Vet inte vad det var för fel idag, men jag vaknade redan i natt och hade svinont i mitt högra bröst, ut på sidan mot armhålan. Det kändes som mjölkstockning, men bröstet var helt mjukt, så det kändes inte alls som det brukar. Men jag såg i alla fall till att nästa barn som skulle amma fick det högra bröstet. Det hjälpte dock inte, jag hade lika ont när jag vaknade, så jag ringde MVC sen för att fråga, och hon som jag pratade med trodde att det nog kunde vara mjölkstockning ändå och att jag får hålla koll på hur det utvecklar sig och ringa gynakuten om det blir värre så jag kan få antibiotika.
Jag låg kvar till halv elva med hyfsat sovande (men ibland ätande) tjejer, men hade ändå lika ont i huvudet när jag vaknade som när jag somnade, plus att jag har ont i en sträckning i ryggen som strålar ner i höger arm, och ont lite varstans i resten av kroppen också. Kändes inte som feber dock, utan mer som träningsvärk. Jag var inte på nåt vidare humör på hela dagen, kan man väl säga. Men klarade mig faktiskt utan att börja gråta ända fram till halv nio ungefär, och då var det mest för att Christopher var så snäll - han sa till Alfred ute i köket att han behövde vara snäll mot mamma när jag skulle lägga honom, och inte krångla, för att mamma var trött. Sen när de kom ut till soffan och jag satt och grät kröp Alfred upp till mig och pussade mig, den lilla sötnosen.
Och Flora och Lilly fortsatte dagen med att äta i stort sett oavbrutet, och när det var dags för Christopher att hämta Alfred kände jag att jag inte pallade att vara ensam med dem och försöka krångla med att lägga dem till brösten samtidigt utan hjälp när de var gnälliga, så vi stoppade i dem i deras overaller och ner tillsammans i vagnen. Flora var jättesur först, men sen somnade båda gott, så när vi kom hem igen fick jag lägga mig och sova i nästan två timmar medan min fantastiska sambo tog hand om allt. Så sen mådde jag lite bättre åtminstone.
Men jag börjar förstå Svenska Tvillingklubbens råd om att vara hemma tillsammans de första tre månaderna. Vi tänkte att en månad väl borde räcka, men det har ju snart gått och det är nu det börjat bli jobbigt. Vecka typ två och tre känns det som att det varit lättare att vara ensam än nu. Så det är tur att Christopher jobbar hemifrån nu så vi kan fortsätta hjälpas åt ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar