Frankrike dag 5

Jorå, en annan har ju ungar som uppskattar konst. 

Vi var och provade (och köpte) olivolja idag, och sen vi var på samma ställe för tre år sen har de byggt om och startat ett konstgalleri också. 

Superfint ställe, bara några kilometer från byn där vi bor. Missade att ta kort på de vackra olivträden bara. 

Sen åt vi supernyttigt mellanmål vid poolen: små donuts med äppelmos, chips och kanderade popcorn. Vi är ju på semester!

Fast jag jobbade några timmar ute vid poolen också, i 30,5 graders värme. Jag vaknade med yrsel idag igen, det var länge sen sist, men lika obehagligt. Som tur var gick det över hyfsat fort tack vare svärmors tips om rörelse, men det var skönt att ligga still i en solstol en stund när jag jobbat klart och Christopher och farmor tog barnen till lekplatsen. 

Imorgon ska det bli lika varmt, så då blir det stranden!

Och just ja! Alfred lärde sig knyta en knut idag!

Cykelsitspremiär och bad

Lilly var oerhört peppad och kunde inte riktigt vänta på att få bada balja i morse när Alfred kom på idén. :)

Christopher och Alfred åkte iväg en sväng idag på eftermiddagen, och Lilly tjatade om "bil" för hon hade velat åka med. Istället provade jag att pumpa min storasysters gamla cykel med en barnsits på, som ingen har använt sen Stella var liten, så 14-15 år, med andra ord. Men otroligt nog gick det att pumpa däcken - luften kanske pyser ut så småningom, men de höll så länge jag använde den i alla fall. Lilly fick prova att inviga den iförd Alfreds lite för stora hjälm och hon tyckte det var jätteroligt! Jag ledde runt cykeln lite på gräsmattan, och sen fick Flora prova, och sen Lilly igen, och då tog vi en liten kort riktig cykeltur på gatan. Jag fick åka några rundor med båda tjejerna för de tyckte det var så roligt, så jag får nog ge mig ut och cykla med dem en och en ibland.

För att få bort dem från cykeln fick jag muta dem först med glass och sen med vattenlek, så jag tog ut en hink med vatten på altanen. Flora försökte direkt kliva i den (hon doppade faktiskt tårna i baljan på morgonen också, helt frivilligt), så snart fick jag hämta en hink till för att de inte skulle behöva bråka om att få plats.

Och Flora, som i hela sitt liv varit livrädd för att bada balja har riktigt tuffat till sig!

Ja, där är Flora. :)

Och när vi senare gick ner till stranden för att bada vågade sig både Flora och Lilly ner på trappan och plaskade med både ben och händer, och Alfred bara kastade sig i och simmade ut på det riktigt djupa (det brukar gå till bröstet på mig utanför bryggan, men det var så extremt högt vatten idag att bara min hand stack upp när jag sjönk ner för att kolla hur djupt det var). Hade det varit en fin sommar så vi kunnat bada oftare hade nog Alfred kunnat lära sig simma utan simdyna i sommar! Men nu har vi ju Kreta i oktober att se fram emot, så det kanske kan bli då istället. Att tjejerna vågar mer och mer nu också är också roligt, så de ska nog kunna bada då med! Idag ökade priset ännu en tusenlapp på resan, när vår resebyrådam hittade en lägenhet på markplan med poolutsikt istället för den med ospecificerad utsikt, så jag har fortfarande lite ångest över pengarna. Det blir åtminstone 10 000:- dyrare än jag tänkt, men...
Alla vi vuxna har varit supertrötta idag; jag på grund av för mycket nattamning och omlottvaknande barn, men Christopher och mamma vet jag inte riktigt varför - så det har varit lite grinigt idag tyvärr. Christopher har planerat att åka till Landskrona nästa vecka, men jag hade typ glömt det, så när jag ställdes inför det faktumet när han nämnde det idag och sen berättade för mamma att jag och barnen ska vara här utan Christopher nästa vecka och behöver hennes hjälp, plus att Christopher ska spela golf imorgon förmiddag blev allt smått irriterat. Så jag hoppas på lite bättre sömn inatt så alla kan vara gladare imorgon... Jag väntar bara på att vår hemgjorda vildhallonglass ska bli färdig, sen ska jag gå och lägga mig, för jag har till och med känt lite yrseltendenser idag.

Mer yrsel och modig Flora

Idag vaknade jag med ännu mer yrsel och det tog över en timme innan det blev hanterbart, så jag började gråta i Christophers famn i köket för det var så jobbigt och jag var så ledsen för att jag är så klen.

Men sen tig vi oss i alla fall ner till stranden, och kolla! När Flora fick ha skor på sig vågade hon stå på sanden!

High five på den!

Och lite senare vågade hon till och med leka i sanden och gå ner och känna på vattnet utan skor. 

Lilly var ut i vattnet till knähöjd och Alfred till rumphöjd, men än är det bara jag som badar på riktigt, för vattnet är bara 17-18 grader än. 

Nu sitter jag med fötterna i kallt vatten i en balja för mina fotsulor brinner efter den varma sanden, och sen måste jag lägga mig tidigt. 

Snurrig, sandrädsla och havskräftor

I morse vaknade jag med yrsel igen, precis som i mellandagarna, men tack och lov inte lika mycket som då. Jag fick googla min egen blogg för att hitta vad det var för rörelse min svärmor tipsat mig om att göra och som hjälpte, för det hade jag glömt. När jag ätit frukost kändes det lite bättre också, men jag har haft lite extra tics på sistone, så jag antar att jag är lite stressad av någon anledning, plus att jag sover för lite som vanligt.

Efter frukost åkte Emil med familj, och vi gjorde oss i ordning för att gå till stranden. Det blev SPF 50 och UV-dräkter på tjejerna idag! Själv tog jag 30 på näsa och kinder men blev ändå röd - vad är det med solen i år?! Jag brukar aldrig smörja mig med högre än 20 (men oftast 10 eller 15) och det brukar räcka, jag brukar bara bränna mig när jag glömt att smörja in mig. 

Flora var rädd för sanden idag också. Hon kunde gå på den litegrann när hon hade sandalerna på, men tyckte förstås det blev obekvämt när hon fick in en massa grus i dem, och när vi tog av dem vägrade hon kliva av filten. Hon kanske ska få ha riktiga skor på sig imorgon så hon vågar röra sig, stackarn.

Men på eftermiddagen när vi var inne i stan för att handla var vi på en lekplats en stund, där det var mjuk och finkornig strandsand, och där gick hon barfota, så kanske att det hjälpte inför imorgon?

Vi köpte havskräftor till middag, och jordgubbar till efterrätt (och asmycket småkakor för att ha som fika på stranden), och kunde sitta ute och äta ikväll, det var så härligt!

Men Alfred vägrar se normal ut på kort nu för tiden...

Det gjorde ju inte direkt ont i ögonen att ha den här utsikten till middagen. :)

Ta bort eftermiddagsvilan - och en tand!

En kort uppdatering om sömnen igen: natten till idag sov vi allihop i stora sovrummet igen, och det var ungefär som en vanlig natt; inte usel, inte bra. Så idag har min yrsel gått ner till ungefär graviditetsyrslighetsnivå, och det är jag ju i alla fall van vid, typ. Nu på eftermiddagen har det plötsligt börjat molvärka i livmodertrakten, och det är ju lite konstigt. Det vore väl nåt om hormonspiralen inte funkar och jag blivit på smällen igen. Fast det ska ju inte kunna hända, och jag hoppas vid gud att den funkar som den ska. Några fler barn ska vi då rakt inte ha.
Jag hoppas det går över fort, för mens borde det heller inte vara eftersom jag fortfarande ammar så mycket - fast i och för sig, när jag tänker på saken fick jag nog tillbaka mensen när Alfred var runt 14 månader, trots att jag fortfarande ammade när jag inte var på jobbet. Så det kanske är det som gör lite ont ändå.
Nu ska jag försöka vila lite, men barnen ska inte få sova eftermiddag idag. De gånger vi försökt ta bort eftermiddagsvilan har de ju trott att nattläggningen bara varit en middagslur och vaknat efter en halvtimme och vägrat somna om, men vi ska försöka igen idag ändå - den där dygnsrytmen där de helst sover mellan 23 och 9-10 är ju visserligen rätt soft, men funkar väldigt dåligt med Alfreds förskoletider. Vi får helt enkelt försöka vara mer envisa med att inte låta dem gå upp om de vaknar ikväll, men vi får se hur det går. Jag tror att det kommer vara fullmåne i natt, och det brukar göra att de sover sämre. Hurra.

