Jodå, vi hänger med

Det går utför med mig. Dagarna precis innan påsk hängde min hjärna inte med för fem öre: jag kunde glömma bort mitt i en mening hur jag skulle avsluta den, och fattade i stort sett noll av allting. Tack och lov blev påsken ganska lugn, även om jag kanske inte sov jättebra, men lite återhämtade jag mig åtminstone. Nu har jag mest ont i leder och skelett lite varstans, framför allt i knäna, och jag har märkt förut att de tar illa vid sig när jag är jättetrött. För att inte tala om hur jobbigt det blir för alla andra när jag är trött, för jag har typ inget tålamod då.
Jag har i alla fall kommit igång med att gå ut och powerwalka ett par gånger i veckan, och träning sägs ju vara bra för det mesta, både kropp och själ, så jag hoppas det kommer hjälpa. Jag har dessutom börjat få lite love handles som jag inte gillar nåt vidare, så det får ju gärna ge lite effekt på det också - särskilt som jag hatar att låta bli sötsaker.
Men på det hela taget har vi det väl rätt bra. Det går fram och tillbaka med Lillys krångel, vissa dagar är bra, andra sämre. Flora hade ont i örat härom kvällen, för hon är förkyld, och jag föreslog att hon skulle få en smält-Alvedon med jordgubbssmak, vilket bara gjorde att Alfred och Lilly ville ha varsin (vilket de såklart inte fick eftersom det inte var nåt fel på dem) men Flora vägrade. Till slut fick jag i henne ungefär två tredjedelar av tabletten som jag smält på en sked med lite vatten, och Alfred och Lilly fick prova att doppa tungan i också (Alfred gillade den, Lilly absolut inte, så vi får se hur det går om hon nån gång behöver en), och sen var hon besviken över att det inte hjälpte direkt... Men en kvart senare var hon glad och somnade gott och dagen efter mådde hon bra.
Igår hände nåt lite obehagligt dock! Vi fick ett stenskott i framrutan på bilen för några veckor sen, som gav en spricka, så vi lämnade in bilen igår morse för att byta ruta, och efter förskolan skulle vi hämta den. På vägen hem stannade vi till vid Dollar Store för jag ville köpa en billig bh-top och några hinkar, och när vi precis åkt därifrån ringde det på Christophers telefon. Det var från Verisure, som vårt huslarm är hos: larmet hade gått och någon försökte slå in rätt kod men misslyckades. Vi fick panik båda två: min personliga dator, min jobbdator, Christophers dator och min mobil som jag glömt låg allihop på våra skrivbord på första våningen så man kan se dem genom fönstret om man är tillräckligt lång, och om det var en tjuv som tagit sig in kunde hen lätt slita åt sig dem och dra även om larmet tjöt. Men... skulle en tjuv försöka stoppa larmet genom att försöka hitta rätt kod..? Kunde det vara min mamma som har nyckel som misslyckats med att larma av? Hur som helst körde Christopher hem så fort han vågade, och när vi körde in på vår gata ringde hon från Verisure igen och sa att larmet stängts av, och samtidigt ringde min mamma till Christophers telefon (min låg ju hemma), och när vi närmade oss såg vi mammas bil utanför. Lättnaden!
Eftersom vi stannat på Dollar Store på grund av mig och annars hade varit hemma innan larmet gått hade det känts som att det varit mitt fel om alla våra (och jobbets) datorer blivit stulna - vi kommer nog fundera lite extra på om vi ska lämna dem synliga i fortsättningen när vi åker iväg, även om det ju inte var någon fara igår.

Ny taktik

Oj oj, det blir visst glesare och glesare mellan inläggen här - ledsen för det, ni som fortfarande hänger kvar! Det är ju det här med tid och ork, och båda är en bristvara...
De där framstegen vi tyckte att vi gjorde med bråken med Lilly har helt försvunnit: vi är tillbaka på noll. Det bråkas på morgnar, middagar och läggningar och ingen ljusning verkar vara i sikte.
Men ikväll testade jag nåt nytt. Jag har hört att en del barn bråkar för att få uppmärksamhet, för dålig uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls - nu är det ju inte så att Lilly inte får någon uppmärksamhet när hon inte bråkar, det får hon, vi leker och gosar, men jag tyckte det var värt att prova ändå: jag ignorerade henne.
Det var när hon redan bråkat om att ha gosedjuren vid bordet, ta maten, vem som skulle hälla mjölk, vem som fick flytta salladsskålen och några fler grejer som jag bara struntade i henne och halleluja! Efter en liten stund lugnade hon sig och började äta.
Och efter maten när jag skulle lägga tjejerna (efter ett storbråk om att kissa på toaletten vs ta ner pottan en våning för att kissa så att jag skulle vara tvungen att gå ner för att hämta den bara för att gå tillbaka till toaletten där vi redan befann oss för att tömma den) så ledsnade jag efter att vi bråkat om nattblöja och tandborstning och struntade i henne och gjorde färdigt Flora och lade mig och började läsa för henne. Efter att Lilly suttit och ylat på golvet en stund kom hon fram och började titta i boken och sen ville hon ju vara med för att det var tråkigt att vara ensam, så då kunde jag göra henne färdig och läsa för henne också. Så kanske. Vi ska förstås fortsätta vara noga med att förklara reglerna så hon vet vad som gäller, men vi har nog fortsatt tjafsa för mycket med henne, så nu får vi prova att inte göra det och hoppas på det bästa.

Förståelse från mormor

Christopher åkte till Stockhom för jobb igår eftermiddags igen, och mamma kom hit för att hjälpa mig och har varit här hela tiden som barnen varit hemma ända tills för en liten stund sen (när jag jobbade och barnen var på förskolan var hon hemma), och nu efter det ständiga kaoset under två kvällar och en morgon har hon full förståelse för varför jag är så trött jämt...
Vi tyckte ju att vi gjort framsteg med Lillys envishet, men nu har det gått några rejäla kliv bakåt igen, och till och med mamma, som brukar ha en ängels tålamod, röt till mot henne ikväll. Suck.
Och även Flora som brukar vara lugnare, har satt igång med en hel del krångel nu också. Tack och lov säger hon också väldigt ofta ett glatt "Okej då!" när vi ber henne göra något. :)
Alfred å sin sida är inne i en extremt känslig period, och han börjar gråta - helt hjärtskärande, tyst med stora tårar som trillar ner för kinderna - för allt och inget. Christopher fick för sig att visa honom ett klipp från filmen "Det femte elementet" för en vecka sen ungefär, det var nåt med ett musikstycke och några aliens som han trodde Alfred skulle tycka var roligt, men istället blev han så oerhört rädd att han numera inte ens vågar gå ensam på toaletten (igen)... Vi har förklarat och förklarat att det bara var på låtsas, visat behind the scenes-klipp och pratat om att det inte finns några aliens så långt man vet, men det har knappt hjälpt. Ikväll äntligen sa han att det kändes lite bättre att gå på toa ensam igen (sen i förrgår har han gått ensam, men vi har varit tvungna att prata med honom hela tiden).
Det är inte en lek att vara förälder alltså...

Psykologuppföljning och annat

I onsdags var vi hos barnpsykologen igen för en uppföljning, och när vi satt där och pratade kände jag att vi nog har gjort en hel del framsteg ändå, fast jag tycker att det är jobbigt väldigt ofta fortfarande. Men middagarna går faktiskt bättre nu, för det mesta, och jag tycker nog att barnen bråkar mindre sinsemellan också. Och psykologen Agneta sa att hon tycker att vi varit jätteduktiga och förtjänar guldstjärnor. :) Hon sa också att jag såg mycket piggare och gladare ut nu, medan första gången vi var där trodde hon knappt att jag skulle komma upp ur soffan... Så det var ju trevligt!
Vi gillar henne jättemycket, hon är förstående, empatisk, erfaren och när vi berättar något som vi är medvetna om att vi gjort dåligt och inte enligt "reglerna för bra föräldrar" så säger hon bara att så kan det vara, det är inte alltid man orkar vara perfekt - älskart! Tyvärr ska hon gå i pension i juni - fast samtidigt tycker vi väl kanske inte att vi behöver gå så många fler gånger om just det här, fast vi bokade en tid i maj ändå för att få en sista uppföljning innan hon slutar.
I veckan kom det ett mail från förskolechefen där hon påminde om 48-timmarsregeln vid magsjuka, för nu går det tydligen på förskolan... Jag som haft ångest (minskande, men ändå) mellan september och februari och äntligen tänkt att faran väl borde vara över - DÅ kommer det igen. Men jag frågade henne vilka avdelningar som var drabbade och då var det fyra av sju, varav våra två än så länge var skonade, så det är väl bara att hålla tummarna igen. I morse fick jag veta att en på Alfreds avdelning var dålig nu, men det hade åtminstone inte hänt på förskolan, alltid nåt.

Idag ska vi åka och hämta inbjudningarna till bröllopet på tryckeriet i Malmö - yay! Nu börjar det närma sig - och därmed ökar också stressen över allt som inte är fixat än. Jag satte ju upp en excel redan i februari förra året, så planering har vi ju, men allt är inte ordnat än. Vissa saker börjar kännas lite jobbiga, som att jag måste välja vigselring (svårare än jag trott), min sykurslärare vet inte om hon hinner sy om min klänning så jag kanske måste hitta en annan skräddare, vår kock kanske inte får förlängt visum i Berlin så hon kanske måste åka hem till Japan och lite annat sånt... Men det är i alla fall fyra månader kvar, så vi hinner väl fixa det.

Är det inte den ena så är det den andra

Jag vågar knappt säga det, men det känns som att det kanske eventuellt börjar vända lite med bråken med Lilly: de senaste middagarna har gått bättre: hon har kommit och satt sig samtidigt som vi andra, hon tar mat och äter utan några större åthävor. Men säg den lycka som varar mer än... tja, typ fem minuter för en tvillingfamilj: nu har Flora börjat istället.
En scen från matbordet:
Flora: - Kan jag få papper?
Christopher river av en bit hushållspapper och räcker henne.
Flora: - NeeeeeeeEEEEEEEJJJ!! Mamma skulle!!!! UuääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!!!
Mamman vill hoppa ut genom fönstret.
Eller dra iväg en vecka på charter med Alfred... Ibland när jag är för trött så går jag in på sista minuten-sidor och kollar på solresor, och härom kvällen sa Alfred att han vill åka och träffa Lollo och Bernie (Vings barnklubbmaskotar, som han bara har sett på YouTube), och sa att vi ska göra det när vi blir rika... Gullunge. Vi har nämligen sagt att det är dyrt att åka på semester (särskilt med Ving), så det får vi göra när vi blir rika, och då tror han förstås att det är något vi kommer bli, helst snart. I wish. Men nu en kväll när jag googlade resor hittade jag en resa med Ving till Cypern en vecka i maj som hade helt okej pris, och det kanske vore nåt att ta en vecka med egentid med Alfred - det skulle ju bli lugnare än med alla tre barnen. Men samtidigt ska jag ju åka bort i fem dagar i juni för syster Johannas bröllop, så det blir nog lite mycket att åka bort två gånger, så det blir väl inget med det.

Förkyld och utsliten

Jag har blivit förkyld igen, bara ett par veckor efter min typ månadslånga förra förkylning. Fram till för ett par år sen var jag inte sjuk alls på flera år, men nu är jag tydligen helt utsliten.

Vi kämpar på med Lilly: igår kändes det som att jag håller på att förstöra alla mina barns liv, så jag ringde psykologen för att höra vad hon tyckte. Hon sa med emfas att jag inte förstör mina barns liv, och att man måste lära barnen gränser: "Man får inte köra på vänster sida av vägen för att man tycker att utsikten är vackrare där". Så vi ska fortsätta, men jag måste försöka att inte bli så arg att jag skriker för då tror ju barnen att det är okej att skrika. 

En positiv nyhet med Lilly är att hon inte kissat i nattblöjan på fem nätter nu! (Flora har varit utan nattblöja i några månader, Alfred behövde tills han var runt 4.) Så snart är vi kanske helt färdiga med blöjor - vilken grej!

Bra och dålig fostran

Usch, jag vet inte om det här med att sätta gränser för Lilly går så bra. Ikväll var värre än någonsin, och det känns som att hon griper efter halmstrån och bråkar om minsta lilla sak för att kunna kontrollera något själv när vi sätter stopp för något hon börjat bråka om. Och jag blir arg, så ikväll sa Flora att hon inte gillar mig längre och ville lägga sig med pappa istället. :( Så jag håller tydligen effektivt på att förstöra mina barns liv.
Tack och lov var eftermiddagen bättre: vi var på utvecklingssamtal på förskolan om Alfred, och fick höra om vilken fantastiskt snäll, gullig, intresserad, hjälpsam, välmotorisk, lättlärd och engagerad liten pojke vi har. Så även fast han också bråkar och blir arg hemma ibland så ser de aldrig något av det på förskolan, så något rätt måste vi ju ha gjort åtminstone med honom...
Men i övrigt... jag vet inte hur mycket längre jag orkar, jag vet inte vad jag ska göra. Psykologen sa visserligen att vi kunde ringa om det var något akut, så jag måste nog göra det imorgon. Meningen är att jag ska till kontoret i Malmö imorgon, men nu håller jag på att bli förkyld IGEN så vi får se om det är en bra idé att åka iväg eller inte. Så ledsen och trött över allting nu.

Frisör, egentid och grejer

Åh, jag vill egentligen inte hänga ut barnen för mycket på internet om när de är jobbiga, fast samtidigt vill jag inte skönmåla verkligheten - men jag kan väl åtminstone säga såhär: de senaste dagarna har varit o-e-r-h-ö-r-t jobbiga med Lilly. Jag börjar få panik över att psykologtiden har skjutits upp i flera veckor, och om den inte blir av på måndag heller vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Igår kväll och i morse lyckades jag i alla fall behålla tålamodet och inte bli arg på henne, men då tog allting oändligt lång tid (fast det gör det i och för sig även när jag blir arg, så då är det ju bättre att låta det ta tid utan bråk åtminstone). Och så har jag sovit med henne två nätter i rad, och då har hon vaknat gladare - det har varit skillnad mot när hon kommit in på natten, hon verkar vara gladare och tryggare när hon fått sova med mig hela natten.
Lite roligare grejer som hänt de senaste dagarna: Alfred har för första gången fått gå till en riktig frisör, och han fick sprayfärg i håret och var mycket nöjd (och satt väldigt duktigt stilla och lutade huvudet som han blev ombedd under hela klippningen).

Lilly tjatar också om att få gå till frisör nu - tjejerna fick följa med och titta första minuterna - och jag har sagt att hon också får gå när hon fyllt 6, så nu frågar hon varje dag hur långt det är tills hon fyller 6...
Tjejernas senaste grej annars är att de vill sova med vanliga kläder. Och inte alltid bara de kläder de haft på dagen, utan de ska ibland byta om till andra vanliga kläder att sova i. Roliga ungar.
Igår hade jag lite egentid för mig själv efter jobbet i Malmö; Christopher hämtade på förskolan och jag hade fått tillåtelse att inte stressa hem. Dels behövde jag lämna tillbaka en klänning jag beställt på nätet från en liten butik i Malmö, dels hade jag hittat en bruklänningsbutik nära jobbet, dels ville jag gå till Søstrene Grene i Triangeln och köpa nytt origamipapper billigt för att vika fler dekorationer till bröllopet.

Nu har jag ju redan köpt min brudklänning, men jag älskar ju klänningar och tycker att när jag nu har legitimt skäl att prova tjusiga klänningar måste jag ju passa på.

