Min mamma tittade nyss på min mage och fascinerades av hur väl kvinnors kroppar klarar av graviditeter och att gå tillbaka till normalläge efter dem - bara en sån sak som att huden på magen kan dra ihop sig igen. För min del har jag ju snarare undrat hur det kommer sig att vi, som ju är byggda för att föda barn - det är ju det vi är till för, om man ska vara lite krass, Lilly och Flora har ju redan inne i magen alla ägg de nånsin kommer behöva färdiga och klara - fortfarande inte hanterar det bättre. Jag har väl skrivit om det innan tror jag, men bara saker som att vi mår illa av hormonerna, får halsbränna och ont av foglossningarna, FORTFARANDE! Men så kom jag på: det kanske är naturens sätt att försöka få oss att inte föda för många barn? Visst, det finns de som föder dussinet ungar, men de är väl ändå i minoritet nu för tiden? Till och med i u-länderna föder folk färre barn numera, har jag för mig att jag läst. Det finns inte en chans att jag vill gå igenom det här en gång till. Det var ett av skälen till att jag nojade så mycket i början: om det här inte går som det ska så blir det inga syskon till Alfred, för jag orkar helt enkelt inte gå igenom eländet igen.
Igår tittade jag för första gången på ett program som heter "I'm having their baby", tror jag det var, på trean, där två amerikanska kvinnor som blivit gravida av misstag bestämt sig för att adoptera bort barnen. Den ena hade redan tre barn och var ensamstående (27 år gammal - blev gravid igen efter ett one night stand på krogen) och insåg att hon inte skulle klara av och ha råd att ta hand om ett till, men i och med att hon redan hade barn insåg hon ju också hur otroligt känslomässigt svårt det skulle bli att adoptera bort det fjärde barnet. Den andra kvinnan var 22 och hade just tagit examen och stod inför ett nytt liv med karriär och flytt och kände inte att hon var redo att bli mamma (hon hade haft sex med en kompis, första gången hon inte skyddat sig), men även hon tyckte det var svårt eftersom hon direkt knöt an till barnet efter förlossningen. Båda genomförde adoptionerna som planerat, och båda körde med öppen adoption så de lärde känna föräldrarna och fick träffa barnet även efteråt.
Jag är imponerad över att man klarar av att gå igenom en hel graviditet och förlossning och sedan kan lämna bort barnet, och tycker det är fantastiskt att de gör det eftersom det finns så många som inte kan få barn själva, men även där tänkte jag: shit, de där kan ju inte mått illa under sina graviditeter! Det enda som gör det här eländet värt är ju att få barnen i slutändan... (och ja, jag har mått skit idag igen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar