Lite om kroppen efter förlossningen

Det här med att ha två kroppsdelar som ena dagen är ungefär i storlek med grapefrukter, och nästa dag är de stora som honungsmeloner... Tur att mina barn behöver äta mycket, för det är verkligen risk för mjölkstockning mest hela tiden här. Funderar på att köpa en bröstpump, för jag har jättesvårt att få ut något med händerna bara, och vi ska ju försöka flaskmata lite på nätterna även efter vi förhoppningsvis slipper ersättningen.
Det är så skönt att magen blivit mindre: igår var jag helt lycklig för att jag kunde böja mig framåt i duschen och tvätta mig ända nere på smalbenen utan besvär! Sen är det ju andra saker som inte är riktigt bra än, men det kommer ju bli bättre. De senaste dagarna har jag haft svinont nedanför svanken med ilningar ner i höger skinka, så jag antar att det är foglossningar med ischiassmärta som sitter kvar, och foglossningar kan ju ta tid innan de går över, men jag har hopp. Blygdbenet kände jag av lite igår också, men inte så farligt. Sen får jag så fruktansvärt ont uppe i ryggen, strax till höger om vänster skulderblad när jag ligger och dubbelammar, och ibland även när jag sitter i soffan och dubbelammar, och ibland gör smärtan att jag har svårt att andas. Men jag har fått en tid hos min kiropraktor imorgon, så han ska se om jag har en låsning som han kan åtgärda - mina andra smärtor är det lite för tidigt att titta på eftersom min kropp inte har haft mer än en knapp vecka på sig att återhämta sig. Jag går ju på smärtstillande fortfarande; de första dagarna tog jag Citodon, Alvedon och Ibuprofen var sjätte timme, men sen slutade jag med Citodon och gick över på två Alvedon och en Ibuprofen, och nu har jag trappat ner till en Alvedon och en Ibuprofen bara, för jag känner knappt av såret alls, utan bara den där fläcken till höger. Det märkliga är bara att tabletterna hjälper inte ett endaste dugg mot ryggsmärtorna! Jag förstår inte det. Jag trodde att smärtstillande tabletter skulle blockera smärtsignaler till hjärnan, och då borde det väl inte spela någon roll var de kommer från, men uppenbarligen inte.
Och det jag hade mest besvär av de första dagarna efter förlossningen var tarmarna. Jag hade så mycket gaser i magen att jag kunde se exakt var tarmarna låg, för magen blev helt knölig, och det var som att det sparkade mer i magen än vad det gjorde när tvillingarna var där inne. Det har i alla fall lugnat sig nu, så nu är magen mest lite stor och mjuk.
Just ja, jag glömde nämna i inlägget om förlossningen att vi inte fick donera navelsträngsblod. Det var lite oklart exakt varför, för två olika personer gav olika skäl: antingen var det för att de hade för ont om personal som kunde samla ihop blodet, eller så var det för att de aldrig gör det vid duplexgraviditeter. Men det var en som sa att de får in så det räcker ändå, så det var väl okej ändå då.
P.S. Jag fick lite mjölkstockningskänningar i båda brösten efter jag skrivit och kämpade som ett djur för att pumpa ut. Efter en evighet hade jag fått ut ungefär 30 ml, från båda totalt, men en hel del läckte och rann ut över mina händer och trasan jag hade under. Pust.

Rapport från MVC vecka 35

Idag var jag på MVC igen. Min nya barnmorska Mia, som jag är så förtjust i, var sjuk, men Millis som jag fick träffa istället var också supertrevlig, så det gick ju utmärkt ändå.

Först blodtryck, som låg på 120 över 70, så det var bra, sen hjärtljudskoll, och det tog en stund att hitta rätt eftersom det är svårt att känna hur de ligger utifrån, men när hon väl hittade dem så lät allt bra.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla blodsocker och järnvärde, och järnvärdet var 133! Det är högre än jag hade när jag skrev in mig! Fick veta - vilket jag aldrig hört förut - att det brukar vara som lägst runt vecka 25 och sen återhämta sig, så det var inget konstigt att det var högre nu, och det hade ju varit intressant att veta tidigare. Som Millis uttryckte sig så lägger kroppen in en beställning på fler röda blodkroppar i början av graviditeten, men det tar ett tag att bilda dem, och sen återhämtar sig kroppen. Men det betyder att jag kan trappa ner på järnintaget om jag vill, fast eftersom min mage klarar sig rätt så bra kan jag lika gärna äta upp de Niferex-tabletter jag har kvar (som räcker fram till ett par dagar före det planerade snittet) och blutsaft köpte jag ny härom dagen. Får jag för mycket järn är det ingen fara, det stöts ut eller så.

Sen skulle vi sammanfatta graviditeten inför förlossningen (plus att jag fick en mall för ett förlossningsbrev med att fylla i hemma), och det var väl ungefär att jag mått skit och inte gillar att vara gravid... Och så lite om vad jag vill ha för smärtlindring ifall det sätter igång naturligt, och där var svaret ungefär att jag gärna slipper epidural, men att jag är öppen för deras förslag. Sist var det aldrig nån som frågade mig om jag ville ha nån smärtlindring, så jag testade bara lustgas som jag bad om själv, men det tyckte jag bara luktade illa utan att hjälpa - utöver det körde jag bara på profylaxandning och min Tens-apparat och vetekudde när jag inte var uppkopplad mot CTG.

