Vad jag minns och inte minns

Då var det dags för det här igen: den supertorra huden som flagar. Den minns jag från Alfred, han var så torr, så torr, så torr, och jag har för mig att det tog en evighet tills huden blev normal. För honom började det redan på BB dock, men han låg å andra sidan i magen lite längre, han kom bara ut två dagar tidigt.

Vad jag däremot verkar ha förträngt är de jobbiga bitarna med att ha småbarn. Visst kommer jag ihåg att jag ibland (ofta) var svimfärdig av trötthet och att jag ibland bara ville skrika, och att Alfred var otroligt krävande: jag kunde aldrig lägga ner honom utan fick amma och bära runt honom konstant (jag hittade en teknik för att amma honom i BabyBjörnen, och hade jag inte gjort det hade vi aldrig kommit utanför dörren), och att vi inte gick på babysim, babyrytmik, babysång, fika med kompisar eller nånting alls för att jag visste att han bara skulle skrika sig igenom det. En dag skrek han åtta timmar i sträck. I kid you not. Han tog några femminuterspauser för att äta eller power nappa, men annars: från klockan 16 till 24, en dag efter vi varit på stan och tyckt att det gått ganska bra, men antagligen blev han överstimulerad, trots att han sov igenom det mesta inklusive den supergoda lunchen på Wagamama.
Men igår läste jag ikapp på några andra tvillingmammabloggar jag följer, och just de senaste dagarna hade två av dem skrivit inlägg om där frustrationen vuxit tills de båda varit tvungna att lägga ner barnen och bara ställa/sätta sig och gråta tills de orkade ta nya tag. För oss går det än så länge ganska lätt - jag har visserligen gråtit, men det var ju för att jag trodde att jag skulle ha ihjäl mina barn för att de inte fick tillräckligt med mat och inte för att de var jobbiga - och jag fasar för när det kommer bli sådär tungt, men det skumma är att jag inte minns riktigt varför det blir det. Jag går på nåt sätt och intalar mig att det ska bli lättare för att vi redan gått igenom det en gång, men det är väl högst tveksamt om man kan vara så zen about it när/om det väl sätter igång. Sen vet jag också å andra sidan att det var ganska lätt med Alfred de första två veckorna också och att det var först efter det som det blev riktigt jobbigt. Det är väl som med det mesta, antar jag: bara att vänta och se.
Än så länge får jag se till att njuta av sånt här:

Alfred med några väsentliga accessoarer: cykelhjälm, sovnapp och lillasyster i vår säng igår.

Mätta och nöjda efter amning

Tvillingmys!