Kejsarsnittssorg

Har vi egentligen pratat om det här med kejsarsnitt?
Alla mina tre barn har ju förlösts med kejsarsnitt; Alfred med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig tillräckligt och han blev stressad inne i magen, och Flora och Lilly med planerat snitt eftersom båda låg på tvären.
Jag har aldrig varit förlossningsrädd (alltså mer än att jag varit medveten om att det skulle göra svinont och det verkar ju läskigt), och aldrig ens funderat på kejsarsnitt innan Alfred, även om jag läst på om akutsnitt ifall det skulle komma att krävas - vilket jag aldrig trodde det skulle göra. Mamma hade ju fött tre barn utan större komplikationer än att jag fick tryckas in några gånger eftersom det visat sig att mamma var allergisk mot tråden de sydde ett enda litet stygn med efter min storasysters förlossning, så när jag skulle födas sa hon till barnmorskan att hon under inga omständigheter fick sys med sån där tråd. Så de blev så nervösa att de tryckte in mig varje gång jag var på väg ut, så att mamma skulle hinna töjas ut, och till slut svimmade mamma av pärsen, men sprack, det gjorde hon inte. Och det sägs ju att man ska brås på sin mamma med sånt där - fast eftersom jag mådde dåligt genom hela Alfred-graviditeten borde jag kanske börjat ana oråd om den där ärftlighetsfaktorn, eftersom mamma i hela mitt vuxna liv tjatat om hur f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t det var att vara gravid, och hon "skulle kunna jobba med att vara gravid"...
Anyway: jag ville definitivt föda Alfred vaginalt. Men när närmare 26 timmar med värkar gått och jag inte öppnat mig mer än 3 centimeter och Alfreds hjärtljud gick ner vid varje värk kändes snittet som en befrielse. Och jag mådde inte alls särskilt dåligt efter snittet, jag kunde resa mig och gå på toa efter några timmar och jag hade väldigt lite ont efteråt. Men. Jag kände mig som en värdelös föderska. När jag var på återbesöket på MVC efter 12 veckor eller vad det var började jag gråta när min barnmorska frågade mig hur jag kände om förlossningen.
Jag har ju läst och hört vänner och bekanta berätta om hur oerhört imponerade männen blivit vid förlossningen av deras barn för att de fått se vilken enorm styrka deras kvinnor visat, och kvinnorna har berättat hur de fått plocka fram en urkraft de inte visste att de hade, och vilken enorm upplevelse det varit att föda fram sitt barn. Och vad gjorde jag? Jag grät, gav upp och fick skäras upp och mitt barn lyftes lätt och bekvämt ut ur mig. Inte direkt nån urkraft Christopher fick se från mig.
Så när jag fick veta att jag väntade tvillingar andra gången började jag ganska snart tänka på förlossningen, och insåg att det var ganska stor risk att jag inte skulle få föda vaginalt den här gången heller, eftersom min första förlossning såg ut som den gjorde och för att man alltid är lite extra försiktig när det är tvillingar. Och när vecka 32 passerat och båda låg på tvären och jag var på förbesök på Huddinge sjukhus fick jag ge upp det lilla hopp jag fortfarande hade om en vaginal förlossning, när jag fick veta att även om värkarna skulle sätta igång före det planerade snittet skulle jag räkna med att det då skulle behöva bli akutsnitt eftersom de låg så illa till inne i magen. Och läkaren sa till mig att jag skulle vara glad om värkarna inte satte igång före, för att försöka föda tvillingar på fel håll är inget man ska önska sig.
Så jag försökte se fördelarna; det hade börjat pratas en hel del om förlossningsskador i underlivet, så det var jag förstås glad att jag skulle slippa, och jag hade ju mått bra efter det första snittet, så jag var inte särskilt orolig även fast ett kejsarsnitt är en stor bukoperation, och jag fick veta vilken dag jag skulle få våra barn (om inte värkarna satte igång tidigare då) och kunde planera barnvakt för Alfred och veta precis hur länge till jag skulle behöva stå ut med halsbrännan, foglossningarna och megamagen. Plus att alla mina barn skulle födas på ungefär samma sätt, vilket faktiskt på ett sätt känns rätt bra för när det är dags att berätta för dem om sånt (Alfred brukar titta på mitt "streck" på magen och veta att han kom ut där). Men det gnagde att jag aldrig skulle få föda naturligt, och det gör det fortfarande.
Och jag är inte ensam om det här. En kompis berättade i våras om sin andra förlossning - den första slutade med akutsnitt - där hon verkligen ville föda vaginalt, och trots att hon sprack på det allra värsta sättet och har tvingats opereras för det i efterhand, och att dotterns skalp sprack (!) av sugklockan är hon ändå glad att hon fick föda vaginalt. Och i tvillinggruppen var det en som härom dagen skrev att hon kände sig snuvad på en vaginal förlossning då tvilling 1 fötts vaginalt och den andra tvingades komma ut genom snitt efter 45 minuters misslyckade vändningsförsök. Och så vidare.
Jag vet inte vad det beror på att vi känner så här - kan det vara duktig-flicka-syndrom eller press från andra som haft lyckade förlossningar? Jag är förstås oerhört lycklig att jag lever nu och födde barn på 2000-talet - hade jag försökt föda Alfred för några hundra år sedan är det ju inte säkert att varken han eller jag hade överlevt till tvillingförlossningen, där med största sannolikhet minst någon av oss annars skulle strukit med. Men ändå hade jag velat ligga där svettig med blod mellan benen och en sambo med sönderkramad hand. Men det kommer jag aldrig få göra, för några fler barn ska det inte bli. Och även om jag skulle vilja få fler är jag snart 42, plus att om jag inte minns fel tror jag att jag har läst att om man redan snittats två gånger brukar man inte få föda vaginalt, så om jag skulle få för mig att försöka totalt ruinera vår ekonomi med ett fjärde barn för att få fläka sönder mitt underliv, så skulle det inte vara värt det. Jag får helt enkelt leva med den lilla egenpåhittade sorg det är att inte ha kunnat föda vaginalt.

