Friskare

Sjukeriet går rätt okej här ändå. Lilly har verkat feberfri idag, Flora har skrattat idag, vilket jag nästan glömt att hon kan efter allt gnällande, och Alfreds öra är bättre. Jag läste på om öroninflammation igår kväll och lärde mig att man bara ger antibiotika för det till barn mellan 1 och 12 i undantagsfall - jag trodde öroninflammation alltid krävde antibiotika. Sjukvårdsupplysningen sa bara att vi skulle ge honom en Alvedon, så det fick han (under vilda protester) och sen sov han hyfsat. Båda tjejerna somnade tjugo över sju igår - vilket var helt chockerande tidigt! Lilly vaknade visserligen efter en stund och var uppe ett par timmar, men Flora sov vidare. När hon satte sig upp vid femtiden i morse hade jag svårt att få ner henne igen, men efter lite krångel somnade hon om och så vaknade båda halv tio. Galet.

Både Flora och Lilly har dock sovit extremt oroligt de senaste nätterna, och kräver numera båda två att få ligga på mina armar större delen av nätterna, så jag ligger blickstilla med armarna rakt utåt timmar i sträck, och har fruktansvärt ont i hela kroppen på morgnarna.
För att väga upp kör vi lite dans!

Tvillinghäng i lekpark

Igår hängde jag och tjejerna med min nyfunna tvillingmammakompis Matilda och hennes Thelma och Hugo, i parkleken i Rålis. 

Det var premiär för att leka i sandlåda för Flora och Lilly, men Lilly fattade snabbt att man skulle hacka i marken med spaden. Flora satt mest och tittade och petade med händerna, och båda smakade på både sand och stenar.

Lilly fick för sig att köra en sned rumphasningsteknik istället för att krypa vanligt, och jag tyckte det såg så roligt ut att hon lämnade värsta spåret efter sig..! Matildas barn är ett par månader äldre och går båda två, men än så länge var det rätt lugnt för mig - mina drog inte iväg lika snabbt som hennes eftersom de bara kryper än (de provar att gå några steg hemma varje dag, men än så länge är de försiktiga).

Lunchdags! Fyra barn på rad. :) Stolarna hade inga säkerhetsbälten, och mina barn var så exalterade att de knappt åt något alls - Lilly slog bara undan skeden och ville knappt sitta kvar, så det var rena mat-mayhem under stolarna när vi var klara.
Sen lekte vi lite till, och gick efter det till glasstället på Pipersgatan och åt svingod glass, och sen vidare till Wijnjas ostgrosshandel för att köpa slut på mitt presentkort från i julas.
Alfred var förresten hemma från förskolan, men Christopher kunde jobba hemifrån så jag fick ge mig ut på utflykt. Han var pigg och glad, men måste ju fullfölja sin antibiotikakur på 10 dagar (idag var han tillbaka på förskolan) - och han är så duktig! Det var bara första dosen han krånglade med, sedan dess har han druckit utan att klaga. Så skönt!

