MVC-rapport

Har just varit på MVC på rutinbesök - för första gången ensam, för Christopher var tvungen att vara med på ett möte på jobbet. Det var också sista gången med vår barnmorska Elin, som ska börja på nytt jobb efter sommaren.
Hon kollade först mitt blodtryck och puls, och blodtrycket var bra, 120 över 60, tror jag det var, och sen järnvärdet. Det hade bara gått upp till 109 från 106 i vecka 17... Så det är bara till att fortsätta med Niferex, och eftersom det går upp så långsamt så är det väl bäst att fortsätta vara noga med att följa instruktionerna i bipacksedeln om att de ska tas minst två timmar efter och två timmar före mat, även om det hade varit skönt att få ta dem vid lite normalare tidpunkter. Men det går i alla fall åt rätt håll, och Elin tyckte att det räcker att fortsätta med en tablett om dagen, men jag ska räkna med att vara tvungen att ta dem ända fram till förlossningen. Jag är så tacksam att jag slapp ta järntillskott med Alfred, för jag tycker det är ett sabla meck med de här alltså.
Sen lyssnade hon på hjärtljuden. Sist låg flickorna väldigt nära varann, men idag hade den vänstra lagt sig lite längre ner, så det var lätt att höra skillnad på dem. Den högra rörde sig en hel del medan Elin lyssnade, men det kände jag inte, även om jag nu äntligen börjat känna rörelser ibland. Hjärtfrekvensen var 149 på den nedre och 152 på den övre. Och när hon kände på livmodern så går den en bra bit över naveln redan - nån som bara ska föda ett barn har den så högt upp ungefär vid vecka 27-28...
Och just det - Elin sa "oj, redan!" när jag nämnde att jag börjat känna rörelser, så det var ju lite skönt.
Jag har redan gått upp ungefär 9 kilo! Och det är väl från ungefär nu som man börjar gå upp mer, är det inte? Livat värre. Inte så konstigt att jag blir trött i fötterna.
Men igår var jag och hälsade på på mitt f.d. jobb för att fixa lite med papper, och där är det inte mindre än två andra gravida tjejer nu. Den ena är två veckor efter mig, och jag var inte jättemycket större än hon ändå, så det är ju ändå skönt att se att jag inte är enorm än ändå - det finns hopp om att jag kommer kunna röra mig även mot slutet, tror jag.