Utvecklings/avslutningssamtal för Alfred

I morse blev jag väckt för att komma in och amma tjejerna först klockan 7! Nytt rekord, tror jag. Eller i och för sig, jag hörde genom väggen att Flora vaknade till runt 5, men Christopher fick henne att somna om utan några problem, så jag behövde inte komma in - så det var i alla fall första gången jag fick sova så länge utan att amma. Och Alfred sov bra i natt också, han kom bara ner och lade sig bredvid mig på madrassen på golvet efter han varit uppe och kissat klockan 3, men sen sov han gott. Jag följde förresten med honom in på toa, dels för att hjälpa om han behövde, dels för att jag också ville gå på toa, och stod lutad mot väggen när Alfred sa: "Babba..." - han slarvar ofta när han säger både mamma och pappa, kanske enklare så för att vi båda lystrar - "... det låter som att du gäspar." Och det gjorde jag ju. Så jag antar att det betyder att han hör bra igen nu - vi ska till öronläkaren igen på tisdag efter att ha blåst näsballong nästan varje dag i snart två månader (han skulle egentligen göra det två (tre?) gånger om dagen, men riktigt så nitiska har vi inte varit), så då får vi veta säkert om vätskan i öronen försvunnit.
Inne i storsängen sen fick jag och tjejerna sova vidare till halv nio, när Christopher kom in och sa god morgon. Vi gick upp, och jag tog det lugnt till nio ungefär, när jag frågade Christopher varför han började tömma diskmaskinen istället för att gå med Alfred till förskolan, där han ska vara klockan 9 (även om de aldrig brukar hinna dit före 9.30). Christopher svarade att han tänkte att vi skulle gå dit tillsammans, och jag undrade varför i hela friden vi skulle göra det. "Utvecklingssamtalet?" sa Christopher. Min hjärna stod helt still i en sekund, tills jag insåg att jag bara hade 40 minuter på mig innan vi skulle vara på förskolan för att ha Alfreds utvecklingssamtal, som jag till och med haft påminnelse i mobilen för dagen innan. Kul. Så på 25 minuter skulle jag och tjejerna äta frukost, tvätta oss och klä på oss - och tro det eller ej, men vi hann! Vi var till och med på förskolan tre minuter tidigt!
Alfred fick gå och leka med sina kompisar på gården och Flora och Lilly fick följa med in och leka inne på avdelningen där vi satte oss på golvet med Suzanne. Hon sa att de kommer sakna honom, men att hon är övertygad om att han kommer klara flytten bra, för han har utvecklats enormt det senaste året: för ett år sen var han en blyg liten viol som satt som klistrad vid fröknarna, medan han nu är med på allt och leker med kompisar hela tiden (utomhus leker han ibland för sig själv, men inomhus är han alltid med kompisar). Det enda som jag och Christopher tyckte var lite negativt var att medan han förut gick undan när de stora pojkarna han ofta leker med blev för bråkiga, så är han också med och röjer nu. Det är väl kanske positivt på ett sätt, att han inte är blyg och rädd, men jag hade ju föredragit att han fortsatte vara lite försiktig och avvaktande när det blir för stökigt... Men men, nu kommer han ju hamna med andra barn snart, så då får vi se hur han blir.
Och så visade hon lite från hans pärm, där de samlat dokumentation om vad barnen gjort, med bilder, text och teckningar, och visade bland annat att vid ett tillfälle när de läst "Guldlock och de tre björnarna" att Alfred var det enda barnet som kunde räkna till fem i rätt ordning (jag vet inte när det var, det måste väl varit ett tag sen, men jag vet att Alfred var väldigt tidigt med att kunna räkna, enligt vår BVC-sköterska) - lite måste jag väl få skryta? ;) Pärmen får vi med oss när han slutar, det kan ju vara roligt att ha. Så bara två och en halv veckor kvar nu! Galet.