Sjuk Alfred

Shit, Alfred skrämde just vettet ur mig. Men jag får börja från början för att det ska hänga ihop det här: igår eftermiddags/tidig kväll började han säga att han hade ont i nacken. Han sa att han ramlat på madrassen vi har på golvet. Lite senare blev han gnällig och ville vila, och vi tog tempen på honom och han hade 38,0. Ringde sjukvårdsupplysningen och hamnade i evighetskö, så vi ringde istället närakuten för att höra vad de sa, och efter att vi fått honom att vrida huvudet åt olika håll, följa ett finger med blicken och dragit upp ljuset hemma till max utan att han mådde dåligt av det kom vi fram till att vi kunde ge honom en Alvedon och avvakta.
I morse var han pigg och glad igen, så han fick gå till förskolan, eftersom jag inte pallar att ha alla tre barnen ensam, och han mådde ju bra. Men efter lunch ringde de och sa att han sa att han hade ont i nacken och så hade han 38,1. Så vi gick och hämtade honom och gick direkt till vårdcentralen i Fruängen för att se om de hade tid att titta på honom.
Vi fick komma in till en sköterska som pratade till honom som om han hade hörselskador (till oss pratade hon normalt) och som tittade lite och frågade lite, och sen skickade hon in oss till en läkare som egentligen hade telefontid och inte besökstid, men han skulle ge oss en liten stund. Han hade väldigt dåliga people skills och framför allt kassa barn-skills, men han lyckades i alla fall lyssna i stetoskop och hörde att Alfred lät lite rosslig i luftrören, titta i öronen (såg bra ut) och tvinga sig till en titt i halsen, som också var okej. Sen skickade han iväg oss för ett stick i fingret och en snabbsänka och sa åt oss att komma tillbaka sen.
Alfred, som vi inte förvarnat om att han skulle stickas, blev helt paff och började gråta när labbsköterskan stack honom, men satt snällt kvar och var jätteduktig. Men suga på inhalatorn som doktorn ville att han skulle testa blåvägrade han. Sen tillbaka till doktorn, som konstaterade att sänkan var 106, och man ska ha under 10, så han skrev ut antibiotika eftersom han sa att det var något bakteriellt i luftrören.
Allt gick så fort, så vi hann inte ens komma på att ifrågasätta om antibiotika verkligen var nödvändigt - man ska ju undvika det så långt det går pga resistenta bakterier - men sänkan var ju så hög, så det var nog nödvändigt. Vi hämtade ut flytande penicillin, och visste att det skulle bli hopplöst att få i vår envisa unge det, och det var det förstås. Vi fick locka och hota och vara good cop/bad cop, men till slut fick Christopher honom att ta dos 1 av 30 frivilligt. Andra dosen gick också bra, och sen somnade han vid tio.
Nu vid elva vaknade han och ropade på mig, och när jag kom in låg han stel som en pinne och stirrade upp i luften och tuggade långsamt på ingenting. Han var snarare kall än febrig. Jag försökte prata med honom, men han fick bara ur sig några osammanhängande ljud. Jag lyfte upp honom i min famn, och han var helt stel, och det var så sjukt läskigt. Jag bar ut honom till Christopher i vardagsrummet för att få lite stöd, och vi gav honom lite vatten och kramade honom och försökte få honom att säga något vettigt. Efter en liten stund blev han lite mer normal och kunde svara på vad hans systrar heter, så Christopher gick och lade honom igen, och kom tillbaka och sa att han nog inte varit riktigt vaken.
Antagligen hade han väl drömt något och i kombination med att inte må riktigt bra blev väl allt konstigt, men det här fick mig att återigen få lite panik över vilket ansvar vi har som föräldrar! Vi ska ju klara av att ta hand om våra tre barn oavsett hur de mår, och det är vi som ska ta viktiga beslut, precis som våra föräldrar gjorde - och det får mig att undra om även de kände sig som vi gör nu, eller om de alltid varit de där vuxna, trygga föräldrarna som vi själva ser dem som... Jag får helt enkelt hoppas att våra barn inte märker att vi är livrädda ibland, utan att de känner sig lika trygga med oss som vi gjorde/gör med att våra föräldrar klarar allt.

Avdelningen konstiga kroppen

Idag har jag haft på mig ett par shorts från UniQlo, som är så sabla snygga, men en aning tighta över magen, eftersom magen fortfarande är ett par centimeter större än förut. Och det är väl en sak att det blir lite obekvämt när kläder sitter åt, men det är inte bara det: min mage är fortfarande öm sen kejsarsnittet! Är inte det konstigt? Det gör inte ont inne i magen, utan det är utanpå huden som jag fortfarande känner av ibland att det är ömt. Fyra och en halv månader senare. Jag tycker det är mycket märkligt. Det är inte bara runt själva snittet där de skurit av nerver och grejer, utan högre upp, mellan ärret och naveln. Är det nån mer som blivit snittad som känner igen det här?

Så nu när vi kommit hem efter att ha varit och sagt hej till en popstjärnekompis som ska spela på Landet vid Telefonplan ikväll och sen ätit middag på Svenska Hamburgerköket så åkte mysbyxorna på igen, sorgligt nog.

Här hittade jag en bild på shortsen från när de var nya, köpta i Paris i september 2011.

Jag verkar dessutom ha åkt på underlivssvamp efter antibiotikakuren mot bihåleinflammationen - jag var ju färdig med kuren för en vecka sen, tror jag det var, men igår kväll började det svida så att jag fick gå och köpa Canesten idag, så jag hoppas det går över snart.

Nu blir det barnfamiljsnöje här: Melodifestivalfinal! Om jag orkar vara Pop-Sara igen sen så blir det konsert på Landet efteråt.

Andra dagen

Jamen då kör vi! Dag 2 ensamma.