Sista kvällen med en tvååring (för den här gången)

För precis tre år sen låg jag i vår förra lägenhet i Bromma och hade värkar! Jag låg med min TENS-apparat hela natten med värkar ungefär var tionde minut, och åkte in till BB Stockholm vid niotiden på morgonen för att jag börjat blöda (och dessutom hade ungefär tre värkar på tio minuter vid det laget). Sen hände det sig så att jag inte öppnade mig mer än tre centimeter på 26 timmar, så Alfred kom ut med akutsnitt klockan 20.19.
Ikväll har jag legat inne på Alfreds golv och tänkt en tanke som jag hade hoppats att jag aldrig skulle göra, för jag har alltid tyckt att det låter så sorgligt när jag hört/läst andra föräldrar säga den: tack och lov att han kan gå till förskolan imorgon!
Alltså, jag älskar Alfred så oerhört oerhört mycket, men att nu ha haft honom hemma i sex dagar (först var han sjuk, sen var det planeringsdag på förskolan, sen helg) medan jag själv varit sjuk plus att vi har tvillingarna plus att han testar och trotsar i stort sett på heltid... Både han och vi andra i familjen behöver att han får komma iväg och leka av sig nu.
I nästa vecka ska jag också börja vara hemma ensam med tjejerna. Mamma är här imorgon och på tisdag, men sen blir det bara jag och Flora och Lilly medan Alfred är på förskolan, för Christopher har skaffat sig en kontorsplats där han tänker sitta och jobba. Gaaaah! Jag som hade tänkt att jag skulle klara mig om han bara var hemma första månaden har tyckt att det har varit så skönt att vi kunnat vara hemma tillsammans, och nu har det ju gått nästan fyra månader, så nu känns det ganska läskigt att jag inte får de där lyxiga extra armarna när båda tjejerna gråter. Men det är väl klart att det kommer funka. Bara jag blir lite friskare. Jag snorar fortfarande som en besatt, och nu svider det så i ögonen att jag knappt orkar titta på datorskärmen, men jag tror att jag åtminstone snorar lite mindre än igår, så förhoppningsvis har det vänt åt rätt håll nu. Klockan är dessutom bara tjugo i elva och jag känner mig lite smått hoppfull om att få gå och lägga mig ganska snart, för båda tjejerna är rätt trötta. Eller hmm, jag tar tillbaka: Flora ser plötsligt klarvaken ut. Anyway, nu går jag och borstar tänderna istället för att ta ut en bulle ur frysen, och imorgon ska det sjungas "Ja må han leva" för vår treåring!

