Akut-dubbelamning

Ja, såhär kan man ju också dubbelamma när det krisar...

Kläder och självförtroendet

Nu återkommer jag igen till det här med mina kläder. Jag fick lite bra tips i kommentarerna om kläder när man ammar när jag skrev om det tidigare, men det har inte hänt så mycket: ibland har jag en vanlig topp över amningslinnet, men jag tycker det är lite besvärligt med flera lager när tjejerna är hungriga och har bråttom, så oftast blir det fortfarande amningslinne och så får jag variera färger på kjol, strumpbyxor och kofta. Och jag har visserligen vansinnigt mycket kläder, så jag kan ju variera (jag har strumpbyxor i i stort sett alla färger och nyanser som finns), men ändå; bara vetskapen om att jag alltid måste utgå från de där tråkiga svarta eller vita amningslinnena gör mig smått kläddeprimerad.
Jag har just påbörjat ett litet projekt när tjejerna sover: att gå igenom våra foton på min externa hårddisk, eftersom vi inte framkallat kort sen april 2011, så jag håller på att välja ut foton att framkalla från dess och fram till nu. Målet är att plocka ut ungefär 20 per månad, men vissa månader har vi sådär 500 foton, så det tar ett tag att gå igenom alla. Än så länge har jag hunnit fram till maj 2012, och då har jag inte tittat på mobilfoton än, utan bara från riktiga kameran (fast proportionerna mellan dem ändras: det blir fler mobilfoton och färre kamerafoton längre fram). Och vad jag kommit fram till nu när jag gått igenom bebisbilderna på Alfred är att såhär sabla tråkigt klädde jag mig inte då! Jag ser nu att jag faktiskt har en hel del fina klänningar som jag kan få ut ett bröst ur även om de inte är gjorda för det.
I början med tvillingarna när jag dubbelammade ofta behövde jag ju de här linnena som jag kan knäppa upp på båda sidorna samtidigt, men nu dubbelammar jag extremt sällan, så nu ska jag bara ta mig ner i källaren och gå igenom mina fyra-fem proppfulla lådor med klänningar och se vad jag kan ha. Nu när det börjar bli vår kommer jag dels ge mig ut mer bland folk, dels är det roligare att klä mig fint. Och det är lite viktigt, för jag känner mig så sliten och ful nu, och det är så tråkigt. Jag tycker jag var rätt så snygg på fotona från tre år sen, och känner liksom knappt igen mig i spegeln längre. Christopher är gullig som vanligt och påstår att jag är snygg fortfarande, men jag vet inte det jag. Sen hjälper det förstås inte att jag oftast är osminkad nu för tiden; jag är ju så blond att mina ögon i stort sett försvinner när jag inte har mascara, trots att jag har stora ögon. Och vinterblek också såklart. Jag skulle vilja göra en fransförlängning, som jag läst om - som fasta lösögonfransar - men det kostar typ 1000 spänn och håller i tre veckor, så det tillåter inte ekonomin nu. Så kläder är mitt hopp för självförtroendet.

Tre barn är fler än två föräldrar

Två föräldrar är för få för tre små barn. Alfred har vaknat tre eller fyra gånger (har redan tappat räkningen) sen han lade sig för tre timmar sen, eftersom han är förkyld och lite febrig, och under tiden jag var hos honom senast har både Flora och Lilly hunnit arbeta upp sig till smärre hysteri. Detta trots att båda knappt gjort annat än ätit hela kvällen; både bröstmjölk och ersättning. 

Nu dubbelammar jag dem i hopp om att de ska kunna somna sen (men Lilly har inte riktigt lyckats lugna sig än), och så är Christopher beredd på att sova inne hos Alfred, och så får jag "möblera" tvillingarna så jag når dem båda om jag är ensam.

Men naturen har visst inte riktigt tänkt igenom det här med att ge tvillingar till någon som redan har barn - man borde faktiskt fått minst en extra arm på köpet. Bygger man ändå två barn borde man väl kunna fixa en arm åt sig själv också samtidigt, eller hur? Kommande generationer får lösa det, och under tiden får vi väl låta bli att sova, helt enkelt. 

Fridfullt i soffan

Det funkar faktiskt riktigt bra att dubbelamna med den nya amningskudden när jag pallar upp den med den gamla och ett par kuddar till, så just nu sitter jag med båda tjejerna i soffan och har det ganska fridfullt (om jag bortser från barn-tv:n som Alfred har på). Jag plockade upp båda från sömnen efter en promenad (och efter jag satt en semmelbulldeg), och när de är halvsovande krånglar de sällan med att ta brösten.

Jag hoppas att jag inte trampat nån på tårna när jag klagat över att amningen strular - det är ju så känsligt det här med amning, och jag tycker verkligen att det är helt upp till en själv hur man vill göra; om man vill amma eller flaskmata eller både och. Men jag personligen tycker om att amma, och jag älskar att det är så praktiskt och dessutom gratis, så det är därför jag blir så ledsen och orolig när det inte funkar så bra. Så när jag nu sitter här och tittar på mina båda döttrar som ligger och äter i lugn och ro blir jag så glad! 

Lilly håller lite kontakt med syrran. 