Vi hade en riktigt bra natt åtminstone: jag var så trött igår att jag knappt kunde stå upp, och tjejerna var pigga som mörtar. Lilly somnade i alla fall vid halv ett, så då fick jag lägga mig och så kom Christopher med Flora senare. Sen sov jag nästan ostört till kvart i fem! Då vaknade Lilly och tog faktiskt bröstet utan krångel, så jag kunde slumra till igen tills Flora behövde mat kvart i sex. Innan dess drabbades jag dock av den iskalla skräcken att Flora skulle dött i sömnen för hon inte gett ett ljud ifrån sig på så många timmar, men så hörde jag henne andas när jag lyssnade, så jag kunde lugna mig. 

Och sen somnade vi om tills min antibiotika-väckarklocka ringde klockan åtta (tyvärr, annars hade vi kunnat sova längre). Sen var det dagislämningskaos igen. Men nu kör vi! (Känns som att det skulle bli lättare att hantera två små barn samtidigt om *äckelvarning* det inte konstant runnit blodigt snor ur den ena näsborren och neongult ur den andra bara...)

Hej antibiotika

Eftersom jag inte blivit bättre, utan snarare en liten aning sämre när jag vaknade i morse ringde jag vårdcentralen och fick en tid 10.30. Träffade en snäll liten läkare som sa att jag visar alla tecken på att ha en bihåleinflammation som kräver antibiotika eftersom den inte alls tänker gå över av sig själv och om jag låter den vara kanske man måste sticka hål i mig. Så så var det med det. Och han tyckte inte jag skulle använda Nasonex när jag ammar, trots att jag frågat Läkemedelsupplysningen om det var okej och de sa ja - nåt om att man ska ta det om fördelarna för mamman uppväger nackdelarna för barnen, och det tyckte han alltså inte att de gjorde, särskilt inte när jag ska ta antibiotika istället. Så hej igen Kåvepenin, som jag åt i somras mot GBS-urinvägsinfektionen (utan resultat, verkade det som) - eller snarare den billigare kopian som apoteket sålde på mig istället. Återigen tio dagar med timräknande mellan måltider. Nåja, då blir det väl kanske mindre småätande, alltid något.

Bihåleinflammation

Åh, jag är så arg på mig själv idag! Igår kändes förkylningen lite bättre, men det kändes lite som att mina tänder på högersidan var lösa (och så hade jag ont i höger tinning), och jag sa till Christopher redan på morgonen: "Är det normalt att ens tänder känns lösa när man är förkyld?" lite som ett skämt, och sen tänkte jag inte mer på det.
När jag vaknade idag på morgonen gjorde det mer ont i tänderna, höger tinning och - tadaa - höger kindben, och då kom jag såklart på: bihåleinflammation. Hade jag tänkt lite längre eller tagit mig tid att googla igår hade jag kanske kunnat vara bättre idag istället för sämre, så nu kanske jag kommer bli tvungen att ta antibiotika. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som först sa att jag kunde testa med Nasonex, eftersom det tar en vecka för en bihåleinflammation att utvecklas ordentligt, och jag har ju bara varit sjuk sen i torsdags, men sen ändrade hon sig till att jag borde gå till vårdcentralen. Ringde vårdcentralen, men de hade inga tider idag, och för tid imorgon måste jag ringa imorgon bitti, så nu har jag köpt Nasonex så länge. Det får man bara ta en gång om dagen, så jag vet väl inte förrän imorgon om det börjat hjälpa. Men jag ska nog ringa vårdcentralen imorgon oavsett, för det kan nog vara bra att visa upp tjejernas hosta också, även om de är glada och har bra allmäntillstånd (pratade med sköterskan i telefon om dem också).
Fast nu har jag googlat och läst lite mer om bihåleinflammation, och det går oftast över av sig självt utan antibiotika, så nu får jag hålla tummarna.

