Julgodis experimenterat till perfektion (typ)

Idag har jag gjort julgodis, en sort som jag har experimenterat med vid jul i flera år nu för att få perfekt, och jag tror att jag kanske äntligen har lyckats!
Christopher hittade ursprungsreceptet, och det var amerikanskt, så det var nog det som gjorde att det var så svårt att få till det – konsistenserna blev liksom inte rätt och allt bara flöt ut. Grunddelarna är en botten och en topp gjord av choklad och Nutella, sen är det en kola, hasselnötter och nån sorts marshmallowfluff. Så istället för att göra den amerikanska varianten där det skulle vara sour cream i kolan och vaporised milk i fluffet gjorde jag nu mina egna varianter. Och eftersom flera redan frågat efter receptet på Instagram och Facebook så skriver jag ner det här!

 



Botten:
100 mjölkchoklad
ca 0,5 dl Nutella
Smält chokladen, i vattenbad eller enklast i mikron: lite lägre effekt, 20–30 sekunder i taget och rör om tills allt är smält. Blanda i Nutellan. Bred ut på bakplåtspapper i en form ca 20x30 cm stor. Ställ kallt tills det stelnar.

Kolalager (samma grundrecept som knäck):
1,5 dl grädde
1,5 dl socker
1,5 dl sirap
ca 0,5 tsk havssalt
Koka ihop smeten tills den är ungefär 122 grader – gör gärna kulprov och känn så att kolan blir fast men inte hård. Det viktigaste är att den inte flyter ut utan stelnar hyfsat, men inte heller blir knaprig (den ska gå att skära sen).
Ta fram formen med chokladen och häll på kolan och bred ut den så att den täcker. Ställ kallt igen.

Nötter:
Hacka ca 1 dl hasselnötter och häll ut på kolan.

Flufflager (här letade jag fram ett recept på skumbollar och tog lite mindre gelatin):
2,5 dl socker
0,5 dl vatten
3 gelatinblad
1 äggvita
1,5 msk vaniljsocker
Lägg gelatinbladen i kallt vatten i några minuter så de mjuknar.
Blanda socker och vatten i en kastrull och koka ihop på medelvärme så att sockret smälter och det tjocknar lite lagom till en sockerlag. Lägg i gelatinbladen och rör tills de smälter.
Vispa äggvitan till ett fast skum och häll i sockerlagen under vispning. Vispa tills smeten ser ut som vispad grädde, minst 5 minuter, men inte för länge, den ska inte bli alltför fast. Vispa i vaniljsockret.
Bred ut fluffet på kolan och nötterna. Ställ kallt igen.

Topp:
100 g mjölkchoklad
ca 0,5 dl Nutella
Gör likadant som med bottenlagret, och bred på det på fluffet. Ställ alltihop kallt i någon timme igen så det får sätta sig.

Skär i små rutor med en vass kniv – förhoppningsvis håller allt ihop och flyter inte ut!

Inställd uppsägning

Igår kväll var jag redo att säga upp mig från mödraskapet. Det började med middagen, som var extremt barnvänlig: kassler och pasta och en kall sås med äpple, och Alfred och Lilly vägrade smaka (fast båda ätit små bitar kassler medan Christopher lagade maten och gillade det), och åt knappt ens pasta. Flora satt och åt ganska bra, men det är alldeles för ofta så att minst två barn knappt äter nåt alls, och eftersom både Alfred och Lilly börjat säga att de är hungriga när vi släckt lampan vid läggning blir jag helt tokig på att de vägrar äta. Det funkar ju inte att bara säga "nähä, var hungrig då", åtminstone inte med tvååringar, så någon kväll har Lilly fått amma och Alfred fått en banan i sängen, men det vill vi ju verkligen inte att det ska bli en vana, för det är ju inte alltid vi vet om det bara är snack för att de inte vill sova. Så igår, även fast jag var så arg att jag nästan kokade, erbjöd vi både välling, gröt och macka efter maten, bara för att försöka få en lite lugnare läggning. Men det hjälpte förstås inte ändå, det var prat om att vara hungrig, törstig och det skulle bytas rum: fast Flora vägrar läggas av Christopher ska hon ändå gå in och lägga sig hos honom och Alfred efter en stund, men givetvis kommer hon tillbaka snart, och så tar läggningen en extra halvtimme. Nu har Lilly också börjat med att krångla runt bland rummen, och jag blir knäpp! Det är ju också hopplöst att hota med att gå ut om de inte slutar bråka, för för det mesta krånglar de inte båda samtidigt, så det blir ju skittaskigt mot den som ligger och är lugn om jag går ut, för då blir ju hon ledsen. Suck, jag är SÅ trött på det här!
Och det är väl du som läser också, kan jag tänka. Så över till nåt trevligare: när jag gick och lade mig låg det två små barn i min säng (Alfred och Lilly) och snusade och var förstås världens sötaste barn igen - och det tredje kom förstås in sen också så vi fick flytta runt oss som vanligt. Och idag testade jag ett nytt recept som jag snubblade över för ett tag sen, och barnen älskade det, så idag fick vi en hyfsat lugn och trevlig middag.