Millis, som tydligen jobbat på förlossning tidigare, nämnde sterila kvaddlar, vilket jag faktiskt var nyfiken på när jag skulle föda Alfred, men alla jag nämnde det för innan sa att jag var dum i huvudet. Jag tyckte det lät intressant eftersom det ska stimulera kroppens egen smärtlindring, och nu fick jag förklarat hur det går till: tydligen sticker två barnmorskor samtidigt där det gör ont, för att spruta in sterilt vatten. Detta gör de kanske 15-20 gånger, och varje stick känns ungefär som ett getingstick, så hon sa att hon ska inte ljuga: det gör svinont. Så de fortsätter tills föderskan typ skriker åt dem att lägga av, men sen sätter kroppen igång och man kan vara smärtfri upp till två timmar, utan att det riskerar att stanna av förlossningen, som en epidural ofta gör. Och man kan lägga det här var det än gör ont, och tydligen hjälper det väldigt bra mot dov smärta, sån som gör att det känns som att ryggen ska gå av - skarp smärta är tydligen lättare att få bort med andra metoder, men den dova smärtan är svårare att komma åt.

Jag frågade också om den där mjuka knölen jag kände på magen härom dagen (och en gång till nån kväll efter), och hon gissade på att det faktiskt var urinblåsan som kändes! Tydligen hade hon sett det ofta på förlossningen, där föderskorna inte kunnat kissa ut mer än några droppar - då kan urinblåsan tryckas uppåt och framför magen. Det bör inte ha varit något farligt i vilket fall som helst.

Det och så lite prat om BVC, donation av navelsträngsblod och framtida preventivmedel och sådär och sen var det klart. Nästa vecka: tillväxtultraljud!

Donera navelsträngsblod

Det jag kommer skriva om här hörde egentligen till inlägget om vårt specialistmödravårdsbesök i morse, men det förtjänar nog ett eget inlägg.
Det sista jag frågade läkaren om var om en sak som jag kom att tänka på härom veckan: hur funkar det om vi vill donera navelsträngsblod? Navelsträngsblod kan nämligen användas för att utvinna stamceller som kan användas till cancerbehandling, och eftersom jag förlorat en syster i cancer så vill jag gärna göra något om jag kan. Jag hade googlat lite innan, och läst att om man ska donera blodet så måste man avnavla relativt snabbt, och de senaste åren har det ju blivit vanligare att avnavla lite senare, för att mer järnrikt blod ska hinna över till barnet, så vad jag ville veta var dels hur snabb avnavling de brukar göra på Huddinge, och dels vad läkaren tyckte jag skulle göra.
Läkaren sa att hon är lite partisk eftersom hon vet hur mycket nytta navelsträngsblod kan göra, men sa också att de har gjort noggranna uppföljningar på hur barnen utvecklats efter kortare avnavlingstid, och de har mått alldeles utmärkt. Däremot kan de barn som man inte avnavlat förrän efter 3-4 minuter få så mycket bilrubin i sig att de blir så gula att de måste "lampas", men att det visserligen inte givit några men i det långa loppet. Men normalt avnavlar de tydligen efter ungefär en minut på Huddinge, men om man vill donera blod så ska det göras efter 30 sekunder. Det är tydligen två personer som jobbar med det, som "går omkring med sina små vagnar" och finns på plats vid förlossningen, oavsett om det är snitt eller inte, och snabbar sig på och tar blodet direkt när det är dags.
Sen skickas allt blod till Sahlgrenska i Göteborg, där det finns en internationell blodbank, och eftersom det måste skickas färskt så kan man inte donera på nätter och helger, men om man föder på dagtid på en vardag går det utmärkt. Och vi måste inte anmäla det i förväg, utan det räcker att säga till när vi kommer in, så vi kan fundera lite till.
Man kan inte reservera blodet man donerat och få använda det själv i framtiden om det skulle behövas, men det gör ju inget. Ska vi donera blodet vill jag ju att det ska göra nytta där det verkligen behövs så snart det behövs. Jag ska bara läsa på lite till, men det lutar åt att vi donerar. Tidigare avnavlade man ju direkt, utan att någon trodde att barnen mådde dåligt av det, och kan vi nu dessutom donera dubbelt så mycket blod som vid en vanlig förlossning så varför inte. Och när Alfred föddes tänkte vi inte ens på det, och jag har ingen aning om hur lång tid det tog innan de avnavlade honom, och det är ju inget som varken han eller vi har lidit av.
Här finns sjukhusets information om donation.
PS: Ser nu när jag läser att det är efter en minut som de samlar in blodet, så jag kanske missuppfattade läkaren lite vad gäller tiderna.
En artikel från Dagens Medicin om för- och nackdelar vid donation.
Och en artikel från Vårdförbundet.