Jag provade fem-sex olika och konstaterade snabbt att brudklänningar inte är min grej. Några, framför allt den på första bilden tyckte jag var jättefin, men alltså, en klänning som väger typ 8 kilo, stel och konstig med byglar och grejer, massa tyg runt fötterna så man inte kan röra sig ordentligt eller dansa och överdådig med släp... Nej. Jag provade en enkel sidenklänning utan underkjolar också, men inte det heller. Jag kan helt enkelt inte ha långa klänningar, det är nog där skon skaver som mest.

Men roligt var det ändå! Och som sagt: den här var jättefin, tyckte jag. Men kostade också därefter...

Här var det expediten som fotade mig, lite konstnärligt på sniskan sådär. ;) Också väldigt elegant med spets, men nej. Funkar inte för mig. Plus att klänningen kostade 12 999:- och den lösa spetstoppen 1 099:-. Gaaaah! Det är liksom mer än en tredjedel av hela vår budget, så jag skulle inte tro det.

Det sköna med det här var i alla fall att jag inte är tveksam till min egen klänning längre, vilket jag varit en liten aning. Den behöver bara justeras litegrann, och det ska jag få hjälp med av min sykurslärare i vår.

Och sen gick jag till Søstrene Grene, som är en helt underbar butik. Köpte superfina förkläden till barnen, pärlor, ispåse och planteringsskyltar, ritblock och lite annat utöver origamipappren. Så vi hade presentutdelning efter middagen en vanlig torsdag, mycket roligt!

Passade också på att gå in i en asiatisk matbutik på Möllan för att köpa rispapper och lyckokakor. Många lyckokakor har ju helt obegripliga budskap, men jag gillade Lillys (den översta), som jag tyckte passade in väldigt bra på henne, och min egen under som ju vore väldigt trevligt om det slog in. :)
Nu ska jag strax hämta mina små grodor på förskolan - och igår frågade en av tjejernas fröknar Christopher om vi vill ha deras hjälp med att få på dem kläderna när vi ska hämta. Jaaaaaaa! Hämtningen brukar ta oss minst en halvtimme varje dag, för Flora och Lilly fjantar bara runt i hallen och klär aldrig på sig (och hjälpa dem får vi ju inte, framför allt inte Lilly) medan andra barn som hämtas samtidigt bara kommer ut i hallen, klär på sig och går hem, och kvar sitter jag och tjatar på mina ungar som står och glor ut genom fönstret, rullar runt med fröknarnas stol, ska in och kissa osv osv... (Alfred är snabb och springer ut på gården själv, men tjejerna funkar bara inte.)
Men i onsdags när Alfred skulle klippa sig klockan fyra så hade jag bett honom be en fröken hålla koll på tiden och skicka ut dem i hallen innan jag kom (avdelningarna är sammanslagna under sportlovet), så när jag kom stod alla tre färdiga i trappan, sprickfärdiga av stolthet! Så nu ska vi testa att fortsätta med det, och det vore så otroligt skönt om det funkar!

Litet barn och mer kalas

Joråsåatte... Vissa barn (Flora) är ju mindre än andra, och vissa (Flora) vill inte alltid använda kissringen som står precis bakom. :)

Annars lever vi efter ungefär det här här hemma.
(Bild från boken "Ett päron till morsa" av Teresa Tingbrand)
Och vi var faktiskt på kalas i söndags också, hos kompisar vars son fyllde 3, men tyvärr verkade inte min teori från i lördags gälla: det blev bråk när vi hade bråttom dit såklart, men sen var det åtminstone kul.

Trött och dagen före 6-årsdagen

Jag fick en kommentar på ett gammalt inlägg härom dagen från en mamma med en treåring som sover hopplöst dåligt, och att det såklart påverkar hela familjen. Jag är väldigt tacksam över att våra barn sover rätt okej nu: det är ju alltid någon som vaknar och kommer in till oss, och Lilly hojtar ofta till i sömnen några gånger per natt, men det är ändå klart hanterbart. Läggningarna brukar också gå hyfsat fort nu (undrar hur mycket sten jag kastar i glashus nu...), men ibland krånglar det ju.
Som igår. Lilly kunde inte lämna en enda liten detalj okrånglad, så varenda liten grej som skulle göras i kvällsrutinen och läggningen blev det tjafs om, och jag var ju ensam med barnen och skulle lägga alla tre, och jag har helt enkelt inte tre armar för dem att ligga på, så till slut brast det för mig: jag skrek rakt ut, helt hysteriskt, och började sen storgråta. Det var ju mest Lilly jag var arg på, men oj vad rädda Alfred och Flora blev, stackarna... Såklart påverkade det nattsömnen: Lilly kom in till mig vid halv ett och Flora och Alfred kom en halvtimme senare, så sen sov jag jättedåligt och har varit fruktansvärt trött idag. Jag lade mig och vilade en timme på lunchen, men det räckte inte.
Och idag somnade Flora i bilen på vägen hem från förskolan (det händer relativt ofta), men idag kunde jag bara inte väcka henne, hon var helt däckad, så hon sov i trekvart mellan halv fyra och kvart över fyra ungefär. Så nu kunde hon såklart inte somna på kvällen... Min mamma var här och fick efter lite gnäll lägga Alfred, så det var åtminstone bara jag, Flora och Lilly, men åh vad frustrerad jag blev! Flora somnade en hel timme efter Alfred och Lilly, och jag låg och kände hur min dyrbara egentid bara rann iväg.
När det är såhär jobbigt med trots och strul så blir det så oerhört viktigt att få sitta i soffan och titta på tv eller pilla med datorn en stund på kvällen. En så enkel liten grej, men så viktigt för någon form av återhämtning. Och det gör i sin tur att jag ofta lägger mig för sent, och så är den onda cirkeln sluten.
Jag borde verkligen gå och lägga mig tidigt tidigt idag, men vi får väl se hur det går. Måste förbereda lite för Alfreds 6-årsdag imorgon först!