Om amning

Jag fick en kommentar om amning från Sofie (det är så roligt när ni kommenterar! Tveka inte att skriva om det jag skriver får er att vilja säga något!). Jag är så oerhört tacksam att amningen alltid funkat bra för mig, både med Alfred och tvillingarna. Visst, det är lite krångligt ibland med mjölkstockningskänningar på mig och magknip på barnen, och dubbelamningen är ju som jag skrivit förut lite jobbig, men på det hela taget går det fantastiskt bra och barnen växer bra (Alfred gick upp 500 g/vecka ett tag i början - det vanliga är tydligen nånstans runt 200 g, vilket också är ungefär vad tjejerna går upp - så där var ju amningen helt galet effektiv, han fick ingen ersättning alls). Det verkar ju tyvärr som att alltför många mammor som har problem med amningen känner väldigt mycket press på sig från vårdpersonal (och andra) om att det bara måste funka, vilket ofta bara gör allting värre. Men kanske att det håller på att vända, för en kompis till oss som födde barn dagen före Flora och Lilly kom till världen, peppades så mycket av personalen att ge sin dotter ersättning när hon var gul i början att dottern sen inte ville ta bröstet. Sen tycker jag väl inte att det är bra om det går så långt åt andra hållet heller kanske...
Det blir ju mycket amning med tvillingar, som igår när det kändes som att jag satt hela kvällen med än den ena, än den andra vid bröstet hela tiden (de gillar inte riktigt att ammas samtidigt längre, de verkar tycka att det är för trångt - plus att jag ju tycker det är lite jobbigt också att sitta så fast), men jag gillar att amma, så det är ju tur. Jag är visserligen inte en av dem som lyriskt pratar om den enorma samhörigheten eller vad det är de säger, men jag gillar att se när tjejerna är nöjda och äter lugnt, och nu har de börjat hålla mig antingen i handen eller i min tröja och ibland titta mig i ögonen, så då blir det ju extra mysigt. Amning lär också vara bra för immunförsvaret, och det kan de ju behöva, mina små kejsarsnittsbarn. Å andra sidan blev jag ammad mindre än mina systrar, för mamma blev sjuk efter några månader (tre, tror jag det var), och jag har mycket bättre immunförsvar än båda mina systrar. Får väl hoppas att jag kan föra det vidare till mina barn oavsett.
På tal om kejsarsnittsbarn: igår tittade Alfred på mitt ärr ("strecket"), och jag sa att först kom han ut där (akutsnitt), sen Flora och sen Lilly (vet inte riktigt när han ska få lära sig att barn egentligen ska komma ut genom snippan?), och han upprepade det, och fortsatte sen med "pappa kom ut där". Jag försökte förklara att pappa kom ut från farmor och mamma från mormor, för farmor är pappas mamma och mormor är mammas mamma, men nähädå, den gick han inte på. Han envisades med att pappa kom ut ur mitt streck, tills han ändrade sig och sa att pappa kom ut ur Alfreds mage. Sedär.

Lite tankar om kejsarsnitt

Nu är det ju helt klart att det kommer bli kejsarsnitt även om jag kommer igång naturligt innan det planerade snittet, eftersom ultraljudet i tisdags visade att ettan ligger i säte. Eller ja, det kanske finns en liten chans att hon vänder sig, men hon har legat på tvären i stort sett genom hela graviditeten, så jag tror inte att det kommer hända.
På ett sätt känns det lite skönt att veta, plus att eftersom Alfred föddes med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig ordentligt, så har jag ärligt talat tvivlat lite på min egen förmåga att föda barn. Jag har tänkt att även om värkarna skulle sätta igång och barnen skulle ligga rätt så kanske min kropp ändå skulle vara för dålig på att föda för att de skulle komma ut oskadda, och kanske riskera syrebrist eller nåt annat hemskt.
Men alldeles oavsett så känner jag mig dålig nu. Jag har förstås fått höra att man aldrig vet varför en förlossning går som den går, eller varför barn lägger sig i säte och sånt, men det känns som att det är mitt fel, det är ju i min kropp de ligger. Och jag kan inte ge mina barn den bästa sortens förlossning. Och jag kan inte ens göra det som ska vara det mest naturliga för en kvinna: föda barn.
Sen är jag självklart tacksam att jag lever i en tid och i ett land där man kan göra kejsarsnitt - hade det varit en annan tid eller en annan plats antar jag att både tvillingarnas och mitt liv hade riskerats annars. Men det hade på något sätt känts bra om jag kunnat genomföra åtminstone en förlossning naturligt, fast det såklart: med tvillingar var ju chansen lite mindre för det redan från början. Så nu kommer jag liksom fuska fram tre barn.
Fast bara Flora och Lilly kommer ut och mår bra - Alfred mår ju alldeles utmärkt fast han snittades ut - så får jag väl försöka se det positiva istället: jag slipper spricka där nere... eller nåt. Jag återhämtade mig väldigt fort efter förra snittet och hade aldrig särskilt ont av det, så jag hoppas att det går lika bra den här gången.