Hinner ingenting

Tre gånger den här veckan har jag och Christopher planerat att åka iväg och göra något (oftast handla nåt; mat eller kläder till barnen eller mig) innan dagishämtning, men misslyckats. Klockan hinner på något mystiskt vis alltid bli närmare två innan vi fått ihop oss, och då måste vi hinna äta lunch innan vi måste ge oss iväg till dagis vid kvart i tre. Så vi har fått göra det ihop med Alfred istället, vilket ju i och för sig är trevligt, men ofta lite mer tidskrävande.
Jag förstår bara inte hur det går till, dagarna bara försvinner.
Och då har jag ändå börjat göra saker i typ överljudshastighet - jag har alltid varit snabb; pratar fort, går fort, springer fort, tänker snabbt, jobbar effektivt (jag gick då och då under namnet Speedy Gonzalez hos delar av släkten när jag var yngre), men nu när tvillingarna ligger för sig själva och Alfred är med Christopher och jag behöver göra något som att laga mat, plocka undan eller tvätta mig så gör jag det så snabbt att jag schöven nästan själv blir yr i huvudet. Men tiden försvinner bara ändå, fast det beror väl mycket på all stillasittande amning. Igår körde jag bärsele lite och som tur är funkar det bra att amma i den också, precis som jag gjorde med Alfred i hans BabyBjörn, så det kan ju hjälpa lite om tvillingarna nu fortsätter vara lite gnälliga.
De sov inte jättebra i natt heller, så vi är rätt slut idag, men de är i alla fall lugnare hittills idag.