GBS igen/fortfarande

Nähänä, GBS-urinvägsinfektionen var visst kvar/tillbaka. De ringde just från MVC, och sa att de skrivit ut ett recept, men när jag nämnde att jag tagit antibiotika mot det redan - vilket de missat eftersom de bara fått min journal från Stockholm på papper och inte digitalt - så fick jag veta att deras läkare sagt om en annan patient att man ska bara behandla en gång, så länge man inte har symptom, och det har jag ju fortfarande inte. Men eftersom vi åker till Frankrike på söndag ska jag hämta ut receptet så jag kan börja ta tabletter direkt ifall jag känner av något. Så sabla segt det här.
Jag hoppades ju på att det försvunnit av sig självt eftersom snabbtestet de tog med sticka i förra veckan inte visade på något, men halterna var tydligen höga (hon sa nåt om 100 000, vilket i och för sig inte säger mig någonting, förutom att en sån siffra alltid låter hög), så ett sånt test är tydligen inte särskilt tillförlitligt.
Jag ska testa att dricka tranbärsjuice nu, tänkte jag - hon visste inte om det kan hjälpa mot den här typen av infektion, men eftersom det inte kan skada kunde jag lika gärna testa.

Extrabesök på MVC

Det där jag skrev igår om att jag lyckats hålla nojigheten stången - det sket sig idag. Igår kväll rörde sig tvillingarna inte alls lika mycket som de gjort de senaste kvällarna, så när jag vaknade till på natten och hade en sammandragning och sen vaknade på morgonen av ännu en sammandragning och så lägger vi på det att jag hade ont i nedre delen av magen av och till under större delen av dagen plus att jag kände väldigt lite rörelser hela dagen: japp, då var oron där igen. Jag har ju struntat i att ta den där antibiotikan som jag fick utskriven i förra veckan, eftersom läkaren sa att jag kunde avvakta så länge jag inte kände några symptom. Men när det nu gjorde ont i nedre delen av magen och jag hade flera sammandragningar i förmiddags så ringde jag till min MVC hemma efter lunch, men då fick jag bara en telefonsvararröst som sa att eftermiddagstelefontiden var stängd tills vidare på grund av sjukdom (eller semestrar, gissar jag spelar in också). Tänkte först att jag kunde vänta med att ringa till imorgon, men när vi ändå skulle in till stan för ärenden tyckte jag att kunde hämta ut antibiotikan på apoteket så jag har den ifall de tycker imorgon att det vore en bra idé att ta den. Men jag kände mig helt dyster och nedstämd hela dagen, och när klockan var fem i fyra och det började göra ont nere i magen igen så ringde jag till MVC här nere istället - jag tänkte först att det verkade lite jobbigt eftersom de inte ens sett min journal än, men insåg att jag hellre drog hela historien än att noja mig igenom hela kvällen. Och jag har skrivit det förr, men det tål att skrivas igen: barnmorskor är ju underbara! Barbro, som hon hette, frågade var jag befann mig just då, och jag var bara fem minuter från MVC, så hon sa: "Kom in, så tar jag hand om dig." (jag tror de stängde klockan 16)
Så vi körde direkt dit, och hon skickade in mig på toa för ett urinprov - visserligen hade det bara gått en timme sen jag var på toa sist, men hon tyckte att hon kunde testa ändå. Christopher och Alfred satte sig i väntrummet, där Alfred hittade en docka och en leksakspipmugg och började direkt ge dockan att dricka - han kommer bli en utmärkt storebror. :) Barbro kom tillbaka och sa att det provet inte visade några spår alls av urinvägsinfektion, så hon tyckte definitivt inte att jag skulle ta nån antibiotika nu. Vi ska göra ett nytt test på min riktiga tid på torsdag för säkerhets skull dock - den där GBS:en kan ju tydligen komma och gå lite som den vill. Jag tackade så mycket, och tillade att jag tyckte att flickorna rört sig mindre än vanligt idag och undrade om hon möjligtvis hade tid att lyssna lite snabbt på dem..? Och återigen: barnmorskor alltså. Aldrig att nån säger "äh, men sluta sjåpa dig", utan alltid istället medkännande "jamen det är väl klart att du blir orolig"och trots att hon egentligen skulle gå hem plockade hon fram hjärtljudslyssningsapparaten och jag fick lägga mig på en brits. Och visst hittade hon båda tösernas hjärtan och båda lät så fint så.
Sen gav hon mig ett kort med numret till förlossningsavdelningen på sjukhuset ifall det skulle vara något på jourtid.
Och nu på eftermiddagen/kvällen har jag inte haft lika mycket ont längre, och inga sammandragningar heller, så det kanske mest var nån sorts inbillningssjuka som jag oroade mig fram till. Nu hoppas jag i alla fall att jag kan låta bli att vara orolig igen fram till tiden på torsdag när vi ska till MVC igen utan stress.