En lördag i bilder och film

Igår tog vi en lugn lördag och stressade inte med något, vilket resulterade i att vi åt lunch nånstans vid 15-tiden (vilket vi i och för sig ofta gör på lördagar, och det strular förstås till det lite med att hinna bli hungriga igen till middag vid 18, men men). Vi lät barnen titta så mycket på tv som de ville, bakade semmelbullar och hängde hemma. Men efter lunchen skulle vi gå ner till vallgraven vid Citadellet och mata ankorna med lite brödskalkar som blev över från frukosten. Allt gott så långt. Bara det att det tog oss ungefär 45 minuter från det att vi började ta på ytterkläder tills vi kom utanför dörren. Tre ungar alltså... Men ankorna blev glada åtminstone. Och när pappa fotade tjusiga naturbilder passade två av ungarna på att kasta snöbollar på honom.

Och semlorna behövde ju provsmakas efter middagen. Flora och Lilly som hade slukat minisemlorna som mormor köpt med sig härom dagen ville plötsligt knappt ens smaka, knasbollarna. Men Alfred, som beställt semlor till sitt 6-årskalas om ett par helger, gillade åtminstone sin.

Det gjorde jag med.

Förra veckan, när årets Melodifestival drog igång, bestämde vi att barnen inte skulle få stanna uppe och titta som de fick förra året, för det var bara kaos då, så istället fick de se på Play dagen efter. Men den här veckan hade de tjatat så om "Melistival" och hojtat "Nu kööööör vi!" så mycket att jag tyckte att vi kunde testa att låta dem vara uppe en stund igen. Vi bestämde att tjejerna skulle få se tre låtar och Alfred alla, men lägga sig innan mellanakter och röstning och grejer. Och det var glatt i soffan innan!

Och ännu gladare på golvet när det väl drog igång!

Idag fick vi besök av Emil och sönerna Hilding och Arvid en liten stund - Emil hade varit i Malmö på Mello eftersom han är bokningsagent åt Mariette, och killarna hade varit hos farmor och farfar här i Landskrona medan gravida mamman var hemma i Stockholm och pluggade och vilade. Mycket trevligt!

Sen skulle vi mata ankorna igen med cornflakes som börjat bli gamla och idag gick det ännu sämre att gå ut - till slut lyfte Christopher ut en gallskrikande Lilly som inte velat klä på sig, och hon skrek hela vägen dit om att vi skulle vända hem så hon fick välja andra stövlar... Det gjorde vi inte, och så höll på på att missa hela matningen för att hon surade, men jag sparade lite cornflakes åt henne så hon fick ge några åtminstone, och sen blev hon glad. Suck. På tisdag har vi ny tid hos psykologen - det ser jag fram emot.

F-klass, växtvärk och inställd tid

Psykologtiden igår blev inställd, psykologen var sjuk. Vi har fått en ny tid nästa vecka, men det känns extra hopplöst när det är bråk just nu. Igår var en rätt bra dag, men idag har det varit så mycket kaos med både Lilly och Alfred - både jag och Christopher har rutit åt dem och ingen somnade förrän strax före nio ikväll. Vi kommer behöva lite sovmorgon imorgon, för annars lär ju morgondagen bli lika kass som idag på grund av för lite sömn.
Igår var vi förresten på infoträff för förskoleklass, som Alfred ska börja i efter sommaren. Mamma kom och tog hand om barnen så vi kunde gå båda två (gick hur bra som helst, både Flora och Lilly sov när vi kom hem redan 19.10 - så tidigt har vi aldrig lyckats få dem i säng!). Vår lille store pojke, att han ska börja nästan-skolan redan! På vår Montessori går F-klassen tillsammans med 1:orna, det verkar bra: då kan de som är tidiga utvecklas tillsammans med dem som är ett år äldre, och de som behöver lite extra tid för att vara små kan få vara det tillsammans med dem som är ett år yngre. En av de roligaste grejerna vi fick höra om var att de har gymnastiklektion en gång i veckan redan i F-klass, antingen ute på gården eller i Friskis & Svettis lokaler en bit bort, och då ska de ha ombyte och duscha efteråt - jag tror Alfred kommer tycka det är hur kul som helst! Och fröknarna kändes jättegulliga, så det här kommer bli bra - även om jag tycker det är lite läskigt att han ska bli stor redan...
Flora vaknade inatt och sa att hon hade ont i foten. Först kollade jag ifall hon hade nåt blåmärke eller nåt, men det var inget som syntes, och sen kom jag på att hon faktiskt sagt det någon natt tidigare - så jag tänker växtvärk? Jag googlade på växtvärk för nåt år sen när Alfred var mindre, men då verkade det som att det inte egentligen är något som är medicinskt erkänt, men nu finns det faktiskt info om det på 1177:s hemsida. Jag minns att jag hade växtvärk under en period, men då måste jag varit större än Flora, för annars hade jag ju inte kommit ihåg det, men jag har sett i tvillinggruppen att en del barn haft det redan, så jag gissar på det. Jag fick ligga hos henne länge, och jag provade att massera och sen fick hon en varm vetekudde på fötterna och till slut somnade hon och fick ligga i vår säng. Hoppas det inte händer för ofta, både för hennes skull och för min nattsömns...