Och förresten, Lillys första framtand i överkäken (den högra) har äntligen brutit igenom!

Bästa nyårsaftonen på länge

På nyårsafton igår fick vi för oss att åka på en liten utflykt på förmiddagen istället för att gå med tjejerna i vagnen. Lilly försökte smita istället för att sättas fast i bilen dock. Sen styrde vi mot Smögen, men ändrade oss när vi var nästan framme och åkte till Hunnebostrand istället.

Det var nästan löjligt pittoreskt. Vi köpte lite räkor i en fiskaffär som var öppen, och så gick vi en liten sväng.

Jättemycket fanns det väl kanske inte att se, men det var trevligt i alla fall.

På vägen hem var det en otroligt vacker solnedgång (som var lite svår att fånga med mobilen från baksätet, men you get the gist of it). Jag var lite trött och grinig, för tjejerna sov bara en halvtimme på vägen till Hunnebostrand och somnade inte om i vagnen, och i bilen på vägen hem var det ett fasligt skrikande innan de somnade, så själv hann jag bara slumra till i sådär två minuter. Men efter vi kommit hem och ätit lunch, så gick vi ut i mörkret och upp på den högsta punkten på klipporna utanför huset för att titta på Lysekils officiella fyrverkerier klockan 17, och alla barnen tittade storögt, så jag blev på bättre humör bara av det. På vägen tillbaka halkade jag och satte mig på rumpan (vilket gjorde ont både i rumpan och i min redan dåliga vänstra arm som jag tog emot med), men som tur var hade jag Flora i selen på magen, så hon klarade sig helt oskadd. Jag blev blöt i rumpan, så när vi kom in tog jag av mig byxorna, och gullige Christopher lyfte upp mig för att bära mig till duschen, men jag bad honom lägga ner mig på sängen några minuter istället. Alla barnen följde efter och klättrade upp på sängen, så för enkelhetens skull tog jag av mig linnet så tjejerna fick amma, och när de var klara med det började Alfred prutta på min mage med munnen. Flora hängde på, och hon är en mästerpruttare! Lilly har inte tränat så mycket, men hon försökte hon med - hon dreglade mest, men tittade väldigt stolt på mig efter varje försök. Så där låg jag på sängen, med tre barn pruttandes på min mage och deras pappa pruttandes på mina lår, och kände att en bättre nyårsafton kan jag omöjligt ha!

När jag duschat tog jag på mig en ny klänning, och satte på tjejerna deras dopklänningar, som nu faktiskt passar, och Lilly såg sig själv i spegeln och var så nöjd! Så även fast jag inte orkat sminka mig tog vi lite kort - tjejerna var så fina att de mer än väl uppvägde att jag inte har några ögon...

När de skulle fotas med Christopher sen blev det mest pusskalas!

Klänningarna fick dock åka av när vi skulle äta, det kändes rätt onödigt att kladda ner dem...

Alfred i en hushållspappersrulle. Klassisk nyårsbild sådär. ;)
Vi lagade supergod mat: renytterfilé (som min gulliga mamma köpte åt oss för att vi skulle få ha det lite lyxigt) med potatis- och jordärtskockspuré i filodeg, men räkorna som vi köpte glömde vi äta i tid innan köttet blev klart, så dem fick vi ta till lunch idag istället. Barnen fick fiskbullar (på Alfreds begäran), varsin filo-potatisbakelse och ärtor. Till efterrätt skulle jag göra en Granny Smith-äppelsorbet från Dessertmästarna, men jag upptäckte igår att Kanal 5 missat att skriva ut beskrivningen, så jag chansade på hur man gjorde, men det blev väldigt gott, som tur var. Till det gjorde jag små filodegspaket med blåbär också, eftersom vi hade filodeg över. Filodegen blev jag rätt skeptisk till dock - den smakade ju bara mjöl? Vårrulledeg tycker jag är godare, så då vet jag det till nästa gång.

