Behålla lugnet

När båda tvillingarna skriker samtidigt och jag är ensam med dem - alltså, det är ju som ett skämt. Men jag måste ändå säga att jag tar det ganska lugnt för det mesta. Självklart är det inte roligt att de är ledsna, men jag har ju bara två armar - vilket rent teoretiskt bör räcka till två barn, men det är ju det här med att lyckas lyfta upp en liten sladdrig bebis med bara en hand när man redan håller i en. Så det blir för det mesta att trösta en, sätta ner henne i sittern och ta upp nästa, och sen fortsätta så tills båda har däckat (eller förstås mata dem, i förekommande fall).
Men jag brukar ändå inte bli alltför frustrerad och ledsen när de skriker; det är ju inte farligt för barn att vara lite ledsna en liten stund. Alfred skrek ju så otroligt mycket när han var liten, och jag tror det var tur att jag hade förmågan att snarare skratta åt eländet ibland istället för att själv bli förtvivlad - även om det självklart hände ibland att jag blev superledsen och kände mig kass för att han var ledsen, men för det mesta känner jag ändå att jag kan ta det hyfsat lugnt och liksom rida ut stormen medan jag gör så gott jag kan. Så länge man försöker lugna dem och inte ignorerar dem så kan man ju liksom inte göra så mycket mer. Fast svettig när de skriker, det blir jag ändå...
En av Alfreds dagisfröknar sa till mig för några månader sen att jag var "en sån där cool mamma" vid lämningen. Det var nåt med att jag inte var ledsen när jag lämnade utan tog det lugnt, och det var ju skönt att höra. Klart att jag också blev ledsen när Alfred grät vid lämningen (vilket han inte gör nu längre, tack och lov), men det fick jag ju inte visa honom, då hade ju allt bara blivit etter värre.
Med tanke på hur nojig jag var under graviditeten låter det kanske konstigt att jag kan vara cool när mina barn skriker, men det beror väl kanske på att jag vet att det inte är nåt farligt. Hade det varit farligt hade inte Alfred varit så fantastisk som han är nu, kan jag ju lugnt säga. Ett barn som kan skrika åtta timmar i sträck en dag borde ju annars varit helt skogstokig vid det här laget, och Alfred är världens goaste unge. Jag förundras varje dag över vilken gullig storebror han är! Han var så supermammig ända fram tills tvillingarna föddes, så jag hade förväntat mig jättemycket svartsjuka, men inte ett dugg. Han vill bara pussa och krama tjejerna hela tiden, och blir inte det minsta svartsjuk när jag håller i dem eller pussar dem.