Return of the dubbelamning

Dubbla amningskuddar och två vanliga kuddar och tjejerna ligger stadigt! Jag lade min gamla amningskudde i knät och den nya platta över, och sen en vanlig soffkudde på varje sida som stöd för flickornas ben och det funkar riktigt bra! Christopher hjälpte mig lägga till dem, men så småningom ska jag väl kunna få till det också, fast idag tog Alfred upp resten av soffan så jag hade inte plats att lägga dem vid sidan av mig. 

Svårt att fota själv, men ungefär såhär. 

Nya amningskudden

Jag fick den nya amningskudden idag och testade den, fast bara med ett barn i taget. Och jag måste tyvärr säga att den är för liten för oss redan. Kanske att den skulle funkat med två nyfödda barn, men att lägga två tremånaders på den med huvudena mot varann och benen utåt skulle inte funka, för benen skulle helt enkelt inte få plats.

Jag gillar dock formen och fastheten i kudden, jag önskar bara att den varit större, som den i filmen med den amerikanska tvillingmamman, för den verkar så oerhört praktisk. Men kanske att jag kan få den att funka i kombination med min andra amningskudde eller några lösa extrakuddar? Det ska jag prova nån av de närmsta dagarna.
Alfred tyckte också att det var roligt att man kan spänna fast kudden runt sig och gå omkring med den. Jag kanske kan ha den som ett litet portabelt bord? :)

Amning och tillbehör

Jaha, nu är det Lillys tur att krångla med bröstet. Flora har också haft lite svårt att få grepp idag, men när jag hjälpte henne få ut lite först gick det bra. Men Lilly har varit på kasst humör och skrikit som en liten tok, så nu har jag kämpat en halvtimme och varvat napp, bröst och flaska med mjölk jag pumpade ut medan Flora åt på andra sidan. Nu har hon äntligen mer eller mindre somnat vid bröstet, efter att åtminstone fått i sig 50 ml från flaskan.
Men om båda ska vara såhär slöa och tycka det är jobbigt att suga så måste vi nog köpa Medela Calma-flaskor, som jag fick tips om av en annan mamma förra veckan, och som amningsbarnmorskan sa att den nog ska vara mest bröstlik - tydligen måste barnet kämpa lite för att få ut nåt ur den också. Det är för besvärligt och tidskrävande att pumpa ut tillräckligt mycket för att göda båda, och ersättning på heltid känns som en alldeles för onödig kostnad när jag har mjölk och båda barnen faktiskt kan suga.

Jag tittade förresten på den där filmen som jag fick tips om (inbäddad här nedanför). Det var en amerikansk tvillingmamma som visade hur hon ammar båda sina tvillingar (då 4 månader gamla) samtidigt, och hon hade en så grym amningskudde! Hög och fast, så hon inte behövde palla upp med tusen olika kuddar, som man måste med de fjösiga som finns här. Jag fick först en sån där med typ frigolitkulor i, som är sladdrig, och den var helt värdelös för mig, den höll ju inte formen alls så barnen bara kanade omkring. Sen köpte jag ju en fastare från Rätt Start, som funkade helt okej när tjejerna var lite mindre, även om jag var tvungen att ha flera extra kuddar under den också - den är ju olika hög på sidorna. Men den som hon i filmen hade var lika hög överallt, så jag började leta efter namnet hon sa ("easy to nurse", lät det som), och hittade EZ 2 Nurse Twin Pillow. Men det skulle bli svindyrt att beställa från USA, och allvarligt, vad är grejen med Sverige och att det inte finns några bra tvillinghjälpmedel?! Jag var ju tvungen att beställa tvillingselen från USA (visserligen inte superpraktisk, men det fanns åtminstone att köpa, till skillnad från här), och såna där kuddar finns inte heller här. Vår barnmorska som vi träffade på BB i förra veckan sa att de haft otroligt många tvillingförlossningar i år, så det måste ju finnas ett behov!
Till slut hittade jag i alla fall en liknande variant på gobaby.se, på rea dessutom, så jag beställde den, även om  jag kanske inte tänker dubbelamma jätteofta längre så kan det vara praktiskt när jag är ensam hemma med tvillingarna.
Jag undrar förresten lite om det börjar bli vanligare med tvillingar, eller om det bara verkar så eftersom jag är uppe i det själv och hör om fler? För var och varannan människa jag känner eller träffar på känner minst en person som har eller är gravid med tvillingar, och barnmorskan sa att de haft ovanligt många i år (varav flera IVF:er som fått ett ägg insatt som delat sig). Själv har jag bara känt två tvillingpar i hela mitt liv fram till nu: ett par i min parallellklass på lågstadiet och ett par på mitt konfirmationsläger. Det är ju inte omöjligt att det blir vanligare med tanke på att vi föder barn senare och senare och sannolikheten för tvåäggstvillingar ökar ju äldre man blir. Måste googla.

BVC och amningsmottagningen

Det blev aldrig nån mer tid att skriva igår, och inte på dagen idag heller - har haft fullt upp plus varit så sabla trött.
Men på BVC igår då: vi prickade in 3-årskontrollen för Alfred samtidigt som tvillingarnas 3-månaders plus vaccinering. Jag hade berättat för Alfred innan att sköterskan skulle sticka tjejerna i benen, men av någon anledning fick han det till rumpan, så han gick och sa i flera timmar innan "Inte sticka mig i rumpan!" Och nej, det skulle hon ju faktiskt inte, så det var ju bra.
Alfred klarade allt han skulle kunna, och fick lite extra beröm för att han redan kunde färger så bra, det är det tydligen många mycket större barn som inte kan än. Han vägrade hoppa när sköterskan bad honom bara, vilket var lite lustigt eftersom han älskar att hoppa. Han tittade på friidrotts-VM och sim- och simhopps-VM i somras, och ville efter det bara "springa fort", "hoppa långt" och "hoppa högt" hela tiden i månader. Så Christopher letade rätt på en Instagram-film där Alfred hoppade och visade, och då ville han hoppa på riktigt också. Och så missade vi att lämna pappren vi skulle fylla i innan vi kom, om hans matvanor, språk etc: jag bad Christopher ta fram dem, men när vi kom hem sen såg jag att han bara tagit fram barnens BVC-häften (de med vikt och längd och sånt), och sköterskan frågade inte efter dem, så det får väl bli nästa gång istället.
Sen var det dags för tjejerna. Flora hade gått upp bra i vikt (vilket vi redan sett hos läkaren dagen innan: 4750 g nu), men nu hade Lilly istället gått upp lite för lite (5075 g), så nu är det hennes tur att tjoffas i extra mat. Jag nämnde att båda har greppat leksaker nu, och det var tydligen tidigt, det förväntas de inte kunna förrän runt fyra månader. Det var ju lite roligt, eftersom jag tycker att de är kanske är lite sena med andra grejer.
Just det ja, jag var ju på Fotografiska med en mammagrupp som en dagismammakompis dragit ihop, och deras barn som är nästan precis lika gamla som Flora och Lilly vägde alla runt 6 kg, så de är ju lite små, våra små fnuttisar.
Sen var det då det här stickandet i benen. De skulle få en spruta i varje ben, och det visste jag ju sen Alfred; först vid tre månader och sen andra dosen vid fem. Han fick sin andra dos på en BVC utanför Varberg eftersom vi var där på sommaren, och där gjorde de så smart: när sköterskan gjort i ordning sprutorna gick hon och hämtade en kollega, så båda kunde sticka samtidigt i varsitt ben, så han slapp smärtan två gånger i rad. Jag hade frågat om de kunde göra så här också, men tyvärr hade båda de andra sköterskorna på vår BVC slutat tidigt igår, så det gick inte. Sköterskan sa att man kan ta första sprutan och sen vänta lite på att barnet lugnar sig och sen ta nästa, men inte vänta alltför länge - men det tyckte jag lät taskigt, det verkar ju bättre att ta båda så tätt som möjligt, annars kan ju stackarn tro att det hemska är över och då börjar det om igen! Så vi körde båda direkt efter varann, först på Flora, som såklart blev jätteledsen - det var strategiskt att börja med henne, för hon brukar ofta börja gråta om Lilly gråter, men inte tvärtom, och det vore ju onödigt om hon började gråta redan innan hon blivit stucken.
Lilly blev också helt förtvivlad, men båda lugnade sig faktiskt relativt snabbt, och när vi lade ner dem i vagnarna somnade de som små stockar.

Floras ben.

Lilly var rätt orolig under kvällen sen och vaknade en gång i halvtimmen och skrek, men ingen av dem har fått feber än i alla fall, så jag tycker att det gick rätt så bra ändå.

I morse var vi på amningsmottagningen på Huddinge sjukhus. Vi pratade med ett "amningsombud"/barnmorska en stund först, och sen tog jag upp Flora och lade henne till bröstet, och då tog hon det såklart utan knot. Barnmorskan sa att det brukar vara så; barn äter sällan så bra som när man är där. Precis som när man fått datakillen till sin krånglande dator på jobbet och han står och tittar över ens axel och plötsligt är inget fel längre... Men då kunde hon ju i alla fall se att det inte är nåt fel på Floras teknik, och att det ser ut som att jag inte har nån mjölkbrist, så hon skrev upp lite tips om hur jag kan göra om hon börjar krångla igen, som att tänka på hur hon ligger (så hon har hakan uppåt och inte neråt, och ligger nära och bekvämt), kanske ge lite ersättning först så hon inte är svinhungrig när hon kommer till bröstet, kanske väcka henne strax innan hon skulle vakna själv så hon är lite trött, eftersom hon brukar äta bra på nätterna, att om möjligt öka mjölkproduktionen lite extra genom att amma oftare eller pumpa och att handmjölka igång bröstet åt henne så det blir lättare för henne att komma igång. Och så tipsade hon om nån film på YouTube som jag kunde söka på: "How I tandem nursed my twins". Sen kollade hon Lilly vid bröstet också, och det såg också bra ut: lite litet grepp ibland, men så länge det inte gör ont på mig är det ingen fara.

Mycket av det vi pratade om hade jag redan läst själv, eftersom jag läser så mycket, men det var ändå skönt att få lite handfasta råd. Men nu har Flora ätit bra hela dagen ändå, vilket ju är ännu skönare. Det har i och för sig varit ungefär två dagar i rad hon har krånglat förut också, så jag hoppas att hon inte börjar om snart igen. Plus att idag fick jag inte ut ett dugg ur brösten när jag försökte pumpa... Till slut efter mycket kämpande fick jag ut 40 ml ur båda tillsammans. Helt värdo.