Efter maten men innan efterrätten ville jag ta kort på oss allihop, och kom på det smarta (?) att hota Alfred med att inte få glass om han inte satt med på kortet. Funkade tusen gånger bättre än när jag försökte ta julkort på barnen... :) Resultatet såg ni ju igår, men det här när Flora spanade på mobilen som jag satt på självutlösare blev ju för sött också!
Vid tiotiden, när alla barnen fortfarande var pigga och glada och lekte tillsammans i sitt nya lektält, föreslog jag att vi skulle sätta på dem pyjamasar, och oss vuxna bekvämare kläder, och sätta oss i soffan allihop och titta på "Frozen", som Alfred fått i julklapp men som jag aldrig fått se hela. Tänkte det var värt ett försök, och det gick ändå hyfsat: tjejerna lekte på golvet, och efter en stund tog vi dem i selarna så de fick somna, och Alfred fick slockna i soffan. Jag var så nöjd med vår nyårsafton, det var så skönt att inte ha nån press på att vara tvungen att göra något "kul", utan att bara få vara hemma tillsammans med min familj och få göra precis vad vi ville! När klockan var ett par minuter i tolv pausade vi filmen och lyssnade på "Ring klocka ring" (med Loa Falkman?! Vad hände med Jan Malmsjö? Här hänger man med...) och skålade och pussade alla de sovande barnen, och sen såg vi de sista minuterna av filmen och sen gick vi och lade oss. Perfekt nyårsafton! Jag tror att jag aldrig mer vill träffa folk, jag tycker det är så skönt att bara vara hemma. ;)
Och när jag lade mig hade jag ett litet huvud tryckt mot mina revben på varje sida, och jag kände mig oerhört lycklig.
Inatt tog vi svärföräldrarnas säng som är lite bredare, så vi kunde ligga Flora, jag, Lilly, Christopher i sängen och så Alfred på madrass på golvet, och detta oerhörda hände: först vid tretiden vaknade Lilly, och försökte inte ta bröstet! Hon gnydde lite, tog nappen, kravlade runt lite, tog en napp till i handen, grejade runt och hade sig, men försökte aldrig ta bröstet! Men efter en halvtimme utan att hon somnat om ordentligt gav jag henne bröstet ändå, bara för att jag skulle få sova - det kanske var dumt, men jag orkar inte vara vaken i timtal fler nätter nu med den här yrseln. Och sen sov hon i flera timmar till! Och Flora vaknade inte förrän vid 6-tiden, och fick då bröstet. Sen sov båda tills Alfred väckte oss vid nio. Så det var ju en helt fantastisk natt! Jag kunde förstås inte sova djupt ändå för att jag är så ovan, men ändå! Det finns hopp, helt enkelt.
Och världen snurrade åtminstone mindre i morse, alltid nåt.

Nätterna och yrseln snurrar vidare

Dagens utsikt - en värdig avslutning på ett fantastiskt år! Igår var det så dimmigt ute att vi inte såg skymten av havet på hela dagen. Det var visserligen vackert i sig, men inte som idag.

Inatt höll Flora mig vaken i tre timmar - hon som sov så gott natten till igår, medan Lilly sov bra nästan hela natten. Jag blir tokig på det här. Men idag snurrar det bara lite lagom i huvudet åtminstone - de där axelrörelserna verkar hjälpa, tack och lov.
Igår när vi skulle lägga oss smsade mamma och tyckte det var synd att vi låtit Lilly skrika så länge natten innan och undrade om det inte fanns något annat sätt som inte innefattade gråt. Jag skrev tre långa svar om att vi har tänkt igenom hur vi ska göra, och att det hördes tydligt att hon skrek för att hon var arg för att hon inte fick bröstet, och inte för att hon var ledsen, och när hon väl började låta ledsen på slutet fick hon komma till mig, och att det inte är farligt att skrika ibland så länge man inte är övergiven (Christopher var ju med henne), de kommer inte förlora tilliten för att de får skrika lite på natten när de har fri tillgång till mig (och mina bröst) hela dagarna, och dessutom ammar de flesta nu för tiden inte ens hälften så länge som jag gjort hittills, framför allt inte tvillingmammor, och någon gång måste jag sluta nattamma, osv osv.

Visst försöker jag verka lite kaxig och självsäker inför mamma, men det är klart att jag tycker det är vedervärdigt när mina barn skriker länge, jag är ju inte känslokall bara för att jag är utmattad - så igår tog jag det något oväntade beslutet att sova ensam ned alla tre barnen istället. Planen var först att vi skulle försöka likadant igen, men när Lilly bara vaknade när vi lade ner henne och Flora samtidigt vaknade och gallskrek så jag var tvungen att gå till henne och jag hamnade i vår säng med båda tjejerna och Alfred snusande i spjälsängen bredvid, så kom jag på att om Christopher inte sover med oss skulle jag ha mer plats i sängen och bara därför kanske kunna sova bättre.
Allt gick bra tills jag plötsligt vaknade av ett duns: Alfred hade ramlat ur sängen! Han skulle tydligen klättra över till oss, men ramlade i golvet - oklart om det var med huvudet före. Jag blev så rädd! Men han mådde bra efter att ha varit ledsen en stund, inga hjärnskakningssymptom. Han flyttade i alla fall in till Christopher, och sen vaknade Flora, och så låg hon och snuttade på bröstet någon sekund, tog sen nappen, nöp mig i bröstvårtan, snuttade, tog nappen, nöp mig, i en oändlig loop. Efter en timme skrev jag till Christopher att jag höll på att bli galen, så han gick upp och tog henne i selen och så somnade hon gott, men så fort hon kom tillbaka till mig började hon om. I tre timmar totalt. På slutet vaknade Lilly också, så jag hade en på varje arm och tänkte så många fula ord inne i mitt huvud att jag nästan skäms. Så jag vet inte hur vi ska göra, jag antar att vi får hålla ut tills den här utvecklingsfasen är över - om treeeee veckor! Jag kommer gå under. Eller så är det en hjärntumör jag har, och då dör jag väl ändå... Hoppas det bara är trötthet.

Det snurrar i min skalle

Jag mådde nästan normalt igår kväll, och lyckades både baka en tårta och laga halva middagen (andra halvan lagade Christopher, det var inte så att vi fick äta en halv måltid). Sen när det var dags att sova så bestämde vi oss för att faktiskt prova att dela upp oss, som jag skrev om: jag, Alfred och Flora (för att hon är mammigast just nu) i det rum där vi brukar sova, och Christopher och Lilly i ett annat sovrum.
Lilly vaknade när Christopher lade ner henne, och lugnade sig inte, så jag fick lämna Flora och gå dit och amma henne till sömns, och sen gick jag tillbaka. Det kändes så konstigt att inte ha båda tjejerna hos mig! Så jag kunde såklart inte somna, men jag hade ändå slumrat till när jag hörde Lilly börja skrika vid 00.40. Hon lugnade sig efter ungefär fem minuter, men... det höll i ungefär en minut. Sen skrek hon och skrek och skrek. Jag och Christopher chattade via messenger och jag undrade om jag skulle komma in, men han tyckte jag skulle avvakta, för annars skulle ju allt jobb vara förgäves. Men när hon skrikit i en timme och tjugo minuter, mer eller mindre oavbrutet, och hon bara slog bort Christophers hand när han försökte hålla om henne, bestämde vi att han skulle säga "Ska vi gå till mamma?", och då slutade hon skrika och pekade mot dörren, så då fick de komma tillbaka.
Jag var klarvaken, och vi gjorde ju ändå det där mest för min skull så att jag ska få sova nån gång, och jag kände att jag inte skulle kunna sova ordentligt på hela natten utan bara ligga och lyssna, så det var dags att ge upp. Sen låg jag vaken i en dryg halvtimme till, men efter att Lilly somnat (Flora hade vaknat en stund innan de kom tillbaka) så sov faktiskt båda i flera timmar, så jag sov hyfsat ända fram till sjutiden (fast jag vaknar varje gång jag ska vända mig för att kolla så jag inte lägger täcket över huvudet på någon av tjejerna). Ändå snurrade det i mitt huvud när Lilly vaknade för att gå upp vid nio.
Alfred har förresten, efter att ha kissat så mycket på nätterna att blöjan läckt, plötsligt bestämt sig för att inte kissa alls på nätterna. Så när han vaknade av Lillys skrik vid halv två ville han upp och kissa på toaletten istället för i blöjan, även fast jag sa att det går bra att kissa i blöjan en gång på natten. Duktig!
Vid tretiden kom Christophers föräldrar, mormor och farmor - båda de gamla damerna bor i Trollhättan, och ingen av dem brukar vilja ge sig iväg hemifrån längre (de är strax under respektive strax över 90), men idag plockade svärföräldrarna helt enkelt med sig dem och satte dem i bilen och körde hit dem. :) Och så hade svärmor bakat en tjusig tårta, så vi fick försenat födelsedagsfika.

