Nu ska jag skriva ett inlägg som säkert kan räknas som lite störigt. Jag väger nämligen redan 12 dagar efter förlossningen bara 3-4 kg mer än jag gjorde när jag blev gravid, och magen har redan gått ner jättemycket! Jag säger bara: amning FTW!! Som jag skrev på Facebook härom dagen: "I'm a lean mean amningsmaskin" och det gör verkligen under. Som tur är gillar jag att amma, jag tycker det är mysigt - jag får lite ont i ryggen av det ibland som ni vet, men idag har Christopher och Alfred varit och Blocket-köpt en fastare amningskudde från Rätt Start åt mig (en fin orange en med vita elefanter på) som verkar funka mycket bättre än den sladdriga med PVC-kulor jag hade, plus att jag på kiropraktorns order varit noga med att palla upp mig ordentligt med andra kuddar så länge. Sen är det förstås inte jätteroligt när tvillingarna sover i stort sett hela dagarna och ammar i stort sett hela nätterna, men BVC-sköterskan sa att det nog kommer vända på sig snart.
Tejpen på ärret sitter som berget, så jag låter den väl sitta kvar. Jag har i och för sig inte hunnit duscha så många gånger att det direkt stört, så det hjälper väl kanske till för att hålla den på plats. Och nu syns linea nigran tydligt när magen liksom skrumpnat ihop.
Och så bara en liten påminnelse till mig själv om hur jag såg ut för bara två veckor sen. Det känns redan helt overkligt! Jag sa till Christopher igår att om jag nån gång får för mig att säga att jag saknar att vara gravid så har han min fulla tillåtelse att slå mig, för schöven vad jag inte stod ut med den där magen. Och ni vet ju att jag älskar det den visade sig innehålla, men alltså, själva magen... Puuuh.
Inte störigt, bara roligt att du känner att du börjar bli dig själv. Kul för dig! (inte ironiskt utan kul/roligt/härligt, på RIKTIGT).
SvaraRaderaKan bli så trött ibland på att man som mamma (eller pappa kanske, har ju inte provat att vara det så jag vet egentligen inte..) ska vara så förbaskat tacksam hela tiden. Så till den grad att när man är gravid så får man oja sig över krämpor som har med bebisen att göra, typ foglossningar är okej och havandeskapsförgiftning likaså, men oja sig över att kroppen förändras till oigenkännlighet - AJA BAJA. Då ska man vara tacksam, för det finns de som inte kan bli gravida/har svårt/får havandeskapsförgiftning (som då är okej att oja sig över) osv. Det är synd om dem, absolut, och jag har älskat alla mina tre barn i magen (inte tre samtidigt..) men det var inte synonymt med att det inte var jobbigt att se sig i spegeln och tycka att jag såg ut som en svullen, finnig val med stripit hår (gravid-glow, ehh..?). Jag älskade att bli lite mer mig själv efter graviditeterna, trots att håret föll ur under amningen och tröttheten var paralyserande ibland, det var så skönt att bara vara JAG. Barnen på utsidan och jag på insidan. Typ. Och att amningen gjorde att kilona försvann fortare och livmodern drog ihop sig, tack tack tack för den bonusen!
Vinner väl pris som världens gnällare nu, hehe. Men jag älskar mina barn, de är ljuvliga, och jag älskar att de var resultatet av graviditeterna. Men jag älskade inte graviditeterna i sig. Det var inte ett välsignat tillstånd och allt vad det heter, det var en transportsträcka till att få mina älskade troll. Och jag älskar min kropp, för sig och ensam och med bara mig däri.
Tack förresten för en härligt personlig och målande blogg, så underbart att läsa om andra tvillingföräldrar och deras liv. Igenkänningsfaktorn är hög!
Anna, vilken underbar kommentar! Precis så! Tack!
SvaraRaderaJag tycker också det suger att vara gravid! Första gången var det i alla fall litet spännande för att det var just första gången. Andra gången var det bara pina. Resultatet är härligt att få, men vägen dit... Blä.
SvaraRaderaJamen precis, Matilda! Sen mådde jag dessutom dubbelt illa med tvillingarna, och det hjälpte ju inte heller...
SvaraRadera