Besök av annan barnfamilj

Idag har vi haft besök av vänner från Göteborg med två barn: en tvååring och en halvåring. Alfred är ju också drygt två, och den första stunden var det ett evigt jagande, där kompisen gick på upptäcktsfärd bland Alfreds leksaker och Alfred gick efter och gnällde om att han ville ha just precis den leksaken just precis när kompisen hade den. Så fort han fick den så ville han såklart ha nästa leksak som kompisen hittat. Väldigt komiskt det där. Till slut hade de i alla fall roligt tillsammans när de hoppade mellan två sängar i ett rum.
Och jag tyckte det var fascinerande att titta på lillkillen och försöka komma ihåg hur det ens var att ha en sån liten, och försöka föreställa mig att ha två samtidigt, vilket är i stort sett omöjligt.
Alfred slog huvudet i soffbordet två gånger idag också; första gången slog han i kinden i hörnet när han skulle böja sig ner efter något, och andra gången tjongade han i pannan i kanten när han hoppade från en fåtölj. Båda gångerna gick relativt bra, men shit vilken ångest när man ska hålla ordning på två hoppetossor i samma ålder samtidigt...
Idag knölade de runt vid ungefär samma tid på eftermiddagen så det blev alldeles hårt till höger om naveln igen. Det verkar som att båda fortfarande håller sig mest på höger sida av min mage - i morse kände jag tarmarna nere på vänster sida av magen fortfarande, så det verkar som att livmodern inte riktigt fyller ut hela magen åt båda sidorna än, även om den går nästan upp till revbenen ibland.
Jag testade förresten en Gaviscon-tuggtablett för första gången för ett par timmar sen - skit också, det påminner mig om att jag glömde blutsaften före middagen, så jag får helt enkelt ta den nu ändå - och det var ju... en upplevelse. Det där skummet var ju ingen större hit. Vet inte hur mycket effekt det hade, för halsbränneattacken jag hade en stund innan hade lagt sig redan, men jag ville ändå testa bara för att se hur den var.

Magen vecka 23

Dagens vecka 23-mage. 

Små knölisar

Liten uppföljning från igår: Järneftersmaken i munnen efter jag tagit blutsaften var förstås inget vidare, märkte jag efter jag skrivit igår, men nu är det ju bara att köra på. Jag skulle bli så glad om det här kunde hjälpa upp järnvärdet lite.

Idag har tvillingarna liksom knölat runt i magen på mig. Jag brukade kalla Alfred för "lille knölis" när jag var gravid med honom, för han sparkades inte så mycket, utan... ja, han knölade runt. Jag hoppas det går att förstå vad jag menar med det - det var inte som kullerbyttor, utan mer att han långsamt knörvlade omkring därinne. Och just nu verkar det som att hans systrar tar efter honom i det, för idag (jag har känt det litegrann nån gång innan också) när jag satt i bilen efter att ha varit och handlat så blev plötsligt en liten del av magen alldeles stenhård - inte som en sammandragning, utan mer som att det faktiskt var en bebisrygg som tryckte ut mot magens vägg - och så blev det alldeles ömt på utsidan och gjorde lite ont på insidan. Efter en stund flyttade hon på sig, men det tog inte lång tid innan hon gjorde samma sak igen, och det var verkligen inte bekvämt. De är ju faktiskt ganska stora redan; enligt mina gravidappar är de nånstans runt 27 centimeter långa huvud till fot nu och det känns i mina öron enormt stort redan! Jag fattar inte riktigt hur två såna stora får plats i min mage, som visserligen är stor för att vara i slutet av vecka 22, men ändå inte så stor som jag tycker att den rimligtvis borde vara för att husera två 27-centimetersbebisar.
Jag har förresten redan gått upp drygt 9 kilo... Med Alfred gick jag upp ungefär 10 under hela graviditeten - jag vet inte exakt, för jag hade ingen våg hemma då, och sista veckan eller så var jag inte på MVC, men kanske 10-11 kilo. Tror jag läste nånstans att man vanligtvis går upp ett halvt kilo i veckan från och med nu, så det innebär väl att jag kommer gå upp minst 17-18 kilo den här gången. Livat värre. Men det kan väl vara åtminstone en liten tröst att jag vägde fem kilo mindre när jag började den här graviditeten än när jag inledde den förra. Fast jag känner ju att magen är tung, för jag blir jättetrött i ryggen snabbt när jag gör saker där jag måste luta mig framåt - och såna saker blir det ju bara fler av ju mer magen blir i vägen. Jag googlade gravidträning och har gjort såna där hundövningar (stå på alla fyra och sträcka ut ben och arm) ett par gånger, får nog fortsätta med det. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag vågar träna eftersom foglossningarna bara blir värre nu.

Blutsaft

Då kör vi! 

Min lillasyster var tvungen att dricka blutsaft som tonåring och sa att det smakade så vidrigt, så jag var lite orolig. Men jag tyckte att det smakade... om inte gott så i alla fall intressant. Lite gott och lite konstigt samtidigt, typ. Nu hoppas jag på ett normalt järnvärde - snart!

Djurpark och mediciner

Det är nog slut på större utflykter för min del nu fram till förlossningen. Vi har varit på Borås Djurpark idag, och Alfred var mycket peppad på att få se elefanter, giraffer, tigrar, lejon, apor och pingviner på riktigt, och så klart också att få klappa smågetter ("bä-bä") och minigrisar.
Men jag blev väldigt trött av att gå omkring i över tre timmar, plus att jag kände av foglossningen när jag bar Alfred nu - vilket känns som ett stort problem, eftersom han älskar att bli buren och det ju är evigheter kvar till förlossningen...
Stannade till på ett apotek på vägen hem för att köpa mer Losec plus Gaviscon, för igår hade jag sån sabla halsbränna och Losecen tog för lång tid på sig att börja verka: jag tog en vid midnatt och så somnade jag på rygg, och vid tjugo i två vaknade jag till och vände mig på sidan och då bara det forsade upp magsyra i halsen på mig, så det var bara till att ligga kvar på rygg med dubbla kuddar. Lagom skönt. Men det visade sig att man givetvis inte får ta Gaviscon-tuggtabletterna inom två timmar från det att man tagit järntabletter, så då blir det återigen att räkna timmar. Det är ju en hel vetenskap att vara gravid den här gången. Passade på att köpa Blutsaft också eftersom jag fortfarande känner mig så trött och i morse när jag skulle läsa tidningen hade jag som en fläck för ena ögat, och det är ju tydligen tecken på järnbrist, så jag tänkte prova att komplettera Niferexen med Blutsaft ett tag och se om det hjälper bättre.

Lite luddiga tankar om graviditet och adoption

Min mamma tittade nyss på min mage och fascinerades av hur väl kvinnors kroppar klarar av graviditeter och att gå tillbaka till normalläge efter dem - bara en sån sak som att huden på magen kan dra ihop sig igen. För min del har jag ju snarare undrat hur det kommer sig att vi, som ju är byggda för att föda barn - det är ju det vi är till för, om man ska vara lite krass, Lilly och Flora har ju redan inne i magen alla ägg de nånsin kommer behöva färdiga och klara - fortfarande inte hanterar det bättre. Jag har väl skrivit om det innan tror jag, men bara saker som att vi mår illa av hormonerna, får halsbränna och ont av foglossningarna, FORTFARANDE! Men så kom jag på: det kanske är naturens sätt att försöka få oss att inte föda för många barn? Visst, det finns de som föder dussinet ungar, men de är väl ändå i minoritet nu för tiden? Till och med i u-länderna föder folk färre barn numera, har jag för mig att jag läst. Det finns inte en chans att jag vill gå igenom det här en gång till. Det var ett av skälen till att jag nojade så mycket i början: om det här inte går som det ska så blir det inga syskon till Alfred, för jag orkar helt enkelt inte gå igenom eländet igen.
Igår tittade jag för första gången på ett program som heter "I'm having their baby", tror jag det var, på trean, där två amerikanska kvinnor som blivit gravida av misstag bestämt sig för att adoptera bort barnen. Den ena hade redan tre barn och var ensamstående (27 år gammal - blev gravid igen efter ett one night stand på krogen) och insåg att hon inte skulle klara av och ha råd att ta hand om ett till, men i och med att hon redan hade barn insåg hon ju också hur otroligt känslomässigt svårt det skulle bli att adoptera bort det fjärde barnet. Den andra kvinnan var 22 och hade just tagit examen och stod inför ett nytt liv med karriär och flytt och kände inte att hon var redo att bli mamma (hon hade haft sex med en kompis, första gången hon inte skyddat sig), men även hon tyckte det var svårt eftersom hon direkt knöt an till barnet efter förlossningen. Båda genomförde adoptionerna som planerat, och båda körde med öppen adoption så de lärde känna föräldrarna och fick träffa barnet även efteråt.
Jag är imponerad över att man klarar av att gå igenom en hel graviditet och förlossning och sedan kan lämna bort barnet, och tycker det är fantastiskt att de gör det eftersom det finns så många som inte kan få barn själva, men även där tänkte jag: shit, de där kan ju inte mått illa under sina graviditeter! Det enda som gör det här eländet värt är ju att få barnen i slutändan... (och ja, jag har mått skit idag igen)

Små gravidproblem

Det börjar redan bli svårt att ha datorn i knät, för magen lägger sig på touchpaden och gör att den inte reagerar riktigt när jag försöker styra den med fingrarna...

Vanesaker

Jag tror jag börjat vänja mig vid magen, för nu tycker jag plötsligt inte den är så väldigt stor längre. Har för mig att jag var sån med Alfred också, att jag pendlade mellan att tycka att jag var enorm och inte alls särskilt stor.
Vad jag däremot inte vant mig vid är tydligen frukost. Vissa dagar mår jag så erbarmligt illa efter att ha ätit frukost, och idag är en sån dag. Jag trodde ett tag att det var apelsinjuice jag inte mådde bra av, så jag slutade dricka det, men sen testade jag det efter några veckor igen och det verkade inte göra nån större skillnad. Nu funderar jag på om det är yoghurt och fil som ställer till det, så jag får nog testa att utesluta det ett tag istället. Jag behöver ju få i mig kalcium dock, men jag kanske får öka på osten istället då. Överväger lite att börja äta japansk frukost istället, med onigiri (risbollar med fyllning), men det är lite meckigare att hålla på att koka ris än att bara göra en macka.

Storebror

Vår duktiga lilla stora pojke, som nu är två år och fyra månader gammal, har börjat få kläm på det här med pottan nu de här dagarna vi varit lediga. Han har visserligen på sig blöja större delen av tiden, men de stunder han inte har det så säger han till när han behöver "kissa pottan", och härom dagen bajsade han till och med på stora toaletten, dit vi har köpt en sån där mindre barnring att sätta på. Så han ska nog kunna bli blöjfri innan tvillingarna kommer!
Och han är så gullig med magen också. Jag vet inte hur mycket han förstår av det vi säger om att hans två småsystrar Lilly och Flora ligger därinne, men nu för tiden pekar han i alla fall alltid på min mage och inte på sin egen när vi frågar var Flora och Lilly är, och igår när jag skulle lägga honom drog han - utan att jag sagt ett ljud om bebisarna - upp min klänning och skulle pussa Lilly och Flora god natt! Han är så otroligt gosig, vår fina Alfred, så jag tror att han kommer bli en fantastisk storebror.

Dagsuppdatering

Igår kväll tänkte jag att jag idag måste ringa både min vanliga MVC och min "sommar-MVC": min vanliga för att fråga hur många sammandragningar per dag som egentligen räknas som normalt och hur många som räknas som "väldigt många" och kan bero på GBS:en, och min sommar-MVC för att fråga om de har en sjukgymnast jag kan gå till för att få hjälp med foglossningarna. Men idag blev en så seg dag, då det regnade oavbrutet hela dagen och jag och Alfred somnade i soffan mitt på dagen och allt var bara lugnt och långsamt, så jag hade varken sammandragningar eller foglossningssmärtor, så det blev inget med ringandet.
Det har pågått en hel del buffande i magen när jag legat och degat i soffan dock, vilket är skönt - fortfarande fram till för bara några dagar sen kunde det gå nästan en hel dag utan att jag kände några rörelser, men nu har det varit rätt bra fart i ett par dagar, åtminstone när jag legat still. Men det är ju ofta så; när man är uppe och rör sig vaggas barnen lättare till sömns, och när man själv vill vila så sätter de fart därinne.
Men: jag ska såklart fråga någon om både antibiotikan och foglossningarna, men om det är lugnt imorgon också kanske jag lika gärna kan vänta till min bokade tid på min sommar-MVC på måndag. Sommar-MVC:n ja - den kanske jag inte har nämnt? Eftersom vi inte kommer vara hemma i Stockholm på närmare två månader, och min barnmorska sa att de vill kolla mig varannan vecka från graviditetsvecka 24, så ringde jag till en vårdcentral här i närheten - där vi har gått med Alfred på somrarna när vi varit borta länge - och frågade om jag kunde få komma till deras MVC under sommaren. Min MVC ville att jag ska på ultraljud i vecka 27, och sa att det kanske jag inte kan få i ett annat län, men det visade sig inte vara några som helst problem att få som "utomläns-patient" här nere. Jag fick en tid hos både barnmorska och en tid för ultraljud direkt när jag ringde dem, och på måndag blir då första besöket. Det ska bli intressant att se hur min barnmorska här är - BVC-sköterskan vi gick till med Alfred gillade vi mycket bättre än den vi hade hemma... Det vore ärligt talat skönt om jag kunde få en lite äldre och mer erfaren barnmorska som helst har erfarenhet av tvillinggraviditeter också. Inget ont om Elin som jag hade hemma, men hon kändes så ung, och jag vet inte vad hon har för erfarenhet av tvillingar, för det har jag inte tagit mig för att fråga. Jag ska ju få en ny barnmorska när jag kommer hem också, eftersom Elin ska byta jobb, så vi får väl se hur det blir.

Hur ska man hinna älska alla tre?

Jag är inte en av dem som oroar sig för att kärleken inte ska räcka till fler barn, men vad som däremot slog mig igår var: hur ska vi hinna med att visa alla tre barnen hur mycket vi älskar dem? Alfred har ju fått vår odelade uppmärksamhet (när vi inte jobbat och sådär såklart) under hela sitt liv, men när vi sen får två barn till på samma gång så kommer det ju rent faktiskt bara finnas en tredjedel så mycket tid till dem var.
Har också läst på en del gravidsajter att många andragångsgravida känner dåligt samvete över att de ägnar barnet i magen för lite uppmärksamhet eftersom de redan har ett barn att ta hand om. Den fattar jag inte riktigt. Jag vet att man inte alltid tänker helt logiskt när man är gravid, men: barnet/barnen i magen märker ju inte av hur mycket man tänker på dem än. Jag däremot har dåligt samvete för att jag inte orkar hänga med i Alfreds tempo nu när jag är gravid. Men det är väl kanske en försmak för honom på att han kommer få mindre uppmärksamhet när flickorna kommit ut, fast det gör ju inte att det känns bättre direkt.

Klen

Jag är ju i sommarstugan nu, och idag var det äntligen såpass bra väder att vi kunde ligga på stranden några timmar. Jag älskar att bada, och vattnet var 19 grader idag, vilket jag tycker är helt okej, men första gången jag skulle bada idag gick jag i och då känns det ju alltid kallare än om man hoppar i, så andra gången bestämde jag mig för att för första gången i år hoppa i från bryggan - jag har fegat med det i och med graviditeten, men normalt brukar jag alltid dyka i.
Men det var lite läskigt faktiskt! Jag kände mig verkligen tung som en ko när jag plaskade i! Plus att jag inte kan simma normalt med benen, för då gör foglossningen ont, så jag får bara sprattla mig fram och in till stranden. Och så märkte jag när jag kom upp att jag börjar bli klen: två av mina fingrar och en tå domnade bort och blev vita och jag fick liksom brain freeze i hela huvudet för att jag blev kall. Det händer ganska ofta när jag badat länge att några tår domnar bort, men inte efter ett såhär kort dopp.
Och sen har jag haft lite fler sammandragningar under eftermiddagen än de senaste dagarna, tycker jag, fast det vet jag ju inte om det beror på det eller på GBS:en eller nånting annat.
Men jag får väl vara lite försiktig i sommar, antar jag.

Storlekspanik

Fick plötsligt lite panik ikväll igen över hur stor jag kommer att bli, eftersom magen nu börjat växa ganska fort. Jag tog fram bilderna vi tog när jag var gravid med Alfred och så gjorde jag en jämförelsebild på vecka 22 (jag ber om ursäkt för det taffliga photoshoppandet, orkade inte ta reda på hur jag skulle kunna dölja mina nakna bröst lite snyggare än bara genom en kopierad ruta...). Den här gången ser jag ut ungefär som jag gjorde i vecka 31 med Alfred redan nu i vecka 22.

Sen gick jag in på en annan tvillinggravidbloggerska och tittade på hur stor hon var i vecka 22 respektive 38, och vi var ganska lika i vecka 22, och hon var enorm i vecka 38 och kunde knappt röra sig. Så medan Alfred var ute i trädgården med mormor och Robin Stjernberg sjöng på Liseberg på tv:n började jag gråta. Jag vet inte exakt vad det är jag är så rädd för - min mamma har sagt att jag borde vara glad för att jag kommer få två av det största mirakel man kan få och att det gör väl inget om jag blir stor ett tag, och Christopher säger att det är ju en begränsad tid - men... den där begränsade tiden är så lång! Jag har redan mått dåligt i 16 veckor, och framför mig har jag (förhoppningsvis) 16 veckor till som med största sannolikhet inte kommer bli lättare. Jag skriver förhoppningsvis för att självklart är ju alternativet att flickorna kommer ut för tidigt mycket mycket värre än att de stannar kvar därinne och växer sig livskraftiga, och jag skriver 16 veckor för att jag nästan räknar med att bli snittad i vecka 38, eller att de ändå kommer ut ungefär då.

Jag antar att det jag är rädd för är att bli orörlig och inte kunna ta hand om och leka med Alfred, och så lite också att inte se ut som jag brukar efteråt - men under amningen med Alfred gick jag till och med ner och blev smalare än innan, så förhoppningsvis ska väl det funka bra den här gången också. Men jag är ändå vettskrämd.

Antibiotika igen eller inte?

Barnmorskan från MVC ringde tillbaka och sa att läkaren skrivit ut ett recept på Kåvepenin till mig igen, men han hade sagt att jag kan avvakta med att ta dem eftersom jag inte känner av några symptom. Men när vi pratade lite till blev hon plötsligt osäker och undrade om jag kanske inte borde ta dem ändå eftersom jag sa att det ibland gör ont på nätterna, så hon ville prata med någon kollega. Samtalet slutade med att hon sa att jag kan avvakta och ringa dem direkt om jag får "minsta lilla ont".
Jag vill ju inte utsätta våra barn för någon fara, men samtidigt känns det ju inte som världens bästa idé att käka antibiotika varannan vecka resten av graviditeten heller. Jag gick in på Babycenter igen för att läsa om GBS (länk här - tills de lägger ner svenska sidan snart) och där står det i korthet det som jag redan läst, att omkring en tredjedel av alla fertila kvinnor har de här streptokockerna i antingen tarmen eller slidan, men ingen nationell screening av gravida har ansetts nödvändig. Det är extremt liten risk att barnen i livmodern skadas av det, och vid förlossningen, där risken är högre, är det ju redan bestämt att jag kommer behandlas med antibiotika. Däremot stod det att det finns misstankar om att barnens tarmflora kan skadas av antibiotika.
Så jag känner att jag helst vill undvika att ta antibiotika igen, såvida jag inte får ont eller många sammandragningar, men det är ju också det där med att låta bli... Är det någon som läser som också haft GBS? Hur gjorde ni?

GBS-urinvägsinfektion igen

Jaha, GBS:en är tillbaka/kvar, fick jag just veta i telefon från MVC, det var ju livat. Det är vanligt när man väl haft det, sa hon, och hon tänkte faxa resultatet till en läkare och ville veta hur jag mår nu; om jag haft mer ont eller mycket sammandragningar. Det har gjort ont nån mer natt när jag varit väldigt kissnödig och samtidigt haft gaser i magen, men sammandragningar tycker jag att jag har ganska få av, så vi får väl se vad doktorn säger. Det var ju bara 2,5 veckor sen jag avslutade antibiotikakuren, så det känns ju inte som att det skulle ge nån större effekt att köra en ny omgång redan. Men så segt att jag fått den här skiten!

Magen vecka 22

Dagens stor-mage. 

Utmattad

Jag börjar förstå varför man ofta rekommenderar tvillingföderskor att sjukskrivas relativt tidigt. Nu är jag i slutet av vecka 21, och idag har jag blivit helt utmattad av att göra saker. Har visserligen haft en rätt aktiv dag, men i normala fall hade det väl inte varit direkt superansträngande: jag bakade scones i morse (med världens bästa hjälpreda Alfred), sen åkte vi och handlade mat, sen åt jag lunch och satte en bröddeg och sen behövde jag vila lite tills det var dags att baka ut frallorna. Efter det fick jag vila lite till, sen gjorde jag dagens tredje deg när jag och Alfred satte en pizzadeg och sen fick vi ju också göra i ordning pizzorna så klart, men efter det beordrade jag Christopher att duka och mamma erbjöd sig att röja undan i köket, för jag var bara tvungen att däcka i soffan tills maten var klar.
Min livmoder är ju redan i storlek med en enföderska i vecka 27-28 nåt, och jag vet inte om det är det som spelar in, men jag kan väl också tänka mig att mitt låga järnvärde inte direkt hjälper heller. Det hade ju bara gått upp till 109 i förra veckan, och jag läste nånstans att 120 räknas som lågt. Hade ju varit skönt att få upp det lite snabbare, kanske ska fråga på MVC nästa gång om jag ska testa att lägga till blutsaft eller nånting också.

Party i magen!

Nu har de börjat komma igång, de små töserna därinne! Idag har de rumlat runt rejält, och det är helt fascinerande att känna. Jag tycker fortfarande det är smått otroligt att jag över huvud taget är gravid igen, och att jag dessutom håller på att bygga två barn samtidigt är snarast ofattbart, men nu känns det ändå mer verkligt när jag känner dem oftare.
Och det känns utanpå också ibland nu, både pappan och mormorn har fått känna dem idag.

Läggning

Efter en livad midsommarafton då Alfred lekt med sina storsysslingar på snart 13, 11 och 8 i stort sett hela dagen hade vi tänkt att lägga honom tidigt idag, särskilt som han sov för lite inatt (han somnade sent i bilen och vaknade ändå i ganska normal tid), men så började ett program där Timo Räisänen var med klockan 20, och Alfred som älskar Timo tjatade genom hela programmet om "Timo också sjunga!" så vi fick vänta tills Timo äntligen fick sjunga vid tio i nio. Sen var Alfred förstås övertrött och fick ett utbrott för att han inte ville lägga sig, och efter han lugnat sig och vi läst bok blev klockan fem i halv tio innan han låg i sängen. Får lite smått panik redan över hur man ska bära sig åt med att lägga tre ungar. Plus att det nog kommer bli svårt att vara med vid Alfreds läggning båda två när tvillingarna kommit, och det känns lite tråkigt eftersom det brukar vara mysigt. Fast vi får väl se. Tvillingarna kanske blir lättlagda, eller så kanske de blir såpass lugna att de kan vara med och natta Alfred tills de själva får sovrutiner. Allt ger sig väl.

Näsblod

Sitter i bilen på väg till västkusten, och så tappade jag ett par av Alfreds filmer på golvet och hade ett fasligt sjå att nå dem eftersom jag liksom inte kan luta mig framåt särskilt bekvämt längre. Till slut fick jag upp dem, men fortsatte luta mig framåt för jag skulle trycka ner lite grejer i Alfreds skötväska, och plötsligt kittlade det till i min näsa och så såg jag nåt ramla ner på mitt ben. Först när det hände andra gången en sekund senare förstod jag vad det där klarröda var: näsblod. Rejält näsblod. 

Jag har inte haft ordentligt näsblod sen jag var barn, så det här var ju lite smått obehagligt, för det tog en bra stund att få stopp på det. Men det är väl typ rätt normalt när man är gravid, eller? 

Enda roliga med det hela var att Alfred tyckte det var spännande att titta på de blodiga papperstussarna jag haft i näsan sen...

Semester!

Ligger i soffan med fötterna upp på ryggstödet en stund, efter att ha packat i stort sett hela dagen, innan jag ska hämta Alfred på dagis - för nu blir det semester! Inte för att jag direkt jobbat så hårt på sistone i och med arbetslösheten och allt, men nu blir det semester på riktigt: Christopher får semester och vi åker till västkusten. Alfred ska få leka med sina sysslingar, jag ska få ligga på altanen och stranden och vi ska få bada!
Vi har köpt ett mobilt wifi-modem till stugan, så jag hoppas att nätet kommer funka hyfsat även där, men det får vi se imorgon.

Varma utbuktningar

Jag har för mig att jag läste sist jag var gravid att brösten lätt blir kalla, och det är ju viktigt att hålla dem varma för att undvika problem med mjölkstockning och sådär. Men mina bröst är alltid supervarma, så det känns inte som ett vidare stort problem för mig just nu. Och idag upptäckte jag att även min navel (som ju är extremt utstående) också är varm! Är inte det mest logiska att saker som putar ut mest blir svalare?

Idag

Idag har jag varit och lämnat urinprov igen, för säkerhets skull, eftersom jag hade så ont i magen lördag och söndag natt. Om det visar sig att urinvägsinfektionen är tillbaka igen måste jag ändå fråga om jag behöver ta antibiotika igen eller om det kvittar, för det var så jobbigt att tajma in tabletterna tre gånger om dagen med INTE mat - och läkaren sa ju i förra veckan att det inte ska vara nån fara om jag inte får väldigt mycket sammandragningar.
Idag hade jag visserligen en sammandragning som höll i sig i närmare tio minuter! Men jag har inte särskilt många, så jag hoppas att det inte var nån fara - googlade och såg att flera på Familjeliv också haft långa sammandragningar när de varit gravida tidigare. Får fråga nästa gång jag pratar med MVC.

Namnen igen

Tack för era synpunkter, men jag lyssnade inte på er. :) Vi frågade även på Facebook, och de flesta röstade på Lily med ett L, men ju fler gånger jag såg den stavningen desto mindre gillade jag den (jag höll på Lilly från början också), så jag började tycka att vi i så fall måste byta namn. Då visade Christopher återigen att han är världens bästa och sa att vi kör på Lilly och så får hon byta stavning om hon vill när hon blir äldre, så nu blir det Lilly!
Tror vi... Kanske kanske att hon är en Polly istället, men vi har ju faktiskt några månader på oss innan vi måste bestämma oss helt.

Namnen är valda, men inte stavningen - hjälp oss!

Vi har faktiskt redan (nästan helt säkert) bestämt namnen på våra båda flickor, men vi kan inte enas om stavningen på det ena namnet. Flora är klart (och färdigstavat), det hade vi som namn redan i höstas, men det andra namnet, ska det stavas Lilly eller Lily?
Snälla hjälp oss genom att rösta i kommentarsfältet!
Jag säger inte vem som vill stava hur och varför, bättre att hålla det opartiskt. :)

Glad äntligen!

Sitter vid köksbordet i en lite udda ställning: jag har datorn på andra änden av bordet (litet bord) för att jag har en bunt recept jag ska gå igenom framför mig, ena benet uppdraget på stolen och lutar mig framåt så att magen vilar mot låret - och kände precis flera sparkar! Och när jag kände dem började jag le. Det tog 20 veckor, men äntligen känner jag att jag kan börja glädjas åt den här graviditeten!
Ultraljudet visade inga konstigheter, hjärtslagen var regelbundna vid undersökningen idag, illamåendet är mest bara jobbigt före och efter mat, foglossningarna har inte blivit så illa än, halsbrännan är också under hyfsad kontroll och vi åker till västkusten om några dagar - och vi ska ju ha barn igen! Två stycken till på köpet! Yay!

Kassa MVC-plåster

MVC-plåstren alltså, så sabla konstiga. Jag fick exakt samma sorts plåster på min förra MVC, men jag vet inte om hela landets mödravårdscentraler använder samma eller om det bara är i Stockholm - och de är så kassa! De trasas sönder när man försöker ta av dem och lämnar jättemycket klister kvar på fingret. Jag undrar om de är bra på nåt sätt som jag inte förstår, eller om de bara är billiga?

MVC-rapport

Har just varit på MVC på rutinbesök - för första gången ensam, för Christopher var tvungen att vara med på ett möte på jobbet. Det var också sista gången med vår barnmorska Elin, som ska börja på nytt jobb efter sommaren.
Hon kollade först mitt blodtryck och puls, och blodtrycket var bra, 120 över 60, tror jag det var, och sen järnvärdet. Det hade bara gått upp till 109 från 106 i vecka 17... Så det är bara till att fortsätta med Niferex, och eftersom det går upp så långsamt så är det väl bäst att fortsätta vara noga med att följa instruktionerna i bipacksedeln om att de ska tas minst två timmar efter och två timmar före mat, även om det hade varit skönt att få ta dem vid lite normalare tidpunkter. Men det går i alla fall åt rätt håll, och Elin tyckte att det räcker att fortsätta med en tablett om dagen, men jag ska räkna med att vara tvungen att ta dem ända fram till förlossningen. Jag är så tacksam att jag slapp ta järntillskott med Alfred, för jag tycker det är ett sabla meck med de här alltså.
Sen lyssnade hon på hjärtljuden. Sist låg flickorna väldigt nära varann, men idag hade den vänstra lagt sig lite längre ner, så det var lätt att höra skillnad på dem. Den högra rörde sig en hel del medan Elin lyssnade, men det kände jag inte, även om jag nu äntligen börjat känna rörelser ibland. Hjärtfrekvensen var 149 på den nedre och 152 på den övre. Och när hon kände på livmodern så går den en bra bit över naveln redan - nån som bara ska föda ett barn har den så högt upp ungefär vid vecka 27-28...
Och just det - Elin sa "oj, redan!" när jag nämnde att jag börjat känna rörelser, så det var ju lite skönt.
Jag har redan gått upp ungefär 9 kilo! Och det är väl från ungefär nu som man börjar gå upp mer, är det inte? Livat värre. Inte så konstigt att jag blir trött i fötterna.
Men igår var jag och hälsade på på mitt f.d. jobb för att fixa lite med papper, och där är det inte mindre än två andra gravida tjejer nu. Den ena är två veckor efter mig, och jag var inte jättemycket större än hon ändå, så det är ju ändå skönt att se att jag inte är enorm än ändå - det finns hopp om att jag kommer kunna röra mig även mot slutet, tror jag.

Vi har köpt vagn!

Vi köpte till slut en vagn igår! Det var helt utmattande, märkte jag när vi äntligen var klara... Vi var på Barnens Hus i lördags och tittade på vagnar, och upptäckte då att de hade 20% rabatt på hela sortimentet till och med igår, så lördag kväll och söndag förmiddag var en enda lång research på nätet, Blocket och bland kompisar för att få tips och råd, och vi fick samma råd av i stort sett varenda människa vi pratade med: Bugaboo Donkey.
Nu är det tyvärr så att jag inte riktigt funkar normalt. När tio personer säger "Bugaboo Donkey är grym!" är det väl liksom meningen att jag ska tänka "Åh, Bugaboo Donkey måste ju vara grym!", eller? Istället tänker jag "Men det var då ett sabla tjat, jag vill inte ha en Bugaboo Donkey!"... Sen hjälpte det ju förstås till att en sån där kostar mycket mer än Baby Joggern vi tittade på - jag kollade webbshoppar i andra länder, och det billigaste jag hittade var runt 12 500:- och då var det ändå lite oklart om det verkligen ingick två sittdelar och två liggdelar, och i Sverige hittade jag för drygt 16 000:-. Vi kunde få Baby Joggern för 8 700:-. Det är en viss skillnad. Det var knappt så det ens var värt att köpa en på Blocket istället, för de kostar nästan lika mycket där, och då får man ju inte med nån garanti och sånt där.

Innan vi bestämde oss tog vi i alla fall en sväng till Lekia också för att se ifall de hade nån Bugaboo där man kunde känna på, men det hade de inte - däremot hade de iCandy, vilket är vad vi har nu. Så då blev vi lite inne på att bygga på den med extra delar, vilket var vad vi tänkte från början när vi köpte den och hoppades på ett syskon så småningom, men när vi började räkna efter kom vi på att det skulle bli nästan lika dyrt som Baby Joggern ändå, eftersom det krävs lite mindre liggdelar än den vi har när det ska vara två på, så då åkte vi tillbaka till Barnens Hus och körde runt lite med en Urban Jungle som inte var jättebred, innan vi till slut bestämde oss för Baby Joggern. Att vi har öppet köp i en månad var det som fick avgöra, det uppvägde lite stressbeslutet, plus att den är kompatibel med de bilbarnstolar som vi kommer hyra genom vårt försäkringsbolag If. När vi köpt till adapters för bilstolar, regnskydd och en ståbräda till Alfred blev det totalt 10 550:-, men vi räknar ju med att kunna få in några tusen när vi säljer iCandyn så småningom, så jag är rätt nöjd med priset.

Ungefär såhär ser den ut - jag lyckades inte hitta nån bild på den röda i tvillingutförande, utan bara i syskonvarianten. Bild från Allt för föräldrar.

Jag är fortfarande inte helt hundra procent säker på hur bra det är att ha dem framför/bakom varann istället för bredvid, men det kommer vara mycket enklare att hantera en smalare vagn, både i stan och i vår bil, och är det så att vi inte trivs med den får vi väl sälja den och köpa en ny när vi testat den i några månader. Man kan i alla fall vända både ligg- och sittdelar åt båda hållen, så de kommer kunna vara vända mot varann och se varann, även om jag inte riktigt kan se båda ordentligt framifrån samtidigt.

Mer info om vagnen här.

Trött i fötterna

På sistone har jag blivit vansinnigt trött i fötterna när jag går lite. Idag märkte jag att jag blir trött i fötterna av att - håll i dig - duscha! Och vad kan det ha tagit, tio minuter kanske?
Det kommer bli kul det här när jag väger kanske tio kilo mer.

Det rör på sig!

Äntligen äntligen har jag börjat känna lite rörelser i magen! De senaste dagarna har jag känt någon enstaka buff, men det har varit lite svårt att hinna känna efter om det varit tarmrörelser eller faktiskt en bebis eftersom det ju går så fort, men igår kväll satt jag med en hand på magen när vi tittade på en film ("Bitchkram" - kan varmt rekommenderas, även om den gav mig lite ångest för att så småningom ha två tonårstjejer i huset...) och då kände jag definitivt ett helt gäng små rörelser. :) Sen har jag ingen aning om hur jag ska veta vem av dem det är som rör sig, och hur man nånsin kommer veta skillnad. Men ju större de blir desto fastare ligger de väl i sina positioner, antar jag, och då kanske man kan veta säkert om båda rör sig. Men just nu flyttar min livmoder fortfarande runt hej vilt beroende på hur jag rör mig: ligger jag på höger sida ett tag flyttar hela livmodern över till höger sida av magen, och ligger jag på vänster sida kanar den dit, och ligger jag på rygg sjunker den ibland in så den inte känns alls.

En lite oroväckande sak är att jag två nätter i rad nu har fått sviiiiinont i magen. Alltså inte bara lite sådär "jag behöver gå på toa"-ont, utan mer "jag kan inte räta upp mig utan måste hasa dubbelvikt till toaletten"-ont. Jag försöker att inte hetsa upp mig för mycket dock, för jag ska till MVC imorgon och kan fråga om det, plus att det för det mesta har känts som att det är liksom runtom livmodern det gjort ont. Inatt var det ganska tydligt ner mot urinblåsan till, samt upp på sidorna bak mot ryggen, så det verkade vara en kombination av extrem kissnödighet och gaser i magen, men det får mig ändå att oroa mig för att urinvägsinfektionen är tillbaka. Å andra sidan sa läkaren att det inte riktigt är något att bry sig om ifall det inte ger mig en massa sammandragningar, och dem tycker jag inte att jag har fler än vanligt av. Men jag ska prata med min barnmorska imorgon. Det blir förresten sista gången jag träffar henne innan hon byter jobb. I sommar ska jag gå på en annan MVC nere på västkusten, och när jag kommer tillbaka till Stockholm i augusti får jag en annan barnmorska.

Beslutsångest

Aaargh, beslutsångesten över det här plötsliga vagninköpstillfället! Vi kan få en Baby Jogger City Select med två liggdelar och två sittdelar för 8 730:- idag med Babylands rabatt (sista dagen idag), vilket är ett vansinnigt bra pris, men då är det det här med att man inte riktigt ser båda barnen samtidigt, eftersom de ligger framför/bakom varann istället för bredvid. Visserligen gäller rabattpriserna även för breda dubbelvagnar, men vi har inte hittat nån vi gillar där.
City Selecten har många fördelar, som att den är superenkel att fälla ihop och tar liten plats hopfälld i bilen, den funkar med de babyskydd som vi kommer hyra genom vårt försäkringsbolag, och så priset då. Sen var det några smådetaljer som störde mig lite, som att handtaget var lite felvinklat för mina händer på nåt sätt, och att det är nån sorts skydd över fästena där man sätter fast ligg/sittdelar så man inte riktigt ser vad man håller på med, och det kan antagligen komma att driva mig till vansinne när jag står där svettig med två skrikande bebisar och försöker få fast dem i vagnen.
Vi får helt enkelt åka tillbaka till affären och köra runt med några olika vagnar i gångarna i affären och känna efter hur de känns.
Sen kom ju nästa insikt: att vi verkligen kommer ruinera oss på att få två barn till. Det verkade inte som att regnskydd ingår i vagnpriset, och de kostar 399:-/st, babyskydds-adaptrarna kostar 600:-/st och en ståbräda till Alfred kostar 699:-, så de där 8 730:- stämmer ju inte riktigt.
Visserligen kan man ju köpa i stort sett allt annat vi behöver på Blocket - vagn också för den delen, men med det här rabatterade priset blir det inte mycket billigare på Blocket, så då känns det skönare att få en ny med garanti och den färg vi vill ha. Det är väl bara att bita ihop och köra.

Magen vecka 21

Nu ser magen lite hanterlig ut igen efter gårdagkvällens superballong. 

Hade rejält magknip inatt, men kände faktiskt ett par små sparkar i morse, så det verkar som att de klarade det bra! :)

Vagn - bred eller lång?

Vi var och tittade på vagn idag. Jag har fått för mig att det är enklare att hantera en lång men normalbred vagn (dvs en vanlig vagn med adaptrar så man kan sätta på en ligg/sittdel till framför) istället för en där de ligger/sitter bredvid varann. Särskilt i stan. 

Men har jag kanske fel? Har någon tips eller erfarenheter?

Vi måste bestämma oss imorgon, för det är 20% rabatt på hela sortimentet på Babyland till och med imorgon bara...

Ballooooong

Min mage (tarmdelen av den) funkar lite som den vill nu för tiden. Jag har visserligen slarvat lite med Laktulosen de senaste dagarna, det kanske är därför, men vissa dagar händer det absolut ingenting och andra har jag, för att uttrycka det lite diskret, raka motsatsen till förstoppning. Idag var en sån där trög dag, och efter vi varit hemma hos vänner på middag och ätit mycket och gott kände jag mig som en alldeles för uppblåst ballong och kunde knappt sitta ner i bilen på vägen hem.
Jag funderade förresten lite idag på hur barnen egentligen ligger inne i min mage lite mer exakt - jag hade tänkt fråga det på ultraljudet, men glömde. Tänker nämligen att den vänstra som är livligare kanske inte riktigt ligger vid sidan i ytterkant liksom, utan kanske mer innanför till vänster? I så fall kan det ju också vara ett skäl till att jag knappt känner dem än, eftersom den högra är såpass lugn. Nu efter ultraljudet nojar jag i alla fall mindre och tror inte att de har dött hela tiden, så nu försöker jag bara hålla mig lugn och vänta på att börja känna mer sparkar.

Som livet förändras

Ikväll lade jag min tvåårige son, och han pussade på min mage för att säga godnatt till sina två småsystrar. En halvtimme senare tittar jag på "Nineties" på SVT och ser ett avsnitt om svensk indiepop runt 1993 och kastas tillbaka till åren 1993 till 1998 då hela mitt liv kretsade kring popmusik. Den där musiken som spelades i programmet; Popsicle, Wannadies, This Perfect Day, bob hund (och den som inte spelades, med allraviktigaste Eggstone och Cloudberry Jam och Fireside med flera med flera) förändrade mitt liv i grunden. Hade jag inte blivit tipsad i skivaffären MusikÖrat om att lyssna på This Perfect Days första album "Rubber Soul" hade mitt liv inte varit det det är idag.
Den gjorde att jag startade min egen poptidning och började boka band på Kalmar nation i Uppsala, den gjorde att jag lärde känna otaliga små band och den gjorde att jag började jobba med musik istället för med juridik, som planen var. Och för att hoppa lite längre fram i tiden: hade jag inte upptäckt Eggstone hade jag inte flyttat till Malmö och då hade jag inte träffat Christopher och då hade jag inte haft Alfred och tvillingarna på väg.
Lite mer konkret gjorde programmet ikväll att jag drog fram min pressklippslåda där jag sparat artiklar och notiser ända sedan tidigt 90-tal om banden jag älskade, för att se om jag hade kvar sidan där min vän Jennie Medin från Cloudberry Jam var "Veckans babe" i Expressen Fredag. Japp, Expressen Fredag var på den tiden otroligt nog örat på pulsen på den svenska indiepopen och ett av de viktigaste medierna för att hänga med i den coola musiken. Självklart hade jag kvar klippet, samt otaliga om Eggstone, Fireside, Starmarket, Salt, Honey Is Cool, Souls, Cloudberry Jam, Popsicle, Wannadies, This Perfect Day, krönikor av Linda Norrman (numera Skugge) och Andres Lokko, och lite mer förvånande: ganska många klipp om mig själv. Visst kom jag ihåg att jag blev intervjuad både av ett program som hette "Soda" på SVT och ett på ZTV om mitt fanzine, men att jag även fanns med i Expressen Fredag, Borås Tidning och UNT (Upsala Nya Tidning, dessutom ett par gånger i den) kom jag faktiskt inte ihåg. 90-talet alltså, vilken hit. Men nu är också ganska fantastiskt.

Min Fozzie längst upp till vänster. 

BabyCenter lägger ner

I veckan har jag fått mail från två olika siter/tjänster som jag använder om att de lägger ner: LoveFilm, där vi prenumererar på dvd-filmer, och BabyCenter vars gravid-app jag använder och ofta kollar hemsidan. Jättetråkigt med båda, tycker jag!
LoveFilm antar jag inte är så tidsenligt, för de flesta skaffar väl sina filmer digitalt numera, men jag har tyckt att det är rätt praktiskt att få dvd-filmer hemskickade, särskilt som det inte är så fasligt ofta som vi hinner/orkar se klart en film i ett svep.
BabyCenter kommer finnas kvar på vissa språk, men de lägger ner sin svenska site. Jag vet inte varför, men jag antar att det inte finns någon ekonomi i siten, och även om man kan tycka att siten väl kan få ligga kvar utan att uppdateras, så skulle jag tro att de har serverkostnader för den som de inte vill ha. Men det är faktiskt oerhört synd, för det är en så sanslöst informations-fullmatad site där man kan hitta bra artiklar om i stort sett allt som har med graviditet och barn att göra. Så nu håller jag på att kopiera åtminstone de artiklar jag bokmärkt och andra intressanta jag råkar hamna på från de sidorna, men det finns så otroligt mycket att det inte finns en chans att få ner allt jag kan tänkas behöva. Men jag får väl hoppas att det mesta finns även på den engelska siten, får kolla upp det.

Ingen ork

Ibland har jag ingen ork över huvud taget. Nu har jag precis varit och lämnat Alfred på dagis, och efter det gick jag och handlade lite mat. Vägen hem, en promenad på ungefär 10 minuter, var så oerhört seg, och trapporna upp till våning 1,5 där vi bor var verkligen inte roliga alls.
Men bara härom dagen klarade jag ju en rask promenad på en timme, så jag vet inte om det mest beror på vilja eller kanske väder också. Nu känner jag i alla fall att jag bara måste ligga i soffan en stund, helst med fötterna högt, för jag blir så trött i fötterna så fort jag gått minsta lilla. Tråååkigt.

Gråtfest

Det här gråtmilda hormonracet alltså. Tittade just på slutet av ett avsnitt av "Don't Tell the Bride"* på sjuan, som jag redan sett förut, och ändå höll jag på att gråta ögonen ur mig. Visserligen grät bruden för minsta lilla också, men det var ju inte jag som skulle gifta mig, så det verkar ju lite onödigt att jag också gråter.

*Don't Tell the Bride = En brittisk serie där ett par får 12 000 pund för att ordna sitt bröllop på tre veckor, med den lilla twisten att mannen måste göra allt själv och får inte prata med eller träffa sin brud under de tre veckorna. Han ska alltså fixa allt, inklusive brudens klänning. Oerhört roligt faktiskt - min tv-höjdpunkt på dagarna när jag var mammaledig sist.

Vareviga natt

Varenda natt har jag samma låt på hjärnan när jag vaknar till: Pinks senaste hit "Just Give Me a Reason". Det är så konstigt! Jag är inget Pink-fan - jag har inget emot henne, men jag har aldrig lyssnat frivilligt på henne utan bara på radion, och just den här låten tycker jag nog är en av hennes tråkigaste, så jag fattar inte varför den fastnat så hårt och dyker upp varenda natt. Det har pågått i flera veckor nu.
Men det är i och för sig bättre än den där andra radiohiten "Heart Attack" som dök upp några nätter i rad förra veckan - jag känner mig inte helt bekväm med att vakna på nätterna och sjunga för mig själv att jag ska få en hjärtattack...
Jag har förresten blivit en aning snorig nu, men mår fortfarande inte förkylningsdåligt. De märkliga sakerna bara hopar sig den här graviditeten, tycker jag.

När Alfred gick med pappa till dagis för en liten stund sen sa han förresten för första gången att han älskar mig! Jag tror i alla fall att det var det han sa. Jag brukar säga till honom att jag älskar honom "så mycket så mycket så mycket", och förut brukade han säga "inte mycket mycket", men så förklarade jag för honom härom dagen att det är bra, "mycket mycket" är något bra, och de senaste dagarna har han börjat säga "mycket mycket" när jag säger att jag älskar honom, och idag när han gick sa han nåt som lät som "äka mamma mycket". Lyckan!

Motion och läkarbesök

Idag hade vi tid med en läkare på MVC, och jag kände mig såpass pigg att jag bestämde mig för att promenera till Liljeholmen. Det tog nästan en timme och jag gick i ganska rask takt, och så mycket motion har jag inte fått sen innan jag blev gravid. Det gick bra, men fick lite ont i ena höften och skinkan sen, och jag antar att det beror på foglossningar.

Jag visste inte riktigt vad det här läkarbesöket skulle gå ut på, men det var i alla fall en väldigt trevlig läkare och vi pratade om lite allt möjligt, men mest om förlossningen. Eftersom jag blev akutsnittad sist verkar det som att jag ska vara beredd på att behöva få ett planerat snitt den här gången, men hon skulle skicka en remiss till det sjukhus där vi vill föda så vi ska göra en ordentlig förlossningsplan. Så det betydde att vi fick välja sjukhus på plats, och då kom vi fram till att det nog är enklast att ta oss till Huddinge när det är dags, plus att jag ju fick veta av en barnmorska på MVC härom veckan att där får papporna alltid stanna över natten, så det blir nog bra. Jag kommer bli kallad till ett möte där i vecka 32, för tydligen är det för trångt för barnen att vända sig efter vecka 32, så så som de ligger då kommer de med allra största sannolikhet ligga även när de ska komma ut. Och med tvillingar måste åtminstone den längst ner ligga med huvudet neråt och den övre inte ligga helt i säte, för annars kan jag inte föda vaginalt. Och blir det planerat snitt så blir det i vecka 38. Så nu ställer jag in mig på att förlossningen kommer ske nånstans i mitten av oktober istället för början av november som är beräknat datum, det är lika bra att vara förberedd.

Läkaren sa också att om jag får problem med foglossningar ska jag gå till en sjukgymnast - det gjorde jag inte sist, men eftersom jag lär bli tyngre den här gången är det lika bra att göra det. Och när jag måste gå till Arbetsförmedlingen i slutet av juli och ifall de då kräver att jag ska söka en massa jobb så kan jag be MVC att bli sjukskriven istället så jag inte riskerar att bli utan ersättning, så det var ju bra.
Och att jag inte behöver oroa mig för den där GBS-urinvägsinfektionen jag hade, utan att det bara var bra att de upptäckte det så de ger mig antibiotika vid förlossningen. Det var väl ungefär det.

Nej just det! Det bästa! Jag får äta hur mycket Losec jag vill (typ) mot halsbrännan. Det står i bipacksedeln att man inte ska ta dem mer än 14 dagar i rad, men det kan jag tydligen strunta i. Jag slipper testa äckliga Gaviscon och får äta de effektiva Losecarna som hjälper i 24 timmar. Love it!

Tvillingsele!

Åh lycka! Det finns ju tvillingbärselar!
Jag kollade för nån månad sen om BabyBjörn gör tvillingselar, men det gjorde de inte, och jag hittade inte riktigt nåt när jag googlade lite. Men nu tack vare en tvillinggrupp på Facebook har jag hittat åtminstone tre olika märken (amerikanska allihop, verkar det som) som gör tvillingselar!
Alfred ville aldrig ligga i vagnen när han var liten, vi fick knappt användning för vagnen alls förrän vi bytte till sittdelen, så jag bar honom antingen i famnen eller i BabyBjörnen hela tiden. Jag lyckades till och med hitta en teknik där jag kunde amma i Björnen, vilket var en livräddare, eftersom han skrek så sabla mycket att jag aldrig kommit ut om jag inte kunnat bära och amma honom var som helst.
Så även om jag såklart hoppas på att tvillingarna kan ligga nöjda i vagnen har jag ändå varit lite ledsen för att inte kunna bära dem i sele samtidigt, så nu är jag så glad! Bara en sån sak som att vi kommer kunna åka och handla mat tillsammans - att göra det med tvillingvagn plus Alfred har känts lite som ett oöverstigligt projekt, men om en av oss kan ha tvillingarna i sele och den andra ha kundvagnen och Alfred så kan det ju gå! Alfred älskar, av okänd anledning, nämligen att handla mat (och jag med, för att vara ärlig), så det vore ju kul att kunna göra det alla tillsammans ibland.

Här är en variant; TwinTrexx

Förkyld utan att vara förkyld

Jag har märkligaste grejen going on just nu. För ett par dagar sen började jag hosta, sån där riktigt läskig rosslig hosta där jag ibland hostar upp slem. Jag hade en rejäl förkylning precis när jag blev gravid (så tidigt att jag inte ens visste att jag var det) som övergick i slemhosta som höll i sig ganska länge. Jag brukar aldrig få hosta, men i vintras var det så illa att jag tror att jag hade luftrörskatarr (en googling visade i alla fall på såna symptom), och jag lät som en riktig gammal grogghagga som började rosselhosta så fort jag skrattade och sånt där härligt. Nu har jag likadan hosta (om än inte riktigt lika illa) - men utan att ha varit förkyld! Det är så oerhört märkligt. Jag vet ju att man har sämre immunförsvar när man är gravid, men jag förstår bara inte riktigt var hostan kommer från utan en förkylning? Det här har jag inte läst om nånstans.

En buff!

Jag tror att jag precis kände nåt som definitivt kändes som en buff! Jag tror inte det var en spark, för det var på höger sida, där båda hade huvudena igår, så jag tror mer att det var en buff med en hand eller armbåge. Yay!

Hjärtljuden

Och så en liten väldigt lo-tech film med hjärtljuden som vi spelade in på MVC i vecka 17, tillsammans med ultraljudsbilderna från vecka 20!

Två friska flickor!

Allt såg bra ut på ultraljudet, och det verkar vara två friska små flickor som bor i min mage! Lättnaden!!
Hon som ligger lite längre ner och på vänster sida är mer aktiv och sprattlig, och hon uppe till höger är lugnare, precis som det var på KUB-ultraljudet, och barnmorskan Lena som gjorde undersökningen, sa att hennes två barn fortfarande drygt 30 år senare har samma personligheter som de hade i magen: en var stilla och lugn och en var aktiv och så har de fortsatt vara även sen de kom ut (inte tvillingar, men ändå).

Båda huvudena - de ligger och myser nära med varann!

Och ja, jag har den vänstras moderkaka i framvägg, så det lär bidra till att jag inte känner dem än, trots att de är runt 20 centimeter långa huvud till fot nu. De är nästan precis lika stora, det skiljer en millimeter på huvudena och lårbenen bara. Det ska bli så spännande att se hur lika de är! Alfred har mina blå ögon och blonda hår, konstigt nog, eftersom Christopher har bruna ögon och brunt hår, och det är ju de dominanta dragen - så de här två kan ju få vilka färger som helst, och olika dessutom. Jag hade tänkt att det vore praktiskt med en flicka och en pojke så det är lättare att se skillnad på dem, men de är ju tvåäggs, så det ska nog gå bra ändå. :)

Både den vänstra sprattliga och högra lugnare poserade snällt

Vi har faktiskt nästan redan bestämt förnamnen på båda - ett flicknamn har vi varit säkra på ända sedan den misslyckade graviditeten i höstas - men vi måste ju bli säkra på ett till nu. Vi har långa listor med både flick- och pojknamn, men vi har inte riktigt varit helt nöjda med några av pojknamnen, så nu känns det ju lite lättare faktiskt. Alfred fick ett japanskt tredjenamn (Masato, som betyder "ärlig och lojal man") med hjälp av ett par japanska vänner till mig, och nu har jag just bett samma vänner om hjälp att hitta två flicknamn, så när vi har dem också så återkommer jag med namnen!

"Normal" och "utan anmärkning" - de vackraste orden idag!

Och direkt efter ultraljudet gick jag och köpte den lilla rödrandiga sjömansklänningen jag såg på H&M för några veckor sen. :) Det svåra blir nu bara att klä två små flickor lika fint utan att ge dem likadana kläder. När jag och min 2,5 år äldre syster var små körde mamma ofta likadana kläder i olika färger till oss till oss när vi skulle vara uppklädda, och det tycker jag är lite roligt. Den här klänningen fanns dock bara i en färg, så jag gick till KappAhl och Lindex efteråt för att hitta en annan fin som matchade eftersom jag inte ville köpa två likadana, och det slutade med en vit med röda jordgubbar på från Lindex - där jag också köpte två t-shirts till Alfred. Jag kommer ruinera mig på kläder till tre barn...

Jag tror för övrigt att min storasyster i himlen har ett litet finger med i spelet. Hon ville ha en storebror, brukade hon säga, så jag tror att det var hon som såg till att Alfred blev en pojke, och nu fixade hon två små systrar till honom att ta hand om.

Och som jag nämnt är det nästan bara flickor i min släkt: i min generation var vi 7 flickor och 2 pojkar, och i våra barns generation är det hittills 10 flickor och 5 pojkar, och nu kommer jag då slå på stort med två flickor till för att öka på.

På väg till ultraljudet

Som jag väntat på denna dag! Nu sitter jag på t-banan på väg till ultraljudet och tänkte sammanfatta vad det är jag är så rädd för. 

Skräckscenario 1:

Båda eller en av dem har dött. 

Skräckscenario 2:

Det är nåt allvarligt fel på båda, så vi rekommenderas att avbryta graviditeten.  

Skräckscenario 3:

Den ena mår bra men det är nåt allvarligt fel på den andra. Vad i hela friden gör man då?

Men om en timme ungefär vet vi, så nu får jag väl försöka bara andas fram till dess. 

Uppmuntran från Timo

En gång i slutet av januari, strax innan jag blev gravid med tvillingarna, mailade jag med Timo Räisänen, som jag känner litegrann, om en grej. Timo är en av mina absoluta favoritartister, och han visste om att jag hade fått missfall några månader tidigare, och jag nämnde i mailet att jag nojade över allt som kunde gå fel ifall jag nu skulle lyckas bli gravid igen. Då fick jag det här svaret:

Nu när jag imorgon ska på rutinultraljud och äntligen ska få veta om tvillingarna mår bra, om de över huvud taget lever, hoppas jag innerligt att han hade rätt.

Timo är rent allmänt en väldigt klok man, så läs gärna de tre intervjuer jag gjort med honom, där han säger en massa bra saker! Här om min favoritskiva "Love Will Turn You Around", här om skivan "The Anatomy of Timo Räisänen" och här om den senaste skivan "Endeavor".

Halvvägs? I don't think so

I flera av mina gravid-appar står det i vecka 20 att man passerat en viktig milstolpe i sin graviditet: halvvägs!

Men nej.

För mig, som tycker att det här går svinlångsamt, och som dessutom tänker lite för mycket, är det där djupt irriterande. Jag får mina notifications från mina appar när jag går in i en ny vecka, så när jag går in i vecka 20 är jag alltså 19 fullgångna veckor - men eftersom man ju inte är gravid de två första veckorna, utan bara väntar på ägglossningen då, så har jag ju faktiskt bara varit gravid i 17 veckor. Planen är ju att man ska gå 40 fullgångna veckor innan man föder, vilket innebär att det är 21 veckor kvar. Då är början av vecka 20 inte alls halvvägs. Kom tillbaka när jag går in i vecka 22 och snacka om halvvägs, tack.

Magen vecka 20

Jag beställde tre "bejaka magen"-klänningar på H&M som kommit nu, så den ena får äran att visa upp en nyvaken och osvullen mage första dagen i vecka 20.

Hemma igen

Nu är jag och Alfred och magen hemma i Stockholm igen (och tittar på prinsessbröllop på tv). Det var otroligt skönt att vara i stugan i veckan; mamma servade med mat, och torsdag och fredag underhölls Alfred av några av sina sysslingar - vi har hela min släkt i samma område, och mina 6 kusiner har 13 barn, som jag förut lite ledset tänkt att det ju är synd för Alfred att de är så mycket äldre (mellan 22 och 7 år), men det visade sig att framför allt flickor i 10-14-årsåldern tycker ju att det är jätteroligt med småbarn! Så förhoppningsvis kommer både Alfred och tvillingarna ha fullt upp på somrarna även om de är små.
Men nu är vi hemma igen, för nu i veckan har vi både rutinultraljudet och läkarbesök, och i veckan efter har vi MVC, och efter det är det midsommar och då åker vi tillbaka till västkusten igen.
Så nu räknar jag timmar till ultraljudet, där jag först och främst vill ha svar på tre frågor: 1) lever de båda två?, 2) är de friska och normala? och 3) vad har de för kön?!

Hej då där nere

Hej då nya bikinibyxorna, jag tror att ni är fina. Tårna kan jag nog se ett par dagar till. 

82 timmar kvar

... i ovisshet. Om 82 timmar ska vi på ultraljud!

En känsla av otillräcklighet

Idag har varit en dålig dag. Jag sov för lite för att Alfred var orolig på natten, så jag var trött och på dåligt humör redan i morse. Antagligen kände Alfred av det, för han som normalt är väldigt o-bråkig testade mig till max hela dagen; han har slagit mig i ansiktet, sparkat mig, kastat grejer och skrikit i falsett bara för att han kan - och jag klarade inte testet nåt vidare. Jag tappade tålamodet jättesnabbt och skrek tillbaka och fick gå iväg flera gånger för att jag inte orkade med.
När Christopher ringde på kvällen för att kolla hur dagen varit bröt jag ihop och bara grät. Hur schöven ska jag klara av att ta hand om tre barn när jag vissa dagar knappt klarar av ett? Christopher försökte trösta mig och sa att jag är världens bästa mamma och att jag bara var trött, hormonerna svallar och Alfred var jobbig - men när tvillingarna kommit lär jag ju knappast få sova mer, och vid varje givet tillfälle är det väl ganska stor risk att minst ett av tre barn är jobbigt, så hur ska det bli bättre sen?
De flesta dagar går det ju alldeles utmärkt att vara mamma, men andra, som idag... jag har känt mig totalusel, och är livrädd för att få två barn till.
Samtidigt är det ju också det där med att jag fortfarande inte känner tvillingarna därinne, vilket gör att jag känner en ständig smärre panik. De ska vara stora som bananer nu, och hur jag inte kan känna av två bananer som rör sig i min mage är för mig en gåta, och det hjälper inte att jag läst att en del inte känner av sina barn förrän efter vecka 20.
Nu hoppas jag på mer sömn inatt och på en bättre dag imorgon. Tog i alla fall sista antibiotikatabletten nu ikväll, så förhoppningsvis är åtminstone urinvägsinfektionen borta för nu - alltid nåt.

Jamen tack då, Malou

Vi hade på Nyhetsmorgon på tv:n här i stugan idag, vilket alltid följs av nåt program där Malou von Sivers intervjuar folk. Idag träffade hon ett par vars son dött i magen nånstans efter vecka 30, och för någon månad sen berättade min mamma att hon gjort ett program om blivande föräldrar som fått veta på rutinultraljudet att deras barn dött och skickats hem med abortpiller, men så hade några envisats om en ny undersökning istället där det visat sig att barnet levt och mått utmärkt. Slutsatsen av det blev att mamma sa att om jag skulle få veta att mitt barn (detta var innan jag visste att det är tvillingar) inte levde så skulle jag inte tro på dem. Slutsatsen av dagens program var att om man tror att något är fel ska man stå på sig och kräva att få komma till förlossningen och kolla sig en extra gång. Det låter ju förstås bra, men när Malou sitter och säger såhär (inte ordagrant, men ungefär): "Blivande mammor som tycker att de känner mindre fosterrörelser mot slutet av graviditeten får oftast rådet att det är normalt. Detta är alltså ett felaktigt råd" blir jag faktiskt lite sur.
Nej Malou, det är inte ett felaktigt råd i de allra allra flesta fall. Det blir trängre i magen och barnen kan inte röra sig lika mycket, sparkarna känns inte på samma sätt som de gjorde tidigare och de sover ofta mer. Hon kan inte sitta på TV4 och säga åt alla föräldrar som nojar lika mycket som jag att de ska kräva att få åka in till förlossningen och kolla sig för att deras barn rör sig mindre - på förlossningsavdelningarna har de ju knappt tid att ta hand om dem som faktiskt är mitt i förlossningsarbetet. Ja, om man är väldigt väldigt orolig ska man stå på sig, men MVC-barnmorskor kan inte begäras säga till alla som är det minsta oroliga att deras barn kan ha dött och öka på deras oro ytterligare.

En faktaslinga som gick över tv-skärmen informerade dessutom om att 490 barn dör i magen varje år, och denna siffra har inte ändrats på 20 år. Punkt. Ingen mer info. Okej, men när då? Räknar hon då in missfall före vecka 12? Räknar hon efter vecka 30? Räknar hon missfall före man ens visste att man var gravid? I Sverige eller i världen? Jag börjar tycka att Malou verkar lite sensationslysten och gillar att göra blivande föräldrar oroliga. Men den här gången tänker jag i alla fall inte gå på det.

Träna?

Kanske dags att börja med de där gravid-ryggövningarna mamma tvingade mig att googla fram, för nu har jag vaknat två morgnar i rad med ont i svanken. 

Och så är det nog också dags att inse att jag kommer bli stooor. Nu kan jag knappt längre intala mig själv att jag egentligen är rätt smal fortfarande, för nu är magen inte särskilt liten ens på morgnarna längre. 

Alfred höll mig vaken stora delar av natten, så jag drömde extra mycket när jag aldrig hann ner i djupsömn - men på morgonkvisten drömde jag att vi var i Tokyo, så det var nästan värt det. ;)

Mer illamående igen

Idag mår jag mer illa igen, så sabla segt. Det hjälper förstås inte direkt att jag ska ta antibiotikan tre gånger om dagen, minst två timmar efter mat och en timme före mat, så jag kan inte äta när jag behöver riktigt. Men kuren är över efter imorgon, så kanske att det blir bättre då.

På riktigt

Jag har fortfarande lite svårt att fatta att jag faktiskt är gravid igen, men när jag går omkring i bikini blir det liksom lite mer påtagligt hela tiden...

Lägesrapport

Nu är jag och Alfred i stugan på västkusten, och det har varit superfint väder idag - bara lite för blåsigt - så det har varit hur skönt som helst. Alfred älskar att kunna springa ut och leka i trädgården, och mormor har följt med honom för det mesta så jag har kunnat få ta det lite lugnt. Och eftersom jag redan känner mig tung som en ko och smidig som ett kylskåp har det ju varit skönt att inte behöva springa runt hur mycket som helst. Jag börjar i och för sig tycka att min mage är lite fin, fast jag hade ju föredragit att ha en vecka 27-mage i vecka 27 och inte i vecka 19.
Och förresten: halsbrännan börjar sätta in ordentligt nu. Igår natt låg jag vaken i över en timme på dubbla kuddar så jag låg högt med huvudet och kände ändå hur våg efter våg av magsyra liksom sköljde upp i halsen, tills jag till slut gav upp och bestämde mig för att Losec-bipacksedelns information om att Losec "med fördel intas på morgonen" kunde räknas eftersom klockan var över ett på natten - det är väl morgon?

Jag badade två gånger idag, och märkte redan första gången att simma bröstsim inte funkar, för då fick jag plötsligt jätteont i svanskotan. Jag har känt av lite foglossningar i svanskotan i flera veckor redan, men bara när jag suttit snett på hårt underlag, men tydligen var bensparkar ingen hit för det där, så jag får försöka komma ihåg under sommaren att bara sprattla med benen när jag ska simma istället. Och så är jag väldigt nyfiken på om jag kommer kunna dyka från bryggan med magen ju längre sommaren går.

Jag tycker ju att tiden går så ohyggligt långsamt fram till ultraljudet, som jag tjatar om jämt, men samtidigt vill jag förstås att tiden inte ska gå för fort när det är sommar, eftersom jag älskar sommaren. Så vi kanske kan bestämma att den här veckan går fort, och sen har vi ultraljudet och får veta att allt är bra med tvillingarna, och sen kan tiden få gå jättelångsamt till slutet av augusti, och sen speeda upp igen fram till förlossning nån gång sådär i slutet av oktober, okej?

Lyxliv

Här ligger jag i solen medan Alfred leker i trädgården med mormor. Så skönt att jag nästan inte orkar oroa mig en stund!

Favoritposition

Förde över bilder från kameran till datorn, och hittade en bild från begravningen vi var på härom veckan (eller ja, fikat efteråt för att vara petig). Ryggläge på marken = min favoritposition under båda mina graviditeter. När jag ligger så brukar jag må rätt okej faktiskt. Jag minns när jag var gravid med Alfred och jobbade, under de första veckorna innan det var officiellt, att jag brukade titta lystet mot golvet under mitt skrivbord och undra om jag kunde lägga mig där utan att nån skulle fråga varför... Vågade aldrig prova dock. :)

Värme

Oj oj oj, sådär smal och snygg som jag var i morse var jag inte länge. Så fort jag ätit frukost svullnade jag upp som en ballong och såg ut som om jag var i ungefär vecka 25, och sån har jag sett ut resten av dagen. Så oerhört mycket av min tid som går åt till att längta efter att kunna gå på toaletten, det är rent sorgligt (alltså inte så att jag inte haft tillgång till toaletter, det är bara att magen är så trög igen att det inte hjälper).
Vi var på utflykt till Tullgarns Slott idag för att gå på fotovernissage - en kompis som tar fantastiska bilder av barn - och det var omkring 26 grader varmt. En underbar dag, men jag fick en föraning om att det nog kan bli jobbigt i sommar när jag blivit ännu större, för det var faktiskt riktigt jobbigt med värmen idag - och jag som älskar sommar och sol! Men jag hoppas att det blir bättre när jag är vid västkusten och kan bada mycket för att svalka mig.

Två saker idag som fått mig att tänka på att det finns många som har det mycket värre än jag i mitt nojande: 1) på DN:s förstasida idag var en familj i Örebro, vars enäggstvillingar fick tvilling-till-tvilling-transfusionssyndrom och blev extremt svårt funktionshindrade, och 2) fotograf-Malin, som led av hyperemesis gravidarum, vilket i korthet innebar att hon kräktes oavbrutet från vecka 5 till 32, då hon blev igångsatt för att slippa lida mer.
Fast samtidigt: man lever ju i sin egen värld, och även om andra har det värre så tycker jag ändå att man ibland måste få tycka lite synd om sig själv. Jag mår ju fortfarande dåligt jämfört med mig själv, även om barnen i Afrika alltid har det värre. Fast det kan ju vara bra med lite perspektiv på tillvaron ibland. Men jag önskar fortfarande att det vore imorgon vi ska på ultraljud och inte måndag om en vecka...

Magen vecka 19

Morgonmage första dagen i vecka 19.

Lördag

Började min lördag med att ligga mer eller mindre vaken från klockan 4, och så halsbränna på det. Jag köpte Losec redan när jag köpte järntabletterna, men har lyckats klara mig med att bara ta en under de tio dagar jag tagit järntabletterna, men idag kanske det är dags för en ny. Fördelen med Losec är att de ska räcka hela 24 timmar, men nackdelen är väl att de kanske känns lite starka. Men jag frågade på apoteket, där det jobbade en höggravid kvinna som kollade upp väldigt noga att de var okej - har dock inte pratat med min egen barnmorska om dem än, så jag vill nog göra det också.
Funderar på att kanske skaffa Gaviscon i reserv också för när det inte är så illa, men jag fasar lite för det, eftersom jag tyckte att den flytande Gaviscon var så fruktansvärt äcklig sist, fast jag har ju läst att många tycker att tuggtabletterna funkar bra.

Idag känner jag mig i alla fall inte gråtfärdig, så det är ju en förbättring från igår. :) Christopher lade örat mot min mage igår kväll och tyckte att han kände små rörelser, och försökte lugna mig med att vi ju är rätt säkra på att ultraljudsbarnmorskan sa att en av moderkakorna låg framåt och då kan dämpa rörelserna utifrån. Tycker bara det är märkligt att de inte känns tydligare än; de ska ju ändå vara 12 cm långa huvud till rumpa nu, och det är ju rätt stort, tycker jag! Fast å andra sidan vet jag ju också att det inte är ovanligt att man inte känner något förrän framåt vecka 20 (jag går in i 19 imorgon).

Jag och Alfred åker till min mamma på västkusten på måndag och stannar till lördag, så då ska jag försöka slappna av och bara njuta av försommaren tills det äääntligen är dags för ultraljudet nästa måndag.