Dagsuppdatering

Igår kväll tänkte jag att jag idag måste ringa både min vanliga MVC och min "sommar-MVC": min vanliga för att fråga hur många sammandragningar per dag som egentligen räknas som normalt och hur många som räknas som "väldigt många" och kan bero på GBS:en, och min sommar-MVC för att fråga om de har en sjukgymnast jag kan gå till för att få hjälp med foglossningarna. Men idag blev en så seg dag, då det regnade oavbrutet hela dagen och jag och Alfred somnade i soffan mitt på dagen och allt var bara lugnt och långsamt, så jag hade varken sammandragningar eller foglossningssmärtor, så det blev inget med ringandet.
Det har pågått en hel del buffande i magen när jag legat och degat i soffan dock, vilket är skönt - fortfarande fram till för bara några dagar sen kunde det gå nästan en hel dag utan att jag kände några rörelser, men nu har det varit rätt bra fart i ett par dagar, åtminstone när jag legat still. Men det är ju ofta så; när man är uppe och rör sig vaggas barnen lättare till sömns, och när man själv vill vila så sätter de fart därinne.
Men: jag ska såklart fråga någon om både antibiotikan och foglossningarna, men om det är lugnt imorgon också kanske jag lika gärna kan vänta till min bokade tid på min sommar-MVC på måndag. Sommar-MVC:n ja - den kanske jag inte har nämnt? Eftersom vi inte kommer vara hemma i Stockholm på närmare två månader, och min barnmorska sa att de vill kolla mig varannan vecka från graviditetsvecka 24, så ringde jag till en vårdcentral här i närheten - där vi har gått med Alfred på somrarna när vi varit borta länge - och frågade om jag kunde få komma till deras MVC under sommaren. Min MVC ville att jag ska på ultraljud i vecka 27, och sa att det kanske jag inte kan få i ett annat län, men det visade sig inte vara några som helst problem att få som "utomläns-patient" här nere. Jag fick en tid hos både barnmorska och en tid för ultraljud direkt när jag ringde dem, och på måndag blir då första besöket. Det ska bli intressant att se hur min barnmorska här är - BVC-sköterskan vi gick till med Alfred gillade vi mycket bättre än den vi hade hemma... Det vore ärligt talat skönt om jag kunde få en lite äldre och mer erfaren barnmorska som helst har erfarenhet av tvillinggraviditeter också. Inget ont om Elin som jag hade hemma, men hon kändes så ung, och jag vet inte vad hon har för erfarenhet av tvillingar, för det har jag inte tagit mig för att fråga. Jag ska ju få en ny barnmorska när jag kommer hem också, eftersom Elin ska byta jobb, så vi får väl se hur det blir.

Antibiotika igen eller inte?

Barnmorskan från MVC ringde tillbaka och sa att läkaren skrivit ut ett recept på Kåvepenin till mig igen, men han hade sagt att jag kan avvakta med att ta dem eftersom jag inte känner av några symptom. Men när vi pratade lite till blev hon plötsligt osäker och undrade om jag kanske inte borde ta dem ändå eftersom jag sa att det ibland gör ont på nätterna, så hon ville prata med någon kollega. Samtalet slutade med att hon sa att jag kan avvakta och ringa dem direkt om jag får "minsta lilla ont".
Jag vill ju inte utsätta våra barn för någon fara, men samtidigt känns det ju inte som världens bästa idé att käka antibiotika varannan vecka resten av graviditeten heller. Jag gick in på Babycenter igen för att läsa om GBS (länk här - tills de lägger ner svenska sidan snart) och där står det i korthet det som jag redan läst, att omkring en tredjedel av alla fertila kvinnor har de här streptokockerna i antingen tarmen eller slidan, men ingen nationell screening av gravida har ansetts nödvändig. Det är extremt liten risk att barnen i livmodern skadas av det, och vid förlossningen, där risken är högre, är det ju redan bestämt att jag kommer behandlas med antibiotika. Däremot stod det att det finns misstankar om att barnens tarmflora kan skadas av antibiotika.
Så jag känner att jag helst vill undvika att ta antibiotika igen, såvida jag inte får ont eller många sammandragningar, men det är ju också det där med att låta bli... Är det någon som läser som också haft GBS? Hur gjorde ni?

