De sover visserligen fortfarande rätt så mycket på dagarna, men det har varit så mycket jag velat göra hemma på sistone (mest i matlagningsväg, och godisväg; jag har sånt amningssötsug att jag gör en massa eget godis istället för att köpa. Hittills hallonkola, chokladkola, lakritskola och nån sorts kokosrutor) att jag har fullt upp ändå. Vila hinner jag inte heller, vilket jag vet är idiotiskt, för nu börjar jag bli så trött att jag är lite smått yr. Och det är svårt att hinna ikapp - nu har tjejerna och Alfred ändå sovit bra två nätter i rad - de har sovit flera timmar i sträck, fått lite mat och sen sovit några timmar igen - men det går inte så fort för mig att bli utvilad igen. Det största problemet i sovväg är att de är väldigt pigga just sent på kvällarna. När jag vid tiotiden börjar tycka att det är dags att gå och borsta tänderna och gå och lägga mig, då vaknar båda och vill äta, äta och äta, och skrika och skrika lite till. (Och bajsa. Vi gör fortfarande åt minst 20 blöjor per dag, billigt och bra.) Så vi kommer aldrig i säng förrän nånstans mellan midnatt och ett, så även om de sover bra sen så vaknar Alfred alltid nånstans runt sju - halv åtta (vilket jag vet är jättebra, jag vet många barn som vill upp bra mycket tidigare). Jag brukar få ligga kvar en stund med tjejerna, som oftast sover gott till fram emot nio, men då blir det ju ingen djup sömn direkt. Så: trött.
Flora i natt vid halv ett ungefär, efter ät- och skrikfest i ett par timmar. Väldigt söt, men ett effektivt vapen mot mammas sömn.
Vi var på BVC idag igen för att väga och mäta, och vår sköterska sa att nästa gång ska vi prata om förlossningsdepression. Jag fick nåt häfte av henne en annan gång, och så ska hon ställa lite frågor om två veckor. Men även om jag är trött kan jag nog säga att jag är ungefär så långt ifrån en depression som man kan komma just nu. Jag är så lycklig över min underbara familj! Alfred är en så fantastiskt gullig storebror som alltid vill pussa och krama sina småsystrar, och han har tagit på sig jobbet att stoppa tillbaka napparna i munnarna på tjejerna när vi äter middag och de sitter på köksgolvet i sina sitters - han blir jätteledsen om jag eller Christopher hinner före och stoppar in en tappad napp, då går han och tar ut nappen för att kunna stoppa in den igen. Och tjejerna är så söta och har nu börjat titta mer på mig och hålla i mig när de ammar, och Christopher, han är ju som vanligt bäst - även om det såklart händer att jag blir frustrerad på honom när jag är trött och barnen skriker och jag inte tycker att han gör saker på exakt samma sätt som jag vill, men det är ändå väldigt marginellt.
Flora och Lilly har nu börjat bli mer olika, så nu har vi inga problem med att se skillnad på dem längre, och det är så roligt. Jag ska se till att ta några bra bilder på dem där det syns att de är olika nu, men för tillfället ligger båda i mitt knä (på amningskudden så jag kan ha händerna fria en liten stund) med ansiktena tryckta mot mig, så det går inte ta några bra bilder nu.
De hade båda gått upp ungefär 200 gram sen förra veckan, så vikten är jag inte orolig för längre. En sak som dock oroar mig är att jag upptäckte härom dagen att Floras fontanell är mycket mindre än Lillys. Och som jag alltid gör så googlade jag förstås och läste att det finns nåt syndrom som gör att skallbenet växer ihop för tidigt och det kan ge problem med hjärnan. Man kan operera in en fjäder, vilket hjälper, men det verkar ju läskigt. Jag bad vår BVC-sköterska kolla idag, och hon sa att ja, den var liten, men inte extremt liten, men hon skrev in det i journalen så att läkaren ska kolla på det på tvåmånaderskontrollen. Men hon sa också att det absolut inte behöver vara någon fara, och att det som alltid gäller att kolla hur hon mår rent allmänt, så än så länge försöker jag att inte oroa mig för mycket, för hon mår ju bra. Härom dagen log hon nääästan i vaket tillstånd! :) Och idag följde hon sköterskan jättefint med blicken (Lilly var lite mer svårflirtad, men till slut hängde hon med litegrann).
Nu ska jag försöka klura ut hur jag ska komma åt mitt vattenglas som står på soffbordet ungefär 40 cm från min hand utan hjälp (Christopher lägger Alfred) och utan att behöva lägga ifrån mig de små sötnosarna som snusar så gott i mitt knä... Så vi hörs imorgon igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar