Idag har varit en dålig dag. Jag sov för lite för att Alfred var orolig på natten, så jag var trött och på dåligt humör redan i morse. Antagligen kände Alfred av det, för han som normalt är väldigt o-bråkig testade mig till max hela dagen; han har slagit mig i ansiktet, sparkat mig, kastat grejer och skrikit i falsett bara för att han kan - och jag klarade inte testet nåt vidare. Jag tappade tålamodet jättesnabbt och skrek tillbaka och fick gå iväg flera gånger för att jag inte orkade med.
När Christopher ringde på kvällen för att kolla hur dagen varit bröt jag ihop och bara grät. Hur schöven ska jag klara av att ta hand om tre barn när jag vissa dagar knappt klarar av ett? Christopher försökte trösta mig och sa att jag är världens bästa mamma och att jag bara var trött, hormonerna svallar och Alfred var jobbig - men när tvillingarna kommit lär jag ju knappast få sova mer, och vid varje givet tillfälle är det väl ganska stor risk att minst ett av tre barn är jobbigt, så hur ska det bli bättre sen?
De flesta dagar går det ju alldeles utmärkt att vara mamma, men andra, som idag... jag har känt mig totalusel, och är livrädd för att få två barn till.
Samtidigt är det ju också det där med att jag fortfarande inte känner tvillingarna därinne, vilket gör att jag känner en ständig smärre panik. De ska vara stora som bananer nu, och hur jag inte kan känna av två bananer som rör sig i min mage är för mig en gåta, och det hjälper inte att jag läst att en del inte känner av sina barn förrän efter vecka 20.
Nu hoppas jag på mer sömn inatt och på en bättre dag imorgon. Tog i alla fall sista antibiotikatabletten nu ikväll, så förhoppningsvis är åtminstone urinvägsinfektionen borta för nu - alltid nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar