba på att bygga upp förtroendet igen. 

Förresten fick jag svar på en sex månader gammal fråga till Pampers Barnvagnspromenader-podden idag; om när Alfred gav tjuvnyp till tjejerna och hur vi skulle hantera det. Det har ju löst sig, men det var intressant ändå, eftersom Louise Hallin alltid är så klok. Avsnitt 36, mot slutet, om ni vill lyssna. 

Lilla slagpåsen

Lilla känsliga Flora har på något sätt blivit slagpåse för båda sina syskon, och det är så sorgligt.
Lilly menar ju förstås inget illa, men hon är så mycket mer på än Flora, så hon testar liksom allt på syrran: banka saker i huvudet, bonka handen på huvudet, ta leksaker eller mat som Flora håller i och som Lilly vill ha, knocka henne med pannan (nackdelen med den där gulliga grejen som Christopher och Flora brukar göra där de lutar pannorna mot varann - Lilly vill också, men gör det så hårt att det snarare blir en dansk skalle av det), och det senaste nu är att Lilly klättrar upp på Flora bakifrån när hon försöker krypa framåt, och Flora blir helt förtvivlad i stort sett varje gång.
Alfred kör nån sorts testning där han då och då kör små tjuvnyp - oftast inte särskilt hårt, tack och lov - där han slår tjejerna med en leksak, trycker fötterna mot dem, knuffar dem och sånt, och vi har inte lyckats få honom att sluta även om vi försökt på olika sätt (bli arga, förklara, lyfta undan, bli ledsna...) - jag har skrivit till Louise Hallin i Pampers barnvagnspromenader och hoppas på att få hjälp. Lilly klarar det bättre, men Flora blir ibland så ledsen att det är helt hjärtskärande.
Jag började visserligen skriva det här igår kväll, och peppar peppar så har det varit lite bättre idag, trots att Alfred varit hemma hela dagen (han hade feber igår kväll, och idag har han sagt att han har ont i munnen - jag har bara kunnat se några små röda prickar bak i gommen, men kanske att det är höstblåsor ändå?).
Och så en liten uppdatering från gårdagens inlägg: plötsligt kan Flora visst gå ner baklänges från bordet, soffan och fåtöljen! Duktiga lilla tjej.

Bekräftelse från experter

Under mina promenader nu för tiden lyssnar jag ju på podcasts, och jag har hittat några olika som jag gillar. Favoriten är ju Pampers Barnvagnspromenader med Louise Hallin, tätt följt av P3 Dokumentär, och så fick jag också tips om Kropp & Själ på P1.
Där hittade jag ett avsnitt som hette "I huvudet på en baby", där de pratade med några experter; en barnöverläkare och en psykoterapeut, tror jag det var, och berättade om forskning på barns medvetanden nu och förr, plus att de var på en babyrytmik-timme och pratade med en rytmikpedagog (tror jag hon kallade sig) och några föräldrar. Och sen frågade de experterna vad de tyckte, om det var bra och viktigt att gå på såna där aktiviteter med små barn.
Jag personligen har i stort sett aldrig gått på några som helst aktiviteter med mina barn - med Alfred var det mycket för att han var så oerhört skrikig att jag inte riktigt vågade mig ut bland folk (var annars lite sugen på babysim), och nu med tvillingarna är det dels för att det är ett så stort projekt att göra saker ensam med två små barn och också att jag själv inte är särskilt intresserad av att umgås med folk som jag inte känner. Apropå det hittade jag igår ett superkul blogginlägg som visar ungefär hur jag känner mig bland främlingar: på Supermom. :)
Hur som helst: av de här två experterna fick jag en liten klapp på axeln om att det är helt okej, och det var så skönt! De sa kort sagt att nej, små barn är "primärt inte intresserade av kompisliv", aktiviteter som babyrytmik och öppna förskolan ger mest till föräldrarna, inte till barnen. Yay, då slipper jag gå till öppna förskolan utan att ha dåligt samvete!
Och härom dagen fick jag ännu lite mer bekräftelse, från min kära Louise Hallin i senaste avsnittet av Barnvagnspromenader (avsnitt 18). Där var det en mamma till en 3-månaders som undrade om hon borde införa rutiner för honom snart istället för att fortsätta som hon gjorde med att låta honom äta och sova när han visade att han behövde det. Louise sa, vilket jag var beredd på, att det var alldeles lysande som hon gjorde, att hon var lyhörd för vad hennes barn behövde, och det var ju det allra bästa för honom. Då frågade programledaren Tove (min exkollegas sambo, och mamma till deras tvååring) om det ändå inte är bra med rutiner, för det är ju det alla säger? Och så lade hon till att hennes dotter alltid har strulat med sömnen, så då sa alla hon kände att hon måste införa rutiner runt läggningen och hålla stenhårt på dem. Louise frågade då stillsamt: "Blev det nåt bättre då?", och jag hörde hur Tove inte riktigt var beredd på det, men då fick erkänna att "Neej, bara väääldigt marginellt". Så det är samma sak där: rutiner är till för föräldrarna, inte för barnen. En del föräldrar behöver det för att få ihop sina liv, och då är det helt okej, föräldrarna behöver ju också må bra, men om man har en normalt välfungerande familj där barnet är helt och rent och får mat varje dag och får somna på samma ställe på kvällarna (att somna på andra ställen ibland är heller ingen fara) så räcker det alldeles utmärkt. Som Louise sa: vi svenskar är som regel väldigt strukturerade, så vi har rutiner i våra liv även om vi inte tänker på det som så, och även om man inte inför speciella strikta rutiner för barnens mat och sömn, det är inga problem. Och jag blev så glad, jag älskar när jag får höra att det vi gör som föräldrar är rätt, även om vi inte gör som många säger att man bör göra.
Så nu tänker jag inte ha dåligt samvete för att vi inte har fler rutiner heller, för våra barn mår bra och utvecklas och är glada som vi har det nu - yay!