Vi hann inte se "Så mycket bättre" i lördags, utan spelade in det (ja, jag vet att man kan titta på Play, men när man spelat in kan man spola förbi reklamen) och började titta på det för en stund sen. Det var Ken Rings dag, och han berättade att hans mamma fick cancer när han var 7-8 och dog när han var runt 13. Sen sjöng Lill Lindfors hans hit "Mamma", och då började mina tårar rinna. Jag tittade på mina döttrar som låg i min famn och insåg att jag är 41, och att när mina barn är 7-8 är jag närmare 50, och det är inte särskilt osannolikt att få cancer i den åldern. Jag fick sån ångest över att riskera att dö ifrån mina barn innan de är vuxna - tanken är bara så fruktansvärd.
Sen behöver såklart inte åldern betyda något i det där sammanhanget: min älskade storasyster dog ju av cancer när hon var 31, så det finns ju egentligen inget som säger att 31 är bättre än 41 eller 51. Men jag vet hur obeskrivligt hemskt det är att min fantastiska systerdotter tvingats växa upp utan sin mamma - även om hon ändå utvecklats till en underbar tonåring så är det så orättvist och hemskt.
Men detta är väl en del i att vara förälder: oron över att inte alltid kunna vara där för sina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar