Pros and cons

Det här tvillinglivet har ju sina fördelar och nackdelar (när båda skriker samtidigt och när de turas om att skrika på nätterna). Men det här är ju en klar fördel.

Leende från nummer två också

Och idag log även Lilly mot mig! Hon körde ett litet snett leende med stängd mun en gång och en annan gång ett med tungan mellan läpparna. 

Nu börjar jakten på att fånga de här små undren på bild!

Restaurang och leende

Jag fick ett till leende från Flora när vi kom hem igår kväll - ett riktigt, helt säkert leende! Så underbart!

Vi var ute och åt igår, jag, Christopher, Flora och Lilly (Alfred också, fast på en pizzeria med farmor och farfar) för att fira vårt 6-årsjubileum. Vi gick efter tips från restaurangkännarkompisar till Lux dag för dag - om jag inte minns fel hade Lux en Michelinstjärna förr, men nu har de gjort om till ett lite enklare koncept där menyn ändras dag för dag.

Lite snabbamning före

Michelinstjärna eller inte, maten var i alla fall fantastisk: vi började med krämbakat lantägg med sidfläsk som var helt magiskt, sen åt Christopher röding och jag en lammstek med en gudomlig potatispuré och en tomat-paprika-bönor-vitlök-gryta, och Flora och Lilly åt ersättning. Till efterrätt hade jag sett fram emot en havtornssorbet med maränger, men innan jag hann beställa den kom de och suddade ut den från griffeltavlan, och hormonell som jag väl är började jag nästan gråta... De bytte ut den mot hjortronsorbet, så jag fick ta det istället, och den var god, men tror inte den gick upp mot havtorn (har ätit havtornssorbet en gång innan och det var en av de godaste glassar jag ätit nånsin). Topher tog en crêpe med karamelliserat äpple och vaniljglass. 

Flickorna sov i vagnen större delen av tiden och när de var uppe tyckte folk runtomkring att de var så söta och lugna. 

Det ändrade sig när vi kom hem, kan jag säga. Det var ett sabla gapande till efter två och sen fick jag ett par timmars sömn bara innan det började om. Så nu hoppas jag på många leenden idag för att uppväga. 

Tror jag fick ett leende

Jag tror jag fick mitt första leende från Flora nu i eftermiddags! Hon låg i mitt knä och gjorde i alla fall nånting som såg ut som ett stort snett leende - eller ett stort snett gap... Men jag tolkar det som jag vill. :)

Smågnälligt

Turas om att gnälla lite idag. Här är det Lilly som är mindre nöjd och Flora låtsas vara mönsterbarn. 

Första leendena?

Christopher tror att han kanske fick ett leende var från båda tjejerna idag när han bytte blöjor på dem, men är inte helt hundra eftersom de var snabbt övergående. Hur som helst är jag djupt avundsjuk - jag längtar så efter att de ska börja le mot mig i vaket tillstånd!

Ikväll körde vi ett litet genrep: imorgon firar jag och Christopher 6-årsdag (igår också: vi varierar årsdagsfirandet lite beroende på vilken veckodag som råkar vara bäst det året - antingen den 27:e då vi först träffades eller den 29:e då vi först kysstes :) ) och ska gå ut och äta. Tvillingarna följer med oss medan farmor och farfar som är i stan då tar hand om Alfred. Och genrepet bestod i att vi gick ut och åt hela familjen ikväll, på Svenska Hamburgerköket och Svenska Sushiköket i Midsommarkransen. Tvillingarna sov gott i vagnen och Alfred åt bra och lekte sen med papperskorgen på toaletten, så det gick ju kalas. Det var visserligen en snabb middag, så vi får se hur det går imorgon. Vi tar med ersättning och flaskor, så kanske jag slipper visa båda brösten samtidigt åtminstone...

Namnen ska bli officiella

Äntligen har vi fyllt i namnblanketterna till Skatteverket (sen ska vi bara skicka in dem också...)!

Nattkrångel från den andra

I natt var det Lillys tur att krångla. Hon åt, kräktes, skrek, åt, kräktes, skrek, åt, kräktes, skrek fram till halv fyra-tiden, när jag gav upp och lämnade över till Christopher. En nackdel när man ammar, i alla fall för mig, är att mina barn väldigt ofta söker sig till brösten även om de egentligen inte är särskilt hungriga när de kommer upp i min famn, och med Lilly som just nu är inne i en extremt kräkig period där hon ibland får upp i stort sett allt hon just ätit så vill jag inte att hon ska äta precis hela tiden.
Christopher provade att ge henne magmassage, vilket faktiskt funkade direkt; hon pruttade en massa, och sen lugnade hon sig lite. Han tog ändå med henne ut i vardagsrummet för hon var inte helt lugn, för att jag skulle få sova lite. I halvsömnen en stund senare hörde jag henne skrika igen, men eftersom hon var med sin pappa försökte jag bara somna om - tills jag efter en bra stund insåg att skit, det är ju Flora bredvid mig som skriker! Hon var hungrig, för hon hade inte ätit på flera timmar...
Så nån vidare sömn blev det inte i natt, så vi låg kvar i sängen till efter lunch efter Christopher lämnat Alfred på dagis och jag ätit lite frukost.
Sen på eftermiddagen har vi bakat lussekatter, efter ICAs Buffés testbakade nya recept som de hävdar blir världens godaste, plus vaniljkola med havssalt från Pärlans, som också lär vara väldigt god.

Är med i ett Louise Hallin-avsnitt till

Hittade just att jag är med i ett avsnitt till av Fråga Louise Hallin, här där jag frågar om snitt vs vaginal förlossning.
Sen kom jag på att man kan embedda videon med min stora fråga, så jag kör den igen!


Min jättemage alltså... och här var det två månader kvar.

Julshopping

Neeeej! Det har börjat göra ont i skinkan igen. :(

Vi är ute och köper julklappar till Alfred idag, plus lite mat och grejer plus har ätit julbord på IKEA (mycket glamouröst) idag. Vi fick nämligen en tjock bunt reklamblad härom dagen trots vår ingen reklam-skylt på dörren, och eftersom jag är som en gammal tant när det gäller extrapriser plöjde jag igenom dem och upptäckte att det fanns bl.a. leksaksköksgrejer billigt på ett ställe och en annan grej som mamma önskar sig på ett annat, billiga hyacinter på ett tredje och så vidare, samt då julbord för 99 pix på IKEA. Och eftersom vi inte lär komma iväg på nåt fint julbord tog vi det när vi ändå behövde lunch. Och nu hämta Alfred på dagis. En bra dag, bortsett från att det gör ont att gå igen.

Tjejerna sover som stockar, så jag måste väcka dem och få i dem mat så fort vi kommer hem. 

Vi var förresten på utvecklingssamtal för Alfred på dagis i morse (det var därför vi kom iväg och hann göra saker idag, för att vi tvingades upp tidigt), och det var roligt! De tycker att han utvecklats och vuxit jättemycket sen småsystrarna kom, vilket är jättehärligt men lite oväntat eftersom barn ofta regredierar när de får syskon och vill vara bebisar igen. Alfred har några gånger velat få byta blöja på skötbordet (som han är alldeles för stor för) och vill ofta kissa i blöjan istället för på pottan/toan, men inget annat. Men på dagis tycker de att han blivit så stor och mer framåt nu så att det är dags att byta till större avdelning vid nyår. Vår stora lilla pojke!

Ärret

I lördags kväll lossnade äntligen de sista tejpbitarna från mitt ärr! Helt galet att de suttit kvar i fyra och en halv veckor. Men vad som däremot sitter kvar som berget fortfarande är den där lilla trådöglan som jag nämnt förut. I höger ända av ärret stack det ut en trådbit som föll av efter en vecka eller så, och i vänster ända sitter det en ögla som en barnmorska sa vid utskrivningen att jag skulle vänta på att den ramlar bort av sig själv, men den gör ju aldrig det! Jag brukar dra lite försiktigt i den nästan varje dag, men den sitter som berget. Dels verkar den sitta fast i en liten skorpa, men det ser ut som att den sitter fast djupare än så också. Jag har inte tagit bort några stygn, för det var såna som skulle lösas upp inne i kroppen, men den här verkar alltså inte vilja lösas upp där den sitter fast. Det börjar bli lite störigt faktiskt.

Kvälls- och nattkrångel

De här små töserna vi har har börjat krångla lite på kvällarna och nätterna nu. Att de piggnar till vid tiotiden på kvällarna och är vakna till runt ett är vi vana vid, men att Flora igår skrek och krånglade till halv tre var inte det minsta roligt. Hon har börjat med en grej som oroar mig lite, och det är att hon ibland har svårt att ta bröstet. Oftast är det om hon behöver en ny blöja, då är det helt omöjligt för henne att få grepp om bröstet, av någon konstig anledning; då ligger hon och gapar och hackar och slickar, men hon kan bara inte få ett bra grepp förrän jag insett att hon behöver en ny blöja och bytt den. Men de senaste kvällarna har det varit likadant även om blöjan är ren - kanske är det för att hon har ont i magen eller något annat, jag vet inte. Flaska tar hon däremot ändå, så jag är lite orolig för att hon kanske ska börja gilla flaskan mer. Men igår kom Christopher på att han kände igen det där från Alfred (vilket jag glömt) och föreslog att jag skulle testa att ge henne det andra bröstet, och då funkade det plötsligt! Det var en sån lättnad. Så det får bli det nya knepet jag provar när hon krånglar, och så hoppas jag det fortsätter funka. Det är förstås svårt om Lilly ligger vid det andra, men i värsta fall får hon väl slitas loss och också byta i så fall, för Floras bröstkrångel hänger ofta ihop med skrik...
Lilly å sin sida har börjat kräkas ganska mycket efter nästan varje gång hon äter. Jag tror inte det är så illa som riktig reflux, men det är ändå inte särskilt roligt att oroa oss för om hon blir av med för mycket mat.
Det vore ju trevligt om deras dygnsrytm skulle förändras åt rätt håll av sig självt snart, men annars får vi väl försöka väcka dem och hålla dem mer vakna tidigare på kvällarna, fast det känns lite svårt.

Skön stil

I köket när jag kom upp. 

Inte lika som bär

Flora

Lilly

Inte helt lika längre! (Fast okej, på de här bilderna är de visst rätt lika ändå  jag ska fortsätta fota!)

Söndagsmys

Pratade med en gammal idol

Idag har det varit lite segt, för igår var tjejerna först krångliga fram till ett ungefär, så vi lade oss sent, och sen vaknade Lilly vid fem och vägrade somna om, så Christopher var uppe med henne (jag låg och matade Flora) till Alfred vaknade vid sju (vilket var för tidigt, eftersom han inte somnat förrän närmare elva då han sovit middag för sent och för länge). Sen fick jag sova till nio ungefär och sen fick Christopher lägga sig i två timmar, men jag hann inte sova ut ordentligt ändå eftersom jag också varit vaken rätt mycket.
Just igår kväll hade jag visserligen inte så mycket emot att vara uppe ett tag, för jag chattade på Facebook med typ min största idol. Det är lite bisarrt att kunna prata med sin största idol på Facebook faktiskt. Sen är det i och för sig ganska bisarrt att över huvud taget känna sin största idol också, vilket jag råkar göra, eftersom mitt absoluta favoritband i hela världen är Eggstone från Malmö. De gjorde tre skivor på 90-talet, och det var då jag gjorde mitt fanzine Fozzie och var bandbokare, och intervjuade dem ett gäng gånger och lärde känna dem lite grann, samt bokade dem en gång till Kalmar nation i Uppsala. Eggstone är bland annat ägare av Tambourine Studios, och igår kom domen i rättegången där The Hives stämt Tambourine, och Tambourine vann, vilket jag blev så lycklig över att jag skrev och gratulerade sångaren, och han svarade och vi pratade ett tag.
Sen var jag visserligen så trött att jag inte ens minns nu vilken tvilling det var jag gick och lade mig med först medan Christopher hade hand om den andra.
Idag har förresten mitt avslag som jag trodde nästan var över, varit klarrött igen efter att ha varit brunaktigt i säkert minst en vecka. Jag har läst att om det blir klarrött igen är det dags att ta det lite lugnare - igår lyfte jag Alfred rätt många gånger när vi var ute på ärenden, så det kanske inte var så smart att göra det än ändå. Jag blödde inte så mycket visserligen, så jag hoppas det lugnar ner sig snart igen.

Lite olika sätt att hålla två samtidigt

Ett par olika - och nya - sätt som jag hållit flickorna på idag. Båda eftersom Christopher varit nån annanstans så jag fått krångla upp båda i famnen själv när de skrikit. 

Jag lyckades också få upp båda på varsin axel tidigare och hade riktigt bra grepp - jag lyfte upp båda samtidigt när de låg bredvid varann, vilket visade sig vara enklare än att ta en i taget, men det kunde jag inte ta kort på. Det får bli en annan gång när Christopher kan fota det (de skrek så mycket förut att han fick ta den ena direkt när han kom ut efter att ha lagt Alfred), för det var rätt sött faktiskt. :)

En månad idag!

Tror inte jag får till nån bättre gemensam bild på de små enmåningarna idag, så jag bjuder på varsin från för ett par dagar sen också. 

Flora

Lilly ville inte riktigt bli plåtad, så det kanske inte riktigt syns än att de börjar bli rätt olika - men jag ska få till det snart!

Favvokjol

Jag kan ha min älsklingskjol igen! Jag skulle dokumentera det, men första bilden blev helt dammig pga dåligt städad spegel. 

Och när jag torkat av den och skulle ta ett nytt dök hela familjen upp, så nu: favvokjol med trendiga accessoarer: sambo, son och två tvillingdöttrar!

(Lite suddigt för att Alfred sprang, så jag fick fånga honom i flykten...)

The Wonder Weeks - Växa och upptäcka världen

Nu börjar det bli dags att tipsa om en bok och en app som var en livräddare för oss när Alfred var liten. Det var min f.d. kollega Åsa som berättade om boken "Växa och upptäcka världen" av Frans X. Plooij, och Hetty Van de Rijt när jag var gravid, så jag började leta efter den och upptäckte att den var totalt slutsåld överallt. Men som tur var hade Åsa ett ex och var snäll nog att låna ut den till oss. När jag kollade nu verkar det som att det äntligen har kommit en ny, häftad utgåva som man faktiskt kan beställa på AdLibris.
De här två holländska forskarna har genom 35 års forskning kommit fram till att alla barn, oavsett ursprung, går igenom sju utvecklingssprång under sitt första år, och de här utvecklingssprången föregås oftast av en period där barnen blir gnälliga och klängiga under olika långa perioder - helt enkelt för att de förändras så mycket, både mentalt och i vissa fall fysiskt, att deras liv känns helt upp och ner, och då behöver de mer närhet till sina föräldrar. Med vissa barn är det inte så påtagligt, men med andra kan det bli skitjobbigt, och Alfred var en sån. Det fanns tillfällen då jag desperat tänkte att det måste vara nåt fel på ungen, han måste ha nån bokstavskombination eller nåt, men så läste jag i boken om den ålder han befann sig i, och: aha. Det var ett utvecklingssprång. Och mycket riktigt: någon dag eller vecka senare var han lugn och glad igen och hade lärt sig en hel massa nya saker.
Enda nackdelen med den här boken är att den har väldigt långa kapitel, och det är ju inte alltid man har så mycket tid att läsa med ett litet spädbarn - plus att en del av de föräldrar de intervjuat i boken är lite smått creepy. Det var framför allt en mamma som återkom, som typ alltid pratade om att hon bara ville slå sitt barn... Så en bra sak är att boken också finns som en mobilapp, i koncentrerad form. Jag hittade den en gång när jag skulle tipsa en annan förälder om boken, som ju inte gick att köpa, och appen går dessutom ända upp till 1,5 års ålder och inte bara till ett år, som boken. Den finns tydligen både för iPhone och Android, och man kan läsa lite om den här.
I appen lägger man in beräknat förlossningsdatum för sitt/sina barn, för tydligen så är beräknat förlossningsdatum det man ska gå på: föds barnet för tidigt så kommer de tydligen oftast inte in i utvecklingssprången förrän de har sin "riktiga" beräknade datum-ålder - så det blir intressant att se om vi märker när Flora och Lilly kommer in i det första som ska börja runt 4,5 veckor, eftersom de föddes elva dagar för tidigt. Men de är ju rätt gnälliga nu, så jag undrar om de inte redan är där nu ändå, men vi får se.
Och i appen så är det en sammanfattning av vad barnen brukar lära sig i varje språng och lite tips om hur man kan hjälpa barnen att tillgodogöra sig det de lärt sig och lite sånt. Svinbra är den, framför allt för oss som har fått barn som är lite extra krävande och inte bara ligger som tv-bebisar och sover jämt. Så kolla upp den!

Lika som bär

Lilly

Alfred

Behålla lugnet

När båda tvillingarna skriker samtidigt och jag är ensam med dem - alltså, det är ju som ett skämt. Men jag måste ändå säga att jag tar det ganska lugnt för det mesta. Självklart är det inte roligt att de är ledsna, men jag har ju bara två armar - vilket rent teoretiskt bör räcka till två barn, men det är ju det här med att lyckas lyfta upp en liten sladdrig bebis med bara en hand när man redan håller i en. Så det blir för det mesta att trösta en, sätta ner henne i sittern och ta upp nästa, och sen fortsätta så tills båda har däckat (eller förstås mata dem, i förekommande fall).
Men jag brukar ändå inte bli alltför frustrerad och ledsen när de skriker; det är ju inte farligt för barn att vara lite ledsna en liten stund. Alfred skrek ju så otroligt mycket när han var liten, och jag tror det var tur att jag hade förmågan att snarare skratta åt eländet ibland istället för att själv bli förtvivlad - även om det självklart hände ibland att jag blev superledsen och kände mig kass för att han var ledsen, men för det mesta känner jag ändå att jag kan ta det hyfsat lugnt och liksom rida ut stormen medan jag gör så gott jag kan. Så länge man försöker lugna dem och inte ignorerar dem så kan man ju liksom inte göra så mycket mer. Fast svettig när de skriker, det blir jag ändå...
En av Alfreds dagisfröknar sa till mig för några månader sen att jag var "en sån där cool mamma" vid lämningen. Det var nåt med att jag inte var ledsen när jag lämnade utan tog det lugnt, och det var ju skönt att höra. Klart att jag också blev ledsen när Alfred grät vid lämningen (vilket han inte gör nu längre, tack och lov), men det fick jag ju inte visa honom, då hade ju allt bara blivit etter värre.
Med tanke på hur nojig jag var under graviditeten låter det kanske konstigt att jag kan vara cool när mina barn skriker, men det beror väl kanske på att jag vet att det inte är nåt farligt. Hade det varit farligt hade inte Alfred varit så fantastisk som han är nu, kan jag ju lugnt säga. Ett barn som kan skrika åtta timmar i sträck en dag borde ju annars varit helt skogstokig vid det här laget, och Alfred är världens goaste unge. Jag förundras varje dag över vilken gullig storebror han är! Han var så supermammig ända fram tills tvillingarna föddes, så jag hade förväntat mig jättemycket svartsjuka, men inte ett dugg. Han vill bara pussa och krama tjejerna hela tiden, och blir inte det minsta svartsjuk när jag håller i dem eller pussar dem.

Sladdrig mage

Kan vi prata lite om det här med magen? Nu har det gått drygt fyra veckor sen förlossningen, och jag måste säga att jag är förvånad över hur fort magen har gått ner i storlek. Jag tycker att jag är nästan platt igen, fast det är jag väl inte riktigt, men i jämförelse med förut (under graviditeten alltså) känner jag mig oerhört smal. Men det som är kvar är ju alldeles sladdrigt. Klarar verkligen huden att dra ihop sig helt efter en tvillinggraviditet? Jag tänker på folk som är superöverviktiga och gör gastric bypass, de brukar väl behöva operera bort överflödig hud sen? Men det ska man väl inte behöva efter en tvillinggraviditet - och så illa är det ju inte heller, men jag undrar ändå.
Fast det är väl lite tidigt att fundera över det kanske - efter Alfred tog vi kort på min mage i fem veckor efter förlossningen, och det var ungefär då jag började se ut som före graviditeten. Och nu var det min andra graviditet och dessutom med tvillingar, så lite mer än fem veckor ska det väl få ta åtminstone.

Och förresten, på tal om magen: jag har visst inte nämnt hur oerhört tacksam jag är över att inte ha halsbränna längre! Eller jag har väl i och för sig inte kommit ihåg att tänka på det varje kväll, men det var nån kväll där jag tyckte det sved till lite i halsen då jag kom på att: jag har inte halsbränna längre!! Loooove it! Och den där ischiasen eller vad det var i skinkan har inte heller kommit tillbaka sen förra onsdagen när den började bli bättre - det kommer jag däremot ihåg att vara tacksam över varje gång jag går nånstans, för det var så påtagligt varje gång jag rörde mig.

Bra natt

Vi har haft en bra natt!! :) Oerhört välbehövligt efter hur jag mådde igår. Först fick jag gå och lägga mig vid elva, efter att båda flickorna ammat ordentligt, och låg och sov i soffan med pappa. Sen gav han dem ersättning - större portioner än vanligt, eftersom vi just fått lära oss av en kompis hur mycket hennes dotter (som är en dag äldre) äter nu. Alla säger ju att barn sover så bra av ersättning, men... icke våra. Förut har de alltid velat amma direkt efter de fått flaskan, men det tänkte vi igår att det väl bara berott på att de fått för små portioner och att det borde hjälpa när de nu skulle få mer. Så de fick 100 ml var, och vid ett-tiden blev jag väckt av Christopher som kom in med en klarvaken Flora. Alltså så vaken att jag nästan aldrig sett henne så pigg. Först var hon lugn, men sen fick hon ont i magen, och samtidigt gick Christopher runt med Lilly som också hade ont.
Efter ett tag bytte vi barn, och Lilly lugnade sig efter en halvtimme eller så så jag somnade om, och fick sova till närmare fem tror jag. Då ville Lilly ha mat igen, och sen var hon pigg ett tag så jag var vaken till sextiden - Flora fick också mat sen. Alfred vaknade vid halv åtta som vanligt, och sen fick jag sova till halv elva.
Jag har inte ont nånstans längre och mår bra (svettades väldigt mycket i natt bara), men det är nu lite knöligt i mitt bröst, så jag måste fortsätta massera tills det blir bra så jag inte blir dålig igen, för det var verkligen ingen hit.

Mjölkstockningen på tillbakagång

Det gör fortfarande lite ont i bröstet, men kroppen känns bättre, och för första gången på flera dygn har jag inte ont i huvudet, så det verkar som att det kommer lösa sig det här. Jag förstår bara inte varför jag fick den här mjölkstockningen, för det hade inte gått särskilt länge mellan amningarna när det började, så det är ju lite smått oroväckande - då kanske det händer igen.

Jag önskar att jag ska få sova lite i natt, för idag har jag varit helt groggy och vinglig av trötthet, och imorgon ska Christopher ut på middag så min vän och tjejernas gudmor Nina kommer hit för att hjälpa mig. Det ska bli intressant att se om Alfred går med på att hon lägger honom eller om jag måste göra det - och i så fall om flickorna håller sig såpass lugna att inte stackars Nina får nervsammanbrott...

Bara ett barn hemma

Christopher gick ut på lite ärenden idag och tog med sig Lilly i vagnen, och jag blev kvar ensam hemma med Flora (Alfred är på dagis). Flora sov visserligen, så jag kunde lägga mig och vila i soffan, men det kändes ändå både väldigt konstigt att bara ha ett barn hemma, och - får jag erkänna - lite lyxigt enkelt. Hade hon vaknat hade det ju varit hur lätt som helst att bara lägga henne till bröstet, liksom. Två barn som vaknar samtidigt och är hungriga är liksom lite besvärligare. Enlingsmammor har det så lätt! ;)

Mjölkstockning med ont i hela kroppen

Jag nämnde ju igår att jag hade ont i högra bröstet, och att en barnmorska på MVC trodde att det var mjölkstockning även fast bröstet inte var hårt och knöligt. Jag fortsatte amma som vanligt igår, och låg med varm vetekudde på bröstet en stund igår kväll, och idag känns det bättre - det är fortfarande lite ömt, men över ett mindre område än igår, och också mindre ömt. Men: plötsligt känner jag mig som att jag har influensa, det gör ont i precis hela kroppen, inklusive såna där konstiga ställen som inne i öronen och fingrarna. Och så kollade jag tempen, med en rätt dålig termometer som man bara riktar mot pannan, och den sa att jag har 37,3, så det är ju inte mycket att tala om. Men jag ringde ändå gynakuten på Huddinge för att kolla om de tyckte att jag behöver göra något åt det. Fick prata med en distriktssköterska som höll med om att det lät som mjölkstockning, och tipsade om sånt som jag redan läst: amma på så mycket som möjligt, töm bröstet (med hjälp av barnen, pump är inte lika effektivt) plus ett tips som jag inte visste: man ska lägga barnet med hakan åt det hållet som det gör ont. Då suger de väl antagligen mer effektivt i det igentäppta området, gissar jag på. Och så ska jag hålla koll på febern: om den blir värre så är det inte bra, men lite drygt 37 räknade hon inte som feber ens, så än så länge är det lugnt. Nu har jag tagit två Alvedon för att stå ut med dagen (hon sa att det var okej), så får jag se hur det går.
Till saken hör också att vi hade en helt horribel natt. Tjejerna har varit vakna omlott: så fort en slutat gnälla (hungrig, blöjbyte, obekväm eller vad hon nu har haft för skäl) så har det gått kanske två minuter och sen har den andra börjat. Så jag tror att jag faktiskt på riktigt var vaken hela natten mellan 2 och 7, och att jag då haft ont i hela kroppen har ju inte direkt hjälpt till för att få åtminstone lite sömn mellan varven. Plus att mindre sömn antagligen också gör att jag mår ännu sämre. Så idag blir det till att försöka vila så ofta jag kan, hur svårt jag än har för det.

Det var en sån natt...

Igår kväll

Storebror underhåller

Först hade Alfred koll på Flora (och Bolibompa) när Lilly åt, och sen...

...trummade han med bestick under bordet för en högst skeptisk Lilly när det var Floras tur att få mat. 

Och sen hade han koll på gungningen av sitters. 

Sämre dagsläge idag

Vet inte vad det var för fel idag, men jag vaknade redan i natt och hade svinont i mitt högra bröst, ut på sidan mot armhålan. Det kändes som mjölkstockning, men bröstet var helt mjukt, så det kändes inte alls som det brukar. Men jag såg i alla fall till att nästa barn som skulle amma fick det högra bröstet. Det hjälpte dock inte, jag hade lika ont när jag vaknade, så jag ringde MVC sen för att fråga, och hon som jag pratade med trodde att det nog kunde vara mjölkstockning ändå och att jag får hålla koll på hur det utvecklar sig och ringa gynakuten om det blir värre så jag kan få antibiotika.
Jag låg kvar till halv elva med hyfsat sovande (men ibland ätande) tjejer, men hade ändå lika ont i huvudet när jag vaknade som när jag somnade, plus att jag har ont i en sträckning i ryggen som strålar ner i höger arm, och ont lite varstans i resten av kroppen också. Kändes inte som feber dock, utan mer som träningsvärk. Jag var inte på nåt vidare humör på hela dagen, kan man väl säga. Men klarade mig faktiskt utan att börja gråta ända fram till halv nio ungefär, och då var det mest för att Christopher var så snäll - han sa till Alfred ute i köket att han behövde vara snäll mot mamma när jag skulle lägga honom, och inte krångla, för att mamma var trött. Sen när de kom ut till soffan och jag satt och grät kröp Alfred upp till mig och pussade mig, den lilla sötnosen.
Och Flora och Lilly fortsatte dagen med att äta i stort sett oavbrutet, och när det var dags för Christopher att hämta Alfred kände jag att jag inte pallade att vara ensam med dem och försöka krångla med att lägga dem till brösten samtidigt utan hjälp när de var gnälliga, så vi stoppade i dem i deras overaller och ner tillsammans i vagnen. Flora var jättesur först, men sen somnade båda gott, så när vi kom hem igen fick jag lägga mig och sova i nästan två timmar medan min fantastiska sambo tog hand om allt. Så sen mådde jag lite bättre åtminstone.
Men jag börjar förstå Svenska Tvillingklubbens råd om att vara hemma tillsammans de första tre månaderna. Vi tänkte att en månad väl borde räcka, men det har ju snart gått och det är nu det börjat bli jobbigt. Vecka typ två och tre känns det som att det varit lättare att vara ensam än nu. Så det är tur att Christopher jobbar hemifrån nu så vi kan fortsätta hjälpas åt ett tag till.

Dagsläget

De har börjat bli lite mer krävande, de små fnuttarna, så jag hinner dels knappt skriva nu för tiden, dels hinner jag glömma vad jag tänkt skriva när jag väl har en stund över.
De sover visserligen fortfarande rätt så mycket på dagarna, men det har varit så mycket jag velat göra hemma på sistone (mest i matlagningsväg, och godisväg; jag har sånt amningssötsug att jag gör en massa eget godis istället för att köpa. Hittills hallonkola, chokladkola, lakritskola och nån sorts kokosrutor) att jag har fullt upp ändå. Vila hinner jag inte heller, vilket jag vet är idiotiskt, för nu börjar jag bli så trött att jag är lite smått yr. Och det är svårt att hinna ikapp - nu har tjejerna och Alfred ändå sovit bra två nätter i rad - de har sovit flera timmar i sträck, fått lite mat och sen sovit några timmar igen - men det går inte så fort för mig att bli utvilad igen. Det största problemet i sovväg är att de är väldigt pigga just sent på kvällarna. När jag vid tiotiden börjar tycka att det är dags att gå och borsta tänderna och gå och lägga mig, då vaknar båda och vill äta, äta och äta, och skrika och skrika lite till. (Och bajsa. Vi gör fortfarande åt minst 20 blöjor per dag, billigt och bra.) Så vi kommer aldrig i säng förrän nånstans mellan midnatt och ett, så även om de sover bra sen så vaknar Alfred alltid nånstans runt sju - halv åtta (vilket jag vet är jättebra, jag vet många barn som vill upp bra mycket tidigare). Jag brukar få ligga kvar en stund med tjejerna, som oftast sover gott till fram emot nio, men då blir det ju ingen djup sömn direkt. Så: trött.

Flora i natt vid halv ett ungefär, efter ät- och skrikfest i ett par timmar. Väldigt söt, men ett effektivt vapen mot mammas sömn.

Vi var på BVC idag igen för att väga och mäta, och vår sköterska sa att nästa gång ska vi prata om förlossningsdepression. Jag fick nåt häfte av henne en annan gång, och så ska hon ställa lite frågor om två veckor. Men även om jag är trött kan jag nog säga att jag är ungefär så långt ifrån en depression som man kan komma just nu. Jag är så lycklig över min underbara familj! Alfred är en så fantastiskt gullig storebror som alltid vill pussa och krama sina småsystrar, och han har tagit på sig jobbet att stoppa tillbaka napparna i munnarna på tjejerna när vi äter middag och de sitter på köksgolvet i sina sitters - han blir jätteledsen om jag eller Christopher hinner före och stoppar in en tappad napp, då går han och tar ut nappen för att kunna stoppa in den igen. Och tjejerna är så söta och har nu börjat titta mer på mig och hålla i mig när de ammar, och Christopher, han är ju som vanligt bäst - även om det såklart händer att jag blir frustrerad på honom när jag är trött och barnen skriker och jag inte tycker att han gör saker på exakt samma sätt som jag vill, men det är ändå väldigt marginellt.
Flora och Lilly har nu börjat bli mer olika, så nu har vi inga problem med att se skillnad på dem längre, och det är så roligt. Jag ska se till att ta några bra bilder på dem där det syns att de är olika nu, men för tillfället ligger båda i mitt knä (på amningskudden så jag kan ha händerna fria en liten stund) med ansiktena tryckta mot mig, så det går inte ta några bra bilder nu.
De hade båda gått upp ungefär 200 gram sen förra veckan, så vikten är jag inte orolig för längre. En sak som dock oroar mig är att jag upptäckte härom dagen att Floras fontanell är mycket mindre än Lillys. Och som jag alltid gör så googlade jag förstås och läste att det finns nåt syndrom som gör att skallbenet växer ihop för tidigt och det kan ge problem med hjärnan. Man kan operera in en fjäder, vilket hjälper, men det verkar ju läskigt. Jag bad vår BVC-sköterska kolla idag, och hon sa att ja, den var liten, men inte extremt liten, men hon skrev in det i journalen så att läkaren ska kolla på det på tvåmånaderskontrollen. Men hon sa också att det absolut inte behöver vara någon fara, och att det som alltid gäller att kolla hur hon mår rent allmänt, så än så länge försöker jag att inte oroa mig för mycket, för hon mår ju bra. Härom dagen log hon nääästan i vaket tillstånd! :) Och idag följde hon sköterskan jättefint med blicken (Lilly var lite mer svårflirtad, men till slut hängde hon med litegrann).
Nu ska jag försöka klura ut hur jag ska komma åt mitt vattenglas som står på soffbordet ungefär 40 cm från min hand utan hjälp (Christopher lägger Alfred) och utan att behöva lägga ifrån mig de små sötnosarna som snusar så gott i mitt knä... Så vi hörs imorgon igen!

Inte riktigt klar

Christopher: "Jag ville inte väcka henne."

Så istället fick Lilly se ut som en däckad alkis med brallorna nere. :)

Tre barn i soffan

Alfred somnade i mitt knä efter vi haft besök av tvillingarnas gudmor Jennie och hennes man Jonas idag - han hade haft så roligt och fått storebrorspresent och showat på en pall - och med honom i knät och tvillingarna bredvid mig kände jag mig som världens stoltaste och lyckligaste mamma.

Hinner ingenting

Tre gånger den här veckan har jag och Christopher planerat att åka iväg och göra något (oftast handla nåt; mat eller kläder till barnen eller mig) innan dagishämtning, men misslyckats. Klockan hinner på något mystiskt vis alltid bli närmare två innan vi fått ihop oss, och då måste vi hinna äta lunch innan vi måste ge oss iväg till dagis vid kvart i tre. Så vi har fått göra det ihop med Alfred istället, vilket ju i och för sig är trevligt, men ofta lite mer tidskrävande.
Jag förstår bara inte hur det går till, dagarna bara försvinner.
Och då har jag ändå börjat göra saker i typ överljudshastighet - jag har alltid varit snabb; pratar fort, går fort, springer fort, tänker snabbt, jobbar effektivt (jag gick då och då under namnet Speedy Gonzalez hos delar av släkten när jag var yngre), men nu när tvillingarna ligger för sig själva och Alfred är med Christopher och jag behöver göra något som att laga mat, plocka undan eller tvätta mig så gör jag det så snabbt att jag schöven nästan själv blir yr i huvudet. Men tiden försvinner bara ändå, fast det beror väl mycket på all stillasittande amning. Igår körde jag bärsele lite och som tur är funkar det bra att amma i den också, precis som jag gjorde med Alfred i hans BabyBjörn, så det kan ju hjälpa lite om tvillingarna nu fortsätter vara lite gnälliga.
De sov inte jättebra i natt heller, så vi är rätt slut idag, men de är i alla fall lugnare hittills idag.

Vakna och gnälliga idag

Idag har det inte varit nån lek det här alltså. Hittills har tvillingarna mest sovit hela dagarna, men idag har de varit vakna - och gnälliga - i stort sett hela tiden förutom när vi åkte bil och var och handlade. Och jag har börjat undra vem det var som hittade på att människor med bara två armar skulle kunna få tvillingar. När Christopher lagat mat och lagt Alfred och sånt där och båda tvillingarna skrikit och jag tvingats lyfta upp båda i famnen samtidigt och de är sådär sladdriga som de ju är än så länge: det är inte lätt alltså. Och så får jag skitont i axlarna eftersom jag måste försöka stötta upp varje litet huvud med bara en axel och en arm var - eller om jag ska ha båda vid brösten samtidigt, men det är också rätt obekvämt för axlarna.
Och sen inser jag att jag inte kommer ihåg vad det är man ska göra för att underhålla såna här små när de inte sover, ifall de inte behöver äta (vilket de i och för sig vill göra typ hela tiden, även om de ätit precis innan) - än så länge är ju leksaker helt ointressanta - och hur jag nu ska bära mig åt för att underhålla två samtidigt. Det känns lite småjobbigt idag, för att vara ärlig. Jag hoppas att de åtminstone sover mycket i natt, nu när de varit vakna så mycket idag. Eller så kör de på hela natten också, och då kommer vi båda vara helt väck imorgon, för redan idag är vi båda ganska griniga och trötta (vilket lätt går ut över Alfred, tyvärr). Nu måste vi i alla fall försöka gå och lägga oss snart.

Missnöjda idag

Idag har tjejerna varit väldigt missnöjda. De sov rätt så bra inatt, förutom en halvtimme ungefär när Flora skrek en massa så sov de ganska långa stunder och åt inte jätteofta. Sen fick jag och Flora ligga kvar i sängen ända till 11, medan pappan satt med Lilly i köket och jobbade lite. Men efter det har de varit vakna och gnälliga nästan hela tiden fram till nu vid tretiden när vi satte dem i bilen för att hämta Alfred och åka och handla mat (i bilen sover de - än så länge i alla fall - bra, men jag tänker inte ropa hej än, för Alfred hade inget emot att åka bil precis i början, men sen började han hata bilen innerligt, i typ ett år).

Båda har velat äta mest hela tiden, och så har båda kräkts jättemycket, och då vet jag aldrig riktigt hur jag ska göra när de vill äta igen direkt efteråt: jag tänker att de väl kräktes för att de ätit för mycket, men samtidigt blir de kanske hungriga igen för att de just fick upp det mesta som de ätit? Det brukar i alla fall sluta med att de får äta lite till om de inte nöjer sig med lite närhet och nappen.

Jag vet inte varför de varit så ledsna idag, det verkar lite tidigt för att vara första utvecklingssprånget - jag ska skriva mer om det i ett eget inlägg snart - särskilt som de är lite tidigt födda, men vi får se. Som alltid: vänta och se...

Vändning

Min ena tre veckor gamla bebis (Flora) har just vänt sig från nästan helt ryggläge (lite på sidan) till mage!  Det var ju hyfsat oväntat. 

Våra tre ljuvliga barn

Jag må vara mindre bra på att föda naturligt, och inte gilla att vara gravid, men jag är sjukt bra på att bygga barn. De här tre alltså! ❤️❤️❤️

Restaurangpremiär

Idag fick tjejerna följa med på lunchrestaurang för första gången, när jag och Christopher skulle träffa mina gamla kolleger och vänner från Malmö; Tom och Björn, som spelar i bandet This Is Head.

De sov gott i vagnen medan vi åt, och sen vaknade Lilly till, så vi tog upp dem båda två, och Flora somnade om i Björns famn, iklädd en body med This Is Heads logga, som jag målade till Alfred när han var liten och skulle träffa dem första gången. 

(Uppdatering: amningshjärnan slog till igen. Tjejerna var ju på lunchrestaurang förra veckan också, när jag och Christopher var på stan och åt lunch i Mood-gallerian...)

Tvillingkärlek

Att inte vara gravid längre

Den 9 oktober skrev jag ett inlägg om vad jag längtade efter som höggravid, och tänkte jag skulle se nu hur det gått, såhär tre veckor efter förlossningen.
- dricka apelsinjuice utan att må illa: check! Jag dricker juice varje morgon nu och mår utmärkt.
- ligga på mage: nja... för magens del funkar det, men det är väldigt obekvämt för brösten, så jag undviker det. Mina tarmar krånglar fortfarande, men eftersom jag typ lärde mig hantera gaser i magen utan att ligga på mage under graviditeten (det är ju annars effektivaste sättet att få ut dem) så går det hyfsat ändå.
- vända mig från ena sidan till andra i sängen utan att behöva baxa med mig drygt 15 kg mage: jahadå! Så sabla skönt.
- *varning för äcklig detalj* inte bajsa svart pga järntabletter längre: det har jag slutat med, och det kändes jättekonstigt först för att jag ätit järntabletter så länge. Däremot så *varning för intimdetalj igen* blev jag ju tvärtemot de vanligaste biverkningarna lös i magen av tabletterna istället för hård, så nu efter förlossningen har istället hemorrojdsituationen blivit helt ohållbar. Det är ju vanligt att man får hemorrojder när man är gravid, men för mig var det ganska lugnt ända fram till ett par dagar innan förlossningen, och nu efteråt har det bara blivit värre. Måste gå till läkare för det nån gång när jag får tid att bry mig om mig själv.
- äta en normal portion mat utan att känna mig uppblåst i timmar efteråt: det går jättebra!
- resa mig upp utan smärta lite varstans: att resa sig upp efter ett kejsarsnitt innebär att man ska liksom trycka sig upp med armarna, och det har så klart varit lite obekvämt och ömt och jobbigt, men nu är det ingen fara längre. Däremot har jag ju haft rätt mycket ont i ryggen, men det börjar också bli bättre.
- springa fort med Alfred, vilket är hans favoritsysselsättning (nu får jag bara sitta och titta på): har väl inte direkt tillfälle att springa fort så ofta med allt ammande, så det har jag inte provat än.
- nå fram med armarna till köksbänken så jag kan göra saker där utan att få ont i ryggen: jag når! Och bakar och diskar och lagar mat mycket mer än jag förväntat mig att hinna.
- gå en promenad utan att få ont överallt från revbenen till låren: igår var första dagen jag var i stort sett smärtfri i ryggen och höger skinka (där jag har nån sorts ischiassmärta från foglossningarna, tror jag) när jag gick. Idag har jag känt av skinkan lite igen, men inte på långa vägar så illa som hittills. Ibland känner jag av foglossningarna i blygdbenet också när jag går, men det verkar också vara på bättringsvägen.
- helt enkelt bli lite rörlig igen: oh ja! Jag tänkte på det vid middagen igår: jag hoppar upp och ner hela tiden nu utan problem: stoppa in en tappad napp här, gunga en babysitter där, ta fram äppeljuice åt Alfred, springa in i vardagsrummet för att se vad Alfred gör när han smitit från matbordet, ta fram en extra sked osv osv...

Så på det hela taget känner jag mig nästan normal igen! Christopher påpekade också igår att jag är så rörlig nu att han redan nästan glömt hur det var när jag var gravid, och idag att jag är så smal igen. Skööööönt!

Hur det går nu, och lekbågar

Jag glömde visst berätta i måndags att vägningen på BVC gick jättebra! Flora hade gått upp till nästan 3,3 och Lilly till nästan 3,5. Det var därför jag gav mig på att prova tvillingselen sen, för den ska funka från 3 kg - men barnen är lite för sladdriga än för att det skulle vara lätt att få i dem. BabyBjörnen vi hade till Alfred kunde man öppna upp helt och lägga honom i, men de här ska man liksom tråckla ner dem i, ungefär som i en hoppgunga, och det var lite besvärligt.
Annars så går allt ganska bra fortfarande. De äter bra, sover mycket på dagarna, men är mer medvetna när de är vakna. På nätterna äter de mycket, men inatt sov faktiskt båda flera timmar i sträck så föräldrarna känner sig ganska utvilade idag!
Flora har de senaste dagarna betett sig som att vi försöker mörda henne när vi byter blöjor på henne; hon skriker och skriker - men igår hängde vi en speldosa vid skötbordet som hon verkar gilla, så det blir nog bättre.
Vi är förresten på jakt efter lekbågar till deras babysitters nu. Vi köpte två BabyBjörn-sitters genom en tvillingsida på Facebook, men de hade inga lekbågar, och BabyBjörns egna kostar 250 spänn styck (och ser inte vidare spännande ut, tycker jag), vilket känns lite dyrt i min situation just nu. Jag har letat på nätet och de flesta är nästan lika dyra, och jag hittade nån universalmodell där det stod att den inte passar till BabyBjörn för att de har egna. Så det känns lite surt just nu, för jag tycker att de behöver nåt att titta på snart. Funderar på om jag kan tillverka nåt själv som blir tillräckligt barnsäkert. Om någon har något tips mottages de tacksamt, vare sig det handlar om några man kan köpa billigare eller att göra själv.

Ont i magen

Lilly har haft ont i magen av och till ikväll, så hon har fått ligga på min mage stora delar av kvällen. Mycket gosigt!

Rolig vinkel med blöjrumpan!

Mellan amningsmelonerna (och magen ser större ut i den här vinkeln än i spegeln...)

Och nu även i sängen med trött mamma. 

Som en liten bonus en bild från tidigare ikväll i en intressant position i vagnen. 

Att vara mamma

Vi hann inte se "Så mycket bättre" i lördags, utan spelade in det (ja, jag vet att man kan titta på Play, men när man spelat in kan man spola förbi reklamen) och började titta på det för en stund sen. Det var Ken Rings dag, och han berättade att hans mamma fick cancer när han var 7-8 och dog när han var runt 13. Sen sjöng Lill Lindfors hans hit "Mamma", och då började mina tårar rinna. Jag tittade på mina döttrar som låg i min famn och insåg att jag är 41, och att när mina barn är 7-8 är jag närmare 50, och det är inte särskilt osannolikt att få cancer i den åldern. Jag fick sån ångest över att riskera att dö ifrån mina barn innan de är vuxna - tanken är bara så fruktansvärd.

Sen behöver såklart inte åldern betyda något i det där sammanhanget: min älskade storasyster dog ju av cancer när hon var 31, så det finns ju egentligen inget som säger att 31 är bättre än 41 eller 51. Men jag vet hur obeskrivligt hemskt det är att min fantastiska systerdotter tvingats växa upp utan sin mamma - även om hon ändå utvecklats till en underbar tonåring så är det så orättvist och hemskt.

Men detta är väl en del i att vara förälder: oron över att inte alltid kunna vara där för sina barn. 

Tejprester

Jag hittar fortfarande tejprester på min mage efter förlossningen, som var för tre veckor sen imorgon. Vet inte ens vad all den där tejpen var till för, men uppenbarligen satt den bra eftersom den lämnade rester lite varstans. Nyss hittade jag lite på sidan av magen ovanför ärret. 

Hälften av tejpstripsen på själva ärret sitter fortfarande kvar också, plus en trådögla på vänster sida, men tydligen ska jag inte ta bort något av det utan bara vänta på att det ramlar bort av sig självt. Så då väntar jag väl då. 

Tvillingselen första testet

Efter mycket skrikande från tre hungriga barn sitter till slut två av dem i tvillingselen med varsitt bröst i munnen. Bortsett från att jag känner att jag dragit upp axlarna upp till öronen ungefär så de kommer göra svinont sen känns det som en total succé!

Fot i örat

Okej, allt är inte bekvämt med att behöva samsas med sin syster jämt.

Namn!

