Sen gick jag in på en annan tvillinggravidbloggerska och tittade på hur stor hon var i vecka 22 respektive 38, och vi var ganska lika i vecka 22, och hon var enorm i vecka 38 och kunde knappt röra sig. Så medan Alfred var ute i trädgården med mormor och Robin Stjernberg sjöng på Liseberg på tv:n började jag gråta. Jag vet inte exakt vad det är jag är så rädd för - min mamma har sagt att jag borde vara glad för att jag kommer få två av det största mirakel man kan få och att det gör väl inget om jag blir stor ett tag, och Christopher säger att det är ju en begränsad tid - men... den där begränsade tiden är så lång! Jag har redan mått dåligt i 16 veckor, och framför mig har jag (förhoppningsvis) 16 veckor till som med största sannolikhet inte kommer bli lättare. Jag skriver förhoppningsvis för att självklart är ju alternativet att flickorna kommer ut för tidigt mycket mycket värre än att de stannar kvar därinne och växer sig livskraftiga, och jag skriver 16 veckor för att jag nästan räknar med att bli snittad i vecka 38, eller att de ändå kommer ut ungefär då.
Jag antar att det jag är rädd för är att bli orörlig och inte kunna ta hand om och leka med Alfred, och så lite också att inte se ut som jag brukar efteråt - men under amningen med Alfred gick jag till och med ner och blev smalare än innan, så förhoppningsvis ska väl det funka bra den här gången också. Men jag är ändå vettskrämd.
Men jag vet, tell me about it! Jag är också rädd för hur stor jag ska bli, magen växer sjukt snabbt nu.
SvaraRaderaOm det är någon tröst så känner jag en annan tvillingmamma som är 10 v före mig, (v34) och hon är inte gigantisk alls. Jag brukar tänka på henne när jag får panik, för panik det får man när man börjar googla....
Tack Caroline, då hoppas jag på din kompis, plus på min ex-kollegas svägerska som tydligen kunde cykla fram till sin tvillingförlossning... :)
SvaraRadera