Jag ska nog ge upp det här med uppfostran av barn, tror jag. Jag får skaffa en nanny. Eller en au-pair. Eller lämna över helt till Christopher. Vad som har hänt?
I förrgår eller för kanske tre dagar sen eller så berättade jag för Alfred om Karius och Baktus, att de bankar hål i tänderna om man inte borstar bort dem. Det var en omedelbar succé; jag fick borsta hans tänder jättenoga, och han tyckte det var roligt när jag sa att jag hittade Karius och tog bort honom osv. Men redan dagen efter började han gråta hysteriskt när vi skulle borsta tänderna - vi fick borsta, inga problem så sett, för han ville inget hellre än att bli av med Karius och Baktus, men den där skräcken var ju inget vidare. Så när det fortsatte nästa gång förklarade jag att de inte är farliga så länge man borstar tänderna morgon och kväll, och nu tog vi ju bort dem.
Men idag har det varit helt galet. Han har varit hemma eftersom han hade feber igår, fast den försvann på morgonen idag (man ska ju ha en feberfri dag innan man går tillbaka till förskolan) och varje gång, bokstavligen VARJE gång han tittat på mig eller Christopher idag har han börjat varje konversation med "De är borta. De har åkt hem!". Han har inte ens behövt se oss, han har suttit i soffan när vi har varit i köket, och sagt "De är borta!"... Det eskalerade efter middagen, som han inte åt nåt av, han har vägrat äta annat än frukt på hela dagen, och jag hoppas vid gud att det inte var för att jag kanske sagt nåt om att Karius och Baktus kommer tillbaka när man äter mat, men jag vet inte, han svarar inte på det. Då började han gråta hysteriskt och vägrade sluta, och jag sa om och om igen att de är inte farliga, de är bara på låtsas osv osv, men det enda jag till slut fick ur honom var att han ville vara rädd. Det kan ju kanske vara kul, men inte när man gråter så tårarna sprutar, eller? Jag gav till slut upp, och sen sa Christopher till honom att de aldrig kommer tillbaka, så jag hoppas han kan släppa det nu. Blir ju lite pinsamt att förklara på förskolan att jag skrämt vettet ur honom liksom, om han fortsätter säga "De är borta!"oavbrutet hela dagen imorgon också.
Så tjejerna är on their own nu, ingen mer uppfostran för min del.
Så svårt, hur ska man veta vad som blir en "stor grej" för små barn? Kan ju tillägga att min systerson reagerade på samma sätt, enda skillnaden var att han blev hysterisk på en gång.
SvaraRaderaUsch, Karius och Baktus är onda... Kom på nu idag, allldeles för sent, att jag borde sagt att de bara kommer om man äter godis och sånt. Christopher bad om hjälp när han lämnade på förskolan idag, får se om de kommer igenom när Alfred inte lyssnar på mig.
SvaraRaderaAlltså Sara! Jag har skrattat så att det har runnit tårar här vid min dator. Har till och med läst högt för min man. Jag förstår att ni har haft det jättejobbigt men det komiska i detta alltså! (obs: förutsatt att det går över och att detta inte är ett permanent trauma för då tar jag tillbaka varje sekund av skratt och ska börja gå i kyrkan för botgöring osv). Jag ser allt så tydligt framför mig: hur det kommer att bli så här någon gång med Olof eller Greta också. Åh, herregud detta med att vara förälder alltså.
SvaraRaderaHehe, ja - min syster ringde för att trösta mig igår men kunde inte heller motstå att påpeka att det är oerhört komiskt. Och det är det ju, men jag fick verkligen panik när han blåvägrade att äta. Idag är det bättre, tack och lov, så snaaart kan nog jag också skratta åt det. :)
SvaraRadera