Jag tror att vi äntligen satt flickornas alla namn!
Med Alfred hade vi det så lätt, alla hans tre namn bestämde vi redan några veckor efter stora rutinultraljudet, så han var liksom klar namnmässigt redan som typ femmånaders-i-magen. Många säger att man inte vet om namnet passar förrän man ser barnet, men med Alfred var det inga problem, han hade varit Alfred Walter Masato så länge att det var helt självklart att det var den han är.
Men med flickorna har vi inte haft lika lätt att bestämma oss, vilket jag redan skrivit om här. I eftermiddags kändes det dock som att det föll på plats. Jag frågade Christopher igen om han var säker på att han inte ville att de ska ha japanska tredjenamn, och han sa att han hellre vill ge dem namn efter sin farmor och min oldemor, eftersom de varit så viktiga för oss. Och sen frågade jag om han fortfarande var helt säker på att han vill att Lilly ska heta Axelina i andranamn, eftersom jag ännu inte är helt förtjust i det, och han sa ja. Jag kan förresten tillägga att vi båda fortfarande har vissa små tveksamheter kring namnet Lilly, men ingen av oss har något bättre förslag, plus att hon ju hetat det dels i magen (eller åtminstone en av dem) länge och också sen hon kom ut, så vi tror ändå att det är det bästa.
Men för några dagar sen googlade jag ändå blomnamn för att titta på alternativ (vi vill ju behålla blomtemat ihop med Flora), och hittade namnet Viva. Det tyckte vi båda var fint, men nog inte tillräckligt bra för att ersätta namnet Lilly, men så nu i eftermiddags föreslog jag att vi kanske skulle kunna byta ut Axelina mot Viva, om Christopher ville det. Och faktiskt tyckte han det var en bra idé!
Så jag provade att säga Lilly Viva Helga, och just när jag sagt det så log Lilly, som låg vid mitt ena bröst. Sen sa jag Flora Bella Margit, och just då öppnade Flora, som låg vid mitt andra bröst, ögonen och tittade rakt på mig. Så det tolkade jag som att båda gillade och godkände sina namn, så då var det klart!
Tror jag. Vi har fortfarande drygt två månader på oss innan vi måste skicka in blanketterna till Skatteverket.
Jag gillar att båda nu får andranamn som har mer klar betydelse: Bella (som är efter min döda systers andranamn) betyder ju vacker på italienska, och Viva betyder leve på latin (alltså som "long live"), och det blir mer enhetligt än Bella och Axelina.
I efternamn heter de båda Reis, förresten, vilket är mitt efternamn (vi är inte gifta). De flesta andra ogifta par med barn jag känner har valt att ge barnen pappans efternamn, men min fina pojkvän sa när frågan kom upp för Alfred att han tyckte det var naturligt att han fick mitt efternamn, och sen får vi se hur vi gör om vi gifter oss. Men jag är ganska säker på att om vi gifter oss kommer jag ändå behålla mitt efternamn och så får vi köra på dubbla, så oavsett vilket får barnen ha kvar Reis på något sätt.

Badpremiär

Idag har vi äntligen, sent omsider, fått ihop tid till att bada tvillingarna för första gången! Jag vet att en del badar sina barn varenda dag, och jag kan inte för mitt liv förstå hur i hela friden man får till det. Plus att jag är en anhängare av åsikten att man inte behöver bada små barn oftare än en gång i veckan. Alfred hade supertorr hy sitt första år dessutom, och mådde inte vidare bra av att bada, så det föll sig naturligt att inte bada honom oftare, så vi kommer nog köra på likadant nu (fast ännu mer sällan nu då, uppenbarligen...). Alfred hatade dessutom att bada sina första veckor i livet, när jag tänker på saken, så det spelade väl också in i att vi inte ansträngt oss jättemycket för att bada flickorna tidigare.
Vi började med Flora, och nope, hon gillade det inte alls utan skrek sig igenom hela badet, och bajsade och kissade sen i handduken i pappas knä.
Lilly däremot gillade det faktiskt, men så fort jag sänkt ner henne i det ljumma vattnet bajsade hon där, så det var bara att ta upp och byta vatten. Men hon gillade det även andra gången.

Lyx

Måste lägga upp en bild till. Möttes av den här synen när jag kom från toan för att lägga mig, och insåg vilken oerhörd lyx det är att vi fått de här två på samma gång!!

Motorik

Idag greppade Flora tag i flaskan när hon fick ersättning, så nu verkar hon gilla det bättre - plus att hennes motorik uppenbarligen börjar komma igång.

Vi hade en dramatisk kväll här hemma förresten. Alfred har en söt liten pall som tyvärr är lite ostadig, så vi brukar hålla i den när han ställer sig på den för att nå sina böcker. Men när han skulle lägga sig ikväll och jag stannat för att plocka upp lite grejer på vägen hörde jag ett brak och ett tjut - då hade han ställt sig på den själv, den välte och han slog sig på sin byrå och blödde ur munnen. Jag blev så rädd! Christopher lyckades se att det var läppbandet (längst upp under överläppen) som spruckit och inga tänder var lösa, och enligt en googling är det inte farligt. Men vi har haft sån tur med Alfred, han har alltid haft väldigt bra motorik och sällan slagit sig så illa, så det var riktigt läskigt. Men det slutade blöda ganska fort och han lugnade sig, så nu sover han gott. Men att ha tre barn att oroa mig för kan ju bli en pärs...

15 dagar hemma

Nu har vi varit hemma från BB i 15 dagar och 2 av 3 av blommorna som mamma köpte för att välkomna oss hem står sig fortfarande!

Trött

Idag är jag riktigt trött. Jag var trött redan igår men lyckades inte vila ordentligt på dagen, och sen kom jag inte i säng förrän lite efter midnatt för att båda tjejerna ville amma så mycket. Sen fortsatte det: jag hade ett barn vid bröstet hela natten, de gick i skift: en började gnälla och då hade den andra hunnit somna vid bröstet så jag kunde lägga mig på andra sidan och byta av. Ganska praktiskt i sig, men så mycket kvalitetssömn blev det ju inte för mig. 

Nu är vi på väg till flickornas gudföräldrar Jonathan och Malin, så det blir inget vilande på dagen, men får väl försöka lägga mig tidigare ikväll och amma i sängen istället om de (som vanligt) är vakna sent på kvällen. 

Lite olikheter

Lilly börjar definitivt bli mer medveten om sin omvärld nu; hon möter min blick när hon ammar, hon tar min hand och känner med fingrarna och nyss vände hon till och med blicken mot mig när jag började prata med henne. Hon börjar också bli stark i nacken.
Flora å sin sida tränar järnet på att uttrycka känslor. Hon ler jätteofta när hon halvsover: hon slår upp ögonen lite halvt (men tittar så högt upp att man bara ser ögonvitorna) och ler och gör miner och somnar sen om. En lite sorgligare sak hon gör är att hon ofta gnäller till strax efter hon börjat äta, så hon låter oerhört ledsen - men lugnar sig snabbt och fortsätter äta. Och i natt hade hon också nära till gråten mycket oftare än Lilly.
Det är mycket fascinerande att se olikheter mellan dem fast de är precis lika stora! Flora tappade förresten navelstumpen på dag 9, precis som storebror, men Lilly först igår på dag 16 - fast det hade väl inte med utveckling att göra direkt, antar jag.

Våra tre fantastiska barn

Jag är omåttligt kär i våra tre barn! (TRE barn!!)

Lilla flörtisen Flora

Lilla fjun-örat Lilly

Och så världens sötaste lilla apa Alfred (han ska få klä ut sig på dagisets Halloweenfest imorgon)

Soffmys