Sen passade vi på att åka upp två våningar och hälsa på på K77 där vi låg efter förlossningen. Den enda som jobbade just då som vi kände igen var Helen som skrev in oss och som också var med på förlossningen och tog emot Lilly när hon kom ut (men den barnmorska vi träffade när vi först kom in idag kände igen oss från vårt julkort som vi skickat :) ). Hon tyckte det var jätteroligt att se tjejerna igen och fick känna lite på dem (men tydligen har de båda kommit in i en fas där de är rädda för främlingar, för ingen av dem tyckte det var vidare roligt att nån annan tog upp dem). Det var lite märkligt hur det samtidigt kunde kännas som att det var evigheter sen vi var där och som att det var alldeles nyss.

Om amning

Jag fick en kommentar om amning från Sofie (det är så roligt när ni kommenterar! Tveka inte att skriva om det jag skriver får er att vilja säga något!). Jag är så oerhört tacksam att amningen alltid funkat bra för mig, både med Alfred och tvillingarna. Visst, det är lite krångligt ibland med mjölkstockningskänningar på mig och magknip på barnen, och dubbelamningen är ju som jag skrivit förut lite jobbig, men på det hela taget går det fantastiskt bra och barnen växer bra (Alfred gick upp 500 g/vecka ett tag i början - det vanliga är tydligen nånstans runt 200 g, vilket också är ungefär vad tjejerna går upp - så där var ju amningen helt galet effektiv, han fick ingen ersättning alls). Det verkar ju tyvärr som att alltför många mammor som har problem med amningen känner väldigt mycket press på sig från vårdpersonal (och andra) om att det bara måste funka, vilket ofta bara gör allting värre. Men kanske att det håller på att vända, för en kompis till oss som födde barn dagen före Flora och Lilly kom till världen, peppades så mycket av personalen att ge sin dotter ersättning när hon var gul i början att dottern sen inte ville ta bröstet. Sen tycker jag väl inte att det är bra om det går så långt åt andra hållet heller kanske...
Det blir ju mycket amning med tvillingar, som igår när det kändes som att jag satt hela kvällen med än den ena, än den andra vid bröstet hela tiden (de gillar inte riktigt att ammas samtidigt längre, de verkar tycka att det är för trångt - plus att jag ju tycker det är lite jobbigt också att sitta så fast), men jag gillar att amma, så det är ju tur. Jag är visserligen inte en av dem som lyriskt pratar om den enorma samhörigheten eller vad det är de säger, men jag gillar att se när tjejerna är nöjda och äter lugnt, och nu har de börjat hålla mig antingen i handen eller i min tröja och ibland titta mig i ögonen, så då blir det ju extra mysigt. Amning lär också vara bra för immunförsvaret, och det kan de ju behöva, mina små kejsarsnittsbarn. Å andra sidan blev jag ammad mindre än mina systrar, för mamma blev sjuk efter några månader (tre, tror jag det var), och jag har mycket bättre immunförsvar än båda mina systrar. Får väl hoppas att jag kan föra det vidare till mina barn oavsett.
På tal om kejsarsnittsbarn: igår tittade Alfred på mitt ärr ("strecket"), och jag sa att först kom han ut där (akutsnitt), sen Flora och sen Lilly (vet inte riktigt när han ska få lära sig att barn egentligen ska komma ut genom snippan?), och han upprepade det, och fortsatte sen med "pappa kom ut där". Jag försökte förklara att pappa kom ut från farmor och mamma från mormor, för farmor är pappas mamma och mormor är mammas mamma, men nähädå, den gick han inte på. Han envisades med att pappa kom ut ur mitt streck, tills han ändrade sig och sa att pappa kom ut ur Alfreds mage. Sedär.

Nya amningskudden

Och nya amningskudden är invigd med både ett och två barn och är klart godkänd! Jag behöver bara en extra kudde på varje sida för att höja upp lite, sen är det mer eller mindre perfekt.

(Ha ha, ser nu att kudden med Astrid Lindgrens ansikte på bakom min högra arm är knycklig och ser ut som en Halloween-zombie istället för snälla Astrid...)

Magen vecka 39+2 veckor

Nu ska jag skriva ett inlägg som säkert kan räknas som lite störigt. Jag väger nämligen redan 12 dagar efter förlossningen bara 3-4 kg mer än jag gjorde när jag blev gravid, och magen har redan gått ner jättemycket! Jag säger bara: amning FTW!! Som jag skrev på Facebook härom dagen: "I'm a lean mean amningsmaskin" och det gör verkligen under. Som tur är gillar jag att amma, jag tycker det är mysigt - jag får lite ont i ryggen av det ibland som ni vet, men idag har Christopher och Alfred varit och Blocket-köpt en fastare amningskudde från Rätt Start åt mig (en fin orange en med vita elefanter på) som verkar funka mycket bättre än den sladdriga med PVC-kulor jag hade, plus att jag på kiropraktorns order varit noga med att palla upp mig ordentligt med andra kuddar så länge. Sen är det förstås inte jätteroligt när tvillingarna sover i stort sett hela dagarna och ammar i stort sett hela nätterna, men BVC-sköterskan sa att det nog kommer vända på sig snart.

Tejpen på ärret sitter som berget, så jag låter den väl sitta kvar. Jag har i och för sig inte hunnit duscha så många gånger att det direkt stört, så det hjälper väl kanske till för att hålla den på plats. Och nu syns linea nigran tydligt när magen liksom skrumpnat ihop.

Och så bara en liten påminnelse till mig själv om hur jag såg ut för bara två veckor sen. Det känns redan helt overkligt! Jag sa till Christopher igår att om jag nån gång får för mig att säga att jag saknar att vara gravid så har han min fulla tillåtelse att slå mig, för schöven vad jag inte stod ut med den där magen. Och ni vet ju att jag älskar det den visade sig innehålla, men alltså, själva magen... Puuuh.

Första riktigt jobbiga natten och ett par mysterier

Dagens mysterium 1: hur är det möjligt att två såna där små varelser kan äta oavbrutet i fem timmar under natten och nu sova som små änglar i flera timmar på dagen? I natt var vår första riktigt jobbiga natt: båda hade ätit bra under kvällen, och när vi gick in i sovrummet vid elvatiden hade jag gott hopp om att få sova en stund innan de behövde äta igen, men icke. Istället fick jag byta barn vid brösten ungefär en gång i halvtimmen (jag försökte slippa dubbelamma för att skona ryggen som redan kändes lite bättre efter kiropraktorbesöket) till nånstans runt klockan 4-5 (alltså verkligen byta av: jag fick lirka ut bröstvårtan ur munnen på ett halvsovande barn för att lägga till nästa som låg och gnällde, och så ombyte igen en stund senare), Alfred vaknade nån gång så Christopher gick in till honom och somnade där, och kvar var jag med två barn som ammade och bajsade ikapp, och som dessutom passade på att få igång sina röstresurser samma natt - små nyfödingar låter ju i ärlighetens namn inte jättemycket, men deras röster blir starkare och starkare med tiden, och nu har den tiden tydligen börjat komma. Frustrationen jag kände av att för första gången inte hinna med att hålla dem nöjda alltså... En låg på skötbordet och gallskrek och så började den andra skrika i sängen, så det var bara att sätta mig direkt i sängen utan att hinna palla upp med kuddar och köra dubbelamning, och när båda slocknat (tillfälligt, ska sägas, så fort jag lade ner dem började de gnälla igen) gick jag in och fräste "Ta dem!" åt Christopher och gömde mig under täcket. Så då körde han lite ersättning och sen klädde han av Lilly som var ledsnast och lade henne hud mot hud tills hon till slut somnade och så fick jag kanske två timmars sömn innan det var dags att köra amningsbyte-racet igen.
Tack och lov har de nu sovit i ett par timmar så jag kunnat vila - men samtidigt suger det ju att de sover hur lugnt som helst för sig själva på dagarna och inte på nätterna. Jag måste be om råd på BVC imorgon och se när det över huvud taget går att försöka göra något åt små barns dygnsrytm.

Dagens mysterium 2: jag sprayade Tabort fläckspray på en bajsfläck på en bebisbody, eftersom det där gula bajset inte alltid går bort i tvätten. När jag tittade på den efter en stund var fläcken helt borta. Vart i hela friden tog den vägen när bodyn bara ligger på badkarskanten och inte har blivit uppsköljd? Antingen har den alltså vaporiserats eller så har de där små bajspartiklarna spridit sig jämnt över hela plagget så de inte syns längre - eller?

Lite uppdateringar

Vi fick hembesök från vår nya BVC-sköterska igår, och hon hade med sig en våg för att kolla tvillingarnas vikt. Då hade Lilly plötsligt gått upp 90 gram, och Flora bara ungefär 10 tror jag det var.
Problemet nu bara är att Flora verkar få ont i magen av ersättningen, och nu har hon dessutom vid några tillfällen kräkts jättemycket, sådär så att det ser ut som att hon kräks upp allting hon fått i sig - det såg ut som att det var typ en halv deciliter när det hände senast. Det är ju lite oroväckande, men vi fick en ny tid på BVC för vägning på fredag, så jag får amma så mycket hon orkar och hålla tummarna.
Och idag var jag hos min käre kiropraktor - han brukade komma till mitt förra jobb en gång i månaden, och så gick jag till honom lite extra ett tag när jag hade problem med en axel. Han har aldrig jobbat på nån såpass nyförlöst förut, och hade lärt sig en gång att det tar sex veckor innan en kropp återhämtat sig efter en graviditet och förlossning, så han tänkte inte ens försöka göra något åt mina bäckensmärtor, vilket ju är förståeligt, för jag är rätt säker på att det är foglossningarna som spökar fortfarande (efter Alfred gick foglossningarna över direkt, men den här gången hänger de kvar och jag hoppas verkligen verkligen att det inte tar för lång tid innan de försvinner), utan bara jobba lite försiktigt på smärtorna högre upp i ryggen.
Han knäckte lite försiktigt några gånger så det knakade bra, vilket han blev nöjd med, så jag hoppas det blir bättre snart (känner av det lite fortfarande, men så fort går det ju inte). Han visade mig också lite stretchövningar jag ska göra, och sa åt mig att skaffa en bättre amningskudde som jag kan lägga ner dem på och inte behöva hålla armarna under. Den jag har nu är en sån där sladdrig variant med frigolitkulor i, så nu letar jag efter en fastare på Blocket.
Och så sa han också att jag får ta det lugnt - alla andra mammor verkar ju alltid vara ute och gå med sina barn, men jag är inte mycket för promenader över huvud taget, och med Alfred prioriterade jag att vara hemma och vila med honom (plus att han hatade vagnen första halvåret), och nu har jag ju för ont för att vilja gå, så han sa att om jag inte vill gå så ska jag inte göra det, utan ge mig rätten att vila och ta det lugnt tills det känns bättre.
Jag har dragit ner på min smärtlindring till bara en Alvedon och en Ibuprofen var sjätte timme nu, och känner av att huden ovanför såret är lite öm, men själva såret gör fortarande inte ont, och den där ömma fläcken till höger har blivit lite bättre.
Tror det var det jag hade att uppdatera om nu! :)

Tips om babyspråk

Inatt var första gången vi lyckades undvika dubbelamning (för att skona min rygg). Tyvärr har det blivit så illa att det gjorde ont även när jag låg på sidan och bara ammade ett barn i taget, så det hjälpte visserligen inte så mycket, men det var ändå rätt skönt faktiskt. Mellan midnatt och ungefär klockan två ammade de precis omlott: först Flora en halvtimme, och när hon slocknat vaknade Lilly och ville ha mat, så då fick de byta plats, efter en halvtimme slocknade Lilly och Flora vaknade och ville ha osv. Nånstans efter det vaknade Flora och var hungrig samtidigt som Lilly, så då gick Christopher och hämtade ersättning, för det var ett tag sen Flora fått ersättning. Men efter vad jag trodde var ett par minuter hörde jag att Flora grät med "heh-ljudet", och insåg att hon inte alls var hungrig utan var allmänt obekväm. (Jag ska förklara det här alldeles strax.) Och mycket riktigt, när Christopher kollade blöjan hade hon bajsat. Jag blev så nöjd över att jag förstått vad hon velat och sa till Christopher att det var väl tur att hon inte fick mat när det inte var det hon ville ha - sen fick jag veta nu på morgonen att jag visst hade slocknat och hon hade redan fått maten, så hon hade visst fått som hon ville ändå. Men hon ska nog inte få ersättning på nätterna ändå, för nu har hon haft jätteont i magen två nätter i rad, och jag tror det beror på ersättningen för det har kommit direkt efter hon ätit den.
Nu då: "heh-ljudet". Några av er kanske redan känner till det, men om inte: det här är världens bästa grej för småbarnsföräldrar (detta och "The wonder weeks" som jag kommer återkomma till senare)! När Alfred var ett par månader gammal fick vi ett tips av en av Christophers farbröders fru om ett klipp från Oprah. Det var en kvinna från Australien som var gäst, Priscilla Dunstan, som har absolut gehör. När hon fick barn började hon inse att alla barn gör vissa ljud, oavsett nationalitet, och började forska i det. Hon kom fram till fem ljud som alla barn gör upp till ca tre månaders ålder, och de beror helt enkelt på reflexer (som så småningom växer bort). De här ljuden hör man när barnet börjar gnälla (olika tydligt hos olika barn såklart), före de blir så frustrerade att de bara skriker, och de är och betyder:

- neh = hungrig (ljudet kommer sig av att barnet försöker suga och då bildas neh-ljudet med tungan upp i gommen)
- eh = behöver rapa (ont i övre delen av magen)
- eairh = behöver bajsa (ont i nedre delen av magen)
- heh = allmänt obekväm (t.ex. behöver ny blöja, för varm, för kall)
- owh = trött

Och det stämmer! Det är så sjukt coolt! Här är ett par länkar om ni vill se eller läsa mer:
Dunstan på Oprah (obs: YouTube-länkarna plockas bort med jämna mellanrum av både Oprah och Dunstan, men det går alltid söka fram nån annan länk)
Dunstan på The Parenting Channel
Priscilla Dunstans Baby Language official

Lite om kroppen efter förlossningen

Det här med att ha två kroppsdelar som ena dagen är ungefär i storlek med grapefrukter, och nästa dag är de stora som honungsmeloner... Tur att mina barn behöver äta mycket, för det är verkligen risk för mjölkstockning mest hela tiden här. Funderar på att köpa en bröstpump, för jag har jättesvårt att få ut något med händerna bara, och vi ska ju försöka flaskmata lite på nätterna även efter vi förhoppningsvis slipper ersättningen.
Det är så skönt att magen blivit mindre: igår var jag helt lycklig för att jag kunde böja mig framåt i duschen och tvätta mig ända nere på smalbenen utan besvär! Sen är det ju andra saker som inte är riktigt bra än, men det kommer ju bli bättre. De senaste dagarna har jag haft svinont nedanför svanken med ilningar ner i höger skinka, så jag antar att det är foglossningar med ischiassmärta som sitter kvar, och foglossningar kan ju ta tid innan de går över, men jag har hopp. Blygdbenet kände jag av lite igår också, men inte så farligt. Sen får jag så fruktansvärt ont uppe i ryggen, strax till höger om vänster skulderblad när jag ligger och dubbelammar, och ibland även när jag sitter i soffan och dubbelammar, och ibland gör smärtan att jag har svårt att andas. Men jag har fått en tid hos min kiropraktor imorgon, så han ska se om jag har en låsning som han kan åtgärda - mina andra smärtor är det lite för tidigt att titta på eftersom min kropp inte har haft mer än en knapp vecka på sig att återhämta sig. Jag går ju på smärtstillande fortfarande; de första dagarna tog jag Citodon, Alvedon och Ibuprofen var sjätte timme, men sen slutade jag med Citodon och gick över på två Alvedon och en Ibuprofen, och nu har jag trappat ner till en Alvedon och en Ibuprofen bara, för jag känner knappt av såret alls, utan bara den där fläcken till höger. Det märkliga är bara att tabletterna hjälper inte ett endaste dugg mot ryggsmärtorna! Jag förstår inte det. Jag trodde att smärtstillande tabletter skulle blockera smärtsignaler till hjärnan, och då borde det väl inte spela någon roll var de kommer från, men uppenbarligen inte.
Och det jag hade mest besvär av de första dagarna efter förlossningen var tarmarna. Jag hade så mycket gaser i magen att jag kunde se exakt var tarmarna låg, för magen blev helt knölig, och det var som att det sparkade mer i magen än vad det gjorde när tvillingarna var där inne. Det har i alla fall lugnat sig nu, så nu är magen mest lite stor och mjuk.
Just ja, jag glömde nämna i inlägget om förlossningen att vi inte fick donera navelsträngsblod. Det var lite oklart exakt varför, för två olika personer gav olika skäl: antingen var det för att de hade för ont om personal som kunde samla ihop blodet, eller så var det för att de aldrig gör det vid duplexgraviditeter. Men det var en som sa att de får in så det räcker ändå, så det var väl okej ändå då.
P.S. Jag fick lite mjölkstockningskänningar i båda brösten efter jag skrivit och kämpade som ett djur för att pumpa ut. Efter en evighet hade jag fått ut ungefär 30 ml, från båda totalt, men en hel del läckte och rann ut över mina händer och trasan jag hade under. Pust.

Amning och viktnedgång

Okej, jag är officiellt för nojig.
Vi gav ju tvillingarna ersättning var fjärde timme från i torsdags, och de sa på BB att vi antagligen kunde sluta med det när mjölken runnit till och amningen gick bra, och eftersom båda dessa saker hänt så gav vi inte så mycket ersättning igår - också på grund av att framför allt Lilly inte ville ha den, hon spottade ut i stort sett allt Christopher fick i henne. Flora gick okej, men det var inte jättepoppis hos henne heller.
I morse vid 6-tiden vaknade jag efter att båda tvillingarna legat vid mina bröst sen 4 ungefär, och jag alltså legat blickstilla uppallad på kuddar, försökte resa mig för att lägga dem ifrån mig, och började gråta för att det gjorde så sabla ont i ryggen. Så när Lilly sov större delen av förmiddagen var jag först ganska tacksam, men sen började jag bli lite orolig för att hon knappt ätit, så jag lade henne till bröstet fast hon sov strax innan vi fått en tid på BVC klockan 14. Sen när vi vägde dem visade det sig att Flora bara gått upp ungefär 30 gram sen sista vägningen i fredags, och Lilly hade gått ner 50! Så jag lade båda barnen till brösten direkt (och båda började suga, men somnade fort båda två), och lät Lilly ligga kvar vid bröstet även när vi gick ut och gick till apoteket och lite grejer (täckte för bröstet såklart, men lämnade ett hål så hon kunde äta). Hon sov dock igenom det mesta, även tanterna som var helt fascinerade över att vi hade tvillingar (en trodde först inte att det var riktiga barn vi gick och bar på..!).
BVC-sköterskan sa förstås att vi skulle fortsätta med ersättning, samt amma så mycket jag kan, och störa dem även om de sover så vi inte hamnar i en ond cirkel där de inte orkar äta.
Så när vi kom hem lade jag Lilly till bröstet, men hon stensov och ville inte ta det, så jag pumpade ut några milliliter (för hand, vilket är skitsvårt av någon anledning) och försökte ge henne i kopp, men hon gjorde bara en äcklad min och ville inte äta. Jag kämpade på ett tag men fick knappt i henne nånting, lade sen tillbaka henne till bröstet och lyckades få henne att ta det och börja suga, men märkte snart att hon inte svalde allt, utan en del rann ut. Vid det här laget var jag helt förstörd och började gråta och sa åt Christopher att ringa BB (de sa att vi fick ringa när vi vill, dygnet runt), för jag kunde inte ringa för jag grät för mycket. Jag tänkte att vi kanske kunde åka tillbaka och få hjälp med att mata dem, men var typ övertygad om att de skulle säga åt oss att de måste tvångsomhänderta och sondmata tvillingarna eftersom jag skulle ha ihjäl dem.
Christopher pratade länge med en barnmorska som vi hade en dag, och när han sen kom och rapporterade så var såklart allt lugnt: om Lilly knappt ätit på hela dagen kommer hon köra ett race inatt, och att vi gärna kan strunta i kopp och använda flaska istället eftersom amningen kommit igång, och att jag inte ska försöka mig på dubbelamning än för att det är för jobbigt för mig, utan att jag ammar en och Christopher flaskmatar den andra.
Så jag behöver som vanligt andas djupt och ta det lite lugnt och inte freaka ur på en gång. Nu när jag skriver de här sista meningarna ligger Lilly och suger förnöjt på mitt bröst och jag har just lagt ner Flora efter att hon ätit.

BB-tiden

Förra inlägget började bli långt, och jag fick dessutom slut på ord, så det fick brytas där. Men tvillingarna sover fortfarande, så jag kör väl vidare lite i ett nytt inlägg.
Operationen var över 13.37, och jag minns ärligt talat inte så mycket mer av vad som hände. Christopher satt med tvillingarna i famnen minns jag, men jag antar att han lade över dem i den där plastvagnen man får när jag var klar och rullades iväg till uppvakningsavdelningen. Och jag antar att jag fick upp dem vid mina bröst när jag låg där, men allt är väldigt suddigt. Eller jo, det fick jag ju, för jag minns att Floras lilla huvud höjdes varje gång blodtrycksmanchetten spändes åt runt min högra arm, och att de var tvungna att flytta henne lite när de skulle kolla om det var nåt fel på apparaten när mitt blodtryck plötsligt sköt i höjden upp mot 200 i övertrycket och 100 i undertrycket. Ingen kom fram till varför, för jag kände inte att jag hade särskilt ont, men sköterskorna pratade både med gynekolog och narkosläkaren Mirjam för att se om jag behövde medicin, men de bestämde att det räckte att övervaka och avvakta. Och det sjönk ner till normalt igen efter någon timme. Vi fick komma upp på vårt egna rum nånstans närmare klockan fyra när jag kunde röra benen igen, även om en fot fortfarande kändes bortdomnad.

Dagarna flöt liksom ihop, så jag har inga distinkta minnen av vad som hände när, men de saker som hände var väl ungefär att jag fick morfin i infarten i höger hand lite då och då, och andra smärtstillande tabletter var sjätte timme, en spruta blodförtunnande i benet framåt kvällen eftersom jag är över 40 och blivit snittad (tydligen kriterier som ökar risken för blodpropp) och den fantastiska barnmorskan Marie kom in och skulle ha mig att ställa mig upp för att se om hon skulle ta bort katetern samma kväll eller nästa morgon. Jag fick en gåstol att hålla mig i, men det gjorde så ont när jag kom upp att jag var tvungen att sätta mig igen och djupandas för att inte kräkas av smärta - efter Alfred hade jag inga problem att komma upp och gå och kissa, men det kanske hade gått fler timmar då, jag minns inte, eller så berodde det på att magen var så mycket större den här gången, den hade väl frestats på mer. I vilket fall lämnade vi katetern (som inte var obehaglig längre, som tur var) till nästa morgon. Då gick det bra att gå på toa efteråt. Jag har - fortfarande - väldigt ont i en fläck till höger om såret, men i själva såret gör det inte särskilt ont, och så får jag ont i ryggen av att ligga så stilla och amma större delen av nätterna, men jag känner mig ändå ganska förskonad från några större postoperativa smärtor.
Det om mig ungefär. Nu barnen!

Båda barnen började suga bra och mycket ganska så fort, alla barnmorskorna som hade hand om oss var nöjda med dem. Lilly hade lite svårt att få grepp ibland och försökte suga in bröstvårtan i munnen istället för att kasta sig över den och liksom hugga in den, som Flora snabbt blev bättre på, så det kunde göra lite ont, men sen fick hon bra grepp ändå. De ammade gärna samtidigt, och det var ju det jag ville innan, men jag har upptäckt ett par grejer som är jobbiga med det: jag sitter totalt fast, så om en av dem gör något så enkelt som att tappa taget om bröstvårtan har jag inte ens en hand ledig att hjälpa henne få grepp igen. Att komma åt att dricka vatten: omöjligt utan hjälp. Jag låg helt blickstilla i timmar under nätterna och fick ont överallt, och sen när de sov gott och släppt brösten var det hopplöst att lägga undan dem också, för jag var i så fall tvungen att lyfta dem med en hand var. Så kort sagt: Christopher fick vara min slav. Så jag är inte helt säker på att jag längre vill att de ska amma samtidigt jämt, fast nu sen vi kom hem har de faktiskt velat det större delen av tiden, så det kanske blir så ändå.

Flickorna gick ner lite för mycket (10% och 8%), så vi fick börja ge dem ersättning med kopp var fjärde timme på torsdagen tills min mjölk kommer igång ordentligt. Vi har fortsatt med det hemma, men idag har vi slarvat, för båda har ammat så bra. Tyvärr har vi inte kunnat väga dem än, men jag ska ringa BVC direkt imorgon.

Vi hade ett gäng olika barnmorskor som tog hand om oss, och alla var fantastiska på sina sätt, så vi hade det väldigt bra. Maten var helt okej, och bara en sån sak som att jag äntligen kan äta frukost utan att må illa: uuunderbart!