GBS-urinvägsinfektion igen

Jaha, GBS:en är tillbaka/kvar, fick jag just veta i telefon från MVC, det var ju livat. Det är vanligt när man väl haft det, sa hon, och hon tänkte faxa resultatet till en läkare och ville veta hur jag mår nu; om jag haft mer ont eller mycket sammandragningar. Det har gjort ont nån mer natt när jag varit väldigt kissnödig och samtidigt haft gaser i magen, men sammandragningar tycker jag att jag har ganska få av, så vi får väl se vad doktorn säger. Det var ju bara 2,5 veckor sen jag avslutade antibiotikakuren, så det känns ju inte som att det skulle ge nån större effekt att köra en ny omgång redan. Men så segt att jag fått den här skiten!

Idag

Idag har jag varit och lämnat urinprov igen, för säkerhets skull, eftersom jag hade så ont i magen lördag och söndag natt. Om det visar sig att urinvägsinfektionen är tillbaka igen måste jag ändå fråga om jag behöver ta antibiotika igen eller om det kvittar, för det var så jobbigt att tajma in tabletterna tre gånger om dagen med INTE mat - och läkaren sa ju i förra veckan att det inte ska vara nån fara om jag inte får väldigt mycket sammandragningar.
Idag hade jag visserligen en sammandragning som höll i sig i närmare tio minuter! Men jag har inte särskilt många, så jag hoppas att det inte var nån fara - googlade och såg att flera på Familjeliv också haft långa sammandragningar när de varit gravida tidigare. Får fråga nästa gång jag pratar med MVC.

Motion och läkarbesök

Idag hade vi tid med en läkare på MVC, och jag kände mig såpass pigg att jag bestämde mig för att promenera till Liljeholmen. Det tog nästan en timme och jag gick i ganska rask takt, och så mycket motion har jag inte fått sen innan jag blev gravid. Det gick bra, men fick lite ont i ena höften och skinkan sen, och jag antar att det beror på foglossningar.

Jag visste inte riktigt vad det här läkarbesöket skulle gå ut på, men det var i alla fall en väldigt trevlig läkare och vi pratade om lite allt möjligt, men mest om förlossningen. Eftersom jag blev akutsnittad sist verkar det som att jag ska vara beredd på att behöva få ett planerat snitt den här gången, men hon skulle skicka en remiss till det sjukhus där vi vill föda så vi ska göra en ordentlig förlossningsplan. Så det betydde att vi fick välja sjukhus på plats, och då kom vi fram till att det nog är enklast att ta oss till Huddinge när det är dags, plus att jag ju fick veta av en barnmorska på MVC härom veckan att där får papporna alltid stanna över natten, så det blir nog bra. Jag kommer bli kallad till ett möte där i vecka 32, för tydligen är det för trångt för barnen att vända sig efter vecka 32, så så som de ligger då kommer de med allra största sannolikhet ligga även när de ska komma ut. Och med tvillingar måste åtminstone den längst ner ligga med huvudet neråt och den övre inte ligga helt i säte, för annars kan jag inte föda vaginalt. Och blir det planerat snitt så blir det i vecka 38. Så nu ställer jag in mig på att förlossningen kommer ske nånstans i mitten av oktober istället för början av november som är beräknat datum, det är lika bra att vara förberedd.

Läkaren sa också att om jag får problem med foglossningar ska jag gå till en sjukgymnast - det gjorde jag inte sist, men eftersom jag lär bli tyngre den här gången är det lika bra att göra det. Och när jag måste gå till Arbetsförmedlingen i slutet av juli och ifall de då kräver att jag ska söka en massa jobb så kan jag be MVC att bli sjukskriven istället så jag inte riskerar att bli utan ersättning, så det var ju bra.
Och att jag inte behöver oroa mig för den där GBS-urinvägsinfektionen jag hade, utan att det bara var bra att de upptäckte det så de ger mig antibiotika vid förlossningen. Det var väl ungefär det.

Nej just det! Det bästa! Jag får äta hur mycket Losec jag vill (typ) mot halsbrännan. Det står i bipacksedeln att man inte ska ta dem mer än 14 dagar i rad, men det kan jag tydligen strunta i. Jag slipper testa äckliga Gaviscon och får äta de effektiva Losecarna som hjälper i 24 timmar. Love it!