Pallar inte

Jag skrev härom dagen att jag hoppades att det kanske hade vänt med Lillys krångel. Det har det inte. Just nu är det så illa att jag på riktigt knappt står ut längre. Det känns som att vi har provat allt: låta henne hållas (till en viss gräns), försöka skoja bort det, bli arg, ignorera, förbereda, prata, allt, men inget hjälper. Jag pallar inte.

Och: jag vet inte om det hänger ihop med att hon har det så jobbigt med sina egna tvångshandlingar och att vi blir arga på henne, men de senaste dagarna har hon velat kissa typ var femte minut igen, och så har hon suttit på pottan i evigheter, för hon vill bara kissa om igen när hon är färdig (vi har frågat om det gör ont, ifall hon har urinvägsinfektion, men nej, inga problem så sett), så till slut blev vi arga på henne för det också, så nu har hon kissat på sig två gånger de senaste dagarna också, så i eftermiddags satte vi på henne blöja istället, vilket hon gärna ville. Så sjukt misslyckad som förälder jag känner mig för tillfället.

Tack och lov har vi en tid med en barnpsykolog imorgon, som jag bett om för att vi ska lära oss hantera det här bättre, och jag hoppas vid gud att det hjälper, för nu har jag börjat fundera på om det finns någon tvillingåtervinning för extrabarn som man inte förväntat sig (obs: klart jag skämtar).

Så ögonblick som dessa, som jag fångade på bild i morse, håller jag hårt fast vid just nu för att klamra mig fast vid någon form av mental hälsa. Och choklad, jag behöver choklad nu.

På väg uppåt

Nu börjar vi må bättre här. Alfred var tillbaka på förskolan igår fredag, och Christopher kunde jobba också, och jag som jobbat på hela tiden eftersom jag inte haft hög feber börjar må bättre också fast det går rätt segt eftersom jag inte vilat ordentligt. Och Lilly och Flora verkar, otroligt nog, ha klarat sig från influensan, fast Lilly hostade mycket ikväll vid läggning, så vi får väl se inatt, faran kanske inte är helt över än.
Men jag får ju vara ärlig och säga att det var rätt lugnt och skönt med barnen när Alfred var sjuk. Han orkade ju inte göra något annat än att ligga i soffan och titta på tv, så när tjejerna kom hem från förskolan var tv:n redan på, så de satte sig och tittade och Alfred orkade inte retas med dem... Men när han blev frisk igen i torsdags blev det ju full fart direkt, så ljudet bakom draperiet till barnens sovrum i torsdags kväll när jag fortfarande var rätt däckad och var i badrummet och fixade tandborstar var som ljuv musik. De lekte tillsammans utan att bråka!
Det här vet jag knappt om jag vågar skriva, men jag hoppas att det kanske kanske plötsligt de senaste två dagarna blivit en vändning i Lillys trots. Vi har haft det oerhört jobbigt med henne i några veckor, och mitt tålamod har inte på långa vägar räckt till, så det har blivit jättemycket bråk, men de senaste två-tre dagarna har hon inte blivit arg och ledsen när hon absolut velat något, utan hon har skrattat medan hon envisats, och då är det ju mycket lättare att hålla humöret upp och inte bli arg på henne. Så jag hoppas hoppas att det vänder och blir lättare nu.
Och Flora har jag fått göra flätor på två dagar i rad! Roligt! (Lilly ville ha en liten tofs en stund, men den rök snabbt igen.)

Alla dessa faser

Det där lilla snart-förskoleklass-barnet ja. Jag har ju glömt att säga att han verkar ha kommit in i lilla tonåren, fast han inte ens har fyllt 6 än (det gör han om en månad). Han får såna raseriutbrott för minsta lilla grej, och det är ju lagom frustrerande för oss alla. Hur länge kan man räkna med att det håller i sig? Alla dessa faser som barn har och släpar sina föräldrar igenom...
Och Lilly går lite i omgångar med sina trotsålderstvångsbeteenden: nu efter jullovet tycker jag det är jobbigare än nånsin efter en relativt lugn period. Allt ska börjas om ifall det går minsta lilla fel, ackompanjerat av skrik och gråt. När vi har bråttom på morgnarna är det som värst, och då blir ju både jag och Christopher sura och allt blir svinjobbigt, och då blir det förstås bara ännu värre. Jag ringde faktiskt till BVC och har fått ett nummer till en barnpsykolog där man kan få rådgivning och ska ringa på telefontiden imorgon, tänkte jag - vi måste få lite råd om hur vi ska underlätta för både Lilly och oss när det är jobbigt.
När jag står emot och inte låter henne få som hon vill brukar hon efter en stund antingen tårögt säga "puss och kram!" och så är det bra när hon fått det, eller så säger hon argt "imorgon ska jag det!", vilket alltså betyder att hon går med på att hon inte får som hon vill nu, men nästa gång ska hon göra på sitt sätt. Men förhoppningsvis finns det nåt bättre knep än att bara säga att hon inte får göra som hon vill.
Flora varierar mellan att vara världens gulligaste lilla pussunge och att vara en liten lömsk räv som kan slå sina syskon när hon inte får som hon vill.
Så vi har fullt upp, kan man väl säga.