Agnes-bullar, döpte Alfred dem till.

(Jag hade en smärre jobbkris i gengäld, men förhoppningsvis löser det sig, fast det var lite svettigt en stund i eftermiddags.)
Och just det, den här gulliga synen när jag kom och hämtade på förskolan också!

De är väldigt goa med varann, och oss föräldrar, stora delar av tiden nu, våra barn. De bråkar ibland, men de älskar också att pussas och kramas, och det är så härligt. Lilly säger ofta att hon missade pussen när hon pussats, fast hon inte gjorde det, och så vill hon pussas igen. Och det är väldigt viktigt för alla tre barnen att pussa och krama varann när vi lämnar dem på förskolan och när de ska sova, gullungarna.

Lyckad hemmadag

Idag för tre år sen blev våra små tjejer till! Vi hade harvat med ägglossningstester i några månader, och vissa månader fick jag aldrig någon ägglossning alls, men just den 12 februari 2013 fick jag en glad gubbe på mitt test som jag kissade på vid lunchtid på jobbet. Jag blev så glad, men det var ju inte direkt något jag kunde berätta för folk ("Ikväll ska vi ligga!" typ), men en liten intetsägande facebookstatus blev det ändå: "jamen sådär ja." :) Och det kunde man ju verkligen säga, med tanke på hur bra det gick. Föga visste jag dock att det var hela två ägg jag släppte - det fick vi veta först den 25 april.

Vi höll ju barnen hemma idag - säkert överförsiktigt, men när ett barn kräks mitt på förskolan så känns det inte superlockande att släppa dit mina barn dagen efter, det måste jag säga, så när vi nu har möjligheten att kunna ha dem hemma så fick det bli så. Men jag brukar ju ärligt talat tycka att det är rätt jobbigt att vara ensam med alla tre hemma, så även om Christopher sa att han skulle försöka jobba lite mindre så kände jag att jag var tvungen att hitta på något extra. Jag hade sett ett klipp på en liten pojke som fått en hinderbana i trädgården, så jag gav mig på att göra en jag med. Men först fick Alfred plocka ner de tre clementiner som plötsligt hängde i snören från äppelträdet. Det var förstås den tacksamma fågelmamman som fått tjejernas nappar till sina fågelbebisar som lämnat presenter. :) Såklart.

Och att göra en enkel hinderbana var ju inte så svårt, eftersom vi har en massa byggbråte liggande lite varstans fortfarande. Först tog jag bitar av en pappkartong som man ska springa med en fot på varje bit, sen lade jag en planka på två målarburkar som man ska hoppa över. Tredje hindret var ett kvastskaft över två sågbockar som man ska krypa under, och sist ett lägre hinder som man ska åla under (därav flyttkartongen så man inte behöver åla direkt på geggiga marken).

Här ville jag inte ha något för hårt som kunde ramla ner på barnen, så jag tog en lång remsa kork som blivit över från Christophers korkvägg, och när regelstumparna jag hade först bara välte drog jag fram stolarna som förra ägaren lämnade i källaren, och det funkade ju bra.
Det höll barnen sysselsatta en stund!

En ensam vintergäck har vi i vår trädgård också, som sällskao till snödropparna.

Alfred hittade en daggmask! Lilly blev rädd och sa att den var äcklig, men hon vågade sig lite närmare när Alfred försiktigt plockade upp den.

Sen fick jag åka och handla alldeles ensam - jag hade svinont i magen på förmiddagen för jag var så stressad (att ha tre barn som vill ha allting på en gång samtidigt, och jag måste hjälpa dem med allting hela tiden... ibland blir det bara för mycket för mig), men att få en timme för mig själv hjälpte så jag fick lite ny energi, så när jag kom hem bakade vi småkakor till Alfreds födelsedag nästa vecka.

Vi provade ett recept jag snubblade över när jag letade efter något annan en gång, som såg så galet gott ut - och det var det också: sega Dumlesnittar.
Och jag tycker nog att det här var en av våra bästa dagar hemma (Christopher jobbade visserligen bara i kanske 4-5 timmar, men ändå): ganska lite bråk (Lilly knuffade Flora när de stod i trappan så Flora ramlade ner ett par steg, och det var ju förstås illa, men tack och lov slog hon sig inte så mycket, utan blev mest rädd) och barnen har lekt väldigt bra tillsammans alla tre stora delar av tiden. Hopp för framtiden, helt enkelt. :)

Bra söndag!

Christopher kom igår med idén att vi skulle åka till stranden och leta fina stenar idag om vädret tillät - och det gjorde det. Vi tog med smörgåsar och kalla pannkakor till lunch, och när vi kom fram till Lill-Olas, som just den här biten av stranden i utkanten av Landskrona heter, ville barnen börja med att äta. Vi gick en liten bit och hittade ett vindskydd, där det satt ett par, men de hade inget emot att vi kom och störde. De väntade på mer sällskap, och när deras vänner kom hade de med sig två hundar. Lilly och Alfred tyckte det var jätteroligt med vovvarna och fick ge dem hundgodis och klappa, medan Flora var lite mer avvaktande och tittade bara på.

När vi ätit färdigt (och gett ena hunden mackan som Lilly tappade i gruset) gick vi ner till vattnet.

Många stenar samlades ihop, och några åkte i vattnet. Det är Ven som syns vid horisonten - dit ska vi åka när det blir lite varmare.

Jag är så lycklig över att vi bor vid havet!

För att få barnen att vilja åka hem när Christophers tår började domna bort fick jag muta dem med vaniljrån - och jag lade märke till att tvillingarna börjar bry sig mer och mer om varandra: Alfred och Lilly satt i tvillingvagnen och Flora i Alfreds paraplyvagn, och jag gav Alfred och Lilly varsitt rån, och då sa Lilly att Flora också måste få ett. Så härligt att den där tvillingsamhörigheten börjar komma mer och mer nu! Alla tre barnen börjar leka bättre och bättre med varann nu också, det är också helt underbart. Förutom att Lilly bet både Alfred och Flora när vi kommit hem, bara för att testa vad som skulle hända... Jag hoppas verkligen att det inte blir något hon kommer börja göra oftare igen (hon bets en kort period för ett tag sen, när det nu var, men det gick över rätt fort).

Jag såg förresten en länk idag i tvillinggruppen, med ett inslag från Rapport (från 2012, men jag hade inte sett det förut), som berättade om forskning från Karolinska som visar att tvillingar löper runt 20% mindre risk att begå brott och testa droger, plus att de ofta har bättre betyg än andra när de går ut nian. Yay! Detta visade också att man inte ska separera tvillingar för att de har sån oerhörd trygghet i varandra.

Väl hemma lekte barnen på balkongen (att vi har en så stor balkong att barnen kan springa ikapp på den känns väldigt lyxigt), och jag gjorde en pastadeg.

Det var ett tag sen jag gjorde egen pasta, och idag knådade jag den mycket mer än jag brukar göra, och den blev så bra! Jag gjorde fyllning med ricotta, spenat och parmesan, men även några mindre utan spenat, för jag anade att barnen skulle vara misstänksamma mot det där gröna, och det var de mycket riktigt. Jag gjorde dock lite för få små, men Alfred fick vi faktiskt i en av de stora också genom att säga att man blir stark av spenat, och tjejerna åt varsin när jag petat bort fyllningen.

Jag testade också en för mig ny sorts tomatsås, som jag hittade recept på i min storasysters gamla pastabok: burro e pomodori, som blev så god! Och superenkel: jag tog en burk hela skalade tomater (eller ett halvt kilo färska, men det hade jag inte, plus att det kändes enklare med burk) som jag hackade och hällde i en kastrull tillsammans med 50 gram smör. Sen skalade och delade jag en lök, saltade och lät det koka upp, och sen lät jag det sjuda på svag värme i en dryg halvtimme. Sen skulle man slänga löken och så kunde man mixa såsen om man ville, men jag mosade bara de få bitar som var kvar. När pastan var färdig hade jag i en skvätt grädde och kokade upp såsen igen, och så var det klart. Flora tyckte den var god (smakade som ketchup, sa hon, eftersom det var det jag lurade henne att smaka med), Lilly åt lite av den men ville inte ha mer, och Alfred smakade för att Christopher sa att man blir snabb av såsen... Så all in all en ganska så lyckad middag i kaosmiddagfamiljen Reis-Hansby.

Morotskaka och Melodifestival

Jag fick för mig för ett tag sen att jag ville baka en morotskaka, vilket jag typ aldrig bakar, och igår köpte jag Philadelphiaost och en massa morötter och tänkte baka, men så blev det inte av när Christopher tyckte att jag kunde förtjäna att sitta i soffan en stund istället. Sen tittade jag på en annan tvillingmammas nya blogg, som jag gillar, och hon hade just bakat en morotskaka! Det är andra gången på bara någon vecka som vi gör samma sak (eller ja, nästan bakade jag ju åtminstone en morotskaka) samtidigt utan att veta om det innan vi läser om det, vi verkar vara nån slags tvillingsjälar. ;) När jag kommenterade det svarade hon att hon ville se en bild på min sen, så...

... tadaaa!

Barnen, som hjälpte till att baka den och älskade smeten, gillade den inte alls dock... Så nu har vi asmycket morotskaka, så jag får väl frysa in en del.

Jag hade förresten tänkt använda Leila Lindholms recept, men när jag såg Jannas recept igår tyckte jag att det lät helt galet med 4 dl florsocker till 100 g Philadelphiaost och 60 g smör i frostingen, eftersom Janna hade 1 dl florsocker till 300 g ost, så jag körde en kombination med 200 g ost, 60 g smör, lite citronsaft och ungefär 1,5 dl florsocker, och jag tycker det blev bra.

Vi var ute i trädgården en stund idag, för att Christopher äntligen skulle såga av grenarna på julgranen så vi kan köra iväg den till återvinningscentralen, och titta vad han hittade mitt på gräsmattan! VI HAR SNÖDROPPAR I VÅR TRÄDGÅRD!! Så peppad är jag över detta att jag måste använda versaler. :)

Och så är det en massa andra små knoppar som sticker upp här och där, så det ska bli mycket spännande att se vad det är för nåt som kommer blomma så småningom. Christopher såg att vi har pärlhyacinter när han var här för besiktningen i mars förra året, men annars vet vi ju inte - vi fick ju inte tillträde förrän i slutet av maj.

Vi fick ett väldigt stort rött äpple som hängde i trädet ett tag.

Jag fick idén att låta barnen vara uppe och se första timmen av Melodifestivalen ikväll eftersom det ändå tar sån sabla tid att lägga dem nu för tiden, och så kunde jag och Christopher få se det också utan att behöva spela in det - jag har, efter den mer eller mindre obligatoriska förnekelsetiden under några år i mina 20- och 30-somethings då jag tyckte att det var töntigt med Melodifestivalen, nu erkänt för mig själv att jag tycker det är roligt att titta på det - jag har inte ens något emot att det är evighetsmånga deltävlingar och allt det där, jag tycker till och med att det är lite mysigt att ha det att se fram emot på lördagskvällarna under vårvintern. Så vi gjorde i ordning barnen och så fick de bänka sig framför tv:n (Alfred satt i soffan).

Och oj, vad Lilly tyckte det var roligt! Hon härmade danser i varenda låt och vägrade sitta still när vi bad henne lugna ner sig lite. Flora och Alfred satt i soffan nästan hela tiden medan hon skuttade runt, men framemot slutet kom båda två in i andra andningen och Alfred gjorde Lilly sällskap på dansgolvet.
De somnade visserligen ganska fort efteråt (Alfred håller på att bli förkyld igen också, stackaren, och har tydligen haft ont i huvudet hela dagen, sa han), men jag tror inte det var värt det ändå - det blev lätt hysteriskt framför tv:n.
Nu tittar vi på sista halvtimmen som vi spelade in för att se vilka som gick vidare, och vi jublade båda över att Samir och Viktor "bara" gick till andra chansen, och att mannen som utlöste Christophers kommentar "Har en skjorta någonsin suttit så snyggt på någon?!" istället tog andra finalplatsen (Robin Bengtsson), och jag konstaterade att svart och vitt är årets färger: bara två artister hade andra färger (även programledarna körde svart och vitt). Lustigt att det är så nästan varje år att en färg dominerar kraftigt (eller ja, två i kombination i år då, men ändå).

Middagstriumf

Halleluja! Jag lyckades laga improviserad mat som två av tre barn tyckte om!
Alla våra barn brukade älska min mat när de var bebisar och jag gjorde alla deras puréer själv, men nu har tjejerna blivit som Alfred: äter i stort sett bara färdigmat som fiskpinnar och köpeköttbullar utöver pasta/ris/potatis/cous cous, och det är så tråkigt, för jag gillar god mat och vill ju att våra barn ska äta bra också.
Det har blivit att jag tar största ansvaret för maten hemma, även fast Christopher lagar maten rätt ofta, så är det jag som planerar och ser till att ta ut råvaror ur frysen och sånt, men i förra veckan när jag var trött och ledsen en kväll bestämde vi att dela på hela matansvaret, så att Christopher tar tisdag, torsdag och lördag och jag tar de andra fyra dagarna. Så idag var ju min dag, och vi försöker köra på meat-free Monday, men jag hade ingen bra plan alls för middagen. Till slut bestämde jag mig för en improviserad soppa, och kokade upp potatis, morötter och röda linser (Flora hjälpte mig), och stekte rödlök och vitlök, mixade ihop alltihop, kokade upp igen med grädde och kryddade med salt, peppar, timjan och spiskummin.
Eftersom det brukar vara ett sjå att ens få Alfred att smaka på mat som han inte vet vad det är så sa jag att det var "Mysterie-soppa", som jag vägrade berätta vad det var i, så han måste gissa, och det lyckades faktiskt: han smakade! Men innan jag ens hunnit ta min egen första sked hade Flora ätit upp sin portion! Och Alfred gillade soppan! Lilly däremot sa att det var "uscha blä", men ändå: två av tre! Wohoo!

Barnlöst inlägg

Vi bor ju med mamma i sommarstugan i några månader nu i sommar, och eftersom vi liksom är en kaotisk cirkus med alla ungar så är det förstås lite jobbigt för mamma. Igår blev det en konflikt mellan henne och Christopher, och stämningen var milt uttryckt obekväm (och det har varit lite halvstelt ett tag innan också). Så i morse bad jag både honom och henne att prata med varann och reda ut allt så jag slipper hamna mittemellan, så efter frukost gick Christopher ut till mammas lilla hus för att prata. Jag hade så ont i magen, alltså rent fysiskt så jag nästan mådde illa. Det kunde ju liksom gå hur som helst, och gick det åt skogen hade det varit lagom roligt resten av sommaren, på Kreta-semestern och när vi ska bo nära varann i Skåne. Tiden gick, men när det gått en timme började jag tänka att de åtminstone inte slagit ihjäl varann, då borde det liksom gått fortare, så efter en timme och en kvart dristade jag mig till att knacka på för att kolla hur det gick och om de ville med och bada. Och tack och lov var stämningen god, och de hade pratat om det mesta som skavde så vi nu vet hur vi kan göra saker bättre, och det känns så skönt.

På tal om Kreta förresten, jag är helt oproportionerligt peppad på den där semestern! Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hur dyrt det blir, men jag håller på att planera allt i huvudet redan - det kan bli den bäst planerade semestern ever (och sen blir säkert nån sjuk eller så, men ändå). Jag har gjort långa listor med vad vi ska fixa och vad vi ska ta med, och jag har googlat grejer som om man dricker kranvattnet på Kreta, om de har likadana eluttag och vad som finns att se och göra i Chania. Det kan nog hända att jag faktiskt är född produktionsledare, som min syster Johanna hävdar, så det är väl kanske bra att kunna falla tillbaka på om jag inte lyckas fixa nåt roligare jobb...

Vi har flera svarta vinbärsbuskar i trädgården här, som blir större och större för varje år. Förra året tror jag att vi gjorde nånstans runt 12-15 burkar svartvinbärssylt, och i år har jag gjort 26 och hade ändå en halv buske kvar att plocka. Mamma föreslog att jag skulle göra saft av de sista bären istället, och jag plockade de sista idag. Men sen tittade jag i ett Arla-häfte som jag snappade åt mig när vi handlade mat idag och hittade ett recept på en chokladkaka med svarta vinbär, som såg så sjukt god ut. Så jag bakade den med några deciliter av bären, och nu kan jag lugnt säga att det blir ingen saft här. Resten av bären ska sparas till fler av den här helt gudomliga kakan (jag tog en dryg deciliter kakao istället för 1,5 som det står i receptet, och det blev perfekt, enligt mig).

Oj, ett helt inlägg utan ett ord om barnen! Det var konstigt. Nya tag imorgon! :)

Bankmöte, Jell-O och banankaka

Jag lyckades tjata till mig några kommentarer ändå - tack! :) Jag har uppenbarligen för få kompisar så jag måste tvinga er att prata med mig, haha! Så fortsätt gärna!

I morse var jag, Christopher, Flora och Lilly på möte med vår Bättre Bolån-handläggare och skrev på lånepapper för huset. Det blev lite tjafs för ett tag sen, när han började räkna konstigt och tyckte att vi var tvungna att lägga in en miljon kontant, vilket vi varken kan eller vill, men nu har allt som tur är löst sig, och vi hade så trevligt idag efter att han berättat att han har tvillingsmåsystrar som är fyra år yngre - så nästan precis som Alfred och våra tjejer. Han sa att han inte känt sig utanför, och om han har fått några men av sin uppväxt har han inte märkt av det än i alla fall, och så skrattade han - så förhoppningsvis kommer även Alfred klara sig fint, trots mina farhågor när jag fick veta att jag var gravid med tvillingar.

Sen tog vi en liten vända på stan, och i hissen på Åhléns småpratade jag med en enlingmamma som berättade att hon själv är tvilling, och att det nog var lite jobbigt de första åren, men att man sen har så mycket gratis vad gäller umgänge. Just nu är vi ju i en rätt jobbig period, där tjejerna skriker och bråkar om allt - de KAN bara inte samsas om leksaker eller någonting, och Lilly kör med lite tjuvnyp och knuffar undan Flora, och Flora använder sig av glaskrossarskrik, och jag får ju nervsammanbrott.

Så idag bokade jag ett dagpaket på Hasseludden, där det ingår 25 minuters massage, te- och juice-buffé, lunch och diverse aktiviteter som yoga, qi gong, klangmeditation och grejer som man kan välja bland, men jag lutar åt att mest bara sitta och hälla vatten över mig själv. Jo, på riktigt! När jag var där för åtta år sen visade de i en liten introduktion hur man ska sitta på en pall och ta varmt vatten i en träbytta och hälla det över huvudet, och jag, som oftast brukar hålla full fart och är dålig på att ta det lugnt, insåg till min förvåning att jag älskade det! Jag blev helt lugn av det och kunde sitta hur länge som helst, så jag tänker mig att jag ska sitta i en utomhusbassäng en stund och sen hälla vatten på mig i nån timme, dricka lite juice, halvsova en stund, få massage, äta lunch och sen hälla mer vatten över mig. Utan mobil. Skulle det, gud förbjude, hända något så Christopher måste få tag på mig får han ringa till receptionen, har vi just bestämt. Så nästa torsdag är det meningen att jag ska återhämta mig och få lite tålamod tillbaka och bli en bättre mamma igen.

Igår kväll och idag var jag en bra mamma på ett lite mer profant sätt: Alfred har tittat på filmen "Det regnar köttbullar" på Netflix några gånger den senaste veckan, och i den gör huvudpersonen ett helt slott av Jell-O i en scen, så när jag hittade Jell-O på City Gross för under tio kronor härom dagen köpte jag ett paket, och Alfred blev mycket peppad. Så igår kväll rörde jag och Alfred ihop den kemiskt luktande "jordgubbs"-gelén och ställde in den i kylskåpet. I morse fick han peta lite på den - väldigt spännande och roligt - och till mellanmålet idag fick han äntligen smaka.

Och känna ordentligt.

Tjejerna uppskattade det också.

Jag och barnen bakade dessutom en banankaka idag, för vi hade inte mindre än åtta bruna bananer liggande, för barnen har visst haft en ointresserad-av-bananer-period. Så jag googlade och hittade ett recept där man inte behövde socker eftersom bananerna är så söta när de är övermogna, och då tyckte jag att även jag och Christopher fick äta den på en vardag, då vi normalt försöker undvika sötsaker. Att jag hade i några chokladpluppar får räknas som ett olycksfall i arbetet... Den blev i vilket fall väldigt god, så jag får nästan göra en till på de bananer som blev kvar! Recept finns här, om någon vill prova (receptet är väldigt knapphändigt dock, så jag kan tillägga att jag smälte smöret, fast det inte stod vad man skulle göra med det). Det var visserligen rätt så nervsammanbrottsframkallande att försöka baka en kaka med tre barn vinglandes på en pall och en köksstol, där den ena lyckades sätta på och stänga av spisen hela tiden när jag försökte smälta smör, en annan satte på vattnet på fullt spjäll och viftade runt med diskborstar och den tredje stod och försökte vara en duktig storebror och skrek åt sina systrar att sluta välta bunkar och peta med grejer... Men vi lyckades till slut.

Jag har fått ont i halsen igen, bara ett par veckor efter att jag äntligen blev av med påskens halsonda som höll i sig i 13 dagar. Jag förstår det bara inte, för jag mår inte dåligt över huvud taget i övrigt, inget snor, feber eller någonting, men det gör så ont i halsen att jag rycker till varje gång jag måste svälja. Så sjukt konstigt! Jag hittar ingenting när jag googlar heller; halsfluss ger ju fler symptom och förkylning likaså. Kan man få ont i halsen av sömnbrist? Hoppas verkligen det inte håller i sig lika länge den här gången åtminstone.

Hur man råkar göra fyrdubbel sats kakor

Först lägger man fram två liknande recept, det ena med 100 g smör, det andra med 200 g - för att det med 200 g smör (Kolasnittarna) är godare än det andra (Kolapepparkakor), men man behöver glasyrreceptet från det andra. 

Så kör man de 200 grammen smör i mikron en snabbis för att rumstemperera det för att man har lite bråttom för att sonen ska läggas. Sen dubblar man mängden socker och vaniljsocker och börjar vispa. Sen inser man sitt misstag och att man är dum i huvudet som blandade ihop recepten och tänkte att man måste dubbla i fel recept. Sen kan man om man vill byta ut några ord och sätta citationstecken runt "råkade", och så säger man istället till sin sambo att "jag 'råkade' ha i dubbelt så mycket socker, så nu måste jag göra dubbelt så många kakor" och så blir han jätteglad. :)

Så nu blev det en plåt med vanliga kolakakor och en med pepparkakssmak som sen ska få lingonglasyr.

Och såhär blev de!

Egna fruktstänger

Härom veckan gick jag och tjejerna till en Coop Forum på vår förmiddagspromenad (vi handlar nästan aldrig på Coop i vanliga fall), och då köpte jag de här fruktstängerna. De kostade ungefär 19:- för fem stycken, har jag för mig. 

Tjejerna gillade dem, och när jag läste innehållsförteckningen insåg jag att jag lätt kunde göra egna mycket billigare. 

Så jag mixade ihop dadlar, hallon (i de köpta var det bara några få procent jordgubbar, och jag tog mycket mer hallon) och lite russin - det var några veckor sen nu, så jag minns inte exakt hur jag gjorde nu, men jag tror bara det var det. Så bredde jag ut smeten på bakplåtspapper och gräddade i ugnen på 100 grader varmluft tills de torkade (det tog nån timme). 

Sen skar jag dem i bitar och förvarar dem i en burk i frysen. Tadaa!

(Och ja, barnen gillar dem också.)

Sysslingdop och veckans bilder

Idag var vi på dop av barnens senaste sysslingtillskott; Christophers kusins andra dotter Emily. Hon döptes katolskt, och det var intressant. Föräldrarna skulle tala om varför de ville att hon skulle döpas (för att hon skulle få vara med i den kristna kyrkan osv), och så fick de lova att uppfostra henne i den kristna tron, att avstå från synder och ta avstånd från Satan, och lite sånt. Kan väl säga att om de där inslagen varit med i våra barns dop hade jag definitivt inte fått Christopher att gå med på att döpa dem...

Efteråt fick vi afternoon tea på ett kafé, och det var supergott och trevligt. Och så hade vi ju en anledning att klä upp oss allihop; tjejerna i nya klänningar som mormor köpt i USA, jag i en klänning jag sytt, Christopher i kostym och Alfred i skjorta och fluga (som han valde själv). Lilly hade lite feber i fredags kväll, och igår morse fick även Flora feber och blev en liten snora-Flora. Hon har varit supergrinig, men var piggare i morse, och hon var vid gott mod under hela dopkalaset.

Men när vi kom hem och jag skulle laga mat både åt tjejerna och åt oss andra var båda tvillingarna suuupergnälliga och skulle bara vara på mig hela tiden, och jag höll på att få nervsammanbrott. Fast jag hade köpt kycklingfärs som behövde lagas, så det var bara att köra ändå. Jag blandade ihop färsen med lite vitpeppar, timjan och rosmarin och kluttade i oregelbundna bollar med ett melonkuljärn i kokande vatten (tillsammans med potatis, rotselleri, morötter och blomkål) så slapp jag röra vid den råa kycklingen. När det gäller rå kyckling är jag lite som med skolpropagandan mot knark: "provar du marijuana en gång så blir du fast, blir heroinist och DÖR!" - "rå kyckling är livsfarligt, får du i dig det så DÖR du!" och jag bara "okej!" Hatar att röra rå kyckling och måste tvätta händerna konstant, vågar inte ens prova en vanlig cigarett.
Men gott blev det i alla fall. Lilly provsmakade och gillade det, men sen åt ingen av dem nånting ändå för de var fullt upptagna med att gnälla och försöka kravla sig ur stolarna och till mitt knä istället. Det slutade med att de fick äta russin och Ella's-puffar till middag.
Båda har varit svinkrångliga med sömnen på sistone också: vaknar och sätter sig upp stup i kvarten på nätterna och är bara nöjda om de får ligga supersupernära mig. Just nu står jag med Lilly i sele på ryggen för att hon vaknat fyra gånger på en halvtimme, och försöker skriva klart det här inlägget innan jag ska gå och lägga mig, men det verkar gå sådär, ärligt talat, så resten får bli kort.

Lite foton från veckan som gått: jag tog en stund härom dagen och sydde klart kjolarna jag börjat på - fållen blev lite vobblig, men det kanske är lite sött ändå. Lite missnöjd, men äsch, det får gå.

(Lilly håller i min mobil och leker med Babblarna-appen. Oj vad den varit poppis i några dagar nu!)

Tvillingkärlek!

Jag sydde en dag när Christopher hjälpte mig lyfta upp vagnen så jag skulle slippa gå i två timmar som vanligt - första gången vilade jag, andra dagen sydde jag.

Närhetstörstande tjejer "hjälper" pappa jobba.

Och Flora har lärt sig titt-ut! Hon är så snabb att bilderna blev suddiga, men det är hemskt gulligt.
Så: nu borsta tänderna och sen ta hand om mina skrikande ungar. God natt!

Mat, kläder och klättring

Inser när jag tittar på mina foton i mobilen att jag ligger efter här.

Jag har vågat mig på två nya maträtter till tjejerna, först en uppdatering av den vanliga kycklingen kokad i kokosmjölk: kyckling, broccoli och paprika kokad i kokosmjölk, mixat med ris.

Funkar hyfsat åtminstone. 

Sen när jag och Christopher skulle äta lax med pasta härom kvällen kokade jag broccoli och lax med lite vitpeppar till tjejerna (vi stekte våra filéer) och så fick de sitta och pilla själva. 

Laxen gick inte riktigt hem tyvärr, men det kanske går bättre nästa gång.

Och på tal om mat - eller "mat", så kröp Flora ut i vardagsrummet före jag och Lilly kom dit i morse, och när vi kom ut stod hon svinlycklig och tuggade på en kaka. Christopher hade visst lämnat kakburken med chocolate chip cookiesarna jag bakade i fredags framme. :) Hon fick behålla en liten bit för att hon var så glad och söt, och Lilly fick en liten hon också (fast hon försökte sno Floras först, som alltid).

Jag var nere i källaren i helgen och gick igenom lådorna med Alfreds 74- och 80-kläder för att se vad tjejerna kan ha, och då hittade jag den här klänningen! Den köpte jag flera år innan jag fick barn, bara för att jag gick igenom H&M:s barnavdelning en gång och blev helt sur för att det fanns så mycket fina kläder där medan damavdelningen var helt tråkig och färglös, så jag köpte en klänning (den var ju billig också). Och nu har jag äntligen nån som kan använda den! Eller två till och med. Lilly fick äran att premiära den.

Och idag lyckades jag återigen klä oss typ exakt likadant. Jag satte på mig själv först, och så kom jag på att jag ju köpte svartvitrandiga kjolar åt Flora och Lilly första gången jag var på LipFish-utförsäljning i våras, men i storlek 86/92. Jag tog fram dem och provade, och på Lilly satt den okej, men på Flora, som ju är en liten spinkis, var den nära att ramla av magen, men det struntade jag i och körde ändå. :)

Sen har vi det här med klättring. De har några favoritställen de alltid klättrar upp på: soffbordet, fåtöljen i vardagsrummet och Alfreds säng.

De har inte riktigt lärt sig att man ska vända på sig och klättra ner baklänges, så vi måste alltid hålla koll på dem så att de inte drattar ner och slår sig. Lilly (här i fåtöljen) ramlade platt fall ner från Alfreds säng tidigare idag, men den är så låg att hon faktiskt inte ens blev ledsen, som tur var.

Flora kollar in tv:n lite.

Floras favvogrej är att klättra upp på soffbordet och sitta på kanten och dingla med benen. Väldigt gulligt, men jag blir lite nervös.