Jag var fortfarande lika yr när de kom tyvärr, men när jag berättade om det för svärmor tipsade hon om att röra axlarna (alltså såna där rörelser som man gör när man är stel i nacken), det hade hjälpt henne när hon hade liknande symptom. Hon sa att jag är ju igång jämt, så det är inte konstigt att jag är helt slut. Och så sa hon åt Christopher att han ska massera mina axlar också. Och minsann om det inte har hjälpt lite redan! Det vore ju fantastiskt om nåt så litet kan hjälpa, för det är så fruktansvärt obehagligt att vara såhär yr, och vila hinner jag ju liksom inte riktigt.

Älsklings födelsedag och utmattad jag

Idag fyller den här fantastiska människan, mannen i mitt liv, år - hurra!

Dessvärre har hans födelsedag inte varit något vidare hittills, för efter att tjejerna hållit mig vaken större delen av natten från halv fyra och framåt så kände jag när det var dags att gå upp att hela världen snurrade. Jag stapplade ut i vardagsrummet och lämnade över Flora till födelsedagsbarnet, tog mig in på toaletten, såg i spegeln att jag var likblek, satte mig på toan och började kallsvettas och trodde jag skulle bli tvungen att spy. Jag lutade mig framåt för att få tillbaka lite blod till huvudet och tryckte på illamåendepunkten på handleden (det som räddade mig många gånger under tvillinggraviditeten) och till slut lugnade det sig. Men så fort jag reste mig snurrade rummet igen, så jag vacklade tillbaka till sängen och ropade på Christopher och sa att jag måste ligga kvar. Sen fick han hämta mamma, som snart skulle köra hem med Stella, och hon sa att jag är utmattad efter för lång tid utan sömn, och sa, som mammor gör, att jag måste ta hand om mig själv också. Och hon har väl antagligen rätt i det, för om jag kör slut på mig själv kan jag ju inte ta hand om mina barn heller. Så jag låg kvar. Plus att mamma erbjöd sig att komma tillbaka efter nyår och hjälpa till igen om jag behöver det, fantastiska mamma.

Alfred var så gullig, han kom in och ville att jag skulle komma ut, men jag sa att jag inte kan gå, jag skulle ramla om jag försökte, och då sa han "Jag håller dig hårt i handen, mamma, så ramlar du inte". <3 Och sen gick han och sa det till Christopher: "Jag ska hålla mamma hårt i handen, så ramlar hon inte." Söta söta unge. Sen kom tjejerna in en gång, och det märktes att de saknade mig, för även om de attackerade mina bröst ganska omedelbart så gav Lilly mig åtminstone en puss på munnen först. Jag har vid närmare eftertanke inte varit sjuk sen före tjejerna föddes, så det är inte så konstigt att framför allt Alfred blir orolig när jag bara ligger i sängen och är konstig.

Christopher gick ut med tjejerna vid tolv, och tjugo över ett lät jag Alfred leda ut mig. Det snurrade fortfarande, men efter jag gått på toa och blaskat lite kallt vatten i ansiktet lyckades jag åtminstone ta mig till soffan. Och ungefär en timme senare, när tjejerna vaknat och klättrat på mig och ammat, och Christopher var i telefon och Alfred ropade från toaletten att han bajsat, så gick det lite lättare att gå upp. Så nu har jag ätit lite, och även om jag fortfarande känner mig helt trög i huvudet, har lätt huvudvärk och lite orolig mage, så mår jag ändå okej, och har lovat Christopher att baka en tårta när han kommer hem från affären med tjejerna. Nu ska jag vila lite i soffan med Alfred, och hoppas på ytterligare bättring. Och i natt ska Christopher prova att sova i ett annat rum med Lilly, så jag kanske kan få lite mer sömn med bara Flora och Alfred - vi får se hur länge han står ut ifall hon vägrar somna om utan mig, men det kanske kanske funkar. Och så ska vi fira Christophers födelsedag bättre imorgon, då kommer hans föräldrar och förhoppningsvis även hans mormor och farmor också.