En känsla av otillräcklighet

Idag har varit en dålig dag. Jag sov för lite för att Alfred var orolig på natten, så jag var trött och på dåligt humör redan i morse. Antagligen kände Alfred av det, för han som normalt är väldigt o-bråkig testade mig till max hela dagen; han har slagit mig i ansiktet, sparkat mig, kastat grejer och skrikit i falsett bara för att han kan - och jag klarade inte testet nåt vidare. Jag tappade tålamodet jättesnabbt och skrek tillbaka och fick gå iväg flera gånger för att jag inte orkade med.
När Christopher ringde på kvällen för att kolla hur dagen varit bröt jag ihop och bara grät. Hur schöven ska jag klara av att ta hand om tre barn när jag vissa dagar knappt klarar av ett? Christopher försökte trösta mig och sa att jag är världens bästa mamma och att jag bara var trött, hormonerna svallar och Alfred var jobbig - men när tvillingarna kommit lär jag ju knappast få sova mer, och vid varje givet tillfälle är det väl ganska stor risk att minst ett av tre barn är jobbigt, så hur ska det bli bättre sen?
De flesta dagar går det ju alldeles utmärkt att vara mamma, men andra, som idag... jag har känt mig totalusel, och är livrädd för att få två barn till.
Samtidigt är det ju också det där med att jag fortfarande inte känner tvillingarna därinne, vilket gör att jag känner en ständig smärre panik. De ska vara stora som bananer nu, och hur jag inte kan känna av två bananer som rör sig i min mage är för mig en gåta, och det hjälper inte att jag läst att en del inte känner av sina barn förrän efter vecka 20.
Nu hoppas jag på mer sömn inatt och på en bättre dag imorgon. Tog i alla fall sista antibiotikatabletten nu ikväll, så förhoppningsvis är åtminstone urinvägsinfektionen borta för nu - alltid nåt.

Mer illamående igen

Idag mår jag mer illa igen, så sabla segt. Det hjälper förstås inte direkt att jag ska ta antibiotikan tre gånger om dagen, minst två timmar efter mat och en timme före mat, så jag kan inte äta när jag behöver riktigt. Men kuren är över efter imorgon, så kanske att det blir bättre då.

Inte glad

Det känns som att jag gör nåt fel under den här graviditeten. Det är väl meningen att man ska vara glad när man väntar barn, eller? Och kanske till och med dubbelt så glad när man väntar tvillingar? Istället håller den här oron på att äta upp mig, och det där beskedet om GBS-urinvägsinfektionen igår hjälpte verkligen inte. Visst, 40% (sa en barnmorska jag pratade med idag) har bakterien, och nu när de vet om det och kan ge mig antibiotika under förlossningen ska det inte vara någon fara för barnen, men jag känner mig bara dålig och farlig för mina egna barn.
Jag intalar mig själv att jag kommer må bättre efter ultraljudet, och jag hoppas verkligen verkligen att det kommer bli så - såvida det visar att barnen mår bra, vill säga - men aldrig nånsin har veckor gått såhär långsamt! Jag kan inte förstå hur det inte kan ha blivit 10:e juni än, och det är fortfarande en och en halv vecka kvar. Ser inte fram emot ännu en och en halv vecka då jag bara vill gråta för allt.
Och fortfarande inga fosterrörelser som jag kan känna (fast när jag fick höra hjärtljuden i onsdags sa barnmorskan att de rörde sig, så det gör de ju uppenbarligen), och jag har typ resignerat nu och tror att jag aldrig kommer känna nåt.

Hej urinvägsinfektion

Jaha, det visade sig att jag faktiskt har urinvägsinfektion, utan att känna av några symptom - men det kan ha varit det som gjorde att jag fick så ont i magen härom natten. Så det var väl tur på sitt lilla vis att det faktiskt gjorde ont så att jag åkte in till MVC och kollade mig.
Jag fick veta att det är av typen GBS, som är "streptokocker av typ B", och ifall det nu ska få mig att känna mig bättre så bär tydligen var tredje fertil kvinna på de här bakterierna och ofta får man inga symptom - men det som definitivt inte får mig att må bättre var informationen om att om det här överförs till barnen vid förlossningen kan de bli allvarligt sjuka eller till och med dö. Men jag fick veta direkt av barnmorskan i telefon att de kommer behandla mig vid förlossningen, eftersom det här kan ligga kvar latent, trots att jag ska börja med antibiotika redan idag.
Och hurra, eventuella biverkningar av antibiotikan är - tadaaa! - illamående och diarré. Som om jag inte har nog av det redan.
Och ännu en sak att oroa mig för var väl också precis det jag behövde.
(Gode tid vad jag gnäller, får börja skriva positiva saker snart.)