Mammografi och tandläkare

Idag var jag på mammografi igen - den här lyxen med att få göra det gratis vart 1,5:e år! Jag såg här i bloggen att det kostade en patientavgift sist jag gjorde det men det gjorde det inte idag. 

Jag läste en artikel härom dagen om en forskningsrapport där man undersökt risken för bröstcancer hos kinesiska kvinnor som bara fött ett barn och ammat länge och entydigt kommit fram till att risken minskade med 50% när man ammade i minst två år. Så jag hoppas att tvillingamning i tre år (plus Alfred i nästan två) innebär jackpot i riskreducering!

Ett par timmar senare var jag hos tandläkare också - eller snarare tandhygienist - för undersökning och allmänt plågande med vasst petande i tandkött och ilande tandstensborttagning. Jag hade tydligen superb munhygien men en lagning har gått sönder så jag ska få en ny tid hos tandläkare för att fixa den. Det är en tand där det alltid fastnar hallonkärnor från frukostgröten/frukostsmörgåssylten och det driver mig till vansinne, så det ska bli skönt, om än dyrt, att få det lagat.

Och så har jag hunnit jobba och bråka en massa med Lilly som haft trotstvångsbeteenden till max idag, så nu är det marsch i säng - när Lilly somnat om efter sin vanliga halv tolv-vakenstund vill säga.

Nästa trotsunge

Jag börjar undra om man kan få en stroke av ren ilska? Flora har satt igång sitt trots redigt rejält nu, och hon kör en lite annan variant än vad Lilly gjort. Jag har visserligen redan lite glömt hur Lilly gjorde när hon höll på som värst, eftersom jag har minne som en guldfisk (antagligen en ren självbevarelsedrift nu för tiden), men både jag och Christopher tyckte att det var lite mindre omöjligt att få henne att ge med sig: när det var något hon bara vägrade och vi till slut gjorde det åt henne så blev hon hysterisk, men då släppte det liksom så hon kunde börja om från början och göra det själv istället och sen var det klart. Men Flora... hon bara skriker och skriker och skriker och slutar aldrig. Aldrig. (Okej då, nån gång, men ni fattar.) Det känns ibland mer faktiskt som retsamt trots än som "kan själv", även fast jag lärt mig att barn aldrig "trotsar" i vuxen bemärkelse. 
Som ikväll: jag lade tjejerna, och Lilly ligger alltid på min högra sida, som är närmast sänglampan. Så hon brukar få släcka, sen får hon tända igen och så får Flora klättra över mig och också släcka, och sen kan de sova. Men idag blev Flora svinarg för att Lilly släckte, och började gallskrika. Jag försökte förklara att så gör vi ju alltid, och nu tänder vi igen så kan du släcka, men nej. Jag försökte också avleda och prata om att det var snällt att hon hämtat min vattenflaska, men hon bara skrek. Till slut gick hon med på att Lilly fick tända igen och så lade hon handen på strömbrytaren. Men släckte inte. Och fortsatte skrika. Jag blev ganska snabbt arg och sa åt henne på skarpen att släcka, men nej. Jag blev argare och skrek åt henne, men hon släckte inte, och Lilly blev orolig. Till slut släckte jag och lyfte över henne till min andra sida, men då blev hon förstås totalt hysterisk och klättrade tillbaka och tände, men vägrade släcka. Efter att ha rutit lite mer åt henne bar jag ut henne ur rummet, men hon sprang tillbaka, så jag drog ur sladden till lampan, vilket bara resulterade i ännu mer skrik och en hysterisk unge som knäppte på lysknappen tusen gånger. Jag var så arg att jag började undra om den där stroken, och efter att ha lyft tillbaka henne när hon försökte gå till lampan 5-10 gånger och sen ha hotat med att hon skulle få sova ensam i gästrummet och börjat lyfta ner henne så lugnade hon sig såpass att hon till slut kunde släcka lampskrället och krypa intill mig och lägga sig ner.
Jag sa att hon skulle säga förlåt för att hon gjort dumt, men det vägrade hon, och hon ville inte heller ge mig godnattpuss och -kram så vi kunde bli sams.
Efter någon minut fick jag åtminstone krama henne och tala om att jag älskar henne och be om ursäkt för att jag skrikit, men hon tänkte inte säga förlåt (hon gör typ aldrig det), och sen somnade hon.
Så återigen känner jag mig som världens sämsta mamma, och jag har ingen aning om hur jag ska hantera henne. Tidigare idag var jag och Flora och handlade mat bara vi två, och större delen av dagen har varit förhållandevis lugn och trevlig, men nu börjar jag se fram emot att åka till Stockholm på torsdag...

Lunds tingsrätt

Idag har jag och Christopher varit i Lunds tingsrätt, minsann. Christopher blev kallad som vittne i tvisten mellan säljaren av vårt hus och den som hon anlitat för att renovera det, och han skulle prata om det där med att det inte gick att få igång bredbandet för att nån kapat ledningarna, och vad vi tycker om renoveringen. Eftersom jag är väldigt nyfiken av mig, plus är utbildad jurist men aldrig har jobbat med det så ville jag gärna följa med, så vi lämnade barnen en halvtimme tidigt i morse och körde till Lund för att vara där klockan 9. Sen satt vi och stirrade på den här dörren i två timmar, för de var försenade... Och sen tog förhöret tio minuter och sen fick vi åka hem. Oh well, det var rätt kul ändå faktiskt.

Och: idag mår jag okej, det går upp och ner hela tiden - alltså apropå att jag var så håglös i tisdags. Idag fick mormor ta Lillys vägran att gå ur bilen efter förskolan, och Christopher fick ta utbrottet när pyjamasen skulle på, så jag kunde vara good cop och trösta henne när hon lugnat sig istället, så det var skönt. Men jag tog dock fighten med Flora när hon som vanligt smet från middagsbordet: idag lyfte jag helt enkelt tillbaka henne istället för att tjata, och det gjorde jag väl ungefär 20-25 gånger (medan hon gallskrek) tills hon till slut lugnade sig och satte sig i mitt knä och fortsatte äta. Det var ju det mest effektiva sättet hittills, så det får jag väl fortsätta med tills hon slutar larva sig. Nu: sova!

P.S. Fick veta på Facebook idag att en av mina amerikanska sysslingar tänker rösta på Trump. Chocken! Jag levde i tron att mina släktingar är smarta och upplysta amerikaner, men tydligen har vi ett undantag - vilket iofs inte var helt oväntat, för han är väldigt konstig och hans mamma och bror har brutit kontakten med honom, så... Men deppigt ändå.

Aldrig en paus

En av de jobbigaste sakerna med att ha tvillingar är att vi i dåliga perioder aldrig kan få en enda bra dag. Förut hade vi bara Alfred, och även om han i perioder var ett väldigt krävande barn så var han åtminstone ett varannandagsbarn: varannan dag a pain in the ass och skrek hela tiden, varannan dag en liten solstråle som var helt ljuvlig. Nu är det en helt annan sak. Det kan nog hända att Flora och Lilly också egentligen är lite varannandagsbarn, men problemet är att oftast turas de om. Så även om Flora kan ha varit asjobbig igår och idag är lugnare, så hjälper inte det, för då är Lilly hysterisk istället, och tvärtom. På ett sätt tur, för det är alldeles tillräckligt överjobbigt med en som bråkar i taget, men ändå. Vi får aldrig en paus.
Just nu yttrar det sig i att jag är på dåligt humör konstant (även när barnen är på förskolan), jag kan inte hålla en tanke i huvudet mer än en minut innan jag glömmer den, jag har nära till gråt, jag har fått tinnitus i höger öra, idag började jag få ryckningar i vänster öga igen, plus att mina tics har blivit tio gånger värre. Tics ja: Lilly började ju blinka kraftigt härom veckan när vi bråkade, och det har förvärrats. Jag har med andra ord förstört mitt barn. Med tanke på att jag hade diverse tics redan som barn (i en period behövde jag då och då ställa mig framför ett visst fönster hemma i vårt hus och hoppa fem gånger - var jag ute på stan fick jag vända mig åt det håll jag trodde att fönstret vette åt), och nu i stressiga perioder håller jag på med axelryckningar, harklingar, lite blinkningar, att spänna nacken och jag vet inte ens allt. Tack och lov kan jag kontrollera det hyfsat bland folk, så jag tror inte det märks så mycket, men det kanske har en viss ärftlighet, och då ligger ju stackars Lilly risigt till som redan har börjat.
Sorgligt är vad allt är just nu.

Föreläsning med Petra Krantz Lindgren

Jag var på föreläsning med Petra Krantz Lindgren ikväll, som är beteendevetare och typ specialiserad på barns självkänsla. Det var intressant, men jag hade nog redan läst och hört om det mesta innan, fast jag köpte i alla fall hennes bok efteråt, så om jag någon gång hinner läsa den kanske jag lär mig nåt nytt. Mitt problem just nu är dock egentligen mer praktik än teori, för jag vet redan det mesta om hur man bör göra med barn, men när jag är trött har jag noll tålamod och klarar inte att omsätta det i praktiken... Men jag fick en liten kort pratstund med henne efteråt och vi kom ungefär fram till att det inte är hela världen om man ibland skriker åt sina barn så länge man visar att man älskar dem ofta och mycket, och så hjälper det dessutom om man visar efter man har varit arg att det är okej igen och kanske ber om ursäkt om man skrämt dem.
Hon gav några konkreta tips för trotsåldern, som att låta barnen få bestämma vissa saker själva och att få ansvarsfulla uppdrag som är passande för deras ålder och nånting mer som jag inte minns just nu, men jag skrev ner det, plus att jag ska få en sammanfattning av föreläsningen på mailen imorgon (man kunde signa upp sig för det).
Och nu är jag sådär trött igen, så jag måste gå och lägga mig och försöka få lite mer tålamod imorgon.
Alfred har förresten varit hemma idag, efter att han börjat få en ny förkylning igen och hade feber inatt. Idag mådde han rätt okej igen, så jag hoppas att han kan gå till förskolan imorgon igen. Vi fick hämta hem tjejerna klockan 13 redan för att Alfred var hemma, och eftermiddagen spenderade jag med att baka som en galning: frallor, fyra äppelpajer att frysa in och äppelmuffins, medan barnen fick titta på tv. Så om jag nu inte är en bra mamma jämt så kan jag åtminstone muta dem. ;)